Hjärtrytmvariabilitet i Relation till Vänster- respektive
Högerhänthet
Populärvetenskaplig sammanfattning
Elias Jokhadar
Handledare
Professor Richard P. Sloan
Avdelning för Beteendemedicin, Institutionen för Psykiatri
Columbia University, New York, USA
Handledare
Associerad Professor Lennart Dimberg
Avdelning för Samhällsmedicine och Folkhälsa
Institutionen för Medicin vid Sahlgrenska Akademin
Göteborgs Universitet, Göteborg, Sverige
Läkarprogrammet
Göteborg, Sverige 2015
Populärvetenskaplig sammanfattning
Hjärt- och kärlsjukdomar är den ledande dödsorsaken i Sverige och i de flesta
industrialiserade länder. Till följd av detta bedrivs omfattande hjärtstudier inom modern
forskning, däribland denna studie. Hjärtrytmen är inte statisk likt en klocka; utan hjärtat slår
med en viss variation. Detta benämns hjärtrytmvariabilitet. En stor variabilitet i hjärtrytmen är
ett tecken på ett friskt hjärta. Omfattande studier gällande hjärtrytmen har visat att en stor
variabilitet är förknippad med mindre hjärt- och kärlsjukdomar. En stor variabilitet ger även
en bättre prognos vid hjärtsjukdomar så som hjärtsvikt och hjärtinfarkt. Vidare är en bättre
bibehållen variation i hjärtats slagrytm förknippad med längre överlevnad då denna
variabilitet normalt sjunker med ökande ålder. Hjärtrytmvariabilitet kan indelas i ett flertal
undergrupper, däribland, högfrekvent hjärtrytmvariabilitet. Högfrekvent hjärtrytmvariabilitet
är en produkt av den s.k. Vagusnerven som har sitt ursprung i hjärnan och ansvarar för att
sänka hjärtrytmen.
Tidigare studier på både människor och djur tyder på att hjärnans reglering av hjärtrytmen är
sidoförskjuten till en hjärnhalva. Det är dock tvetydligt till vilken. Det är vida känt att höger
hjärnhalva styr motoriken i vänster kroppshalva och vice versa. Därför kan vänster- respektive
högerhänthet ses som tecken på motoriskt sidodominant hjärnhalva, d.v.s. vilken hjärnhalva
som är motoriskt överordnad. Om nervstyrd hjärtreglering är sidoförskjuten till en hjärnhalva
kan den därför, inom en individ, förekomma antingen på samma eller motsatt sida som
motoriskt dominant hjärnhalva. Vi ställde oss frågan; sker det en förstärkning av den
nervstyrda regleringen av hjärtat då den samexisterar med motorisk dominans? Kan vi då
förvänta oss skillnader i variation av hjärtrytmen utifrån hänthet? Hypotetiskt, förväntade vi
oss sämre variation i hjärtrytmen hos vänsterhänta jämfört med högerhänta.
Vi använde oss av en stor nationell databas från USA innehållande 1,153 deltagare i åldern 35
till 86 år. Variationen i hjärtrytmen uppmättes via EKG registrering. Hänthet bedömdes via ett
frågeformulär som placerade deltagarna i en glidande skala från vänsterhänt till högerhänt. Vi
ville studera skillnader mellan individer i ytterändarna av denna skala varför en gräns för
starkt vänster- respektive högerhänthet definierades. Detta i syfte att utesluta tvåhändighet
som skulle försvåra tolkningen av vår analys.
Högerhänthet är mer förekommande än vänsterhänthet vilket även påvisades i vår
studiepopulation. Tidigare forskning har visat att vänsterhänthet är mer förkommande bland
män. Även det påvisades i denna studie. Vi såg ingen skillnad i hjärtrytmvariabilitet mellan
starkt vänster- och högerhänta varken hos kvinnor eller hos män.
Möjliga förklaringar till detta är (1) den potentiellt sidoförskjutna regleringen av hjärtrytmen
är inte relaterad till hänthet (2) nervsignaler med ursprung i en hjärnhalva kommer på sin väg
till hjärtat att integreras med andra nervsignaler. Detta skulle kunna upphäva möjligheten att
uppmäta en potentiellt överordnad hjärnhalva avseende hjärtreglering.
Stroke och andra hjärnskador kan orsaka kraftiga och i värsta fall livshotande rubbningar av
hjärtrytmen. Ytterligare forskning är nödvändig för att kartlägga en eventuell sidodominans i
hjärnan vad gäller reglering av hjärtrytmen. Detta kan vara av stor betydelse då extra
noggrann hjärtövervakning kan vara livsavgörande utifrån vilken hjärnhalva som skadas.
