KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
Om psykodynamisk psykoterapi
Prinsgatans psykoterapimottagning, 2013
Copyright © Karin Eckerstein, 2013
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
2 (113)
INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD ................................................................................................................................................. 3
HAR DU GÅTT I PSYKOTERAPI? ...................................................................................................... 6
”… ALLT JAG SADE VAR BETYDELSEFULLT…” ....................................................................... 12
DE BESVIKNA PATIENTERNA ........................................................................................................ 21
”TVÅ STEG FRAMÅT OCH ETT TILLBAKA” ................................................................................ 29
SEX BERÄTTELSER ........................................................................................................................... 38
HELGA ............................................................................................................................................... 38
CARINA .............................................................................................................................................. 45
ANNA ................................................................................................................................................. 53
SANDRA ............................................................................................................................................. 64
VERA.................................................................................................................................................. 73
YNGVE ............................................................................................................................................... 81
LIVSPROBLEM OCH PSYKOTERAPI .............................................................................................. 93
AVSLUTANDE TANKAR................................................................................................................... 99
APPENDIX: PSYKODYNAMISK PSYKOTERAPI......................................................................... 106
LITTERATUR..................................................................................................................................... 112
KARIN ECKERSTEIN
N
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
3 (113)
FÖRORD
är man arbetar som psykoterapeut blir man mottagare av många berättelser och
livsöden; material som man på grund av sin tystnadsplikt måste vara varsam med,
men som samtidigt kan pocka på att låta sig benämnas. Ett sätt att försöka lösa
detta dilemma är att hitta sammanhang där erfarenheterna från patientarbetet kan gjutas i
andra former och därmed göras tillgängligt och användbart för andra.
När jag i slutet av 1990-talet beslöt göra en intervjuundersökning bland personer som gått i
psykoterapi, var en del av min drivkraft just behovet att få formulera erfarenheter av femton
års arbete som psykoterapeut. Även om jag av etiska skäl var förhindrad att avslöja omständigheter ur mitt eget patientarbete, gav däremot intervjuer bland andra terapeuters före detta
psykoterapipatienter mig möjlighet att berätta om människors erfarenheter av att gå i terapi
och vilka upplevelser det kan ge. Vintern 98/99 genomförde jag under några månaders tid
trettiotre intervjuer.
Detta arbete skedde vid en tidpunkt då den kognitiva beteendeterapi ännu inte fått det breda användningsområde som den har idag. Det innebär, att mina intervjuer gjordes med personer som till övervägande del gått i psykodynamisk psykoterapi eller med andra psykoanalytiskt influerade metoder. De illustrerar alltså ett arbetssätt som man idag anser saknar evidens
– inte ha ett tillräckligt starkt stöd i vetenskapliga studier – och som Socialstyrelsen – ungefär
tjugo år efter det att mina intervjuer gjordes – beslöt skulle ersättas med kognitiv beteendeterapi.
Min intention med intervjuerna var att försöka belysa frågeställningar kring hur det är att
gå i psykoterapi och vad man upplever under ett kanske flerårigt arbete, då man i sällskap
med en psykoterapeut närmar sig sin inre föreställningsvärld. Jag ville också få svar på den
viktiga frågan om eller hur psykoterapi leder till personlig utveckling.
Intervjumaterialet och mina tankar kring det utgör alltså utgångspunkten för denna bok
som jag kallar ”Det slutna rummets mysterium – Om psykodynamisk psykoterapi”. Nu är
psykodynamisk psykoterapi naturligtvis inte något mysterium, om man med det menar något
oförklarligt. I själva verket kan det vara ganska lätt att förstå den utveckling som äger rum hos
en patient, då vederbörande dels får möjlighet att tala fritt och associativt, dels kan identifiera
sig med sin terapeuts kunnande och fördomsfria attityd till vad som sägs och sker under denna
process. Samtidigt innebär detta arbetssätt att vi rör oss i gränslandet för det som inte är mät-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
4 (113)
bart, där en omedveten kommunikation äger rum mellan parterna och kommer till uttryck i
form både av associationer och känslomässiga förnimmelser.
Till det till synes ovetenskapliga och mystiska intrycket bidrar omständigheten, att två olika terapeuter utifrån sina olika personligheter aldrig arbetar identiskt likartat, även om de har
samma utbildning. En psykoterapeutisk process blir på så sätt ett unikt samspel, som inte låter
sig reproduceras. Därmed uppfylls inte ett av de krav som man vanligtvis ställer på en metod
för att den skall anses evidensbaserad, vilket är en av anledningarna till att psykodynamisk
psykoterapi förpassats bort från sjukvårdens arena.
I denna bok skall jag via utsagor och berättelser från före detta psykoterapipatienter försöka åskådliggöra skeendet i psykoterapiprocessen för att bland annat urskilja vad som kan tänkas vara verksamma krafter i samspelet mellan terapeut och patient. Ambitionen har varit att
belysa frågeställningar om varför man vill börja gå i terapi, hur man upplever arbetet medan
det pågår och i efterhand, vad man tycker sig ha fått hjälp med, men också varför detta arbete
ibland inte upplevs som en fruktbar och utvecklande process. I återgivningen av intervjuerna
har sådana uppgifter ändrats som kunnat avslöja den intervjuades identitet.
Mitt sätt att förstå och beskriva de patienter och terapier som jag berättar om utgår från
min personliga uppfattning, så som den bland annat formats av utbildning och kliniska erfarenheter – en annan uttolkare uppmärksammar säkert andra sammanhang och detaljer. Försöken att förstå olika människoöden och terapeutiska processer utgår från tanken om ett omedvetet samspel mellan individer och vår benägenhet att omedvetet upprepa konfliktfyllda teman på en inre scen. För läsare som inte är insatta i psykodynamisk teoribildning finns ett
avslutande kapitel, som är avsett att ge en skissartad bakgrund till detta synsätt, som det används i intervjumaterialet. (Detta avsnitt är alltså inte avsett att ge någon bredare presentation
av psykodynamiska metoder.)
Arbetet med detta stora material har pågått under många år, med längre eller kortare uppehåll och jag har under tiden flera gånger ändrat uppfattning i fråga om hur jag vill presentera
det och vilka frågor jag vill lägga tonvikten vid. Under en så långdragen process finns många
tillfällen då frestelsen att överge hela projektet är stor. De senaste årens krav på evidensbaserad psykoterapi och den kognitiva beteendeterapins överväldigande framgångar har naturligtvis också fått mig att undra hur pass relevant detta intervjumaterial är. Vad som gjort att jag
framhärdat i att slutföra arbetet är att jag anser att mina ”resultat” – eller vad man nu skall
kalla patientutsagorna och mina tolkningar av dem – i högsta grad fortfarande väl fångar det
som är själva essensen i den psykodynamiska psykoterapin. Ett annat starkt skäl till att fortsätta har varit den tacksamhet och respekt som jag känt inför de personer som låtit mig inter-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
5 (113)
vjua dem. Deras berättelser är fyllda av närvaro och starkt berörande. Jag blir efter alla år fortfarande gripen då jag läser igenom deras vittnesmål om hur man – ibland under starkt motstånd – fattat beslutet att försöka utforska sitt inre och tag sig mod att förändra sitt liv. Att gå i
psykoterapi är, som en av de personer jag intervjuat säger, verkligen att ta sig själv på allvar.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
6 (113)
HAR DU GÅTT I PSYKOTERAPI?
I oktober 1998 lät jag sätta in en annons i Göteborgsposten, Västsveriges största dagstidning,
där jag efterlyste personer som gått i psykoterapi. Annonsen var införd på en textsida i ”Del
tre” (där förutom kulturartiklar också publicerades artiklar i livsåskådningsfrågor, om hälsa
etc.) och den hade följande ordalydelse:
Har du gått i PSYKOTERAPI?
För en studie av ”Utveckling genom psykoterapi?” söker jag personer, som vill
berätta om sina erfarenheter – goda eller dåliga – av att gå i psykoterapi. Om du är
intresserad, vore jag tacksam för ett skriftligt svar, varefter jag kontaktar dig. All
information behandlas konfidentiellt.
Annonsen avslutades med mitt namn och adressen till min arbetsplats, en privat psykoterapimottagning.
Vid denna tidpunkt hade jag varit verksam som privatpraktiserande psykoterapeut i femton
år och hade alltså hunnit möta många olika patienter. De flesta hade efter en tid förklarat sig
tillfredsställda med arbetet vi utfört tillsammans; nu ville man pröva sina nyvunna insikter
och stå på egna ben. Några hade däremot avslutat kontakten utan att vara riktigt nöjda. Samarbetet med dem hade blivit stumt och jag hade känt mig otillräcklig.
Oavsett om patienterna (och jag) varit nöjda eller missnöjda, väckte mitt arbete ofta frågor
inom mig om vad som gjort terapin till en berikande och utvecklande erfarenhet, eller vad
som fått vårt samarbete att fallera. Jag märkte, att jag ville förstå mer om den psykoterapeutiska processen än vad både min utbildning och min egenterapi kunde erbjuda och tanken
uppstod att helt enkelt fråga människor, som gått i psykoterapi vad de tyckte sig ha varit med
om och hur de ansåg sig ha fått hjälp. Som nämnts kan jag i efterhand se att det förutom denna anledning också fanns mer omedvetna behov, som hade med min yrkesroll att göra. Mina
funderingar ledde i alla fall till att jag beslöt mig för att via annonsering i dagspressen försöka
få kontakt med f d psykoterapipatienter.
Jag fick trettiofem svar på min annons i Göteborgsposten. Flertalet av dem som gav sig till
känna var kvinnor mellan tjugofem och femtiofem år. Några hade konstnärliga yrken, många
var högskoleutbildade, några studerade. De som svarade hade erfarenheter av att ha gått i
psykoterapier med lite olikartade inriktningar, men de flesta hade gått i psykodynamisk psy-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
7 (113)
koterapi eller i terapier med orientering mot ett sådant synsätt. Då jag kontaktade dem som
svarat drog sig en person ur, en annan hade ännu inte avslutat sin terapi och var därför inte
lämplig att intervjua. Av de trettiofem före detta psykoterapipatienter som hört av sig till mig
återstod alltså trettiotre, fyra män och tjugonio kvinnor. Jag gjorde den första intervjun i november 1998; det var bråttom, för kvinnan jag skulle träffa väntade sitt första barn i början av
december.
Då den sista intervjun var gjord i mars 1999 hade jag samlat in trettiotre mycket olikartade
och ofta djupt berörande berättelser och mött ett engagemang, som gjort starkt intryck på mig.
Man hade utförligt beskrivit sina upplevelser av vad man tillägnat sig eller blivit besviken på i
de terapier man gått i. Samtliga intervjuade avsatte drygt ett par timmar för mötet med mig
och vissa personer hade rest från andra städer i Västsverige för att kunna delta i min undersökning. Jag var och är djupt tacksam för deras bidrag till mitt arbete.
Med tanke på de ansträngningar som man alltså gjorde – ingen ersättning utgick – för att
låta sig intervjuas var det i högsta grad befogat att ta reda på vilka skäl de intervjuade haft till
att svara på annonsen. Den sista frågan i intervjun handlade följaktligen om motivet till att
delta i min undersökning.
Svaren var delvis ganska likalydande. Före detta patienter, som kände att de utvecklats genom att gå i terapi, ville bli intervjuade just för att få uttrycka detta. En kvinna sade: ”Jag är
tacksam för vad jag fått i terapin och vill berätta om det”. En annan kvinna berättade att hon
efter avslutad terapi kände att hon skulle vilja ringa upp sin före detta terapeut för att tala om
hur nöjd hon var. Något sådant telefonsamtal ringer hon inte: ”Jag berättar det i den här intervjun i stället”. En liknande inställning har en annan före detta patient, som länge fantiserat om
att skriva ett brev till sin terapeut för att uttrycka sin tacksamhet – nu kom den i stället fram
under samtalet med mig. Flera talade också om längtan efter sin terapeut: ”Jag har saknat
henne och sörjt mycket, varit väldigt ledsen till och med i ett år efteråt”. Var mötet med mig
på ett omedvetet plan ett försök att komma i kontakt med den förlorade terapeuten?
Vissa av dessa nöjda patienter hoppades att jag skulle använda resultaten från min studie
för att plädera för generösare bidrag till psykoterapi eller för att helt enkelt sprida kunskap om
vad psykoterapi är. Några av dem hade tydligen kommit i konflikt med personer, som var
negativt inställda till terapi; nu önskar man att min studie skulle lyckas tysta ”terapifientliga”
röster. Andra uttryckte en förhoppning om att det man hade att berätta skulle vara till hjälp för
andra, som ännu inte dristat sig till att uppsöka en terapeut. Man ville avdramatisera allt som
handlade om psykoterapi: ”Det är klart att man kan gå i terapi och vara fullständig normal”,
som en kvinna påpekade.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
8 (113)
En man sade myndigt: ”Ditt arbete bör göras!”. Utöver detta tillstod han sig ha ytterligare
ett skäl till att svara på annonsen: ”Jag kände till ditt namn, för en kvinna som jag haft ett förhållande med har gått i terapi hos dig”. Här var alltså nyfikenheten på vem jag var också ett
motiv till att höra av sig. Naturligtvis var han inte ensam om att ha andra orsaker än tacksamhet och altruism för att ta kontakt med mig, men alla tillstod det inte lika öppet. Det skulle i så
fall vara den kvinna som menade att hon såg intervjun lite som ”en gratissession”, eller en
annan som frankt svarade att hon tyckte om att tala om sig själv. Det senare gällde naturligtvis
för alla som ville bli intervjuade.
De före detta patienter, som tyckt sig mogna och utvecklas av terapin, mötte ofta mina frågor med hängivenhet och värme. Att beskriva terapins förlopp blev ibland som att beskriva
skeendet i en kärlekshistoria: De första missförstånden och fnurrorna som skapat misstro, och
häpnaden då man undan för undan upptäckt kvaliteter man inte anat. Man tyckte sig också
tillhöra ett speciellt brödra- eller systerskap, som delade förståelsen av vad psykoterapi innebär. Själva terapin var man tvungen att avsluta, men inom sig bevarade man minnen av plötsliga insikter, terapeutens gester och atmosfären i terapirummet. En kvinna säger: ”När jag
sitter här och försöker minnas, så ser jag det rum som vi satt i framför mig. Det var varmt och
lugnt. Jag minns de bilder hon/terapeuten/ hade på väggarna … ”. Man sade sig vilja bli intervjuad för att definitivt avsluta terapin, men snarare verkade skälet vara att åter få bege sig till
en psykoterapimottagning och tala om sitt inre. Min motöverföring lät inte vänta på sig; jag
blev värmd och entusiastisk och ansåg min studie vara ett genialiskt projekt.
Om man i stället ansåg sig missräknad avseende erfarenheterna av att gå i terapi, var det
kritik och ifrågasättande som motiverade att man gjorde sig besväret att kontakta mig. Här
ville man bli intervjuad för att avlägga en rapport om en felaktig behandling eller ett oförstående bemötande. Jag var visserligen bara en protokollförare, men jag var också representant
för det psykoterapeutiska hantverket. Ilskan kändes genom samtalet och det föll sig naturligt
för mig att i tysthet solidarisera mig med antingen terapeut eller patient. En skuldbörda måste
deponeras någonstans – det var det omedvetna budskapet i dessa intervjuer, präglade av ett
svartvitt och hämndlystet synsätt. När jag i efterhand reflekterade över mina känslor under
dessa samtal gled vreden undan och ersattes av sorg och medlidande. Jag kunde ana mycket
övergivenhet och skuldkänslor bakom alla invektiv.
Några av de intervjuade ville anlägga ett mer akademiskt perspektiv. De sade sig intresserade av forskning och menade att de var nyfikna på mitt sätt att närma mig detta ämne. Ett
annat, mer övergripande motiv angav en kvinna, som kom till intervjun för att hon ”ville slå
ett slag för den homosexuelle patienten”. Hon tyckte sig i stort sett vara nöjd med den terapi
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
9 (113)
hon gått i, men ansåg att hennes terapeut haft svårt att handskas med det faktum att hon levde
tillsammans med en kvinna. I samtalet med denna intervjuperson framkom ett krav på att terapeuter bör skaffa sig kunskaper om homosexualitet och rannsaka sin egen inställning till
homosexuella. Just denna intervju ger en påminnelse om hur mycket som skett sedan 90-talet
med avseende på synen på sexualitet och genusfrågor.
En av de berättelser som jag fick höra faller utanför ramen för alla bedömningar om vad
som är verksamt i en psykoterapeutisk process, men den ger däremot en viktig påminnelse om
att varje ”behandling” eller ”terapi” avspeglar den historiska situation och kultur som den
utövas i. Den intervjuade var en sextiofemårig man med tyskt ursprung – jag kallar honom
Dieter. Han växer upp i efterkrigstidens Tyskland och blir som ung på falska grunder åtalad
för sexuella övergrepp mot en ung flicka. Enligt domen får han välja mellan fängelse eller att
genomgå en behandling – ”mind correction” – som syftar till att få honom att sluta ”vilja göra
saker med flickor”. Dieter väljer behandlingen, som visar sig vara en tortyrliknande aversionsterapi, där elektriska stötar och känslomässig förnedring ingår – allt utfört av nunnor.
Några år efter det att han släppts ut från det mentalsjukhus där terapin ägt rum, flyttar han till
Sverige. Han får ett bra arbete i en trivsam småstad, men är traumatiserad av sina upplevelser
och lyckas inte upprätthålla relationer med kvinnor. Vid några tillfällen söker han hjälp, dels
hos en jurist för att försöka få skadestånd, dels hos läkare i hopp om att via medicinska insatser kunna komma över sina känslomässiga skador. Inga av dessa försök leder till något resultat. En av de läkare han konsulterar föreslår honom att genomgå en elchocksbehandling, vilket han avböjer.
Dieter påpekar själv, att den behandling han genomgått knappast ”kan kallas psykoterapi”.
Att han ändå svarar på min annons tolkar jag som att han har ett stort behov av att få tala om
vad han upplevt. För Dieter blir deltagandet i min studie ett i raden av försök att få bekräftelse
och medkänsla efter att ha blivit emotionellt och kroppsligt kränkt.
Som tidigare nämnts görs mina kommentarer av patientintervjuerna utifrån ett psykodynamiskt perspektiv. Det innebär bland annat att jag tolkar varje berättelse utifrån psykoanalytiska teorier om utveckling och tidiga kontakter med omvärlden. I min analys av intervjuerna
försöker jag – ungefär som vid en intervju inför en terapi – skapa mig en bild av vem den person är, som berättar. Jag använder mig av vad de intervjuade sagt (många gånger knapphändiga upplysningar) om sina uppväxtvillkor och hur de påverkat deras tillvaro eller skapat problem för dem. Ibland har jag också utifrån mer indirekta utsagor försökt föreställa mig hur
olika omständigheter lämnat avtryck i personligheten. Det är många gånger sparsamma upp-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
10 (113)
lysningar som dessa tolkningar grundar sig på och mina slutledningar kan på det sättet tyckas
djärva.
I patientens berättelse om sina upplevelser av terapin har jag också bemödat mig om att
försöka förstå hur överföringen till terapeuten kommit till uttryck, och på vilket sätt den förmodligen tagit gestalt i relation till andra personer ur patientens förflutna. Jag har rannsakat
mina egna reaktioner, min motöverföring, inför patientens berättelse för att se om den kunnat
tillföra något till min förståelse. Det innebär att bilden av den person, som berättar sin historia
för mig, blir subjektiv, och inte säger något om hurdan denna före detta patient ”egentligen”
är. Han eller hon betraktas – som alltid då man utgår från ett psykodynamiskt perspektiv –
utifrån förutsättningen att en djupare innebörd och mening döljer sig i den manifesta berättelsen.
För att försöka ge rättvisa åt den – vanvördigt uttryckt – brokiga samling livs- och terapiöden som intervjuerna givit mig inblick i, presenterar jag dem utifrån olika infallsvinklar beroende på vad de intervjuade känt inför och efter sina erfarenheter av att gå i psykoterapi.
Inledningsvis ges ett axplock ur skaran nöjda och tacksamma patienter, följt av några utsagor
från dem som blivit besvikna över kontakten med den psykoterapeutiska världen. Ett tredje
avsnitt ägnas de mer ambivalenta före detta patienterna. Avslutningsvis får sex före detta patienter träda fram och i sammanhängande berättelser redogöra för hur deras terapier gestaltat
sig, vilka problem de haft att brottas med och på vilket sätt de blivit nöjda eller besvikna med
det arbete de utfört tillsammans med sin terapeut.
Man kan naturligtvis fundera över vad ”nöjd” eller ”missnöjd” har för innebörd under dessa omständigheter och hur relevant det är att använda en sådan indelning av personer som gått
i psykoterapi. Själva ordet ”nöjd” ger lätt associationer till någon form av kundenkäter och
klingar på det sättet ganska tomt och ytligt i ett sammanhang som berör mer komplexa inre
processer. När jag ändå beslutat mig för att göra denna typ av uppdelning av de intervjuade
patienterna är det för att jag tagit intryck av deras egna skäl till att vilja berätta om terapierna
de gått i. I min annons frågade jag egentligen efter huruvida psykoterapi leder till personlig
utveckling. I intervjusvaren bekräftade eller förnekade man detta, och beskrev förloppet av de
terapeutiska processer som haft detta resultat (eller om resultatet uteblivit). Incitamentet till
att svara på annonsen var starka känslor av tacksamhet alternativt vrede och besvikelse. Kanske kan man tänka att orden ”nöjd” och ”missnöjd” är ganska bleka i förhållande till den höga
motivationen hos de svarande. Påtagligt var i alla fall att ingen av dem förhöll sig likgiltig till
vad man varit med om i sin eller sina psykoterapier. Terapin hade fått nästan alla att problematisera sina ställningstaganden, känslor och sin historia.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
11 (113)
Olika faktorer har varit avgörande då vissa patientberättelser lyfts fram och kommenterats,
medan andra fått stanna mer i skymundan. Ett skäl bland många vid mitt urval är att det i en
del intervjuer varit relativt enkelt att bevara intervjupersonens anonymitet. De intervjuer som
presenterats i sin helhet har haft en berättelsestruktur som varit lätt att följa och har samtidigt
innehållit ett tema, som jag tyckt varit intressant att belysa. Viktigt är att avslutningsvis poängtera, att alla de personer som bidragit med sina berättelser har givit mig en värdefull och
inspirerande bild av vad det innebär att befinna sig på patientens plats i en psykoterapi. Även
de intervjuade som inte direkt omnämns eller citeras har förmedlat erfarenheter, som utgör en
betydelsefull resonansbotten till övriga vittnesmål.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
12 (113)
”… ALLT JAG SADE VAR BETYDELSEFULLT…”
Att gå i psykodynamisk psykoterapi innebär – bland annat – ett erbjudande om att under femtio minuters tid, en gång i veckan, få tala om vad helst som faller en in. Det kan förefalla vara
ett generöst förslag, men det väcker ofta ett starkt motstånd. Det tycks lura ett skrämmande
kaos i det ostrukturerade talet, som man helst önskar att terapeuten skall avvärja genom att
vara ”aktiv”. De som uthärdar att höra sig själva berätta, får efter en tid till sin lättnad erfara
att det lössläppta talet blir omhändertaget och begripliggjort genom terapeutens kommentarer.
Det inre livet förefaller inte längre så hotfullt, och synen på vem man är förändras. Man får ett
nytt förhållningssätt till sitt känsloliv och en ökad självrespekt.
En ganska stor grupp bland de intervjuade före detta patienterna har förmått uthärda sitt inledande motstånd och har under arbetet i terapin kommit i kontakt med hittills okända sidor
hos sig själva. I efterhand är de är tacksamma och uppfyllda av vad de varit med om och i
samtalen med mig försöker man ofta sammanfatta vad man upplevt som själva essensen i att
gå i psykoterapi. En kvinna vill till exempel ge sin bild av vad som skett med henne genom att
peka på ett motsägelsefullt inslag i denna process. Hon säger: ”Terapi är konsten att kunna
avdramatisera det som man är rädd för, och dramatisera det som gjorts likgiltigt.”
Denna kvinna har gått i psykoterapi under flera år, och både under den perioden och senare
i livet har hon försökt förstå sig själv genom att reflektera kring innehållet i sina drömmar.
Hon är en av dem, som verkligen vill betona att psykoterapi bidrar till utveckling och mognad. På många punkter är hennes berättelse samstämmig med vad andra, som också tycker sig
ha haft nytta av terapi, har att säga. Det finns helt enkelt vissa likheter mellan de som är tillfredsställda med sina erfarenheter, samtidigt som de också är mycket olika och var för sig
berättar om unika upplevelser.
Ett sådant gemensamt drag består i en speciell attityd till känslomässiga behov och motiv.
Man reflekterar kontinuerligt över tillvaron och granskar sig själv och sitt agerande. Ofta har
bekantskapskretsen liknande intressen och det är inte ovanligt att det bland vännerna finns
flera personer som går eller gått i terapi. Denna livsinställning återspeglas i ovan nämnda patients frimodiga resonemang, när hon ser tillbaka på sin terapi: ”Hur kan man egentligen undgå att vara nyfiken på hurdan man är? Om det är så, är det kanske för att man är rädd för vad
man skall finna i sitt inre. Jag var aldrig rädd för vad jag skulle stöta på. Jag tänkte att jag
hade ju överlevt i alla fall – vad som än fanns inom mig, så kunde det inte vara dödligt”.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
13 (113)
Människor som ser på sig själva och tillvaron på detta sätt, läser gärna böcker om filosofi
och psykologi och skaffar sig på det sättet också kunskap om olika terapeutiska skolbildningar. En del av dem som jag intervjuat har gått i terapi hos olika terapeuter; inte i första hand för
att man varit missnöjd med sin tidigare terapi, utan mer för att utforska sig själv ur en annan
aspekt. Ibland prövar man en ny inriktning i den nya terapin, eller kanske skiftar mellan att gå
i individualterapi och i gruppterapi eller mellan en manlig och en kvinnlig psykoterapeut. På
det sättet framstår den ”nöjda patienten” som en person med det inre livet ständigt i fokus och
med en stor tilltro om att kunna förstå sig själv bättre genom den psykoterapeutiska processen.
I detta synsätt ingår också föreställningen att det man upplevt under sin uppväxt har betydelse för hur man sedan formar sitt liv. Man reflekterar kring sin livshistoria som en helhet,
underkastad vissa samband, som man försöker förstå mer av. Denna helhetssyn kommer till
uttryck också när man uppger av vilka skäl man velat gå i terapi. Med undantag för att ett par
av de intervjuade säger sig ha varit deprimerade, försöker man inte ställa diagnos på sig själv
eller framhålla ett speciellt problem som man vill ”bli av med”. Man ser mer till sin totala
livssituation, en helhet som man vill fundera kring, även om det ofta visar sig att många haft
symtom som panikkänslor, tvångsmässiga kontrollbehov, ätstörningar och psykosomatiska
besvär. Hos de flesta finns också insikten om att den psykoterapeutiska processen kräver tid.
Något som förenar många av de intervjuade, intressant nog både de som är mycket nöjda
med sin terapi och de mer kallsinnigt inställda, är synen på hur viktigt det varit att få öppna
sig och tala fritt med någon som lyssnar med ett professionellt förhållningssätt. En kvinna har
inom sig tänkt på terapin som ”en timme i veckan då jag inte ljög”, en annan menar att hon
”öste ur sig”, medan en tredje säger: ”Det var en lättnad att få mala på till jag kände mig
klar”. I en intervju tycks den före detta patienten se ett lapptäcke framför sig: ”Man får leta
upp lämpliga ord och tråckla ihop dem”. ”När jag talade kändes det som att dra korken ur
munnen”, är ytterligare en kraftfull metafor.
På detta sätt kan man skönja vissa likheter eller generella drag hos de intervjuade. Hur ser
det ut om man tittar närmare på den individuella berättelsen?
Erna, Gun och Pia, som är respektive trettiotvå, trettiofyra och fyrtioåtta år vid intervjutillfället, är tre kvinnor som gått i terapier som beskrivs som utvecklande och ”bra”.
När Erna skall berätta om skälet till att hon ville gå i terapi, säger hon att hon ”mått dåligt
länge”, och ”levde i en tillvaro som kändes full av turbulens”. Det hade tagit lång tid för henne att fatta beslut om att söka upp en terapeut: ”Jag visste egentligen inte vad jag skulle få ut
av att gå i terapi, men jag kände att jag måste må bättre och få klarhet i vad som var fel i rela-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
14 (113)
tionen med min kille”. Hon säger också: ”Jag hade tänkt och grubblat så mycket innan, jag
var trött på tankar. Jag hade tänkt samma sak gång på gång utan att något hände”.
Det fanns andra saker som Erna inte var nöjd med. Hon tyckte sig ha dålig kontakt med sin
mamma, och säger också: ”Jag var kaxig och kontroversiell, och hade lätt för att göra mig
ovän med folk för jag ville hela tiden hävda mig”. Inte heller på sin arbetsplats tyckte hon sig
veta vad hon ville: ”Jag trivdes inte med det vikariat jag hade, men när jag blev erbjuden att få
en fast tjänst hade jag svårt att säga nej”.
Även för Gun är beslutet att gå i terapi något som mognat fram under mycket funderande.
Hon säger att ”det fanns saker som jag inte förstått om mig själv. Det fanns starka känslor
bara man skrapade lite på ytan. Jag trodde att jag egentligen hade mer att ge av mig själv”.
Medan Gun funderade på att börja terapi, läste hon mycket om olika terapeutiska inriktningar
och säger att hon ”valde en terapeut på måfå, men inriktningen hade jag bestämt i förväg”.
Gun råkar ut för en olyckshändelse, vilket blir en utlösande faktor för att ta kontakt med en
terapeut. Erna å sin sida har en god vän som går i terapi, och som uppmuntrar henne att göra
det samma.
För Pia är premisserna lite annorlunda. Strax efter det att hon fyllt fyrtio år hamnar hon i
en kris, som utlöses av att hon inte kunnat avsäga sig ett ökat ansvar på sin arbetsplats. Hon
får stark ångest och sömnsvårigheter: ”Jag orkade inte med något. Jag kände mig jagad dygnet runt och det fanns varken vila inom mig eller utanför mig”. En släkting, som är psykolog,
tipsar Pia om en psykoterapimottagning.
Erna går i terapi i nästan fyra år. Hon säger att under det första året tyckte hon ”rätt illa”
om att gå till terapin, och att det egentligen var ”konstigt att hon gick kvar”. I början hade hon
inte heller någon idé om hur länge hon skulle gå: ”Jag snappade upp att terapeuten sade något
om minst två år. Jag tyckte att det lät som en lång tid. Jag hade tänkt att ett år skulle räcka”. I
efterhand tycker hon, att hon var ”allmänt oreflekterande” under de två första årens terapi och
tillägger: ”Innan jag började gå i terapi hade jag ingen riktig koll på mig själv, och det fortsatte ett tag”.
När hon svarar på min annons, skriver hon att hon vill bli kontaktad så snart som möjligt,
eftersom hon skall ha barn några veckor senare. När hon berättar om varför terapin varit betydelsefull för henne är det just för att den hjälpt henne att våga bli förälder. Innan Erna började
gå i terapi hade hennes tillvaro varit fylld av oro, som hon dolt bakom en falsk tvärsäkerhet.
När hon börjar träffa sin terapeut har hon svårt att tala om sig själv och är rädd för vad som
skall komma upp. Hennes oro lättar efter en tid och hon blir mindre ångestfylld inför att när-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
15 (113)
ma sig sitt inre: ”… jag har tagit upp så mycket som jag orkat. Det var en enorm lättnad när
jag gick därifrån utan att jag hade gått sönder av allt jag berättat”.
När terapin fortskrider är det som om själva talandet är läkande i sig: ”Vissa tillfällen bara
talade jag, utan sovring, som i tungor. Jag pratade om allt jag hade lust med, men det var hela
tiden lite jobbigt. Ofta var det något annat än det jag talade om som var huvudproblem och
som jag höll undan. Sedan kom jag in på det i alla fall och då var det inte så farligt”. Erna
berättar också: ”När jag gått ett tag i terapi, började jag längta efter att gå dit. Men det som jag
behövde arbeta med kom alltid upp just den dagen, inte under sommaruppehållet”.
När Erna skall börja gå i terapi har hon också vissa farhågor om hur terapeuten skall vara.
Även om hon känner att hon behöver tala med någon och är nyfiken, finns en avvaktande
attityd: ”Jag kommer från en miljö som bidrog till att jag hade fullt av förutfattade meningar
om vad det innebar att gå i terapi. Jag är arbetarbarn, mina föräldrar skulle aldrig gjort något
sådant. Jag var rädd att terapeuten skulle vara en medelklasskvinna i veckad kjol och ha en
viss strikthet”. I början känner Erna sig spänd och på sin vakt, som om terapeuten granskar
henne. Undan för undan sker en förändring: ”Min syn på terapeuten kom att ändras. Jag tyckte att hon blev mjukare och mänskligare. Det är konstigt med terapeuter, man ser dem inte
som människor, men så är de också det …”.
Att Erna successivt kommer att uppfatta sin terapeut som mer mänsklig, medför också att
hon tycker sig upptäcka vissa brister hos henne. Hon är till exempel lite kritisk till att terapeuten ber henne skriva ett kort och berätta om ”hur det går med barnet” – i samband med att
Erna avslutar sin terapi har hon ganska nyligen blivit gravid. Erna kallar detta ”oterapeutiskt”.
Det är som om hon vill hålla fast vid bilden av den strikta, opersonliga medelklassterapeuten,
kanske för att det då är lättare att skiljas från henne. Erna tillstår nämligen också att det ”kanske skulle vara roligt att träffa henne … Jag tror att hon är glad för att jag blev med barn och
att jag betyder något för henne”.
Förmodligen kan man i Ernas nya sätt att betrakta sin terapeut ana, att hon samtidigt förändrat synen på sig själv. Hon ser inte längre tillvaron i svartvitt och tycker inte att hon måste
hävda sig och eller stänga av sina känslor: ”Jag har fått ur mig den stora sorgen från uppväxten och kan leva annorlunda nu och se möjligheter på ett annat sätt. Jag känner mer tillfredsställelse och är nöjdare, men ändå inte med allt. Jag kan granska mig själv bättre och fortsätter
vårt arbete på egen hand …”
Erna menar att det är hennes tacksamhet för vad hon fått i terapin, som gör att hon svarat
på min annons: ”Jag har så mycket att tacka terapin för. … Terapin har förändrat mitt liv, utan
den skulle jag inte sitta här med ett barn i magen”. Erna menar att hennes föräldrar varit allt-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
16 (113)
för oroliga och måna om att beskydda henne, på ett sätt som skrämt henne för smärta och
motgångar. Föräldrarna har också poängterat att man måste anpassa sig till omgivningen och
inte ställa till besvär. Erna beskriver sin utveckling så här: ”Innan jag började gå i terapi så
uppfattade jag att människor var så rädda för sorg och ledsnad. Jag var också rädd, men är det
inte på samma sätt nu. Jag vill inte bli rädd om mitt barn gråter. Jag vill lita på att saker ordnar
sig. Det var något som mina föräldrar aldrig kunde lära mig. Nu ser jag mig själv på ett annorlunda sätt. Jag har fyllt i konturerna och ser mig som en hel människa… jag vill skydda mitt
barn och stå upp för det och visa att det inte får låta sig hanteras hur som helst. Man får självrespekt av att gå i terapi. Då tror jag också att man kan bli en respektfull förälder”.
Guns terapi är tre år lång. Liksom Erna tycker hon att den första tiden är mödosam: ”Det
var spännande, meningsfullt, nervöst och faktiskt ganska ångestframkallande. /…/ I början
tyckte jag att det var väldigt svårt att prata. Jag hade svårt att tänka ut vad jag skulle ta upp
och jag försökte lägga upp en plan. Det kändes som om jag skulle fylla en lång tid. /…/ Just
den första meningen jag sade blev på något sätt magisk och betydelsefull”.
Allt eftersom tiden går upptäcker Gun att hon kan utnyttja sessionerna: ”Det blev ett slags
vändpunkt när jag märkte att jag vågade prata och ta plats. Även när jag bara talade om små
detaljer märkte jag att de avspeglade sådant som var problematiskt för mig. Jag blev euforisk
när jag märkte att tiden gått. Jag trodde aldrig att jag hade så mycket material inom mig”.
Så här berättar Gun om det fortsatta arbetet: ”När jag gått en tid började jag drömma
mycket. Det var som en gåva till mig själv. Jag blev nyfiken på min förmåga att skapa bilder,
jag hade fler svar inom mig än jag trodde. /…/ Jag drömde till exempel att jag klättrade i ett
berg och letade efter vatten, som droppade ner. Jag ville ha mer och mer vatten och började
gräva. När jag berättade om drömmen i terapin, insåg jag att bergets namn kunde associeras
till terapeutens och att det var i honom som jag ville gräva efter kunskapens källa. I en annan
dröm befann jag mig på en strand. Ingen badade där, för vattnet var fullt av svart sörja. Jag
vadade ut trots varnande tillrop och dök i. När jag kom ner i djupet var vattnet kristallklart
och jag insåg att jag nått något mycket fint. Den drömmen är en bild av mitt dykande i mitt
eget inre”.
Erna talar om självrespekt som ett resultat av terapin – Gun menar att i hennes fall handlar
det om självförtroende. Hon börjar gå i terapi med föreställningen om att ”få svar och sanningar”, och tillägger: ”… så blev det inte alls. Terapeuten sade att det inte var hans uppgift.
Jag fick mycket mer, en möjlighet att upptäcka mig själv och lita på att jag var expert på mig
själv. Det gav mig självförtroende att han satt och lyssnade. Det var bättre än om han talat”.
