Gl oben - Natur och miljö

Maten
b
en
o
l
G
Miljön
En skrift från
Natur och Miljö
Maten – Globen – Miljön
Skulle maten i världen räcka till åt alla om den fördelade jämnare, gör globaliseringen av världshandeln det lättare för uländerna att producera sin egen mat, kan systemet för Rättvis Handel råda bot på sociala orättvisor och miljöförstöring
i u-länderna, vad innebär genteknik och patent på grödor för matproduktionen i världen, hur konsumerar vi mat mer
miljövänligt? Svar på dessa och andra aktuella frågor om global produktion och konsumtion av vårt dagliga bröd hittar
du i detta häfte, som ingår i Natur och Miljös publikationserie med u-landsfrågor och globala miljöhot som tema.
Utgivare: Natur och Miljö r.f.
Bilaga i Finlands Natur nr 5 / 2006
Finansierad av utrikesministeriet, informations- och kulturavdelningen, enheten för utvecklingspolitisk information
Redaktör och ansvarig utgivare: Magnus Östman
Medverkande skribenter:
– Anders Ahlbäck, forskare i historia vid Åbo Akademi och aktiv inom Pro Rejäl handel Finland rf
– Kristina Lindström, docent i mikrobiologi vid Helsingfors universitet och Natur och Miljös
representant i delegationen för bioteknik
– U.B. Lindström, professor med jordbruksfrågor i u-länder som specialitet
– Linus Lång, studerande i miljövård och journalistik
– Malena Sell, anställd vid ICTSD – det internationella centret för handel och hållbar utveckling i Geneve (ställningstaganden i artikeln är hennes personligen och inte ICTSD:s)
Formgivning: Magnus Östman
Tryckt på Uusimaa i Borgå 2006
Omslagsbilder: U-B Lindström (övre och undre), Magnus Östman (bakgrund)
Tar maten slut i världen?
När småbrukarna, speciellt
kvinnorna, får tillgång till
jord, kredit och skolning
ökar matproduktionen,
minskar undernäringen
och stimuleras ekonomin.
Det är därför oacceptabelt
att både uländerna själva
och vi gör så litet för att ge
dem de här möjligheterna.
U.B. Lindström
U.B. Lindström
F
N:s målsättning att halvera andelen
svältande mänskor i världen fram
till år 2015 är en stor utmaning.
Enligt olika uppskattningar varierar antalet svältande i u-länderna mellan 850 och
1 200 miljoner. Av barnen är nästan en
tredjedel och av de vuxna nästan en femtedel undernärda. Sämst är barnens situation
i södra Asien, där nästan hälften är undernärda. Den vuxna befolkningens situation
är sämst i Afrika söder om Sahara, där en
tredjedel svälter. I östra Asien, Latinamerika, Mellanöstern och norra Afrika har
man kunnat begränsa de undernärdas
andel till 7–14 procent av befolkningen.
Den globala matproduktionen skulle väl räcka till för att täcka allas behov. Problemet är den
ojämna fördelningen av matresurserna.
I industriländerna, främst i de före detta
östblocksländerna, finns uppskattningsvis över 30 miljoner undernärda mänskor.
Som en följd av energi- och proteinbrist får
dessutom 3–3,5 miljarder mänskor för lite
livsviktiga vitaminer, mineraler och spårämnen.
Jordklotets nuvarande produktion av
föda skulle räcka för att garantera alla
mänskor tillräckligt mat – om den bara
fördelades jämnt. Det här gäller dock bara
i teorin, i praktiken sker detta inte. Fattigdom och svält går hand i hand. I många uländer har de fattigaste mänskorna inte råd
Maten – Globen – Miljön
Hur kan det ske?
Jag glömmer aldrig synen av en - som
jag trodde - nyfödd flicka i famnen
på sin mamma på en hälsostation i
sydöstra Madagaskar. ”Hur gammalt
är barnet?”, frågade jag hälsovårdaren
Francois. ”Sex månader”, löd svaret.
”Flickan var underviktig vid födseln,
mamman hade för litet bröstmjölk och
var för fattig för att köpa ersättande
näring”, sade han. ”Mamman kom för
sent till oss, flickan dör snart”. Francois
fick rätt. Ännu i dag långt senare minns
jag hur upprörd jag blev. Hur kunde
något sådant ske?
med att köpa tillräckligt med mat, fastän
den finns i tillräckliga mängder. Här bör
också påpekas att över 70 procent av de
undernärda lever på landsbygden. Flickor
och kvinnor lider mycket oftare av undernäring än pojkar och män. Enbart genom
att öka produktionen av mat kan man alltså
inte få ett slut på undernäringen.
Begränsad ökning
av matproduktionen
Den nuvarande omfattande undernäringen har flera orsaker. U-länderna har
satsat och satsar fotfarande alltför litet på
att utveckla matproduktionen och landsbygden. Huvudansvaret för detta har
beslutsfattarna i u-länderna, men också
industriländerna har kortsiktigt minskat
finansieringen av den här sektorn.
”Reservområden” som skulle duga som
åkermark finns det endast litet av, närmast
i Afrika och Latinamerika, och i många fall
på ekologiskt känsliga områden där odling
kan ifrågasättas. En fjärdedel av jordens
åkerareal är redan drabbad av erosion och
10 procent lider av för hög salthalt. Enligt
en uppskattning försvinner två procent av
sorterna av odlingsväxter och fem procent
av husdjursraserna årligen. Bristen på vatten för bevattning av grödorna är redan
skriande på vidsträckta områden i Asien,
Norra Afrika och Mellanöstern.
Befolkningstillväxten avtar
Spannmålsskördarna har speciellt i Asien
minskat trots den ökade gödslingen. Fiskfångsterna går det inte längre att öka eftersom 70 procent av de bästa fiskevattnen
redan nu är allt för hårt beskattade, enligt
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO. Klimatförändringen kommer
enligt FAO inom 30–50 år att påverka matproduktionen negativt i många tropiska
och subtropiska områden. På vissa områ-
Maten – Globen – Miljön
U.B. Lindström
U. B. Lindström
Omkring en tredjedel av u-ländernas barn är undernärda, i södra Asien nästan hälften.
den, främst på nordligare breddgrader, kan
klimatförändringen även öka skördarna.
I en färsk undersökning från universitetet i Illinois konstateras dock att nyttan
av ökad koldioxidhalt sannolikt är hälften
mindre än man tidigare uppskattat. Dessutom kommer den ökande ozonhalten att
minska skörden av odlingsväxter i motsvarande grad.
Av ovannämnda orsaker anser jag att
det är svårt men inte omöjligt att öka matproduktionen med 40–50 procent fram till
år 2020 med mer ekologiska metoder än
idag. Att minska undernäringen kommer
inte heller att vara lätt.
Den viktigaste grundförutsättningen
för att förbättra livsmedelssituationen är
att man får bukt med befolkningsökningen.
Det är därför glädjande att befolkningstillväxten i världen nu håller på att minska,
enligt FN.
Då u-ländernas kvinnor år 1960 födde i
medeltal sex barn är siffran nu 2,9. Hälften
av jordens befolkning lever redan i länder
där kvinnorna i medeltal föder färre än två
barn. Den globala befolkningstillväxten
har avtagit till en procent per år, vilket naturligt nog ökar tillgången på mat.
Tillräckligt spannmål i framtiden?
Trots att hektarskördarna minskat förutspår det internationella livsmedelspolitiska
forskningsinstitutet IFPRI att u-ländernas och i-ländernas spannmålsproduktion kommer att växa med 1,5 respektive
en procent i året – alltså i samma takt som
den avtagande befolkningstillväxten. Ändå
borde u-länderna år 2020 importera 1520 procent av sitt spannmålsbehov. Enligt
IFPRI kan Nordamerika och EU mycket
väl tillgodose det här behovet. Importen
till både östra och västra Asien och norra
Afrika kommer uppskattningsvis att fördubblas fram till år 2020. Även i södra
Asien och i Afrika söder om Sahara kommer importbehovet att öka, medan det
minskar i Latinamerika. I östra Asien, speciellt i Kina, beror ökningen av importen
till stor del på att man här har allt mera börjat använda säd som boskapsfoder.
Worldwatchinstitutets förra chef Lester Brown har länge varnat för att Kinas
kraftigt ökande import av spannmål kommer att förorsaka allvarliga störningar på
världsmarknaden, vilket leder till kraftiga
prisstegringar. Ändå har Kina sedan början
av 1950-talet förmått öka sin spannmålsproduktion med tre procent per år och landet kommer sannolikt fortfarande att själv
kunna producera största delen av sin mat.
IFPRI förutspår att u-ländernas inkomster fram till år 2020 kommer att öka med i
medeltal fyra procent. I Asien är ökningen
sex procent. Allt fler u-länder kommer därmed att ha råd att köpa säd, men inte de
allra fattigaste. Det går knappast att trygga
dessa länders tillgång till spannmål till ett
rimligt pris om i-ländernas alla lantbruksstöd avskaffas. Däremot borde man avstå
från i-ländernas exportstöd, som påverkar
u-ländernas matproduktion negativt.
Tar husdjuren brödet
ur munnen på de fattiga?
Av de 49 fattigaste u-länderna är 45 nettoimportörer av mat. De kommer ännu
länge att vara beroende av importen från
i-länderna. Många är rädda för att ”brödet
➤
U.B. Lindström
ordningen 3,5 procent av u-ländernas budgeter. I Afrika är andelen dock 20 procent.
Om dessa investeringar förblir ogjorda
finns det inte enligt IFPRI något hopp om
ökad livsmedelssäkerhet. Tvärtom finns
det risk att de svältandes andel ökar.
Husdjuren ger mänskan en tredjedelen av hennes näring. Utan idisslare kan inte jordklotets
väldiga gräsarealer utnyttjas. På bilden vattenbufflar i Tanzania.
➤ tas ur munnen på de fattiga” då husdjuren
i allt högre grad utfodras med säd. Det här
är en överdrift. I hela världen används en
tredjedel och i u-länderna en femtedel av
spannmålen som husdjursfoder. I Indien är
andelen nio och i Kina 25 procent. I många
i-länder går 60–70 procent av spannmålen
(inklusive fodersäd) till husdjuren, vilket
inte ekologiskt är vettigt. Det är ändå blåögt att tro att den säd i-ländernas boskap
konsumerar till någon större del vore tillgänglig som föda för de fattiga.
Husdjurens roll i näringskedjan är ofta
missförstådd. De står ändå för omkring en
tredjedel av mänskans föda och producerar
proteiner av hög kvalitet, livsviktiga vitaminer och spårämnen. En kombinerad växtoch djurproduktion är ekologiskt bättre än
en ensidig växtproduktion. Globalt finns
det tre gånger mer betes- och ängsmark än
åker. Betes- och ängsmarken kan inte utnyttjas utan kor, getter och andra idisslare.
I Afrika behärskas ett område lika stort
som USA av tsetse-flugan. Det här området kan bara utnyttjas av den motståndskraftiga västafrikanska nötkreatursrasen
N’Dama. De i huvudsak på gräs uppfödda
idisslarna producerar ett kilogram kött
med tre kilogram säd. För att producera ett
kilogram mjölk eller ett kilo ägg går det åt
ett kilogram säd.
Skriande behov av jordreformer
Med en kalori fossil energi producerar
idisslarna mat, fiber och gödsel motsvarande två kalorier energi. I växtproduktionen går det däremot ofta åt 5–10 kalorier
fossil energi för varje producerad kalori
mat. Fossil energi i form av olja och kol
förbrukas då handelsgödsel och kemiska
bekämpningsmedel framställs och då traktorer och transportfordon används.
