1. Inledning

1. Inledning ............................................................................................................................ 3
1.1
Allmänt om vad sociala rörelser är ........................................................................ 3
1.2
Sociala rörelser – begreppsdiskussion ................................................................... 6
1.3
Traditionella ansatser ............................................................................................. 8
1.4
Sammanfattning ................................................................................................... 10
2. Sociala rörelser – de olika tankeskolorna ........................................................................ 11
2.1 Collective behaviour ..................................................................................................... 11
2.1.2 Interaktionism ..................................................................................................... 13
2.3 Resource Mobilization Theory ....................................................................................... 15
2.3.1 Sociala rörelser enligt McCarthy och Zald ......................................................... 17
2.3.2 Resurser, SMS och tillväxten av SMI ................................................................ 20
2.3.3 Organisationsstruktur och resursmobilisering .................................................... 22
2.3.4 Resursfluktuering och SMO anpassning ............................................................ 24
2.4 Political Process (PP) ................................................................................................ 26
2.4.1 Protest och möjlighet .......................................................................................... 26
2.4.2 Ett exempel från 1930 – talet .............................................................................. 30
2.4.3 Fem möjlighetsdimensioner ............................................................................... 31
2.4.4 Stater och möjligheter ......................................................................................... 36
2.5 New Social Movements ............................................................................................. 37
2.5.1 Klasskampen som social rörelse ......................................................................... 40
2.5.2 NSM: s brytning med marxismen....................................................................... 41
2.5.3 Motståndare och insatser .................................................................................... 42
2.5.4 Kamperna ........................................................................................................... 44
2.5.5 Symboliska handlingar ....................................................................................... 46
2.5.6 Den kollektiva identiteten................................................................................... 47
3. Hur sociala rörelser fungerar i praktiken ......................................................................... 50
3.1 Vem är det som deltar i icke konventionell politik? .................................................. 51
3.1.1 Case: Freedom Summer i USA .......................................................................... 55
3.1.2 Förändrande värderingar i post – industriella samhällen.................................... 56
3.1.3 Den ”nya” medelklassen och diametralt motsatta värderingar ........................... 60
3.1.4 Kritik mot teorierna om det postindustriella samhället ...................................... 63
3.2 Att rekrytera och behålla aktivister ........................................................................... 64
3.3 Vad sociala rörelser gör ............................................................................................. 66
3.3.1 Transgression ...................................................................................................... 67
3.3.2 Icke våld, direkt aktion, icke våldsam direkt aktion och våld ............................ 67
3.4 Organisationen ........................................................................................................... 73
3.4.1 Oligarkins järnhårda lag ..................................................................................... 75
4. Demokratiteori - problematisering .................................................................................. 79
4.1 Om ett demokratiskt medborgarskap ......................................................................... 81
4.2 Institutionernas roll .................................................................................................... 83
4.3 Interaktion .................................................................................................................. 83
4.3.1 Interaktionens medel. Demonstrationer och civil olydnad. ................................ 85
4.4 Interaktionens problematisering ................................................................................ 87
4.5 Om ett ökat tillträde – en alternativ syn .................................................................... 91
4.1 När främjar sociala rörelser demokratisering? .......................................................... 92
5. Sociala rörelser och demokrati ........................................................................................ 97
5.1 En participationsmodell ............................................................................................. 97
5.1.1 En första fundamental distinktion ...................................................................... 97
5.1.2 Förutsättningar för närvaro i, eller tillgång till maktens rum ............................. 98
5.1.3 Ett alternativt socialt kapital ............................................................................... 98
5.1.4 Ett ”bra” policy nätverk .................................................................................... 100
5.1.5 En allmän opinion som är fördelaktig för det kritiska nätverkets diskurs .................. 102
5.1.6 En diskursiv möjlighet ...................................................................................... 102
5.1.7 Att skilja på statlig agenda och en allmän opinion som kan förändras ............ 103
5.1.8 Dynamiska förhållanden för att bli protagonist i det kritiska nätverket i maktens
rum ............................................................................................................................. 103
5.1.9 Envisheten hos kommuner och nätverk som reproducerar kritiska ramar ...... 104
5.1.10 Ett maktens rum som de facto är öppet, och med osäkra motsättande axlar .. 104
5.1.11 Icke konventionella och innovativa aktions- och diskursmönster .................. 105
2
1. Inledning
Denna avhandling handlar om relationen mellan sociala rörelser och demokrati. Den
övergripande frågeställningen är hur sociala rörelser verkar i förhållande till vår
västerländska representativa demokrati. Vilken betydelse och vilken roll har de att spela i
en representativ demokrati? För att svara på denna fråga måste ett antal underfrågor
besvaras först.
Med detta i minnet, så kommer denna avhandling att vara uppdelad i tre delar; den första
diskuterar de sociala rörelserna, den andra delen diskuterar demokrati och den tredje delen
diskuterar hur dessa två begrepp verkar ihop. Här kan man säga att det finns olika synsätt
beroende på ur vilken synvinkel man ser på demokrati. Numera är de flesta överens om att
en bred participation är ett tecken på en fungerande demokrati, medan man tidigare såg
detta som en anemi i samhället. Frågan kommer speciellt in på den representativa
demokratin. Eftersom de folkvalda är menade att göra beslut i folkets namn, så kan man se
folkets inblandning som ett störande element i beslutsföringen. Om man å andra sidan
beaktar det att protestbeteende går i cykler, så kan man igen se att dylikt beteende är en
normal del av en välfungerande demokrati.
Då man läser denna avhandling lönar det sig att hela tiden spegla det jag säger med en
faktisk rörelse, eftersom detta ger en större mening åt orden som i övrigt är ganska
abstrakta.
