Predikan i S:t Hans kyrka Första efter Trettondedag Jul, 12 januari 2014
Jesaja 43:1-4a * Apostlagärningarna 8:14-17 * Markus 1:9-11
D
et måste ju vara något viktigt med Jesu dop
eftersom en av årets 70 sön- och helgdagar,
den dag som idag är, har det som sitt tema.
Vad hände då vid Jesu dop, frånsett det som
alla kunde se och höra: att Johannes Döparen
döpte Jesus i floden Jordan, att Gud Faders röst
hördes från himlarna och att den Helige Ande kom
över Jesus som en duva?
Ja, det var kanske inte så mycket mer. När vi
döps i Faderns och Sonens och den Helige Andes
namn händer det mer: vi blir Guds barn och medlemmar i den kristna kyrkan, Kristi kropp; det eviga
livet föds hos oss, och, om vi är gamla nog för att
ha syndat, blir all vår synd förlåten. Det är inte lite,
det.
Men Jesus var Guds Son långt innan sitt dop;
Han är ”Guds enföddes Son, född av Fadern före
all tid”, som det står i trosbekännelsen. Det eviga
livet har på ett sätt alltid varit Hans och blev på ett
annat sätt Hans vid uppståndelsen, i alla fall föddes inte det eviga livet vid Hans dop. Någon förlåtelse fick Han inte, dels för att det är bara Han
själv som kan åstadkomma den, dels för att Han
aldrig begått någon synd.
Dock var Jesu dop början på Hans offentliga
verksamhet, när Han botade sjuka, predikade,
utbildade sina lärjungar och gjorde tecken och
under, vandrande omkring i det heliga landet med
Jerusalem och de heliga tre dagarna där som mål.
Hans dop var en slags högtidlig inledning på Hans
verksamhet, en initiationsrit. Men så mycket mer
var det nog inte – om jag nu förstått det rätt. Så
varför ägnar vi en hel söndag åt den saken?
Jo, om man frågar vad det som hände vid Jesu
dop lär oss om vem Jesus är, finns det mycket att
säga. Jesu dop uppenbarar nämligen en rad
väsentliga kunskaper om Gud.
Det är typiskt kristet. Kristen tro säger att Gud
verkligen är obegriplig och omöjlig att fatta med
vårt förstånd och samtidigt att Han har avslöjat/uppenbarat en rad sanningar om sig själv för
oss. Vi vet inte allt om Gud, men lika sant är att vi
ändå vet en hel del.
Jag ska säga tre saker som Jesu dop lär oss
om Gud och börja med det faktum att Jesus döptes i vatten.
Vatten är den mest nödvändiga förutsättningen
för livet på jorden och därför, i Bibeln likväl som
annorstädes, en symbol för just jordelivet. När
Jesus steg ned i floden Jordans vatten och lät sig
bli helt omsluten av det, var det en bild för att
Jesus steg ned i människolivet och lät sig bli helt
mänsklig, indränkt med allt mänskligt. Det skedde
inte vid dopet utan när Han blev ett människobarn i
Marias moderliv. Men Hans dop illustrerar det.
Det jordiska livet slutar, vilket ju egentligen inte
var meningen, med döden. Att Jesus döptes i Jordan, vars vatten rinner till Döda Havet, gör det
extra tydligt.
När Jesus blev människa blev Han det på riktigt, med också det jordiska livets svårigheter, in-
klusive döden. Han blev det, för att sedan med sin
uppståndelse rädda oss från döden och förgängligheterna. ”Den som dricker det vatten jag ger blir
aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa
med ett flöde som ger evigt liv." som Han sade till
kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:13-14). Den levande Gud blev dödlig människa för att vi dödliga
ska kunna bli evigt levande.
Också floden Jordan antyder det. När Guds folk
efter 40 år i öknen (en bild för livet på jorden) gick
in i det utlovade landet var det genom det vatten
där Jesus döptes, floden Jordan. Vid floden Jordan
for också profeten Elia till himlen, också det en
trailer om Jesu uppståndelse och det eviga livet.
Det andra jag ska säga är att såväl Johannes
Döparens närvaro som Gud Faders röst från himlen säger att Jesus är den Herrens tjänare, den
Messias, den utlovade, som alla profeter genom
tiderna talat om. Johannes Döparen representerar
dem som den siste och störste av dem alla. Gud
Faders röst i sin tur citerar ett av profeten Jesajas
ord om Herrens tjänare, och sammantaget säger
Johannes och Fadersrösten att vi kan se profetiorna om Herrens Tjänare som ord om Jesus, och
att vi kan se och känna igen Jesus i det som berättas genom hela den bibliska historien. Kristen
tro börjar inte med Jesu födelse, för att säga det
så. Jesu tid på jorden är en del, den viktigaste, i ett
Guds handlande som började innan tiden fanns
och fortsätter när tiden tagit slut.
Slutligen berättar Jesu dop att Gud är treenig,
att Gud är Fadern, som talar från himlen, att Han
är Sonen, som doppas i vattnet, och att Han är
Anden som sänker sig ned över Sonen och finns
mellan Fadern och Sonen. Läran om Gud som en
enda Gud men tre personer är en av de gudomliga
obegripligheterna. I Bibeln finns inte treenighetsläran formulerad. Det fick den kristna kyrkan, med
den Helige Andes hjälp, göra. Resultatet blev våra
trosbekännelser, de som tillsammans med Bibeln
är lärogrunden för alla kristna. När sanningen om
Gud som Treenig utformades utgick man förstås
från Bibeln, och berättelsen om Jesu dop var en av
de berättelser man då hade god hjälp av.
Om Treenigheten kan man säga mycket; nu
nöjer jag mig med det som är det tydligaste som vi
ser vid Jesu dop: att där Jesus är, där också
Fadern Skaparen och Anden Livgivaren. De är
alltid en enda Gud. Anar vi skapelsens Gud, är
Jesus och Anden med. Berörs vi av Anden, är inte
heller Fadern och Sonen långt borta. Fast Jesus är
i centrum, i alla fall för oss människor. ”Ingen
kommer till Fadern utom genom mig”, som Jesus
sade en gång, på sitt vanliga tydliga vis. (Joh 14:6)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
