Stockholm 2015-12-30 Kulturdepartementet [email protected] Synpunkter med anledning av aviserad skrivelse om arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige 1. Inledande kommentarer Riksdagen har i sitt budgetbeslut för 2016 för utgiftsområde 01, Rikets styre, angett ett mål för politiken för mänskliga rättigheter nationellt. Enligt detta ska politiken säkerställa ”full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter". Genom beslutet har riksdagen därmed markerat att det innefattar ”alla slags förpliktelser som de internationella åtagandena medför för Sverige som konventionsstat”. Regeringen har i budgetpropositionen för 2016 redogjort för planerna att till riksdagen återkomma med en skrivelse för arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige. Regeringen har här angett att en viktig del i den strategin är förslag om inrättande av en oberoende nationell institution med uppgift att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. En sådan ska enligt regeringen skapas utifrån de krav som ställs på en nationell institution enligt FNs så kallade ”Parisprinciper” och organiseras under riksdagen. Det här är enligt vår mening två betydelsefulla steg i arbetet för att stärka MRarbetet i Sverige, något som är absolut nödvändigt. Lika Unika utgår från att riksdagens mål om MR-politiken leder till närmare granskning av hur svensk lagstiftning måste förändras för att Sverige ska leva upp till FNs konventioner och där vill vi förstås framhålla konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD. Beträffande det välkomna förslaget om MR-institution, se våra kommentarer under punkt 5. 1 2. Ett nödvändigt men frånvarande paradigmskifte! ”Demokratiperspektivet innebär att erkänna rätten för alla människor att delta i hela samhällslivet”. Så lyder en mening i regeringens proposition 1999/2000:79, ”Från patient till medborgare”. Precis som ambitionerna var med FNs tidigare standardregler och sedan FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lade politiken fast ett angeläget värderingsskifte, ett paradigmskifte där mänskliga rättigheter skulle vara politikens fokus. För funktionshinderområdet skulle det leda till en vridning bort från en historisk och trångsynt inställning att den som lever med en funktionsnedsättning tillhör ”vård och omsorgs”-ansvaret. Inom FN-systemet sågs paradigmskiftet ”från patient till medborgare” vara viktigt att markera genom en förändring av organisationen. Därför flyttades ansvaret för funktionshinderfrågor från Världshälsoorganisationen WHO på kullen i Geneve ner till Palais Wilson och FNs eget högkvarter för mänskliga rättigheter vid stranden av Genevesjön. Som en kontrast till FNs åtgärder ser vi hur ansvaret för samordningen av funktionshinderpolitiken här i Sverige fortfarande tilldelas Socialdepartementet, under politisk ledning av ett ansvarigt statsråd som i sin tredelade statsrådstitel saknar just funktionshinderbegreppet. Regeringen bör mot den här bakgrunden i sin skrivelse och strategi om mänskliga rättigheter överväga hur en förändrad organisation och ett förändrat ansvar för funktionshinderfrågorna kan genomföras. Därmed kan regeringen också utgöra ett föredöme och en viktig illustration av värderingsförändringen ”från patient till medborgare”. Här är det lämpligt att ansvaret för funktionshinderpolitiken förs över till det departement där ansvaret för den nationella MR-politiken placerats, för närvarande Kulturdepartementet. 3. Sverige, FN-konventioner och de mänskliga rättigheterna. a) Brister i mänskliga rättigheter också i Sverige Lika Unika utgår i den här skrivelsen från läget och önskvärd utveckling av de mänskliga rättigheterna i Sverige med utgångspunkt från funktionshinderpolitiken och inte minst de rättigheter som enligt FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska garanteras. 