1.1 Allmänt om vad sociala rörelser är
En social rörelse är en rörelse som försöker förändra samhället. En definition på en social
rörelse ges av McCarthy och Zald: ”A social movement is a set of opinions and beliefs in a
population which represents preferences for changing some elements of the social structure
and/or reward structure in society” (McCarthy & Zald 1977, s. 1217 –1218). Alain
Touraine å sin sida menar att ”Social movements are the expression of the collective will”
(Touraine 1981, s. 29). Touraine säger vidare att “A social movement is the collective
organized action through which a class actor battles for the social control of historicity in a
give identifiable historical context” (Touraine 1981, s. 31 – 32). En annan definition som
3
Touraine ger är:”… socially conflictual behaviours but also culturally oriented forms of
behaviour, and not as the manifestation of the objective contradictions of a system of
domination” [originalets kursivering] (Touraine 1981 s. 80). Sidney Tarrow menar å sin
sida att “…they [sociala rörelser] are better defined as collective challenges, based on
common purposes and social solidarities, in sustained interaction with elites, opponents
and authorities” (Tarrow 1998, s. 5). Alberto Melucci säger följande om sociala rörelser:
”Till mina kriterier på sociala rörelser hör att deras aktioner utmanar eller spränger det
sociala relationssystemets gränser” (Melucci 1989, s. 53)
När man talar om sociala rörelser talar man samtidigt alltså om utmanande politik, om
människor som vill förändra rådande förhållanden. Tarrow uttrycker saken enligt följande:
”Contentious politics occurs when ordinary people, often in league with more influential
citizens, join forces in confrontation with elites, authorities and opponents…When backed
dense social networks and galvanised by culturally resonant, action – oriented symbols,
contentious politics leads to sustained interaction with opponents. The result is the social
movement” (Tarrow 1998, s. 2). Detta relativt långa citat har jag valt att göra för att det
summerar denna avhandling på ett fördelaktigt sätt: sociala rörelser agerar utmanande på
olika sätt för att få till stånd en förändring i samhället. Detta agerande har konsekvenser för
demokratin eftersom det underförstår icke konventionella metoder att få inflytande. Med
teorierna kring de sociala rörelserna vill man förklara hur ett nätverk av människor med en
vilja att förändra något organiserar sig och skapar en social rörelse. En social rörelse är inte
uppgjord av människor som i stort sett är nöjda med sin omgivning och sin tillvaro.
Exempel på sociala rörelser är fredsrörelsen, suffragetterna i USA, Civil Rights movement
i USA, miljörörelsen i Europa och anti – globaliseringsrörelsen. De använder sig av olika
taktik för att få till stånd förändring, närmast icke konventionella metoder.
Demonstrationer, protester, bojkotter, civil olydnad, adresser etc. är vanliga företeelser.
Detta agerande som karakteriserar de sociala rörelserna är intressant ur ett demokratiskt
perspektiv. I Hufvudstadsbladet (4/5 & 5/5 2004) kan man läsa om ett 60 – tal ungdomar
som förskansat sig i en tom ungdomsgård. Ungdomarna var inte ute efter pengar, utan ville
själva börja driva ungdomsgården. Inne i det förskansade huset hänger en banderoll med
sloganen ”Reclaim the city”: ”Återta staden”. Denna gång hade ockupanterna ingen
gemensam ideologi, men hade ett gemensamt strävande att klara av sådant som staden inte
på grund av pengabrist klarar av. Ockupanterna lyckades få ut sitt budskap före polisen till
4
sist satte ett fredligt stopp för den olagliga, men fredliga, ockupationen. Detta
exemplifierar civil olydnad och icke – vålds principen. Frågan är om det är rätt att utföra
olagligheter i ett gott syfte.
Teorierna kring sociala rörelser kan kopplas till fyra –eller fem, med marxismen
medräknad – forskningstraditioner eller tankeskolor. Figur 1.1 sammanfattar de olika
tankeskolorna och när börjat utvecklas. I denna avhandling är jag intresserad av de nyare
tankeskolorna, nämligen political participation, resource mobilization theory och new
social movements. De tidigare skolorna har här endast en funktion för att kort förklara
uppkomsten av de nyare.
Forskningen kring de sociala rörelserna är i princip uppdelad mellan den amerikanska och
europeiska kontinenten. Enligt amerikansk tradition är forskningen kopplad till tre olika
tankeskolor: collective behaviour, resource mobilization theory och political process. Alla
tre av dessa skolor har ifrån olika synvinklar försökt förklara hur olika typer av strukturella
spänningar kan utvecklas till kollektiva aktioner (Della Porta, Diani 1999, Crossley 2002).
Dessa tankeskolor förklaras utförligt i kapitel 2.1, 2.2 respektive 2.4.
I Europa utvecklades ”new social movements” teorierna. Ett missnöje med marxismen och
dess förklaringar till hur sociala rörelser uppstår och fungerar låg som grund för denna
tankeskola. Denna tankeskola koncentrerar sig på förändringen av strukturerna och
värderingar som ligger till grund för olika konflikter (Della Porta & Diani 1999). Denna
tankeskola förklaras utförligt i kapitel 2.5.
Denna uppdelning mellan det amerikanska och det europeiska har sin grund i mångfalden i
studieobjekten på respektive kontinent. Fastän studentrörelserna under 1960-talet1 i både
Amerika och Europa utvecklades under samma tidsperiod, kom de att utvecklas på olika
sätt på de två kontinenterna. Denna skillnad syntes främst i att de amerikanska
proteströrelserna utvecklades till pragmatiska rörelser och kom att struktureras som
intresserörelser (McCarthy & Zald 1987). I Europa kom de sociala rörelserna att låna
egenskaper från arbetarrörelsen och kom i och med detta att präglas av stark ideologi
(Tarrow 1989). Skillnaden mellan intresserörelser och ideologiskt präglade rörelser kan
1
Gäller även andra rörelser som kom i studentrörelsens kölvatten, t.ex. feministrörelsen. Dessa kom också
att utvecklas parallellt i bägge kontinenter.
