Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Litauen 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) är i Litauen överlag mycket
god. Övergången till en demokratisk rättsstat har genomförts målmedvetet.
Anslutningsprocessen till EU skapade en harmoniserande lagstiftning på
området för mänskliga rättigheter. Prognosen för framtiden är positiv.
Det går dock alltjämt att peka på vissa tillkortakommanden då det gäller
tillämpningen av lagstiftningen och den allmänna MR-situationen.
Jämställdheten mellan män och kvinnor är alltjämt eftersatt. Övergrepp mot
kvinnor och barn, prostitution och människohandel samt förhållandena i
fängelserna utgör exempel på fortsatta problemområden som kräver
ytterligare ansträngningar men också samarbete på internationell nivå.
De sociala och ekonomiska rättigheterna är alltjämt eftersatta. Nära en
femtedel av befolkningen anses leva under fattigdomsstrecket och andelen
uppskattas vara dubbelt så stor på landsbygden. Skillnaderna mellan
välutbildade, arbetande stadsbor och lågutbildade, ofta arbetslösa
landsbygdsbor med bristande socialt skyddsnät är dessutom mycket stora.
Positivt är att landet förlängt och sedan på ett trovärdigt sätt fortsätter att följa
den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna som antogs av
Seimas, det vill säga parlamentet, år 2003 och det globala FN-stödda
programmet Human Rights Strenghtening, HURIST. Planen för de mänskliga
rättigheterna är skapad delvis utifrån svensk modell och innefattar konkreta
problem som landet söker åtgärda enligt en bestämd tidsplan. Det finns även
ett verkställande sekretariat knutet till planen samt en kommitté för de
mänskliga rättigheterna i Seimas.
2(19)
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för
mänskliga rättigheter
Litauen har ratificerat de centrala FN-konventionerna om mänskliga
rättigheter. År 2003 ratificerades det trettonde protokollet till den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som rör
dödsstraffet. Det fjortonde protokollet som rör Europadomstolen
undertecknades förra året. År 2003 ratificerades dessutom det fakultativa
protokollet till barnkonventionen som avser barn i väpnade konflikter.
Tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor är numera såväl undertecknat som ratificerat.
Det fakultativa protokollet som avser handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi samt den internationella konventionen om skydd av
gästarbetare och dess familjer ratificerades förra året.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga uppgifter som tyder på att statsmakterna sanktionerar eller
skulle ligga bakom politiska mord, försvinnanden eller avrättningar.
Tortyr är förbjuden enligt författningen. Uppgifter om polisbrutalitet och
övergrepp förekommer, om än i mindre omfattning än tidigare. Anmälda fall
av övergrepp lär dock sällan leda till åtal eller rättslig undersökning En tydlig
trend är emellertid att fler poliser och militärpoliser ges reprimander för
tjänsteöverträdelser.
Förhållandena på fängelserna fortsätter att förbättras, även om bristen på
medel, plats och utbildad personal fortsatt utgör ett problem. Antalet
klagomål från fångarna fortsätter att minska. Stadganden om kortare
fängelsestraff i den nya brottsbalken från 2003 anses ha haft viss betydelse för
den positiva utvecklingen. Statsmakten har också prioriterat frågan, särskilt
efter den kritik som riktades för några år sedan av Europarådet. För
närvarande pågår flera projekt i syfte att förebygga drogmissbruk men också
smittsamma sjukdomar som tuberkulos och hiv/aids.
Den kritik som riktats mot avsaknaden av meningsfylld sysselsättning och
återanpassning till samhället kvarstår också i år.
4. Dödsstraff
3(19)
Dödsstraffet avskaffades 1999. År 2003 ratificerade Litauen det protokoll till
den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter som förbjuder dödsstraff även i krigstid.
5. Rättsäkerhet och personlig frihet
Enligt konstitutionen är det litauiska rätts- och domstolsväsendet oberoende
av statsmakten. För att garantera större oberoende tillsätts domarna av ett råd
lett av Högsta domstolens ordförande. I syfte att stävja de korruptionstendenser som förekommer i lägre instanser har domarnas löner under senare
år höjts kraftigt. Det finns skäl att anta att korruption och/eller annat
otillbörligt inflytande också förekommer i högre instans.
De anklagade har laglig rätt till juridiskt ombud omedelbart i samband med
häktning. Emellertid anses bristen på utbildade jurister utgöra en försvårande
faktor för att tillgodose denna rättighet. De knappa anslagen till det nyligen
inrättade rättshjälpssystemet, med låga ersättningar till de juridiska ombuden
som följd, utgör också en försvårande faktor. Förhållandena drabbar
självfallet även andra svaga grupper i samhället som söker hjälp i rättssak.
En parlamentarisk ombudsmannainstitution inrättades år 1995 för att
övervaka maktmissbruk inom administrationen. Ombudsmannen kan bland
annat initiera en åtalsprocess, utdela en reprimand eller föreslå lagändringar till
Seimas. Institutionen har vid flera tillfällen kritiserat de långa häktningstiderna.
Sedan år 2000 finns också såväl jämställdhets- som barnombudsman.
Institutionerna ifråga börjar bli alltmer kända bland allmänheten, varför också
antalet anmälningar har börjat öka. Numera har även de som anser sig vara
utsatt för etnisk diskriminering eller diskriminering på grund av sexuell
läggning möjlighet att vända sig till ombudsmännen.
Godtyckliga frihetsberövanden uppges inte förekomma. Däremot är, som
nämnts ovan, häktningstiderna ofta alltför långa, vilket också lett till
internationell kritik och anmälningar till Europadomstolen i Strasbourg.
Missförhållandet kan huvudsakligen skyllas på alltför hög ärendebelastning
och bristande administrativ kapacitet. Landet söker för närvarande bl.a.
förstärka rättssystemet med fler och bättre utbildade domare för att komma
tillrätta med de långa häktningstiderna.