2 FN-konventionen handlar om att säkra och stärka de mänskliga rättigheterna. Den utgår från en riktning framåt, något som rimligen innebär att Sverige som ratificeande stat granskar på vilka områden det finns brister och tar fram åtgärdsplaner för att leva upp till FN-konventionen. Regeringens MR-strategi såväl som det konkreta arbetet för att förverkliga strategin är inget som är separerat från politiken i övrigt. Inom funktionshinderområdet handlar det om att leva upp till både internationella åtaganden och till de mål som är beslutade för den nationella politiken. När utfallet av politiken följs upp i Myndigheten för delaktighets rapport ”Hur är läget 2015” bekräftas bilden av ett Sverige som har mycket att göra för att rättigheter som slås fast i konventioner verkligen ska komma människor till del. Visst är Sverige många gånger ett föregångsland men fortfarande finns en rad områden där politiken behöver stärkas, resurser skjutas till och mänskliga rättigheter garanteras. Lika Unika menar att regeringen i arbetet med MR-strategin måste ta tillvara de analyser och lägesbeskrivningar som exempelvis finns samlade i ”Hur är läget” från Myndigheten för delaktighet. Det handlar inte minst om rätten till arbete där arbetslösheten är högre och sysselsättningsgraden lägre i våra medlemsgrupper jämfört med befolkningen i övrigt. Det handlar om utbildningen där många elever med funktionsnedsättning inte får det stöd och de anpassningar som behövs om man ska klara skolan. Det handlar om rätten till hälsa. Idag är ohälsan högre hos personer med funktionsnedsättning än i genomsnitt. Lika Unika utgår från att den kommande MR-strategin innehåller beskrivningar av åtgärder för att möta de brister som idag finns. Vi förutsätter också att regeringen återkommer med förslag till konkreta åtgärder för att möta de rekommendationer som FN-kommittén lämnade till Sverige våren 2014. (Se också nedan) b) Tillgänglighet FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast tillgänglighet som en rättighet i sig. Tillgängliga och användbara miljöer och kommunikationer och tillgång till tillgänglig och användbar information och kommunikation är viktiga förutsättningar för att människor ska kunna ta del av sina mänskliga rättigheter och för ett aktivt deltagande i samhällslivet. På många områden har Sverige redan i dag en lagstiftning som, om den tillämpades, skulle öka tillgänglighet och delaktighet. Bristen på efterlevnad av gällande lagstiftning är därför något som en politik för mänskliga rättigheter måste möta. Här behövs också perspektivet ”Gör rätt från början”. 3 Då behöver användarperspektiv komma in redan från början av utveckling och innovation. Om FN-konventionen pekar ut riktningen mot bättre tillgänglighet och ökad delaktighet så finns det tyvärr röster i samhällsdebatten som vill gå motsatt väg. Politiken har till och med lagt konkreta förslag om att byggregler vad gäller krav på tillgänglighet och användbarhet ska försämras. Ska Sverige upprätthålla en politik för mänskliga rättigheter värd namnet så är det en oacceptabel utveckling. Därför väntar vi på konkreta förslag om en diskrimineringslag som är skarpare än idag när det gäller bristande tillgänglighet. Men lagen hänvisar till andra bestämmelser och därför är det grundläggande att dessa tillämpas som lagstiftaren har avsett. När bristande tillgänglighet den 1 januari 2015 fördes in som en form av diskriminering i lagstiftningen var det något som välkomnades av hela funktionshinderrörelsen. Skärpningen av lagen skulle inte bara ge enskilda möjlighet att anmäla och få ersättning vid diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Det var samtidigt en viktig markering från samhällets sida att det inte är acceptabelt att utestänga människor genom att avstå från att förbättra tillgängligheten och att inte efterleva de bestämmelser som finns. Med dagens skrivningar i diskrimineringslagen blir en stor del av samhället undantagna från bestämmelserna om bristande tillgänglighet. Där har lagstiftaren således sänt en signal om att bristande tillgänglighet accepteras. Lika Unika välkomnade regeringsförklaringen 2014 som uttryckte att undantagen ska bort och att lagen ska skärpas och breddas. Vi väntar fortfarande på lagförslag om detta. Så länge bestämmelser om tillgänglighet inte tillämpas och så länge undantagen finns kvar i diskrimineringslagstiftningen kan inte Sverige hävda att man gjort allt man kan göra för att säkra människors rättigheter att delta i samhället på lika villkor som andra. c) FN-rapportering och rekommendationer FN-konventionen måste vägleda den nationella politiken, inbegripet såväl stat, regioner/landsting