Gun återkommer till samma tema senare: ”Terapeuten förde arbetet framåt genom sin närva-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
17 (113)
ro. Han var väldigt tyst och det väckte mycket inom mig, men när han väl sade något kändes
det som ett tecken på hans skicklighet. … Han tog i hand när jag kom och gick. Mellan
handslagen var det jag som styrde. Han uttryckte aldrig egna önskemål eller behov och det var
en trygghet för mig att inte behöva ta hand om honom. Om hans ställde en fråga till mig, gav
det mig mod att fortsätta ytterligare på den inslagna linjen. Då visade han också att han lyssnat och kom ihåg. Det gjorde också att jag kände mig trygg”.
Guns föreställningar om och förväntningar på sin terapeut är komplexa. Hon säger att hon
valde en manlig terapeut för att hon trodde att hon skulle ”trivas bättre” med en man. Lite
längre fram i intervjun berättar hon också, att hon alltid haft en konfliktfylld relation till sin
pappa. Det finns en motsägelsefullhet i att hon tycker sig trivas bättre med en man, samtidigt
som relationen till den, som så att säga är den förste mannen i hennes liv, innehållit motsättningar.
På ett liknande sätt finns det en motstridighet kring två andra utsagor om terapeuten. Å ena
sidan förväntar sig Gun att hon skall bli lotsad genom den terapeutiska processen och ”få svar
och sanningar”. Å andra sidan återkommer hon senare i intervjun flera gånger till hur viktigt
det varit för henne, att inte behöva ta hand om sin terapeut. Det är som om hon både haft farhågor om att behöva vara guiden på denna terapeutiska resa, samtidigt som hon räknat med en
auktoritär terapeuts ledning. Denna situation som inte ger henne vad hon förväntar sig kräver
inre arbete och mycket tankeverksamhet. Gun påpekar mycket riktigt längre fram, att hennes
tankar och känslor gentemot terapeuten – överföringen – tog mycket uppmärksamhet i anspråk: ”Jag funderade över honom, fokuserade ständigt på honom. … Om jag hade fortsatt
terapin hade det säkert gått över, men ju mer jag berättade om mina tankar, desto mer accentuerades våra roller. Utrymmet för fantasier om honom blev för stort”.
Vad som gestaltas i överföringen till terapeuten går eventuellt att förstå utifrån andra upplysningar som kommer fram i intervjun. Gun berättar nämligen att hon gått i en form av
gruppsamtal under och efter sin terapi. Denna terapigrupp har vänt sig till vuxna barn till alkoholister och omfattat femton träffar enligt AA-modellen. Det ligger alltså nära till hands att
anta (Gun säger inget i klartext) att en av eller båda hennes föräldrar varit alkoholister.
Vad detta i så fall inneburit för Gun, nämner hon inget om i intervjun. Förmodligen var det
upplevelser som hon arbetade med i den terapigrupp som hon deltog i. När hon uttrycker lättnad över att inte behöva ta hand om sin terapeut, går det ändå att ana att det inte varit självklart för henne att bli föremål för omsorg. Kanske är det också så att det konfliktfyllda förhållande, som hon haft till sin pappa berott på att han varit alkoholiserad och att hon inte kunnat
lita på honom.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
18 (113)
Säkert önskade Gun att den ansvarslöse pappan varit annorlunda; en stabil fadersfigur, som
kunnat stödja sin dotter och lära henne viktiga saker om livet. När hon förväntar sig att hennes
terapeut skall komma med förslag om samtalsämnen i terapin eller ge henne ”råd och sanningar”, låter det som om det är en idealbild av en god pappa som hon efterfrågar. Men hennes terapeut ser det inte som sin uppgift att förverkliga hennes fantasier – däremot att hjälpa
henne att förstå innebörden av dem.
I sin terapi blir Gun förvånad när hon märker att hennes talande fyller sessionerna. Hon
tycks ha haft en föreställning om att vara tom, men hittar en rikedom inom sig själv. I förhållande till den tystlåtne terapeuten väcks starka känslor, som härstammar ur hennes relation till
sin pappa, där de varit svåra att urskilja på grund av all besvikelse som hon känt gentemot
honom. I denna överföring tar den lilla flickans tillgivenhet gentemot pappan gestalt i den
vuxna kvinnan sexualitet. Gun berättar: ”Det blev tydligt att min upptagenhet av terapeuten
handlade om kontakten mellan man och kvinna. Efter ett tag vågade jag tala med honom om
det”.
När Gun skall motivera varför hon svarat på min annons, talar hon först om hur hon berikats av att gå i psykoterapi: ”Det som terapin gav mig var en lättnad och ett rum för mina
problem och frågor. Jag fick inga råd eller omedelbar behovstillfredsställelse … Den har givit
mig mod att ta mig själv på allvar och försöka vara närvarande i mitt liv …”. Hon fortsätter:
”Anledningen till att jag svarade på annonsen är att jag fortfarande känner mig nyfiken på
psykoterapi. Jag ville helt enkelt höra vad jag själv hade att berätta”.
Kanske är skälet till att så många ”nöjda” patienter vill låta sig intervjuas inte enbart en
önskan om att få uttrycka sin tacksamhet. Förmodligen väcker intervjusituationen angenäma
minnen av hur det varit att gå i terapi. Då man hör sig själv tala, skärps uppmärksamheten för
budskap från det omedvetna, på samma sätt som under samtalet med terapeuten.
Pias terapi pågår under fem år. Ett par år efter det att den avslutats sker en omorganisation
på hennes arbetsplats. De nya arbetsuppgifterna gör henne orolig och genom företagshälsovården får hon ersättning för ytterligare tre möten med sin terapeut. Samtalen hjälper henne
att kräva en förändring på sin arbetsplats och hon får en bättre tjänst.
I motsats till Erna och Gun känner Pia inget motstånd mot att börja gå i terapi. Hon befinner sig i kris, och det innebär en lättnad för henne att få formulera sig och berätta om sina
problem: ”Jag minns inte om det var något som kändes speciellt viktigt att tala om. /…/ Det
viktiga var när samtalet blev intimt… /och/… att jag kunde säga vad som helst och hon var
snäll och kom inte med kritik. Att hon kunde vara så intresserad. Allt jag sade var betydelsefullt, även om det var både dumma och bra saker”. Pia upplever terapin som en plats där hon
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
19 (113)
får utrymme: ”Terapin blev ett ställe som gav mig stor frihet. Jag kunde ju säga de mest konstiga saker…”. Mellan sessionerna fortsätter en inre dialog med terapeuten: ”Att någon tog
hand om det jag sade var så speciellt. I början hade jag långa samtal med henne i min fantasi,
då jag pratade om allt möjligt”.
Dessa samtal ger Pia möjlighet att förstå, att hon aldrig blivit riktigt omhändertagen i sin
familj, eftersom båda hennes föräldrar varit alkoholiserade – här finns alltså en eventuell likhet med Guns levnadsförhållanden i sitt föräldrahem. När Pia växte upp hade hon enbart betraktat det som en praktisk komplikation, att hennes mamma inte kunnat se till att barnen fick
rena kläder eller pappan somnat berusad i soffan. I samtalen med sin terapeut börjar hon förstå vad dessa upplevelser inneburit för henne på ett känslomässigt plan och hur mycket hon
måst anstränga sig under alla år: ”Jag har tagit för självklart att jag måste slita för tillvaron”.
Pia nämner också en speciell händelse under terapin, som hon tycker hjälpt henne att ytterligare förstå hur ovan hon varit vid att bli omhändertagen. Under en session påbörjades ett
bullrande gatuarbete utanför terapilokalen. Pia och hennes terapeut blev störda av oljudet, och
för att få lugn och ro föreslog terapeuten att de skulle flytta till ett annat terapirum. Pia säger,
att hon egentligen inte tyckte om rummet som de gick till, men njöt av terapeutens omsorg
och av känslan att bli föremål för omtanke.
Detta ganska konkreta omhändertagande banar väg för en insikt om vad bristen på omsorg
under uppväxten inneburit för Pia. Hon har inte kunnat se att hon själv var i behov av beskydd
och omvårdnad, utan hade många gånger ansträngt sig i arbetslivet och privat utöver det rimligas gränser. För Pia innebär arbetet i terapin att i någon bemärkelse släppa ansvaret för sina
föräldrar: ”Jag kan inte bära min mamma inom mig. Hon byter roll med mig och jag får ta
hand om henne. Det var ju också därför jag fick min kris. När jag kunde ha min terapeut inom
mig fick jag vila. /…/ Nu kan jag ta emot mer hjälp utifrån. Jag tillåter min man att vara mer
omvårdande mot mig”. Och Pia tillägger: ”I annonsen ställs frågan om psykoterapi ger utveckling, och det är klart att man kan säga att den gör. Det var bra för mig med terapi, men
för mig handlade det mer om att rädda livet, att inte dö inombords”.
Pia har inte som Erna farhågor att terapeuten skall vara stel och strikt, men hon väntar sig
att hon ”skall vara klädd i säckiga kläder, som en gammal tant”. Hon blir konfunderad när
terapeuten bara är obetydligt äldre än hon själv, och har korta kjolar. Ändå kommer även hon
att se sin terapeut som ”något slags icke-människa”, fram till det att terapeuten i Pias ögon
begår ett misstag och agerar ”oterapeutiskt”. Pia blir först mycket besviken, men efter ett tag
märker hon att händelsen tillfört henne något: ”När hon bröt mot det terapeutiska blev hon
levande”.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
20 (113)
Denna händelse hjälper också Pia att förstå hur skoningslöst sträng hon kunnat vara, både
mot andra och mot sig själv. Det blir en viktig sak att tala om i terapin, där det varit lätt för
henne att se sitt lidande, men inte sin hårdhet: ”Jag kan ställa så stränga krav på mig själv, att
jag skall säga rätt saker eller göra rätt. /…/ Jag tänker på den strängheten och minns att vi
talade om … koncentrationsläger. Hon sade att jag kanske hade ett koncentrationsläger inom
mig. Först blev jag arg och tyckte att det var dumt sagt. Sedan var det som att jag äntligen fick
en bild av det fruktansvärda som kan finnas inom mig. Jag fick kontakt med mig själv”.
För Pia är det värdefullt att få fundera över hur hon ser på erfarenheten av att ha gått i terapi. Att träffa en terapeut som intervjuar henne blir att återknyta kontakten med ett psykoterapeutiskt sammanhang, som levandegör minnet av den terapeut hon gick hos. Pia säger också
att hon har fantasier om hur det skulle vara att gå i terapi igen. Hon tror att hon då skulle ägna
tiden åt att gråta: ”Trots att jag lever ett hyggligt liv känns det så. Det tycks vara så att det
finns saker kvar”. Att bli intervjuad blir för Pias del som att få ”en gratissession”.
Med dessa vinjetter har jag velat lyfta fram och illustrera de allt annat än friktionsfria processerna i terapier som beskrivs som ”givande” och utvecklande av de patienter som genomgått dem. Erna, Gun och Pia tycks alla tre ha hittat sidor hos sig själva, som inte varit entydigt positiva, men upptäckterna har hjälpt dem att söka mer framkomliga vägar i sina liv. En
avslutad terapi innebär inte att man lever ett problemfritt liv, men i stället kanske fått ett nytt
förhållningssätt till sitt eget inre och till människor runt omkring.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
21 (113)
DE BESVIKNA PATIENTERNA
”Jag vill förstå den terapeutiska relationen. Det är själva kärnan i min problematik. Kan det
vara så att det finns något som är förbjudet att prata om i terapi? Är det något fel på mig, har
jag konstiga krav? Är det så att jag inte kan gå i terapi?”.
Det är en besviken före detta patient, som ställer dessa provokativa frågor mot slutet av
vårt samtal. Jag kallar henne Sonja och hon är fyrtionio år vid intervjun. Hon har dessförinnan
berättat om hur hon försökt få hjälp av en rad psykoterapeuter med olika arbetssätt och teoretiska inriktningar. Tjugo år tidigare hade Sonja börjat gå i sin första terapi, men det utmynnade i vad hon kallar för ”en katastrof”. Under alla år som gått tycker hon inte att hon lyckats
komma över denna upplevelse. ”Anledningen till att det inte fungerade var att den förste terapeuten var ute efter att inleda ett förhållande med mig efter avslutad terapi”.
Av de personer som jag intervjuat skall några missnöjda och besvikna före detta patienter
få komma till tals; tre kvinnor, en ung och två lite äldre, därav den ovan citerade Sonja. Vad
som är gemensamt för dem – förutom deras missräkning över de terapier de gått i – är att deras liv varit fyllda av yttre motgångar och ett inre känslomässigt kaos. De har vuxit upp i konfliktfyllda familjesammanhang och deras vuxna tillvaro har präglats av utsatthet. Nära relationer har ofta fått abrupta avbrott, som lämnat bittra minnen. Två av dessa kvinnor börjar i terapi efter känslomässiga sammanbrott, där gränsen mellan det inre och yttre är upplöst och ångesten mycket stark. I Sonjas fall är det inte någon speciell utlösande händelse som får henne
att börja gå i terapi. Behovet av stöd har funnits länge, vilket Sonja motiverar med att hon
”haft en jätteskruvad uppväxt”. Det har inte funnits människor omkring henne, som kunnat ge
henne stabilitet. Hon ger en uppgiven beskrivning av sina föräldrar: ”Min mamma hade storhetsvansinne och relationen med henne gick helt åt fanders. Pappa är jättesnäll men svag”.
När den första terapin alltså avbryts, efter vad Sonja uppfattar som ett försök till förförelse
från terapeuten, söker hon sig till ännu en manlig terapeut. När hon beklagar sig över den tidigare terapeuten, tycker hon sig bli hånfullt bemött och ifrågasatt, vilket gör att hon avslutar
terapin. Strax därefter får Sonja ett tillfälligt arbete i Dalarna och kommer där i kontakt med
en man – dock ej terapeut – som tar henne under sina vingars skugga. Hennes nya bekantskap
erbjuder sig att hjälpa henne att bli mer harmonisk genom att lära henne att meditera, men
relationen får alltmer verklighetsfrämmande inslag: ”Han skulle bilda en egen sekt och hjärntvätta mig för att jag skulle kunna vara med”. Först efter ett par år lyckas Sonja bryta sig ur
detta destruktiva sammanhang, men tappar all verklighetskontakt i samband med separationen
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
22 (113)
och blir inlagd på mentalsjukhus. När hon inför personalen på sjukhuset beklagar sig över hur
illa hon råkat ut, är man oförstående och ifrågasätter hennes tillit till andra människor och
hennes motivation att gå i terapi.
Nu följer en mycket lång sjukhusvistelse och inte heller under den tycker Sonja sig få något stöd av de anställda, utan menar att det bara är hennes vänner som egentligen kunnat hjälpa henne. När hon efter en elchocksbehandling skrivs ut får hon en kontaktperson, en nybliven kurator vid namn Margareta. Under en period utgör Margareta en fast punkt för Sonja,
men efter en tid tycker Sonja att deras relation blir för personlig. När hon avbryter kontakten
med Margareta går hon ånyo in i en djup depression.
I Sonjas berättelse följer besvikelserna på varandra, både vad gäller kontakter med psykoterapeuter och kärleksrelationer med män. Hon söker sig till en mångfald terapeuter och terapeutiska inriktningar: psykosyntes, drömterapi, alkoholrådgivning, ett kvinnocentrum, en
grupp som arbetar med borderlineproblematik, förutom ett flertal andra individuella kontakter. Hon är uppgiven i samtalet med mig: ”Man går i terapi och se’n går man hem och det
finns ingen koppling däremellan. … Terapin är en värld för sig och helt andra koder gäller
utanför. Jag vet inte var jag hör hemma, jag känner mig alltid som en outsider”.
När jag funderar över Sonjas berättelse märker jag att det faktiskt finns en terapeutisk relation, som skildras med något slags nyansering, nämligen den till den unga kuratorn Margareta. Inledningsvis beskrivs kontakten med Margareta som en värdefull erfarenhet: ”…hon var
den första människa som jag kände värme från och som kunde ge något”. Sonja tycker sig bli
stöttad ”som en medmänniska” av Margareta, men just detta medmänskliga inslag i relationen
förbyts efter en tid till något som känns som en belastning. Margareta, som är nyexaminerad
och oerfaren, tycks vilja ha ett slags ömsesidighet i relationen med Sonja och berättar öppenhjärtigt om sig själv, sin religiositet och sitt förhållande till män. Det blir för påträngande för
Sonja, som konstaterar: ”Det blir fel när det blir så personligt. Jag bröt med henne per telefon.
Efter det åkte jag in på sjukhus…”.
När Sonja beskriver sin uppväxt blir det tydligt att hennes föräldrar inte förmått ge henne
det stöd hon behövt. Ingen annan i hennes närhet har heller kunnat hjälpa henne att utveckla
en inre struktur, ett jag, att relatera med i förhållande till andra. Antagligen kan en del av hennes svårigheter att finna sig tillrätta förstås utifrån en upplevelse av denna inre tomhet. Ett
sådant tillstånd är outhärdligt ångestfullt och Sonja drivs omedvetet att söka efter relationer,
som skall kunna reparera och uppfylla henne. I sin längtan efter trygghet utstrålar hon förmodligen ett begär efter en gränsöverskridande intimitet, vilket skapar en speciell dynamik
mellan henne och människor hon träffar. Kanske är det sådana krafter som givit utslag både i
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
23 (113)
relationen till den förföriske terapeuten och till Margareta. I båda fallen har hon uppenbarligen upplevt att man kommit henne för nära. Det verkligt tragiska i Sonjas situation består i att
det hon allra mest längtar efter, stöd och förståelse, är hon också oförmögen att tillgodogöra
sig. Eftersom hon saknar en inre instans att relatera till, kommer varje närmande att upplevas
som ett övergrepp – en förförelse eller en kränkning – och leda till ett sammanbrott.
Under åren har Sonja blivit varse sin oförmåga att gå in i nära relationer, och konstaterar
själv i intervjun: ”Jag är ett typexempel på den sorts människa som anklagar terapeuten för att
det inte blir bra i terapin”. Hennes insikt om sitt handikapp leder dock inte till någon förändring. Hon pendlar mellan förståelse och ilska och säger: ”Det är ju faktiskt så att jag inte har
kunnat upprätta en relation på ett bra sätt. Jag reagerar ofta jättebarnsligt, jag vill ha gensvar
och blir arg när jag inte får det.” Lite senare i samtalet har klarsyntheten givit vika för ilska
och besvikelse: ”Jag har själv förstått allt och varit terapeut åt mig själv hela tiden. Jag har sett
kopplingen mellan tidiga relationer och nutid men varför har ingen terapeut sett den?”
Sonja uppger som skäl till att hon svarar på min annons, att hon kanske vill börja gå i terapi igen. Hon tror att innan hon gör det, kan det vara bra att berätta för någon om hur det varit
vid de tillfällen då hon gått i terapi tidigare. Det är som om hon hoppas att med sin berättelse
göra sig av med alla gamla misslyckanden, för att kunna börja om från ett slags nolläge – för
övrigt något hon tycks ha försökt göra varje gång hon börjat en ny terapi.
Ett par dagar efter det att jag intervjuat Sonja ringer hon upp mig. Hon berättar i telefonen
att hon är rädd att jag inte tagit henne på allvar, men säger sig tro att jag märker att hon ”mår
dåligt”. I hennes röst anar jag en underton av förhoppning om att vi skall ses på nytt, så hon
skall få möjlighet att tillrättalägga vad hon sagt. Jag föreslår inget sådant, men märker att jag
efter samtalet börjar undra hur det skulle vara att ha Sonja i terapi. När jag funderar vidare,
slår det mig att mina tankar förmodligen är ett uttryck för den känslomässiga dynamik som
kan uppstå mellan Sonja och hennes medmänniskor. På något sätt förmedlar hon en föreställning om att man är i besittning av något som hon vill ha eller behöver. En man kanske tror att
det handlar om kärlek och sexualitet, en orutinerad kurator som Margareta tolkar det som förtroenden och närhet. Som terapeut kanske man fantiserar om att vara den, som efter alla Sonjas besvikelser, skall kunna ge henne det terapeutiska bemötande hon alltid behövt. I det
ögonblick som man sedan vill försöka ge henne vad man föreställer sig att hon saknar, kommer hon med största säkerhet att rygga tillbaka. Det som erbjuds är det som andra vill ge, inte
vad Sonja själv behöver.
I sin inledande, retoriska undran: ”Är det så att jag inte kan gå i terapi?” nuddar Sonja vid
en nedslående självinsikt. Att gå i psykoterapi innebär att befinna sig i en relation, och för
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
24 (113)
Sonjas del är samvaron med andra människor riskabel. Hon kan berätta att hon från många av
dem hon mött, inom psykiatrisk vård och privata terapeuter, fått kommentaren att hon är rädd
för närhet. Sonja har avfärdat en sådan tanke och uppfattat att den varit uttryck för ett skuldbeläggande. Hon vågar inte ta till sig något från omvärlden utan ser sig som olycksförföljd,
nästan som föremål för en förbannelse. Hon säger: ”I hela mitt liv har jag bara gått i väggen
och alltid stött på avarterna av allt. … Jag har hela tiden ramlat in i det som inte funkat. Margareta funkade förstås, men de flesta kvinnor är klantiga. Män kan man inte lita på, för de
missbrukar kvinnor. Jag vill inte riskera att bli missbrukad.”
Lite drygt två år senare hör jag ånyo av Sonja. Då ringer hon upp mig för att fråga om jag
vet vart man vänder sig om man skall anmäla en terapeut för felaktig behandling. Sedan vi
talat litet om detta undrar Sonja hur det gått med mitt intervjuarbete. Jag berättar att det visat
sig kräva längre tid än jag väntat, men att jag inte givit upp hoppet om att kunna fullfölja mitt
arbete. Jag tackar än en gång för hennes bidrag och samtalet avslutas.
Jenny, som är femtiofem år vid intervjutillfället, berättar också om upplevelser av att ha
blivit föremål för sexuella trakasserier från olika personer både inom och utanför den psykiatriska vården. Hon känner sig övertygad om att en manlig terapeut, som hon under flera år
samtalat med, varit förälskad i och direkt beroende av henne. Jenny tror också att terapeuten
låtit processen dra ut på tiden därför att han njöt av vad han tolkade som hennes beundran.
Den kontakt Jenny haft med psykiatrisk vård sträcker sig drygt tio år tillbaka i tiden. Som
hon beskriver det, tycks hennes problem börja i samband med en omorganisation på hennes
arbetsplats. Arbetsuppgifterna förändras, en chef byts ut och Jenny får en känsla av att vara
övervakad. Efter en tid av ökad press bryter hon samman och blir inlagd på en psykiatrisk
klinik. Under vistelsen där kommer hon i kontakt med en läkare, som är terapeututbildad och
som hon börjar gå i terapi hos. Så här beskriver Jenny: ” De tyckte att jag borde få terapi och
det bestämdes att jag skulle få gå tio gånger. Min terapeut blev betuttad i mig och terapin förlängdes”. Man träffas först en, sedan två gånger per vecka. Jenny tänker att terapeuten ”förlängde terapin för att jag lärde honom så mycket”. Hon går hos honom under ett års tid.
När Jenny efter att ha varit utskriven ett tag på nytt får problem, söker hon upp sin terapeut
igen och han erbjuder sig att ta emot henne som privatpatient. Den kontakten pågår i tre eller
fyra år, och man ses en gång per månad i läkarens bostad. Jenny har motsägelsefulla intryck
av terapin, och även om hon träffar terapeuten regelbundet har hon svårt att känna tillit till
honom. Hon känner sig ofta utnyttjad, även då han uttrycker omtänksamhet gentemot henne:
”När han gick på semester talade han om att jag kunde skriva till honom under tiden. Han
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
25 (113)
påstod att han var orolig för hur jag klarade mig utan terapin. Det var en enda stor projektion.
Det var han som inte klarade sig utan mig.”
Det finns starka känslor av utsatthet i Jennys berättelse. Hon konstaterar: ”Om man inte har
någon att leva med, blir ju den man talar med oerhört viktig”. Minsta gest som hennes terapeut gör, laddas med innebörd, och hon upplever att hon i varje sekund måste vara på sin vakt
mot honom: ”Jag tror att terapi handlar om maktutövning. Så fort jag släppte makten, kunde
han spela ut sina fascistoida idéer. … Jag förstod att han bara skulle ha mig till att tjäna pengar på”.
Jenny har haft stora svårigheter tidigare i livet. Hon gör några knapphändiga kommentarer
om sin bakgrund: ”Det har varit mycket gråt i mitt liv. Hela tiden mamma gick med mig grät
hon”. Och: ”Jag var gift, men jag lämnade min man och mina barn för att de uteslöt mig. Det
var en mycket tragisk situation och jag grät. När jag berättade det för min terapeut lade han
händerna på mina axlar för att trösta mig. Jag har levt ett tufft liv”. Bilden av terapeuten pendlar våldsamt mellan någon som är en manipulativ maktutövare och någon som ger henne värme och förståelse. Hon kämpar för att lita på att hon får något gott, men i längden blir det
omöjligt och hennes rädsla tar överhanden: ”Han sade att terapi är ett arbete på lång sikt. Men
jag miste förtroendet för honom. Då blev jag totalt avskärmad från mina känslor. Jag har aldrig gråtit så mycket, sedan blev jag totalt död.”
Gemensamt för dem som ifrågasätter värdet av psykoterapi är uppfattningen att terapeuter
med kvalificerad psykoterapeututbildning är mindre lämpade för sitt arbete än de som har
kortare utbildning. Jenny uttrycker det på följande sätt: ”Första gången jag kom till psykmottagningen träffade jag en underbar människa, men hon hade inte utbildning för att arbeta med
terapi. De som inte är fullt utbildade med påbyggnadsutbildning är de bästa.”
Sonja å sin sida tycker att hon får bättre hjälp av sina vänner än av personer med professionell bakgrund. Elsa, en annan före detta patient som är tjugonio år, har en likartad åsikt och
säger att man kan ”komma till insikt även när man talar med en väninna. Jag tycker att jag
ofta fick sämre respons från terapeuten än från mina vänner…”. Det är som om man upplever
att en kvalificerad utbildning på något sätt fjärmar den professionella terapeuten från förmåga
till inlevelse. Kanske finns det något kränkande i tanken, att man får stöd av en annan människa i kraft av hennes yrkesutövning – inte för att man väcker sympati och engagemang.
Elsa har gått i terapi under ett par korta perioder. Hon säger att hennes liv varit tumultartat
och att hon farit illa av sina föräldrars skilsmässa. Som enda barn har hon vuxit upp och bott
hos sin mamma, medan pappan bildat ny familj på en annan ort. På så sätt har kontakten med
honom varit svår att upprätthålla, samtidigt som lojaliteten med mamman tyngt henne: ”Hon
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
26 (113)
är den som haft svårast att gå vidare efter skilsmässan…”. Den kvardröjande konflikten mellan föräldrarna gör att Elsa får problem att relatera till dem: ”Jag måste ljuga … och det kändes om jag måste ha olika identitet beroende på vem jag var med”.
Även om Elsa upplever sin uppväxt som disharmonisk, har det inte synts utåt. ”Jag har alltid kunna hålla masken”, säger hon. ”Jag var en mönsterelev och umgicks med lärarna. Ingen
visste hur det var… Jag minns stark ångest och hur rädd jag var när jag var nio år och skulle
träffa min pappa som var på besök.”
I Elsas berättelse är det mycket som kretsar kring och utlöses av förändringar i relationen
till hennes pappa. Under en period i sena tonåren bryter hon kontakten med honom, den återupptas senare och han ger henne viss ekonomisk hjälp. Då de träffas igen när hon är tjugosju
år, uppdagas det att hon ljugit för honom för att få pengar. Hon blir panikslagen inför tanken
på att han skall ta avstånd från henne, och efter detta tumultartade möte får hon ett sammanbrott och söker akut hjälp inom psykiatrin. Där remitteras Elsa till psykoterapi. Hon får först
komma på några bedömningssamtal innan hon hänvisas vidare till en kvinnlig terapeut under
utbildning.
I efterhand säger Elsa att det var ”det första stället”, alltså bedömningssamtalen, som ”kändes bra”. Hon anser också att ”folk borde få något slags tips om hur man förbereder sig för att
gå i terapi”. För hennes del stämmer nämligen inte hennes förväntningar på vad det innebär
att gå i terapi med hur situationen sedan utvecklas. I mötena med sin terapeut vill hon att det
skall ”hända mycket”, och att det ”skall gråtas och härjas”. I stället är atmosfären ”lugn och
softad”, vilket gör Elsa besviken. Hon menar att hon vid många tillfällen kunnat föra sin terapeut bakom ljuset: ”I våra samtal sade jag saker, som hon borde gått på djupet med. Hon var
för snäll för mig.”
Elsa har många saker att anmärka på hos sin terapeut, oftast återkommer hon till sitt intryck av att terapeuten varit alltför foglig: ”Det kändes som om man kunde manipulera henne.
Hon var lite fascinerad av mig och mina historier och det kändes fel. Hon hade för lite livserfarenhet.” Lite senare i samtalet är kritiken den motsatta: ”Terapeuten var så styrande Hon
tog parti för den pojkvän som jag hade då. Hon skickade mig ett fax och gav råd om vad jag
skulle göra för att vårt förhållande skulle bli bättre. Hon ville att jag skulle sätta gränser mot
mamma.”
Efter ett halvt år i terapi avbryter Elsa kontakten med sin terapeut eftersom hon får erbjudande om ett arbete på en annan ort och bestämmer sig för att flytta. En anledning är att hon
tycker att det känns ”urmjölkat i terapin” och att hon inte gjort ”några framsteg”. Det verkar
som om Elsa trots sin negativa inställning mest är lite konfunderad över sina intryck från te-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
27 (113)
rapin. I efterhand tycks hon fundera på om det var rätt att avsluta, och önskar kanske att hennes terapeut hindrat henne från att göra det. Hon tror att hon uppfattas som stark, och att det
gör att man inte så lätt ser hennes behov. ”Det var väl så terapeuten uppfattade mig när terapin
bara rann ut i sanden. Jag tycker att hon borde gjort en kraftansträngning.”
I intervjun återkommer Elsa flera gånger till att hon alltid varit tvungen att anpassa sig på
olika sätt för att ingen skall märka att hon är ledsen och orolig. Kanske har hon rätt i att hennes terapeut varit orutinerad och inte kunnat se att det funnits en stor sårbarhet bakom Elsas
självsäkra attityd. Uppenbarligen har hon hoppats att hon skall kunna visa sina behov och sin
sorg inför terapeuten, hon vill ”gråta och härja”. I hennes resonemang kring terapeuten finns
också reflektioner, som ger associationer till hur hon beskriver sin mamma. ”Det är svårt för
henne att ha fått en dotter med så mycket ångest”, säger Elsa om mamman, som hon också
beskriver som någon som ”tar lätt på allt”. Lika lite som Elsa vågar vara öppen med sina
känslor gentemot sin mamma, lika lite vågar hon berätta för sin terapeut att hon ”ofta planerat
för självmord”.
När Elsa skall motivera varför hon svarat på annonsen och vill bli intervjuad, säger hon att
hon tycker om att prata om sig själv och att hon vill berätta om sina erfarenheter. Jag får ett
intryck av att även om hon varit missnöjd med sin terapeut, behöver hon få ett slags godkännande från mig om att beslutet att avsluta terapin var korrekt. Hon säger: ”Jag vill få bekräftat
att jag mått som jag gjort. Det är skönt att befästa hela historien. Du tar en timme och lyssnar
på mig. … Om man pratar med en psykolog känns det mer på riktigt.”
Sonjas, Jennys och Elsas berättelser väcker på olika sätt frågan om varför den psykoterapeutiska erfarenheten blir en sådan besvikelse för vissa personer och en sådan berikande erfarenhet för andra. Elsas terapi är kort och kanske har hon rätt i att hennes terapeut olyckligtvis
är alltför oerfaren. Samtidigt har hennes skuldfyllda relation till sin mamma gjort det svårt för
henne att använda sig av vad terapeuten – sin brist på erfarenhet till trots – kan ha att erbjuda
henne. Den avslutade terapin har lämnat skuldkänslor hos Elsa, som hon tycks vilja dämpa
genom att låta sig intervjuas. Hon ser det som ett misslyckande att hon inte kom ”på god fot”
med sin terapeut.
Jenny å sin sida har levt i en väldig utsatthet, med en känsla av att hela tiden pendla mellan
att vara genomskådande samtidigt som hon tyckte sig vara föremål för andras, företrädelsevis
mäns, utnyttjande. Det är lätt att förstå att det är omöjligt för henne att våga vara förtroendefull och överlämna sitt inre åt en annan människa. Samtidigt tolkar jag Jenny som att hon –
trots alla anklagelser – saknar sin terapeut och tiden då hon träffade honom. På det viset har
hennes motiv till att vilja bli intervjuad kanske vissa likheter med dem, som var nöjda med att
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
28 (113)
ha gått i terapi: genom att berätta om vad man varit med om, får man tillfälle att återuppleva
situationen.
Jag har tidigare nämnt det skäl som Sonja angav till att hon ville bli intervjuad: att hon
funderade på att börja gå i terapi igen. Med utgångspunkt från de funderingar jag själv hade
om hur det skulle vara att ha henne som patient, tror jag att Sonja eventuellt gick till intervjun
med en omedveten förhoppning om att den skulle resultera i att hon kunde börja gå i terapi
hos mig. Kanske hoppades hon – alltjämt omedvetet – med sin berättelse ge mig en inblick i
hennes problem och göra mig intresserad av att ta henne som patient. Jag tror att de två telefonsamtalen från henne hade samma syfte. På detta sätt kan man tänka att även den uppgivna
Sonja fortsätter att hoppas på att finna en terapeut som skall kunna hjälpa henne att ”förstå
den terapeutiska relationen”.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
29 (113)
”TVÅ STEG FRAMÅT OCH ETT TILLBAKA”
Titeln på detta kapitel är ett citat från intervjun med en man som jag kallar för Klas, och som
är femtiett år då jag intervjuar honom. Klas hör till dem som gått i flera terapier. Han tycker å
ena sidan att detta ”har tillfört livet något”, men tillägger lite uppgivet: ”… det har varit två
steg framåt och ett tillbaka. Det har i alla fall inte försämrat något. Jag tror inte att jag skulle
kunna hitta någon ny terapi som fungerar bättre”.
Nina, trettiosju år vid intervjutillfället, har gått i psykoterapi hos två olika terapeuter. Hon
tycker att det varit erfarenheter som på vissa sätt hjälpt henne och inneburit ”en lättnad”. Samtidigt känner hon sig kluven inför de villkor som hon tycker gäller för en terapipatient: ”Att gå
i terapi är så motsägelsefullt. Man är både utelämnad och fri och trygg. Vem skall jag vända
mig till om jag inte tycker att terapin funkar? Vart tar jag vägen om jag känner att det går åt
skogen? Det finns ingen garanti och jag gillar inte det.”
En tredje patient, Greta som är femtiosex år, har också gått i psykoterapi hos flera terapeuter och tycker att ”det betytt mycket för min utveckling att gå i terapi”. Men hon tillägger, att
hon svarat på annonsen för att hon behöver få tala med någon om vad hon varit med om. Skälet är som hon säger att ”jag har lite knutar efter den sista terapin, blev lite lämnad i sticket.
Jag skulle behöva en terapeutisk metod där man blir gödd på slutet”. Även om Greta anser att
hon fått både ”självinsikt” och ”kommit till mognad” har det alltså skett till priset av att hon
känt sig sårad av sina terapeuters kommentarer.
De berättelser som jag skall redogöra för i detta avsnitt, kommer alltså från personer som å
ena sidan tycker att de har fått en viss behållning av att gå i psykoterapi, men som å andra
sidan också är kritiska.
Både Greta och Klas har gått i ett par olika gruppterapier, men också i individualterapi.
Klas erfarenheter sträcker sig över tjugo år tillbaka i tiden, då han börjar gå i en terapigrupp i
samband med en utbildning. Syftet var som han säger ”dels att lära mig något yrkesmässigt,
dels utvecklas privat”. Klas personliga behov handlade mycket om få självförtroende. Han
hade under uppväxten ständigt befunnit sig i konflikt med sin pappa, som ville att Klas skulle
underordna sig hans ideal och leva ”moraliskt och småborgerligt”. Klas protesterar tidigt mot
pappan, men när han skall försöka finna sin egen livsstil stöter han på svårigheter. Han tycker
sig göra ”tillkortakommanden”, och bli ”osocial” och självkritisk: ”Det känns som om jag
tittar mig för mycket i spegeln”.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
30 (113)
Klas avslutar den första terapigruppen i förtid, eftersom han avbryter utbildningen. Han
känner sig inte heller hemma i gruppen, utan tycker att de andra deltagarna känns ”så kompakt vanliga”. Själv upplever hans sig som ”marginell” och tycker inte att han kan identifiera
sig med någon i gruppen. Trots allt anser han att det varit ”nyttiga veckor”; de goda intrycken
tycks överväga och motivera honom att börja i en ny terapigrupp. Även denna grupprocess
avbryts, nu på grund av en påtvingad flytt, men Klas är inte nöjd med sina erfarenheter och
hade kanske slutat ändå. Gruppledaren var för tyst, tycker han, och väntade ut deltagarna och
Klas kan inte, som han säger, ”vräka ut” sig själv. Han är kritisk till att gruppledaren inte intagit en mer aktiv position i gruppen. Som Klas ser det, har resultatet blivit att grupprocessen
urartat till att bli ”en tävling om vem det var mest synd om”.
Trots sin besvikelse gör Klas ännu ett försök med en terapigrupp i den stad han flyttar till.