En ny processrättslig lagstiftning och en ny brottsbalk trädde i kraft 2003.
Den nya brottsbalken är anpassad till Europarådets regler på området och
EU:s Köpenhamnskriterier. Till följd av anpassningen förekommer
nymodigheter som till exempel kortare påföljder men även alternativa
4(19)
påföljder till fängelsestraff. Den nya lagstiftningen sätter också effektivare
ramar för häktningsprocessen. Den nya processrättsliga lagstiftningen
accepterar emellertid rättegångar "in absentia", det vill säga i den anklagades
frånvaro, något som har kritiserats av landets MR-aktivister.
Individens integritet respekteras. Skriftligt godkännande av domare eller
åklagare krävs i normala fall för att genomföra husrannsakan.
Det finns inga restriktioner beträffande medborgarnas rätt till inrikes- och
utrikesresor.
Förekomsten av korruption, förmodligen i samtliga sektorer, utgör ett
samhälleligt problem. I Transparency Internationals senast publicerade årliga
lista över korruptionen i olika länder hamnade Litauen, likt förra året, på 44: e
plats. Landet har ett index på 4,8 på en indexskala från ett till tio, det vill säga
under gränsvärdet för att betraktas som ett mindre korrumperat land.
Ett antal åtgärder har de senaste åren vidtagits för att komma till rätta med
korruptionen. En särskild institution utreder numera påstådda korruptionsfall.
Seimas har dessutom introducerat en särskild antikorruptionsstrategi och även
antagit lagstiftning som bl.a. syftar till att underlätta avskedandet av korrupta
tjänstemän. Den administrativa korruptionen lär vara mest utbredd. Som mest
korrumperade återkommer i särskilda studier polis, särskilt trafik- och
gränspolis, tull och rättsväsende samt den så kallade privatiseringsfonden. Vid
undersökningar över korrupta institutioner hos allmänheten brukar dock
sjukvårdssektorn hamna högst. Allmänhetens uppfattning härvidlag är att
sjukvårdsservicen blir bättre om patienten erbjuder ersättning utöver den
reglerade avgiften. Undersökningar visar dessutom att huvuddelen av
befolkningen (sjuttiofem procent) anser att mutor får avsedd effekt. Två av
tre litauer uppger att de inte skulle dra sig för en bestickning.
6. Yttrande- och mediefrihet
Yttrande- och mediefrihet garanteras av författningen och efterlevs. Censur
och monopolställning inom mediesfären förekommer inte. I den särskilda
medielagen, antagen 1996, fastställs medias och journalisters oberoende
gentemot staten. Meddelandeskyddet är emellertid inte heltäckande, eftersom
domstol kan beordra journalister att uppge sina källor.
Landet har självreglerande instanser som en pressombudsman och en särskild
pressetikkommission.
5(19)
Antalet tidningar och tidskrifter på litauiska ökar samtidigt som det finns
olika, både privata och statliga, radio- och TV-bolag. En av de största
morgontidningarna (Respublika) har en rysk utgåva och ett polskt
nyhetsmagasin som utkommer regelbundet. En viss ökande koncentration i
mediebranschen kan noteras.
Förenings-, församlings- och religionsfrihet garanteras också av författningen
och efterlevs tämligen väl.
Majoriteten av litauerna är katoliker. Nio samfund betecknas som
"traditionella", bland annat de katolska, rysk-ortodoxa, protestantiska och
mosaiska. De traditionella samfunden åtnjuter en särställning, vilket bland
annat berättigar till statliga bidrag.
7. De politiska institutionerna
Litauen är ett pluralistiskt demokratiskt samhälle med ett flerpartisystem.
Sedan den återvunna självständigheten 1990 har landet haft tretton olika
regeringar. Efter de senaste allmänna valen i oktober 2004 bildades en ny
regeringskoalition under den politiske veteranen Algirdas Brazauskas ledning.
Parlamentet Seimas utövar den lagstiftande makten. Seimas består av 141
ledamöter valda på fyra år. 70 av ledamöterna tillsätts i proportionella val och
71 genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Spärrgränsen för Seimas är fem
procent för partier respektive sju procent för partikoalitioner. Nästa allmänna
val hålls hösten år 2008.
Presidenten, republikens statsöverhuvud, väljs i direktval på fem år och
ansvarar ytterst för landets säkerhets- och utrikespolitik, är formellt
regeringsbildare och har rätt att initiera lagstiftning. Presidenten har också
vetorätt till föreslagen lagstiftning. Vid nyval juni 2004 valdes Valdas
Adamkus till president. Nästa presidentval hålls år 2009.
Kvinnors deltagande och representation i det politiska livet är fortsatt svagt.
Andelen kvinnliga parlamentariker av Seimas totalt 141 platser minskade från
25 till 14 i det allmänna valet år 2000. Vid de senaste allmänna valen 2004
ökade emellertid antalet kvinnor till 31. I den nya regeringen finns endast två
kvinnor.
6(19)
Statsstöd skall utgå till politiska partier som fått över tre procent i parlamentseller kommunalval. Det är emellertid inte helt klart i vilken utsträckning
systemet ännu börjat fungera.
Undersökningar visar att de nationella politiska institutionerna har lägst
förtroende hos allmänheten medan internationella organisationer, såsom FN
och EU, har det högsta.
8. Rätten till arbete och relaterade frågor
Litauen har undertecknat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta
centrala konventioner om mänskliga rättigheter på området: föreningsfrihet
och förhandlingsrätt (konvention nr 87 och 98), icke-diskriminering i
arbetslivet (konvention nr 100 och 111), förbud mot tvångsarbete
(konvention nr 29 och 105) samt förbud mot barnarbete (konvention nr 138
och 182).