som kommuner. Om de mänskliga rättigheter som här anges ska komma alla till del måste uppföljningar och analyser som pekar på brister tas på största allvar och leda till politiska initiativ och 4 åtgärdsplaner med en tydlig tidplan. En central sådan uppföljning av FN-konventionen är det system som finns inom FN med rapporteringar från konventionsstaten till FN, frågor från FN följt av konventionsstatens svar, förhör om rapporterna inför FN-kommittén och, när det gäller FN-konventionen CRPD, med funktionshinderrörelsens såväl skriftliga som muntliga bidrag i form av rapporter, underlag för frågor till staten och skriftlig alternativrapport. Resultatet av den processen blir rekommendationer från FN-kommittén till hur i det här fallet Sverige ska göra för att stärka rättigheterna och leva upp till konventionen. Våren 2014 kom FN-kommittén med sin första rapport till Sverige i form av en lista med 66 punkter med såväl analyser som rekommendationer till åtgärder. Lika Unika har efterlyst en mer samlad uppställning av hur Sveriges regering avser hantera rekommendationerna från FN. Fortfarande, ett och ett halvt år efter att FN-rapporten kom, saknas en sådan redovisning. Det är ytterst angeläget att MR-strategin behandlar hur mänskliga rättigheter ska kunna stärkas genom att observationer och rekommendationer från FN-kommittéer omsätts i konkreta åtgärdsprogram. d) Mänskliga rättigheter i budgetar och utredningar En nationell strategi för mänskliga rättigheter kan inte ses som ett separat dokument bortkopplat från andra politiska dokument och beslut. Ska rättigheterna förverkligas behövs resurser i kärnverksamheten samt tydliga direktiv i alla regleringsbrev. Stärks eller försvagas de mänskliga rättigheterna om ett visst beslut fattas? Det är något som måste belysas i de beslutsunderlag som tas fram, inte sällan i utredningsväsendet. Lika Unika menar att det här finns stor anledning att vara uppmärksam på perspektivet mänskliga rättigheter. Med vårt särskilda engagemang för funktionshinderperspektivet vill vi understryka att det är något som alltid måste finnas med i MR-arbetet, liksom jämställdhets- och barnperspektivet. Det blir samtidigt ett sätt att arbeta med FNs nya utvecklingsmål, ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling” som lyfter fram betydelsen av de fyra perspektiven för att inkludera alla, det vill säga funktionshinderperspektiv tillsammans med mänskliga rättigheter, kvinnoperspektiv och barnperspektiv. 4. En oberoende nationell MR-institution i Sverige 5 I Sverige finns ingen oberoende nationell institution eller mekanism för mänskliga rättigheter (en MR-institution), med ansvar för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta strider bland annat mot FN-konventionen om rättigheter till personer med funktionsnedsättning (CRPD), läs som ”konventionen” i fortsättningen. Konventionens artikel 33 handlar om hur genomförandet av konventionen ska övervakas på nationell nivå. Varje stat som har antagit konventionen ska etablera en mekanism, inklusive en eller flera oberoende mekanismer, för att främja, skydda och övervaka genomförandet. Det civila samhället ska också vara fullt delaktigt i övervakningsprocessen, och det gäller självfallet funktionshinderorganisationerna. a. En MR-Institution som vi ser det En nationell MR-institution är ett administrativt organ som inrättas för att skydda, övervaka och bevaka de mänskliga rättigheterna samt att ställa regeringar till ansvar för sina skyldigheter på människorättsområdet. Tillväxten av sådana organ har uppmuntrats av FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter. De fungerar oberoende av regeringar. Effektiva nationella MR-institutioner bidrar till att skydda enskildas rättigheter genom att bland annat övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, att råda staten för att uppfylla sina internationella och nationella åtaganden, samt att genomföra utbildningar om mänskliga rättigheter för alla delar av samhället. De så kallade ”Parisprinciperna” anger en minimal internationell standard vilket krävs för att de nationella MR-institutionerna effektivt ska fullgöra sin roll. Parisprinciperna är fastställda av FN och stämmer överens med de standarder som är grunden för