Denna grupp har en kvinnlig gruppledare som befinner sig under utbildning. Klas blir missnöjd med henne och lämnar gruppen eftersom han tycker att gruppledaren gjort ”kommentarer
som var mycket felaktiga”. Han tycker också att han fått ”projektioner” på sig, utan att hon
givit honom stöd. Med viss självrannsakan tillägger han dock: ”Jag antar att man kan gå från
den ena gruppen till den andra för att få bekräftelse på att det är fel på de andra”.
Greta har också gått i gruppterapi, men gjorde en första erfarenhet av psykoterapi ett par år
dessförinnan. Hon och hennes dåvarande man hade under lång tid haft konflikter i sitt äktenskap, och får tips om att söka sig till en mottagning där man arbetar med sexuell problematik.
De vågar inte berätta för någon att de sökt hjälp på detta sätt – det kändes tabubelagt. Greta
minns det dock som en enastående och mycket givande upplevelse: ”… det var fantastiskt att
sitta mitt emot en människa som var så öppen. Jag har aldrig kunnat tala med någon så … det
var inget flummigt eller stötande”. Denna korta och intensiva parterapi resulterar i att makarna beslutar sig för att skiljas. Det tar tid för dem att sätta dessa planer i verket och i avvaktan
på en separation börjar Greta gå i gruppterapi. Hennes målsättning är att bättre förstå handlingar hon gjort tidigare i livet och då speciellt sitt val av partner. Även denna gruppterapi blir
en god erfarenhet. Greta menar att ” … gruppens styrka ligger i att man talar om svåra saker
tillsammans – det ger en större genomslagskraft. Det är skönt att inte bara visa upp en roll
som i andra sociala sammanhang”.
Efter en tid märker Greta att hon vill fördjupa sitt arbete med sig själv och beslutar sig för
att börja i en individualterapi. Den äger rum under mycket ovanliga former: Greta sjukskriver
sig och går i terapi mellan klockan åtta och tolv varje dag i ett par veckor. Hon säger om sin
terapeut att ”han var en mycket speciell människa” med ”en egen metodik”. Terapin hjälper
henne att inse hur starkt hon präglats av sina stränga uppväxtförhållanden, men den får henne
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
31 (113)
samtidigt att känna sig illa till mods: ”Detta är ett skäl till att jag svarade på din annons om
hur det är att gå i psykoterapi. Jag har inte känt mig stärkt när jag slutat, utan urkramad, inte
uppmuntrad. Jag har vridit och vänt på alla mina tillkortakommanden och undrat om jag har
några goda egenskaper”.
Efter stor vånda bryter Greta slutligen upp ur sitt äktenskap. Det blir till hennes lättnad en
ganska smärtfri separation, där vänskapen mellan de före detta makarna kan bevaras. Greta
träffar en annan man, men när hon märker av problem i den nya relationen kommer tankarna
på att gå i terapi igen. Hon börjar i en gruppterapi, som hon tycker fungerar bra, men tycker
att hon behöver ytterligare hjälp. Vid denna tidpunkt går hon en vidareutbildning där kursledaren är psykolog. Hon hör någon rekommendera honom som psykoterapeut och efter förfrågan accepterar han att ta emot henne i terapi. I efterhand kan Greta konstatera: ”Den terapin
vet jag inte om jag mådde bra av”.
Greta ger en mycket kluven bild av sina erfarenheter från denna process. Å ena sidan tycker hon att hennes terapeut är ”snäll” när han tar emot henne som patient och säger att ”mellan
gångerna längtar man ju till sin terapeut”. Hon anser också att hon utvecklats på många viktiga punkter, dels i sin relation till män, men också i förhållande till sin mamma som hon kunnat distansera sig till. Men å andra sidan tillägger hon: ”Efter avslutningen kände jag mig inte
uppåt precis. Att gå i terapi är en märklig behandling… om man jämför med hur det är med
en somatisk behandling. Den genomgår man för att må bättre…”.
I motsats till Greta, som alltså är nöjd med sina erfarenheter av att gå i gruppterapi, riktas
Klas besvikelse främst mot de terapigrupper han gått i. När han beslutar sig för att gå i individualterapi blir det en mer positiv erfarenhet. Vid denna tidpunkt har Klas kommit att bli
mycket apatisk och ångestfylld. Han ringer runt till olika terapeuter och träffar först en kvinna, som ”var väldigt strikt, det blev för neutralt och kallt”. När han söker vidare hittar en annan kvinnlig terapeut, som tar emot honom för en intervju utan att han behöver förbinda sig
att börja i terapi. Detta visar sig vara ett bättre val. ”Den terapin fungerade väldigt bra. Terapeuten själv bröt mot reglerna, hon kom för sent. … Hon hade en annan sida också som var
både positiv och negativ: hon var en riktig pratkvarn. … När hon tolkade mig blev det mycket
prat, men det var rätt”. Det verkar dock som om den pladdriga, prestigelösa terapeuten (som
Klas väljer för att ”hon var varm”) blir alltför översvallande: ”Jag blev ambivalent till detta.
Jag tyckte att det var för trevligt. Jag sade: ’Varför pressar du inte in mig i ett hörn?’ Hon sade
att jag hade lidit nog”. Efter ett och ett halvt år tillsammans med denna terapeut beslutar sig
Klas för att sluta. Han tycker att han ”kommit fram till en del slutsatser” och tror inte att han
”kan komma längre”.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
32 (113)
I intervjun talar Klas mycket om sin syn på terapeuter, hur han anser att de är och hur de
bör vara. Han har läst litteratur om psykoterapi och fått intrycket att man tidigare under 1900talet rekommenderat en tydlig distans mellan terapeut och patient. Nu undrar Klas om detta
synsätt förändrats och om terapeuten kan tillåta sig att bli mer personlig gentemot sin patient.
För egen del menar han att det är en fördel om terapeuten kan göra sig synlig på ett professionellt sätt, men ändå inte ”exponerar sig så att patienten börjar behandla honom”. Klas anser
också att gruppterapeuter är opålitliga i förhållande till deltagarna i gruppen. Han misstror
både vad han kallar en ”neutral kylskåpsterapeut” och den sorts terapeut som ”tassar omkring” och är överdrivet försiktig. Den terapeut som han valde därför att han uppfattade att
hon inte ”skulle hålla stenhårt på klassiska regler”, visade sig tyvärr vara alltför lös i konturerna. Hon gick ”för långt åt andra hållet och visade … personliga fotografier”. Trots att han
alltså tyckt sig få viss behållning av denna terapi kan han inte känna sig helt nöjd.
Under vårt samtal blir det tydligt, att det är i skönlitteraturen som Klas tycker sig finna den
ideala terapeuten, nämligen i en roman av Per-Gunnar Evander som heter ”Fallet Lillemor
Holm”. Handlingen i denna bok, som kom ut 1977, kretsar i många stycken kring en psykoterapi och romanjaget är en terapeut som kallas Sulan. I romanen berättar Sulan om sina reaktioner inför sin unga, kvinnliga patient Lillemor och hur han tänker kring sitt arbete med henne. Klas säger om boken: ”Jag har läst den förut, men läste om den nu i höst. I den beskriver
en terapeut sitt arbete. … Han fungerade professionellt, men det fanns också en form av vänskap mellan honom och patienten… Hon åkte ut till hans sommarbostad och var med honom
där. De kunde vara i terapi och umgås i flera timmar. … Jag ville läsa den boken för att förstå
vad terapi kan innebära”. Det är lätt att begripa att Klas, med sitt intresse för förhållandet mellan en terapeuts privata sfär och den yrkesmässiga, blir fascinerad av denna bok. Den innehåller en del facktermer och ger på så vis ett vederhäftigt intryck och som läsare kan man nog lätt
föreställa sig att den beskriver en autentisk terapeut.
Klas säger, att han svarat på min annons för att han är intresserad av forskning och vill diskutera hur psykoterapeuter kan bli bättre i sin yrkesroll. Han har en bild av sig själv som någon som är positiv till psykoterapi. Avslutningsvis undrar han dock om det som han ”talat om
i denna intervju kanske mest avskräcker människor från att gå i terapi?”.
Nina söker, delvis i likhet med Greta, terapi på grund av problem som uppkommit i hennes
relation till män. Trots att Nina i intervjuns avslutning är starkt ifrågasättande av psykoterapi,
gör hon under vårt samtal många uppskattande kommentarer om vad hon tycker att hon tillägnat sig. Hon menar, att hon bättre orkar med olika problem och känner sig säkrare på sina
egna upplevelser. Hennes spänningshuvudvärk har försvunnit och hon har lättare för att be-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
33 (113)
gripa sig på andra människor. Hon säger: ”Jag tycker ändå att jag haft nytta av att gå i terapi
och är inte helt besviken”.
Efter ett kort och stormigt äktenskap tar Nina ut skilsmässa från sin förste man. Han har,
som hon säger, ”psykat” henne och behandlat henne illa, men trots detta har hon haft svårt att
separera. Det är efter dessa upplevelser som Nina beslutar sig för att börja gå i terapi. ”Jag
ville veta varför jag hamnat i detta äktenskap och varför jag haft så svårt att ta mig ur det”.
Med hjälp av Gula sidorna hittar hon en kvinnlig terapeut som hon tar kontakt med och som
hon träffar en gång i veckan. Nina tycker först att hon bara har ”luddiga minnen” av vad man
talat om i terapin, men säger också att ”det var ett väldigt stöd att ha någon att gå och prata
med”. Lite längre fram i intervjun kommer hon ihåg att hon talat om sin barndom och om
drömmar: ”Jag blev fascinerad av att hon kunde plocka ut så mycket ur drömmarna”. Hon
nämner också att det var viktigt att hennes terapeut var kvinna. Nina har nämligen, som hon
säger, ”tänkt rätt mycket på kvinnligt och manligt” – alltså på hur könsroller sätter sin prägel
på tillvaron.
Efter en tid träffar hon en ny man och när hon börjar leva tillsammans med honom avslutar
hon sin terapi. Hon är lycklig och tycker att tillvaron ”ordnat upp sig”. När Nina och hennes
man får barn, upptäcker hon att detta påverkar deras relation på ett dramatiskt sätt: ”Det ändrade vår inbördes balans. Dessförinnan var han beroende av mig. Nu blev jag den sårbara”.
Ninas känsla av utsatthet gör att hon beslutar sig för att börja gå terapi igen. Av praktiska skäl
behöver hon hitta en terapeut som har sin mottagning nära hennes arbetsplats. Det innebär att
hon kommer att välja en manlig terapeut, trots att hon hade föredragit en kvinnlig. Hon går
några gånger på prov och känner sig nöjd, och beslutar sig för att börja hos denne terapeut.
Efter en tid tycker Nina sig märka, att det är en ”väldig kontrast” mellan hennes eget och
terapeutens sätt att tänka. ”Jag är tekniker och tror på rutor och diagram och han sade hela
tiden till mig: ’Du måste släppa loss, känna mer!’”. Hon anser inte heller att hon får någon
feed-back när hon vill veta ”hur det går”, eller stöd när hon konfronteras med problem kring
könsroller. Terapin blir en plats där hon kan prata av sig, men hon tycker inte att hon kan använda sig av den i sin vardagliga tillvaro. Nina pendlar mellan att tycka att ”terapin har givit
mig ett paket att ha med mig, något som gör att jag står ut”, och att anse att det verkligt lärorika för henne varit läsning om kvinnofrågor och utbildningar i ledarskap. Det är svårt att avgöra om hennes positiva utlåtanden gäller den första terapin hon gick i och om kritiken främst
drabbar hennes manlige terapeut.
Hon är alltså ambivalent i sina uttalanden i vad mån terapi bidragit till hennes utveckling
och hon har svårt att svara på vad som i så fall varit verksamt. I kontakten med sin manlige
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
34 (113)
terapeut har Nina har känt en press på sig att prestera, samtidigt som hon paradoxalt nog känt
sig skyddad. Hon menar att terapin gjort att hon blivit ”bättre på att ta det lugnt” och framför
allt tycker hon: ” Jag har blivit bättre på att klara av min man”. Även i den nya relationen
tycks förhållandet till mannen vara ett krävande företag.
Om sin manlige terapeut berättar Nina, att hon vid första mötet med honom fäste sig vid
vissa saker: ”Till utseendet och rösten var han lik min förste man. … Jag reagerar starkt för
röster. I efterhand kan jag tänka att mitt val av terapeut nog inte var det bästa”. I Ninas fortsatta skildring av hur hon upplevt atmosfären i terapin tycks finnas inslag både av sexualitet och
maktutövning. Det låter som om terapeuten velat få Nina att släppa fram känslor och hänge
sig åt situationen på ett sätt som varit henne främmande. Hon beskriver hur hon givit efter för
hans förslag att ligga ner under samtalen. Hon har känt sig snärjd och instängd av hans tolkningar, samtidigt som hon velat ”ha med något” till honom. Det hon beskriver påminner om
ett slags kurragömma, som att Nina både vill fly undan och väcka sin terapeuts intresse på ett
sätt som ger associationer till förförisk lek.
Slutfasen av terapin innehåller en viss dramatik. Nina berättar att man haft ett avtal om hur
länge arbetet skulle fortgå. När hon enligt deras kontrakt har två månader kvar av terapin, får
hon, som hon säger, ”på något sätt ny fart … jag kom längre än jag trodde”. Hon tycks tänka
att detta intensifierade arbete ingivit hennes terapeut föreställningen att hon skulle fortsätta,
trots att kontraktet löpt ut: ”Jag slutade enligt vårt avtal, men han blev förvånad när jag sade
att jag ville göra det”. Ninas beskrivning av denna avslutning har undertoner som ytterligare
förstärker intrycket av erotisk och gäckande lek. Det är som om terapeuten invaggats i en föreställning om att ha henne fast – varpå hon sliter sig ur hans grepp. Associationer finns också
till vad hon berättat om separationen från den före detta maken, då hon hållit sig kvar för
länge i ett omöjligt äktenskap. I relation till sin terapeut, med utseende och röst lik maken, har
hon kastat om rollerna. Här är det mannen som framstår som den som fylls av förhoppningar
om en fortsättning. Det låter som Nina njutit av att omedvetet iscensätta detta drama av lockelse och besvikelse, där terapeuten snopet får se henne försvinna. Uppenbarligen har Nina inte
varit oberörd av sin terapeut, eftersom hon tillägger: ”Om jag fortsatt terapin kändes det som
att nästa steg skull bli att vi närmat oss varandra… Det började redan bli som en relation”.
I Ninas berättelse finns inget som tyder på att hennes föreställningar om och känslor inför
terapeuten – överföringen – tagits upp till närmare granskning under terapin. Om så hade
skett, skulle hon förmodligen fått hjälp att förstå mer av relationen till sin förste man och till
män överhuvudtaget. Antagligen hade hennes lärdomar om sig själv och slutintryck av terapin
då blivit annorlunda.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
35 (113)
Avslutningsvis klagar hon över att den psykoterapeutiska behandlingen saknar ”garanti”.
Det låter som om Nina här också talar om villkor som råder i alla nära relationer, och kanske
främst vad hon upplevt tillsammans med sina män. Även ett förhållande som börjar med en
känsla av självständighet kan leda till beroende och sårbarhet.
I Klas kommentarer om sina terapeuter kan man också ana ett eko ur hans förflutna. I Klas
fall handlar det om hans pappa, som är den ende familjemedlem som han nämner något om. I
början av intervjun berättar han om pappans missnöje med honom: ”Pappa kräver att jag skall
leva hans liv…”. Klas har opponerat sig mot sin pappa, men också införlivat en del av denna
fördömande fadersfigur. Den sidan av hans personlighet riktas ibland mot honom själv, ibland
mot de terapeuter som han möter. I kontakten med sin kvinnliga individualterapeut uttrycker
han längtan efter hennes värme, men klandrar samtidigt strängt det han tycker är hennes
gränslöshet. När hon ger uttryck för medkänsla med honom, kan han inte ta emot det, utan
identifierar sig med pappans hårdhet, och tycker att han skall ”pressas in i ett hörn”. Klas intar
en både underlägsen och föraktfull attityd gentemot auktoriteter. Han berättar att han tidigare
idealiserat terapeuter, men nu tycker sig fått en mer realistisk bild av dem. Han säger: ”När
jag var yngre trodde jag att terapeuten var ’klar’ som människa, fulländad. Jag har förstått
senare att det är fel”. På sätt och vis kan denna omvärdering låta som en mognadsprocess,
men det finns också något lite sorgligt desillusionerat i den förändring han beskriver. Det är
som om han berövats tron på existensen av en god och levnadsklok människa att förlita sig på
och identifiera sig med. När han mot slutet av intervjun återkommer till sina funderingar om
terapeuters natur och varför man blir terapeut, antar han lite cyniskt att ”många inte har något
annat sätt att försörja sig på”. Den idealiserade föreställningen om en utvecklingsmässigt fulländad terapeut har vänts till sin motsats. Kvar står en penninglysten nolla, som inte kan tjäna
sitt uppehälle med andra medel.
Bilden av den gode terapeuten lever dock kvar i böckernas värld, i den tidigare nämnda
romanen av Per-Gunnar Evander och i skildringar av psykiatrins miljöterapeutiska avdelningar, där terapeuter och patienter umgås dagligen. När Klas talar om terapeuten i ”Fallet Lillemor Holm” är det förmodligen en annan aspekt i den konfliktfyllda relationen till pappan som
kommer i dagen – längtan efter att bli förstådd och efter närhet. Förutom om sitt patientarbete
berättar Sulan nämligen också om sin son, som han under händelseförloppet i romanen kommer allt närmare. Klas säger: ”Jag har levt mig in i den boken så att jag nästan suttit med i
samtalen”.
Även Greta beskriver att hon under uppväxten känt sig inordnad i ett strängt socialt regelverk. Hon utpekar sin mamma som den som dominerat henne, men tycker att hon genom att
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
36 (113)
gå i terapi har fått en distans till vad hon kallar ”styrningar hemifrån”. När hon berättar om
skälen till att hon sökt terapi, är det ofta problem med en man som kommer i förgrunden. Efter den första parterapin förstår Greta, att hon inte kan stanna kvar i sitt äktenskap. Tydligen
är det en insikt som hon – kanske för att det strider mot hur hon uppfostrats – inte känner sig
bekväm med. Det kan vara en orsak till att skilsmässan drar ut på tiden. Det verkar som om
Greta söker upp den ena terapeuten efter den andra för att få legitimitet att ta steget och bryta
upp. Hon går både i grupp- och individualterapier. Till skillnad från Klas har Greta ansett att
gruppterapierna varit goda erfarenheter. Hon tycker att hon kunnat identifiera sig med de
andra gruppdeltagarna och känna samhörighet med dem. Det är som om gruppen blivit en
plats där hon känt sig skyddad mot den stränga sociala kontroll, som hon upplevt i andra
sammanhang.
Den första terapeut som Greta möter – i parterapin – är en kvinna, som hon känner sig
mycket avspänd och väl till mods inför. Fortsättningsvis är det manliga terapeuter, som hon
uppsöker, trots att hon menar att hennes problem ofta är relaterade till en man. Naturligtvis är
det fullt möjligt att komma till en manlig terapeut även under sådana omständigheter, men
Greta tycker sig inte bli väl behandlad av de manliga terapeuter hon går hos. Det är som om
hon både söker sig till och dröjer sig kvar i relationer som inte ger henne riktig bekräftelse.
Utmärkande för Gretas erfarenheter av de individuella terapier hon gått i, är en känsla av
att de manliga terapeuterna tagit henne i upptuktelse och konfronterat henne med brister och
tillkortakommanden. Kanske är det hennes stränga uppväxt som påverkar hennes intryck, och
gör att hon lätt läser in förebråelser och kritik i terapeuternas kommentarer. Samtidigt tycks
hon ha gått till motattack. Hon berättar om hur den sista terapin, med en terapeut som också
var hennes lärare, innehållit situationer då de kommit ”i clinch med varandra”.
Det är inte helt lätt att förstå vilka krafter som spelar in i Gretas val av terapeuter. Att göra
uppror mot en kvävande och sluten uppväxt tycks vara ett viktigt tema för henne. Kanske söker hon sig till ett överföringsscenario, där hon får spela ut både underdånighet och trots. I
intervjun funderar hon över varför hon aldrig sökt sig till någon kvinnlig individualterapeut:
”Jag har bara gått i terapi hos män och undrar själv vad det kommer sig. Jag skulle kanske
känna mig mer till freds med en kvinnlig terapeut. Hon skulle kanske inte provocerat mig så,
utan känt igen sig i mig och andra kvinnliga patienter”. Det verkar nästan som om det på ett
omedvetet plan varit viktigare för Greta att söka upp konflikter tillsammans med en manlig
terapeut, än att få den förmodade bekräftelsen från en terapeut av samma kön.
Greta vill bli intervjuad för hon förväntar sig att få stöd och tröst, vilket hon kanske tänker
att en kvinnlig intervjuare kan erbjuda. Hon säger: ”Jag har svarat på annonsen för att jag har
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
37 (113)
ett behov av att prata av mig”. Nina ger uttryck för ilska över den utsatthet, som hon tycker att
terapin väckt till liv. Det låter delvis som om hon vill ställa mig – representant för psykoterapeutskrået – till svars för den rättslöshet, som hon upplevt. Hon säger: ”Jag vill lämna mina
synpunkter på den här sortens verksamhet. … Jag tycker att man borde kunna varudeklarera
den”. Samtidigt är det som om även hon önskar mitt stöd och medhåll vad gäller den manlige
terapeutens agerande. Hon tänker ju mycket kring vilka problem som kan uppstå kring könsroller, och kanske har hon förhoppningen att jag skall lyssna på hennes berättelse mer som
kvinna än som psykoterapeut.
Mitt intryck är att Klas har samma starka behov av att få fundera och prata om vad han varit med om. Det visar sig bland annat genom att han är så mångordig, att jag inte hinner fullfölja intervjun med honom under den tid jag avsatt för vårt möte. Vi träffas alltså två gånger,
vilket inte händer med någon annan person som jag intervjuar. Det verkar som om jag i likhet
med hans kvinnliga terapeut ogärna konfronterar Klas med tillvarons begränsningar. Kanske
tycker även jag, utifrån min motöverföring, att han har lidit nog.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
38 (113)
SEX BERÄTTELSER
Hittills har jag presenterat brottstycken ur intervjuer, avsedda att illustrera hur de tacksamma,
de besvikna och de mer ambivalenta patienterna beskriver de terapier de gått i. Fortsättningsvis skall sex personer få berätta sina individuella historier om vad var och en upplevt under
sin psykoterapi. De har skiftande bakgrund och representerar olika typer av livsproblem och
mänskliga dilemman. Efter varje intervju återger jag mina tankar och intryck från dessa samtal i ett försök att åskådliggöra respektive patients inre värld och hur terapin förlöpt enligt vars
och ens förutsättningar.
HELGA
När Helga är i fyrtiofemårsåldern tycker hon att tillvaron känns tung och glädjelös, och bestämmer sig för att börja gå i psykoterapi. Hon är femtiotvå år då jag intervjuar henne och det
har då gått ett par år sedan hennes terapi avslutades. Kanske är hennes berättelse ett bra exempel på hur vilsenhet och uppgivenhet kan bli utgångspunkt för en ny förståelse av den egna
historien. När Helga vågar ompröva sin rädsla för svaghet, kan hon fatta beslut om sitt liv på
andra grunder än vad hon förmått göra tidigare. Så här berättar hon:
Jag började i terapi för sju år sedan, men jag är nog inte riktigt klar över anledningen till att jag ville gå. Jag hade problem i mitt äktenskap, och jag tror att det
var det jag angav som skäl. Så småningom riktade jag mer uppmärksamhet mot
mig själv och började se annorlunda på mina problem. Jag förstod att jag placerat
ut dem på andra, bland annat på min man. Både han och jag började att var för sig
fundera över vår situation, och det ledde så småningom till att vi skildes.
När jag funderar över om det var terapin som hjälpte mig med mina svårigheter, så tycker jag att det är svårt att skilja ut vad terapin åstadkom och vad som
helt enkelt berodde på skeenden i livet. Under de senaste åren har många dramatiska saker hänt, och terapin har hjälpt mig att härda ut och inte fly undan. Jag
känner mig friare och kan gå in i förändringsprocesser och stå ut med dem. Tidigare var jag mer låst och rigid trots att jag kände mig både stark och flexibel.
Jag tyckte att jag var en supermamma, men nu har jag omvärderat den bilden
av mig själv. Under terapin insåg jag också min oförmåga att se min egen svaghet
– i stället tyckte jag att det var min man som var svag. I efterhand har min man
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
39 (113)
och jag kunnat tala om hur vi använt varandra för att skydda oss mot att se det vi
inte ville upptäcka hos oss själva.
I början av terapin talade jag mycket om mitt äktenskap, sedan övergick jag till
att tala om mina föräldrar – mest om min pappa – och till slut om mig själv. Först
då förstod jag hur jag sett på och behandlat mig själv. Jag hade inte precis satt mig
själv i första rummet.
Jag kommer från en utpräglad landsortskultur, där psykoterapi och allt som
hänger ihop med det betraktas med stor misstänksamhet. Med den bakgrunden var
det inte naturligt för mig att söka terapi, men när jag arbetat några år inom ett
vårdyrke kände jag ett behov av vidareutveckling. Jag sökte kunskap, som också
handlade om mig själv – därför blev det psykoterapi. En god vän kunde rekommendera mig en privat mottagning och jag gick där i flera år.
Jag hade redan tidigare läst mycket psykologilitteratur och hade en viss kunskap om psykoanalys. Till att börja med var jag på min vakt mot min terapeut och
var rädd för att hon inte skulle hålla måttet eller att jag inte skulle kunna lita på
henne. Under ett par månader var jag mycket avvaktande, men sedan vågade jag
släppa min misstro. Jag kände mig aldrig missnöjd eller besviken på henne. Ibland
talas det om att man riktar ilska mot terapeuten, men det känner jag inte igen.
Att gå i terapi innebar att om jag upplevde något jobbigt i tillvaron, så kunde
jag komma med det till min terapeut – terapins själva innehåll var att våga se det
svåra. Det stod i kontrast till en annan terapi, som jag stiftade bekantskap med via
mitt arbete. Det var en kroppsterapi, som mest liknade en kafferepssituation, där
det var omöjligt och förbjudet att komma i kontakt med smärtsamma känslor.
Jag har förstås också kunnat känna motstånd, men samtidigt har jag hela livet
känt en lust att läsa och utvecklas. Det var något som förstärktes genom terapin
och som också fick mig att våga utmana olika situationer. Jag tror att alla människor har den lusten, men att den är hopblandad med annat och kan behöva hjälp
att komma till synes. Min man hade svårt att erkänna det utvecklingsbara hos sig
själv och då lät det sig motas tillbaka. Därför blev det svårt för oss att leva tillsammans.
Till att börja med berättade jag inte för någon att jag gick i terapi, och kände att
jag ville ha det som min hemlighet. Jag tyckte att om man talar om att man går i
psykoterapi, så erkänner man att man är svag. Det var ett sätt att tänka, som jag
förändrade med tiden och undan för undan berättade jag för mina vänner och barn
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
40 (113)
att jag gick hos en terapeut. Det blev naturligt att tala om terapin som en betydelsefull upplevelse och som något viktig som jag varit med om.
Överhuvudtaget är jag mer generös med mig själv gentemot människor, som
jag har en bra relation med. Att gå i terapi är inte längre något laddat eller privat.
Terapin påverkade mig positivt och bidrog till att mitt liv förändrades, vilket är
motsägelsefullt eftersom jag samtidigt kommit närmare det smärtsamma inom
mig.
Tiden före terapin var fylld av förvirring och belastningar, som tog på mina
krafter utan att jag egentligen förstod vad som hände – jag trodde att livet skulle
vara sådant. Efteråt kändes det som om jag lyft av ett ok. Numera känner jag det
som om jag har något stabilt, en kärna inom mig.
Min terapeuts arbetssätt var oerhört mycket mer passivt än vad jag föreställt
mig att det skulle vara. Det kom aldrig på fråga att hon skulle ge mig råd eller
komma med tillsägelser. Hon följde med i min berättelse och ställde problematiserande frågor, som utmanade mina föreställningar om mig själv och andra. Hon
forcerade aldrig något som jag inte var mogen att ta itu med. Hon var med hela tiden i mitt egocentriska babbel, snappade väldigt snabbt upp vilka människor, som
var viktiga för mig, och kom ihåg saker som hänt mig åratal tillbaka. Hon gjorde
sig helt enkelt hemmastadd i mitt liv.
Tanken på att avsluta terapin kom stegvis efter det att vi diskuterat det då och
då. Vi hade arbetat terminsvis, men aldrig diskuterat en konkret avslutning förrän
i samband med att jag bröt upp från mitt äktenskap. Då var det som om jag också
kunde avsluta terapin.
Då vi träffades för den första intervjun erbjöd min terapeut mig att ligga ner
och det gjorde jag under ett par år. Sedan reste jag mig plötsligt. Det var relaterat
till en jobbig upplevelse i samband med att jag fyllde femtio år. Jag reste mig
egentligen i många avseenden och tog kommandot över mitt liv och efter det satt
jag upp under terapin resten av tiden.
Det var en väldig förändring att sitta upp och först var jag mycket upptagen av
att vi hade ögonkontakt. Relationen förändrades när jag såg henne som en människa och inte bara babblade på i min egen värld.
Det som var verksamt i terapin var att hon stod ut med mig och aldrig blev irriterad eller tappade koncentrationen. Det var också något i själva strukturen som
bidrog; att man fokuserar på växt och utveckling, vilket gör att själva mötet blir
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
41 (113)
terapeutiskt. En terapeut kan inte få människor att utvecklas, men hon kan ta ansvar för situationen. Min terapeut tog till exempel ansvar för att vi höll tiden och
det var en oerhörd lättnad för mig, som alltid hade tyckt att jag måste bära allt på
mina axlar och känt mig utnyttjad för det. Det var befriande att släppa ansvaret.
Det är en oerhörd förändring som ägt rum inom mig, men jag tror att människor egentligen bara kan förstå en bråkdel av vad som skett. De flesta uppfattar
mig nog som lite slarvigare nu för tiden. Eftersom jag skildes från min man blev
det också en yttre förändring i tillvaron, som har gjort att jag inte har så många
vänner kvar. Det verkar som om vissa personer inte har velat att jag skulle förändras. En kvinna som varit väldigt betydelsefull för mig har tagit avstånd helt och
tycker att jag blivit så krånglig. Mina barn har retat mig för mitt psykologisnack,
och de äldre barnen jämför hur jag är mot mitt yngsta barn i mitt föräldraskap –
det är så mycket som jag inte bryr mig om nuförtiden, varken Barbiedockor eller
serietidningar, så’nt som tidigare var tabu hemma.
Jag svarade på din annons för att jag är intresserad av forskning, men jag såg
det också som en del i ett avslutande av terapin. Min terapeut har betytt så mycket
för mig, och jag hoppas verkligen att hon har ett bra liv. Jag tycker om att bli påmind om henne.
Om man vill generalisera, är Helga på flera sätt typisk för många av de människor som sökte
psykoterapi under perioden från början av åttiotalet och ett par decennier framåt. Hon är också tämligen representativ för den grupp som svarat på min annons och vill bli intervjuade.
Hon är kvinna, relativt välutbildad och själv verksam inom ett vårdyrke, och hon vill gå i terapi för att få hjälp att fundera kring sitt liv. När hon bestämmer sig för att söka upp en terapeut är hon inte riktigt medveten om vilka hennes behov är. Hon motiverar sitt beslut med att
hon tycker sig ha problem i sitt äktenskap.
Som många andra personer som fått en bättre tillvaro genom att gå i psykoterapi, har Helga
ett livligt intresse för psykologi och söker överhuvudtaget kunskap om människor. Hon har
tagit del av psykologilitteratur och tycker att hon har viss insikt om vad psykoanalys innebär.
Hon är bekant med personer som gått i terapi och som haft goda erfarenheter av det. Det är
just en god vän som rekommenderar henne att söka sig till en speciell mottagning.
Vad är det då som gör att Helga tycker att hon har ”svårigheter”, och vad berättar hon om
sin bakgrund?
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
42 (113)
En sak som hon säger sig haft problem med är att se sin egen ”svaghet”. Lite senare nämner hon också, att hon under en period inte ville berätta att hon gick i psykoterapi, eftersom
hon tyckte att man därmed erkände ”att man är svag”. Uppenbarligen tänker Helga mycket i
termer av styrka respektive svaghet och i hennes värld har det varit viktigt att ha kontroll.
Innan hon började gå i terapi hade hon känt sig ”stark och flexibel”. Under samtalen med sin
terapeut gör hon den förbluffande insikten, att hon i själva verket varit låst i sitt förhållningssätt och rädd för förändring.
I början av terapin talar man mest om Helgas äktenskap. Sedan riktar hon uppmärksamheten mot sina föräldrar; alltså de människor som under uppväxten bidragit till att prägla hennes
sätt att uppfatta sig själv och andra. Av någon orsak får speciellt hennes pappa mycket utrymme i dessa samtal, men i intervjun berättar inte Helga varför eller vilken betydelse han
haft för henne. Efter ytterligare en tid börjar hon tala om vad hon själv tänker och känner,
vilket innebär att hon får syn på hur hon alltid låtit andra komma i första rummet. Hon har
också ställt höga krav på sig och känt att hon ständigt varit tvungen att bära ansvaret i alla
situationer.
Helgas berättelse frammanar på detta sätt bilden av en kvinna, som tidigt fått lära sig att
vara stark och som inte får tänka för mycket på sig själv. Troligen känner den unga Helga
störst samhörighet med en man, som har samma förebilder och attityd till livet som hon, och
väljer att gifta sig med en sådan. Den tabubelagda svagheten tycker hon sig efter en tids äktenskap upptäcka hos maken, vilket väcker hennes vrede och förakt gentemot honom. Förmodligen är reaktionen ömsesidig och man kan anta att relationen kommer att genomsyras av
beskyllningar och kritik. Tillvaron blir som, hon säger, ”fylld av förvirring och belastningar”,
och hon blir trött utan att förstå varför. Det synliga problemet är konflikten med maken, medan de inre konflikterna och de hårda kraven på henne själv är omedvetna. De röjer sin närvaro genom att kännas som ”ett ok”.
När man som Helga uppfostrats till att vara stark, är det inte själklart att söka hjälp. Helga
nämner dessutom, att hon kommer från en ”utpräglad landsortskultur”, där man är skeptiskt
inställd till psykoterapi. Det som driver henne att övervinna sin misstänksamhet är ett starkt
behov av att få kunskap om sig själv. Även sedan hon börjat gå i terapi fortsätter hon under en
tid att förhålla sig avvaktande till sin terapeut. Samtidigt nappar hon modigt på erbjudandet att
ligga ner i terapin (något som många förknippar med att reservationslöst överlämna sig åt en
situation).
Utifrån sina egna ideal har Helga haft vissa förväntningar om hur en terapeut skall vara och
utgår från att terapeuten ställer samma hårda krav som hon. Terapeuten överraskar henne
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
43 (113)
emellertid. Hon lyssnar och gör sig ”hemmastadd” i Helgas liv, utan att komma med ”råd”
eller ”tillsägelser”. Hon ställer problematiserande frågor, som ger Helga ett nytt perspektiv på
sina tankar om andra och om sig själv. Helga blir varse sina omedvetna föreställningar, till
exempel hur rädd hon varit för att vara svag. Hon får lov att hänge sig åt vad hon självkritiskt
kallar ”självupptaget babbel”, utan att behöva ta ansvar. I intervjun berättar Helga, att det som
hon upplevt som verksamt i terapin just varit att hennes terapeut lyssnat till hennes mångordighet utan att bli irriterad. Med sin attityd kommer terapeuten att representera ett annorlunda
förhållningssätt, som Helga tacksamt anammar. Hon upptäcker att hon kan diskutera det som
gör henne bekymrad med sin terapeut, och inser att en del av det terapeutiska arbetet består i
att få hjälp att vara närvarande även under svåra och smärtsamma processer.
När Helga kommer i kontakt med sin egen skörhet och oro inträffar något som hon själv
tycker låter motsägelsefullt: hennes liv förändras. I sitt behov av att vara stark och ha kontroll,
har hon omedvetet varit rädd för det okända, som kunde få henne att tappa fotfästet. Därför
har hon – som hon i efterhand inser – blivit ”låst och rigid”. Då Helgas uppfattning om sig
själv förändras, kan hon stå ut med sin egen ömtålighet. Hon vågar utmana nya situationer
och ge sig ut i det okända.
Helga har alltid varit medveten om att hon har ett behov av att utvecklas som människa.
Hon menar, att alla människor bär på en sådan drivkraft men att man inte alltid kan komma i
kontakt med den. Därför är det betydelsefullt att det terapeutiska mötet och ramverket ger en
struktur, som ”fokuserar på växt och utveckling”. Hon har kunnat känna motstånd inför att
möta obekanta sidor av sig själv, men längtan efter att komma vidare har alltid övervunnit
hennes tveksamhet. Helga menar att medan hon och hennes man var gifta, kunde inte heller
han hitta det utvecklingsbara inom sig. Därför blev det omöjligt för dem att få ett bra liv tillsammans. Först sedan de separerat, har de kunnat samtala om detta och förstå hur de undvikit
att se sig själva genom att bara koncentrera sig på den andres beteende.
Efter några år i terapi byter Helga position från att ligga ner till att sitta. Hon tycker att
denna förändring också åskådliggör den utveckling hon själv genomgått. Inledningsvis har
hon behövt den avskärmning som den liggande positionen inneburit; hon har inte haft någon
ögonkontakt med sin terapeut och därmed har den konventionella sociala kontexten försvunnit. Helga får lättare att gå in i sin egen inre värld och får en fristad där hon kan släppa sin
känsla av ansvar och krav på att vara stark. När arbetet i terapin gjort henne bättre beredd att
möta omvärlden, sätter hon sig upp. Hon upptäcker att hon på ett nytt sätt förmår stå upp för
sina beslut utan att – som hon tidigare känt – digna under ett tungt ansvar.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
44 (113)
I denna fas möter hon sin terapeuts blick och kan plötsligt se henne som en individ. Det är
omvälvande för Helga att upptäcka att det som terapeuten med sitt tålamod och tolerans representerat, så att säga finns på riktigt, förkroppsligat av en kvinna som sitter mitt emot henne.