Kvinnors möjligheter till arbete och lön på samma villkor som männen förblir
mer begränsade. Karriärmöjligheterna inom näringslivet bedöms som små
även om undantag finns. Utöver den som baseras på kön förekommer inte
någon mer allmän och omfattande diskriminering i arbetslivet. Även om
framsteg åstadkommits – särskilt till följd av ökade utländska investeringar - är
arbetsförhållandena alltjämt bristfälliga. Trots det handlar klagomålen, som
riktas till det statliga arbetarskyddsinstitutet, främst om lönefrågor.
Arbetslagstiftningen stadgar om 40-timmars arbetsvecka. Det finns dock fog
för att befara att varken arbetstiden eller den stadgade minimilönen alltid
efterlevs.
Enligt den officiella statistiken uppgick arbetslösheten 2004 till 11,4 procent.
Under det andra kvartalet 2005 har arbetslösheten sjunkit till 8,5 procent, den
lägsta på tio år, främst till följd av ekonomisk emigration och ökat antal
arbetstillfällen i tillverkningsindustrin och servicesektorn. Även
ungdomsarbetslösheten har sjunkit under samma period, från 21 procent till
16,5 procent. De regionala skillnaderna är dock stora. Enligt statistiken är lika
många män som kvinnor arbetslösa. Andelen långtidsarbetslösa är dock
fortsatt hög. 55,2 procent av de arbetslösa har sökt arbete i över ett år.
I Litauen finns fyra större nationella fackförbund till vilka separata
fackföreningar ansluter sig. Av den litauiska arbetskraften är endast 10-15
procent anslutna till fackföreningar. De flesta fackanslutna arbetar inom den
offentliga sektorn. Misstron till fackförbunden härrör med all säkerhet från
7(19)
sovjettiden. Huruvida fackföreningarna innehar någon reell
medbestämmanderätt är tveksamt. Arbetsgivarna bestämmer oftast
lönesättningen utan löneförhandlingar och inblandning från fackföreningen.
Lönesättningen sker oftast med stöd av statistik. Enligt den arbetsrättsliga
lagstiftningen från år 2003 har emellertid arbetsgivaren skyldighet att
förhandla med facket. Strejkrätten är lagskyddad och utnyttjas allt oftare.
Senast i oktober hotade The "Lithuanian Confederation of Trade Unions"
och "Solidarumas" samt "Lithuanian Labour Federation" regeringen med
demonstrationer och strejker om inte villkoren förbättras. Ett särskilt råd,
med deltagande av representanter för arbetsgivare, fackföreningar och
regeringen, dryftar och beslutar om gemensamma frågor, som t.ex. nivån på
minimilönen.
9. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Den litauiska befolkningen har enligt lagstiftningen rätt till fri sjukvård vid de
offentliga vårdinstitutionerna. Enligt undersökningar om korruption krävs
dock i praktiken, för att få bättre och snabbare sjuk- och hälsovård, att
patienten betalar "under bordet" samt står för kostnaderna i anslutning till
vården (mat, mediciner etc.).
Bland landets politiker tycks råda samsyn om bristerna i sjukvårdssektorn och
dess behov av effektivisering och reformer. En nationell storstrejk, som stod
för dörren under våren, kunde undvikas först efter att regeringen avgivit
långtgående löften om reformer och löneökningar inom sjukvårdssektorn.
I det budgetförslag för 2006 som regeringen förelagt Seimas ökar också
allokeringarna till hälso- och sjukvårdssektorn med 17 procent jämfört med
innevarande års budget.
Sedan 1993 har antalet dödsfall överstigit antalet födslar i Litauen.
Genomsnittlig förväntad livslängd vid födseln är drygt 72 år, varav drygt 66 år
för män och knappt 78 år för kvinnor. De vanligaste dödsorsakerna enligt
befintlig statistik är hjärt- och kärlsjukdomar, cancersjukdomar och externa
orsaker, där självmord utgör den avgjort främsta anledningen. Externa
dödsorsaker är fyra gånger vanligare för män än för kvinnor, särskilt för män
boende på landsbygden. Självmordsfrekvensen är sex gånger större för män
och avgjort större för arbetslösa män mellan 40 och 49 år på landsbygden.
Frekvensen av självmord, vilken ökat under en period av 12 år med över 70
procent, bedöms vara bland de högsta i Europa.
8(19)
Enligt den litauiska Statistiska Centralbyråns statistik som förts sedan 1997
över antalet registrerade alkoholmissbrukare pendlar antalet mellan 60 000
och 70 000.
Vad gäller spädbarnsdödligheten har denna halverats under de senaste tio
åren. Födelsetalen har dock gått ned från 2,03 år 1990 till 1,36 år 2003.
I april år 2000 fanns det 226 kända hiv-fall i Litauen. Fram till september 2005
har totalt 1 076 hiv-fall rapporterats. Trots de relativt låga hiv/aids-talen är
utvecklingstakten oroande. Litauens hiv-förebyggande- och
drogpreventionsarbete är relativt väl utvecklat och anses vara ledande i
regionen. Hälsoministeriet har ett omfattande samarbete med det nationella
aids-centrat, senast i samband med sjösättningen av det av UNAIDS
utarbetade CRIS (Country Response Information System).
Förståndshandikappade sätts i regel på institution, en vårdform som enligt
färska undersökningar varannan litauer anser vara den enda rätta för dessa. De
förståndshandikappade har sällan kontakt med övriga samhället. Vad slutligen
gäller den psykiatriska vården anses denna svårt eftersatt.