5
således till en viss grad förklara skillnaden mellan tankeskolorna i de två kontinenterna.
Detta pekar även Thörn på då han säger att ”En av skillnaderna mellan rörelseforskningen i
Europa och USA är att begreppet ”social rörelse” inte i lika hög grad som i Europa
relateras till arbetarrörelsen som historiskt fenomen” (Thörn 1997 s.).
Härmed kan man alltså konstatera att det i princip finns fem analystraditioner inom sociala
rörelser: collective behaviour (förkortas härefter CB), resource mobilization theory (RMT),
political process (PP), new social movements (NSM), samt marxismen. Dessa kommer att
diskuteras i detalj i kapitel 32.
Figur 1.1: Rörelseanalysens fem traditioner (Källa: Crossley 2002 s.10)
1.2 Sociala rörelser – begreppsdiskussion
Begreppet ”social rörelse” formades i 1800-talets Europa, då kom begreppet att inbegripa
ett antal betydelser av begreppet ”rörelse”. Begreppet ”social rörelse” uppstod i en tid då
allt fler människor började uppfatta att de levde i en värld i förändring. Detta visade sig i
en ”rörelse” som manifesterade sig å ena sidan som förändring och å andra sidan som en
fysisk rörelse - de förbättrade kommunikationerna (och industrikapitalismen) gjorde att allt
fler människor flyttade från byarna in till städernas fabriker. De svåra förhållandena under
vilka de tvingades leva, skapade grogrund för protest. Folk samlade sig på gator och torg
för att visa sitt missnöje, inte sällan på ett våldsamt sätt. Man samlades också i diverse
klubbar och lokaler för att formulera krav på en drägligare tillvaro och en förändring av
den sociala ordningen (Thörn 1997).
2
Marxismen och CB kommer jag endast att diskutera ytligt i samband med NSM respektive RMT/PP
eftersom de inte har total relevans i min avhandling, utan fungerar snarare som en kort förklaring till hur de
nyare paradigmen uppstod.
6
Den framväxande sociologin kom snart att sammankoppla begreppet ”social rörelse” med
arbetarfrågan och den arbetande klassens organisering, uppror och strejker. Efter den
franska revolutionen kom
grupper som sade sig verka för den arbetande klassen att
förespråka en revolution som skulle överträffa den franska gällande samhälleliga
förändringar. Denna skulle vara en social –och därmed total - revolution (i motsats till den
franska som var politisk). De som talade sig varma för denna revolution kallade sig för
”kommunister”, men kom också att bruka begreppet ”socialism”. Socialism kunde alltså
betyda både en revolutionär och socialreformatorisk strategi. Det var inte endast dessa nya
former av sammanslutningar med samhällsförändring på agendan (som idag skulle
betecknas ”social mobilisering”) som förknippades med begreppet ”rörelse” (Thörn1997).
Begreppet social rörelse kan i sin ursprungliga form sägas koppla ihop social mobilisering
som ett empiriskt rörelsebegrepp med det historiefilosofiska begreppet ”social revolution”.
Efter att revolutionsbegreppet hade etablerats efter den franska revolutionen på 1700-talet,
kom begreppet senare under 1800-talet att också inbegripa andra former av omvälvande
förändringsrörelser än de politiska. Som exempel kan nämnas den industriella
revolutionen. Revolutionsbegreppet var liksom rörelsebegreppet mycket laddat, men det
väsentliga är förändringen. Rörelse som förändring kom att bli centralt inte bara i den
offentliga debatten, utan också inom sociologin. Forskningsobjektet definierades som ett
samhälle i rörelse där man försökte hitta samhällets rörelselagar (Thörn 1997).
Andra, bl.a. Alain Touraine, har definierat sociala rörelser utifrån ett annat perspektiv.
Touraine definierar sociala rörelser som ”socially conflictual behaviours but also culturally
oriented forms of behaviour, and not as the manifestation of the objective contradictions of
a system of domination” [originalets kursivering] (Touraine 1981 s. 80). Touraine ser alltså
inte arbetarrörelsen endast som proletariatets resning, utan också lika mycket som ett
alternativt arbetarnas industriella samhälle, var det är arbetarna som också innehar
arbetskraften. Kort sagt så menar Touraine att en social rörelse är liktydig med
konfliktrelaterad klasshandling, likaså att det endast kan finnas en social rörelse3.
Likaså menar Touraine att de sociala rörelsernas aktioner inte är riktade mot staten, och
inte heller kan identifieras med politisk aktion vars syfte är att erhålla politisk makt. Det är
3
Mera om detta i kapitel 3.
7
en klassaktion riktad mot en social motståndare. Touraine menar att sociala rörelser och
förändring av statsmakten kan alliera sig eller konvergera, men de kan aldrig enas
(Touraine 1981).
1.3 Traditionella ansatser
De traditionella ansatserna har visat sig vara dåliga på att förklara kollektivt beteende. De
tenderar att se endast yttre faktorer, istället för de mekanismer som leder till det kollektiva
beteendet. Dessa brister, som förklaras i det följande, kom att leda till att mera nyanserade
teorier uppkom, enligt figur 1.1.