Helga kommer att känna stor värme och tacksamhet gentemot sin terapeut. Från att ha
smugit med terapin och skämts över den, blir det en erfarenhet som hon berättar om med
stolthet. Hennes terapeut kommer också att representera ett förhållningssätt, som Helga kan ta
till sig som ett komplement till det mer krävande och stränga, som tidigare präglat henne. När
Helga berättar om vad hon känner för sin terapeut, påpekar hon att det ibland ”talas om att
man riktar ilska mot terapeuten”. Detta är något som hon inte kan känna igen för egen del.
Denna förmåga till tillit är en betydelsefull egenskap hos Helga och den hjälper henne att använda sig av sin terapeut. Man kanske också kan tänka att den sympati Helga känner också är
ett uttryck för ett behov av att idealisera terapeuten. Hennes kommentarer och interventioner
har inspirerat Helga till att göra förändringar, som påverkat hela hennes tillvaro – just därför
är det viktigt att terapeuten framstår i en fördelaktig dager.
När Helga funderar över hur terapin inverkat på hennes tillvaro, tycker hon att ”det är svårt
att skilja ut vad terapin åstadkom och vad som … berodde på skeenden i livet”. Hon har fattat
omvälvande beslut och hennes verklighet har periodvis varit dramatisk. Terapin har varit en
plats där hon fått hjälp att härda ut och orka med alla arbetsamma förändringar. Hon påpekar
också att en terapeut egentligen inte kan få människor att utvecklas. Terapeutens uppgift är att
skydda en utvecklingsprocess, som Helga ser som möjlig för alla människor.
Den mest påtagliga yttre förändringen i Helgas liv efter terapin är hennes skilsmässa. Samtidigt menar hon att det mest omvälvande egentligen ägt rum inom henne, och att människor
runt henne bara kan uppfatta en bråkdel av allt. När hon släppt kraven på att vara stark och
föraktet för det hon kallar svaghet, tycker att hon kan känna en större generositet, både gentemot själv och mot andra. Helga tycker att hon utvecklats till en ”lite slarvigare” individ, som
hon inser att vissa personer ur bekantskapskrets inte förstår sig på. Gentemot sina barn märker
Helga också av förändringen. Hon ser sig inte längre som en supermamma, och låter barnen
driva med henne och ifrågasätta hennes nya sätt att uppfylla sin mammaroll.
Ett skäl till att Helga svarat på min annons är att hon är intresserad av forskning och uppfattar att mitt arbete kan bidra till kunskap om psykoterapi. Ett annat skäl menar hon är, att
hon ser intervjun ”som en del i ett avslutande av terapin”. Samtidigt tillägger hon, att hon
tycker om att bli påmind om sin terapeut. Kanske Helgas uttalande främst visar på att även
om en terapi avslutas, så lever den inre relationen till terapeuten kvar.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
45 (113)
CARINA
Om Helga är nöjd och tacksam efter sina år i psykoterapi, så ger Carina uttryck för absolut
motsatt uppfattning. Carina är trettiofem år då jag intervjuar henne. Sedan de sena tonåren har
hon periodvis varit djupt deprimerad. Hon har drabbats av många motgångar och gått i terapi
vid flera tillfällen utan att hon tycker sig blivit hjälpt av det. Tvärtom är hon mycket desillusionerad vad gäller möjligheten att få en bättre tillvaro genom att gå i psykoterapi. Under intervjun gråter hon vid ett par tillfällen. Så här berättar hon:
Jag har erfarenhet av att gå i terapi eftersom jag fick en depression då jag var tjugo år. Den höll i sig i tre års tid, trots att jag fick många olika sorter behandlingar.
Jag fick både medicin och elchocker och jag gick i terapi på ett mentalsjukhus, där
jag också var inlagd några månader. Terapeuten var en rar och trevlig dam. Jag
tyckte att jag försökte vända ut och in på mig, men det gav inget resultat. Sedan
träffade jag en kille och blev kär och det botade mig.
Min depression började i samband med att jag gick en sekreterarutbildning,
men egentligen hade jag nog varit deprimerad redan dessförinnan. Då gick jag
under två terminer hos en terapeut i den stad där jag studerade. Det var också en
rar och vänlig dam men den terapin gav mig inte heller något. Jag har bara vaga
minnen från den tiden för jag var så deprimerad. Jag hittade den terapeutens namn
i telefonkatalogen.
Då trodde jag absolut att depressioner har psykologiska orsaker och att de kunde botas genom samtal. Det tror jag inte idag. Nu tror jag att en homeopat ger den
bästa hjälpen.
Till min bakgrund hör att jag alltid varit det svarta fåret i min familj, och inte
delat de andra familjemedlemmarnas värderingar. Samtidigt är jag en person som
inte ger upp så lätt och som ständigt prövar nya vägar för att lösa svåra situationer.
Det blev ju tydligt i samband med min depression då jag t o m prövade elchocker
för att bli bra, men inget som jag försökte mig på hjälpte mig.
Sedan blev jag som sagt dödskär och då kändes livet möjligt igen. Det är så
fantastiskt med denna hormonrusning! Jag blev kär i den man, som jag nu är gift
med.
Under den här perioden hade jag lite olika arbeten. Egentligen hade jag velat
bli sjuksköterska, men vågade inte arbeta med något så ansvarsfullt, eftersom jag
var så rädd för att göra fel. Så jag prövade lite olika jobb och studerade på deltid,
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
46 (113)
men kände fortfarande att jag inte mådde riktigt bra. Jag ville må bättre och blev
inspirerad och hoppfull då jag såg ett TV-program om hypnos. Efteråt tog jag
kontakt med den som gjort programmet och han rekommenderade mig en terapeut, som var mycket dyr. Jag beslöt mig ändå för att pröva detta, och gick till
denne terapeut som ställde lite frågor till mig. Jag vände ut och in på mig igen,
men jag fick inget för ansträngningen.
Strax efter det att jag gift mig, råkade jag bli gravid. Jag hade börjat på en annan utbildning då och trodde att jag skulle kunna fortsätta att studera, men det
blev tyvärr problem. Jag var mycket illamående under graviditeten och orkade
inte riktigt fullfölja alla grupparbeten som ingick i utbildningen. Mina kurskamrater hade föga förståelse för min situation – jag minns till exempel en kille som var
mycket taskig mot mig och som fick mig att må dåligt.
Så föddes mitt första barn. Jag hade aldrig trott att ett barn skulle ta så mycket
tid. Jag jobbade oupphörligen, blev utmattad och grät. Jag hade velat vara avspänd
och ta vara på mitt barn och glädjas åt det. Tre år senare fick jag ett barn till. Då
tänkte jag att jag skulle ha det lugnt och fint med barnen, men att jag samtidigt
skulle kunna göra klart ett examensjobb. Det blev tyvärr ett fruktansvärt slit som
övergick min förmåga. Jag hamnade i en ny depression, men fick en medicin som
hjälpte mig någorlunda.
Detta fick mig att fatta beslutet att skjuta upp examensarbetet och bara ägna
mig åt barnen – jag kände att jag inte ville ha det så jobbigt längre. Dessvärre blev
jag ofrivilligt gravid igen och bestämde mig för att göra abort. Den misslyckades.
Efter ett par veckor upptäckte man att jag fortfarande var gravid. Då bröt jag
samman. Det blev förstås en ny abort, men den blev sen. Jag fick en ny medicin
som höll mig någorlunda på benen.
Sedan var jag hemma ett tag med barnen, men bestämde mig efter en tid för att
försöka arbeta deltid. Min utbildning var ju nästan klar, så jag ringde runt för att
försöka få lite ströjobb. Efter ett par försök var det en kvinnlig företagsledare som
nappade och i början verkade allt bra. Efter ett tag märkte jag att hon pratade illa
om alla människor och jag blev rädd att hon skulle baktala mig också. Det var
också svårt att behöva lämna barnen på dagis.
Efter en tid började min chef bli lika obehaglig mot mig som hon var mot alla
andra – sade till mig att jag var dum i huvudet. Då blev jag deprimerad igen, trots
att jag redan åt medicin.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
47 (113)
Jag sade upp mig och var hemma lite igen. Jag blev livrädd för arbetsmarknaden efter den här kvinnliga chefen.
Trots allt vågade jag mig efter en tid på en halvtidsanställning på ett större företag, med manliga chefer. Det verkade också bra först – se’n kom problem där
med, när man ökade på mina arbetsuppgifter. Jag fick svårt att orka med och en
annan inhyrd tjej klagade på mig. Jag fick en depression igen, just när jag hoppades att jag skulle bli bra. Man rekommenderade en ny medicin till mig. Efter sjukskrivningen gick jag inte tillbaka till jobbet.
En av mina bekanta hade en mamma som var psykolog. Hon tyckte att jag
skulle försöka gå i terapi igen. Min psykiater remitterade mig till en terapeut, där
jag gick en gång i veckan under ett år. Jag betalade vanlig patientavgift. Det fungerade tyvärr inte. Jag sade att jag ville ha hjälp eftersom jag kände mig så illa
behandlad men terapeuten sade bara att man inget kan göra åt människor som är
knäppa.
Han var aktiv i sitt förhållningssätt och förklarade lite hur människor är då de
mår dåligt, och hur de kan låta det gå ut över andra. Han kom med förklaringar
och råd och hjälpte mig att tänka rationellt, men det stämde inte känslomässigt
mellan oss. Innan jag började hos honom hade jag hört mig för om olika terapiinriktningar. Jag hade fått uppfattningen att kognitiv terapi var bäst om man var deprimerad, men terapeuten sade att mitt fall var för komplicerat. Han gav mig en
bok om kognitiv terapi i stället.
Jag fick ut ganska lite av det här och kände mig ordentligt besviken. Jag efterlyser en större ärlighet hos terapeuter. Man lägger ner en massa tid och pengar på
dem, men blir ändå inte botad. De borde tala om i fall de inte kan bota ens depression. Jag har lagt ner en massa pengar på att gå i terapi och min mamma har varit
snäll och hjälpt mig ekonomiskt. Det är synd om henne att allt varit förgäves. Jag
har egentligen bara hört om en person som blivit bra av att gå i psykoterapi. Det är
en man som Barbro Sandin skrivit en bok om och som hon botat.
Jag har faktiskt varit hos ytterligare en psykolog – efter det att jag fått mitt första barn. Det var en svår förlossning och jag mådde dåligt efter den och av hur jag
behandlades. Genom BB fick jag en psykologkontakt. Det var tyvärr rena skämtet.
Att jag pratade med den psykologen lättade inte upp mina känslor efter förlossningen. Den kränkthet jag känt då kunde psykologen inte ta bort. Jag hade hoppats
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
48 (113)
att samtalen skulle göra att man blev fri och inte behövde känna några svåra och
destruktiva känslor.
Sammanfattningsvis måste jag säga, att min erfarenhet av psykologkontakter är
att de varit otillräckliga. Det som har varit bra är att samtalen mycket handlat om
att jag blivit så illa behandlad och att man begått fruktansvärda övertramp mot
mig. Samtalen gjorde att jag fick upp ögonen till exempel för saker som jag varit
med om under min uppväxt.
Problemet var att ingenting blev lättare efteråt. Det gällde till exempel en sexuell kränkning som jag blev utsatt för vid tretton års ålder. Jag prövade Rosenterapi
för att få hjälp med de kroppsliga spänningar, som jag hade kvar efter övergreppet. Jag arbetade med mina problem men inget hände. Det kändes som om terapeuten inte trodde mig, utan lämnade mig kvar ensam med det svåra. Det var förresten en annan terapeut, som inte heller trodde att mina problem hade med det
sexuella att göra. Ändå berättade jag om övergreppet sju eller åtta gånger och han
spelade in det på band.
Det är tur att jag har sådant stöd hemifrån och en man som är så solidarisk. Han
tror på mig.
Tyvärr har varje terapiavslutning inneburit en besvikelse. Det har fått mig att
fundera mycket över hur man egentligen skall få hjälp om man mår dåligt. Då behöver man ju någon att tala med och jag tänker att det skulle vara billigare med
mindre utbildade terapeuter. Jag tror inte att utbildning betyder så mycket, det viktigaste är att det är go’a människor som kan jobba billigare och dit folk kan gå för
att få gråta av sig. De kanske skulle kunna gå hem till folk och arbeta med dem i
deras hem.
Vi lever ju tyvärr i ett sånt hårt samhälle och människor behöver hjälp. Jag har
ett intryck av att många unga tjejer är deprimerade. Det finns ingen hjälp för dem
och det är sorgligt.
Jag tror att den bästa hjälpen får man av en homeopatisk behandling utförd av
någon som verkligen engagerar sig. Jag har tidigare fått en rekommendation om
att äta Johannesört och namnet på en man som arbetar som homeopat. Jag tog
kontakt med honom och han kom hem till oss. Han var helt fantastiskt, och vi behövde bara betala fyrahundra kronor för ett besök på tre och en halv timme. Han
vill inte tjäna pengar, bara hjälpa människor. Han rekommenderade mig homeo-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
49 (113)
patmediciner, som skulle rensa ut. Han kändes gudasänd och så tvärtemot hur det
har varit tidigare. Nu har jag känt mig lycklig, riktigt lycklig.
Samtidigt kan jag tänka att det är svårt att ordinera något speciellt, för jag tror
att vad som framför allt behövs är ett mer mänskligt och vänligt klimat i samhället. Nu finns det så mycket förväntningar på att man skall göra karriär och man
måste vara så himla välutbildad för att få jobb. Det är ju nästan fult att ta hand om
sina egna barn. Man borde helt enkelt lära folk att man skall vara go’a mot varandra. Som det nu är ger man sig på varandra och de känsliga åker dit.
Anledningen till att jag ville svara på din annons var att jag tycker att det är
viktigt att erfarenheter som mina kommer fram. Jag skulle vilja ha igång en debatt
om hur psykoterapi fungerar och om den ger någon hjälp överhuvudtaget. Många
väntar sig att om man går i psykoterapi, så skall man bli helt frisk.
Jag vet inte varifrån den föreställningen kommer.
Det är svårt att hålla räkning på hur många terapeuter som Carina gått hos – kanske är det sju?
Varje gång har hon gjort stora ansträngningar för att få dessa kontakter att fungera, men inte
upplevt att hon fått någon hjälp. Hon berättar ganska lite om innehållet i var och en av dessa
terapier, utan talar framför allt om hur hennes liv gestaltat sig sedan hon blev deprimerad i
ungdomsåren. Går det att förstå något om vem Carina är och varför hon ideligen blivit besviken?
Hon nämner inledningsvis, att hon ansetts vara det svarta fåret i sin familj och att hon inte
delat de andra familjemedlemmarnas värderingar. Det låter som om hon känt sig utstött eller i
alla fall inte riktigt accepterad av sin familj. Längre fram säger hon också, att hon varit med
om ”saker” under sin uppväxt, och att hon blivit föremål för en sexuell kränkning i tonåren.
Carina nämner inget om vad denna kränkning bestod i eller vem eller vilka som varit inblandade, men hon tycker sig ha kvar kroppsliga symtom efter händelsen. Av hennes berättelse
förstår man att detta varit smärtsamma upplevelser som lämnat spår som hon inte kunnat bearbeta. I förbigående nämner hon också andra saker om sig själv, som fyller ut och kompletterar bilden av henne. Hon berättar att hon är en envis person, men tyvärr tycks denna egenskap
inte vara till någon hjälp för henne. Hennes envishet förefaller också överbryggas av en stor
rädsla för att begå misstag. Det har medfört att hon inte vågat söka någon utbildning som leder till ett mer ansvarsfyllt yrke – trots att det egentligen är detta hon varit intresserad av. Av
Carinas berättelse kan man också förmoda, att om hon upplever att någon i hennes omgivning
är oförstående eller kritisk blir hon ledsen och vill dra sig undan. Man förstår också att hon
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
50 (113)
kan ställa orealistiskt höga krav på sig själv. Det framkommer bland annat då hon berättar om
sina ansträngningar att fullgöra en examensuppgift samtidigt som hon skall ta hand om sina
två små barn.
Carina självkritiska hållning ger en antydan om att hon inte i någon större utsträckning
uppmuntrats till att tro på sig själv. Hon tycks ha ett stort behov av bekräftelse, som om hon
annars inte litade på sitt värde. Kanske har man i hennes omgivning haft orealistiska förväntningar, som hon inte kunnat leva upp till och som fått henne att känna sig misslyckad.
Hon har kommit att se sig själv som det svarta fåret, som faller utanför familjens normer. I
slutet av intervjun påtalar Carina att hon har ett intryck av att många unga flickor är deprimerade och tar skada av det hårda klimatet i samhället. Förmodligen är det något som påminner
henne om hennes egen situation som ung. Det är lätt att tänka sig att Carina redan då ansåg att
människor borde vara mer ”go’a” mot varandra och att man förtjänar respekt även om man
inte gör karriär.
De patienter som varit nöjda med terapin har nästan samtliga påpekat att det inledningsvis
varit ett motigt företag att börja gå i terapi. Man har varit tveksam om sin terapeuts kvaliteter
och känt motstånd mot att öppna sig inför en okänd människa. När man väl lyckats uthärda
denna fas, har terapin alltmer övergått till att bli en plats för kreativitet och ivrigt utforskande
av det inre livet. För Carina som ställer höga krav på sig själv är denna inledande process
förmodligen mycket ångestfylld, eftersom den kan förefalla meningslös och tom på insikter.
Kanske kan Carinas många förfelade terapeutiska äventyr delvis bero på att hon har haft svårt
att härda ut, då hon inte genast fått den hjälp som hon förväntat sig. Hon kan också ha tolkat
situationen som att hon själv begått något misstag, vilket fått henne att känna sig än mer misslyckad. Att gå i psykoterapi har på detta sätt blivit ett eko av tidigare upplevelser av tillkortakommanden och Carina har sjunkit djupare ner i sina depressiva känslor.
Det är lätt att förstå att en förälskelse så småningom betyder så mycket för henne att hennes stämningsläge helt förändras. Upplevelsen av att vara älskad och älska uppväger hennes
känsla av utanförskap och mindervärde och ger henne tilltro till sig själv. Tillsammans med
sin man tycks Carina ingå en nära och samstämmig relation, som på många sätt verkar ha
karaktären av ett förbund mot en oförstående yttervärld. Tyvärr verkar det inte som om denna
allians kan ge henne någon varaktig bot mot hennes depressivitet. Den yttre verkligheten fortfar att inge henne känslor av underlägsenhet.
Då Carina var ung, ansåg hon att depressioner hade psykologiska orsaker och att samtal
var en väg till bot. När hon blir deprimerad söker hon följaktligen psykoterapi för att få hjälp.
Om sina första terapeuter säger Carina att de varit rara och vänliga damer. Hon har tolkat det
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
51 (113)
som att de velat henne väl och hon å sin sida har ”vänt ut och in” på sig, men utan resultat.
Hon anstränger sig på likartat sätt senare, tillsammans med andra terapeuter som kommer i
hennes väg. Inför en psykoterapeut berättar hon sju eller åtta gånger om det sexuella kränkning hon råkat ut för i tonåren och hennes berättelse spelas in på band. Till sin stora besvikelse konstaterar hon, att hon inte får någon lön för alla ansträngningar, hon mår inte bättre. Terapeuten förnekar till och med att hennes problem skulle ha med hennes upplevelse att göra.
Något likartat händer när hon uppsöker en psykolog för att få stöd efter sin första förlossning,
då hon anser sig blivit illa behandlad av personalen. Även här tycks hon göra sitt yttersta för
att berätta sin historia utförligt, men blir besviken då känslan av förödmjukelse trots detta
dröjer sig kvar. Hon hade hoppats, ”att samtalen skulle göra att man blev fri och inte behövde
känna några svåra och destruktiva känslor”.
Kanske beror Carinas många besvikelser delvis på hennes speciella förväntningar och syn
på vad det innebär att gå i psykoterapi. Hon tycks bära med sig en föreställning om att de
psykoterapeutiska samtalen skall förlösa henne från all smärta och att ett slags lättnad eller
rening skall infinna sig. Som många människor, som lider av inre konflikter känner Carina sig
förmodligen maktlös och utan förmåga att själv kunna påverka sin tillvaro. Hon tycker sig ha
saknat stöd från sin familj och har utsatts för kränkande behandling av olika slag. För henne
är det svårt att acceptera att psykoterapi är en ömsesidig relation, där man som patient måste
våga förhålla sig öppen inför terapeutens kommentarer. Ett sådant förhållningssätt förefaller
säkert Carina riskabelt; hon vågar ju inte lita på omvärlden och en terapeuts synpunkter kan
innehålla svårsmälta iakttagelser. Hon går till sin terapeut med en känsla av att vara ett svart
får, som behöver tröst och upprättelse och hennes förhoppning är förmodligen att relationen
till terapeuten skall ha samma karaktär som den till hennes man och utgöra en pakt mot omvärlden. Hon vill inte att man skall problematisera hennes utsagor eller utmana hennes föreställningar, hon vill bli fri från sina svåra känslor.
Det finns andra infallsvinklar om man vill försöka förstå vad som hänt i Carinas havererade terapier. På grund av hennes sårbarhet kan man tänka att hon själv är mycket rädd att
komma i kontakt med känslor av utanförskap och sorg, vilket kan ha gjort det svårt för henne
att förmedla sina upplevelser och omfattningen av sin smärta. Sessionerna har på detta sätt
kommit att bestå av mekaniska uppräkningar av olika förödmjukelser, som mer dolt än lyft
fram hennes förtvivlan. De terapeuter som hon mött har kanske inte heller till fullo förmått ta
in innebörden i hennes klagan.
I hennes framställning finns inslag av anklagelser och bitterhet, en indirekt förebråelse mot
alla terapeuter som inte kan ge henne vad hon behöver. En viktig fråga är för övrigt hur
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
52 (113)
mycket denna hätskhet påverkat atmosfären i de terapier som hon gått i. Det är möjligt, om än
djupt beklagligt, att en del av de terapeuter Carina mött provocerats av hennes aggressiva
kravfylldhet. Ett olyckligt samspel kan ha uppstått om terapeuten blivit irriterad och agerat ut
sin motöverföring, utan att reflektera över att den varit ett eko av Carinas negativa överföring.
Hon har i så fall tragiskt nog fått just det bemötande som hon fruktar mest, och blivit avfärdad
som besvärlig – ett svart får.
Vid intervjun nämner Carina lite i förbigående, att hon hört om en man som blivit bra av
att gå i psykoterapi: ”Det är en man som Barbro Sandin skrivit en bok om och som hon botat”. Den bok som Carina refererar till är förmodligen Barbro Sandins ”Den zebrarandiga pudelkärnan”. Den handlar inte speciellt om en patient utan om flera, som Barbro Sandin arbetat
med i terapi. Boken är en presentation av Barbro Sandins syn på schizofreni och beskriver
hennes psykoterapier med några patienter med denna diagnos. ”Den zebrarandiga pudelkärnan” är en av många populärvetenskapliga böcker om psykoterapi som utkom under 70- och
80-talen. Ungefär samtidigt som denna bok kom ut, skrev en av Barbro Sandins före detta
patienter, Elgard Jonsson, om sin sjuåriga sjukdomstid på mentalsjukhus. Han behandlades
utan framgång med neuroleptika och elchocker. Då han träffade Barbro Sandin, som kom till
sjukhuset som kuratorspraktikant, inleddes en flerårig psykoterapi, som resulterade i att Elgard Jonsson kunde skrivas ut. Elgard Jonssons bok heter ”Tokfursten”, och återger hans erfarenheter från denna tid och detta arbete.
Dessa böcker var på många sätt typiska för tidsperioden och –andan, och kritiserade entydigt ett traditionellt biologiskt synsätt och medicinsk behandling av psykiska problem. I stället
lyfte man fram psykodynamiskt orienterade förklaringsmodeller och behandlingsmetoder.
Barbro Sandins bok presenterar på ett lättbegripligt sätt psykoanalytiska teorier och hennes
och Elgard Jonssons böcker blev mycket omskrivna bland annat i dagspressen. Tydligen har
Carina i någon form tagit del av detta framgångsrika psykoterapeutiska samarbete och ingivits
förhoppningar om att även hon skulle kunna få hjälp mot sina depressioner. Men hon ger ingen entydig bild av varför hon tror att psykoterapi är en bra metod för att förstå sig själv. Avslutningsvis i intervjun säger hon rentav att hon inte vet varifrån denna föreställning kommer.
När Carina tappar tron på psykoterapins möjligheter till bot, blir hon rekommenderad att ta
kontakt med en homeopat. Denne man kommer på besök i hennes hem och tar sig gott om tid
med att lyssna till hennes bekymmer. Han arbetar inte för egen vinnings skull – han vill ”bara
hjälpa människor” – och har de personliga kvalitéer som Carina efterfrågar. Efter alla misslyckade försök att gå i psykoterapi tycker hon sig veta, att en lång psykoterapeututbildning är
onödig. Det skall i stället, som hon säger, vara ”go’a människor”, som låter sina patienter ”få
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
53 (113)
gråta av sig”. Den homeopatiska medicinen som hon får är tänkt att ”rensa ut” och göra henne
fri från det som plågat henne. Det låter som hon anser, att så borde de psykoterapier hon gått i
ha fungerat.
Många ”nöjda” patienter motiverar sin önskan att bli intervjuade med att de velat uttrycka
sin uppskattning av vad de tycker sig uppnått genom att gå i psykoterapi. Samtidigt tycks det
– och jag tänker här på de stora ansträngningar som många av dem gjort för att bli intervjuade
– också ha funnits omedvetna bevekelsegrunder till att svara på annonsen. Ett sådant skäl kan
vara att man önskar att återuppleva den situation som man befunnit sig i under terapin; att i
enrum få samtala med en psykoterapeut om vad man upplevt.
När Carina skall motivera varför hon svarat på min annons säger hon, att hon tycker det är
viktigt att negativa erfarenheter som hennes kommer till uttryck. Hon vill ha ”i gång en debatt
om hur psykoterapi fungerar och om den ger någon hjälp överhuvudtaget”. I hennes fall är det
missnöjet med psykoterapi som är den medvetna drivkraften till att träffa mig. Man kan förstås fråga sig i vad mån det också finns omedvetna bevekelsegrunder då hon låter sig intervjuas.
Carina har upplevt att hon blivit kritiserad och att man ställt omänskliga krav på henne.
Hon har inte delat de värderingar som omvärlden haft och känt sig som ett svart får. Kanske
är det något av sin egen otillräcklighetskänsla och förtvivlan som hon omedvetet vill förmedla
och som motiverar henne att ta kontakt med mig. I intervjun berättar hon vad hon varit med
om, men framför allt låter hon mig känna på hur det är att tillhöra en kategori av människor,
som inget gott kan åstadkomma. I Carinas framställning blir jag en välutbildad humbug, som
lätt övertrumfas av den mindre utbildade och inte så snikne homeopaten. På detta sätt skapar
Carina omedvetet ett föraktets scenario, i många stycken kanske likt det hon själv befunnit sig
i under sin uppväxt. Jag får axla hennes roll som den utstötta, medan Carina är den som vet
bäst och har de rätta värderingarna. Under samtalet får jag genom min motöverföring möjlighet att känslomässigt ta in hur hennes upplevelser gestaltat sig under alla år när man inte trott
på henne eller delat hennes uppfattningar. Jag får en lektion i hur det kan kännas att vara det
svarta fåret.
ANNA
Det har varit en vanlig föreställning att psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi i första
hand är metoder som lämpar sig för personer som är vad man kallar socialt välfungerande,
som arbetar och ingår i vardagens mellanmänskliga sammanhang. Ibland berättas emellertid
också om terapier som inneburit att svårt förvirrade eller självmordsbenägna patienter fått
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
54 (113)
hjälp att finna stabilitet i tillvaron. Barbro Sandins tidigare nämnda beskrivning av sin verksamhet på Säters sjukhus är exempel på denna sorts patientarbete. Skönlitterära framställningar som Hanna Greens ”Ingen dans på rosor” och Marie Cardinals ”Orden som befriar” har
haft liknande tema och blivit mycket uppmärksammade.
Av de personer som svarade på min annons fanns några som kunde berätta att de periodvis
hade varit psykotiska. De hade sökt psykiatrisk vård, varit inlagda, medicinerats och kanske
fått elchocker. De hade också gått i fleråriga psykoterapier med en eller flera terapeuter. Ett
par av dessa patienter tyckte inte att de fått någon hjälp av att gå i psykoterapi. De kände sig
missförstådda och kunde rada upp det ena exemplet efter det andra på brustna förhoppningar
och terapeutiska tillkortakommanden.
Två kvinnor hade helt motsatta erfarenheter. De hade båda – med stor möda och under svåra omständigheter – genomgått ett mångårigt psykoterapeutiskt arbete som resulterat i en ny
stabilitet och förmåga att hantera tillvaron. En av dem är Anna, som var fyrtioåtta år då jag
träffade henne för en intervju. Hennes terapi hade påbörjats tretton år tidigare och detta är
hennes berättelse:
Jag har inte talat med någon om hur det var att gå i terapi. Ändå är jag en person
som pratar mycket. När det gäller min terapi så har jag svårt att finna ord. Jag har
haft så mycket föreställningar om saker och ting och många smärtsamma vanföreställningar. Jag har träffat många människor som gått i terapi, men jag tänker att
vad de menar med terapi är inte terapi i mina ögon. Ofta likställer man terapi med
vanliga samtal eller värme och kontakt. Det är en annan, djupare sorts kunskap
och insikt som jag själv fått ta del av. Ibland då jag hör människor tala om terapi
kan jag bli orolig. De talar så lättsinnigt när det egentligen är så starka krafter det
handlar om. Samtidigt har jag tilltro till min egen och andras förmåga att söka sig
fram till det som är viktigt.
Jag är konstnär och då kanske man oftare träffar på människor, som funderar
kring sin egen existens. Innan konstnärskapet växte fram var jag verksam som socionom. Det är femton år sedan. Genom mina studier hade jag lärt mig att verklig
förändring tar tid, att det är en lång väg att gå. Jag visste det rent teoretiskt.
Jag började gå i terapi för tretton år sedan. Då var jag mycket sjuk och hade varit inlagd på mentalsjukhus i ett och ett halvt år. Jag mådde väldigt dåligt men
hade inga direkta självmordstankar. Jag visste att jag behövde gå i psykoterapi
och frågade olika personer för att få tips om en terapeut. Jag vågade inte slå på
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
55 (113)
Gula Sidorna av rädsla för att få kontakt med fel person. Jag visste att det fanns
många terapeuter som var fyllda av välvilja, men det är inte samma sak som att ha
kunskap. Till slut fick jag ett namn på en kvinnlig terapeut som var läkare och
som skulle flytta till Göteborg. Den person som gav mig hennes namn ansåg att
hon var gedigen och seriös.
Jag ringde till henne. Det kändes som en enormt stor sak att göra och jag hängde upp hela mitt liv på detta. Den stackarn visste inte vad som väntade henne. Hon
bad mig avvakta för detta var i början av sommaren. Sedan bestämdes det att vi
skulle träffas och känna oss för. Jag räknade dagarna till vi skulle ses.
Jag hade egentligen ingen som helst förmåga att känna efter om denna kontakt
passade mig eller inte. Vid denna tidpunkt gled jag in i en psykos som jag var i till
och från. I det tillstånd av förvirring som jag var i, begrep jag inte att det går att
avgöra om något känns bra eller ej.
Vid vårt första möte fick jag lova att jag inte skulle ta livet av mig. Om jag fick
lust till det skulle jag ringa till henne först. Vi bestämde att vi skulle träffas en
gång i veckan i tio veckor och sedan utvärdera hur det fungerade.
Skälet till att jag mådde så här dåligt var att jag två år tidigare fött ett barn, som
dog strax efter förlossningen. Efter det blev jag sjuk både fysiskt och psykiskt. På
sjukhuset tolkade man mitt tillstånd först som en kris och gav mig låga medicindoser. Sedan fick jag elbehandlingar och tyngre medicin. Jag hade nog fått mer
medicin om man inte tagit hänsyn till vad som hänt mig.
Egentligen hade jag haft problem redan tidigare. De tog sig uttryck i att jag ofta
blev diffust fysiskt sjuk och måste ha långa ledighetsperioder. Efteråt inser jag att
jag under den tiden egentligen gled ut och in ur en psykos. Jag hade inga gränser.
Jag är mest fascinerad av att jag faktiskt klarade av tillvaron med man och barn
och arbete, med tanke på hur svårt jag hade att koncentrera mig. Jag hade läst om
psykoterapi men jag klarade inte av att börja gå då. Det var som om jag måste må
ännu sämre för att göra det. Det har att göra med min personlighet – allt är så antingen eller, allt är på liv eller död.
I början av terapin kändes det som om vi var ute på en gemensam vandring. Efter tio gånger tyckte terapeuten att hon ville avsluta kontakten. Hon tyckte inte att
hon kunde nå mig. Jag förstod ingenting, kunde inte ens protestera. Som tur var
ändrade hon sig.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
56 (113)
Efteråt har vi kunnat prata om denna händelse. Hon berättade för mig, att hon
hade haft en handledare som hon talat med om sitt arbete med mig. Den handledaren hade rått henne att avbryta terapin med mig. Förmodligen säger det något om
hur svårt det var för henne att ha mig i terapi. Hon hade på sätt och vis velat avsluta, men också känt att hon måste fortsätta. Då bröt hon kontakten med den första handledaren och skaffade en ny, som hade ett annat synsätt. Vi kunde fortsätta
vår vandring.
Det tog ett par, tre, kanske fyra år innan något hände. Jag märkte det plötsligt i
efterhand. Något genomgripande hade inträffat, men jag hade inget riktigt perspektiv på vad vi höll på med i terapin. Jag insåg inte att jag borde berätta om detta för terapeuten.
Det tog så lång tid. Jag var inlagd ytterligare ett par gånger. Under hela denna
period hade jag en back-up med medicin och sömnmedel när jag behövde det,
men jag var alltså också tvungen att lägga in mig.
Vi upprätthöll terapin även under inläggningarna, men personalen var inte så
pigg på att hon kom dit. En sluten avdelning är så speciell. Hon kom några gånger
och jag fick permission och åkte till henne någon gång. Så kunde vi fortsätta.
Efter en kort tids terapi ville jag bo hos min terapeut. Jag ville bo i hennes källare och vara hennes städhjälp, men så blev det förstås inte. Jag behövde vara nära
henne hela tiden. Vi sågs två gånger i veckan. Det var nödvändigt för att jag skulle kunna lita på att hon var vid liv.
Något omvälvande hände redan tidigt. Efteråt har hon sagt att hon gav upp och
gick in i mitt kaos. Det blev ett möte på ett väldigt grundläggande plan och hon
kunde hantera det. Detta var under en lång period då jag gick två gånger i veckan.
Jag fick också lov att ringa henne. När jag var yrkesverksam som socionom hade
jag själv haft klienter. Nu hade jag tappat min yrkesroll, men jag ville inte vara
klängig. Jag gav akt på mig själv så jag inte skulle missbruka möjligheten att ringa
till henne.
Som tur var blev det inte några större problem med betalningen eftersom min
terapeut var läkare. Eftersom jag varit fast anställd betalade först min arbetsgivare
terapin. Sedan kunde jag gå på frikort.
Jag satt upp under terapin. Om jag hade legat skulle jag känt mig för utsatt.
Helst hade jag suttit med ett täcke över mig. Jag gjorde upp planer om att bosätta
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
57 (113)
mig hos henne, jag ville sitta i hennes knä. Men hon sade att hon inte klarade av
det. Då skämdes jag.
Det var många smärtsamma upplevelser under den här tiden. Min man lämnade
mig strax efter det att vårt barn dött. I början sökte jag upp olika läkare, jag bjöd
ut mig i ett desperat behov av kontakt. Jag upplevde att jag själv dog och att det
var nödvändigt att tränga in i allt som hade med döden att göra. Hela min familj
rasade samman. Jag kunde ju inte ta hand om mina barn och deras pappa hade försvunnit.
Efter några år uppstod plötsligt ett tema. Jag hade ett sådant starkt behov av att
få uttrycka mig och detta behov styrde mig helt och hållet. I alla stenar såg jag en
form och jag arrangerade småstenar i olika former och mönster. Till slut började
jag använda stora stenar. Jag tyckte att jag måste göra förändringar i deras yta. Då
gick jag till en begravningsentreprenör för att få hjälp, för jag tänkte att han vet
hur man gör med gravstenar. Han föreslog att jag skulle kontakta en konstnär som
han kände till och som arbetade i sten.
Det visade sig att denna konstnär hade barn, som kände mina barn. Det blev ett
slags band mellan oss. Jag hälsade på i hennes stenverkstad och jag kunde börja
orientera mig mot platser som ingav mig livskraft. Jag insåg att jag behövde ett
slags andlig näring och jag fick det i de trakter där denna konstnär bodde.
Samtidigt hade jag det mycket svårt, för jag var så känslig för andra människor.
Det kändes som om de kunde gå rätt in i mig.
Efter en tid hittade jag en plats där jag ville bo. Det var ett gammalt hus, som
hörde till en bondgård. Min pappa, som har kunskaper om fastigheter, nästan grät
när han såg huset. Det var i mycket dåligt skick och efter en kort tid rasade taket
in.
Då bröt jag samman igen och blev psykotisk. Samtidigt hade jag kommit så
långt i detta projekt, så jag kunde inte ge upp. Jag satte upp ett tält inne i huset och
bodde i tältet medan jag reparerade taket. Jag bröt också upp igenvuxen mark för
att kunna odla.