I de fattiga länderna äter idisslarna fortfarande i huvudsak gräs och de enmagade
djuren rest -och avfallsprodukter, men tyvärr håller man även här på att öka användning av säd som foder. Även den snabba
tillväxten av storskalig, ”industrialiserad”
husdjursproduktion är oroväckande, eftersom den skadar både miljön och djurens
och mänskors hälsa.
I de flesta u-länder finns ett skriande
behov av jordreformer. I Brasilien äger tre
procent av befolkningen två tredjedelar av
åkerjorden och i Indien äger nio procent 44
procent av åkerjorden. I Afrika uppgår andelen småbrukare som är helt eller nästan
utan jord till cirka 40 procent. Om småbrukarna gavs rätt att bruka jorden skulle
redan detta förbättra de fattigas situation.
Speciellt oroväckande är att kvinnorna
äger mindre än fem procent av åkerjorden.
IFPRI drar slutsatsen att bara genom att investera tillräckligt i nyckelområden, såsom
lantbruksforskning, bevattning, vägnät och
utbildning, kan man i avgörande grad öka
säkerheten inom matproduktionen. För
detta krävs investeringar som är i storleks-
Mera mat genom stöd till kvinnorna
Forskare vid universitetet i Sussex har på
ett övertygande sätt visat att alltid då småbrukare har getts möjligheter att producera
mera mat har de klarat av det – och dessutom på ett mer ekologiskt sätt än de storskaliga jordbruken. Nu borde man se till att
småbrukarna även i praktiken får tillgång
till bättre växtsorter, ordentliga arbetsredskap, bevattningsteknik och relevant utbildning. Speciellt viktigt är det att kvinnorna
ges samma stöd som männen, eftersom
forskning visar att matproduktionen då i
allmänhet ökar med upp till 20–25 procent.
Enligt FAO kan man ytterligare öka den
bevattnade åkerarealen med hjälp av effektivare bevattningsmetoder och odlingsväxter som tål högre salthalter och klarar sig
med mindre mängder vatten. Genom att
bygga bättre lagerutrymmen kunde man
betydligt minska risken att maten far illa. I
dag förstörs upp till 30 procent av livsmedlen. Då fångsterna av vild fisk inte längre
kan ökas har lyckligtvis odlingen av fisk
och andra vattenorganismer ökat kraftigt.
Redan i dag är den odlade andelen uppe
i 40 procent av hela produktionen. I Kina
står redan odlade arter för två tredjedelar
av hela produktionen. Största delen av de
fiskar som odlas i u-länderna, såsom karp
Maten – Globen – Miljön
U.B. Lindström
chez öka hektarskördarna på ett ekologiskt
hållbart sätt. Det är möjligt genom kraftig
utveckling av åkerskogsodlingen, det vill
säga genom samodlingen av kvävebindande träd och sädesslag. Han konstaterar
att man på detta sätt under torrperioden
kan få marken att binda 100-200 kilogram
kväve per hektar och därigenom öka skörden av majs och hirs 2–4- faldigt. Samtidigt
förbättras markens bördighet, erosionen
minskar och man får foder åt djuren för
torrperioden och ved till familjen. Metoden kräver inga större investeringar och
kan därför användas även av småbrukare.
Gentekniken ingen självklar lösning
och tilapia, är växtätare och konkurrerar
därför inte med mänskan om maten. Här
bör ändå påpekas att de utsläpp som förstör miljön runt odlingarna både i u- och
i-länder bör åtgärdas bättre. Det här gäller
speciellt räkodlingarna i u-länderna som
ofta har förstört mangroveskogar och förorsakat sociala problem bland lokalbefolkningen.
Eko-odlande småbrukare
Enligt professor Jules Pretty vid universitet i Essex har småbrukarnas ekologiska
matproduktion gett lovande resultat på alla
kontinenter. Det finns redan 9 miljoner
ekologiskt odlande småbrukare. Odlingar
omfattar 29 miljoner hektar och arealen
växer snabbt. I Brasilien har spannmålsskördarna fördubblats genom odling av
kvävebindande baljväxter samt användning av gröngödsel och kreatursgödsel. I
västra Indien har skörden av hirs på torra
områden fördubblats som ett resultat av
effektiv markbearbetning och sparsam
bevattning. Genom småskalig fiskodling
har man i Asien med låga kostnader kunnat
producera stora mängder värdefullt protein. I Kina har man genom skogsplantering, terrassering och förnuftig användning
av vatten kunnat återvinna odlingsmark
som förstörts av erosion och föroreningar.
I Kenya har man förädlat den indiska nötboskapsrasen Sahiwal till en effektiv mjölkproducent. För närvarande får man i Afrika
i medeltal bara cirka 1 000 kilogram säd
per hektar, medan skördarna på andra håll
är 2–3 gånger större. I Asien är de till och
med fyrfaldiga jämfört med Afrika. Enligt
doktor Pedro A. Sanchez, tidigare chef för
institutet för åkerskogssodling i Nairobi,
hindrar de mycket svårare odlingsförhållandena i Afrika en ökning av skördenivån i Afrika på samma sätt som i Asien
och Latinamerika, där man utnyttjat den
”gröna revolutionens” högteknologiska
metoder.
Men också i Afrika kan man enligt San-
U.B. Lindström
När kvinnornas ställning förbättras avtar befolkningsökningen och undernäringen. Undervisning i läskunnighet i Guinea.
Genmodifieringen (GM) av växter har dels
utmålats som en patentlösning på hungern
i världen och dels som en ekologisk katastrof. De erfarenheter vi hittills har pekar
på att varken fördelarna eller riskerna är
så stora som påståtts. GM-växternas skördar har ibland överstigit de konventionellt
förädlades, men lika ofta varit lägre. Ej heller finns det klara bevis för att GM-växters
motståndskraft mot ogräsbekämpningsmedel leder till lägre användning av kemikalier. Erfarenheter från flera länder tyder
även på att odling av GM-växter med en
gen för ett bakteriegift, småningom leder till
att skadedjuren blir motståndskraftiga mot
giftet. Samtidigt blir växterna ibland mottagligare för attacker av andra skadegörare. ➤
Med småskalig, sparsam bevattning
kan man producera mera mat.
Åkerbevattningsanläggning i Niger.
Maten – Globen – Miljön
U.B. Lindström
En fjärdedel av åkerarealen är redan eroderad. Med trädplantering och terrassering kan förlorad mark återvinnas.
Det finns också bevis för att GM-odlingarna leder till minskad biologisk mångfald
och spridning av oönskade gener. Å andra
sidan har GM-tekniken redan producerat
växter med högre halt av vitaminer och
spårämnen samt sådana med större motståndskraft mot sjuk­domar. Också i u-länderna kunde den därför spela en viss roll,
men tyvärr har den hittills främst utvecklats för i-ländernas stor­skaliga jordbruk.
GM-tekniken bör ses som ett komplement
till den konventionella förädlingen- inte
som en ersättare.
Mer om riskerna med GM-tekniken på
sid. 16–20 i denna publikation.
Behov av ekologisk certifiering
Även EU:s jordbrukspolitik gynnar allt för
mycket stora, i goda förhållanden fungerande intensivjordbruk. Det vore förnuftigare att i högre grad understöda sådana familjejordbruk som använder mycket egna
resurser, till exempel baljväxter, bioenergi
och mänsklig arbetskraft. Både på nationell
och global nivå borde man ta i bruk sådana
märknings- och certifieringssystem som
klart visar hur och med vilka råvaror produkten är tillverkad.Vi borde mer målmedvetet se till att WTO:s regler inte går före
internationella miljö- och mänskorättsavtal.
Vissa färska undersökningar både i
i- och u-länderna visar att det inom den
ekologiska odlingen går att uppnå nästan
samma skördenivå som inom konventionell odling – och detta med en klart mind­re
insats av växtnäringsämnen och energi.
Den ekologiska odlingen kan därför stå för
en större del av vår matproduktion än vad
som allmänt påstås.
Sammanfattningsvis vill jag konstatera
att maten knappast tar slut i världen, men
att detta inte nödvändigtvis betyder att undernäringen minskar. l
En längre version av artikeln har tidigare
publicerats på finska av Kommittén för det
fria bildningsarbteet vid Helsingfors universitet, Studia Generalia hösten 2005.
Minst lika viktigt som att öka matproduktionen är en jämnare fördelning av inkomster och mat. I många u-länder får den fattigaste femtedelen av befolkningen bara
några procent av inkomsterna. Men även
i upp till hälften av de hushåll som har en
tillräcklig köpkraft finns åtminstone ett
undernärt barn. Därför bör kvinnornas
ställning och utbildning förbättras. Det har
visat sig vara ett dubbelt effektivare sätt att
minska barnens undernäring än att öka tillgången på mat.
Världshandelsorganisationen WTO:s
spelregler gynnar i allt för hög grad den
fabriksmässiga, intensiva matproduktionen som dessutom förbrukar mycket fossil energi. Den har stor skadlig inverkan på
miljön och på djurs och mänskors hälsa.
U.B. Lindström
➤
Med bättre lagring av maten kan de stora
förlusterna avsevärt reduceras.
Maten – Globen – Miljön
Pro Rejäl handel Finland rf / Raisa Karjalainen
Fairtrade Foundation
Plantagegrödor som kakao och kaffe ger viktiga exportintäkter
för många fattiga u-länder. Ovan sortering av kakaobönor i
Dominikanska republiken och på bilden till höger visar Valeria
Ochoa sin kaffeodling i Nicaragua. Båda hör till kooperativ
verksamma inom systemet för Rättvis Handel.
U-länder, jordbruk och WTO
– är hållbar utveckling möjlig?
Det småskaliga jordbruket i u-länderna har allt mer drabbats av hård konkurrens
på världsmarknaden i takt med ökad globalisering och strävanden att behandla
jordbruksprodukter på samma sätt som andra handelsvaror. Å andra sidan gynnar
lägre världsmarknadspriser de u-länder som är tvungna att importera sin mat. Det
hela kompliceras av att Världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingar om globala avtal om handel med jordbruksprodukter stampar på stället.
Malena Sell
E
fter andra världskriget bildade en
grupp länder – i första hand dagens
i-länder – en ny internationell organisation för att främja frihandel. Iden var att
skapa fasta regler och förutsägbara strukturer inom den internationella handeln och
garantera att medlemmarna har tillträde
till varandras marknader. Tullar och olika
interna stödformer justerades småningom
nedåt genom förhandlingsrundor, och länderna kunde inte längre godtyckligt höja
Maten – Globen – Miljön
dem. Medan varje enskilt land i princip sett
som sitt intresse att favorisera sin egen produktion och sin egen export så kom man
vidare genom att ta multilaterala beslut om
förbättringar av handelsvillkoren. Det här
kunde också genomföras multilateralt och
enligt en överenskommen tidtabell.
Länge var Världshandelsorganisationen
WTO (eller dess föregångare) närmast en
exklusiv klubb för de rika länderna, och
tyngdpunkten låg på industriprodukter.
Småningom började flera u-länder också
ansluta sej till organisationen men ofta un-
der hårdare villkor än dem som gällde for
de existerande medlemmarna. U-länderna
ansåg det i alla fall vara mödan värt eftersom de fick tillgång till i-ländernas marknader för sina exportprodukter, och medlemskapet medförde en ny stabilitet i handeln.
De stora och starka länderna kunde inte
längre godtyckligt ändra på handelsvillkoren, exempelvis just då en ny u-landsprodukt blivit konkurrenskraftig.