Melucci diskuterar den konstruktivistiska synen i boken ”Nomader i nuet”. Här åtskiljer
han traditionella ansatserna som kan låta enligt följande (Melucci 1989):
”Vid visning av den senaste succépjäsen rörs publike till
tårar, skratt och applåder”
”Arbetarna på en monteringslinje lägger ner verktygen och
strejkar utan officiellt stöd av fackföreningen”
”Efter
de
första
bensinprishöjning
ryktena
belägras
om
en
tappstationerna
förestående
av
långa
bilköer”
Företeelser som de föregående raderna exemplifierar har studerats av samhällsvetare och
kategoriserats under diverse rubriker, t.ex. kollektivt beteende, masspsykologi, sociala
rörelser eller mobbuppträdande. Dessa kategorier förutsätter i samtliga fall att fenomenen
innehåller vissa gemensamma drag, men från ett fenomenologiskt perspektiv förenas de
bara av sin kollektiva karaktär. De omfattar en grupp individer som samtidigt och på
samma plats beter sig på ett sätt som liknar varandra formmässigt. Redan klassificeringen
av dessa fenomen antyder att det finns ett underliggande teoretiskt antagande (Melucci
1989).
8
I de traditionella analyserna av kollektivt beteende är detta ett problem. Ibland kan man
t.ex. betona den kollektiva aktionens själva existens, i vilket fall man kan säga att man får
en aktion utan aktörer (en tillfällig summa av individuella fall) (ibid.). Med andra ord ser
man det kollektiva som en mängd individers handlingar som råkar sammanfalla till en
kollektiv aktion. Som exempel på denna syn kan nämnas den klassiska analysen av
massbeteendet som framställer den kollektiva handlingen som en reaktion på det sociala
systemets kris eller oordning. Det skulle alltså vara atomiserade individer som råkar handla
kollektivt. Detta synsätt framkom under den franska revolutionen4.
En annan traditionell syn, som främst framkommer inom marxismen, poängterar
handlingens ”objektiva” sociala grunder, vilket alltså härleds ur analysen av de sociala
villkor som aktörerna verkar dela. Inom marxismen skulle detta således vara arbetarnas
kamp mot arbetsgivarna. Här igen framstår handlingen som aktörer utan aktion, menar
Melucci. Samtidigt så är klyftan mellan de ”objektiva villkoren” och det empiriskt
observerade beteendet svårt, om inte omöjligt, att förklara (Melucci 1997). Problemet (som
Marx hade) med att förklara hur en klass i sig blir en klass för sig finns kvar i bakgrunden,
olöst.
Dessa är traditionella ansatser, och de har ett antal gemensamma antaganden. Det
kollektiva fenomenet (t.ex. panik, revolution eller social rörelse) behandlas som något
enhetligt empiriskt givet som man tror kan uppfattas och tolkas av iakttagare. Det första
antagandet är sålunda att individernas beteende bildar en enhetlig karaktär. Detta överförs
sedan från den fenomenologiska nivån till den begreppsmässiga nivån och får faktisk
existens. Med andra ord börjar fenomenet existera som ett ting, som någonting påtagligt.
På detta vis omvandlar man den sociala aktionen till ett okontroversiellt faktum, som givet
och något som därmed inte behöver vidare undersökning (Melucci 1989).
Man kan förklara de traditionella ansatserna från RMT:s synvinkel genom att ta upp
McCarthys och Zalds teorier kring Resource Mobilization. Här jämför dom RMT med de
traditionella ansatserna enligt följande (McCarthy & Zald 1977).
1. Sociala rörelsernas grund (base)
4
Le Bon, exempelvis.
9
A. Traditionell. Sociala rörelser är grundade i förargade populationer (”aggrieved
populations”) som också bidrar med de nödvändiga resurserna.
B. RMT. Sociala rörelser antingen är eller är inte grundade i den presumtiva
nyttotagarens förargelse. Både på individuell och organisatorisk nivå erbjuder
”bidragsgivare enligt samvetet”5 stort stöd. I vissa fall kan ändå bidragsgivarna
sakna hängivelse till rörelsens sak.
2. Strategi och taktik
A. Traditionell. Ledarna för sociala rörelser använder sig av köpslående, övertalning
eller våld för att påverka beslutsfattarna att göra en förändring. Valet av taktik
grundar sig på tidigare möten med myndigheter, framgången i dessa möten samt
ideologi.
B. RMT. Intresset för växelverkan mellan rörelser och myndigheter accepteras som en
sakfråga, men påpekas samtidigt att de sociala rörelserna har ett antal strategiska
uppgifter. Till dessa hör att mobilisera anhängare, neutralisera och/eller
transformera massorna och eliten till sympatisörer,
och därmed erhålla en
förändring i sin målsättning. Problemen uppstår i valet av taktik eftersom det som
kan få fram en förändring i ett mål kan stå i konflikt med det beteende som är riktat
på förändring i ett annat. Taktiken beror samtidigt också på konkurrens och
samarbete organisationer emellan.
3. Förhållande till samhället i stort
A. Traditionell. Det har påvisats att om omgivningen, alltså under vilka villkor
rörelsen verkar, påverkar rörelseorganisationen, speciellt gällande förändringar
i
målsättning6.
Dock
har
man
i
allmänhet
ignorerat
hur
dylika
rörelseorganisationer kan utnyttja omgivningen för sina egna mål.
B. RMT. Samhället förser de sociala rörelse industrierna7 och andra industrier med
den nödvändiga infrastrukturen. De brukar sig i huvudsak av kommunikation,
media, färdigt existerande nätverk etc..
1.4 Sammanfattning
5
Conciensce constituents, ett begrepp som är svåröversatt. Syftar på medlemmar som känner sympati för
rörelsens mål och således har ett incitament att delta i rörelsens aktiviteter, och därmed vara bidragsgivare.
6
Se kapitlet om politiska möjlighetsstrukturer.
7
Översatt från social movement industries. McCarthy & Zald brukade sig av ekonomiska termer i sina
teorier, p.g.a. vilket de har kritiserats. Mera om detta i kapitlet om RMT.
10
Begreppet ”social rörelse” uppkom under 1800-talet och den industriella revolutionen, och
kan begreppsmässigt sägas vara kopplat till både en fysisk rörelse från byarna till städer
och en mera abstrakt rörelse i form av de förändringar som den industriella revolutionen
förde med sig. Senare kopplades begreppet ihop med socialismen och arbetarfrågan.