En natt vaknade jag av att det brann i huset. Det var en grannpojke som tänt på
av misstag. Det var inte så mycket som blev förstört, men jag hade ingen försäkring. Efter en tid kunde jag få ersättning via hans hemförsäkring och då kunde jag
reparera det som förstörts i branden. Nu vet jag mer om hur jag skall ta vara på
mig själv, men jag lyckades i alla fall få ordning på mitt hus så att jag kan bo där.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
58 (113)
Idag är jag bekant i hela bygden och man beundrar mig, men på den tiden vågade
jag aldrig prata med någon. Jag var så folkskygg och rädd. Så avslutades den mest
nakna perioden.
Det är väldigt tydligt, att det som vi arbetar med i terapin idag är något annat.
Men jag har aldrig kunnat ha för långa uppehåll. Det sitter så starkt i mig, att om
jag inte kan se en person som står mig nära, så innebär det att den individen är
död.
Då och då har jag tagit en liten medicindos. Det ger mig ett visst lugn, för då
får jag inte så jäkla mycket intryck och behöver inte bete mig så konstigt för att
försöka skydda mig. Jag vill egentligen inte behöva äta tabletter, vill inte vara en
sådan människa. Men jag är så fruktansvärt ojämn. Det finns vissa saker som jag
klarar jättebra och andra som jag inte klarar alls. Tidigare funderade jag ibland på
om detta gick att mäta. Jag ville ha begrepp för det – ”hjärnskada” eller ”autism”… något slags kurva. Jag bad en läkare hjälpa mig att få genomgå ett test.
Han gick med på det, men undrade om jag inte tyckte att terapin hjälpte mig.
Jag märkte att vissa moment i testet gick väldigt lätt och att jag hade svårt med
andra. Då förstod jag att det gick att märka min ojämnhet även utifrån. Men jag
hade velat ha en ännu mer exakt beskrivning av hur det var fatt med mig. Jag hade
velat ha vissa fenomen beskrivna i ord, för det kändes som att det skulle göra det
lättare att tränga in djupare i dem.
Ingen läkare har varit villig att ställa en diagnos på mig. Man har inte trott att
det skulle ge mig något.
Jag tror att det som är verksamt i psykoterapi är ett slags möte då man träffar
på den kärna, som finns under allt. När jag talar med bekanta som gått i terapi,
tycker jag inte att det låter som om de varit med om ett sådant möte. Det innebär
att även terapeuten är blottad, men samtidigt professionell i sitt förhållningssätt.
När man talar om terapi, talar man ofta om olika inriktningar. Jag tror egentligen inte att det är så stor skillnad. Jag ser det mest som olika instrument för att nå
samma mål.
Jag hade aldrig något val – jag var tvungen att gå i terapi. Jag arbetade aldrig
med drömmar under terapin, trots att min terapeut gått en drömkurs. Min sömn
har påverkats av att jag ofta tagit sömntabletter och därför har drömmar inte varit
något bra uttrycksmedel för mig. Mitt uttryckssätt har varit mitt arbete med mitt
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
59 (113)
hus och min konstnärliga verksamhet – det är vad som driver mig. Jag skäms inte
över att jag varit psykotisk. Jag har något som många konstnärer saknar.
Terapin har hjälpt mig att utvecklas och ta vara på min kraft. Den har varit som
vatten och gödning för mig. Jag tror inte att jag kunnat tillgodogöra mig psykoterapi innan jag fick mitt sammanbrott. Jag hade inte kontakt med mig själv dessförinnan. Att gå i terapi är ett nytt sätt för mig att länka samman saker inom mig
själv. Det är viktigt för mig, men jag har träffat människor som aldrig kommer att
behöva gå i terapi.
Jag förmodar att skälet till att jag är så sårbar är att min mamma saknat den
grundläggande förmågan att vara mamma. Jag fick snabbt lära mig att ta hand om
henne, så egentligen har jag aldrig haft någon mamma. Jag känner ömhet för den
lilla varelse hon är. Hon föddes alldeles för tidigt och lades i en skokartong klädd
med bomull. Hon överlevde mot alla odds, men har haft stora svårigheter. Hon har
till exempel ett oerhört behov av att vara fysiskt aktiv. Mina syskon har också påverkats av detta, men de har mer kroppsliga besvär.
Människor blir ibland fascinerade av mig och jag har fått mycket respons. Man
har använt mig som exempel på att det kan hjälpa att gå i terapi om man mår dåligt. I början kände jag att jag ville dela med mig, men till slut började jag känna
mig som ett förtidspensionerat psykfall som mist all individualitet. Numera försöker jag att inte prata så mycket om vad jag varit med om.
Jag har aldrig hört någon som gått lika djupt in i sig själv, som jag kunde göra i
terapin. Jag ser det som att min terapeut givit mig det som min mamma aldrig
kunde ge mig.
Under tiden som gick mellan mötena, ville jag bara komma tillbaka så fort som
möjligt. Då var det viktigaste i tillvaron att få vara i tillsammans med min terapeut. När jag var där pratade jag om en massa saker och försökte få henne att ha
kontroll över vad jag talade om. Jag kunde inte urskilja vad som var viktigt för
mig. Sedan började jag ana skillnaden.
Numera har jag en relation med en man. Trots att jag tidigare varit gift trodde
jag inte att jag skulle kunna gå in i ett förhållande igen. Jag hade nog inte kunnat
göra det heller om jag inte kunnat tala med min terapeut om det. Jag har inte velat
sluta att träffa henne. Jag vill fortsätta att växa genom att föra en dialog med henne.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
60 (113)
Det är ju en så dramatisk sak att försöka närma sig en annan människa, speciellt för mig som tidigare aldrig riktigt varit nära. Jag har ju också en sådan ballast.
Det är fantastiskt att få koncentrera sig på en annan individ och beröra och bli berörd, ibland kanske bara dela något materiellt. Numera kan jag själv välja vilka
sammanhang och möten och vägar jag skall ta. Det är privilegierat. Allt beror på
min egen kraft, som jag kan känna tydligt numera. Jag kan inte forcera fram något
utan allt måste komma i sin egen takt. Jag försöker bara sitta ner och ta mig själv
på allvar.
Det finns flera anledningar till att jag svarade på annonsen och ville bli intervjuad. För det första vill jag betona hur mycket jag fick genom arbetsterapin på
det sjukhus där jag var inlagd. Många konstnärer var verksamma där och de lät
oss som var inlagda komma dit och arbeta och lät oss vara i fred. För dem var vi
individer och de såg det som sin uppgift att ge oss redskap för att kunna uttrycka
oss. Jag for också tillbaka dit flera gånger när jag inte var inlagd. Den verksamheten betydde oerhört mycket för mig. Jag har varit med i många olika sammanhang, men aldrig känt att jag har varit på samma våglängd som andra eller att vi
haft samma språk.
Så är terapin också en viktig erfarenhet som jag vill dela med mig av.
Annas berättelse är fylld av dramatik. Hon har varit med om smärtsamma förluster när hennes
familje- och yrkesliv slagits sönder, men hon har också kunnat orientera sig mot en ny tillvaro
och verksamhet som konstnär. Hela hennes liv förändrades då hennes nyfödda barn dog.
Hon ger en inlevelsefull och ömsint bild av sin egen mamma som föddes för tidigt. Mamman lyckades överleva i en skokartong men förblev känslomässigt skör och ofullgången, vilket gjorde det svårt för henne att ge sina barn den uppmärksamhet de behövde. Anna och
hennes syskon blev tvungna att ta hand om sin mamma i stället för tvärt om. Vad kan man
tänka att detta inneburit för Annas utveckling?
Barn behöver ett praktiskt omhändertagande och någon som dämpar alltför starka intryck
från yttervärlden. Små barn behöver också skyddas mot intensiteten i de egna känslorna, tröstas i sorg och få hjälp att uthärda sina vredesutbrott. De behöver hållas både i konkret och
överförd bemärkelse. Ett sådant känslomässigt skydd gör ett barnen successivt till sitt eget
och utvecklar på det sättet en förmåga att ta vara på sig själv.
Annas ömtåliga mamma hade förmodligen inte kraft att ge sina barn denna form av närvaro och uppmärksamhet. Säkert fanns andra personer i omgivningen som kunde ge stöd, men
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
61 (113)
som Anna ser det fick hon och hennes syskon växa upp i ett slags bristtillstånd. De fick inte
möjlighet att införliva kapaciteten att ta vara på sig själva. Hon menar att detta kommit till
uttryck på olika sätt; för syskonen mest genom fysisk sjukdom, för henne själv genom en extrem känslighet som blottlades då hennes eget barn dog.
Ytligt sett fungerade Anna både under barndomen och i vuxenlivet och gjorde vad som
förväntades av henne. Förmodligen fann hon omedvetet en överlevnadsstrategi i att vara den
vårdande, som hon varit i relation till sin mamma. Hon skaffade sig utbildning inom ett yrkesområde som innebar omhändertagande, fick ett arbete som socionom och bildade familj.
Man kanske kan säga, att hon höll ihop sig själv genom att hjälpa andra.
I efterhand kan Anna se att hon inte mådde speciellt bra under denna period. Hon blev
”diffust fysiskt sjuk” och måste ta ledigt från sitt arbete. Hon hade svårt att koncentrera sig
och var egentligen inte riktigt närvarande. Hon förstod att något fattades henne, men steget att
söka hjälp – gå i psykoterapi – var aldrig aktuellt att ta.
Så länge allt höll sig inom normalitetens gränser fungerade tillvaron. När Annas barn dog
efter förlossningen kom hennes sårbarhet i dagen. Hon kunde inte upprätthålla sin funktion
som stöd för andra, då hon själv lamslagits av en så svår förlust. Hon gick in i ett tillstånd av
förvirring och kraftlöshet, som hon i efterhand tror funnits med som en tillflyktsort under hela
hennes liv.
När Anna skall berätta om sin terapi, börjar hon med att tala om hur svårt det varit för henne att ens välja ut en terapeut. I det kaos som hon befinner sig, kan hon inte urskilja vad som
är bra och vad som är dåligt. Hon har dock en föreställning om att hon måste ha en terapeut
som inte i första hand styrs av ”välvilja”. Tydligen inser Anna i sin nöd att hon behöver någon
som verkligen orkar med hennes glupska, tillbakahållna behov av att få vara hjälplös.
En vän tipsar henne om en terapeut och det väcker hennes förhoppningar om att få hjälp.
Anna kontaktar den rekommenderade terapeuten och beslutar sig för att lägga sitt liv i hennes
händer. Desto större blir hennes förvirring då terapeuten efter de inledande tio mötena förklarar att hon inte kan fortsätta arbetet, med motiveringen att hon inte kan nå Anna. Det är svårt
att veta vad Annas terapeut tycker sig se – eller inte se – hos henne. Förmodligen är hon rädd
för att Anna skall begå självmord, eller känner av något annat skäl att ansvaret blir för tungt.
Säkert ger Anna också ett intryck av överväldigande hjälplöshet, som knappast väcker några
större förhoppningar hos terapeuten. Eventuellt är hon också tveksam huruvida en psykotisk
patient är mottaglig för psykoterapi – uppenbarligen hade den handledare hon valt sådana
farhågor. Långt senare kunde Annas terapeut berätta för henne om sina dubier inför det som
Anna lite poetiskt kallar ”en gemensam vandring”. Tydligen har terapeuten varit både ängslig
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
62 (113)
för och angelägen om att fortsätta terapin, men önskan att arbeta vidare har övervunnit oron.
Hon beslutar att ta Anna som patient, och går därmed in i vad Anna kallar för sitt ”kaos”.
Det samarbete som inleds präglas alltså av ömsesidig rädsla och beslutsamhet. För Anna
blir terapeuten den mamma hon aldrig haft. Hon kan inte få nog av samtal, öser ur sig ord och
berättelser som hon vill att hennes terapeut skall hjälpa henne att smälta och strukturera. Hon
måste få stöd för att kunna avgöra vad som är betydelsefullt och är livrädd att hennes terapeut
skall försvinna. Terapin blir som ”gödning och vatten” för hennes växande.
Arbetet går mycket långsamt och ibland orkar Anna inte med all smärta som väcks, utan
måste läggas in. Då och då får hon medicin, för att dämpa intryck som hon inte kan värja sig
mot. Hon kan inte få nog av sin terapeut, utan vill flytta hem till henne och sitta i hennes knä.
När hon får nej skäms hon över sina glupande behov. Hon får lov att ringa sin terapeut men
minns hur det var då hon själv hade klienter och anstränger sig för att inte missbruka detta
löfte.
Efter lång tid – Anna tänker att det kanske är så mycket som fyra år – inträffar en förändring, som hon tydligt märker av. Hon har undan för undan fått ett allt starkare behov av att
uttrycka sig konstnärligt. Plötsligt uppstår som hon säger ”ett tema”. Hon fängslas av stenar,
tycker sig se en form i dem och arrangerar dem på olika sätt. Stenar, som man ofta förknippar
med död och livlöshet, blir levande inför Annas blick. Hon beskriver hur hon väljer allt större
stenar och känner att hon vill förändra deras yta. För att lära sig att arbeta med sten, vänder
hon sig till en begravningsentreprenör.
Det är både fascinerande och gripande att följa turerna i Annas inre och yttre utveckling.
Hennes barn har dött och hon har upplevt det som att hon själv dör, när hon förlorar sin familj. Det är lätt att förstå att hon både i bildlig och bokstavlig mening upplever sig omgiven
av gravstenar. Nu vill hon gjuta liv i stenarna och rista något nytt i dem. Kontakten med begravningsentreprenören – denne representant för hantering av döda – blir en förmedlande länk
till en konstnär. Det visar sig vara en person, vars verkstad befinner sig i en trakt som har en
speciell inverkan på Anna: den får henne att känna sig fylld av vitalitet. Så inleds hennes
äventyrliga arbete med att skaffa sig en plats att leva och vara verksam på, trots att hon fortfarande är ömtålig och mycket skygg för andra människor. Hon inreder med stor möda en bostad och börjar arbeta som konstnär.
Under hela denna period som hon kallar ”den naknaste”, pågår hennes terapi. Det som
samtalen då kretsar kring, upphör så småningom att vara viktigt och terapin får ett annat innehåll. Anna har överlevt, men döden fortsätter att vara en realitet för henne och hon kan inte
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
63 (113)
göra för långa uppehåll i terapin. Om hon inte ser sin terapeut är hon rädd att det betyder att
terapeuten dött.
Anna utvecklar sitt konstnärskap och hon träffar en man. Hon har varit gift tidigare, men
nu inleder hon en relation utifrån andra förutsättningar och hon måste ha stöd av terapin för
att kunna klara av den nya intimiteten. Hon njuter av att gå upp i en annan människa, men
känner också hur viktigt det är att hon inte forcerar sig till möten eller närhet. Allt som händer
henne måste utgå från att hon tar fasta på vad hon själv behöver och inte tvingar fram något.
Terapeuten fortsätter att vara Annas viktigaste samtalspartner och hon ser det som att hennes växande sker i dialog med terapeuten. När Anna berättar om det hon upplevt under sin tid
i terapi förstår man att hon betraktar den som en mycket unik upplevelse. Hon tror inte att
andra människor varit med om något liknande och tycker att de talar om terapi på ett aningslöst och okunnigt sätt. Hon är också misstrogen till huruvida andras terapeuter haft någon
verklig kompetens.
På många sätt stämmer det nog att Annas terapi varit speciell. Hon har varit djupt förvirrad
och helt enkelt inget haft att förlora på att utelämna sig åt en terapeut. Erfarenheterna från
terapin har blivit en del av henne själv, kanske mer än för andra personer som haft en mer
stabil grund att stå på. Det finns en utsatthet i Annas situation, även sedan hennes tillvaro fått
fastare struktur. I intervjun säger hon, att hon inte skäms för att hon varit psykotisk, men att
det finns tillfällen då hon känt sig som ”ett förtidspensionerat psykfall”. Kanske är hon rädd
att man skall se ner på henne när den sociala fernissa, som omgav henne före sammanbrottet,
har spruckit sönder. Det måste vara viktigt att kunna lyfta fram de goda erfarenheterna som en
motvikt till det kaos som rått. Hennes terapi och utveckling blir till ett slags merit, som kan
väcka beundran hos andra.
Anna är motsägelsefull när hon talar om hur mycket hon berättat om sina erfarenheter från
terapin. Inledningsvis påstår hon att hon inte delat med sig av detta till någon, trots att hon är
en person som pratar mycket. Hennes uttalande får mig att känna mig betydelsefull, eftersom
jag blivit utvald att få ta del av ett så exklusivt vittnesbörd. Lite senare säger hon, stick i stäv
mot sitt tidigare påstående, att hon berättat för väldigt många om sin terapi. Hon säger, att
man (som jag) blivit fascinerad av vad hon upplevt och (som jag kommer att göra) använt
henne som ett exempel på att psykoterapi är en verkningsfull behandlingsform.
Jag tror att dessa motstridiga versioner kan förstås som uttryck för en ömtålighet som
Anna, ännu efter tretton års terapi, lever med. Å ena sidan vill hon säkert vara sparsam med
information om vad hon gått igenom och betraktar det som något privat. Å andra sidan kan
hon förmodligen gripas av ett behov av att framhäva sig själv och på så sätt vinna beundran
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
64 (113)
och kompensera för eventuella sociala förluster. Det finns något förföriskt i att bli utvald som
åhörare till Annas historia. I den rollen blir man lätt en okritisk beundrare av en överlevare
med en tragisk och gripande historia. Samtidigt är det lätt att förstå, att det måste vara smärtsamt för henne att leva med föreställningen att hon måste försäkra sig om acceptans och sympati genom sitt dramatiska livsöde. Kanske är detta ett tema som Anna fortsätter att arbeta
med i sin terapi.
När Anna avslutningsvis skall motivera varför hon svarat på min annons är det faktiskt inte
önskan om att få berätta om den terapeutiska processen som hon anger som främsta anledning. Hon vill i första hand uttrycka sin tacksamhet gentemot de konstnärer som varit verksamma på den arbetsterapeutiska avdelningen på det sjukhus där hon periodvis låg inlagd.
Dessa konstnärer har uppenbarligen på ett mycket respektfullt och varsamt sätt hjälpt Anna att
finna sina uttrycksmedel. Det verkar självklart att de nämns i första hand, eftersom det ju är
som konstnär Annas identitet är förankrad, inte som före detta psykoterapipatient.
SANDRA
Ibland kan en livskris eller en tragisk händelse göra att en människa känner behov av att ta
kontakt med en psykoterapeut. För Sandra är situationen annorlunda. Hon är en duktig student, som är fullt upptagen med att planera för sitt bröllop med en rik och berömd ung man.
Trots att alla i omgivningen tycker att hennes liv innehåller allt man kan önska känner Sandra
sig deprimerad.
Hon är tjugotvå år då hon börjar gå i psykoterapi och tjugofyra då hon slutar. I terapin
kommer hon att bli uppmärksam på sin oförmåga att våga lita till egna intryck och känslor,
vilket så småningom har till följd att hon börjar förhålla sig mer självständigt gentemot sin
familj. Hon får samtidig en allt tydligare upplevelse av att ha en egen identitet. Intervjun med
henne äger rum tre år efter det att terapin avslutats. Så här berättar hon:
Jag gick i terapi under två års tid. När jag skulle sluta frågade jag min terapeut:
”Varför ville jag egentligen gå i terapi?” Sedan kom jag ihåg att det var för att jag
var så ledsen utan att förstå varför. Jag mådde bara sämre och sämre.
Jag tycker att jag hade en bra barndom, men en svår uppväxt.
Jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän när jag var tjugoett år. Han var
en mycket duktig idrottsman. Livet tillsammans med honom blev pressande när
han började bli känd. Vi förlovade oss och planerade för bröllop, men samtidigt
hade jag svårt att tro att det skulle hålla.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
65 (113)
När jag började gå i terapi läste jag juridik och var så upptagen av att vara duktig och åstadkomma jättebra studieresultat. Jag kände mig inte pressad hela tiden,
men jag mådde inte bra. Det blev bättre efter en tid när jag och min pojkvän separerade.
Min pappa blev psykiskt sjuk då jag var liten. När det hände pratade vi mycket
om det hemma, men berättade inget för andra och det gjorde att jag alltid kände
mig utanför. Jag kunde till exempel inte ta med mig kompisar hem eftersom det
kunde oroa pappa. När min pojkväns karriär tog fart och han blev berömd, blev
han rädd att jag skulle avslöja olika saker om honom för journalister. Då väcktes
minnen till liv om hur det varit när pappa var paranoid.
Eftersom pappas sjukdom satte sin prägel på allt hemma, så förstod min mamma att min syster och jag behövde hjälp. Hon uppmuntrade oss att gå i terapi. Jag
var i tonåren när hon nämnde det första gången. Hon kommer själv från en jättejobbig familj och det gör pappa också. Min syster och jag är så att säga lyckade,
men det är mycket som vi aldrig kunnat tala öppet om.
Jag ville inte erkänna för mina föräldrar att jag inte mådde bra och de hade ingen aning om hur ångestfylld jag var när jag gick på högstadiet. Jag försökte undgå
att dra uppmärksamheten till mig genom att ta hand om andra. När jag var tjugo
tog jag upp frågan om terapi med mamma, men det tog ett år innan jag verkligen
sökte hjälp. Det var ett beslut som drog ut på tiden. Mamma rekommenderade en
mottagning där pappa också gått i terapi. Det var många som arbetade där, så det
kändes ändå ganska neutralt.
Trots att jag kände mig motiverad till att gå i terapi, tyckte jag att det var svårt
att börja. Jag var nervös och trodde att jag måste veta allt om hur det var att gå i
terapi innan jag ens kommit i gång. Jag blev intervjuad av en manlig terapeut och
jag valde att gå hos honom. Det kändes lättare för mig att tala med en man. En
kvinnlig terapeut skulle ha påmint mig om mamma. Jag hade en jobbig relation
med mamma, jag var nära henne men hade svårt att vara ärlig mot henne. Med en
manlig terapeut vågade jag ta upp sådant som jag var besviken över.
I terapin handlade samtalen ofta om att jag skulle känna efter vad jag verkligen
kände och sätta gränser för min pojkvän. Det var jobbigt att bo tillsammans med
honom för han styrde och jag anpassade mig. Han frågade aldrig efter vad jag ville, samtidigt som han blev arg för han tyckte att jag alltid var missnöjd. Det kändes som om mina föräldrar och min pojkvän trängde in mig i ett hörn. Jag var van
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
66 (113)
vid att lägga band på mig själv. Pappa var ofta misstänksam och rädd för att bli
manipulerad. Jag fick inte gråta så att han såg det för då trodde han att jag försökte påverka honom. Jag blev så rädd för mina känslor, eller rättare sagt för vad de
skulle kunna ställa till med för andra.
Terapeuten var rätt tyst och i början tyckte jag att det var jobbigt. Efter ett tag
blev han mer pratsam, han kunde skratta åt mig och det tyckte jag var skönt. Men
jag önskar att han hade pratat mer i början.
Han visade mig på hur mycket jag styrdes av min pojkvän, till exempel när jag
ville ändra min terapitid för att den inte stämde med hans planer. Det blev väldigt
provocerande för mig att inse detta. Det var också en knepig situation, för min
pappa och min pojkvän hjälpte mig att betala min terapi och ett tag gick jag två
gånger i veckan.
Under den första tiden talade jag mycket om pappa. Jag hade obehagliga minnen av hur det var då han blev dålig och kom till sjukhus. Sedan blev samtalen
mer inriktade på min mamma.
Hon har alltid ansträngt sig för att hjälpa alla människor, vilket inneburit att vi,
hennes egna barn, ofta fått stå tillbaka. Detta var något som jag talade om under
mitt första år i terapi.
Under det andra året och efter det att det blivit slut med min pojkvän, berättade
jag mer om hur vi haft det. Jag insåg att han köpt sig fri från mig ibland. En gång
bjöd han mig och min kompis på en resa, men stannade själv kvar hemma. Då tolkade jag det bara som att han var generös och kände en enorm tacksamhetsskuld
gentemot honom. Efteråt förstod jag att det handlade om något annat.
Jag tror att det som var verksamt i terapin och som hjälpte mig att utvecklas var
att jag fick en egen tid, som jag fritt bestämde över. Min terapeut betonade att jag
inte behövde ta hänsyn till en massa andra människor. Jag behövde ju inte ta hänsyn till honom heller. På det sättet blev det alltmer naturligt för mig att tänka mer
på vad jag själv behövde.
Jag blev väldigt trött efter varje session. Under hela det första året gick jag hem
och lade mig och sov efter terapin. Under det andra året lyckades jag hålla mig
vaken efter sessionerna genom att dricka en massa kaffe. Kvällen innan jag skulle
ha terapi var jag alltid mycket nervös. Jag drömde också mycket under de här två
åren. Några drömmar var väldigt starka och en del av dem talade vi om i terapin.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
67 (113)
Jag kände att jag utvecklades på så sätt att jag blev bättre på att driva igenom
vad jag själv ville. Egentligen hade jag alltid varit envis, men nu vågade jag stå
för det och kunde säga ifrån utan att vara arg. Numera har jag bättre självkännedom. Jag känner skillnad mellan att vara arg och att vara ledsen. När min före detta pojkvän och jag talade om detta efteråt, berättade han att han tyckte att det var
svårt när jag blev starkare. Vi har känt varandra sedan jag var femton år och han
var van vid att ta hand om mig.
Många lade märke till en förändring hos mig, även mina föräldrar. Mamma var
faktiskt rädd för att jag helt skulle bryta kontakten med dem när jag började visa
mer av mig själv och min egen vilja. Mina gamla kompisar hade alltid upplevt
mig och min pojkvän som ett så lyckligt par. När jag gjorde slut med honom, blev
de besvikna. De trodde att jag hade duperat dem under alla år. Jag hade aldrig haft
för avsikt att lura dem, men innan jag gick i terapi vågade jag inte tala öppet eller
visa vad jag egentligen tänkte och kände.
Jag talade länge med min terapeut om att jag skulle sluta att gå i terapi. Jag intalade mig att jag mådde bra, trots att jag i efterhand kan se att jag just då befann
mig i ganska krisartade situationer – till exempel alldeles innan jag bröt upp från
min pojkvän. Till slut menade terapeuten att nu fick jag nog bestämma mig. Då
kände jag att jag behövde gå ett tag till och fortsatte en tid. Sedan tänkte jag att jag
inte kan gå i terapi hela livet och att jag ville klara mig själv. Då kändes det bra att
sluta även om det var lite nervöst.
Man måste kunna klara sig själv, men man måste också klara av att behöva en
annan människa. Jag tror att jag funderade så länge på min avslutning för att jag
behövde lära mig hur viktigt det är att vara beroende av någon annan. När jag slutade gav jag min terapeut ett kort där det stod: ”Många år kvar att leva”. Jag hade
varit med om så starka upplevelser tillsammans med honom. Jag kände att jag klarat av så mycket och att det var skönt. Jag fick vara Sandra.
Jag tror att min livssituation tillspetsades när min pojkvän gjorde karriär som
idrottsman och när han började bli känd. Min terapeut förstod nog inte alltid att
det var svårt att bli igenkänd i vissa sammanhang och inte få vara anonym. Terapin hjälpte mig att förstå hur jag påverkades av min pojkväns egoism, när han ville att jag skulle sitta bredvid den piedestal där han själv befann sig. Han tjänade
massor av pengar och många tyckte att det borde vara en härlig tillvaro. Mina föräldrar visste inte ens vad de skulle köpa i födelsedagspresent till mig, eftersom vi
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
68 (113)
kunde köpa allt själva. Det verkade ju vara löjliga problem som absolut inte hade
gått att diskutera med någon. Därför var skönt att jag kunde tala om dem i terapin.
När jag funderar över min före detta pojkvän idag kan jag se att han fortfarande
betyder mycket för mig. Samtidigt har ingen gjort mig så illa som han. Jag vet att
han älskade mig. Själv har jag inget behov av att träffa honom, men jag vet att han
behöver mig. Jag är viktig för honom eftersom jag kände honom innan han blev
berömd. Idag är jag mycket starkare och skulle klara av att tala med honom om
vår tid tillsammans.
Idag tänker jag på terapin som en plats dit jag gick för att lösa problem. Den
första tiden är så vag så jag minns inte mycket. Jag kommer ihåg speciella saker
som terapeuten sade, till exempel att jag inte ville acceptera att jag var nybörjare
och att jag inbillade mig att jag måste räcka till för alla. Jag lärde mig att se vad
jag faktiskt gjorde. Jag började lita mer till min intuition och vågade genomdriva
vissa saker.
Det blev tydligt strax efter det att jag slutat terapin. Då fick jag en känsla av att
jag skulle bli sjuk och jag blev extra uppmärksam. Plötsligt kände jag en liten, liten knöl i mitt ena bröst och jag gick genast och undersökte den. Det visade sig
vara en liten cysta, som kunnat bli farlig och den opererades genast bort. Genom
att jag varit så på min vakt för vad som hände med min kropp hade jag kommit tidigt under behandling och det minskade risken för återfall.
Om detta hade hänt mig innan jag började gå i terapi, är jag inte säker på jag
orkat ta tag i det och risken finns att jag dröjt för länge.
Jag svarade på din annons för att jag ville berätta om min terapi. Den gav mig
så otroligt mycket. Jag ville betona att även jag, som utåt sett verkade ha det så
bra, behövde gå i terapi. Jag tycker att människor ofta säger negativa saker om
psykoterapi. Men om jag skall berätta om hur mitt liv utvecklats, så måste jag
framhålla att terapin betytt väldigt mycket för mig.
Många tror att man är psykiskt sjuk om man går i terapi. Jag vet att det inte är
så men när jag började terapin, så var jag väldigt rädd för att bli psykotisk. Det var
mycket betydelsefullt för mig att min terapeut sade att han inte trodde att jag skulle bli det. Dessförinnan hade jag ett slags magiskt tänkande. Jag är väldigt lik min
farmor till utseendet och hon var mer eller mindre psykiskt sjuk. Därför trodde jag
att jag också skulle bli det. Under terapin hade jag också en hemsk dröm. I den
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
69 (113)
mötte jag min psykiskt sjuke farbror, förklädd till liemannen. Jag drömde att jag
fick ett brev från honom där det stod att jag inte skulle komma undan mitt öde.
Det fanns också andra saker som jag var rädd för, men jag kände att jag kunde
prata om allt som var förvirrande och svårt med min terapeut. När jag väl började
tala om det, insåg jag att det inte fanns något magiskt i allt det som verkat obegripligt. Tidigare hade jag haft en massa idéer om att kunna undvika faror genom
att gå på ett visst sätt och undvika skarvar på trottoaren.
Den största förtjänsten med terapin var nog att jag insåg att man kan tala om
allt och att jag inte är dömd att bli psykotisk. Jag förstod att det fanns en anledning till att jag varit så ledsen tidigare och haft det så jobbigt. Dessförinnan hade
jag kunnat bli avundsjuk på människor som hade socialt accepterade anledningar
att vara deprimerade. Så kände jag gentemot en kompis vars mamma dött i cancer.
Jag skäms när jag tänker på det.
Jag har blivit rakare mot andra och vill att folk skall veta var de har mig. Jag
tror att mamma fortfarande har svårt att visa att det kan finnas problem. Pappa har
kunnat tala mer öppet om att han varit sjuk. Men jag tror att när han gör det, så är
mamma rädd för att folk skall tro att han fortfarande inte är frisk.
Överlag har det blivit en större öppenhet inom vår familj och jag har kunnat
prata med pappa på ett nytt sätt. Jag har berättat om konstiga saker som han sagt
till mig när han varit psykotisk och vi har kunnat tala om vad han kände då. Numera kan jag be både mamma och pappa om hjälp. Jag behöver inte skydda dem
genom att visa mig stark. De blev glada när jag sökte deras stöd när det blev slut
med min pojkvän. Terapin hjälpte mig att få ett bättre förhållande till dem, och det
gläder mig. Min bild av dem är också mer nyanserad: mamma var inte psykotisk
som pappa, men å andra sidan är inte pappa så dominerande som mamma.
Idag lever jag inte i något förhållande. Jag är inte rädd för ensamheten och jag
ställer krav på tillvaron på ett annat sätt. Tidigare lät jag saker passera även om
jag blev sårad.
Skälet till att Sandra söker terapi är att hon känner sig ledsen, utan att förstå varför. Hon säger
inledningsvis om sig själv att hon haft ”en bra barndom, men en svår uppväxt” – ett motsägelsefullt påstående som blir begripligt då hon berättar sin historia. Som liten flicka tycks Sandra
ha varit föremål för varma omsorger och omtänksamhet, men hon påverkas också av att hennes pappa blir psykiskt sjuk. Pappan har själv vuxit upp i en komplicerad och skör familj.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
70 (113)
Sandra kan berätta att både hennes farmor och farbror varit psykiskt sjuka. Hennes mamma
kommer också – med Sandras ord – ”från en jättejobbig familj”. Kanske var det just denna
bakgrund som en gång fick föräldrarna att känna samhörighet och dras till varandra och som
sporrat dem att försöka skapa en egen, stabil familj tillsammans.
Det framkommer inte av Sandras historia vad som utlöser hennes pappas sammanbrott,
men han blir förvirrad och måste läggas in på sjukhus. Hennes mamma anstränger sig för att
förhålla sig konstruktivt i denna krissituation. Inom familjen skall man kunna tala öppet om
pappans sjukdom, som även efter den mest akuta fasen fortsätter att påverka tillvaron i hemmet. När Sandra och hennes syster kommer i tonåren föreslår deras mamma, att de skall gå i
terapi för att få möjlighet att tala med någon om hur de haft det under pappans sjukdomsperioder. Detta är inget som Sandra nappar på. Hon vill i stället leva med föreställningen att hon
själv och hennes syster är ”lyckade”, i kontrast till andra familjemedlemmar. De behöver ingen terapi, som pappa, och lider inte av någon psykisk sjukdom. Sandra vill inte på något sätt
vara annorlunda.
Det är lätt att förstå att mamman vill göra allt hon kan för att döttrarna skall ha det bra,
men hennes välvilja tycks paradoxalt nog medföra att hon faktiskt inte ser deras behov. Sandra upplever att hon alltid måste vara glad och stark för att inte oroa sina föräldrar. Hon blir
orolig när hon känner och tänker saker, som hon tror strider mot mammans ambitioner. Hennes pappas psykotiska episoder återkommer då och då och vid dessa tillfällen blir han rädd för
att utsättas för påverkan från omvärlden. Hans misstänksamhet riktar sig även mot Sandra,
vilket har till följd att hon inte vågar gråta i hans närvaro – pappan tror att hennes tårar är ett
försök att manipulera honom. Hennes pappa är också ömtålig för yttre störningar och behöver
lugn och ro, vilket gör att Sandra inte vågar bjuda hem kamrater. Trots mammans önskan om
öppenhet, känns det omöjligt för Sandra att berätta något för sina kompisar – det skulle få
henne att känna sig ännu mer annorlunda. Hon försöker dölja sin känsla av utanförskap genom att ta hand om andra som behöver stöd. Då hon kommer upp i tonåren börjar hon bli rädd
för att drabbas av psykisk sjukdom som sina släktingar.
När Sandra vid femton års ålder får en pojkvän är det antagligen mycket betydelsefullt för
henne. Kanske får det henne att känna sig mer normal, och hon kan själv få stöd – i efterhand
berättar pojkvännen att han känt det som sin uppgift att ta hand om henne. Under tonåren är
de ett lyckligt par, även om Sandra fortfarande oroar sig för att hon skall drabbas av släktens
psykiska skörhet. Hon försöker dämpa och besvärja sin ångest genom olika magiska och
tvångsmässiga påfund, som att trampa rätt bland trottoarernas stenskarvar.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
71 (113)
Sandra blir en framgångsrik student och ungefär samtidigt kommer pojkvännens genombrott som idrottsman. Detta innebär att deras tillvaro totalt förändras. Sandra har hela tiden
försökt förhålla sig oberoende i relationen till föräldrarna och nu underlättas det av att pengar
strömmar till i oanade mängder. Hon tycks vara på väg in i ett lyckosamt liv, som hon och
andra kan ta som garanti för att inget i hennes historia skall kasta någon skugga över tillvaron.
Hon och hennes pojkvän förlovar sig och planerar sitt bröllop. De blir avundade och beundrade, men Sandra upptäcker att hon trots allt inte är så glad som hon borde vara. Hon känner sig
alltmer dominerad av sin pojkvän och tycker inte längre att hon själv kan styra sitt liv.
När Sandras mamma föreslår henne att börja i terapi i tonåren, förefaller det otänkbart,
men de motsägelsefulla känslor som infinner sig då bröllopet skall planeras, ändrar hennes
inställning. Det blir allt svårare för henne att värja sig mot intrycket att något är på tok i hennes tillvaro och hon besväras av all uppmärksamhet och kraven på att svara upp mot den idealiserade bild som omgivningen gör sig av henne.
Så inträffar en händelse som förmodligen blir avgörande för hennes beslut att ta kontakt
med en terapeut. Efter en tid i rampljuset blir hennes pojkvän alltmer påverkad av den massmediala uppmärksamhet som följt på hans framgångar. Han kommer att känna sig exponerad
och ömtålig, blir misstänksam även mot Sandra och rädd att hon på något sätt skall utelämna
honom. Det verkar som om detta för Sandras del väcker obehagliga minnen av pappans paranoida fantasier under hans sjukdomsperioder. Kanske har hon föreställt sig att hennes nya liv
skall vara fritt från påminnelser om psykisk sjukdom. Förvirrad och ledsen – utan att förstå
varför – beslutar hon sig för att börja gå i psykoterapi.