Med tiden utvidgades också förhandlingarna och avtalen att omfatta nya områden som till exempel patent och andra
➤
U.B. Lindström
I u-länderna produceras maten ofta av småbrukare med hjälp av teknik som anpassats
till lokala förhållanden och som är skonsam
mot miljön.
➤
”immateriella rättigheter”, tjänster, utvecklingsfrågor och miljö. En handelsdomstol skapades år 2005, samma år som WTO
etablerades i sin nuvarande form.
Jordbruksprodukter
– inte vilka handelsvaror som helst
Ända från början har jordbruket utgjort en
speciell sektor inom Världshandelsorganisationen. De industrialiserade länderna
hade lidit av livsmedelsbrist under andra
världskriget och ville garantera ett livskraftigt nationellt jordbruk och självförsörjning. Det gjorde de med hjälp av subventioner, och också skyddstullar mot import
som kunde hota den inhemska produktionen. Under årens lopp växte jordbruksproduktionen starkt i de flesta i-länder
– främst på grund av att jordbruket blev
alltmer ”industriellt” med stora insatser
av fossila bränslen och konstgödsel – samtidigt som det förblev ett skyddat område
inom WTO-förhandlingarna.
Internationell handel i jordbruksprodukter är trots allt faktiskt ganska liten
– bara 10 procent hamnar på den globala
marknaden, resten konsumeras på hemmaplan. Det är en begränsad skara länder
som dominerar världsmarknaden, främst iländer som USA, EU, Kanada och Nya Ze-
land, men också till exempel Brasilien och
Argentina där produktionskostnaderna är
låga och klimatet gott. Exporten från EU
och USA har klart vuxit till sin nuvarande
omfattning genom de subventioner som
har betalats, och fortfarande betalas ut.
Tropiska plantagegrödor som kaffe och
kakao utgör en kategori för sej, där största
delen av varorna säljs internationellt. Trots
att värdet på handeln av de här produkterna utgör en försvinnande liten del av
hela världshandeln är den ofta en livsviktig
inkomstkälla för små och fattiga u-länder.
Tyvärr har prisutveckligen för plantagegrödor allmänt varit negativ, och priserna
fluktuerar dessutom kraftigt från år till år,
vilket gör det svårt att planera långsiktigt
och strategiskt. I praktiken måste u-länderna alltså idag producera ännu mera kaffebönor för att kunna köpa ny elektronisk
utrustning från i-länderna.
Dumpningen av jordbruksprodukter
har skadat u-länderna på olika sätt. De uländer vars jordbruk normalt skulle vara
konkurrenskraftigt på grund av deras klimat och jordmån, förlorade marknadsandelar och tillgång till hård valuta. Många
latinamerikanska länder hör till den här
kategorin, som åtminstone i teorin kunde
använda inkomsterna till att förbättra villkoren för sina medborgare och lägga grunden för sin egen stegvisa utveckling till moderna informationssamhällen.
I många andra, mindre u-länder har tillgången till billig matimport betytt att småbrukarna förlorat sin ställning på sin lokala
marknad. De är helt enkelt inte längre konkurrenskraftiga, eftersom deras jordbruk är
småskaligt och arbetsmetoderna helt andra
än det storskaliga industriella jordbrukets.
Många länder har också prioriterat att få
billig mat till storstädernas fattiga massor
framom att åtgärda situationen för landsbygdens fattiga. Småbrukarna har blivit
utslagna, vilket har lett till stor misär och
en okontrollerad flykt från landsbygden till
städernas slummar.
Det finns i alla fall också en kategori av
u-länder som situationen har gagnat. De
”nettoimporterande” u-länderna, som i
vilket fall som helst varit tvugna att köpa
mat på världsmarknaden för att livnära
sin population, har indirekt gynnats av
subventionerna till i-ländernas bönder genom de låga världsmarknadspriserna. De
här länderna tillhör de allra fattigaste och
Olika stöd för jordbruk och
”dumpning” på världsmarknaden
Med tiden har det visat sej att stödsystemen
för jordbruket i i-länderna leder till överproduktion. För att göra sej av med sockeroch vetebergen började EU och USA betala
olika former av exportstöd för att lassa av
sin överproduktion på världmarknaden.
Så kallad dumpning tog vid, eftersom de
subventionerade
jordbruksprodukterna
var artificiellt konkurrenskraftiga och deras
export ledde till konstgjort låga priser på
världsmarknaden.
Maten – Globen – Miljön
magnus östman
I i-länderna har det storskaliga, energi- och
resurskrävande jordbruket skapat ett överskott av lantbruksprodukter som med hjälp
av statsstöd dumpas på världsmarknaden.
minst utvecklade i världen och finns främst
i Afrika söder om Sahara.
Exportstöden, som kan bestå av direkta
penningbidrag (den här typen har använts
mest av EU) eller andra medel, som exportfrämjande förmånliga krediter (som
USA är en stor användare av) anses ha den
mest negativa och direkta inverkan av alla
stödformer. Också andra, interna stöd till
i-ländernas jordbrukare kan i alla fall ha
liknande verkningar – om än indirekta – på
världsmarknadspriserna. Speciellt subventionerade är de så kallade ”sex vita”: bomull, socker, mjölkprodukter, ris, vete och
majs.
Naturligvis är det skillnad på olika interna stödformer och hur de är riktade.
Stöd för ekologisk råg-produktion i ett
arktiskt klimat kommer inte att slå ut småbrukare i u-länderna. Jordbruket i länder
som Norge och Schweiz med hårda klimatförhållanden och höga lönekostnader upprätthålls genom stöd, men de här länderna
är samtidigt stora matimportörer.
Vilken roll spelar tullar?
U-länderna har inte råd att betala ut stöd
i någon större omfattning. Tullarna på
Olika grupper av u-länder inom WTO
U-länderna utgör en brokig skara både ifråga om sina
jordbruksförhållanden och sina positioner inom WTO.
Förhandlingsdynamiken inom WTO har förändrats sen
ministermötet i Cancun år 2003. Fram till dess dominerade
i-länderna, delvis för att u-länderna inom WTO var så splittrade. Vid Cancunmötet organiserade sej u-länderna inom
den så kallade G-20-gruppen, som leddes av Brasilien,
Indien, Sydafrika, Argentina och Kina. Den här gruppen
finns nu med mitt i de verkliga förhandlingarna, som ofta
förs mellan en liten grupp länder bakom lyckta dörrar.
G-20 gör sitt bästa för att balansera de olika intressen
medlemmarna har inom jordbrukssektorn. Med finns både
länder som vill öka sin export och länder som vill skydda
sina småbrukare. De länder – speciellt i Afrika, Karibien
och Stillahavsområdet (ACP) – som särskilt manar om
sina småbrukare har grupperat sej inom en egen förhandlingsgrupp, den så kallade G-33-gruppen. G-33 försöker
förhandla fram undantag från allmänna tullsänkningar för
”speciella produkter” som är viktiga för utvecklingen av uländernas landsbygd och för att trygga livsmedelsförsörjningen. De vill också ha en mekanism för att införa högre
tullar om en stor mängd jordbruksprodukter börjar flöda in
Maten – Globen – Miljön
på deras marknader och hotar produktionen som småbrukare står för.
G-90, som består av de fattigaste u-länderna (least
developed countries, LDCs), ACP-länder, och Afrikanska
Unionen, brukar också koordinera positioner kring viktiga
WTO-möten. Utvecklingsfrågor står i centrum. Många av de
här länderna har haft priviligierat tillträde till marknaderna
i länder som de tidigare varit kolonier till. För dem är tullsänkningar problematiska, eftersom de gör att de tidigare
koloniernas privilegier eroderas och de måste konkurrera
på samma villkor som alla andra. De söker kompensation
och hjälp i sin anpassning till de nya villkoren.
Deras intressen går i sär med vissa latinamerikanska
länder som speciellt söker nytt marknadstillträde för tropiska produkter i i-länder – också det av utvecklingsskäl.
Bananproduktion är ett bra exempel på en produkt som
många Mellanamerikanska länder är effektiva producenter
av, medan små Karibiska ö-grupper inte är det men ändå
kunnat exportera till EU under priviligierade villkor och är
oroliga att helt slås ut. Frågan har redan tidigare varit så
kontroversiell att det krävdes ett specialavtal om bananer
vid slutet av den senaste handelsrundan.
➤
➤
importvaror är å andra sidan ofta en viktig
inkomstkälla för staten, och när de sänks
kan det leda till ett inkomstbortfall av
betydliga mått. I länder där skatteuppbäring är ett problem är tullarna en stabil och
säker inkomstkälla för staten.
Tullarna på jordbruksprodukter som
u-länderna exporter till i-länderna är ofta
höga och ibland kombinerade med kvoter
som försvårar marknadstillträdet. Det här
gäller produkter som också produceras i iländerna, eller i deras tidigare kolonier som
åtnjuter vissa handelsprivilegier. Plantagegrödor i oförädlad form kommer däremot
in så gott som tullfritt i i-länderna.
Tulleskalering, det vill säga att tullarna
är högre ju mer förädlad en produkt är, bidrar till att u-länderna fastnar i exporten av
råvaror snarare än slutprodukter. Det här
systemet motverkar deras möjligheter att få
ett bättre pris för sina exportprodukter och
bygga upp ny industri som skulle ge flere
mänskor arbete och inkomst.
Doha-rundan en ”utvecklingsrunda”?
medlemsländerna – främst i-länderna –
inte har kunnat enas om jordbruksfrågorna.
Det är inte första gången en handelsrunda
dragit ut på tiden, så Doha-rundan kan nog
komma att fortsätta. Klart är i alla fall att
det inte kommer att ske några konkreta förändringar i den globala jordbrukssektorn
inom en snar framtid.
Den här situationen påverkar u-länderna på olika sätt. För det första kommer i-länderna att fortsatta betala ut sina
orattvisa subventioner och behålla sina
höga tullar mot u-ländernas produkter.
En annan trend är att i-länderna fortsätter att knyta bilaterala handelsavtal med
sina handelspartners – och antagligen i allt
snabbare takt. Bilaterala avtal mellan i- och
u-länder är problematiska eftersom i-länderna har mera makt, och därför styr villkoren i avtalen. Maktbalansen är trots allt
mera fördelaktig för u-länderna i globala
WTO förhandlingar.
Jordbruksfrågor har också börjat tas upp
vid WTO:s handelsdomstol. Jordbrukssektorn var tidigare skyddad genom ett
specialfördrag som löpte ut år 2004. Brasilien har redan vunnit domstolsprocesser
mot USA:s bomullsstöd, liksom mot EU:s
stöd till sin sockersektor, och USA och EU
måste ändra på sina stöd för att de ska vara
tillåtna. Om inte, så har de länder som fört
fram klagomålen rätt att införa strafftullar.
Handelsdomstolen är ändå inte till nytta
för alla länder. En process är oerhört dyr,
vilket betyder att medan ett relativt rikt uland som Brasilien kan köra igång en rätts-
Vilka är framtidsutsikterna
för u-länderna?