Grupper som sade sig arbeta för arbetarna förespråkade en revolution som skulle överträffa
den franska. Man skulle ha en social revolution, en total revolution. Man har även senare
kopplat ihop sociala rörelser med konfliktrelaterad klasshandling.
De fem tankeskolorna inom forskningen kring sociala rörelser är collective behaviour,
resource mobilization theory, political participation, marxismen och new social
movements. De två sistnämnda hör Europa till, medan de förstnämnda främst förekommit i
USA. Orsaken till denna uppdelning kan sägas ligga i hur studieobjekten tog sig an.
Traditionella ansatser har fungerat som bas till dessa tankeskolor. Eftersom man var
missnöjd med de traditionella ansatsernas förklaringar och teorier har man utvecklat mera
nyanserade syner på kollektivt beteende.
Med denna allmänna diskussion som bakgrund till hur de sociala rörelserna har framstått
och analyserats, kommer jag i följande kapitel att gå närmare in på de enskilda paradigmen
eller tankeskolorna.
2. Sociala rörelser – de olika tankeskolorna
Detta kapitel kommer att diskutera sociala rörelser utgående från de fyra tankeskolorna.
Collective behaviour och marxismen kommer jag att ta upp endast ytligt; deras relevans är
här mest kopplad till att förklara framväxten av de nyare paradigmen. Political
participation, resource mobilization och new social movements är relevanta för att de
bidrar med en samtida teoretisk grund för hur sociala rörelser uppstår och fungerar. Jag
kommer även att framföra en viss kritik mot dessa.
2.1 Collective behaviour
11
Denna inriktning inom rörelseforskningen var dominerande i USA ända fram till slutet av
1960-talet. Det finns i princip två dominerande tankesätt inom denna skola. Den ena
grundar sig i en socialpsykologisk källa, den andra i en strukturfunktionalistisk. Denna
forskningsinriktning har sina rötter i den franska revolutionen där man studerade mobb
beteende och ”mobbens” psykologi. Begreppet ”mobben” kom att översättas till engelska
som ”crowd behaviour” (Thörn 1997).
Det finns betydande skillnader inom collective action tankeskolan. Vissa har poängterat
begrepp som ”interaktion” och ”process”, och menar att kollektivt beteende är en form av
primitiv interaktion som utgör en början på en social process vars högsta form är en social
rörelse. De sociala rörelsernas huvudtyper skulle vara generella sociala rörelser, t.ex.
kvinnorörelsen, de specifika, t.ex. mot droger, samt de expressiva som inkluderar både
religiösa rörelser och moderörelser (Thörn 1997).
Den strukturella – funktionalistiska skolan8 såg sociala rörelser som en sidoeffekt av alltför
snabba sociala förändringar, och i ett system som är gjort av undersystem i balans så skulle
det kollektiva beteendet peka på spänningar som de återbalanserande mekanismerna inte
för tillfället skulle kunna reparera. Framväxten av kollektiva beteenden, t.ex. kulter eller
ekonomiska utopier, under tider av storskalig social förändring i snabb takt, skulle ha
dubbla meningar. Å ena sidan menade man att de reflekterar institutioners och den sociala
kontrollmekanismens oförmåga att skapa en sammanhållning. Å andra sidan skulle de peka
på samhällets försök att reagera på en kris genom gemensamma åsikter på vilka man skulle
kunna skapa en ny grund för kollektiv solidaritet (Della Porta & Diani 1997). Därmed är
grundtanken att sociala rörelser är ett uttryck för anemi eller missförhållanden i samhället.
Även andra skolor inom collective behaviour har delat uppfattningen om att sociala
rörelser skulle vara ett tecken på ”krisbeteende”. De teorier som hade sin grund i
psykologin, och i tanken om individens roll i det kollektiva beteendet, förklarade kollektivt
beteende som ”...a manifestation of feelings of deprivation experienced by actors in
relation to other social objects, and feelings of aggression resulting from a wide range of
frustrated expectations” (Della Porta & Diani 1997 s. 4). Med andra ord så skulle det ligga
ett missnöje i grunden för att folk samlar sig för gemensamma åsiktsyttringar, och man såg
8
Också ibland kallad ”smelserianism” efter Smelser
12
t.ex. civil rights movement i USA och nazismen uppkomst i Tyskland som exempel på
detta. De skulle ha uppkommit som ett resultat av snabba och oväntade slut på ekonomiskt
välfungerande tidsperioder. Från en lite annorlunda synvinkel såg man den politiska
extremismen som ett uttryck för spridningen av ett massamhälle där de sociala kontakterna
som familjen eller närsamhället hade blivit sämre. Denna isolation skulle därmed ha fört
med sig färre individer som var speciellt benägna att falla för antidemokratiska rörelser
både till höger och vänster på den politiska skalan (Della Porta & Diani 1997).
Hypotesen går alltså enligt följande: situationer där frustration, rotlöshet och social kris
råder leder automatiskt till revolt. Denna hypotes leder dock till att man reducerar det
kollektiva beteendet till ett hopkok av individuella beteenden, och skulle sålunda helt
ignorera den dynamik enligt vilken känslor på individnivå (mikro) leder till (makro)
fenomen som sociala rörelser eller revolutioner. Detta fel har man försökt reparera på olika
sätt, bl.a. genom den symboliska interaktionismen (som förklaras närmare i kapitel 2.2).
Interaktionismen menar att kollektiva fenomen inte endast är reflektioner av social kris,
utan en aktivitet som försöker producera ny solidaritet och nya normer.