Sandra inleder en kontakt med en terapeut och mobiliserar all den ambition som hon är kapabel till. Hon föresätter sig redan från början att veta allt om vad det innebär att gå i terapi.
Man kan tänka att hon är lika angelägen om att hennes terapeut skall känna sig väl till mods,
som hon varit mån om föräldrarnas sinnesfrid. Hon har själv inte möjlighet att betala terapin
utan hennes pojkvän och pappa bidrar, vilket kanske säger något om att de diffust tycker sig
vara delaktiga i hennes nedstämdhet. I förbifarten kommenterar Sandra att den ekonomiska
hjälpen skapar ”en knepig situation” när hennes arbete i terapin får henne att bli allt mer självständig. Det är inte lätt att hävda sig själv om man tycker sig stå i tacksamhetsskuld.
När Sandra börjar gå i psykoterapi ifrågasätts allt som tidigare varit självklara sanningar
för henne. Hon har trott sig vara självständig och får insikt om att hon i själva verket på alla
sätt försökt vara lyhörd i förhållande till andras outtalade förväntningar. Hon minns knappt
vad hon talar om under den första tiden i terapi och hon är så utmattad efter sessionerna att
hon måste gå hem och sova. Kvällarna innan hon skall träffa sin terapeut är hon nervös, kan-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
72 (113)
ske för att något skall komma upp i samtalen som hon inte vill kännas vid. Nattetid gestaltar
sig hennes oro i skrämmande drömmar om psykiskt sjuka släktingar som tycks förebåda hennes framtida insjuknande. Samtalen ger Sandra hjälp att upptäcka vad hon vill och känner,
men de aktualiserar också hennes fruktan för att bli psykotisk – något som hon inte vågat tala
öppet om tidigare.
Sandra beskriver sin mamma som den familjemedlem, som så att säga sköter vakthållningen över familjens psykiska balans. Hon står mamman nära, men är samtidigt rädd att säga
något som kan oroa henne. Relationen till mamman påverkar också Sandras val av terapeut –
det förefaller henne mindre riskabelt att anförtro en man att hon är besviken och ångestfylld.
Sandras mamma är mån om att hålla en god kontakt med sin dotter och tycks tro att en konflikt skall innebära att hon förlorar Sandra. Mamman har också farhågor för att Sandra skall
bryta kontakten med henne och pappan när hon blir mer självständig. Kanske ingår det i
mammans omedvetna strategi att utöva en viss kontroll över sina barn för att försäkra sig om
att de mår bra. Hon anser psykoterapi vara en tillförlitlig metod om man behöver hjälp att
handskas med svåra känslor och rekommenderar Sandra att börja gå i terapi. Hon föreslår
också vilken mottagning Sandra skall vända sig till. Kanske är det förutom välvilja ett försök
att hålla ett (indirekt) vakande öga över Sandra, och inte förlora henne till något okänt som
gör att Sandra avlägsnar sig från henne.
Det blir en oerhörd lättnad för Sandra då hon kan bryta tystnaden och berätta om pappans
sjukdom och om hur skrämmande hans sammanbrott varit, trots alla försök att normalisera
dem. Efter en tid förskjuts uppmärksamheten till hennes relation till mamman. Sandra inser –
likaledes med lättnad – att hennes mamma inte är perfekt och att hon ofta går för långt i sina
ansträngningar för att andra skall känna sig väl till mods.
Att få fundera kring föräldrarna och relationen till dem hjälper Sandra att reflektera över
andra människor i sin omgivning. Hon börjar se med nya ögon på sin pojkvän. Han har betytt
oerhört mycket för henne men deras förhållande tycks ha stelnat i ömsesidiga förpliktelser,
som för hennes del inneburit att hon givit avkall på vissa sidor av sig själv. När Sandra kan ta
det avgörande steget och bryta upp från denna relation, handlar hon också tvärt emot alla
idealiserade förväntningar som hon känt riktade mot sig. Hon visar både sig själv och andra
vem hon är.
Sandra tycker att det är svårt att veta när det är dags att avsluta terapin. Eftersom hon är
rädd för att vara beroende och visa sig svag, är hon snabb med att intala sig att hon mår bra
och kan sluta. I efterhand inser hon att hela hennes tillvaro just vid detta tillfälle ställts på sin
spets och att hon på många sätt behövt stödet av terapin. Hennes terapeut hjälper henne att
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
73 (113)
komma i kontakt med sina behov genom att uppmana henne att verkligen känna efter hur hon
vill göra med avslutningen. Hon bestämmer sig för att fortsätta att gå i terapi ännu en tid. När
hon gör den paradoxala upptäckten att hon inte längre är rädd för att må dåligt eller be om
hjälp, vet hon att det är dags att avrunda kontakten med sin terapeut.
För Sandra blir terapin ett ställe dit hon går för att lösa problem. Det är en lättnad för henne
att kunna tala om saker som hon varit rädd för och på så sätt avdramatisera dem. Hon förstår
också att det funnits skäl till att hon varit ledsen och förvirrad tidigare. Nedstämdheten förlorar sin skrämmande karaktär när hon inser att den inte är ett tecken på att hon är psykiskt sjuk,
utan en reaktion på den situation hon befunnit sig i. Ångesten kan tolkas som en varningssignal som hjälper henne att ändra sitt förhållningssätt och reflektera kring möjliga förändringar.
Tillsammans med sin terapeut tycker Sandra att hon är med om starka och omvälvande
upplevelser och han framstår som någon, som på olika sätt hjälpt henne till ett bättre liv.
Samtidigt är hon kritisk till att han inledningsvis varit så tystlåten. Det är lätt att förstå att
terapeutens tystnad oroat Sandra, eftersom hon ständigt behövt få bekräftelse på att hon är en
duktig patient. Terapeutens avvaktande attityd hjälper henne att uppmärksamma sitt behov av
att vara andra till lags. När hon i kontakten med honom – i överföringen – återskapar sitt förhållningssätt från andra relationer, inser hon hur detta behov fått henne att förlora kontakten
med sig själv.
När Sandra skall berätta om varför hon velat bli intervjuad om sina erfarenheter av att gå i
terapi, kommer åter temat med psykisk sjukdom upp. Hon tycker att många människor har en
negativ inställning till psykoterapi och att de förknippar en sådan behandling med allvarliga
störningar. Det är viktigt menar hon, att påpeka att även den som utåt sett har det bra kan få
ett bättre och rikare liv av att gå i psykoterapi. Sandra tycker att hon själv är ett exempel på en
sådan person. När hon talar om vad ”människor” har för fördomar mot terapi, är det kanske på
många sätt sin egen motsägelsefulla uppfattning som hon ser avspeglad hos andra.
VERA
När Vera skall berätta varför hon vill låta sig intervjuas, säger hon, att hon tror sig ha just de
erfarenheter, som jag är intresserad av. Vera som är trettiotvå år då jag träffar henne, har gått
hos två olika terapeuter med skilda inriktningar. Hon tyckte inte att hon fick någon hjälp hos
sin första manliga terapeut, som tycks ha arbetat enligt en psykodynamisk metod. Hon rekommenderas att vända sig till en kognitiv terapeut, vilket visar sig vara ett lyckokast. Så här
berättar hon:
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
74 (113)
Jag bestämde mig för att söka terapi för några år sedan. Jag kände något som jag
skulle vilja kalla för en existentiell kris eller depression. Min sambo hade läst
psykologi vid universitetet och han ringde till en av sina tidigare lärare för att få
tips om vart jag kunde vända mig. Då hade jag aldrig hört någon tala om psykoterapi med någon större beundran. Min sambo hade gått i egenterapi under sin utbildning, men han beskrev terapin närmast med lite förakt. Han hade oftast försökt
knäcka terapeuten. Jag hade förstås sett filmer av Woody Allen, så terapi var inte
helt obekant. I hans filmer framställs ju psykoterapi närmast som något trendigt.
Om jag inte hade hört talas om terapi, hade jag nog inte själv kommit på att jag
skulle börja. Det stämmer på något sätt inte riktigt med min grundpersonlighet.
Jag tycker att sina svårigheter skall man själv kunna tackla. Hela livet har jag bara
gått på utan att tveka. När jag var färdig med min yrkesutbildning och inställd på
att börja arbeta, blev jag plötsligt osäker på mig själv och vad jag kunde. Jag blev
livrädd för att söka arbete.
Via min sambo fick jag en lista på terapeuter. Jag ringde upp en på måfå och
bestämde tid för ett första möte. Då begrep jag inte hur stor betydelse terapeutens
personlighet har, även om det ju inte är meningen att man måste gilla varandra.
Den här terapeuten satt mest och glodde. Jag tänkte att ”det skall väl gå till så
här”, men samtidigt hade jag velat ha konkreta råd. I efterhand kan jag tänka, att
det kanske var en vits att det gick till på just det sättet. Jag fick viss hjälp av vad
jag kom fram till under den terapin, även om det var mer diffust och svårt att sätta
fingret på. Det var inte så målinriktat som det blev i den kognitiva terapin, som
jag sedan gick i.
Den här förste terapeuten och jag talade en hel del om min barndom, men det
kändes som om vi aldrig kom vidare. Under våra samtal tänkte jag ofta, att jag ville komma fram till de problem som jag hade just då. Jag valde en manlig terapeut,
för jag tyckte att jag hade lättare att kommunicera med killar. Men det blev som
det blev.
Det jag fick ut ur den här terapin var att jag lärde mig ett nytt sätt att beskriva
sådant, som jag redan visste om mig själv. När jag var liten gick jag mycket för
mig själv. Mina föräldrar visade tydligt, att de tyckte att jag var duktig och självständig. Jag såg mig som speciell och tyckte att alla andra var annorlunda. Då
tyckte jag att jag fick bra stöd från mina föräldrar, men terapeuten påpekade att
det kanske inte var så bra för ett barn att behandlas som en vuxen. Jag hade varit
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
75 (113)
en begåvad tjej, som gått mina egna vägar och plötsligt skulle jag konkurrera med
jämnåriga. Det kändes som ett slags kränkning. Jag ställde ju så höga krav på mig
själv och tyckte att jag stod över alla andra, som jag tyckte var idioter.
Jag minns inte riktigt hur länge jag gick i den terapin. På terapeutens inrådan
hade vi avtalat att vi skulle ses ett visst antal gånger. Sista gången som vi träffades
kändes det som om vi inte skulle komma längre och att det var meningslöst att
fortsätta. Vi avtalade att jag skulle kunna komma en gång till om jag hade behov
av det.
Efter det att jag gått hos den terapeuten blev det extra besvärligt. Jag blev jättenere och hade ångest. Allt blev så jobbigt. Jag tog kontakt med akutmottagningen
på den psykiatriska kliniken. Där kunde de inte ge någon terapi, så jag fick antidepressiv medicin i stället. Jag bad i alla fall psykologen där om tips om vart jag
skulle kunna vända mig för fortsatt terapi och hon rekommenderade ett kognitivt
institut. När jag ringde dit fanns där en terapeut som var i stort sett färdig med sin
utbildning och som hade tider över. Samtidigt kände jag att medicinen hjälpte och
jag kunde lyfta mig ur den värsta depressionen.
Jag började alltså gå i kognitiv terapi, först en gång i veckan, sedan glesare.
Den förste terapeuten sade att jag intellektualiserar så mycket och då tänkte jag att
kognitiv terapi skulle passa mig bättre än den första terapin. Jag hade svårt att
bara vara, jag tänkte så mycket. Fördelen med kognitiv terapi är att man snabbt
stakar ut ett mål och sedan får veta hur man skall gå till väga för att nå dit. Man
får ett slags hemläxor och man inleder varje session med att konstatera hur man
klarat dem. Jag tror att i andra terapier blir det mer av att stå och stampa.
En sak som varit problematisk för mig var att jag hade alldeles för högt ställda
mål och därför kunde jag aldrig bli nöjd med mig själv. Jag behövde lära mig att
bli mer realistisk och fick i uppgift att dela upp mina mål i steg, i delmål. Det var
ett slags tankemodell som jag fick lära mig. Eftersom jag inte hade kunnat göra
det tidigare, hade jag inte heller kunnat sköta mitt arbete på ett vettigt sätt. Jag
hade ställt alldeles för höga krav på mig själv och varit rädd för att misslyckas.
Allt har förstås inte blivit helt bra, men jag har lärt mig ett sätt att tänka som
hjälper mig. Det händer fortfarande att jag hamnar i svackor eller dras in i onda
cirklar, men nu känner jag igen varningssignalerna när det börjar. Då kan jag ta ett
steg tillbaka och fundera över vad jag håller på med. Jag strävar efter att bygga
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
76 (113)
upp en argumentationskedja och resonera med mig själv för att förstå varför jag
blivit rädd att misslyckas.
När jag berättar om detta för dig märker jag, att jag inte minns exakt hur vi resonerade. Det känns konstigt, men jag har kvar anteckningar som hjälper mig vid
behov. Det är viktigt att hitta den kritiska punkten där jag kan ramla ner i mina
svarta hål, för då kan jag hejda mig.
En av de större förändringarna i mitt liv är att jag har lyckats bli mer generös
mot mig själv. Jag förstår numera att man måste tillåta sig lite grejor på vägen.
Man kan inte genomföra de största projekten direkt. Kontentan av det hela är att
ingen kan tala om för mig vad jag skall göra eller hjälpa mig med det. Jag måste
göra allt själv och det ger mig självförtroende. När man mår dåligt väntar man sig
att någon annan skall ge en svaret på varför det är så. Svaret kan man bara ge
själv.
Jag trodde ju att det bästa för mig var en manlig terapeut, men efter att ha haft
en kvinnlig terapeut i den kognitiva terapin, så tror jag att det var att föredra. Vi
kom nära varandra och jag kan tänka att vissa reaktioner är specifikt kvinnliga.
Min terapeut kunde ta exempel från sin egen tillvaro, och det gjorde det lättare att
förstå hur jag skulle göra i vissa situationer. Jag gillade henne, och jag har insett
att jag är kvinnligare än jag trodde. Förut hade jag bara killkompisar, men det är
något som förändrats efter terapin.
Det här att känna sympati för terapeuten stämde inte med hur jag föreställde
mig att terapi skulle vara. Jag tänkte mig att man skulle känna motvilja mot sin terapeut och jag gillade ju inte den förste. Min bild av en terapeut var att det var någon som var sträng och som berättade obehagliga sanningar för en. Sådan var inte
alls min kvinnliga terapeut. Hon gjorde sina kommentarer på ett konstruktivt sätt.
Jag vet egentligen inte hur jag kom på att jag skulle avsluta terapin, men jag
förstod ju att jag inte bara kunde fortsätta och gå i evigheter. Jag visste, att jag
måste komma på hur jag skulle sluta, men jag kommer inte ihåg hur det gick till.
En hjälp var ett slags depressionstest, där man skulle göra vissa bedömningar av
påståenden som gav olika poäng. I början bedömde jag många frågor negativt och
det gav låga poäng. Efter ett tag såg jag annorlunda på dem och då höjdes poängen. Detta gav mig en viss vägledning för att förstå hur jag mådde. Jag tror att vi
bestämde att ett visst tillfälle skulle vara sista gången vi sågs. När vi väl kom dit
var jag förberedd och det kändes inte som om det kom alltför plötsligt.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
77 (113)
Vid avslutningen kändes det som om jag tagit ett slags examen. Egentligen var
den gången som alla andra då jag varit där, men då vi skildes tog hon mig i hand
och önskade mig lycka till. Varje gång som jag gick därifrån var jag uppfylld av
en ny insikt och en känsla av att det bara var jag, som kunde göra något åt mitt liv.
Den här sista gången hade jag en ganska tydlig känsla av att nu behövde jag inte
komma tillbaka. Jag tänkte: ”Nu har jag verktygen själv, även om jag skulle bli
olycklig igen”.
Jag har talat om för en del människor att jag gått i terapi, både medan jag gick
och nu efteråt. Jag har berättat för mamma, men inte för pappa. Man berättar nog
helst för dem som man har nära kontakt med. Jag ställer visserligen höga krav på
mig själv, men jag har inte svårt att berätta personliga saker när det är relevant.
Att jag fick en kris är på något sätt logiskt. Den är nästan som ett slags merit och
jag ser den också som ett tecken på att jag är som jag är.
När människor inser att livet inte bara är enkelt, är det väl ett tecken på att de
mognat. Att tro att allt kan och skall vara bra är väl nästan ett tecken på naivitet.
Jag ser min kris som ett slags utvecklingssteg och jag är glad över att den kom nu
och inte dröjde tjugo år. Men när man är mitt i det svåra är man inte stolt över att
vara deprimerad.
Den här erfarenheten hjälpte mig att våga skaffa barn. Jag är bättre rustad för
det nu, även om jag aldrig haft dåligt självförtroende vad gäller bebisar. Jag har
längtat efter barn sedan jag var arton år, men jag hade kanske inte vågat skaffa
något. Om jag inte gått igenom min kris är risken stor, att det här med att föda
barn skulle ha blivit ytterligare ett stort projekt. Jag har nämligen alltid varit så rationell, så jag skulle aldrig kunna bli med barn helt oplanerat.
Jag svarade på annonsen, för jag tyckte att det du frågade efter stämde så väl in
på mig. Jag har ju gått i två olika sorters terapi, vilket ger mig en hel del erfarenhet. Nu har jag ju tid också eftersom jag är mammaledig.
Det är kul att bli intervjuad. Jag har tittat i gamla almanackor och tycker att det
är nyttigt att gå tillbaka och se när allt ägde rum. Men jag är frustrerad över att jag
inte minns alla steg och moment från terapin. Jag önskar att jag skrivit ner mer
material från den tiden.
Veras föräldrar har – i motsats till hur det tycks förhålla sig till exempel i Carinas fall – bemödat sig om att ge sin dotter självförtroende. De har tydligt visat, att de tyckt att hon varit
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
78 (113)
duktig och uppmuntrat hennes självständighet. När Vera blir klar med sin yrkesutbildning
hamnar hon, trots allt stöd, i något som hon upplever som en existentiell kris. Hon blir osäker
på sig själv och vågar inte söka arbete och de mål hon ställer upp är orealistiskt höga. Det är
som om hon inte förmår axla en kompetens som hon tycker att hon borde ha.
En anledning till detta kan vara att Vera är mycket rädd för allt som inte är perfekt. Hon
tycker inte heller att det är tillåtet att be om hjälp. Hittills har hon bara kunnat ”gå på”, som
hon säger och tyckt att man själv skall kunna tackla de svårigheter man råkar in i. Hon har sett
sig själv som speciell, som att hon stått över alla andra som hon betraktat som ”idioter”. Hennes sambo har tydligen haft en likartad inställning. Han har läst psykologi och beskriver till
exempel med förakt erfarenheterna från den egenterapi som ingår i psykologutbildningen. Det
låter som om han uppfattat relationen med terapeuten som en tvekamp, där man skall försöka
”knäcka” varandra. Det förefaller som om Veras sambo delar hennes uppfattning att det är
kränkande att behöva ta emot något från andra och att man då hamnar i underläge.
Det blir förstås inte lätt för Vera, då hon inser att hon behöver hjälp. Hon har hört talas om
psykoterapi som en möjlighet, samtidigt som det strider mot hennes självständighetsideal.
Hon har dessutom en föreställning om att man som patient skall känna motvilja mot sin terapeut och att terapeuten å sin sida skall vara sträng och berätta obehagliga sanningar. När Vera
till slut bestämmer sig för att gå i terapi, tror hon följaktligen inte att det spelar någon roll hos
vilken terapeut hon hamnar. Det enda som förefaller henne viktigt är att hon får en manlig
terapeut, eftersom hon anser sig få bättre kontakt med män än med kvinnor.
Utifrån vad Vera berättar om sin första terapi förefaller det som om hon kommit till en terapeut med psykodynamisk inriktning. Det man lite schablonmässigt förknippar med ett sådant arbetssätt finns med i hennes beskrivning: en skenbart passiv terapeut, utgångspunkt i
barndomens upplevelser, frånvaro av råd och styrning. Vera känner sig inte väl till mods i
denna situation, utan tycker att terapeuten mest ”sitter och glor” och att terapin känns diffus.
Hon förstår inte vad som pågår och det väcker hennes misstänksamhet och underlägsenhetskänslor. Inom sig önskar hon att få tala om de problem hon har för tillfället, men vågar uppenbarligen inte. Hon tycks uppfatta det som att hon då skulle blottlägga något skamligt.
Det som Vera i efterhand tycker att hon får ut av denna terapi är, som hon säger, ”ett nytt
sätt att beskriva sådant, som jag redan visste om mig själv”. Det kan låta ganska magert, men
det verkar som om hon fått hjälp att betrakta sina uppväxtförhållanden ur ett nytt perspektiv.
Hon kommer att ompröva sin uppfattning om föräldrarnas agerande och förstå att deras stöd
varit tveeggat och inte givit henne möjlighet att vara barnslig och behövande. Kanske blir
dessa insikter till hjälp för henne när hon sedemera går vidare till en annan terapeut.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
79 (113)
Veras tycks ha kommit att avskärma sig från en beroende och ömtålig sida av sig själv och
kan inte tillåta sig att befinna sig på samma nivå som sina jämnåriga. Då hon kommer i kontakt med sin osäkerhet i samband med den ovissa situationen att vara arbetssökande, överväldigas hon av rädsla. Säkert väcks också en stor osäkerhet i den ostrukturerade situationen i
terapin. Där kan hon inte prestera, som hon är van vid och vet inte vad som förväntas av henne. Hon ser terapeuten som den gloende idiot, som hon själv är rädd att framstå som.
Av någon anledning tidsbegränsar Veras terapeut deras kontakt – något som annars inte är
så vanligt inom ett psykodynamiskt arbetssätt. För Vera har det olyckliga konsekvenser. Hon
tycks anta att hon på den utmätta tiden skall åstadkomma något slags resultat, men tänker att
hon ingenstans kommer. Omedvetet förebrår hon säkert sig själv för detta och kanske fruktar
hon att terapeuten är missnöjd med henne. Den sista gången de ses tycker hon känns meningslös. Det är lätt att förstå att Vera blir ännu mer nedslagen efter denna avslutning, som hon
förmodligen ser som ett misslyckande. Hon blir så deprimerad att hon söker akut hjälp på en
psykiatrisk mottagning. Där kan hon inte få någon terapi, men däremot medicin som så småningom får henne i jämvikt. Hon får också en anvisning om vart hon kan vända sig för att få
kontakt med en ny terapeut med annan inriktning.
Vera tror, att hon passar för att gå i kognitiv terapi, eftersom den tidigare terapeuten påpekat, att hon ”intellektualiserar”. Det är säkert en fördel, att Vera nu kan ta till sig att hon behöver hjälp och försöker avgöra vad för slags stöd hon behöver. Medicinen som hon börjat ta
hjälper också till att minska hennes nedstämdhet.
Hon gör ett avsteg från något hon tidigare tyckt vara viktigt: att ha en manlig terapeut.
Kanske är det besvikelsen över den förra terapin som gör att hon är beredd att ompröva sin
uppfattning och gå till en kvinnlig terapeut. Till hennes stora förvåning visar det sig vara fördelaktigt för henne att arbeta tillsammans med en kvinna och hon upptäcker att man inte alls
behöver tycka illa om sin terapeut. Hon inser under terapin att hon är ”kvinnligare” än hon
trodde och terapeuten blir så småningom en viktig person att identifiera sig med.
Med den höga ambitionsgrad som Vera har är det förstås en fördel med en terapiform, som
så uttalat går ut på både att formulera rimliga krav och reducera ångest. Hennes terapeut delar
också med sig av exempel från sin egen tillvaro och visar på det sättet att det är mänskligt att
ha problem. På ett prestigelöst sätt lär hon ut en tankemodell som Vera kan ta till hjälp då hon
blir ångestfylld eller missnöjd med sig själv. Varje gång Vera går från sin terapi tycker hon
sig ha förstått något nytt om sig själv. Det är en intressant motsägelsefullhet i hur Vera beskriver detta terapeutiska arbete. Samtidigt som hon tränar sig på att sänka sina egna krav på
att prestera, lyckas hon göra framsteg som gör henne nöjd med sig själv.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
80 (113)
Under arbetets gång blir det också tydligt för henne, att ingen annan har rätt att kräva något
av henne – bara hon själv kan avgöra vad som är rimligt. Vera identifierar sig med sin terapeuts förhållningssätt och blir generös mot sig själv på ett sätt som hon inte kunnat vara tidigare. På detta sätt blir krisen en viktig milstolpe i Veras utveckling och inte ett nederlag, som
hon kunnat tänka utifrån sin tidigare självuppfattning.
Trots de skilda terapeutiska inriktningarna finns det många likheter mellan vad till exempel
Helga, som gått i psykodynamisk terapi och Vera berättar om sina respektive terapier och
terapeuter. Båda möter hos sin terapeut ett nytt och annorlunda förhållningssätt, som de kan
identifiera sig med och vågar göra avkall på de höga krav som de ställt på sig själva. En avgörande skillnad tycks vara att Vera får rekommendationer om hur hon skall bära sig åt för att
förändra sig själv och uppgifter att arbeta med mellan sessionerna.
Vera har gjort anteckningar som hjälp för att komma ihåg de råd hon fått av sin terapeut.
När hon skall berätta om terapin, märker hon till sin förvåning att det är mycket som hon inte
kommer ihåg. Tydligen har terapins tankegods blivit något som Vera gjort till sitt eget, en
erfarenhet som inte kan rabblas upp utan som lever kvar inom henne. Hon kan heller inte
minnas hur det gick till då hon bestämde sig för att avsluta sin terapi.
Hennes förste terapeut hade föreslagit ett visst antal sessioner, vilket avgjort terapins
längd. När dessa sessioner hade avverkats utan att Vera kände sig bättre, fick hon en känsla av
att det var meningslöst att fortsätta och att inget mer kunde åstadkommas. Veras andra terapeut låter henne göra ett test, vilket gör det enklare för henne att fatta beslut om att avsluta
terapin. Hon tycker sig få ett objektivt mått på att hon mår bättre och känner förberedd inför
denna avslutning. Det är som om hon med glans klarat av en uppgift – ”tagit ett slags examen”.
Vera har anförtrott vissa personer att hon går i terapi, bland annat sin mamma, men inte
pappan. Hon tillägger, att man berättar ”helst för dem som man har nära kontakt med”, vilket
ju är rimligt när det gäller så personliga erfarenheter. Samtidigt är det som om hon inte vill
låta sin pappa få insyn i en utvecklingsprocess som fått henne att ompröva sin inställning till
krav och prestationer. Kanske har det främst varit pappan, som betonat Veras unika kompetens och fått henne att uppleva sig som speciell. Då man hör Vera berätta är det lätt att tänka
att hon under uppväxten i första hand identifierat sig med sin pappa. Som vuxen har hon därför haft föreställningen att hon varit mer obesvärad tillsammans med män, ungefär som om
hon haft mer gemensamt med dem än med kvinnor.
Det kan finnas flera anledningar till att Veras första terapi blir en så svår besvikelse. Vad
betyder till exempel de föreställningar hon har om att en patient skall känna motvilja mot sin
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
81 (113)
terapeut? Man kan också fundera över vad just en manlig terapeut väcker hos henne och i vad
mån hennes relation till pappan aktualiseras. Är det så att blotta närvaron av en man får Vera
att känna att hon måste vara något extra? I så fall är det lätt att förstå den oro som uppstår, när
målsättningen med terapin tycks vara terapeutens hemlighet.
På många sätt verkar Vera och hennes terapeut hamna mitt i en omedveten och central
konflikt inom henne, vilket terapeuten beklagligt nog inte tycks kunna formulera eller tolka.
Kanske blir även han så påverkad av den prestationsångest som förmodligen genomsyrar atmosfären i terapirummet, att hans egna känslor av värdelöshet väcks till liv. Han bombarderas
av Veras förväntningar om att vara sträng och komma med ”obehagliga sanningar”, men försöker tydligen påtala för henne hur rädd hon själv är. När han inte når fram är det som om han
får bära skott för det som Vera är rädd att upptäcka hos sig själv: att inte kunna uppfylla krav.
När Vera i detta skede av sin personliga utveckling relaterar till andra individer sker det förmodligen utifrån förutsättningen att det måste finnas någon part i relationen som är i underläge.
När Vera sedan börjar arbeta tillsammans med en kvinnlig terapeut suger hon hungrigt i
sig ett nytt förhållningssätt till tillvarons uppgifter och utmaningar. Det gör det möjligt för
henne både att förhålla sig mer realistiskt till vuxenlivets krav och att känna respekt för sig
själv som kvinna. Hon behöver inte längre vara ”speciell”, utan inlemmas i en kvinnosfär som
öppnar för gemenskap och identifikation. Det verkar som om denna erfarenhet får henne att
känslomässigt närma sig sin mamma och det blir därför naturligt att anförtro sig åt henne.
Vera påpekar också hur hennes livskris fått henne att känna sig mogen att skaffa barn.
Längtan efter att få barn har funnits länge, men tidigare har den blandats upp med alltför höga
ambitioner och krav på att göra det hela till ett ”projekt”. Kanske är en graviditet den naturliga följden av den utveckling som Vera genomgått. Hon har avlägsnat sig från identifikationen
med ett prestigeladdat mansideal och närmat sig upplevelsen av att vara mänsklig och samtidigt delaktig i en kvinnlig gemenskap. Hon har sin halvårsgamle son med på intervjun – en
rar liten pojke med gott humör.
YNGVE
Fyra av de trettiotre personer som svarade på min annons var män; en av dem var psykologstuderande och hade alltså gått den egenterapi omfattande femtio sessioner, som ingår i psykologprogrammet. Denne unge man som jag kallar Yngve, var trettio år då han intervjuades.
Detta är hans berättelse:
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
82 (113)
Jag har läst på psykologprogrammet i sju terminer. Just nu gör jag studieuppehåll,
men jag skall börja studera igen efter sommaren. Jag började läsa då jag var tjugofyra år och har gjort studieuppehåll ett par gånger sedan dess.
Min egenterapi började jag sent på höstterminen samma år. Jag gjorde vissa
avbrott i terapin, bland annat för semester. Jag gick mina femtio gånger under
ganska lång tid, ett och ett halvt år tror jag. Förrförra hösten sökte jag upp min terapeut igen. Då gick jag sju eller åtta gånger.
Från början var jag mycket skeptisk till psykoterapi. Det var bra att jag hade
anledning att gå på grund av mina studier, men jag tycker samtidigt att det är en
lite konstig situation när terapin är en del av ens utbildning. Det fungerar väl på
sitt sätt.
Jag anmälde mig först på en mottagning, men där var det så lång väntetid.
Först skulle jag komma på en intervju och efter det skulle jag vänta på att få plats.
Jag tyckte att intervjusituationen var obehaglig. Det kom upp frågor om min barndom och det bara ökade min skepsis. Jag hade inte lust att vänta på att få börja i
terapi där, så när någon rekommenderade en annan terapeut tog jag kontakt med
honom i stället.
Den terapeuten var lyhörd och hade respekt för att jag var skeptisk. Det blev en
stark upplevelse bara detta att han lyssnade på mig och att han var beredd att försöka förstå vad jag upplevde som hotfullt i en terapisituation. Det var stor skillnad
mot den intervju jag varit på tidigare, som bara tog fasta på formaliteter kring min
uppväxt och inte till hur jag kände.
Mitt ifrågasättande av psykologprogrammet har delvis att göra med att min
bror gått det tidigare och varit kritisk. Han spädde på mina föreställningar om att
det var mjukisgrejor som man sysslade med där. Jag kände i alla fall att jag ville
stå fri och komma fram till min egen uppfattning. Jag kommer från ett religiöst
hem där man inte får kritisera mamma och pappa. Jag ville förstå varför min uppväxt varit så sluten och inte bara överta en ny dogmatik. Därför hade jag bestämt
mig för att ta god tid på mig för att försöka hitta en egen ståndpunkt.
När jag var tjugo år övergav jag min religiösa tro och kände mig oerfaren och
hjälplös som en ettåring. Jag behövde bygga upp en ny världsbild och psykologiska teorier kändes både som något användbart och något hotfullt. Samtidigt trodde
jag inte att jag skulle kunna få förståelse för mig själv och min situation inom något annat område. Jag ville bli kvitt föreställningar om synd, men upplevde samti-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
83 (113)
digt många psykologiska teorier så dogmatiska. Jag ville få klarhet i på vilken
grund dessa teorier byggde och vad de hade för världsbild.
Detta var svåra funderingar som gjorde mig så misstrogen och ifrågasättande
av allt. De kom dessutom under en period när jag hade väldigt dåligt självförtroende. Mot denna bakgrund kändes det bra att gå i terapi för att få fundera över var
jag egentligen stod och vad jag kunde tro på.
Bland kompisarna på utbildningen pratade vi så mycket om våra terapier så det
blev nästan komiskt. Vissa pratade mer än jag; en del var väldigt positiva, andra
undrade: ”Skall det gå till så här?”. Man kunde bli trött på allt tjat, men samtidigt
var det ett stöd. Det väckte saker till liv och man kunde ha sig själv som referensram. Terapin blev också en plats där jag kunde ta upp tankar som väcktes genom
de teoretiska studierna.
Jag talade också om terapin med en vän som stod mig mer nära. Då blev det på
ett annorlunda sätt.
Jag minns inte riktigt vad jag hade för förväntningar när jag började. Jag var
ganska deprimerad då och har senare också haft perioder av depression. Detta var
något som jag aldrig talade med någon om. I efterhand kan jag inse att jag hade
långtgående självmordstankar, men det var så tabubelagt att jag inte ens förstod
det.
Jag trodde helt enkelt inte att jag hade något att tala med en terapeut om. Min
föreställning om tillvaron var att ”så här är livet” och det var inget anmärkningsvärt. Sedan märkte jag att min terapeut lyssnade på mig och då förändrades något.
I takt med att jag fick förtroende för honom släppte mitt behov av att hålla kontroll över allt som hände i rummet.
Jag vet egentligen inte vad jag gav för skäl till att jag ville gå i terapi. Jag
minns inte hur jag formulerade mig i början. I samband med den första intervjun
blev det nog något väldigt kortfattat i stil med ”bättre självförtroende”. Med den
andre terapeuten kändes sådana formuleringar överflödiga. Hans blotta närvaro
väckte något till liv, men vad det var gick ändå inte att sammanfatta. Det gick inte
att säga: ”Det här skall vi jobba med!”.
När jag sedan började i terapi, så var det en sak som satte sin prägel på varenda
session och det var att jag inte hade lust att inordna mig och ha en fast tid. När jag
senare kom tillbaka, talade vi om det här med tiderna. Själv hade jag en minnes-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
84 (113)
bild av att jag inte gick regelbundet, men min terapeut påstod det. Jag gick mest
dagtid och vi fick pussla med tiderna så att de passade ihop med mina studier.
Det påverkade mig inte speciellt mycket att göra avbrott i terapin för ledigheter. Jag tyckte inte att det var svårt att vara utan min terapeut. Samtidigt är det
svårt att veta vad jag verkligen kände och tänkte och hur jag påverkades av att jag
läst att det skall vara svårt med uppehåll i terapin. Vad jag minns är att det tog tid
att komma igång igen efter avbrotten.
Många av mina kurskamrater hade en fast terapitid i veckan. Att jag inte hade
det handlade förstås också om min terapeut och hans möjligheter att träffa mig.
Jag tycker att det är lite korkat att ha en fast tid, jag kan inte förstå värdet av det.
Mina sessioner blev väl lite mer regelbundna med tiden. Jag har ett minne av att
jag försökte styra det här genom att säga att jag inte visste hur nästa kursschema
skulle se ut. Egentligen skulle jag nog kunnat ha en fast tid.
Min terapeut talade ibland om Winnicotts lekutrymme och att han såg terapin
som ett område att leka i. ”Vi leker båda två”, sade han. Han var oftast ganska aktiv, men det fanns perioder då jag tyckte att ”här händer inget”. Jag hade en känsla
av att han satt och somnade i stolen och jag sade det till honom. Det fanns gånger
då det var mycket tyst. Jag kom till sessionerna och visste inte vad jag skulle säga.
Han överlät initiativet på mig.
Att få ansvaret på det sättet gav mig blandade känslor. Jag kunde känna en
press på mig att jag borde vara förberedd och veta vad jag skulle tala om. I början
gjorde jag anteckningar efter varje session. Jag hade en känsla av att det skulle
göra det lättare för mig att återknyta kontakten då vi sågs igen. I början hade jag
svårt just med att återuppta kontakten, men det blev bättre senare. Jag kände också
tvivel och undrade om jag fått en terapeut som var bra.
Jag funderade ibland på hur det skulle vara när jag gått dessa femtio gånger.
Rent intellektuellt förstod jag mycket. Det var svårt att veta om en förändring kom
beroende på terapin eller på grund av andra saker. Mycket hände också med mig
då jag gjorde studieuppehåll. Någon enstaka gång talade min terapeut och jag om
att det är speciellt när en terapi sker inom ramen för en utbildning. Egentligen
kanske man känner att man skulle kunna fortsätta längre än vad som krävs.
Själva terapin handlade mycket om relationen till min pappa och hur den var
förknippad med relationen till Gud. Vi talade också om min sexualitet vilket hade
varit tabu i mitt föräldrahem. Mycket blev tillåtet i terapirummet. Allt som jag
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
85 (113)
kom att tala om krävde nog mer tid än vad de femtio timmarna tillät. Jag hann inte
heller pröva alla nya tankar under tiden i terapin. Mycket av det som blev tillgängligt har jag kunnat använda mig av efteråt. Det är verkligen svårt att avgöra om
min utveckling påverkades av terapin eller om det handlade om vanlig mognad.
När jag började gå i terapi, tyckte jag att femtio timmar lät mycket. Numera
funderar jag över det etiskt försvarbara i tillvägagångssättet när det gäller den här
sortens terapi. Man får gå gratis i femtio gånger, men plötsligt måste man betala
fyrahundra kronor per gång om man vill fortsätta. Man skapar alltså ett beroende
av en relation, som plötsligt kostar en massa pengar.