ackreditering vid FN. Nationella MR-institutioner kan delas i tre huvudkategorier: kommissioner för mänskliga rättigheter, ombudsmän för mänskliga rättigheter och specialiserade institutioner. Vi förespråkar att en oberoende MR-institution verkar med brett mandat för mänskliga rättigheter. I jämförelse med den klassiska ombudsmannamodellen som tenderar att hantera klagomål gällande administrativa brister och olagliga åtgärder av myndigheter, har en nationell MR-institution i allmänna termer ett mandat för mänskliga rättigheter och ett bredare mandat för forskning och utbildning i människorättsfrågor. Särskilda kommissioner har etablerats i många länder för att se till att lagar och förordningar gällande skyddet av de mänskliga rättigheterna tillämpas effektivt. Nationella MRinstitutioner har också åberopats av bland annat Wien-deklarationen. b. Varför ska en MR-institution skapas i Sverige? 6 Sedan 2013 har det varit en av Lika Unikas målsättningar att arbeta för inrättandet av en oberoende MR-institution under riksdagen som skapas och verkar med utgångspunkt från Parisprinciperna. Idag finns ingen sådan institution vilket behövs. Efter att ha ratificerat FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) har Sverige i enlighet med artikel 33 i konventionen åtagit sig att inrätta en sådan institution för att övervaka genomförandet av konventionen och granska hur mänskliga rättigheter respekteras i landet. Sverige har fått återkommande kritik från olika övervaktningsorgan hos FN på grund av avsaknaden av en oberoende MR-institution, bland annat av FN-kommittén rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2014. En oberoende nationell MR-institution med tydligt mandat behövs i Sverige för att säkerställa mänskliga rättigheter. Två statliga utredningar år 2010 och 2011 har föreslagit att den bör inrättas för att främja ett systematiskt MR-arbete nationellt. Om man tittar på den internationella miljön kan vi konstatera att länder som Norge, Danmark och Finland redan har inrättat en MR-institution. c. Hur vill vi att den ska etableras? Lika Unikas uppfattning är att en oberoende nationell MR-institution som grundar sig på de så kallade Parisprinciperna ska etableras så fort som möjligt. Det har en stor betydelse hur en nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas. Därför vill vi se en inkluderande och transparent inrättandeprocess som involverar civilsamhället. Vi anser det viktigt att en MR-institution har ett brett mandat med såväl sanktionssom uppföljningsmöjligheter, liksom ett brett mandat för gransknings- och främjandeverksamhet. Ett tydligt funktionshinderperspektiv ska finnas med i arbetet, nämns inte det perspektivet från början och genomgående, så finns det inte med i planering, indikatorer och uppföljningar enligt vår erfarenhet. Dessa uppdrag ska omfatta såväl offentlig verksamhet som styrs av politiskt beslutande församlingar som domstolar. d. Om MR-institutionens arbete Processen ska inkludera institutionens mandat och kompetens, dess funktion och sammansättning, enligt Parisprinciperna. Vi vill se att institutionen ges ett så brett mandat som möjligt för att skydda ett antal specifika mänskliga rättigheter från alla rättighetsområden. Mandatet ska vara tydligt formulerat i den svenska lagstiftningen där en egen omfattande initiativrätt till institutionen är en viktig utgångspunkt. 7 Institutionen ska särskilt granska skillnader i rättighetsåtnjutande över landet på såväl nationell som regional och lokal nivå, liksom den dömande makten. Vi anser att de viktigaste ansvarsområdena för en MR-institution i Sverige ska vara att den ska kunna lämna synpunkter, rekommendationer, förslag och rapporter till regeringen, riksdagen eller annat organ på alla områden som berör främjandet och skyddandet av mänskliga rättigheter. MR-institutionen ska i detta uppföljningsarbete svara för en årlig rapport till riksdagen om MR-situationen i Sverige med förslag om hur situationen kan förbättras. I detta är ett mandat för krav på återkoppling om konstaterade MR-brister från det organ som har granskats nödvändigt. Den bör ha ett starkt främjandemandat med att kunna granska politiska beslutsprocesser och lagstiftningsarbete. MR-institutionen ska ha mandat att