Skillnaden mellan Blumers och Smelsers9 perspektiv uttrycks på följande vis av Thörn:
”Betoningen på interaktionsprocesser skiljer Blumers perspektiv från Smelsers i collective
action. Här renodlas istället en strukturfunktionalistisk anomiteori som hämtats från
Durkheim och som i första hand kopplar rörelsefenomen till ’social strain’”. [originaliets
kursivering] (Thörn 1997 s. 97).
2.1.2 Interaktionism
Detta stycke kommer att luta sig tillbaka på Crossleys analys av Herbert Blumers tankar
kring beteende och interaktion, som i sin tur är grundade på G. H. Meads perspektiv. Detta
är menat att ha relevans i ett samtida perspektiv, inte vara en historisk överblick. Kollektivt
beteende är en aktivitet som föds utanför färdigt definierade sociala definitioner och är
sålunda utanför kulturella normer och stadgade sociala relationer (Della Porta & Diani
1997). Interaktionismen menar att förklara varför och hur kollektiva aktioner uppstår.
9
och samtidigt ”Chicago skolans” perspektiv
13
Meads arbete tar avstamp i den psykologiska behaviorismen som ämnar att återinta
psykologin. Detta skall ses i relation till dualismen som den motsatte; dualismen grundar
sig i tron om att allt beteende är förkroppsligat, att beteende är en fysisk respons på något
orsakat av ett fixerat fysiskt stimuli (Crossley 2002). Mead och andra behaviorister ville
skilja på meningen (målet) med en handling i motsats till dualismen som endast såg den
mekaniska rörelsen (ibid.). Om t.ex. telefonen ringer, så väljer jag att svara, och därmed är
min mekaniska respons alltid lika. Dock kan identiska stimuli orsaka rätt så olika respons
beroende på kontexten. Om telefonen ringer mitt i natten eller direkt efter en
arbetsintervju, så kommer man att reagera olika på att telefonen ringer än om den skulle
ringa normalt under dagen. Det betyder någonting annat än det normalt gör, även om
situationen fysiskt är lika.
Av detta följer att om man vill veta hur aktörer agerar i olika situationer, så räcker det inte
att man endast ser som en åskådare på ett objektivt fenomen, vilket bl.a. de traditionella
ansatserna gjort. Man måste tänka på vilken mening situationen har för aktörerna, eller
alternativt, hur aktörerna skulle definiera sin egen situation. Man måste även se deras
aktion som ett meningsfullt svar på innebörden i den aktuella situationen (Crossley 2002).
Detta vill mena att man alltid måste se varför aktörerna agerar – alltså deras stimuli, hellre
än att se det kollektiva beteendet som ett faktum som kan förklaras som sådant.
Inom själva beteendet kan man finna en dualism, menar behaviorismen. Ibland riktar sig
beteendet mot skapande och innovation, ibland åt konservering, alltså ibland åt att skapa
nytt, ibland åt att behålla etablerade normer. Innovation och förändring är vanliga, men inte
så vanliga att de inte skulle avlagras i olika former av vanor, alltså flexibla och intelligenta
hållningar som karakteriserar distinkt mänskliga former att beskåda och agera i världen.
Att förändra är alltså ett beteende som inte hör till standardbeteende. Det mänskliga
beteendet skapar en ”värld” där man håller hus, en värld som innefattar både fysiska saker
och symbolisk mening. Detta är dock inte en individuell sak. Mänskligt liv är gruppliv, och
mänskligt handlande är i allmänhet grundat i social interaktion. I detta anseende är
”skapandet av världen” en gruppaktivitet. Individuella handlingar finner sin grund i
gemensam kultur och traditioner (Crossley 2002). Detta har betydelse för sociala rörelser
eftersom dessa arbetar för förändring.
14
Det är här begreppet interaktion kommer in. I förhållande till de föregående har begreppet
en vid mening. En persons beteende kan kommuniceras till mig, och därmed påverka mitt
eget beteende utan att personen ens vet om min existens. Dock är interaktion i allmänhet
språkmässigt och går åt båda hållen. Den ”symboliska” interaktionen är speciell av två
orsaker. För det första är mångsidigheten och kraften i språket som kommunikationsmedel
en grund för att aktörer formar och uppmuntrar kollektiva definitioner på situationer de
befinner sig i. Det uppmuntrar även till kollektiva handlingsplaner. På detta vis är sociala
situationer och den sociala världen kollektivt uppbyggda. För det andra så möjliggör
bruket av symboler att aktörer inte bara kan kommunicera sinsemellan, utan att de även
”kommunicerar tillbaka till sig själv” . Med detta vill menas att de hör eller läser sina egna
uttalanden och blir på detta vis medvetna om sina egna tankar. Utöver detta så är de
benägna att svara på sina egna uttalanden och ingår på så vis en dialog med sig själva,
vilket i sin tur är grunden för människans reflektiva intelligens. Det är denna kapacitet som
är grunden till vår kapacitet att göra planer, fundera , göra beslut osv. (Crossley 2002). Det
är alltså via denna grundläggande process som sociala rörelser uppstår och har mening.
2.3 Resource Mobilization Theory
Resource Mobilization Theory (hädanefter RMT) uppstod som en kritik gentemot CB:s
sätt att förstå kollektivt handlande som något irrationellt. RMT är grundad på teorier som
härstammar från nationalekonomin och poängterar den nyttomaximerande individen10. Det
kollektiva ses som en sammanslutning av rationella individer som när de handlar alltid
tänker på kostnader och vinster. Ett av de centrala problemen inom RMT är ”free rider” problemet. Man har utgått ifrån tanken om att individen aldrig handlar altruistiskt om det ä
möjligt att åka snålskjuts. På grund av detta så måste en grupp som handlar i allmänintresse
utöva någon form av tvång eller social kontroll, alternativt ge aktiva medlemmar
individuella fördelar (Thörn 1997).