WTO-förhandlingarna har alltså åtminstone temporärt avstannat på grund av att
magnus östman
Eftersom den globala jordbrukshandeln
är så snedvriden befinner sej jordbruksfrågorna i en nyckelposition vad gäller nya
förhandlingar inom WTO, speciellt for
u-länderna. Den så kallade Doha-rundan
startades år 2001 i Qatar, och omfattar
såväl handel med industriprodukter som
tjänster såsom jordbruk. Inga dellösningar
är möjliga, en slutlig kompromiss måste
omfatta alla områden. Jordbruket har i alla
fall blivit en knäckfråga, och liberalisering
på det här området sägs gagna u-länderna
stort.Till exempel Världsbanken kom tidigt
i rundan ut med siffror i kategorin flera
miljarder dollar i nya exportintäkter och
minskat slöseri i form av subventioner till
olönsamt jordbruk.
Förhandlingarna, som ursprungligen
skulle slutföras i början av 2005, har i alla
fall framskridit trögt. Ministermötet i Cancun år 2003 slutade i kollaps, och resultaten vid nästa ministermöte, i Hongkong i
december 2005, var mycket blygsamma. I
slutet av juli 2006 lades förhandlingarna
helt på is.
Förhandlingarna inom jordbrukssektorn har kretsat kring ”tre pelare”, nämligen slopandet av exportstöd, sänkning av
interna stöd som påverkar internationell
handel, och sänkning av tullar på jordbruksprodukter. Ifråga om det interna stödet gäller principen om frikoppling av stöden. Tidigare har stöden betalats ut enligt
hur stor produktionen har varit, vilket givetvis har uppmuntrat överproduktion. Nu
skall stöden betalas på andra grunder, till
exempel som direkt inkomststöd till bönderna, eller miljöstöd. U-länderna i gemen
har ändå ställt sej skeptiska också till de här
stöden. Så länge som summorna som betalas ut fortsätter att vara stora konkurrerar
i- och u-länder inte på samma villkor.
10
Maten – Globen – Miljön
och USA går också direkt till storbrukarna,
medan småbrukarna håller på att slås ut.
Jordbruken blir bara större globalt sett,
vilket leder till större risker för handeln
när sjukdomar som fågelinfluensa uppstår
och sprids. Mångfalden och lokala särarter
inom lantbruket är också hotade.
För u-ländernas jordbrukare ligger
framtiden alltså inte bara i kvantitet, utan
också i kvalitet. Inom WTO förhandlingarna har miljöprodukter och -tjänster tagits
fram som en speciell sektor inom vilken
handeln skall främjas – i praktiken genom
att tullarna sänks eller helt avskaffas. Alter-
nativt kunde miljövänliga jordbruksprodukter tas upp inom förhandlingarna som
en egen kategori, som kunde ges previligierat marknadstillträde. Medan det främst är
i-länder som producerar exempelvis vindkraftverk och vattenreningsverk, så har uländerna föreslagit att också miljövänliga
jordbruksprodukter kunde tas med i den
här sektorn. Här kunde allt från ekologiska
tropiska frukter till biobränslen ingå. Trots
Doha-rundans nuvarande dödläge är det
här en kategori produkter som det kunde
löna sej att satsa på också för export. l
Fairtrade foundation
magnus östman
process så är det mycket svårare för ett litet
och fattigt u-land, som dessutom knappast
vill reta upp ett stort i-land som kanske står
för en hel del u-hjälp till landet. Strafftullar har också väldigt liten verkan om det
handlar om ett litet land. USA skulle knappast lida namnvärt om Mali får rätten att
höja tullarna i sin import av bilar från USA.
Omvänt ser det förstås helt annorlunda ut.
Det är speciellt stora u-länder som kan
producera mycket jordbruksprodukter billigt för världsmarknaden som skulle vinna
på friare handel. Frågan är i alla fall hur
mycket de i praktiken skulle vinna. Jordbruksexporten styrs av storföretag som ofta
kontrollerar hela värdekedjan från uppköp
från lantbrukaren till livsmedelsindustrin
till supermarketarna. Hela tiden blir en
mindre del av vinsten kvar hos själva jordbrukaren, och småbrukare ryms inte med i
de här kedjorna (varken i i- eller u-länder).
Med storföretagen skulle antagligen en stor
del av vinsterna fly ut ur landet istället för
att investeras i hållbar utveckling på hemmaplan.
I i-länderna skulle sänkta stöd till lantbruket leda till mindre miljöpåverkan i de
fall där stöden lett till intensivt industriellt
jordbruk. Majoriteten av stöden inom EU
Pro Rejäl handel Finland rf
Handeln med bananer har hört till de mest
eldfängda inom WTO-förhandlingarna.
Bananer hört också till de mest etablerade
produkterna inom systemet för Rättvis
Handel. Bilden är från kooperativet El
Guabo i Ecuador.
I-ländernas stöd för den egna produktionen av sockerbetor har upplevst som orättvist av
sockerrörsodlare i många u-länder. Socker är också exempel på en produkt som i-länderna
i regel importerar från u-länder till lågt pris och sedan själv förädlar. De intäkter förädlingen
inbringar stannar följaktligen också i i-länderna. Medvetna konsumenter i till exempel Finland har ändå kunnta välja råsocker importerat från u-länder, vilket ger större inkomster för
lokala producenter i u-länderna.
Maten – Globen – Miljön
11
Pro Rejäl handel Finland rf / Raisa karjalainen
Juan Mora Rocha har en liten kaffefarm på
fem hektar i San Buenaventura i Nicaragua.
Han producerar rättvisemärkt honung
och kaffe. Kaffeplantorna växer i skuggan
av citrus- och andra fruktträd. Juan odlar
förutom kaffe också apelsiner, mandariner,
kakao, kastanjer, avocado, bananer, papaja,
majs, bönor och yucca. Detta traditionella
blandjordbruk gynnar biodiversiteten och
ger familjen en mångsidig kost.
Anders Ahlbäck
I
en globaliserad tid som på gott och ont
styrs av marknadskrafter erbjuds den
västerländska konsumenten genom sin
enorma köpkraft utmärkta påverkningsmöjligheter. Men den upplysta konsumenten får hålla tungan rätt i mun bland
butikshyllorna. Ekologisk mjölk, förstås.
Men italiensk ekologisk pasta eller inhemsk
gjord av konventionellt odlat vete? Äpplen
från Sverige, rättvisemärkta bananer från
Latinamerika eller Chiquitas bananer med
sitt eget grodmärke? En liten påse ekologiskt odlat och rättvisemärkt kaffe eller
det ack så mycket billigare standardkaffet
i halvkilospaket? Vad är miljövänligast när
allt kommer omkring?
– Ekologiskt odlad mat från närområdet är ju alltid miljövänligast. Det är inte
vettigt att transportera stora mängder mat
kring jordklotet, menar Hanna Matinpuro
som arbetar med utvecklingssamarbete på
Siemenpuu-stiftelsen och är före detta styrelsemedlem i Föreningen för främjande av
Rättvis handel i Finland.
– Men till exempel kaffe växer ju inte
hos oss, och de mängder som fraktas är
små jämfört med bulkvaror som till exempel soja.
Matinpuro påpekar att rättvis handel
stöder småskaligt jordbruk i utvecklingsländerna och hjälper dessa att vara självförsörjande, istället för att importera intensivt
odlade och subventionerade livsmedel från
den rika världen. Hon menar att man smått
förenklat nog kan säga att rättvisemärkta
varor i regel är mer miljövänliga än andra
motsvarande livsmedel.
– Jag köper hellre rättvisemärkta bananer utan ekomärke än de stora multinationella bananbolagens ekologiskt odlade
bananer. Fastän storbolagen bättrat sig
Stränga miljökrav
på rättvisemärkt
Allt fler vanliga människor i de rika industriländerna har
blivit medvetna om sin makt över världens gång. Men
det är inte i valbåset, i politiska partier eller i medborgarrörelser de söker sina möjligheter att påverka. Den
nya politiska arenan för löntagare, pensionärer, studerande och småbarnsfamiljer ligger precis runt hörnet, i
den lokala matbutiken. Den miljömedvetna konsumenten har en politisk agenda instucken i den minsta lilla
inköpslista på ”2 mjölk, kaffe, spagetti, frukt”.
12
Maten – Globen – Miljön
mycket finns där fortfarande stora problem
med arbetstagarnas rättigheter. Det har
också förekommit att storbolag låtit hugga
ner regnskog för att skapa plats för ekologisk bananodling.
I takt med att ekologiskt odlade och rättvisemärkta produkter blivit populärare i
västvärlden har en rad ”konkurrerande”
miljömärkningar dykt upp i butikshyllorna. I rädsla för att tappa marknadsandelar har de internationella storbolagen
börjat ta små steg i riktning mot mer miljövänlig och etisk produktion. Detta har
väckt glädje och betraktats som delsegrar
för miljöskyddet men även provocerat kritik bland miljövårdare. I Sverige anmälde
Svenska Naturskyddsföreningen Chiquita
för vilseledande marknadsföring hösten
2005 när bolaget gick ut med en stort upplagd reklamkampanj för sina bananer med
”Rainforest Alliance”-märkningen. Även
om Rainforest Alliance är en organisation
med lovvärda syften är Chiquitas bananodling fortfarande mycket miljöbelastande,
skrev föreningen i anmälan till konsumentombudsmannen. ”Gift används ännu,
monokultur kvarstår som modell och arbetarnas villkor är fortfarande hårda relativt
sett.”
En grundtanke bakom systemet för
Rättvis Handel är att konsumenten skall
kunna vara säker på att grundläggande
etiska krav uppfyllts vid produktionen av
en rättvisemärkt vara. Kravet på ett garanterat minimipris för varorna har fått mest
uppmärksamhet. Inkomsten från ett rättvisemärkt familjejordbruk skall täcka produktionskostnaderna och dessutom räcka
till en varierad kost, hälsovård och kostnaderna för barnens skola.
Minimipriset och den extra premie för
samhällsutveckling som betalas åt odlarnas
andelslag utgör fortfarande en väsentlig
skillnad mellan rättvis handel och andra
certifieringar såsom Rainforest Alliance,
konstaterar SwedWatch i en rapport om
kaffebranschen i Brasilien från i fjol. SwedWatch är en oberoende organisation som
granskar svenska företags handel med och
verksamhet i u-länder. Kaffeföretagens arbete med olika former av system som syftar
till att höja den miljömässiga och sociala
standarden, som Rainforest Alliance, Utz
Kapeh och 4C, innehåller positiva inslag
men har fortfarande vissa allvarliga brister
vad gäller arbetstagarnas rättigheter och
miljöskyddet, skriver organisationen som
konstaterar att KRAV (ekologiskt odlat)
och Rättvisemärkt fortfarande är de märk-
Maten – Globen – Miljön
Pro Rejäl handel Finland rf
Skog av miljömärken
Vad är Rättvis handel?
l Rättvisemärkt är ett system för etisk världshandel baserad på respekt för människor och natur.
l Världshandelspriserna på många av de fattiga ländernas jordbruksproduk
ter är extremt låga. I Rättvis handel får producenterna ett garantipris som
täcker deras kostnader och tryggar deras utkomst. Dessutom får odlarnas
kooperativ en tilläggssumma som används för allmännyttiga ändamål.
l Barnarbete är förbjudet inom Rättvis handel. Inkomsterna från Rättvis handel gör det möjligt för odlarna att låta sina barn gå i skola.
l Odlarna måste uppfylla en rad kriterier för miljöskydd och arbetstagarnas
rättigheter. Oberoende inspektörer övervakar att kriterierna verkligen följs.
l Systemet omfattar främst små familjejordbruk men också större plantager där arbetstagarna garanteras högre löner och bättre arbetsförhållanden.
l Rättvis handel är inte biståndshjälp eller välgörenhet, utan affärsmässig
verksamhet på en etiskt hållbar grund. Råvarorna köps, förädlas och säljs av kommersiella bolag, men utan onödiga mellanhänder. Varorna säljs i vanliga matbutiker.
l Rättvisemärkta produkter säljs i Finland i alla de stora snabbköpskedjor-
nas butiker. Ett större sortiment specialprodukter finns bland annat i Åbos
världsbutik Aamutähti (Eriksgatan 5) och i Reilun kaupan tähti i Helsingfors
(Tavastvägen 48).
l Mera information finns på: www.reilukauppa.fi eller www.rattvisemarkt.se
ningar som ställer högst krav på miljöförhållanden respektive social rättvisa.