kalla kommuner, myndigheter och domstolar till överläggning. Den ska främja och säkerställa en harmonisering av den nationella lagstiftningen och praxis med internationella instrument för mänskliga rättigheter som Sverige tillträtt. Den ska kontinuerligt bevaka hur Sverige följer upp och åtgärdar rekommendationer från FN-kommittéer. Den ska stödja forskning och öka allmänhetens medvetande om FNkonventioner, mänskliga rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning, särskilt genom utbildning och massmedia. MR-institutionen bör med utgångspunkt från FNs rapporteringssystem involvera civilsamhällets organisationer i rapportering och granskningar om MR-läget i Sverige. e. Finansiering En MR-institution ska få egen finansiering för att hålla en oberoende status mot regeringen samt resurser för att anställa sin egen personal som står i rimlig proportion till det breda mandatet. Budgeten ska vara tillräcklig och få en permanent rättslig grund, samt belasta särskilt anslag under Riksdagsstyrelsen. f. MR-institutionens råd Institutionens ledamöter ska representera ett brett spektrum av intressenter och vara politiskt oberoende. Tillsättandet av högre poster inom MR-institutionen görs med civilsamhällets direkta inflytande över såväl tillsättning som kriterier för uppdragen. 8 I en anda av mångfald måste institutionen ha med representation från funktionshinderorganisationerna liksom andra företrädare av icke-statliga organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Det är angeläget att minoritetsgrupper här får ett verkligt inflytande. Civilsamhällets och minoriteters inflytande bör också formaliseras i institutionens mandat på det sätt som tillämpas i andra länder, exempelvis med ett övergripande organ som årsmöte eller ett fullmäktige för MR-institutionen. 5. Mänskliga rättigheter gäller oavsett kommunalt självstyre En betydande del av de politiska beslut och en stor del av den verksamhet som berör våra medlemmar sköts av kommuner och landsting. Därmed måste också kommunsektorn ta ett helhetsansvar i form av skyldighet att följa befintliga lagar som stiftas av riksdagen men som också innebär en skylighet att leva upp till de internationella förpliktelser som Sverige har efter att ha ratificerat internationella konventioner. Våren 2014 avlämnade FNs kommitté sin granskningsrapport om hur Sverige lever upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Delvis får Sverige positiva omdömen men där finns också brister belysta. En av dessa är att konventionen inte implementeras med samma kraft i landets kommuner. Eller som kommittén formulerar det: ”Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens politik och kommunernas politik när det gäller att genomföra konventionen”. Mänskliga rättigheter som ska garanteras var och en enligt de åtaganden Sverige har gjort internationellt får inte förminskas eller urholkas med hänvisning till det kommunala självstyret. Det innebär att Sveriges kommuner och landsting måste ta det ansvar som krävs om, som i det här fallet, intentionerna i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ska kunna förverkligas. Lika Unika har haft möjlighet att svara på remiss om förslaget till ny kommunallag. I svaret har vi pekat på att förslaget tyvärr saknar en sådan angelägen styrningsmekanism. Vi anför i vår skrivelse att kommunallagen i tillämpliga delar måste skärpas för att internationella konventioner och svenska åtaganden om att stärka mänskliga rättigheter ska kunna säkras och förverkligas, oavsett i vilken kommun eller vilket landsting människor bor. Lika Unika menar att den nationella strategin för mänskliga rättigheter måste fånga upp och ge förslag till lösningar på de klyftor vad gäller förverkligandet av rättigheter som finns mellan olika kommuner och landsdelar. Det är också i högsta grad avgörande för om det mål som riksdagen har antagit för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter ska kunna uppnås. 