10. Rätten till utbildning
Grundskolan är obligatorisk och avgiftsfri. Litauen har nyligen förlängt
grundskoleutbildningen från nio till tio år. Så gott som hela befolkningen kan
läsa och skriva. Undervisningssystemet har i många stycken genomgått en
reformering. Standarden på skolundervisningen är dock varierande. På
landsbygden lär bristerna vara stora, särskilt när det gäller läromedel och
lärarkvalifikationer. Antalet skolor ökar och då särskilt privat- och friskolor.
Enligt författningen utgör utbildning en bas för landets utveckling, varför den
också sägs ha hög prioritet. En del av verkligheten är dock att Litauen anslår
mindre medel per utbildningsplats än något annat EU-land. Den litauiska
budgeten anslog för 2004 10,5 procent och för 2005 9,2 procent till
utbildningssektorn. I budgetförslaget 2006 ökar allokeringen med 8 procent
jämfört med 2005.
Kvaliteten på högskoleutbildningen är jämförelsevis låg och levnadsvillkoren
undermåliga. En stor demonstration mot nämnda förhållanden arrangerades
därför nyligen av studenterna, då också frågan om etablerandet av ett
studiestödssystem tog upp.
9(19)
Korruption antas vara särskilt vanligt förekommande på universitet och
högskolor. Särskilda studier visar att över 50 procent av högskolestudenterna
varit inblandade i någon form av mutor och bestickning.
11. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Under 2004 uppvisade Litauen en BNP-tillväxt på 6,7 procent. I år har takten
inte nämnvärt mattats av. Tillväxten under första halvåret beräknas till 6,4
procent. Tillväxten har dock inte kommit alla tillgodo utan medfört en
ökande klyfta mellan rika och fattiga och mellan stad och landsbygd. Enligt
United Nations Development Programmes, UNDP, senaste statistik lever
omkring 16,1 procent av befolkningen under fattigdomsstrecket. På
landsbygden beräknas en ännu större andel av befolkningen leva i absolut
fattigdom, särskilt bland "nyblivna" mindre jordägare. Även pensionärer,
arbetslösa, socialbidragstagare och studenter lever många gånger under
knappa omständigheter. För det fall den positiva ekonomiska utvecklingen
fortsätter torde förutsättningarna för framsteg av de sociala och ekonomiska
rättigheterna öka.
Sedan halvårsskiftet 2005 ligger genomsnittslönen på cirka 3 600 SEK, den
lagstadgade minimilönen på cirka 1 500 SEK och den genomsnittliga
ålderspensionen på cirka 1 100 SEK. Minimipensionen uppgår till ungefär
550 SEK. Det så kallade fattigdomsstrecket i Litauen bedöms ligga på ungefär
500 SEK. Även om UNDP kan fastslå att förbättringar skett det senaste året
uppskattas alltjämt drygt en halv miljon litauer, det vill säga var sjätte
medborgare, leva omkring eller under fattigdomsstrecket. Ungefär var tredje
familj med tre eller fler barn antas inte nå upp till den nivån. Vidare antas en
tredjedel av befolkningen vara beroende av ekonomiskt stöd från anhöriga för
att överleva.
Litauen antog år 2003 ett nytt program för fattigdomsbekämpning. Den
främsta anledningen till det nya programmet var att en särskild tillsatt
kommission dessförinnan hade slagit fast att politiken hittills, genom att rikta
in sig på olika former av sociala bidrag, huvudsakligen behandlat symptom på,
snarare än orsaker till, fattigdomen.
Under det allmänna valet oktober 2004 utgjorde fattigdomsbekämpning och
de sociala frågorna ett av de främsta debattämnena. Samtliga partier utlovade
stora förbättringar för de mest eftersatta grupperna. I regeringens
budgetförslag för 2006 ökar allokeringarna till det sociala välfärdssystemet
med 12 procent.
10(19)
12. Kvinnans ställning
Litauen har antagit en särskild jämställdhetslag och inrättat en ombudsman för
jämställdhet (JämO). Könsdiskriminering skall leda till rättsliga åtgärder, men
detta är ännu sällan fallet.
Trots framsteg lagstiftningsmässigt och införande av olika jämställdhetsfrämjande åtgärder är det politiska och ekonomiska inflytandet för litauiska
kvinnor begränsat. I sammanhanget kan bland annat noteras att kvinnors
löner i offentlig sektor ligger i genomsnitt 24 procent lägre än männens.
Som nämnts ovan är kvinnors deltagande och representation i det politiska
livet svagt. Den kvinnliga representationen på lokal nivå uppgår, likt den i
Seimas, endast till omkring 20 procent. Antalet kvinnor på chefsbefattningar
inom såväl stat, kommun som näringslivet är fortsatt oproportionerligt lågt.
Fler kvinnor än män studerar vid universitet. Trots detta har kvinnorna lägre
akademisk sysselsättningsgrad än männen (66 respektive 73 procent).
Kvinnorna besätter dessutom färre forskningstjänster vid de litauiska
universiteten.
I Worlds Economic Forums Gender Gap-index hamnar Litauen på 12:e plats
av 58 granskade länder med ett index på 4,58 av 7. Indexet mäter ekonomisk
delaktighet, ekonomiska möjligheter, utbildningsnivå, hälsonivå och politisk
makt. Ju högre siffra, desto mindre diskrepans mellan könen förekommer det.
Litauiska kvinnor hamnar längre ner i rankingen vid mätningen av hälsa och
utbildningsnivå.