En tid efter det att jag slutat fick jag en väldig ångest och kände att jag behövde
hjälp. Jag tog kontakt med min terapeut och då fick jag gå hos honom för en speciell taxa.
Det finns områden inom mig som jag känner att jag behöver arbeta med för att
förstå. Jag skulle gärna göra det genom att gå i terapi. Samtidigt är det kanske en
fördel om man tvingas försöka ta tag i saker på ett annat sätt. Egentligen är det ju
bra om terapeuter inte behövs alls. Ibland kan jag ha tvivel kring det etiskt berättigade i detta yrke. Samtidigt känner jag att jag vill fortsätta och gå mer i terapi,
men just nu har jag inte råd att göra det.
Jag skall själv börja ha en patient i terapi till hösten. Det inger mig förstås olika
tankar. I vilken grad kan jag bistå andra när det finns områden inom mig själv som
är ouppklarade? Det här med att man inte tycker att man har råd att gå i terapi
kanske handlar om en prioritering? Jag har ju exempelvis kurskamrater som går i
psykoanalys. Jag skulle inte trivas med den formen av terapi, men jag undrar samtidigt vad som skulle hända om jag gick i terapi två gånger i veckan.
Mellan sessionerna tänkte jag på lite olika saker beroende på vad som väckts
till liv den senaste gången. Under den perioden då jag höll på och skrev mellan
varje session var det väl i ett försök att göra terapin mer effektiv och jobba mer
aktivt. En nackdel var att då blev allt mer kontrollerat. När jag hade formulerat det
jag ville säga i förväg, så försvann spontaniteten. Då hade jag inte lust att fortsätta
att skriva.
Jag pratade också lite om drömmar. Det var något jag kunde närma mig efter
en tid, men inget som min terapeut efterfrågade. Ibland kändes det som om en
dröm ställde frågor och då talade vi om den. Samtidigt var det mycket annat som
pockade på uppmärksamhet.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
86 (113)
Jag såg fram emot att gå till terapin. Min terapeut hade sin mottagning lite
utanför staden, så jag fick ta en buss. Det blev problematiskt för mig att passa
busstiderna för jag har en tendens att komma för sent. Samtidigt kunde jag inte
stressa och det blev ännu viktigare för mig att slippa stressa när jag for därifrån.
Mina känslor för min terapeut gick i vågor. Ibland kände jag mig osäker på om
han var bra. Sådana funderingar kan jag fortfarande ha, samtidigt som jag ju kan
känna att terapin var värdefull för mig.
Jag blev väldigt besviken på honom den sista sessionen. Han hade tagit fel på
dag och var på väg från sin mottagning när jag kom. Jag såg att han höll på och
plockade ihop sina grejor, men det sade jag först inget om. Men han tillstod själv
att han hade misstagit sig på att det var den dagen som vi skulle ses. Jag hade haft
så jättehöga förväntningar på hur det skulle vara sista gången vi sågs. Nu blev det
en antiklimax, för det var en sådan jättegroda från hans sida. Det förstörde inget
av det som hänt innan i terapin, men just den sista gången kunde jag inte uttrycka
något av vad jag kände. När man går på psykologprogrammet undviker man att
ställa frågor till terapeuten som inkräktar på hans privatliv. Därför blev det viktigt
att han tillstod sitt misstag. Hela terapin ställdes på sin spets när han glömde vilken dag det var.
Ett och ett halvt år efter det att jag avslutat min terapi separerade jag ur ett förhållande. Jag tyckte i och för sig att jag mådde bra, men hade ett behov av att få
prata. Jag hade också deltagit i en övning i bildterapi, där relationen till min pappa
hade aktualiserats. Jag kände att jag ville träffa terapeuten igen och att det skulle
ge oss en chans att knyta ihop terapin. Fram till dess hade jag känt mig tveksam
till honom. Det som hände sista gången blev ju något som påverkade mitt förtroende för honom. Det blir svårt för en terapeut att knyta ihop en terapi i en situation där han samtidigt ber om ursäkt.
Det blev inte av att jag tog kontakt då, men för ett och ett halvt år sedan återupptog jag terapin. Då hade jag svår ångest och var i ett känsloläge som mycket
liknade min tonårstid. Då kunde jag börja om med andra förutsättningar och det
blev en mycket innehållsrik terapi just för att jag var så nära tonårstidens ångest.
Nackdelen med egenterapi är att den skall ske vid en viss tidpunkt, då det inte är
säkert att man är i kontakt med sina känslomässiga behov.
Temat i den terapin var mina gamla självmordstankar. Jag talade också en del
om hur jag kunde få ångest i olika sociala situationer, ett slags social fobi. Så har
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
87 (113)
jag också haft perioder av tvångsmässigt onanerande, då jag funderade mycket
över vad som är normalt och vad som är syndigt – det var också saker som jag behövde tala om.
Jag hade inga speciella önskemål om vilket kön min terapeut skulle ha, men
det var lättare att prata om sex med en man. Det var så jobbigt att tala om sex, det
hade jag aldrig gjort förut.
När jag började i terapi första gången, hade jag nog ingen riktig föreställning
om vad som egentligen var problematiskt för mig. Om jag började i en ny terapi
skulle jag ha en annan utgångspunkt. Nu ser jag att det är vissa saker som är jobbiga och som återkommer. De har att göra med närhet och oberoende och kommer
fram i mina relationer till kvinnor. Idag skulle jag kanske välja en kvinnlig terapeut.
Terapin har hjälpt mig och förändrat mycket i min tillvaro. Jag är mer tillåtande mot mig själv och har lättare att se nya möjligheter. Förr, innan jag haft tillfälle
att tala med min terapeut om olika saker, var jag instängd i mina föreställningar
om vad som var normalt.
Jag förstår också att en del av den oro som jag kan känna till vardags är ångest.
Tidigare tyckte jag att det var förmätet att känna ångest och att det var liktydigt
med att önska livet ur sig. Jag har upptäckt hur förlösande det är att prata. Man
kan bryta konstiga föreställningar genom att tala om dem. Tidigare såg jag det inte
som självklart att man skall kunna tala om sina problem.
Andra människor har också uppfattat min förändring. De tycker att terapin har
påverkat mig mycket, att jag har en ny självsäkerhet och är mer avslappnad. Ett
tecken på det är ju till exempel att jag sitter här och berättar om allt. Jag tror att
det som är verksamt i en terapi är upplevelsen av en annan människas närvaro.
Det är kraften i lyssnandet. Men det är också svårt att avgöra vad som inverkar på
kort och på lång sikt. Jag har funderat på begreppet empati i samband med dessa
frågor och på vad yrkesrollen innebär. Är det så att empatin finns inbakad i yrkesrollen?
Jag svarade på annonsen för att jag var nyfiken på vad en djupintervju innebär.
Jag skall själv göra en djupintervju med en patient som jag skall ha i terapi. Så ville jag ha en möjlighet att formulera hur jag tänker kring min terapi. Jag tänkte att
om jag formulerar mig, så kan något hända med mig. Jag var nyfiken på hur jag
skulle reagera. Det var skönt att tala om detta.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
88 (113)
Det är svårt att fånga upplevelsen av att gå i terapi och att ge någon form av
rättvisande bild, som samtidigt är förståelig.
Yngve är alltså tjugofyra år då han börjar sin egenterapi och hans inställning både till psykologutbildningen och till psykoterapi är mycket kluven. Bakom sig har han ett par år då han
stävat efter att frigöra sig från sin uppväxtmiljös religiositet och auktoritära fostran. Han vill
finna ett nytt sätt att förstå sig själv och omvärlden. Av hans beskrivning förstår man hur sårbar och ångestfylld han varit under denna period och hur hans existentiella trygghet hotas, då
han lämnar uppväxtårens kristna tro. Först i efterhand inser han att han varit mycket deprimerad och nära självmord.
När Yngve söker efter en ny livsåskådning, börjar han fundera över om psykologiska teorier kan hjälpa honom att finna en hållpunkt i tillvaron. Hans bror som gått psykologprogrammet är dock kritisk till sina erfarenheter, och hävdar att det är utbildning där man bara
sysslar med ”mjukisgrejor”. Det är som om den psykologiska teoribildningen inte riktigt kan
mäta sig med de religiösa dogmernas strikthet. Kanske är detta inte enbart avskräckande för
Yngve, eftersom han är rädd för att låsas fast i en ny rigiditet. När det visar sig att egenterapi
ingår i utbildningen känner han en viss ambivalens. Å ena sidan hoppas han att terapin skall
hjälpa honom att förstå sin slutna uppväxtmiljö och komma till klarhet om vad han kan tro på.
Å andra sidan tror han inte att han har något att tala med en terapeut om. När han känner sig
deprimerad tänker han att ”så här är livet”. Han har inga förväntningar på att han skall kunna
känna sig mer avspänd tillsammans med andra människor.
Yngves första kontakt med en psykoterapeut sker vid en intervju på en psykoterapimottagning och det mötet ökar hans misstänksamhet mot psykologer och psykoterapi. Han tycker att
de frågor som man ställer om hans barndom både är alltför formella och påträngande, och han
kan inte så abrupt redogöra för något som för tillfället har en så stark laddning för honom.
Han måste dessutom ställa sig på kö och vänta innan han kan börja terapi, vilket späder på
hans motvilja. Kanske känner han också motstånd mot att underordna sig andras regler – ett
tema som sedan i många variationer kommer att spelas upp i den terapi som han så småningom påbörjar.
Yngve får senare en rekommendation om att vända sig till en annan terapeut som har lediga tider och redan vid första samtalet märker han en avgörande skillnad. Denne manlige terapeut uppehåller sig inte vid vad Yngve kallar ”formalia”, alltså olika upplysningar om hur
hans uppväxtförhållanden sett ut, utan låter honom berätta om sin tveksamhet inför att gå i
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
89 (113)
psykoterapi. Terapeutens attityd väcker Yngves förtroende och hjälper honom att inse att han
bär något inom sig som han behöver få hjälp med.
Studerande på psykologprogrammet får bland annat ta del av aktuella teorier om utvecklingspsykologi, personlighetsutveckling och psykiskt lidande. Man inhämtar också teoretisk
kunskap om psykoterapeutiska metoder för att sedan under handledning själv ha en patient i
terapi. Egenterapin är en del av förberedelsen inför detta praktiska kursmoment. Den är tänkt
att ge studenten möjlighet att uppleva hur det är att befinna sig i patientens position, förutom
att den kan utgöra en plats för funderingar runt det egna känslolivet. Denna kombination av
teoretisk och praktisk eller självupplevd förberedelse kan väcka starka och ibland motstridiga
reaktioner. I terapin förväntas man överge sin distanserade, intellektuella hållning i kunskapsinhämtandet och lämna ut sitt inre till en främling som är ”expert”. Oroliga frågor uppstår lätt
kring hur man skall bli bedömd och om man själv kan anses kapabel att ha patienter. Det är
inte konstigt att det, som Yngve beskriver, blir en uppskruvad och ångestfylld stämning bland
kurskamraterna. Man undrar vad det innebär att gå i terapi och om man fått en ”bra” terapeut.
Det uppstår starka spänningar mellan önskan av att kunna iaktta sig själv utifrån och rädsla
inför att släppa kontrollen.
Enligt psykologprogrammets kursplan föreskrivs att utbildningsterapin skall omfatta femtio sessioner, vilket också väcker frågor inom Yngve. Hur kommer man att känna sig när man
gått så många gånger, och vad händer om man börjar sin terapi utan att egentligen ha behov
av det just då? Han tycker att det låter som en långvarig process, men undrar samtidigt hur det
blir om man skulle behöva fortsätta terapin och gå under ännu längre tid. Mot bakgrund av
sina upplevelser från uppväxten är Yngve vaksam inför risken att en ny dogmatik skall få
inflytande över honom och oroar sig för att man via gratis terapi skall skapa ett beroende av
en terapeut.
Yngves terapeut tycks delvis bemöda sig om att dämpa hans ångest. Han introducerar den
engelske barnläkaren och psykoanalytikern D. W. Winnicotts tanke att psykoterapi utgör ett
så kallat lek- eller mellanområde, en plats för skapande och fria infall. Begreppet i sig har en
avdramatiserande klang, som pekar bort från prestation och lyfter fram det terapeutiska samtalet som en plats för kreativitet. Terapeuten påpekar också att lekandet är ömsesidigt, Yngve
skall inte behöva känna sig ensam om uppgiften att leka. Det gör han ändå när han anser att
hans terapeut blir för passiv, och han tycker sig få ansvaret att själv bidra med material under
sessionen. Han undrar om hans terapeut sover och tycker att inget ”händer”.
Han vill att terapeuten skall skingra hans ångest. Den tyste och skenbart frånvarande terapeuten är en dålig terapeut i Yngves ögon. Likt andra intervjuade, som haft övervägande goda
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
90 (113)
erfarenheter av att gå i terapi, är Yngve inledningsvis kritisk till sin terapeut och till vad som
sker i terapin.
Under denna första fas känner Yngve en press på sig att vara väl förberedd inför varje session och gör anteckningar för att återknyta kontakten från föregående möte. Snart märker han
att detta förfarande minskar spontaniteten i samtalet och han tappar lusten att vara effektiv.
Mötena med terapeuten ger honom en möjlighet att tala om sådant som tidigare varit tabubelagt – föräldrarnas stränghet, hans egen sexualitet och den motsägelsefulla relationen till fadern, som han förknippar med Gud. Mycket blir som Yngve säger ”tillåtet i terapirummet”.
Han börjar fundera över sina drömmar och får många nya tankar och infall – fler än vad han
hinner ”pröva” under terapins gång. Det är inte längre problematiskt att hitta något att tala om
och Yngve kommer att se fram emot det återkommande besöket hos sin terapeut.
Under läsningen av sin kurslitteratur har Yngve inhämtat att ett längre uppehåll i en psykoterapi innebär en påfrestning för patienten. Tanken bakom ett sådant antagande är bland annat
att avbrottet väcker minnen av andra separationer och att patienten på detta sätt kommer i
kontakt med smärtsamma känslor av beroende. Det är svårt att veta riktig hur Yngve uppfattar
denna föreställning. Eventuellt väcks en stark opposition inom honom eftersom han tycks
tolka tanken om avbrottens innebörd som att patienten förlorar sin självständighet och blir
utelämnad åt terapeuten. Yngve förnekar att han haft svårt att vara utan sin terapeut, men
tycker sig märka att det tagit tid att knyta an igen efter ett uppehåll. Detta vill han emellertid
inte tolka som att han skulle ha saknat sin terapeut under tiden de varit åtskilda.
I Yngves beskrivning av terapiprocessen finns andra kommentarer som berättar om hans
rädsla för att bli beroende av relationen till terapeuten. Ett exempel på det är hans motvilja
mot att ha en fast tid i veckan då han träffar sin terapeut. Många av hans kurskamrater har en
regelbunden terapitid, men Yngve låtsas som om han inte vet hur hans schema ser ut. Den
obestämda, flytande tidpunkten tycks symbolisera en självständighet som han behöver ha
gentemot sin terapeut. Kanske representerar en regelbunden terapitid i Yngves ögon ett slags
dogmatism, som han inte står ut med att inordna sig under – den påminner för mycket om
uppväxtårens religiositet.
Något av denna upprorslusta finns förmodligen också i vad Yngve kallar sin ”tendens att
komma sent”. Han tycker inte om att skynda sig när han skall iväg till terapin, men eftersom
han har en busstid att passa, kan det få ödesdigra konsekvenser om han blir alltför sen. Det
uppstår en spänning runt själva ankomsten till terapin: komma eller inte komma i tid? Mycket
av Yngves ambivalens kring att gå i terapi tycks koncentreras till denna fråga. Att komma i
tid verkar han förknippa med att underordna sig och bli beroende och det värjer han sig mot.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
91 (113)
Om han å andra sidan skulle komma för sent eller vara stressad skulle det innebära att han
skulle gå miste om något, som han alltmer kommit att uppskatta. Att behöva ha bråttom efter
mötet med terapeuten är inte heller bra, eftersom Yngve då tycks behöva lugn och ro för att
smälta allt som väckts under samtalet. Det är många viljor och impulser som strider mot varandra inom honom.
När Yngve och hans terapeut skall ses sista gången inträffar en händelse, som ger en antydan om hur den stränga uppväxten lämnat spår i hans känsloliv.
När han anländer till terapilokalen märker han, att hans terapeut förbereder sig på att lämna
den och alltså tydligen glömt bort att de skall träffas. Denna upptäckt blir så laddad för Yngve
att han inte ens kommer sig för att kommentera situationen; det är som om han vill bespara
sin terapeut nesan att bli avslöjad eller hoppas att han själv misstagit sig. När hans terapeut
faktiskt påtalar att han tagit fel på dag, kollapsar Yngves förväntningar på den avslutande sessionen och hans idealisering av terapeuten vänds i dess motsats. Vreden och besvikelsen är så
stark att Yngve tappar förmågan att uttrycka några känslor överhuvudtaget. Uppenbarligen
har det varit alldeles otänkbart för honom att hans terapeut skulle kunna begå något misstag.
Dessa högt uppskruvade förväntningar på psykoterapeutisk perfektion är säkerligen ett eko
av den stränghet som präglat Yngves uppväxt. Hans hemmiljö har – i alla fall som Yngve
tolkat den – inte lämnat utrymme för misstag, reparation eller upprättelse. Här anas de religiösa dogmernas inflytande och den hårdhet som Yngve även riktat mot sig själv och som kommit till uttryck i hans depression och självmordstankar. I Yngves ögon kan inte en terapeut
både be om ursäkt och avsluta en psykoterapi på ett hedervärt sätt; det är som om misstaget
besudlar terapeutens förmåga och gör att han inte kan tas på allvar. Yngve påpekar också, att
han i sin egenskap av psykologstudent disciplinerar sig och inte frågar något om terapeutens
skäl till sin felhandling. Han tycks tänka, att även om terapeuten tappat fotfästet är det viktigt
att han själv förhåller sig korrekt och inte ger efter för sin nyfikenhet eller indignation. Som
blivande psykolog vet han att göra skillnad mellan sin terapeuts privatliv och hans yrkesutövning. Terapeutens klavertramp skall inte få smitta av sig på honom.
Yngve säger att hela terapin ställs ”på sin spets” i och med hans terapeuts glömska. Det är
en klarsynt iakttagelse, men den kan också formuleras på ett annat sätt: att det är Yngves inställning till livet som sådant som ställs på sin spets. När hans terapeut visar upp sin bristfällighet utan att bli lamslagen av den, får Yngve inblick i ett annat sorts förhållningssätt än hans
eget. Han ges möjlighet till insikt om att man både kan begå misstag, be om förlåtelse och bli
förlåten. Det dröjer ett par år innan han kan identifiera sig med denna ödmjuka attityd och på
nytt närma sig sin terapeut.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
92 (113)
En tid efter det att Yngve avslutat sin terapi hamnar han i kris. Han har separerat ur ett förhållande och i samband med att han deltar i bildterapi väcks frågor kring relationen till hans
far. Han börjar längta efter att återuppta kontakten med sin terapeut, men känner samtidigt
tveksamhet efter vad han uppfattar som den avslutande sessionens ”antiklimax”. Något möte
blir det inte heller – kanske förmår Yngve ännu inte att ge sin terapeut möjlighet att få gottgöra sitt misstag – men en tid senare driver hans ångest honom att återvända till terapin. Vid
detta tillfälle känner han sig som under sin tonårstid. När han berättar om hur han återupptog
kontakten, beklagar han att utbildningsterapin är fixerad tidsmässigt och inte direkt styrs av
befintliga behov. Det kan vara en befogad invändning, men samtidigt är ett av Yngves problem just svårigheten att känna att han behöver en annan människas hjälp. Hans första femtio
timmar i terapi är i sig en förutsättning för att han skall komma i kontakt med sin längtan efter
stöd utifrån. Tidigare i intervjun påpekar han, att det var först då han upplevde att någon lyssnade till honom, som han kunde förmå sig att öppna upp sin inre värld.
När jag intervjuar Yngve tycker han sig se att det finns ”vissa saker” som är återkommande
problem och som han skulle vilja arbeta med i en eventuell ny terapi. Han beskriver till exempel en inre konflikt, som ”har att göra med närhet och oberoende”, och tänker sig att denna
konflikt framför allt gäller hans relation till kvinnor. När han berättar vad han tänkt och känt i
förhållande till sin manlige terapeut finns det mycket som tyder på att även relationen till män
präglats av ambivalens. Yngve är rädd för att bli beroende av någon som skall kräva stora
uppoffringar av honom. Han har vuxit upp i en familj där samhörigheten omöjliggjort kritik
och ifrågasättanden. Det är begripligt om han funderar över hur ett oberoende skall kunna
upprätthållas, när man samtidigt befinner sig i en nära relation.
I slutet av intervjun kan Yngve konstatera att han blivit mer tillåtande mot sig själv och
inte längre är lika instängd i sina föreställningar om normalitet. Han säger att han vill fortsätta
att gå i terapi och spekulerar kring hur det skulle vara att gå två gånger i veckan. Nu avstår
han från att gå eftersom han inte tycker sig ha råd, men tillägger att det kanske handlar om en
prioritering.
Som skäl till att han svarat på annonsen uppger Yngve att han ville veta vad en ”djupintervju” innebar – han skulle själv göra en. Han säger också, att han var nyfiken på hur han skulle
reagera när han berättade om terapin. Det är som om intervjun blir ett mått på hans förändring
– han kan tala om sin ångest och om sex, och ändå känna sig avspänd.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
93 (113)
LIVSPROBLEM OCH PSYKOTERAPI
Under de senaste åren har marknaden flödat över av böcker, som ur skiftande infallsvinklar
presenterat kognitiv beteendeterapi och dess olika tillämpningsområden. Samtidigt har också
en mindre utgivning skett av litteratur som problematiserat utbredningen av KBT eller som
varit kritisk till det frikostiga användandet av ett diagnostiskt tänkande, där skräddarsydda,
evidensbaserade metoder passat in.
En av de böcker, som tillhör den senare kategorin är författad av psykoanalytikern Jurgen
Reeder, och heter ”Det tystade samtalet – Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja
det psykoanalytiska inflytandet”. Som titeln antyder riktar Reeder kritik mot vad han betraktar
som en tendens i tiden, nämligen att man från samhällets sida systematisk tycks vilja utplåna
ett psykoanalytiskt perspektiv vid bedömning och behandling av individer. Därigenom, menar
Reeder, kommer man att inom modern psykiatri bortse från människan som existentiell varelse och reducera hennes lidande till en uppsättning symtom.
I bokens första kapitel, som heter ”Psykiskt lidande och den psykodynamiska terapin”,
presenterar Reeder sin syn på hur psykiskt lidande i vid bemärkelse uppstår och vilka bakomliggande faktorer som kan spela in. Det en ganska förenklad bild som ges, som med skissens
uttrycksfullhet fångar upp den mänskliga tillvarons balansgång mellan frustrationer och utveckling. Författaren påpekar att varje individs växande består i ett unikt samspel mellan
medfödda förutsättningar och en omgivning som på olika sätt hjälper eller försvårar denna
process. Vår existentiella utveckling förutsätter att vi ställs inför en livslång räcka av prövningar – att finna oss tillrätta med syskon och föräldrar, att börja skolan, att möta en partner,
att anta arbetslivets utmaningar, att bli förälder, och att så småningom försona oss med vårt
åldrande och död. När vi efter ett känslomässigt arbete lyckas finna lösningar på dessa det
inre livets uppgifter, uppnår vi gradvis en allt större mognad.
Eftersom ingen uppväxtmiljö fullständigt kan tillgodose barnets behov, kommer varje individ också att gå ut i livet med olika former av tillkortakommanden. Detta kan innebära att
vissa av tillvarons utmaningar blir oss övermäktiga. Då vi inte förmår hantera vår situation
uppstår en typ av lidande, som Reeder kallar ”livsproblem”. Det kan gestalta sig som tillstånd
av depression, ångest, upplevelser av meningslöshet och maktlöshet eller diffusa kroppsliga
symtom. Ibland försöker vi lösa eller undfly våra problem på sätt som förvärrar dem och skapar nya svårigheter. Så kan man förstå användningen av olika droger eller andra överlevnadsstrategier, som är effektiva i stunden men i det långa loppet otillräckliga. När dessa strategier
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
94 (113)
havererar väcks ännu mer förvirring och ångest. Reeder poängterar att alla människor drabbas
av livsproblem och att dessa i sig inte behöver diagnostiseras eller ses som tecken på psykisk
sjukdom. Däremot kan vi behöva söka hjälp om lidandet blir för stort.
I Reeders beskrivning av begreppet livsproblem tycker jag mig känna igen hur flertalet av
dem jag intervjuat formulerar skälet till att man sökt terapi. Vid en viss punkt i livet har man
upplevt ett behov av att vända sig till någon för att få hjälp med känslor av ångest eller meningslöshet. Man anser sig sällan besväras av något avgränsat symtom. Det är i stället en obestämd oro eller depressiva känslor inför vad som känns som olösliga situationer, som fått
bland andra Erna, Gun, Helga, Sandra och Vera att ta kontakt med en terapeut. Det finns ingen specifik vilja att bli ”botad”, men man vill formulera sig och försöka förstå sig själv, i någon bemärkelse ta sina upplevelser på allvar för att se vart detta leder.
Som framgår i intervjuerna med de patienter, som anser sig nöjda med att ha gått i terapi,
erbjuder den psykodynamiska psykoterapin en plats att utforska hittills oupptäckta sidor av
den egna personligheten. Under arbetet i terapin inser man att den svåra livssituation som man
befunnit sig i – livsproblemet – varit omöjligt att lösa på grund av inre, omedvetna konflikter.
När de intervjuade patienterna reflekterar över sin utveckling påpekar de ofta i efterhand att
de inte vet vad ”terapin åstadkommit” och vad som beror på ”vanlig mognad”. Förmodligen
kan den oklarheten förstås som att dessa individer tidigare levde med ett omedvetet dilemma,
vilket gjorde det omöjligt för dem att skaffa sig vissa erfarenheter som kunde leda till en
mognadsprocess. Detta dilemma har kunnat granskas och bli begripligt i samarbetet med en
psykoterapeut. Patienten Helga beskriver till exempel denna process som att ”dramatiska saker” har hänt i hennes tillvaro och att terapin har hjälpt henne att ”inte fly undan”. Hon kan
med hjälp av terapeutens kommentarer ta in de ”dramatiska sakerna” och förvandla dem till
livserfarenheter, som får henne att känna, tänka och agera på ett nytt sätt.
Vissa individer har vuxit upp under oroliga levnadsförhållanden, vilket påverkat deras
möjlighet att uppnå en känslomässig stabilitet. För dem gestaltar sig livsproblemen som psykotiska sammanbrott och ett undandragande från den yttre verkligheten. Man går in i en egen
värld som i sig är ångestfylld, men som ändå förefaller mer möjlig än de utmaningar som omvärlden ställer en inför. Anna, som tidigare kommit till tals, är en person som upplevt ett sådant tillbakadragande från verkligheten men som kunnat återvända till en tillvaro med skapande verksamhet och relationer. Det som tycks vara avgörande för denna utveckling har varit
Annas förmåga att våga lita på att någon från den oberäkneliga yttervärlden kunnat hjälpa
henne.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
95 (113)
En delvis likartad bakgrund har Lovisa, som jag kallar en annan av de personer jag intervjuat. Lovisa är femtioett år då vi träffas och berättar att hon börjat i terapi ungefär femton år
tidigare, efter vad hon beskriver som ”ett fullständigt sammanbrott med minnesförlust”. Hennes tidigare liv innehåller tunga inslag av hot och förnedring. När hon föddes fick hennes
mamma en förlossningspsykos och försökte döda henne. Redan som mycket liten blev hon
utsatt för sexuella övergrepp. Innan tillvaron faller samman runt henne har hon under många
år periodvis levt i missbrukarkretsar. Vid det inledande mötet med en manlig terapeut är hon
skräckslagen och samtidigt aggressiv, så skör att hon känner sig hotad enbart av intervjusituationen: ”Första gången jag var hos honom och han ställde en del frågor om mig, tyckte jag att
jag såg knivar överallt. Jag ville bara smula sönder allt…”.
Lovisas panik och förstörelselust dämpas när hon hör terapeuten säga att han förstår att
hon är rädd. De påbörjar ett flerårigt samarbete som inledningsvis innehåller våldsamma inslag, eftersom Lovisa ofta känner sig utsatt och går till terapin beväpnad med en kniv. Vid ett
tillfälle när hon upplever sig attackerad tar hon upp kniven och hotar döda terapeuten, men i
samma ögonblick blir det klart för henne hur betydelsefull han är för henne: ”Jag insåg att
mitt liv hängde på honom och att han inte fick dö”. Detta blir en vändpunkt i Lovisas arbete
med sig själv.
Det är alltså relationen som är räddningen, det livgivande, till och med för en person som
så tidigt i livet varit nära att dödas av sin förvirrade mor. Något inom Lovisa eller i hennes
omgivning har trots alla påtagliga brister fått henne att våga behöva en annan människa. Kraften i den andres lyssnande och närvaro visar sig kunna hjälpa henne ur det kaos som uppstått,
då hennes missbruk inte längre kan döva hennes lidande.
Det uppstår tyvärr lätt ett sentimentalt tonfall i beskrivningen av de patienter som är tacksamma över sin terapi – en anstrykning av solskenshistoria när någon som varit förvirrad och
desperat finner en fristad i en terapi. Vittnesmålen från missräknade och besvikna patienterna
står i skarp kontrast till det ofrivilliga idylliserandet. Där talar frustrerade och otröstliga personer om fåfänga försök att hitta balans i tillvaron.
Om man använder uttrycket livsproblem som ett sätt att fokusera på och beskriva ett lidande, så förefaller det mig att de missnöjda patienterna på ett tragiskt sätt möter livsproblemen i
själva relationen med den andre. Här finns av något skäl inga eller endast ett fåtal spår av tidiga, goda relationer; inga goda inre objekt, som kan skapa förhoppningar om att man – trots
vissa inledande missförstånd – kan få hjälp och stöd. Det blir omöjligt att utveckla en positiv
överföring, eller en allians med terapeuten, eftersom en del av den egna personligheten attackerar och misstror goda krafter och tillit. Man skulle kunna säga att den individ, som på
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
96 (113)
detta sätt skadats i sin förmåga att relatera, oupphörligen på ett omedvetet plan upprepar vad
han eller hon själv fått utstå. Kontakten med en psykoterapeut blir på det sättet belastad av
omedvetna föreställningar och känslor, som gör det svårt för patienten att ta emot och utnyttja
terapeutens empati och kunskap. För en individ, vars livsproblem sålunda är sammanvävt med
mänskligt relateranden blir det riskabelt att ta emot något från en annan människa; inte sällan
förknippas det med känslor av underkastelse och självförakt.
I en sådan tragisk föreställningsvärld lever bland annat av den patient som jag kallar Carina. Som nämnts i kommentarerna till hennes berättelse, vill hon på ett medvetet plan säkert ha
en kompetent terapeut, för att få hjälp med vad som känns som en oöverkomlig depression. På
ett omedvetet plan väcker samtidigt den duktiga terapeuten stark avund och raseri. I enlighet
med denna inre logik är det inte möjligt för Carina att ta emot hjälp eftersom det skulle innebära en bekräftelse på att hon är i underläge.
Som framgår av de refererade intervjuerna är det långt ifrån bara missnöjda och besvikna
patienter som är kritiska mot sina terapeuter. Även de personer, som anser att de tillförts något av att gå i psykoterapi, är ofta inledningsvis tveksamma till vad de givit sig in i. Den avgörande skillnaden tycks vara det tålamod, som dessa sedemera nöjda patienter förmår ha
med den psykoterapeutiska processen. De så att säga uthärdar sin terapeuts tillkortakommanden och kan nöja sig med att de inte omedelbart förstår vad som pågår under terapin. Man
skulle kunna säga att de är villiga att låta sig överraskas. De kan också ha fördrag med att
något som de initialt varit misstänksamma mot, visar sig användbart och bra för dem. Tillvaron är inte entydig, inte svart eller vit. Tidigt har en tilltro till den andre omedvetet införlivats
i föreställningsvärlden.
En intressant fråga är naturligtvis om någon av de missnöjda patienterna skulle kunna få
bättre hjälp av att gå i psykoterapi med en annan inriktning. Vissa forskningsresultat tyder på
att den kognitiva beteendeterapin visat sig verksam där andra terapiformer inte varit framgångsrika. Denna terapimetod utmanar inte patientens rädsla för sitt eget inre på samma sätt
som den psykodynamiska. Här uppmanas man inte att tala fritt eller spekulera kring sig själv;
de ordströmmar som de tacksamma patienterna i min studie berättar om från sina psykodynamiska terapier är otänkbara inom det kognitiva arbetssättet. Patienten får i stället strukturerade frågor som är avsedda att inringa och konkret bearbeta ett känslomässigt problemområde, där resultatet av behandlingen tydligt kan avläsas . Det inre livet framstår enligt detta arbetssätt som något som bör tuktas och tränas för att inte på ett obehagligt sätt spricka ut i ångestanfall eller malande tankar. Kognitiv beteendeterapi utmanar inte fantasin och föreställ-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
97 (113)
ningsvärlden, man funderar inte över drömmar eller ”betydelsen” av tankar och infall. Terapisessionen sker utifrån en manual, inte på grundval av samtalets associationsflöde.
Grundläggande för det terapeutiska arbetet enligt denna metod är dock att en form av arbetsallians upprättas. Patienten måste vara villig att själv delta i sin rehabilitering genom att
göra vissa ”hemläxor” utanför terapin, uppgifter som sedan skall diskuteras med terapeuten
och utvärderas. Förmodligen är detta ett inslag i den kognitiva beteendeterapin, som många så
kallade missnöjda patienter (även de mer ambivalenta till terapi) skulle kunna få problem
med. Den kräver en beredskap att tillitsfullt gå in i en typ av nära relation och beroende, som
flera av de besvikna patienterna tycks ha svårt att göra. Man måste alltså även i denna terapiform ha förmåga att utveckla en positiv överföring, även om denna term inte används i den
kognitiva beteendeterapin.
Gemensamt för både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk psykoterapi är att terapeutens förhållningssätt representerar ett slags alternativ till patientens. Den kognitiva terapeuten bemöter sin patient med inställningen att de problem som finns är begripliga utifrån ett
inlärningspsykologiskt perspektiv och att de med visst arbete kan låta sig tränas bort: attityden
är både förstående, undervisande och uppmuntrande. Den psykodynamiska terapeuten har i
vissa avseenden ett likartat sätt att närma sig sin patients problem. Man kommer – som många
av de jag intervjuat bekräftar – visserligen inte med några råd eller arbetsuppgifter, men det
avdramatiserande förhållningssättet är besläktat med den kognitiva inriktningens. Man skulle
kunna säga att den psykodynamiske terapeuten förmedlar en attityd av att ”intet mänskligt är
mig främmande” och av att de symtom som patienten beklagar sig över har en innebörd. Ett
viktigt inslag i båda dessa terapiformer blir alltså en internalisering av terapeutens förhållningssätt.
Bland de personer som jag intervjuat finns några kvinnor som anser att de tack vare den terapi de gått i fått mod att skaffa barn. En är Erna som är höggravid vid vårt samtal, en annan
är Vera, som är föräldraledig vid intervjutillfället. Erna har gått i en psykodynamisk psykoterapi, vilket även Vera gjort, men Vera har avslutat denna terapi utan att hon tycker sig fått
någon hjälp. Hon börjar i stället gå i kognitiv terapi, vilket hon menar bidrar till att hon får en
ny sorts trygghet – det är den terapin, som hon tycker varit till stöd för henne när hon velat bli
mamma.
Man kan förstås spekulera kring vilken betydelse det haft att Vera till en början tagit del av
en psykodynamisk psykoterapeuts synpunkter på hennes bakgrund och ångest inför att gå ut i
yrkeslivet. Kanske har det givit ett meningsbärande innehåll även åt samtalen med den kognitiva terapeuten och en bakgrund till varför prestation i olika former är så laddade för henne. I
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
98 (113)
förhållande till sin manlige terapeut med psykodynamisk inriktning blir det inte möjligt för
Vera att utveckla en god överföring och tilltro till att deras samarbete skulle tillföra henne
något. Ett sådant förtroende uppstår däremot gentemot den kognitiva terapeuten och här verkar det vara väsentligt att det är en kvinnlig terapeut. Det tycks som om Veras livsproblem i
någon bemärkelse haft med hennes upplevelse av kvinnlighet att göra. I sin terapeut möter
Vera en undangömd och bortglömd god modersgestalt som får henne att känna att hon räcker
till som hon är. När den sidan av henne själv väcks till liv i terapin blir steget ut i arbetslivet
inte längre så laddat av prestationsångest. Hennes nyvunna kvinnokraft räcker både till att ta
hand om henne själv och att föda barn.
Bland de intervjuade personerna kommer ytterligare en typ av livsproblem till uttryck i den
unga Sandras berättelse. Kanske kan i hennes fall livsproblemet sägas ta form i en oförmåga
att formulera en egen vilja och skilja ut sig från sin till lika delar beskyddande och dominerande fästman. Det som tycks hindra henne att komma vidare är en både medveten och omedveten ångest inför att bära med sig ett arv av psykisk sjukdom. Om man skall utveckla en individualitet och gå sin egen väg, krävs en kontakt med det egna känslolivet. Sandras fruktan
för vad hon bär med sig inombords hindrar henne från att känna efter och formulera sin vilja.