9 6. Lokalt och regionalt arbete med mänskliga rättigheter Regeringen har tecknat en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om lokalt ansvar och arbete med mänskliga rättigheter. Lika Unika är mycket positivt till att ett lokalt och regionalt MR-arbete kan intensifieras. Det är med stor säkerhet något som gäller generellt men från vårt perspektiv, där vi särskilt vill uppmärksamma FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är behoven stora. Som framgår ovan har också FN-kommittén rekommenderat Sverige att uppmärksamma de stora skillnader som finns mellan nationell nivå och det lokala när det gäller hur FN-konventionen implementeras i Sverige. Lika Unika vill understryka att funktionshinderrörelsen enligt FN-konventionen har en betydelsefull roll i arbetet med rättigheterna. I artikel 33, punkt 3 stadgas att ”det civila samhället, särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer som representerar dem, ska involveras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet”. Idag är ett sådant system hyfsat utvecklat på nationell nivå, såväl när det gäller Sveriges nationella politiska styrdokument som i FNs granskningsförfarande av arbetet med konventionen. Lika Unika menar att det i överenskommelsen mellan regeringen och SKL, samt i övrigt i framtida MR-arbete, lokalt är viktigt att leva upp till FN-konventionens krav på funktionshinderrörelsens inflytande i sådant arbete. Mänskliga rättigheter ska genomsyra all politik. För att det ska uppfyllas behövs tydliga regleringsbrev, resurser, ansvarig för mänskliga rättigheter i ledningen, samt mer kompetens. Det behövs även ett gemensamt språkbruk för mänskliga rättigheter på olika nivåer, med början redan i skolan. 7. Utbildning och kompetenshöjning om mänskliga rättigheter i hela samhället Lika Unika vill framhålla behovet av en kontinuerlig och ambitiös satsning på kompetensutveckling och utbildning om mänskliga rättigheter. Utifrån vårt engagemang när det gäller FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning vill vi påminna om att några mer omfattande utbildningsinsatser inte har förekommit om konventionen, med undantag för några konferenser i anslutning till att konventionen började gälla i Sverige. Utbildnings- och kompetensinsatserna behövs för såväl nationella som lokala/regionala beslutsfattare. Detsamma gäller tjänstemän på myndigheter, i regeringskansliet och i regionala och kommunala administrationer. Vi vill samtidigt 10 påminna om hur angeläget det är att denna kompetens och detta engagemang finns ständigt i både politiska och administrativa ledningar, för att få största möjliga genomslag och framgång av och i arbetet. Funktionshinderrörelsens roll är här given, inte minst utifrån det FN-konventionen slår fast om involvering av företrädare för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt måste också satsningar på utbildning och kompetensutveckling när det gäller arbetet med mänskliga rättigheter och om FN-konventionen (CRPD) innefatta funktionshinderrörelsens företrädare på alla nivåer. 8. Processen med ny MR-strategi Lika Unika välkomnar att regeringen nu återkommer till riksdagen med en strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Att regeringskansliet som en del i beredningen av frågan har bjudit in civilsamhällets företrädare att lämna synpunkter och ge inspel är också välkommet. Dock kunde denna samrådsprocess varit betydligt bättre strukturerad än vad som här varit fallet, med tydligare underlag att reagera utifrån. Rutiner för detta bör definitivt förbättras i framtiden framförallt då strategin för mänskliga rättigheter troligtvis inte blir tidsbestämd. Detta kräver en tydlighet i form, hålltider för utvärderingar och inspel. I det arbetet kommer en MR-institution har ett viktigt ansvar. Vi förordar att MR-institutionen bildas omgående. Med den lösningen kan också arbetet med MR-skrivelsen tillföras värdefulla synpunkter. Maria Johansson Ordförande för Lika Unika Lika Unika Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning Medlemsorganisationer: - Förbundet Sveriges Dövblinda - Hörselskadades Riksförbund - Neuroförbundet - Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar - Synskadades Riksförbund 11 - Sveriges Dövas Riksförbund Kontaktuppgifter Lika Unika: E-post: [email protected] Handläggare: Peter Andersson Lika Unika Telefon: 070-768 27 86, e-post: [email protected] Federationssekreterare Lotta Sondell Lika Unika Telefon: 070-768 28 78, e-post: [email protected] Ordförande: Maria Johansson e-post: [email protected] 12