Olsons (och hans efterföljares) teorier, om de än medgav icke materiella intressen, utgick
dessa teorier ifrån individen och slutade med individen. Problemet som Olson
koncentrerade sig på var aggregering, eller ihopsamlande, av resurser. Sidney Tarrow
uttrycker saken enligt följande: ”For Olson, the problem of collective action was
10
Olson är här en av förgrundsfigurerna. Se t. ex. Olson, M. 1965 The logic of Collective action: public
good and the theory of groups, Cambridge, 1965
15
aggregative: how to involve as high a proportion of a group as possible on behalf of its
collective good” (Tarrow 1998 s. 15). Vidare skulle Olson enligt Tarrow mena att ”...in a
large group, only its most important members have a sufficient interest in achieving its
collective good to take on its leadership”, samt att “[T]he only exception to this rule were
the very small groups in which individual goods and collective goods are closely related”
(Tarrow 1998 s. 15). Problemet ligger alltså hos ”free riders” och hur deras andel växer i
takt med rörelsens storlek, och det är detta problem som RMT försöker förklara.
Inom RMT studerar man närmast hur grupper med gemensamma intressen organiserar och
mobiliserar resurser för att uppnå ett gemensamt mål. Därmed är begreppen ”organisation”
och ”strategi” av vikt. Det skulle kunna sägas finnas tre inriktningar inom RMT. Den
första är utilitarismen, inom vilken, igen, Olson är ett stort namn, den andra är
organisationsteoretiskt inriktad, med McCarthy och Zald i spetsen, och den tredje som
fokuserar på politiska konflikter, som är representerad av t.ex. Tilly och Tarrow (Thörn
1997).
McCarthy och Zald menade att det bästa svaret på free rider problemet var organisation.
Även om McCartys och Zalds teorier kom att ligga som grund för mycket av forskningen
kring sociala rörelser under 80-talet, så blev de ändå kritiserade. Detta berodde på att de
brukade sig av ett ekonomiskt språk (de använde begrepp som ”rörelse entreprenörer” och
”rörelse industrier”) som kritikerna menade inte tog i beaktande ideologi, hängivenhet eller
striden mot orättvisa (Tarrow 1998).
Inom RMT finns det ett begrepp som binder samman de olika skolorna; intressebegreppet.
Olsons (eller ”olsonianska”) teorier om nyttomaximering kan ställas som motpol till Tilly
och gelikar som har som grund ett marxistisk perspektiv där kollektiva intressen ligger som
fundament.
I denna avhandling tar jag närmast upp McCarthys och Zalds tankar om Resource
mobilization.
16
2.3.1 Sociala rörelser enligt McCarthy och Zald
McCarthy och Zald menar att det finns fem olika perspektiv som skall undersökas då man
forskar kring sociala rörelser (McCarthy & Zald 1977):
1. Man skall studera insamlingen av resurser, alltså t.ex. pengar och arbete, för att
kunna förstå de sociala rörelsernas aktivitet. Resurser, t.ex. pengar och arbetskraft,
är nödvändiga för att kunna ta del i en social konflikt, så måste de samlas för att
kunna uppnå kollektiva mål.
2. Insamlandet av resurser kräver åtminstone någon form av organisation.
3. Då man ser på vilka resultat den sociala rörelsen har uppnått, så måste man även
lyfta fram betydelsen av sådana resurser (individer och organisationer) som inte hör
kollektivet till.
4. Man kan ibland använda sig av en grov version av nationalekonomins modell av
utbud och efterfrågan då man studerar flödet av resurser till och från specifika
rörelser.
5. Man skall beakta kostnader och belöningar då man förklarar individuellt och
organisatoriskt deltagande i sociala rörelser. Kostnader och belöningar påverkas
direkt av samhällets struktur och myndigheternas aktiviteter.
Enligt McCarthy och Zald är en social rörelse ”... a set of opinions and beliefs in a
population which represents preferences for changing some elements of the social structure
and/or reward structure of a society” (McCarthy & Zald 1977 s. 1218). En motrörelse
(”countermovement”) representerar en samling åsikter och övertygelser inom en
population som motsätter sig en sociala rörelse. Man kan alltså säga att det för varje rörelse
finns en motrörelse, även om det inte nödvändigtvis måste göra det. Som exempel kan
nämnas abortfrågan, här finns det både sådana som motsätter sig och sådana som
understöder; pro life och pro choice rörelserna. McCarthy och Zald ser de sociala
rörelserna som ingenting mera än preferensstrukturer som är riktade mot social förändring
(McCarthy & Zald 1977). Deras definition av de sociala rörelserna är begränsande i den
mening att den inte inkorporerar organisationen. Det finns dock ett skäl för detta; de har ett
särskilt begrepp som diskuterar organisationen. Kort sagt är sociala rörelserna organiserade
enligt Social movement organisation (SMO), social movement industry (SMI) och social
movement sector (SMS). En SMO är enskilda rörelser som det kan finnas flere av inom en
SMI. En SMI är ett specifikt rörelse område, t.ex. kvinnorörelsen eller fredsrörelsen, inom
17
vilka det således kan finnas ett antal rörelser som verkar. SMS är hela rörelsesektorn som
är uppbyggd av alla SMI (McCarthy & Zald 1977). Här diskuterar jag inte organisationen
närmare, utan genomför den diskussionen i kapitel 3.411.
Frågan blir här då vad som krävs för att preferenser skall transformeras till kollektiva
aktioner. McCarthy och Zald fokuserar på mobiliseringsperspektivet i denna fråga, och
närmare sett de redan existerande organiserade och integrerade delarna av en population
som delar vissa preferenser, alltså nätverk av människor som delar en övertygelse. Här har
man velat betona möjligheterna och kostnaderna för rörelsernas ledare och efterföljare att
uttrycka sina preferenser. Motståndet mot rörelsens mål har alltså inverkan på hur gärna
man ger uttryck för sina åsikter. Sådana rörelser vars relaterade populationer är internt väl
organiserade har större sannolikhet att föda organiserade former (McCarthy & Zald 1977),
alltså att de formar en påtaglig organisation.