Lång lista på miljökrav
För att få den eftertraktade certifieringen
för Rättvis handel, och därmed högre
inkomster, måste odlarna uppfylla en
lång rad fastställda kriterier för satsningar
på social och ekonomisk utveckling samt
arbetstagarnas rättigheter. Men den längsta
listan på olika krav och kriterier gäller faktiskt miljöskyddet.
Rättvisemärkta produkter kommer från
utvecklingsländerna, till största delen från
små familjejordbruk. För att kunna gå med
i Rättvis handel måste flera småbruk bilda
ett kooperativ som förbinder sig att utvärdera och övervaka medlemmarnas inverkan på miljön och göra upp planer på hur
odlingen kan göras allt mer miljövänlig.
Till de konkreta kraven hör bland annat
att skyddszoner kring större vattendrag fredas från odling och att röjning av jungfrulig
skogsmark förbjuds. Odlarna skall sträva
efter att öka biodiversiteten både i den
omgivande naturen och på sina odlingsmarker. Monokultur skall undvikas där det
bara är möjligt.
Exempelvis det rättvisemärkta kaffe
som säljs i Finland är ”shade-grown”. Det
innebär att kaffeplantorna växer i skuggan
av bland annat olika fruktträd, uppblandade med andra grödor över och under
kaffeplantorna. Det tjänar den biologiska
mångfalden på och omkring farmen och
skapar livsrum för bland annat de bin som
pollinerar kaffeplantorna. Det här är den
traditionella odlingskulturen på de små
13
➤
Pro Rejäl handel Finland rf
Till systemet för Rättvis handel hör idag 1,2 miljoner familjer i 52 u-länder.
➤
familjejordbruken i Latinamerika där man
inte har råd med att köpa stora mängder
bekämpningsmedel och konstgödsel. På de
stora ”rationellt odlade” kaffeplantagerna
odlas kaffet som monokultur, vilket kräver
mer kemikalier.
Till miljökriterierna för Rättvis handel
hör att odlarna kontinuerligt måste försöka
minska användningen av olika kemikalier.
En lång rad substanser är helt förbjudna
enligt kriterierna, bland annat flera gifter
som är tillåtna inom Rainforest Alliancecertifieringen. För alla andra kemikalier
måste odlarna skriftligen påvisa varför det
inte finns några alternativ till deras användning.
Allt avfall skall återvinnas så långt det
bara går, bland annat skall växtavfall komposteras och återföras till ekosystemet.
Till kraven hör också olika åtgärder för att
motverka erosion, utarmning av odlingsjordarna samt överexploatering av vattenresurserna. Genmodifierade organismer är
förbjudna.
Ekologiskt eller inte?
Rättvisemärkt är inte ändå inte det samma
som ekologiskt odlat – även om många
rättvisemärkta produkter också är ekologiskt odlade. Systemet har genom utbildning och högre garantipriser för ekologiska
varor uppmuntrat odlarna att sträva mot
14
de ännu striktare krav som gäller för ekologisk odling. Men certifieringsprocessen för
ekologisk odling är förhållandevis lång, dyr
och besvärlig för småbrukare med obefintliga ekonomiska marginaler.
Ett annat hinder har dykt upp bland butikshyllorna här hemma i Finland: det har
visat sig att konsumenterna inte är beredda
att betala tillägg för både rättvisemärkning
och ekologisk odling. Till exempel de rättvisemärkta bananer som säljs i Finland var
för några år sedan oftast ekologiskt odlade men nuförtiden är de ”bara” rättvisemärkta.
– Prisskillnaden mot vanliga bananer blev för stor, kommenterar Timo
Metsäranta som är försäljningschef på Kesko.
– På basis av min erfarenhet kan jag säga
att ungefär 25 procent är maximum för
vad de finska konsumenterna är beredda
att betala extra för etiskt producerad mat.
Försäljningen av ekologiskt odlade frukter
visar tyvärr en sjunkande tendens.
Nya vindar blåser också på butikernas
kaffehyllor: sortimentet breddas med nya
rättvisemärkta alternativ som inte är ekologiskt odlade. Bredvid Meiras och Pirkkas rättvisemärkta och ekologiskt odlade
kaffemärken som redan funnits i Finland
några år dök nyligen det svenska Alfred
Nordquists Classic Reko upp. Ett rejält
halv­kilospaket till lägre kilopris, men utan
eko-märkning. Meira kommer under hösten att lansera ett liknande rättvisemärkt
kaffe i halvkilospaket, utan eko-märke.
Hanna Matinpuro påpekar att det höga
priset för ekologiskt odlat inte uppkommer
vid själva odlingen av kaffe eller bananer
utan på rosteriet och i handeln här i Finland. En odlare i Centralamerika får 13
cent mera för ett halvt kilo rättvisemärkt
kaffe om det dessutom är ekologiskt odlat;
bananodlaren 7 cent mera per kilogram
bananer.
Miljövänligheten skulle alltså inte behöva kosta oss just någonting om volymerna för ekologiskt odlat blev lika stora
som för vanligt kaffe eller vanliga bananer.
Om fler konsumenter gick till matbutiken
med en liten agenda för världsförbättring i
plånboken. l
Mer på nätet
Läs de fullständiga miljökriterierna
för Rättvis Handel på:
www.fairtrade.net/standards.htm
Swedwatch rapporter, bl.a. om
miljö­problem inom kaffe- och
kakao-odling, hittar du på:
www.swedwatch.org/swedwatch.
rapporter
Maten – Globen – Miljön
TransFair Deutschland e.V
Kan rättvisa rosor flyga?
Ett fång rosor klart för export till Europa.
Från och med hösten kan man i finländska butiker köpa
rättvisemärkta rosor från Kenya. Rosorna är ett bra
exempel på de dilemman en etiskt engagerad och miljömedveten konsument ställs inför idag. De rättvisemärkta
rosorna är miljövänligare än andra rosor från Afrika.
Och framförallt garanteras arbetarna som odlar dem
bättre lön och bättre arbetsförhållanden. Men rosorna
fraktas tusentals kilometer med flygplan för att anlända
friska och fräscha till Finland.
Anders Ahlbäck
– Det väcker nog en del frågor och kan
göra miljömedvetna konsumenter förvirrade, kommenterar presschef Matti Nieminen på Finlands naturskyddsförbund.
– Köper jag en rättvist handlad ros eller
en ros odlad i Kyrkslätt? Den afrikanska rosen har fraktats från andra sidan jordklotet,
men det har kanske använts mycket mera
energi vid odlingen av den inhemska rosen.
Kanske låter jag bli att alls köpa rosor.
Exporten av färska snittblommor till
de rika länderna har vuxit till den fjärde
största näringen i Kenya och fått stor betydelse för landets ekonomi och utveckling.
Den snabbt växande blomproduktionen är
koncentrerad kring sjön Naiwasha och har
gett upphov till sociala problem och hård
belastning på miljön runt och i sjön. Tusentals människor har flyttat till området i
hopp om arbete, vilket lett till lönedumpning och bostadsbrist.
Maten – Globen – Miljön
Dagar då efterfrågan i Europa når plötsliga toppar, såsom Mors dag eller Alla
hjärtans dag, föranleder orimligt långa arbetsdagar för arbetarna, i värsta fall helt
utan övertidsersättning. Barnarbetskraft,
arbetstagare som oskyddade utsätts för farliga kemikalier och vägras rätten att organisera sig i fackförbund hör till de missförhållanden man nu försöker få bukt med.
Mer ekologiskt i Kenya?
På organisationen för Rättvis handel framhåller man att man vill erbjuda de europeiska konsumenterna ett etiskt bättre alternativ. Rättvisemärket på en bukett rosor
garanterar att arbetstagarnas rättigheter
respekteras, att de får bättre betalt och att
deras levnadsförhållanden kontinuerligt
förbättras.
De blomsterfarmer som tagits med i
systemet har minskat belastningen på sjöns
ekosystem bland annat genom att pumpa
vatten även ur borrade brunnar och minska
användningen av kemiska bekämpningsmedel.
– Fastän blommorna måste hämtas till
Finland med flygplan är det här ett miljövänligt alternativ, anser informatör Heidi
Korva på Föreningen för främjande av
Rättvis handel i Finland. Hon påpekar att
Finland redan nu importerar snittblommor för över 14 miljoner euro årligen.
– Den europeiska produktionen räcker
inte till när efterfrågan är som störst. Odlingen av inhemska rosor kräver också
mycket energi för belysning och uppvärmning under stora delar av året. I Kenya finns
tillräckligt med ljus och värme året om.
En som ändå är tveksam till de rättvisemärkta rosorna är Hanna Matinpuro, verksamhetsledare på Siemenpuu-stiftelsen
som stöder miljöskyddsprojekt i u-länder.
– Jag kommer nog inte själv att köpa
rosorna. Men samtidigt är det en mycket
bra sak att kampanjen för de rättvisemärkta
rosorna gör folk medvetna om de problem
som är förknippade med produktionen och
importen av snittblommor.
Det samma hände enligt Matinpuro när
de rättvisemärkta bananerna började säljas
i nästan alla matbutiker i Finland. De sociala problemen och miljöförstöringen på de
stora bolagens bananplantager hade länge
diskuterats inom en liten krets av engagerade aktivister, men det var rättvis handel
som lyckades få den stora publiken medveten om frågan.
Hittills har systemet för rättvis handel
lyckats väl med att kombinera miljöskydd
med strävan att främja ekonomisk och social utveckling i de fattigaste länderna. Men
står organisationen inför ett vägskäl nu
när produktsortimentet och försäljningen
snabbt växer?
– Rättvis handel är en glad logo, ett varumärke som många människor förknippar
med sina förhoppningar om att kunna göra
världen litet bättre, säger Matti Nieminen.
– Jag tror det lönar sig för ägaren till
varumärket att mycket noga värna om att
systemet också i fortsättningen är så ekologiskt och vettigt som möjligt. l
15
Vem drar nytta
av GM-tekniken?
Genmodifieringen (GM) av växter och djur har allt sedan
den för ett tiotal år sedan i större skala började nyttjas i
jordbruket väckt häftig debatt. Medan vissa regeringar
och storföretag för fram genmodifierade grödor som en
lösning på världssvälten är forskare och konsumenter i
väst kritiska till en storskalig användning av GM-tekniken.
U.B. Lindström
I
dag odlas GM-grödor på cirka 90 miljoner hektar, främst i Nord-Amerika,
Argentina och Kina. De överlägset
viktigaste GM-växterna är soja, majs och
bomull. EU har hittills förhållit sig relativt
kritiskt till GM-grödor, men trycket att gå
in för dem ökar snabbt. I takt med att arealerna ökar och mer resultat om GM-grödorna publiceras fortsätter debatten. Just
nu diskuteras om det går att hålla GM- och
konventionella grödor åtskiljs och om GMlivsmedlen är farliga för hälsan. Själv har
jag varit kritisk till en del av anhängarnas
överdrivna påståenden, som att med GMteknikens hjälp utrotas världssvälten och
behövs mindre bekämpningsmedel. Men
samtidigt har jag framhållit att GM-tekniken också kan ge oss till exempel effektivare
vacciner och näringsrikare livsmedel.