De traditionella könsrollerna är genom den jämförelsevis konservativa
katolska kyrkan förhärskande i Litauen. Kvinnorna ansvarar i störst
utsträckning för hus och hem. Flera sociala problem, till exempel på grund av
alkoholism, har ökat under senare år. Våld i hemmet, särskilt mot kvinnor,
utgör ett omfattande problem, vilket också uppmärksammats av Europarådets
kommissarie för de mänskliga rättigheterna för två år sedan. Litauen saknar
specifik lagstiftning som rör våld i hemmet. Våld mot kvinnor utgör inte
heller ett debattämne i Litauen. Enligt "The National programme of Equal
Opportunities for Women and Men for 2002-2004" har cirka 63 procent av
kvinnorna åtminstone en gång före 16 års ålder utsatts för fysiskt eller sexuellt
våld eller åtminstone hotats om detta. Enligt andra uppgifter har var tredje
kvinna någon gång varit utsatt för misshandel och var femte för våldtäkt eller
11(19)
våldtäktsförsök. Påföljden för våldtäkt är fängelse, men få fall anses leda till
åtal.
Människohandel och särskilt handel med kvinnor utgör fortsatt ett problem
för Litauen. Även om fullständig statistik saknas synes en oproportionerligt
stor del av registrerade offer för människohandel i delar av Västeuropa ha
anknytning till Litauen. Enligt äldre statistik skulle t.ex. 14,7 procent av offren
för människohandel i Tyskland ha sitt ursprung i Litauen. De senaste
uppgifterna pekar på att det från Litauen årligen bortförs åtminstone 3 000
individer, såväl kvinnor som barn. Litauen är inte bara ett ursprungsland utan
också ett transit- och destinationsland för människohandel.
International Organization for Migration, IOM, är en av de mer synliga
organisationerna, vid sidan av organisationen ”Missing Person’s Families
Support Center”, då det gäller arbetet med att förebygga människohandeln.
Organisationen söker bland annat öka allmänhetens medvetenhet om
människohandelsfrågor, samla in uppgifter och utbilda tjänstemän, bland
annat polis och socialarbetare, för att öka landets kapacitet i kampen mot
brottsligheten i fråga. Enligt IOM kommer de utsatta flickorna för
människohandel oftast från instabila familjeförhållanden i urbana miljöer. De
är ofta lågutbildade och inte sällan ensamstående mödrar. Det är svårt att få
folk att vittna och enskilda polisers samarbetsvilja sägs ibland vara bristfällig.
Den centrala polisförvaltningen har dock börjat tillmäta dessa brott större
vikt, även om utredningsresurserna är begränsade. Den nya
strafflagstiftningen stipulerar fängelsestraff upp till tio år för människohandel.
Landet saknar dessvärre precis lagstiftning som reglerar kompensationsfrågor
och frågor som t.ex. straffrihet för illegal inresa för de utländska offren.
Kopplingen mellan prostitution och människohandel förefaller vara stor i
Litauen. Den katolska kyrkan är aktiv i bekämpningen av prostitution och
människohandel, men av allt att döma ifrågasätter vissa kretsar nyttan av
kyrkans arbete, främst mot bakgrund av dess moralsyn och uppfattning om
prostitution. I Litauen ses inte prostitution som ett socialt problem för vilket
det allmänna har ansvar. Det är istället kvinnan ifråga som har misslyckats
eller kvinnans eget val. Prostitution får anses vara allmänt accepterat i landet.
I april 2001 undertecknade parlamentets dåvarande talman, Arturas
Paulauskas, FN-projektet "National Plan for Support of Human Rights and
Protective Actions in The Republic of Lithuania", med syftet att förstärka
skyddet av mänskliga rättigheter i Litauen. Detta följdes av ett "Program för
12(19)
förebyggande och kontroll av människohandel och prostitution 2002-2004".
Programmet, som koordineras av inrikesministeriet, syftar till att strukturera
och organisera ett system för kontroll och förebyggande av människohandel
och prostitution samt utbilda och informera allmänheten. Programmet
använder sig t.ex. av information mot reklam för strippklubbar och annonser
om sexuella tjänster.
Särskilda riskgrupper som informationen riktar sig till är "tonåringar,
arbetslösa, flickor som upplevt våld och blivit utnyttjade i hemmiljö, kvinnor
och andra personer". Flera delar av den litauiska statsförvaltningen deltar i
projektet, liksom polisen, gränspolisen och enskilda organisationer.
Någon fullständig utvärdering av projekten, som alltjämt pågår, har ännu inte
gjorts. Enligt flera enskilda organisationer saknar dock de statliga insatserna
en tydlig strategi för att nå uppsatta mål, till exempel utvecklingen av ett
system för att motverka människohandel. Uppfattningen bland enskilda
organisationer är att ett permanent statligt råd borde upprättas för att
motverka handel med människor. I sammanhanget kan nämnas att den
litauiska staten endast avsatt 3 miljoner LTL (ungefär 8,0 miljoner SEK) för
implementering av programmet. Seimas har under sommaren 2005 godkänt
tillägg i lagstiftningen som kriminaliserar sexköp.
År 2002 undertecknade Litauen det protokoll till FN:s konvention mot
gränsöverskridande organiserad brottslighet som rör handel med barn och
kvinnor. Litauen medverkar i den nordisk-baltiska aktionsgruppen mot
människohandel som bildades år 2003 på initiativ av Anna Lindh.
13. Barnets rättigheter
Litauen har ratificerat samtliga internationella överenskommelser till skydd för
barnets rättigheter. Lagstiftningsmässigt har Litauen kommit långt i strävan att
efterleva barnkonventionen, bland annat genom särskild lagstiftning för
barnets rättigheter. En barnombudsman söker också sedan några år tillbaka
skydda barnets rättigheter. Även en särskild kommission mot sexuellt
utnyttjande av barn finns etablerad. För närvarande implementeras flera skilda
program och strategier för att främja barnets rättigheter, bland annat ett för
att stävja självmord bland barn och ungdom och ett om brottsbekämpning.
Den snabba ekonomiska omvandlingsprocessen sedan den återupprättade
självständigheten har i vissa avseenden påverkat barnens situation negativt.
13(19)
De föräldralösa barnen blir allt fler och gatubarn är en vanlig företeelse.