Här hjälper samtalen med hennes terapeut henne att både uttala sin ångest och få perspektiv
på den – hon inser att det funnits anledning för henne att känna sig ledsen och vilsen, trots att
hon utåt sett haft det så bra. Livsproblemet är inte längre olösligt.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
99 (113)
AVSLUTANDE TANKAR
Min målsättning med att göra intervjuer med personer som gått i psykoterapi var att få en bild
av hur denna process kan se ut ur ”ett patientperspektiv”; vad man upplevt och om man tycker
sig ha varit med om en erfarenhet som gynnat en personlig utveckling. I min framställning så
här långt har jag redogjort för vissa intryck från dessa intervjuer, och hur jag tänkt omkring
dem.
De psykoterapeutiska processerna kan uppenbarligen se olikartade ut och de kan låta sig
tolkas utifrån skilda synvinklar. Men likartade drag kommer samtidigt i dagen – som till exempel de ”nöjda” patienternas förtjusning i att få tala och berätta utan urskiljning – vilket ger
något slags fingervisning om vad som kan vara en viktig beståndsdel i det terapeutiska arbetet. Här finns även en förankring i psykoanalysens förhistoria. En av Freuds förebilder och
föregångsmän, den österrikiske läkaren Josef Breuer, hade en patient som ibland föredrog att
tala engelska. Denna kvinna (”Anna O.”) döpte Breuers behandlingsmetod (som Freud alltså
strävade efter att efterlikna) till ”talking cure”. Hon upplevde sitt fritt associerande tal som
”chimney-sweeping”, ett slags rensning, som fick henne att känna sig mer helgjuten och i
balans. Anna O:s krav att få uttrycka sig i ett associativt flöde kan sägas förebåda psykoanalysen, så som den kom att utarbetas av Freud. Man skulle alltså kunna säga att Anna O. och
Erna, Helga, Gun med flera, trots en tidsskillnad på drygt hundra år kommit fram till ungefär
samma slutsats: att det bland annat är talandet och därmed relationen till terapeuten, som banar väg för en inre utveckling.
Den som talar behöver ju någon som med inlevelse tar del av berättelsen. Den manlige
psykologstudenten Yngve säger i sin skildring av sina erfarenheter av att gå i terapi: ”Jag tror
att det som är verksamt i en terapi är upplevelsen av en annan människas närvaro. Det är kraften i lyssnandet”. Det är lätt att förstå och hålla med Yngve när han talar om lyssnandets betydelse. Att någon tar in våra ord och lever sig in i vad vi vill försöka förmedla är en grundförutsättning för empati, som vi mår väl av även utanför en terapisituation. Men Freud talar
också om en annan komponent, som han menar utmärker lyssnandet, nämligen att det även
sker på ett omedvetet plan. Utifrån Freuds erfarenheter reagerar analytikerns omedvetna på ett
likaledes omedvetet budskap från patienten, utan att detta budskap i stunden är medvetet för
någondera parten. Parallellt med den medvetna processen, det medvetna samtalet, äger således en omedveten kommunikation rum, som det i efterhand kan gå att medvetandegöra och
reflektera kring. Detta fenomen inträffar både utanför och i terapirummet, men det är i en te-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
100 (113)
rapi eller analys som det blir möjligt att fundera över innebörden i känslor och tankar som
väckts vid detta omedvetna utbyte. Sådana reflektioner utgör ett viktigt inslag i det psykoterapeutiska arbetet.
I mina intervjuer blir det också påtagligt hur betydelsefullt det är att det terapeutiska samarbetet vilar på en faktisk överenskommelse, en inramande arbetsallians. Helga uttrycker det
som att ”något i själva strukturen” i terapin var läkande och att hennes terapeut tog ansvar för
att denna struktur skulle upprätthållas bl a genom en terminsvis överenskommelse om ett fortsatt samarbete. Detta terapeutiska hållande är en trygghet, samtidigt som det också kan bli
objekt för överföringens olika utspel. En kvinna berättar om vilka starka känslor som väcktes
då hennes terapeut tog ett ovanligt långt sommaruppehåll: ”Jag undrade om hon verkligen
hade legitimation som terapeut, om hon hade varit ärlig mot mig. … Jag gick hela sommaren
och blev arg bara jag såg någon som liknade henne”. Här aktiveras alla tidigare svek som patienten upplevt: ”Hon fick nog ta emot en massa …”. I denna patients berättelse blir det tydligt hur ramarna i terapin i ett visst avseende är ett praktiskt arrangemang, men lika mycket
spelplatsen för ett återupplevande av tidigare relationer, ett instrument i det gemensamma
arbetet. Känslor som väckts i tidigare relationer låter sig förstås utifrån vad som väcks i förhållande till terapeuten.
En enkel sammanfattning av innehållet i mina intervjuer med före detta terapipatienter ger
vid handen, att majoriteten av dem som svarat är nöjda med sina upplevelser och tycker att
terapin varit värdefull för deras utveckling. Att det blivit så tycks bland annat bero på att dessa personer haft en lyhördhet för sitt eget inre liv och en nyfikenhet på innebörden av tankar
och känslor, snarare än att de haft en speciellt välfungerande uppväxtsituation. De har, ibland
trots vissa tidiga besvikelser, haft en förmåga att förhålla sig öppna till det psykoterapeutiska
arbetssättet och uthärda ett inledande motstånd.
De kritiska patienterna har närmat sig terapin med en misstänksamhet, som de inte lyckats
övervinna. För dem har det många gånger upplevts kränkande att ta emot något från någon
annan, i synnerhet om kontakten sett ut på ett annat sätt än vad man föreställt sig. Relationen
till terapeuten tycks ha återkallat omedvetna minnen av ett förödmjukande beroende som
väckt sorg och ilska. En kritisk och hård sida hos dem själva har projicerats ut på terapeuten,
som kommit att upplevas som maktfullkomlig och oempatisk. En arbetsallians har under dessa omständigheter varit omöjlig att upprätta.
Tydligt är att den psykodynamiska psykoterapin inte är en arbetsmetod som passar alla. I
mitt intervjumaterial finns också ett exempel på det: Vera, som först gick i psykodynamisk
terapi, vilket bara gjorde bara att hon blev mer deprimerad. Vera blev i stället hjälpt av arbetet
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
101 (113)
med en kognitiv terapeut. Som påpekats, kan utfallet av dessa terapier kanske inte tolkas helt
entydigt; det är svårt att säga hur den första terapin grep in i den andra. Under den kognitiva
terapin tar Vera dessutom antidepressiv medicin.
Som tidigare nämnts finns det anmärkningsvärda likheter mellan Helgas respektive Veras
skildringar om hur de upplevt sina kvinnliga terapeuter – den ena alltså företrädare för ett
psykodynamiskt, den andra för ett kognitivt synsätt. Enligt vad båda berättar förmedlar deras
terapeuter ett opretentiöst och kravlöst förhållningssätt, som blir befriande för dessa kvinnor
som var och en på sitt sätt ställt höga krav på sig själva. I enlighet med det kognitiva arbetssättet får Vera läxor och terapeutens attityd till dessa hemuppgifter blir något som Vera tar in
och gör till sitt: de högt ställda målsättningarna delas upp i mer realistiska delmål. Helga å sin
sida är tacksam över att hennes terapeut varken kommer med råd eller tillsägelser. Det innebär att Helga inte behöver tänka på några prestationer utan bara kan ”babbla på”. Det verkar
alltså som att det i visst avseende inte nödvändigtvis är vilken teknik som används som är
avgörande i en terapi, utan snarare vad som känslomässigt förmedlas.
Mot bakgrund av den utveckling som skett i synen på den psykodynamiska psykoterapin
och av hur den förvisats ut ur vården, är det svårt av avslutningsvis avstå från att kommentera
just detta skeende. Kanske kan man tänka att etableringen av kognitiv beteendeterapi har en
poäng däri att den gjort just det som en av dem jag intervjuade önskade – avdramatiserat synen på psykoterapi. Säkert är det också så, att många som hade svårt att stå ut med den till
synes ostrukturerade atmosfären i terapirummet hos den psykodynamiske psykoterapeuten,
känner sig lättade över att få råd och hemläxor av sin terapeut.
Jag tycker mig ofta se ett samband mellan övertygelsen om en viss metods förträfflighet
och den utövande terapeutens personliga erfarenheter. Aaron Beck, den amerikanske psykoanalytiker som på femtiotalet började utveckla den kognitiva beteendeterapins arbetssätt, hade
själv använt olika kognitiva strategier för att komma tillrätta med egna fobier och en depression. Han var missnöjd med den egenanalys han själv gått i, och ansåg att psykoanalysen hade
en alltför ofokuserad attityd till patienters problem. Med tiden kom han att helt förkasta idén
om det omedvetna så som Freud formulerat den.
Det finns likheter mellan Aaron Beck och Sigmund Freud i det att båda bygger sina teorier
på introspektion och försök att på egen hand (framgångsrikt) komma till rätta med och förstå
egna problem. På likartat sätt kan man tänka att många av dagens psykoterapeuter kanske fått
hjälp av en viss metod och därigenom övertygats om dess fördelar – alternativt blivit besvikna
och velat omorientera sig. Att förlita sig på en terapeutisk skolbildning är inte i första hand
resultatet av en intellektuell eller rationell process, även om det kan se så ut. Det är ett ställ-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
102 (113)
ningstagande som också bygger på personlighet, och på personliga erfarenheter och känslomässigt influerade processer. Man har upplevt något berikande och vill dela med sig av detta
goda. För vissa människor är det en lättnad att slippa den mångtydighet som psykoanalytiskt
tänkande representerar. Man får, som Aaron Beck önskade, koncentrera sig på att eliminera
det synliga symtomet, i stället för att spekulera kring vad det pekar mot eller betyder.
Som flera av dem jag intervjuade påpekade, fanns på 90-talet och tidigare en opinion som
ifrågasatte nyttan av psykoterapi (då gällde det kanske mer än nu i förhållande till fördelar
med medicinering). Kritiken idag ser delvis annorlunda ut, bland annat väcker psykoanalysens tankar om det omedvetnas betydelse ett hätskt motstånd bland mer kognitivt orienterade
psykologer. Den psykodynamiska teorin är därtill behäftad med en Akilleshäl som haft långtgående konsekvenser för dess popularitet, nämligen tanken att en individs uppväxtförhållanden påverkar hennes känsloliv och intellekt. Företrädare för ett mer naturvetenskapligt synsätt
har i stället velat hävda att ärftliga faktorer eller hjärnskador varit anledning då till exempel
vissa ungdomar haft svårt att relatera, drabbats av ätstörningar eller hamnat i missbruk. Det är
som om man föreställer sig att en reflektion från föräldrarnas sida kring den egna och barnets
livssituation inte kan leda till ansvarstagande eller utveckling, utan bara till en förlamande
skuldbörda. Ändå förefaller det mig att den förälder som orkar fundera över vad för slags miljö man skapat runt sitt barn, både kan ge det hjälp och lära sig mycket själv.
Psykoanalysens företrädare har aldrig hävdat, att ett speciellt trauma ligger bakom en individs känslomässiga skörhet – även om det är en populär föreställning. I själva verket blev
Sigmund Freud under senare delen av 1900-talet föremål för stark kritik för sitt påstående att
patienters vittnesmål om olika övergrepp i barndomen kunde grunda sig på deras egna fantasier. (Man ansåg att han därmed svek utsatta barn och solidariserade sig med föräldrarna.) På
ett likartat sätt har många av Freuds efterföljare betonat att det är barnets egen upplevelse av
olika händelser, som är avgörande för vilka spår de avsätter – oavsett vad som faktiskt ägt
rum. Även företrädare för psykoanalysen har påpekat att genetiska och konstitutionella faktorer spelar in i individens personlighetsutveckling.
Samtidigt är det naturligtvis för alla ställt utom all tvekan att det man upplever – speciellt
under tidiga år av sårbarhet och beroende – har en avgörande inverkan på ens tillvaro och
framtid. Också personer som till exempel hävdar att autistiska tillstånd har sitt ursprung i biologiska skador, genetiska faktorer, kostvanor, etc, menar att barn med denna diagnos bör behandlas med en viss metod eller pedagogik för att bli lugna och kontaktbara. Ingen skulle
komma på tanken att påstå att det är likgiltigt hur man tas om hand eller blir bemött.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
103 (113)
Det är dessvärre ofrånkomligt, att det finns föräldrar som gör det svårt för sina barn att få
utvecklas i lugn och ro. Det rör sig i många fall om människor som på grund av olika omständigheter inte kan axla det ansvar eller hysa den omtanke som en föräldraroll innebär. De har
påverkats av eller lever med sjukdom, fattigdom, inre eller yttre krigstillstånd och saknar möjlighet att erbjuda det härbärgerande som ett litet barn behöver. Många gånger kanske dessa
personer faktiskt agerar i övertygelsen om att göra det bästa för sitt barn, eller för människor i
dess omgivning eller kanske i förhållande till sin religiösa tro. Barns utsatthet är inte i första
hand psykoanalysens påfund, det är en kunskap som funnits i alla tider, och som bland annat
gestaltats inom konst och litteratur. Om detta berättar till exempel Aiskylos i det grekiska
dramat ”Orestien”, där kung Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att kunna genomföra
kriget mot Troja. En mer samtida version av ett likartat dilemma finns i Lukas Modyssons
film ”Mammut”, där välmenande föräldrar lämnar sina barn i andras vård för att kunna skapa
goda ekonomiska förutsättningar för sig själva och dem. Och i Finlands nationalepos ”Kalevala” kväder man i den trettiosjätte sången om den olycksfödde och våldsamme Kullervo:
”Den som en gång fostras galet,
vyssjas bakvänt, vaggas illa,
han blir aldrig som han borde,
aldrig vuxen till förståndet,
även om han blir till åren,
och till kroppen välutvecklad.”
Det finns en populär metafor för den psykoterapeutiska processen där den liknas vid en upptäcktsfärd, med terapeuten som reskamrat. Många av de intervjuade berättar också om sina
terapier på ett sätt som stämmer väl med denna bild. Odysséen gäller i hög grad den egna personens inre geografi, som samtidigt flätas samman med en upplevelse av att upptäcka vem
terapeuten ”är”. Den terapeut som inledningsvis erfars som en Woody Allen-inspirerad stereotyp blir undan för undan allt mer mänsklig, under det att arbetet fortgår med att upptäcka
egna omedvetna föreställningar och fantasier. På detta sätt kanske den psykoterapeutiska resan kan sägas vara en färd från schablonernas instängdhet till det oförutsägbaras öppna landskap, eller från yta till djup.
En förutsättning som ofta glöms bort är att inte heller psykoterapeuten vet hur resan kommer att se ut. Som terapeut har man till uppgift att vara den som lyssnar uppmärksamt till det
flödande tal, som patienten producerar. I uppgiften ingår att hjälpa till att urskilja det som
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
104 (113)
patienten själv inte alltid kan formulera medvetet, att alltså lyssna till vad som finns bakom
orden. Det viktiga, associativa talet får sitt innehåll genom terapeutens kommentarer och den
relation som växer fram under denna process.
Under arbetet kommer man som terapeut att beröras, ibland skakas om, tvingas ompröva
idéer och känna sig famla i dunkel under denna färd i ett okänt universum. När det i icke professionella sammanhang talas om psykoterapi är detta en sida av verkligheten som bara sporadiskt lyfts fram. Det är svårt att säga om det beror på terapeuters behov av att försöka dölja
sina tillkortakommanden, eller patienternas behov av att tro sig ha en alltigenom trygg och
solid terapeut. Det är som om man föredrog att föreställa sig att bara den som aldrig är ångestfylld eller ovetande kan ”klara” livet. Kanske beror en del av populariteten hos den amerikanske TV-serien ”In Treatment” på att den terapeut som skildras där har avklätts en allvetande attityd och framstår i en mer mänsklig dager.
En psykoterapi äger rum bakom en sluten dörr, både rent konkret och i överförd bemärkelse. Terapeuten har tystnadsplikt, som bara ges avkall på i strikt professionella sammanhang,
till exempel i en handledningssituation. Patienten å sin sida, berättar oftast inte så mycket för
sin omvärld. En personlig utveckling är en privatsak, och ibland kan mötena med den egna
inre världen kännas genanta och smärtsamma; de uppmuntrar inte till anförtroenden. Det anses inte heller förenligt med detta arbetssätt att till exempel filma terapisessioner eller på annat sätt göra dem tillgängliga för observation.
Det är därför inte märkligt att skeendet i ett terapirum kan förefalla hemlighetsfullt och
förmodligen är det därför som kriminalgåtan gärna används som ytterligare en metafor i samband med psykoanalys och psykoterapi. Det finns till exempel stora likheter mellan hur detektivromanernas privatspanare samlar information, då de skall utreda brott och hur Sigmund
Freud går till väga för att förstå dynamiken bakom ett hysteriskt tillstånd. I Sherlock Holmes’
värld bygger bevisföringen på till synes meningslösa detaljer; lite lera, en repa i en bordsskiva. Agatha Christie å sin sida låter den fantasifulla miss Marple dra långtgående slutsatser av
att den mördade kvinnan i ett herrgårdsbibliotek har korta, nerbitna naglar. För Freud är det
en patients felsägning eller hennes föreställning om lukten av bränd gröt, som ger viktiga ledtrådar i försöken att rekonstruera ett skeende – knappast ett brott, men ett inre drama som man
närmar sig med visst motstånd.
Det är dock inte en gärningsman man söker i en psykoterapi – även om många verkar tro
att inre utveckling innebär att man måste ”hitta boven” bakom en problematisk livssituation
eller skylla tillvarons motgångar på någon eller något. Däremot sysslar man bland annat med
försök att finna orsaken till varför en människas livsproblem blivit så överväldigande att de
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
105 (113)
hindrar hennes inre utveckling. Hur detta kunnat ske är i allmänhet i stora drag möjligt att
förstå, men vägen dit är oberäknelig och ibland tidskrävande. Kanske kan man likna denna
process vid ett slags detektivarbete, som när det väl påbörjats egentligen inte har något slut. I
motsats till hur det ofta förhåller sig med litteraturens kriminalgåtor leder det terapeutiska
detektivarbetet aldrig till ett entydigt och slutgiltigt svar. Även sedan mötena mellan terapeut
och patient faktiskt upphört, lever det – som intervjuerna visar – vidare inom dem som varit
delaktiga i det. Det slutna rummet representerar på så sätt både en plats för en efterforskning
och en bild för en individs inre värld, befolkat av minnen och fantasier från livets tidiga skeden.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
106 (113)
APPENDIX: PSYKODYNAMISK PSYKOTERAPI
Den psykodynamiska psykoterapin har både vad gäller människosyn och arbetssätt sina rötter
inom psykoanalysen, den behandlingsmetod som utvecklades av läkaren och neurologen
Sigmund Freud ett par decennier före 1900-talets början. Freuds namn är för många närmast
liktydigt med psykoanalysen, men naturligtvis har psykoanalytisk teori och behandlingsmetod
genomgått förändringar och vidareutvecklats, både under Freuds samtid och efter hans död
1939. Att Freud så starkt förknippats med psykoanalysen beror på det grundläggande arbete
han gjorde och på att han tidigt visade på vissa psykiska mekanismer, som utgör förutsättningen för samtida psykoanalytisk teori och praktik.
En av dessa grundförutsättningar är teorin om omedvetna psykiska skeenden. Sigmund
Freud var inte den förste att påstå att människan har en omedveten instans, men han är förmodligen den som givit det omedvetna dess mest omvälvande innebörd. En del av detta
omedvetna kan sägas existera konstitutionellt, som ett slags ”tänkande” som pågår utan att vi
vet om det. Denna inre funktion kommer till exempel till uttryck då vi plötsligt kan lösa en
uppgift, som tidigare förefallit omöjlig.
En annan del av det omedvetna är – hävdade Freud – tankar och känslor som trängts bort
från vårt medvetande därför att vi vill försöka undvika den olust eller smärta, som de skulle
kunna förorsaka. Upplevelsen av olust beror på att dessa tankar och känslor strider mot den
bild vi har av oss själva, vilket skapar en inre konflikt. I och med att dessa konflikter är
omedvetna ger de sig till känna i förvanskad form, ibland som det vi brukar kalla symtom –
till exempel ångest eller tvångshandlingar. En av Freuds upptäckter var att omedvetna konflikter kan göras medvetna i samtalen mellan psykoanalytiker och analysand. Man använder
sig av en viss arbetsmetod och samtalsform, som bland annat bygger på regelbundna möten
flera gånger i veckan, då analysanden ligger ner. Att inte ha ögonkontakt gör det lättare för
analysanden att uttrycka sig fritt, medan analytikern å sin sida mer förbehållslöst kan reflektera över vad som sägs – samtalssituationen har tappat sin konventionella sociala innebörd, när
man inte sitter mitt emot varandra.
Ett grundantagande inom psykoanalysen är också att individens psykiska utveckling följer
vissa banor, som påverkas både av biologiska förutsättningar och av barnets samspel med
omgivningen. Man tänker sig att denna utveckling består av olika faser som bygger på varandra. Individens tillblivelse är i själva verket en livslång process, men under barndomen är
den speciellt dramatisk och avgörande för den fortsatta känslomässiga och intellektuella mog-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
107 (113)
naden. Även om man räknar med att ärftliga faktorer spelar in då personligheten formas, påverkas skeendet också av inflytande från den yttre miljön och relationerna inom familjen.
I psykoanalysens tankesystem är den så kallade överföringen av avgörande betydelse. Med
detta begrepp avses den omedvetna upprepning av olika känslomässiga reaktioner som ständigt äger rum i samspelet mellan människor. Freud såg överföringen som ett eko av tidiga
relationer i livet, till föräldrar och syskon, och de känslor som väcks i denna process kan därför vara dramatiska och svåra att få distans till. De härstammar från barndomens beroende och
från försök att tillfredsställa vissa önskningar eller skydda sig mot smärtsamma upplevelser.
Då överföringen ger sig till känna i psykoanalysen är det ofta med en kraft som kan verka
omöjlig att värja sig mot. Om analytikern med sina kommentarer kan göra överföringen begriplig, förlorar den sin överväldigande karaktär och kan i stället bli ett hjälpmedel för att
skapa förståelse av hur analysanden upplevt tidigare relationer.
Naturligtvis är överföringen inte alls begränsad till den psykoanalytiska situationen, den
förekommer ständigt i vår tillvaro, medvetet eller omedvetet. Vi kan tycka att någon vi träffar
är lik en släkting eller en gammal vän, och många gånger är det svårt att frigöra sig från detta
intryck. I en sådan situation ligger överföringen nära vårt medvetande. Den omedvetna överföringen går inte att urskilja på samma sätt, eftersom den har sitt ursprung i vårt behov av att
hålla den inre världen oförändrad. I själva verket föredrar vi att leva i en värld av upprepningar, eftersom förändring medför en psykisk smärta. Att ha kontroll över den egna världsbilden
blir viktigare än att uppleva lättnaden då kanske hotfulla och tyranniska föreställningar avslöjas som luftslott.
Psykoanalytikerns egen känslomässiga reaktion, motöverföringen, uppstår i kontakten med
analysandens överföring, som också kan ses som en form av omedveten kommunikation.
Analytikerns motöverföring kan användas som ett sätt att förstå mer om analysandens inre
värld. De känslor som analytikern erfar kommer naturligtvis ur hans eller hennes egen känslorepertoar, men en viktig fråga för analytikern att ställa sig är varför dessa känslor väcks just i
relationen till en viss patient. Ibland kan reaktionen förstås som patientens egna känslor, som
vederbörande inte är i kontakt med; ibland vittnar den om hur människor i patientens närhet
kan uppleva honom eller henne. Genom att tillsammans med patienten reflektera kring de
känslor som väcks och vilka associationer de ger upphov till, blir det möjligt att avtäcka och
förstå analysandens inre värld.
Psykoanalysen omfattar alltså både en teori om mänsklig utveckling och mänskligt lidande, och en behandlingsmetod som är inriktad på att göra detta lidande begripligt och möjligt
att bemästra. Eftersom den psykoanalytiska behandlingen ger ökad kunskap och tolerans för
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
108 (113)
inre konflikter, skapas möjlighet för analysanden att förhålla sig på ett nytt sätt till sin personliga historia. Hon får kanske lättare att fatta beslut rörande sin livssituation, utnyttja sina personliga tillgångar och förändra sina relationer. Denna process förutsätter att varje analysand
tar ansvar för sina personliga val och sitt eget liv. Det är därför inte analytikerns uppgift att
komma med råd eller påpekanden om vad analysanden bör göra i en viss situation. Detta ickestyrande förhållningssätt har skapat en föreställning om att psykoanalytikern är tyst och passiv
i sin praktik. I själva verket kräver en respektfull och inväntande attityd ett stort engagemang
och dito närvaro.
En av de teoretiker som skrivit om och utvecklat det analytiska förhållningssättet är Wilfred Bion. Hans tankar utgår från hans syn på spädbarnsutveckling och på kommunikationen
mellan det lilla barnet och dess mor. Bion menar att det späda barnet förmedlar sig till modern
genom att rikta känslor mot henne. Moderns uppgift blir att ta emot och bearbeta dessa känslouttryck och ge dem tillbaka till barnet på ett sådant sätt att de inte blir hotfulla eller överväldigande. Modern skall på detta sätt fungera som ett slags behållare för känslor som barnet inte
kan härbärgera. Detta är en förutsättning för att det lilla barnet själv skall kunna utveckla ett
tänkande och ett förhållningssätt vid ångestladdade tillstånd. Enligt Bions synsätt kan modern
lättast ta emot sitt barns reaktioner om hon själv befinner sig i ett tillstånd som kan karakteriseras av yttersta avspändhet, närmast mellan sömn och vakenhet, och fjärran från logiskt tänkande.
Bion låter relationen mellan mor och barn bli ett slags förlaga för hur relationen mellan
analytiker och analysand skall fungera. Analytikerns uppgift blir att förhålla sig till de känslor
som analysanden på olika sätt förmedlar ungefär som en mor i förhållande till sitt spädbarn.
Analytikern bör kunna ta emot det som uttrycks utan – med Bions ord – minne och begär, det
vill säga så fritt som möjligt från förväntningar eller förutfattade meningar. Han eller hon
skall i stället försöka avlyssna egna känslor som väcks under mötet och använda dem för att
försöka förstå vad analysanden medvetet och omedvetet förmedlar.
Att på detta sätt granska och förändra föreställningar om sig själv som har sitt ursprung i
tidiga upplevelser och relationer, är ett arbete som tar lång tid. Därför är en psykoanalys också
ett flerårigt åtagande för både analytiker och analysand. Som framgår av benämningen inriktar sig den psykodynamiska psykoterapin på utforskandet av dynamiken, det känslomässiga
kraftspelet inom och mellan människor. Företrädare för detta arbetssätt delar psykoanalysens
syn på förloppet i individens utveckling och på uppväxtsituationens betydelse för att förstå
senare livsöden. Man ser den omedvetna konflikten som en viktig orsak till psykiskt lidande
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
109 (113)
och strävar efter förståelse av vad som sker i relationen mellan terapeut och patient. Ibland
används också uttrycket ”psykoanalytiskt orienterad psykoterapi” om denna behandlingsform.
En psykodynamisk psykoterapi inleds med en omfattande intervju av den blivande patienten. Syftet med den är bland annat att undersöka om just psykodynamisk psykoterapi är den
mest lämpliga metoden för att förstå och arbeta med de problem som man söker hjälp för. Vid
intervjun får terapeuten också inblick i patientens historia och nuvarande livssituation, och
hur han eller hon förhåller sig i samtalet och relaterar till terapeuten.
Om patienten känner sig beredd och motiverad att ge sig in i denna typ av terapeutiskt
samarbete, och terapeuten gör motsvarande bedömning, gör man en muntlig överenskommelse eller ett kontrakt. Man avtalar hur ofta man skall ses, vilken betalningen skall vara och vad
som händer då endera parten måste ställa in en tid. Man träffas vanligtvis antingen fyrtiofem
eller femtio minuter åt gången, vid en bestämd tidpunkt en gång per vecka, och patienten kan
sitta eller ligga ner. Denna överenskommelse utgör ett slags ram för det arbete man skall utföra tillsammans och innebär en trygghet för båda parter. En viktig förutsättning för att arbetet i
terapin skall fungera är också att en arbetsallians kan skapas mellan terapeut och patient. Med
detta menas en både uttalad och outtalad överenskommelse om att genomföra terapin, trots att
en sådan process kan innebära stora påfrestningar för både patient och terapeut. Exakt vad
som kommer att hända, vilka minnen eller känslor som kommer att väckas – både för patientens och terapeutens del – är omöjligt att förutse. Här liknar en psykoterapi det verkliga livet i
sin relativa oförutsägbarhet.
I den psykodynamiska psykoterapin formuleras sällan någon direkt målsättning eller överenskommelse om vad samtalen är avsedda att leda fram till. Arbetet är tänkt att innebära ett
utforskande av patientens medvetna och omedvetna föreställningar, och hur dessa påverkar
tillvaron. Under samtalen eller sessionerna står det patienten fritt att tala om vad man just då
tycker vara betydelsefullt eller svårt att hantera. Terapeuten lyssnar, ställer frågor eller gör
kommentarer, som lyfter fram och problematiserar det som sagts. I detta utforskande finns
inte heller några slutgiltiga svar eller säkra besked, där terapeuten iklär sig en expertroll. Det
är inte som ”specialist” som terapeuten bidrar till arbetet, utan genom öppenhet och vilja att
undersöka även det som kan förefalla obetydligt eller laddat av motstånd. Att inte veta är i
detta fall den mest fruktbara utgångspunkten. Liksom vid den psykoanalytiska behandlingen
räknar man med att den psykoterapeutiska processen ofta tar lång tid och att många terapier är
fleråriga.
För det mesta avslutas terapin på patientens initiativ, i allmänhet för att man tycker sig vara
nöjd med vad man uppnått i det gemensamma arbetet. Innan man skiljs åt avsätter man van-
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
110 (113)
ligtvis tid åt en avslutande period, då man bland annat tillsammans reflekterar över patientens
skäl att vilja avsluta terapin och vad terapin inneburit för patienten. Ibland faller det sig också
naturligt att under denna fas se tillbaka på andra avsked och uppbrott som patienten gjort.
Alla individer har inte intresse eller möjlighet att använda sig av en psykoterapi, som ligger
nära ett långsiktigt psykoanalytiskt arbetssätt. Ett skäl kan vara att det problem som patienten
vill ha hjälp med kräver en mer stödjande attityd eller en tydlig avgränsning. Den psykodynamiska terapin kan på det viset fungera som en arbetsmetod, som låter sig varieras och till
exempel begränsas till en kortare period. Man behåller samtidigt det psykoanalytiska perspektivet i förståelsen av patientens problem och processen i arbetet.
En psykoterapeut, som är legitimerad och som arbetar med psykodynamisk inriktning, har
en universitetsutbildning som grund – till exempel som psykolog eller socionom. Därpå följer
en flerårig, specialiserad och legitimationsgrundande högskoleutbildning till psykoterapeut.
Mellan grundutbildning och vidareutbildning krävs viss yrkesmässig erfarenhet med bland
annat patientarbete under handledning. Under vidareutbildningen ingår teoretiska moment
med seminarier och föreläsningar, en längre egenterapi samt handlett patientarbete. Denna
långa utbildning syftar till att förbereda den blivande terapeuten att kunna förstå sina patienters problem och symtom, och att inta ett förhållningssätt som gynnar patientens arbete med
sig själv.
En viktig del i det psykodynamiska patientarbetet består i ett aktivt lyssnande, som också
involverar terapeuten känslomässigt. Det är denna sorts lyssnande eller närvaro som den tidigare nämnde Bion anser utgör en förutsättning för det terapeutiska arbetet. Det hjälper patienten att kunna härda ut i sin ångest och hitta ett språk eller bilder för den, men kräver att terapeuten kan härbärgera starka och oförutsägbara känslor. Som terapeut dras man ofta med i
överföringens kraftspel, samtidigt som man skall försöka förstå och använda sig av sin egen
motöverföring. Man kanske blir kritiserad och ifrågasatt, eller idealiserad på ett sätt som man
själv känner vara tvetydigt. Ibland är patientens ångest stark och som terapeut känner man sig
maktlös och villrådig, man får svårt att tänka och förstår inte alltid vad som händer under
samtalen.
Detta är något som patienten sällan märker av, men som icke desto mindre är en del av terapeutens verklighet och ett inslag i hans eller hennes engagemang i sitt arbete. Det bidrar
också till att göra relationen mellan terapeut och patient speciell även för terapeutens del och
till att åstadkomma en utveckling och förändring inom honom eller henne. Detta är förmodligen anledning till att skrivande psykoterapeuter gärna dedicerar sina böcker till sina patienter
med tack vad de lärt sig under arbetet.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
111 (113)
Vissa företrädare för psykodynamisk psykoterapi har under de senaste åren kommit att
omarbeta och ”modernisera” metoden, vilket resulterat i inriktningar som till exempel relationell psykoterapi, interpersonell psykoterapi och affektfokuserad psykoterapi. Dessa arbetssätt
var ännu inte utvecklade eller vanligt förekommande då jag gjorde mina intervjuer. I min presentation har jag därför begränsat mig till en redogörelse av psykodynamisk psykoterapi i den
gestalt som jag antar att de flesta av de intervjuade före detta patienterna kommit i kontakt
med den.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
112 (113)
LITTERATUR
Den intresserade, som vill ta del av en systematisk framställning av vad psykodynamisk psykoterapi innebär, kan med fördel läsa Bo Sigrell: ”Psykoanalytiskt orienterad psykoterapi.”
Stockholm, Natur och Kultur 2000. I denna bok berättas dels om Freuds grundläggande arbete, dels beskrivs de av hans efterföljare vars namn förekommer i texten. Där förklaras också
närmare begrepp som överföring och motöverföring, ram, allians etc. Bokens litteraturförteckning kan ge fler hänvisningar till intressant litteratur.
Freuds fallstudier finns utgivna i en pocketversion av hans samlade skrifter, en MånPocket
med tryckår 2002.
Två fallstudier – ”Fru Emmy” och ”Miss Lucy” – som inte finns med i ovan nämnda bok,
kommenteras i ”På Freuds divan”, utgiven på Natur och Kultur 1994. Iréne Matthis har gjort
tolkningarna av just dessa fall och står också som redaktör för boken.
I ”Sigmund Freud. Mannen och verket” av Lars Sjögren (Natur och Kultur 1989) finns berättelsen om ”Anna O” återgiven.
I Jeffrey M Masson’s bok ”Sveket mot sanningen – Hur Freud kom att överge sin förförelseteori” (W&W, 1984) formuleras de anklagelser mot Sigmund Freud som omnämns i avsnittet ”Avslutande tankar”.
Detta kapitel återger mycket kortfattat vissa av Freuds tankar om omedveten kommunikation. De är hämtade ur artikeln ”Det omedvetna”, SS IX, Natur och Kultur 2003.
I detta avsnitt förekommer också en jämförelse mellan Freud och Aaron Beck, den kognitiva beteendeterapin upphovsman. Detta resonemang är hämtat ur en artikel i International
Journal of Psycho-Analysis 2001 av Jane Milton. Artikeln heter ”Psychoanalysis and Cognitive Behaviour Therapy – Rival Paradigms or Common Ground?”.
Rolf Sandell, professor emeritus i klinisk psykologi vid Linköpings universitet, har skrivit
mycket om psykoterapiforskning. Det går att ta del av hans produktion via internet.
Barbro Sandins bok om sitt arbete på Säters sjukhus, ”Den zebrarandiga pudelkärnan”, utkom första gången 1986. Den finns nu i en pocketutgåva på Dualis Förlag med utgivningsår
1998.
Elgard Jonsson har i ”Tokfursten” berättat om sina erfarenheter av terapin med Barbro
Sandin. Även denna bok – först utgiven 1986 – finns numera i pocket på Dualis Förlag.
Jurgen Reeders bok ”Det tystade samtalet” som nämns i kapitlet ”Livsproblem och psykoterapi” är utgiven 2010 på Norstedts.
KARIN ECKERSTEIN
DET SLUTNA RUMMETS MYSTERIUM
113 (113)
Mina kunskaper om evidensbaserad behandling har jag hämtat ur ”Evidensens många ansikten: Evidensbaserad praktik i praktiken”. Ingemar Bohlin och Morten Sager står som redaktörer och boken är utgiven 2011 på Arkiv förlag.
Under 2009 följde jag en kursen ”Kognitiv beteendeterapeutisk korttidsbehandling under
vuxenliv och åldrande” vid Psykologiska institutionen i Göteborg. Från denna kurs – föreläsningar och litteratur – har jag hämtat mina kunskaper om kognitiv beteendeterapi.
Bland skönlitterära skildringar om psykoterapi och psykoanalys finns två klassiker: Marie
Cardinals ”Orden som befriar” – en första utgåva på Bokförlaget Trevi 1978, och Hanna
Greens ”Ingen dans på rosor”, ursprungligen utgiven på Askild & Kärnekull 1972. Hanna
Greens bok utkom i nyutgåva på Dualis Förlag 2001.
Två mer samtida romaner om psykoanalys är till exempel Katrine Marie Guldagers ”Ljusgränsen”, W&W, 2008, och Anna Lytsys ”Fru Freud och jag”, utgiven på Normal förlag
2009.
Per Gunnar Evanders roman ”Fallet Lillemor Holm” utgavs på Bonniers förlag år 1977.
Annan skönlitteratur som refereras till är Conan Doyle’s novell ”De tre studenterna” (avseende Sherlock Holmes’ bevismaterial) samt Agatha Christie’s ”Liket i biblioteket”.
Aiskylos’ drama ”Orestien” gavs ut 2010 av Folkteatern i Göteborg, i samband med att
denna pjäs sattes upp där i regi av Lars Norén.
Det finländska dikteposet ”Kalevala” finns i en utgåva från 2002, på Atlantis förlag.
n