I allt flera länder förhåller sig beslutsfattarna i dag om inte entusiastiskt så åtminstone relativt positiva till GM-tekniken.
Undantag är ett flertal Mellaneuropeiska länder med Österrike i spetsen, vilka
tvärtom aktivt gått in för att grunda GM-
frågar hon om vi överhuvud behöver GMtekniken? I ett föredrag diskuterade hon
kritiskt den moderna jorbruksforskningens
möjligheter att producera tillräckligt med
mat. Skall det ske med tillhjälp av bioteknologi eller med naturenliga metoder? Hon
säger att påståendet att det som är bra för
GM-industrin även är det för samhället
och miljön inte stämmer. Tvärtom, säger
hon, har de hittillsvarande tillämpningarna
av GM-tekniken förstärkt redan förekommande negativa drag. Till exempel är växter som tål ogräsbekämpningsmedel bara
en förlängning av det allt mer utbredda
bruket av bekämpningsmedel. I stället för
att gå in för mer ekologiska växtföljder och
bättre markbearbetning har man tagit till
allt högre doser kemikalier. Man riktar in
sig på symptomen men angriper inte den
verkliga orsaken till att ogräsen breder ut
sig. Samtidigt skapar man förutsättningar
för att motståndskraften mot bekämpningsmedel sprids till andra växter.
Det finns redan bevis för att resistens
mot Roundup förekommer hos flera farliga
ogräsarter. Det är inte heller bra att jordbrukarnas valfrihet begränsas genom att
de måste köpa både GM-utsädet och bekämpningsmedlet från samma storföretag
inom jordbruksbranschen.
fria regioner. Bland u-länderna finns sådana som förhåller sig mycket positivt,
som till exempel Argentina och Brasilien,
medan andra, bland annat ett flertal afrikanska länder, är skeptiska. Konsumenterna är däremot nästan överallt, med undantag för USA, mycket kritiskt inställda.
I vårt eget land torde situationen vara den
att många beslutsfattare och forskare är
positiva, medan konsumenterna och deras
organisationer är klart mer kritiska. Hittills har diskussionen om GM-teknikens
för- och nackdelar alltför mycket färgats av
deltagarnas subjektiva åsikter. Nu när fler
resultat om GM-grödorna redovisats är
det möjligt att föra en sakligare debatt.
Leder till ökad användning
av kemikalier
En person som redan en längre tid bidragit
till en mer analytisk diskussion är professorn i växtodling, E. Ann Clark vid Guelph­
universitetet i Kanada. Hon har bland
annat ställt två relevanta frågor, som även
på andra håll borde diskuteras. För det
första frågar hon vem som drar den största
nyttan av GM-tekniken? För det andra
Storföretagen dominerar
Man tror även att den enda möjligheten att
utveckla jordbruket är via dylika äganderättsteknologier. Jordbrukarna ställs inför
ett val mellan två system, det kemiska och
det bioteknologiska, vilka i själva verket
magnus östman
Soja hör till de grödor
som förädlats mest
med hjälp av GMteknik. Sojaprodukter på
butikshyllorna hos oss
kan innehålla GM-soja i
olika hög grad, utan att
det anges på förpackningarna.
16
Maten – Globen – Miljön
U.B. Lindström
Traditionell husdjursförädling utan användning av genteknik har gett goda resultat i u-länder. Ett exempel är nötkreaturen av Sahiwalrasen som framgångsrikt används för mjölkproduktion i Kenya.
fungerar på liknande sätt. I bägge fallen
styrs allt mer av forskningen och utvecklingen av de stora agriföretagen, som jordbrukarna blir allt mer beroende av. I dag får
de kanadensiska farmarna bara 10 procent
av utförsäljningspriset på de livsmedel de
producerar. Agriföretagen och andra mellanhänder tar hand om lejonparten. Professor Clark citerar en anonym källa som
sagt att jordbruksforskarna är den enda
yrkesgrupp som bedömer sin framgång
enligt hur många av sina egna kunder de
drivit i konkurs!
För att uppnå en tillfredsställande avkastningsnivå måste jordbrukarna köpa in
allt dyrare produktionsinsatser, medan de
tvingas sälja på en inflexibel marknad till
allt lägre pris.
Enligt Clark finns det inga övertygande
bevis för att GM-grödorna skulle ha lett till
högre avkastning, lägre mängder bekämpningsmedel, högre inkomster, billigare mat
och färre svältande mänskor. I själva verket
finns det starka bevis från USA för att åtminstone odling av GM-soja lett till ökade
givor bekämpningsmedel. Clark frågar
även hur Bt-majsen kan motstå flera farliga
skadeinsekter när den ger resistens enbart
Maten – Globen – Miljön
mot den europeiska majsborraren, som
futtiga två procent av bekämpningsmedlen
används till? Bara i de fall att förekomsten
av ogräs och /eller skadeinsekter är stor och
de kemikalier som används är billiga har
GM-grödorna varit mer lönsamma än de
konventionellt odlade.
Okända bieffekter
Vad beträffar världssvälten säger Clark att
det redan nu produceras tillräckligt med
mat för att föda alla mänskor. Men de fattiga i u-länderna har sällan råd att köpa
i-ländernas GM-mat. Och när det gäller
förädlingen av u-ländernas egna matproducerande växter har hittills alltför litet
gjorts.
Vad gäller GM-livsmedlens eventuella
effekter på mänskors hälsa säger Clark att
det finns väldigt få objektiva forskningsresultat. Hon poängterar att den nuvarande
testningen, som går ut på att man undersöker bara den främmande genens effekt
på en egenskap, är otillfredsställande. Det
finns undersökningar som tyder på att
främmande gener, speciellt om man för
in flera av dem i den växt man modifierar,
kan ha oväntade och -önskade resultat. Ge-
nen som ger resistens mot glyfosat har hos
GM-bomull påverkat fruktbildningen och
hos GM-soja lett till stamklyvning. Hos Btpotatis ”tystades” samtidigt den gen som
ger resistens mot en nematod.
I Australien har man hos sorkar utfodrade med GM-ärter, resistenta mot en skadeinsekt, konstaterat lunginflammation.
Clark säger att den enda instans som
hittills dragit nytta av GM-tekniken är industrin och inte ens alltid den. De regeringar i speciellt USA, Kanada, och StorBritannien, som ansåg GM-tekniken och
den därmed förknippade industrin livsviktig, har varit tvungna att konstatera att den
inte är fullt så välsignelsebringande varken
för konsumenterna, jordbrukarna eller miljön. Ändå fortsätter de att hålla den under
armarna, men kan inte länge till göra det
om inte starkare bevis för teknikens fördelar kan åstadkommas.
Clark säger att vi utmärkt väl skulle
kunna producera de livsmedel vi behöver
i tillräckliga mängder med konventionella,
ekologiska metoder, som både för naturens
och mänskornas hälsa vore billigare och
mindre riskabla än med GM-tekniken. l
17
Kan man ta patent på liv?
Liselott Lindström
Patentbegreppet är närmast känt för att gälla tekniska
innovationer och innovatörernas rätt att skydda sina
”uppfinningar” mot olagligt utnyttjande. Idag är patent
på biologiskt liv, framförallt förädlade odlingsväxter, en
hett omdebatterad juridisk fråga i hela världen. Speciellt
i u-länder har patentskyddet av odlingsväxter slagit hårt
mot småbrukare och gynnat de stora multinationella
jordbruksföretag som innehar patenten.
U-ländernas småbruk
är inte betjänta av patenterade grödor
avsedda för massproduktion i monokultur.
Kristina Lindström
K
an liv patenteras? Ett svar på frågan förutsätter att vi definierar vad vi avser med ”liv”. Det som vi i dagligt tal kal�lar liv tar sig uttryck i levande organismer.
Ett patent är ett rättsligt monopol som lagstiftaren beviljat
innehavare av patent. Med hjälp av patentet kan pantentinnehavaren förhindra att andra utnyttjar den patenterade uppfinningen
professionellt, under den tid patentet är i kraft.
Internationellt regleras patentering av det så kallade TRIPS-avtalet (trade related aspects of intellectual property rights, det vill säga
handelsfrågor vad gäller immaterialrätt). TRIPS-avtalet från år
1994, som sorterar under världhandelsorganisationen WTO, förutsätter egentligen att alla tekniska uppfinningar patenteras, förutsatt att de uppfyller de allmänna förutsättningarna för patentering,
det vill säga absolut nyhetsvärde, innovation (non-obviousness)
och möjligheter till industriellt utnyttjande. Alla länder som vill
bli medlemmar i WTO och få tillgång till deras marknadsfördelar
måste godkänna TRIPS.
Hör generna till TRIPS-avtalet?
Kristina Lindström
Tidigare omfattade patenten i huvudsak metodik och teknik.
Detta uteslöt såväl levande organismer som generna, sådana som
de förekommer i naturen.
– TRIPS-avtalet utgår ifrån att gener och mikroorganismer
kan patenteras, säger docenten i civilrätt, juris doktor Marjut Salokannel vid Helsingfors universitets Forskarkollegium. Medlems-
länderna har emellertid rätt att utesluta övriga organismer, det
vill säga växter och djur och produktion av dem med biologiska
processer. Undantaget gäller också växtsorter som förädlats fram.
För växförädlarna bör det emellertid då finnas andra avtal som
ger dem upphovsrätt till sina produkter. Vidare har man rätt att
utesluta diagnostiska, terapeutiska och kirurgiska metoder som
används för att behandla människor eller djur.
EU:s bioteknologidirektiv föreskriver att gener som isolerats
från naturen får skyddas med patent. Tyskland och Frankrike til�låter ändå inte genpatent på hela gener av humant ursprung, utan
bara vissa tillämpningsmetoder. EU-kommissionen har godkänt
deras ståndpunkt.
Problematiskt för forskningen
– Vittomfattande genpatent är problematiska, fortsätter Salokannel. Speciellt sådana som skyddar forskningsmetodik. I allmänhet
tror forskarna att deras experimenterande i laboratoriet är undantaget från patentlagarna, eftersom verksamheten inte har kommersiellt syfte.
Patentlagstiftningen gäller emellertid allt professionellt utnyttjande, och forskarnas arbete är väl förhoppningsvis nog så professionellt. Genpatent borde vidare begränsas till att omfatta ett visst
ändamål för att undvika tolkningssvårigheter.
Handelsintressen och tillgången till information hamnar också
enligt Salokannel lätt på kollisionskurs. Offentliga forskningsfinansiärer, såsom NIH (National Institute of Health) i USA, förutsätter att forskningsrönen är tillgängliga i allmänna databaser.
Kartläggningen av människans genom (alla gener), som NIH är
med och finansierar, borde därför undantas från patentering. Ett
internationellt konsortium har likaså intagit den här ståndpunkten, som också omfattas av Wellcome Trust i England.
Och hur är det i Finland? Marjut Salokannel förklarar att man
i Finland helst vill kunna patentera allt. Finlands Akademi, som
ansvarar för finansiering av grundforskning, har ingen ståndpunkt
mot patentering av biologisk information som producerats med
offentliga medel.
Docent Marjut Salokannel har specialiserat sig på
immaterial­rättigheters inverkan på grundforskningen,
speciellt inom biotekniken. Hennes särintresse är de
socioekonomiska följderna av immaterialrättsligt skydd
på global nivå.