Antalet övergivna barn tredubblades under 1990-talet. Sammantaget
omhändertas omkring 3 000 barn årligen i Litauen. Ungdomsbrottsligheten
har tilltagit, möjligen till följd av ökad arbetslöshet bland dem som nyligen
lämnat skolan. Gatubarnens situation förefaller fortsatt vara synnerligen
otillfredsställande, trots samhälleliga insatser, något som också Human Rights
Monitoring Institute (HRMI) uppmärksammat.
Som nämnts ovan antas frekvensen självmord i Litauen vara bland de högsta i
Europa. Barn och ungdomar utgör härvid också en betydande riskgrupp,
särskilt pojkar.
Våld mot barn antas vanligt förekommande, även om fysiskt våld är straffbart
och kan medföra fängelsestraff. Kvarlevnad av gamla attityder och ovilja att
blanda sig i "familjeangelägenheter" försvårar säkerligen efterlevnaden.
Förvärv eller innehav av barnpornografi är straffbart. Tilläggsprotokollet till
barnkonventionen om försäljning av barn, barnprostitution och
barnpornografi ratificerades 2004. Frågan om människohandel är särskilt
betydelsefull, eftersom ett inte obetydligt antal av de litauiska offren är
underåriga. Som nämnts ovan beräknas 3000 individer årligen smugglas ut ur
landet (se avsnitt 12).
Straffbarhetsåldern för barn är 14 år.
14. Olika befolkningsgruppers situation
Det finns inga uppgifter som tyder på förekomst av systematisk, organiserad
och av statsmakterna sanktionerad diskriminering på grund av ras, hudfärg,
etnisk härkomst, religion, politisk eller annan åskådning i Litauen.
De nationella minoriteternas ställning tillvaratas dels av konstitutionen, dels av
lagen om nationella minoriteter. Viss annan lagstiftning, till exempel den
arbetsrättsliga, tillvaratar också de nationella minoriteternas intressen. Ett
särskilt råd för nationella samfund, bestående av representanter för 21 olika
minoritetsgrupper, upprättades 1995.
De nationella minoriteterna i Litauen utgör omkring en femtedel av
befolkningen. 83,5 procent av befolkningen utgörs av etniska litauer. Såväl
den ryskspråkiga minoriteten om 6,3 procent som den polskspråkiga om 6,7
procent anses förhållandevis väl integrerad. Efter den återupprättade
14(19)
självständigheten erbjöds medborgarskap utan beaktande av etnisk
tillhörighet. Till följd av den förhållandevis generösa lagstiftningen uppbär
numera 97 procent av befolkningen litauiskt medborgarskap. På grund av
lagens strikta krav om främst fast arbete och kunskaper i litauiska samt 10 års
dokumenterat boende saknar dock de flesta romer medborgarskap.
23 olika etniska minoriteter är företrädda genom 290 registrerade enskilda
organisationer. Några av de nationella minoriteternas intressen tillvaratas
dessutom av fem politiska partier. Ett av dessa, det som bevakar de "polska
frågorna", har två mandat i Seimas. Partiet driver bland annat frågor som rör
tillvaratagande och skydd av de polska skolorna, som de anser hotade, och
återbördande av polsk egendom som konfiskerats före och under andra
världskriget. Partiet verkar också för införandet av polska som administrativt
språk vid sidan av litauiskan. Trots vissa problem och meningsskiljaktigheter
anses dock den polska minoriteten vara välintegrerad.
Även den ryska minoriteten anses, som tidigare nämnts, vara välintegrerad i
det litauiska samhället. Den är emellertid inte lika socialt aktiv som den polska
och inte heller lika välorganiserad. Uppmärksammas bör att den ryska andelen
i statsförvaltningen är försvinnande liten. Att viss dold diskriminering mot
ryssar kan förekomma, av väl kända historiska skäl, får dessutom antas troligt.
Den till antalet begränsade romska minoriteten, enligt senaste folkräkningen
2 571 registrerade, får dock anses vara särskilt utsatt i det litauiska samhället.
Det förhållandet att majoriteten av romerna saknar medborgarskap medför
självfallet i sig ett påtvingat utanförskap. Romernas situation försvåras också
av det förhållandet att utbildningsnivån bland dem är låg och att de oftast
saknar arbete samt inte behärskar litauiska. Enligt HRMI:s senaste rapport
från april 2005 utsätts romerna ofta för diskriminering. I samma rapport
fastslogs att det litauiska samhället är ett av de mest främlingsfientliga i
Europa.
European Commission against Racism and Intolerance (ECRI), som kartlade
förhållandena i landet före EU-inträdet, fann att skyddet för personer
tillhörande minoriteter i Litauen var tillfredställande med undantag för
romerna. ECRI identifierade även andra tillkortakommanden för romernas
del, såsom avsaknad av hälsovård och id-handlingar. Inför EU-medlemskapet
genomfördes därför ett omfattande integrationsprogram 2002-2004, vilket föll
relativt väl ut. Den innefattade bl.a. satsningar på utbildning, yrkesträning,
hälsovård, program för drogavvänjning men också juridisk hjälp och kulturella
15(19)
aktiviteter. En andra fas av programmet har inletts. Huruvida
integrationsprogrammen kommer att leda till beständiga förbättringar för
romerna del är dock för tidigt att bedöma.
Romernas situation hamnade särskilt i fokus i slutet 2004. Den utlösande
anledningen var att sex romska bostäder efter attentat mot en polisstation
hade skövlats och bränts ned i den romska bosättningen Kirtimai på order av
Vilnius stad. Myndigheterna förklarade övergreppen med att bostäderna var
illegalt uppförda och att det där hade förekommit droghandel. De drabbade
romska familjerna har inte erhållit ersättning för övergreppen. I
sammanhanget bör nämnas att Vilnius stad har planer för utbyggnad av
området kring Kirtimai, som är beläget intill stadens flygplats, dessutom nära
eftertraktade naturområden. Det finns följaktligen anledning att den närmsta
tiden nogsamt följa romernas situation.
De litauiska judarna benämns "litvaks" och består i dag av cirka 4 000
personer. Den 23 september anordnas årligen möten och arrangemang som
syftar till att påminna om förintelsen i Litauen som bragte 220 000 judar om
livet. I Vilnius finns numera även ett särskilt judiskt museum, det så kallade
toleranscentret. Det organiserade judiska samfundet, som överhuvudtaget inte
existerade under sovjettiden, har god access till beslutsfattare. Behandlingen
av ärenden som rör återlämnande av under kriget konfiskerad egendom går
dock ytterst långsamt, liksom motsvarande polska ärenden. Det saknas
anledning att tro att förklaringen härtill skulle vara annan än ekonomisk.
Den internationella kommission som har till uppgift att utreda de förbrytelser
mot mänskliga rättigheter som begicks av de tyska och sovjetiska
ockupationsmakterna under andra världskriget fortsätter sitt arbete. Även
chefsåklagarämbetet fortsätter sina ansträngningar kring folkmordsfrågor. För
närvarande drivs ett 30-tal förundersökningar om folkmord.
HRMI bedömer att förekomsten av antisemitism bör ägnas fortsatt
uppmärksamhet vid sidan av romernas situation. Även ECRI noterade
förekomsten av antisemitism och antisemitiska manifestationer i Litauen.
Den kampanj mot judar och homosexuella som fördes under våren 2004 i
Respublika, Litauens näst största morgontidning, under rubriken "Vilka styr
världen", har under sommaren resulterat i en fällande dom. Tidningens
ansvarige utgivare och ägare, Vitas Tomkus, dömdes till ett bötesstraff om 3
000 litas (drygt 8 000 SEK) för "hets mot folkgrupp". Domen fastställdes
16(19)
under hösten 2005 av överinstans. Trots det blygsamma bötesbeloppet får
domen, den första någonsin i sitt slag, ses som en framgång.
U.S. Department of State har i likhet med förra året konstaterat, att
antisemitiska stämningar och antisemitisk våld ökat i landet. Enligt den
svenska ambassaden i Vilnius saknas tillräcklig grund för att påstå att
antisemitism och/eller antisemitiska våldsdåd ökat i Litauen under senare år.
Däremot står det klart att antisemitismen återigen blivit synlig.
15. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Den litauiska lagstiftningen avseende icke-diskriminering av personer på
grund av sexuell läggning är överlag EU-anpassad. År 1993 legaliserades
homosexuella relationer i Litauen. Den nya strafflagstiftning som antogs av
Seimas år 2000 erbjuder skydd för flera utsatta grupper i samhället. För första
gången nämndes också begreppet sexuell läggning i landets lagstiftning,
dessutom som en grund för skydd mot diskriminering.
Samma år antogs en ny lag om hälsa och säkerhet för anställda. Denna ger
även de homo- och bisexuella och transpersoner (HBT-personer) rätt till
likabehandling i arbetslivet. Sedan två år har personer ur HBT-grupperna
också rätt att vända sig till ombudsmannen för likabehandling. Enligt den
civilrättsliga lagstiftningen från år 2000 är det emellertid uttryckligen förbjudet
för homosexuella par att gifta sig. Dåvarande justitieministern förklarade
förbudet med att ett sådant inte överensstämmer med den förhärskande
romersk katolska trosuppfattningen. Litauen saknar alltjämt en nationell
handlingsplan för att komma tillrätta med diskriminering av HBT -grupperna i
samhället och för att söka öka kunskapen hos allmänheten och därmed
minska intoleransen i samhället.
Även om den litauiska statsmakten drivit på reformer i syfte att stärka och
skydda de mänskliga rättigheterna för HBT-grupperna får situationen alltjämt
anses otillfredsställande. Enligt HRMI omfattas de homosexuella av
permanent socialt utanförskap, en uppfattning som bekräftas av dess
företrädare.
I internationella undersökningar om mänskliga värden, som bland annat
undersöker acceptansnivån för homosexuella, uppvisade Litauen vid flera
tillfällen under 1990-talet de lägsta siffrorna i Europa. På goda grunder finns
skäl anta att attityderna alltjämt är negativa, särskilt på landsbygden där
17(19)
nedärvda uppfattningar från såväl Sovjettiden som från de religiösa
samfunden fortfarande äger giltighet.
Enligt Lithuanian Gay League, LGL, den mest framträdande organisationen
för homosexuella i Litauen, lever högst ett tiotal personer öppet "gay" i
Litauen. Även om uppgiften förefaller överdriven får den anses spegla
gruppens känslor och uppfattningar om hur det är att leva som homosexuell i
Litauen. De negativa attityderna i samhället mot de homosexuella skall enligt
LGL även reflekteras i landets institutioner, som t.ex. inom hälso- och
sjukvården och inom utbildningssektorn. Enligt LGL:s egna undersökningar
döljer till exempel 64 procent av de homosexuella sin läggning vid kontakter
med hälso- och sjukvårdssektorn för att undvika negativ särbehandling och
trakasserier. LGL uppger också att landets politiker, för att inte tappa i
anseende, avstår från att medverka i dess konferenser och seminarier. LGL
för inte någon dialog med den katolska kyrkan, eftersom det enligt
organisationen är lönlöst. För att undvika negativ särbehandling döljer de
homosexuella sin läggning också t.ex. i samband med bostadssökande. Enligt
HRMI är hatbrott vanligt förekommande, men sällan eller nästan aldrig
uppföljda av de polisiära rättsliga instanserna. Det finns två gayklubbar i
Vilnius som drivs i privat regi.