18
Maten – Globen – Miljön
Cartagenaprotokollet
”motar Olle i grind”
Till biodiversitetens försvar har det internationella samfundet upprättat det så kal�lade Cartagenaprotokollet. Protokollet
är ett internationellt avtal som omfattas
av många länder. Det grundar sig på Rio­
deklarationen från 1992 och dess avtal om
bevarandet av biodiversiteten (CBD).
Protokollet ger länder rätt att enligt
försiktigshetsprincipen vidta åtgärder för
skydd mot sådana skador på mänskors
hälsa, biodiversiteten och ett uthålligt nyttjande av naturresurser som kan uppkomma
då man handskas och idkar handel med levande modifierade organismer (LMO).
Det gyllene riset
Man kan väl inte skriva om genteknik och
livsmedel utan att beröra det gyllene riset.
Denna rissort har berikats med gener (en
bakteriegen och en påskliljegen) som förser riskornet med betakaroten, A-vitaminets provitamin. A-vitaminbristen är allmän i länder där befolkningen livnär sig på
polerat ris, där det A-vitaminrika fröskalet
skalats bort, för att inte riset skall härskna
under förvaringen.
När det gyllene riset utvecklats och var
klart för odling visade det sig att bakom
de metoder man använt låg tiotals patent.
Detta betydde att det skulle bli väldigt dyrt
att utnyttja uppfinningen. Det gyllene risets
upphovsman, Ingo Potrykus, förde en lång
Maten – Globen – Miljön
kamp för att göra sin uppfinning tillgänglig
för de fattiga utan extra kostnader i form
av till exempel licensavgifter. Nu när man
har lyckats komma överens om den biten
är det många som inte vill ha riset eftersom
den allmänna opinionen i många länder är
emot genetiskt modifierade grödor.
Liselott Lindström
Matpatent hotar livsmedelssäkerhet
och biodiversitet
Patentering av sådana gener och levande
organismer som utgör baslivsmedel för uländernas befolkning har ansetts utgöra
ett stort hot mot livsmedelssäkerheten. I
många länder inom Sydamerika kan man
till exempel inte patentera gener som existerar i naturen, medan man i USA kan
skydda växtsorter med patent. Detta har
lett till absurditeter med snudd på personliga katastrofer. Det har hänt att odlare i
USA blivit åtalade för kontraktsbrott då
spillsäd grott och spirat i deras åkrar följande växtsäsong, fastän de skrivit på avtal
som förbjudit dem att producera utsäde.
Det har sagts att WTO sätter äganderätten framom de mänskliga rättigheterna.
Det vore naivt att tro att handelspolitiken,
som det egentligen är fråga om, skulle bry
sig om de fattiga. I stället finns det fara för
att u-ländernas småbrukare blir beroende
av importerat, patenterat utsäde, som de
inte själva har rätt att föröka. Samtidigt
utarmas biodiversiteten och därmed ökar
bland annat risken för sjukdomsangrepp.
Drunknar vi i patenflödet?
Ett patent är i allmänhet i kraft i 20 års tid i
de länder där man ansökt om patentskydd.
Patentskrifter utgör idag en stor del av den
vetenskapliga litteraturen. I de flesta fall
är det fråga om uppfinningar som aldrig
kommer att kommersialiseras. Jag letade i
databasen esp@cenet efter patentskrifter
som innehöll orden ”gen” och ”ris”. Under
de senaste två åren har man i världen sökt
patentskydd för 843 uppfinningar som har
med med ris och gener att göra. Främst gäller ansökningarna sjukdomsbekämpning
och resistens samt härdighet mot stressfaktorer såsom salt och torr miljö. För de företag som vill utnyttja uppfinningarna gäller
det att ha kapital inte bara för att utnyttja
de patenterade egenskaperna, utan också
för att utföra alla test som krävs för att göra
en noggrann riskbedömning av produkten.
I USA är detta särskilt uppenbart. Därför försöker man sprida sitt budskap till uländerna, som utbildas i amerikansk riskbedömning av amerikanska genmodifierade
produkter. I Kina har man nyligen vaknat
upp och insett att de egna uppfinningarna
bör skyddas. Där odlar man främst genmodifierade grödor som utvecklats lokalt, speciellt bomull.
Fattiga länder har inte råd att utveckla
egna produkter och därför är det naturligt att de förhåller sig skeptiskt till multinationella företag som styr och ställer på
marknaden och dessutom har patent på
grödorna. Medborgarorganisationer som
GRAIN arbetar för att bevara diversiteten
och för medbestämmande inom det globala jordbruket.
Öppenhet och moral
Öppen källkod, open source, är ett begrepp
från IT-världen. Också inom biotekniken
Biodiversiteten lider när naturliga biotoper fragmenteras på grund av industriellt
jord- och skogsbruk, som lätt blir följden av
att stora företag har monopol på odlingsväxerna.
har man börjat använda begreppet och
avser då att forskare delar med sig och
får del av upptäckter under vissa förutsättningar som inte innebär patenskydd.
Detta för att bryta de stora multinationella
företagens monopolställning på marknaden. BiOS (Biotechnology Open Source)
i Australien arbetar med att göra patenteringsdjungeln mera transparent och dess
moderorganisation CAMBIA är en föregångare inom open source på området.
TDI (Tropical Disease Initiative) är ett
annat open source-nätverk. Det försöker få
till stånd samarbete med syfte att ge u-länderna bättre tillgång till mediciner mot tropiska sjukdomar.
Öppenhet och transparens är politiska
modeord som sitter bra också i patenteringssammanhang. Patenteringen är ett
verktyg som då det utnyttjas renhårigt inte
borde åstadkomma skada. Patentinnehavaren kan alltid låta bli att åberopa sitt patent
och tillåta att uppfinningen utnyttjas gratis
inom offentligt finansierad forskning eller
för humanitära ändamål. Innehavaren kan
till och med tillåta att den patenterade uppfinningen får utnyttjas helt fritt.
Det går alltså alltid i teorin att komma
överens. Om stora rika företag skulle följa
etiska spelregler och ta mer moraliskt ansvar skulle världen faktiskt kunna se bättre
ut. l
Mer på nätet
l TRIPS-avtalet:
www.wto.org/english/tratop_e/trips_e/trips_e.htm#WhatAre
http://www.biodiv.org/doc/legal/cartagena-protocol-en.doc
http://www.grain.org/front/
http://www.bios.net/daisy/bios/home.html
l Cartagena-protokollet:
l U-landsbönders rätt till kontroll över egna grödor:
l Öppenhet istället för patentskydd:
19
Matvalen
är viktiga för miljön
För miljön är det inte det samma vad man äter. Livsmedelsproduktionen står för en betydande del av finländarnas miljöpåverkan. De val som görs i matbutiken
spelar en stor roll för hur miljön påverkas. Många produkter har en komplicerad livscykel med olika miljöpåverkan i olika skeden. Att analysera miljöcykler är ett
omfattande och tidskrävande arbete, men resultaten är
ofta överraskande och intressanta. Det visar det nyligen
avslutade Måttstocksprojektet.
Linus Lång
R
magnus östman
esultatet av det så kallade Måttstocksprojektet som leddes av Finlands miljöcentral (se faktaruta)
visar att en tredjedel av den finländska privata konsumtionens miljöeffekter uppstår
genom matproduktionen.
– Det här resultatet överraskade också
mig, säger forskare Ari Nissinen som ledde
forskningsprojektet.
– Men då jag kontrollräknade visade det
sig att allt stämde. Jag har också jämfört
med tidigare forskning. Man har fått liknande resultat i andra länder, uppger han.
Andra konsumtionskategorier som
framstår som viktiga i sammanhanget (se
figur 1) är boende och energi (nr 4 i figuren), privatbilism (8) och fritidsrelaterad
konsumtion (11 och 13). Men livsmedel
har alltså störst miljöpåverkan av dessa för
finländare i medeltal. Det stämmer också
om man jämför med grupper som summerats av de staplar som hänger ihop, till
exempel transport (7-9).
”Du är vad du äter” lyder en känd slogan. Men också miljön är vad du äter,
kunde man säga. Om konsumenterna väljer en viss sorts livsmedel kommer sådana
att produceras. Miljöeffekterna varierar
mycket mellan olika livsmedelsprodukter.
Animaliska produkter, som mjölk, ägg
och kött, har i regel flerdubbelt större ekologiskt fotspår än vegetabiliska produkter.
Det beror på att produktionsdjuren bara
tillgodogör sig en del av näringen och energin i fodret – största delen går tillbaka till
omgivningen i form av värme, näring i gödseln etc. En tumregel säger att det behövs
en tio gånger större åker för att odla foder
för att producera en viss mängd kött jämfört med den åkerareal som krävs för att
odla samma mängd brödsäd.
– Skillnaden mellan animaliska och vegetabiliska livsmedel syns tydligt också i
måttstocksresultaten. Ostens miljöeffekter
är flera gånger större än rågbrödets, säger
Ari Nissinen. De värden som räknades ut
för Måttstocksprojektet gäller dagskonsumtionen av emmentalost (30 gram, ungefär fyra skivor) och rågbröd (83 gram
eller cirka två skivor). Trots att mängden
ost är mindre, orsakar produktionen av den
Ekologiskt eller konventionellt? Det valet ställs konsumenten inför i fråga om allt fler
matprodukter. Livscykelanalysen som Juha Grönroos forskningsgrupp gjorde visar att
ekologisk mjölk är klart miljövänligare än vanlig mjölk.
Från vaggan till graven
I livscykelanalyser betraktar man produkternas alla miljöeffekter från vaggan
till graven, det vill säga genom alla dess skeden: råvaruutvinning, förädling,
tillverkning, transporter, användning och service, återanvändning, återvinning och avfallshantering. Miljön påverkas på många sätt i alla skeden av produkters liv. Det går åt energi och material från naturen och samtidigt uppstår
utsläpp och avfall.
Genom livscykelanalyser beräknar man alltså noggrant hur stora de här strömmarna är i förhållande till en viss mängd av produkten (till exempel per bil eller
per paket ost eller per kilogram bröd).
Resultatet av livscykelanalysen är uppgifter om hur mycket olika material och
energi som går åt under till exempel ostens livstid och hur mycket utsläpp och
avfall i olika former som uppstår.
På grund av helhetsperspektivet är det mycket omständligt att göra omfattande livscykelanalyser. Livscykelanalyser är komplexa och det behövs mycket
information om produkterna/tjänsterna för att kunna göra dem.
20
Maten – Globen – Miljön
Figur 1. Måttstock för olika privata konsumtionskategoriers miljöeffekter baserat på
materialflöden. Livsmedel och drycker är
den största gruppen med värdet 20,5 på
måttstocksskalan. Det är nästan en tredjedel
av den sammanlagda privata konsumtionens miljöeffekter (64). Källa: Finlands
miljöcentral),
6. Hälsa
7. Anskaffning av fordon
8. Användning av privata fordon
9. Transporttjänster
10.Datatrafik
11. Fritid och kultur
12. Utbildning
13. Hotell, kaféer och restauranger
14. Övriga varor och tjänster
magnus östman
Konsumtionsutgifter
1.Livsmedel och alkoholfria drycker
2.Alkohol och tobaksvaror
3.Kläder och skodon
4.Bostad och energi
5. Hemmets möbler,
maskiner och tillbehör
I ostens livscykel ingår
många skeden av miljöpåverkan
I en livscykelanalys av ost räknar man med:
alltså mera skadliga effekter för miljön än
rågbrödsproduktionen. (se figur 2)
Jämför man lika stora mängder ost och
bröd blir skillnaden ännu större till rågbrödets fördel. Ostens energivärde per 100
gram är större än rågbrödets, men också
om man jämför miljöeffekterna per kalori
är rågbröd många gånger miljövänligare.
l utsläpp på lantgården som odlar fodret (urlakning av näringsämnen, bekämpningsmedel, växthusgaser, och för-
surande utsläpp från traktorer och annan utrustning
l utsläpp i ladugården (näringsämnen genom gödsel-
hanteringen och metanutsläpp från kornas matsmältning som bidrar till att påskynda växthuseffekten)
l utsläpp vid transporterna från ladugården till mejeriet
l effekter vid mejeriet (energiåtgång, utsläpp)
l utsläpp, material- och energiåtgång vid produktionen av Äta bör man
Livsmedel skiljer sig från många andra konsumtionsvaror genom att de är oumbärliga
för oss. Att äta är ett basbehov och det går
förstås inte att bara låta bli att äta.