I övrigt kan nämnas att varken landets president eller regering omnämnde
eller tog avstånd från den del i ovan redovisade kampanjen i dagstidningen
Respublika som rörde "hets mot de homosexuella". Inte heller den katolska
kyrkan eller företrädare för de mosaiska trosbekännarna vidrörde förhållandet.
Domen "om hets mot folkgrupp" som sedermera föll över tidningens
chefredaktör avsåg endast hets mot den judiska folkgruppen, inte hets mot
homosexuella.
För två år sedan avstyrde premiärminister Brazauskas, efter påtryckningar från
den katolska kyrkan, ett lagförslag om att tillåta könsbyte. Han motiverade sitt
agerande med att "Litauen inte var moget för en sådan lag".
Hösten 2005 genomfördes en demonstration i Vilnius mot "spridande av
homosexualitet" och mot en eventuell "gay pride"-festival i landet. Den
stöddes av samtliga kristna samfund och fick stor massmedial
uppmärksamhet. I demonstrationen sågs såväl katolska präster som
företrädare för Vit Makt-grupperna.
18(19)
Avslutningsvis bör nämnas att LGL avser ansöka om att få International
Lesbian and Gay Associations, ILGA, Europakonferens år 2007 förlagd till
Litauen. LGL/Litauen deltar i det s.k. "equalprojektet, under ytan"
tillsammans med bland annat Sverige och Frankrike.
16. Flyktingars rättigheter
Den flyktinglagstiftning (lagen om flyktingstatus) som antogs år 2000 är i
huvuddrag i linje med internationella konventioner om flyktingars rättigheter.
Lagen föreskriver att migrationsenheten vid inrikesministeriet utgör första
instans. Genom den nya lagstiftningen övertogs den tidigare utlänningsnämndens funktion av nyinrättade förvaltningsdomstolar. År 2002 beslutades
om ett tillägg till lagen som förde Litauen ytterligare närmare EU:s,
lagstiftning bl.a. rörande flyktingbarns rätt till temporära förmyndare och
rätten att om möjligt återförenas med sina familjer i Litauen.
Mottagningsrutiner och förhållanden på flyktingregistreringscentret i Pabrade
och flyktingförläggningen i Rukla har förbättrats under de senaste åren. I
Pabrade hålls asylsökande som kommer från länder som anses som "säkra"
och därmed tros sakna skäl för asyl samt de som saknar giltiga resedokument
eller har ofullständiga sådana. Övriga asylsökande har rätt att vistas där helst
de önskar alternativt stanna kvar i flyktingförläggningen i Rukla under det att
deras ansökningar behandlas. En ansökan behandlas vanligtvis inom sex
månader och en avslagen ansökan kan överklagas inom två veckor.
Asylsökande har inte rätt att arbeta under tiden ansökan behandlas.
Litauen strävar efter en god integration av flyktingar och av personer som av
humanitära skäl garanterats temporärt skydd. Det sociala
integrationsprogrammet innefattar anslag till bosättning, hjälp att finna
bostad, socialbidrag, undervisning till och med gymnasium, undervisning i
litauiska, integration på arbetsmarknaden och sjukvård.
Majoriteten av de asylsökande kommer från Ryssland, varav nästan samtliga
uppges komma från Tjetjenien.
17. Funktionshindrades situation
I författningen garanteras medborgares rätt till ålders- och handikappension,
liksom socialt stöd i händelse av arbetslöshet, sjukdom eller frånfälle av
försörjare/make/maka. I en särskild lag om integration av handikappade
stipuleras att handikappade skall ha samma rättigheter som andra medborgare.
Ett särskilt råd för handikappfrågor finns också.
19(19)
Projekt som syftar till att komma från institutionaliserad vård för personer
med särskilda behov pågår.
Under året har den statliga pensionen för de funktionshindrade höjts.
Enligt HMRI är de funktionshindrade emellertid alltjämt föremål för
omfattande diskriminering. Trots de rättsliga framstegen anser organisationen
att tillgången till utbildning och arbete är fortsatt bristfällig.
Handikappsanpassningen av offentliga miljöer och byggnader går dessutom
för långsamt framåt.
18. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Nationella såväl som internationella organisationer för mänskliga rättigheter
bedriver verksamhet i Litauen. Statliga tjänstemän anses vara tillmötesgående
och hjälpsamma med att lämna ut uppgifter. Vidare inbjuds inte sällan
företrädare för de mer tongivande organisationerna för mänskliga rättigheter i
Litauen att medverka/ingå i statliga kommittéer och arbetsgrupper som
konsulteras i lagstiftningsarbetet. Särskilt synbara är "Human Rights
Monitoring Institute" och "Human Rights Association of Lithuania".
En rad enskilda organisationer arbetar också med olika gruppers mänskliga
rättigheter.
19. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter
Litauen besöks flitigt av en rad olika internationella organisationer som ges
tillträde till de institutioner de önskar besöka. Myndigheterna samarbetar fullt
ut. I landet finns representanter för UNDP, UNHCR, IOM, UNICEF:s och
UNESCO:s nationella kommittéer, liksom Helsingforskommittén,
Europarådet och EU-representationen. Nordiska ministerrådet är etablerat i
Vilnius. Därutöver är de bilaterala kontakterna och besöken många.
Flera internationella biståndsorganisationer håller på att avveckla sin
verksamhet i EU-medlemslandet Litauen, däribland UNDP.
Sveriges utvecklingssamarbete med Litauen har till övervägande del fasats ut.
Samarbetet med Litauen har istället övergått till andra former, så som
trepartssamarbete. Sida är emellertid alltjämt engagerat i vissa projekt, till
exempel några i syfte att motverka människohandel tillsammans med IOM.