Ari Nissinens forskarkollega Juha
Grönroos, som också jobbar för Finlands
miljöcentral, har gjort livscykelanalyser av
l transportutsläpp på vägen till konsumenten
l utsläpp och avfall som uppstår då man äter osten
l slutligen miljöeffekterna efter att konsumenten fört den Maten – Globen – Miljön
förpackningen
tomma ostförpackningen till återvinning (förhoppningsvis) eller kastat den i soporna.
➤
21
➤
olika livsmedel. Livscykelanalysen för rågbröd, vars data användes
i Måttstocksprojektet, är gjord av Grönroos.
– Första regeln är att människan måste äta, säger Grönroos.
Maten måste uppfylla det här basbehovet och dessutom vara hälsosam och god.
– En stor areal är kopplad till livsmedelsproduktionen, i Finland mellan 8 och 9 procent av hela landets markyta, uppger han.
Matproduktionen, i synnerhet jordbruk, syns alltså tydligt och
konkret i vår omgivning. Den har också många andra miljöeffekter
än de som syns i landskapet.
Näringsutsläppen dominerar
Figur 2. Måttstocken för de fem exempelprodukter och -tjänster
som granskades i projektet. Data härstammar från olika livscykelanalyser. Produktmängderna är valda att motsvara en normal
dagskonsumtion. Källa: Finlands miljöcentral
– I fråga om livsmedel visar livscykelanalyserna oftast, att de
största miljöeffekterna uppstår vid själva primärproduktionen.
Vanligen är det utsläpp av näringsämnen som klart dominerar miljöeffekterna. De här näringsämnena bidrar till övergödning av vattendragen. De orsakar alltså lokala miljöproblem.
– Eftersom Östersjön är ett känsligt vattenområde kunde man
därför fråga sig om man överhuvudtaget ska odla här, säger forskaren. Om man skulle flytta produktionen utomlands skulle de här
miljöproblemen också flytta med.
Men det är bara provokation. Grönroos utgår trots allt från att
det behövs en levande landsbygd också i Finland. Fungerande
jordbruk betyder mera folk på landsbygden. Jordbrukslandskapet
med sina åkrar och ängar kan också ses som någonting som är värt
att bevara.
Sedan blir det svårt. Grönroos har en komplex syn på livsmedelsproduktionen – allt hänger ihop med allting. Rör man på en
bit i det här pusslet faller de andra bitarna in på nya sätt.
Ekologisk eller konventionell mat?
magnus östman
I ett forskningsprojekt om skillnaderna mellan ekologisk och konventionell odling gjordes livscykelanalyser av mjölk och rågbröd.
Som väntat hade den ekologiska mjölken mindre negativa konsekvenser för miljön, i synnerhet betydligt mindre näringsutsläpp, än
konventionellt producerad mjölk.
Ifråga om rågbrödet var resultatet mångtydigt. Räknat per
odlad hektar ledde den ekologiska rågodlingen till mindre näringsläckage. Men betraktat ur ett produktperspektiv såg resultatet annorlunda ut. Då forskarna
räknade ut hur mycket en skiva rågbröd bidrar till
övergödningen var resultatet att näringsläckaget är större för ekologiskt odlad råg. Det be-
Livscykelanalysen för rågodling gav ett
resultat som kan tolkas både till ekobrödets för- och nackdel.
22
ror på att skörderna per hektar är mindre
vid ekologisk odling, då man inte använder
konstgödsel. Det behövs alltså mera åker
för ekologisk odling.
Så här säger Grönroos om paradoxen:
”Ur naturens perspektiv är det rätt att betrakta näringsläckaget per hektar. För sjöarnas tillstånd spelar det ingen roll hur stor
rågskörden är. Den absoluta mängden näringsämnen som hamnar i sjön är vad som
orsakar övergödning.”
Det går också att höja den ekologiska
rågproduktionens effektivitet genom att
integrera rågodling med mjölkproduktion.
Åkerarealen kan utnyttjas effektivare i växtföljden då man kan kombinera den med
foderproduktionen.
Mat från när och fjärran
– Utslaget per produkt utgör transportens andel inte en avgörande del av
livsmedlens miljöeffekter, uppger Juha
Grönroos. Det här gäller också för långa
sjötransporter – men i fråga om flygtransporter kan helhetsbilden vara en annan.
Frakttrafikens miljöeffekter i sig är alltså
inte ett starkt argument för inhemsk mat.
Enligt Grönroos spelar produktionssättet en betydligt större roll för livsmedlens
miljöeffekter i sin helhet än till exempel
transporterna. Om valet står mellan importerade ekologiska livsmedel och lokalt
producerade konventionella livsmedel kan
det alltså ur ett strikt miljöperspektiv vara
motiverat att välja det utländska alternativet.
Ekomärkta livsmedel ger konsumenten
en signal om att matproduktionen har uppfyllt vissa strikta miljökrav, som har övervakats. Inhemska livsmedel har den fördelen att produktionsförhållandena är kända
och miljöskyddsstandarderna i Finland är
höga, enligt Grönroos.
magnus östman
Livscykelananlyser av olika fiskarter visar
att vi borde äta mer strömming för att
gynna Östersjöns marina miljö.
Miljöpåverkan mätt med måttstock
I projektet Måttstock (på finska Mittatikku) jämfördes miljöeffekterna för fem
produkter/tjänster som används dagligen. Grunden för jämförelsen var noggranna livscykelanalyser (se faktarutan på sid. 20) av produkterna.
lProjektet leddes av Finlands miljöcentral i samarbete med Konsumentforsk ningscentralen, Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) samt Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (RKTL)
lMåttstocken presenterar resultaten av livscykelanalyser i en lättförståelig form
lDe fem exempelfallen vars miljöeffekter jämfördes var rågbröd, klädtvätt, ost, bilresor och boende i höghus. Resultaten presenteras i figur 2.
lExempelfallen har valts eftersom det finns pålitliga livscykelanalyser som är gjorda i Finland eller uppdaterats för att motsvara finländsk förhållanden
lMan har valt att jämföra sådana mängder av produkterna / tjänsterna som ungefär motsvarar dagskonsumtionen per finländare (83 gram rågbröd, en halv klädtvättsgång, 20 kilometer bilkörning)
lMiljöeffekterna delades upp i fem grupper: förbrukning av primärenergi, ozonbildning i atmosfärens nedre skikt, försurning, övergödning (eutrofie-
ring) av vattendrag och klimatförändring
lMåttstocken omfattar ännu inte alla miljöeffekter. I framtiden strävar man efter att ta med också bland annat åtgången av icke-förnyelsebara resurser,
gifter och miljögifter, partikelutsläpp, ozonskiktets uttunning, markanvänd ning
l En omfattande miljöexpertpanel har vägt de olika effekterna mot varandra och gett koefficienterna åt dem. På det sättet blir effekterna jämförbara och kan framställas på samma skala.
lSkalan för värdena är vald så att 100 motsvarar hela Finlands miljöeffekter
per person och dag. Det värdet inkluderar effekter som hänför sig till export produktion.
lEftersom en del av miljöeffekterna uppstår i offentlig konsumtion har man uppskattat att värdet 64 motsvarar den direkta miljöeffekten av privat konsumtion per persondag. Det beaktar också skillnaden mellan export och import.
lMåttstocksprojektet presenterade också olika konsumtionskategoriers
miljöeffekter baserat på en materialflödesräkning av den finländska natio-
nalekonomin. Dessa resultat återges i figur 1.
lMåttstocken kunde redan nu användas av tillverkarna för att presentera sina livscykelanalyser i enklare form
lMåttet kunde också på längre sikt utvecklas till ett slags miljömärkning på produkterna.
För mera information, se www.miljo.fi/syke -> Aktuellt -> Pressmeddelanden ->
Pressmeddelanden 2006 -> Nytt verktyg för bedömning av konsumtionens miljökonsekvenser (7.4.2006). På sidan finns också länkar till de finskspråkiga Måttstockssidorna.
➤
linus lång
– Om man äter inhemsk mat i enlighet
med den klassiska kostcirkelns rekommendationer går man inte fel heller i fråga om
miljön, säger Grönroos och tillägger att
man naturligtvis ska undvika att slösa eller
äta för mycket.
– Vill man äta så miljövänligt som möjligt ska man undvika köttprodukter. Vilda
bär och svampar är mycket miljövänliga.
Grönroos har också gjort livscykelanalyser av olika fiskprodukter. Strömming rekommenderas varmt av honom som miljö­
vänlig mat. Genom strömmingsfisket för
man i praktiken bort näringsämnen från
Östersjön. Situationen är den motsatta om
man äter odlad regnbåge – vid odlingen
uppstår näringsutsläpp genom fodret, som
bland annat består av fiskmjöl.
– Man flyttar i praktiken näringsämnen
från Atlanten till Östersjön, säger Grönroos. l
linus lång
➤
Ari Nissinen blev förvånad över att livsmedlen har så stor betydelse för konsumtionens
miljöeffekter.
Juha Grönroos har gjort detaljerade livs­
cykelanalyser av olika livsmedel. Strömmingens miljöeffekter är positiva, visar
hans resultat.
Källor:
l www.miljo.fi/syke (september 2006)
l Juha Grönroos och Jyri Seppälä (red.) 2000: Maatalouden tuotantotavat ja ympäristö. Suomen ympäristö 431.
Finlands miljöcentral, Helsingfors
Finlands miljöcentral, Helsingfors
l Frans Silvenius och Juha Grönroos 2004: Suomen kalatuotteiden elinkaari-arviointi. Suomen ympäristö 687.
Lärare se hit!
Maten – Globen – Miljön är avsett att kunna användas i undervisningen i högstadier, gymnasier,
fackskolor och i olika typer av vuxenutbildning. Till häftet hör en lärarhandledning och en serie elev­
arbetsuppgifter som inspirerar till läsning av häftets texter.
Natur och Miljö har redan en tradition av att ge ut temahäften av denna typ. I tidigare temahäften har
vi uppmärksammat bland annat skogarnas ekologiska tillstånd i världen, klimatförändringen, hållbar
utveckling i Afrika, miljöhot i nordiska hav, världens sötvattenresurser och miljöhot längs världshavskusterna.
Fler exemplar av Maten – Globen – Miljön, lärarhandledningen och elevarbetsuppgifter
kan beställas från Natur och Miljös kansli till självkostnadspris, tel. 09-6122 290 eller e-post:
[email protected]. Det samma gäller de tre senaste årens temahäften En droppe i ett nordiskt hav,
Vatten i blickpunkten och De känsliga havskusterna.
24
Maten – Globen – Miljön