Inom resource mobilization theory använder man sig av ekonomiska termer. McCarthy och
Zald menar således att ”the definition of SMI parallels the concept of industry in
economics” (McCarthy & Zald 1977, s. 1219). De brukar sig av rent ekonomiska teorier
och menar att man kan behandla SMO som utbud och anslutning som efterfråga.
Efterfrågan kan vara elastisk, och elasticiteten, menar McCarthy och Zald, är starkt
kopplad till en SMO:s förmåga att marknadsföra sig (1977).
Grundtanken i resource mobilization theory är således att ”resources must be controlled or
mobilized before action is possible” (McCarthy & Zald 1977, s. 1221). För en social
rörelse finns det både understödare och icke understödare. Anhängare är de individer och
organisationer som tror på rörelsens mål. En SMO:s anhängare12 är de som bidrar med
resurser till en SMO. Resursmobiliseringen är en uppgift som förs på två plan; man bör å
ena sidan konvertera understödare till anhängare, men också konvertera icke understödare
till understödare. De personer som är icke anhängare och inte heller motsätter sig kan
kallas åskådare, de står ”vid sidan om”. Det är viktigt att skilja mellan åskådare,
understödare, anhängare och motståndare, samt även övriga parter. Massunderstödare,
11
Jag har valt att separera diskussion en om organisation och resurs mobilisering eftersom jag i kapitel 3.4
diskuterar rörelserna ur ett mera praktiskt perspektiv. Där spelar organisationen en stor roll.
12
Adherent/nonadherent har jag översatt till understödare/icke understödare. ”Constituent” har jag valt att
översätta som anhängare. Detta trots att översättningen inte är helt korrekt.
18
anhängare, åskådare och motståndare är de grupper som innehar och kontrollerar
begränsade resurser, varav de mest begränsade är deras egna pengar och egen tid. Eliter är
de som kontrollerar större resurser (McCarthy & Zald 1977).
Var och en av de nyss nämnda grupperna kan också indelas i huruvida de drar direkt nytta
av om SMO:n når sina mål. T.ex. vissa åskådare kan dra nytta av om man når utstakade
mål, även om de inte är understödare av en viss social rörelse. Detta kan exemplifieras av
de kvinnor som inte understöder kvinnorörelsens strävanden, men som ändå kan ha direkt
nytta av en utjämning av löneskillnaderna och mindre diskriminering på arbetsmarknaden.
De som kunde få direkt nytta av uppnåendet av en SMO:s mål kallas av McCarthy och
Zald för potentiella nyttotagare (McCarthy & Zald 1977).
Då en SMO skall samla ihop resurser kan den således koncentrera sig på understödare som
är potentiella nyttotagare och/eller försöka konvertera åskådare som är potentiella
nyttotagare till understödare. Den kan också utvidga sina mål för att utöka skaran av
potentiella nyttotagare. McCarthy och Zald menar därmed att många SMO försöker visa
sina mål som bredare potentiella nyttor för allt större grupper i samhället som att de t.ex.
skapar ett bättre samhälle. Till sist kan en SMO även försöka mobilisera till understödare
sådana som inte är potentiella nyttotagare. Samvetsunderstödare är individer och grupper
som är en del av en social rörelse, men som inte drar direkt nytta av att man når målen.
Samvetsanhängare13 är sådanas om direkt understöder en SMO men som inte direkt drar
nytta av att rörelsen når sida mål (McCarthy & Zald 1977).
En SMO:s potential för resursmobilisering påverkas även av myndigheter och de som
utövar direkt kontroll, t.ex. polisen. Dessa två grupper blir normalt inte anhängare av en
SMO, men deras förmåga att störa (dvs. social kontroll) eller tillåta resursmobilisering är
av stor vikt. Deras agerande påverkar åskådarnas, anhängarnas och understödarnas
villighet att ändra sin egen status och hängivenhet (McCarthy & Zald 1977).
Denna uppdelning i grupper av elit eller massa och samvets eller nyttotagande åskådare,
understödare, anhängare och motståndare tillåter en mera detaljerad beskrivning av
ihopsamlandet av resurser. Dessa resurser är begränsade och därför måste man besluta hur
13
Conscience constituents har jag valt att översätta som samvetsunderstödare, Conscience constituents som
samvetsanhängare. De engelska begreppen är klarare i sin mening än min översättning.
19
man allokerar dem. Att konvertera åskådare kanske inte underlättar uppgiften att samla
ihop mera resurser. Dylika beslut har inverkan på en SMO:s interna organisation och den
potentiella resursmängden som till sist kan mobiliseras. T.ex. en SMO som har en bas i
massan som nyttotagare och koncentrerar sitt ihopsamlande av resurser till nyttotagande
massunderstödare kommer sannolikt att begränsa mängden resurser som den kan samla
ihop. En SMO som koncentrerar sig på nyttotagande anhängare för att samla resurser kallar
McCarthy och Zald för en klassisk SMO. Organisationer som riktar sina resursbegär till
samvetsanhängare tenderar använda få anhängare i organisatoriskt arbete. Dessa
organisationer kallas professionella SMO (McCarthy & Zald 1977).
Ett annat sätt att samla resurser baseras på interaktionen mellan nyttotagande anhängare,
samvetsanhängare och myndigheter. Ett typiskt sätt som detta fungerar på är en SMO som
baseras på nyttotagande massanhängare som skulle dra nytta av att målen uppnås men som
har få resurser. Protester får uppmärksamhet och drar in resurser ifrån samvetsunderstödare
som är kopplade till rörelsen. Det kan samtidigt leda till uppmärksamhet av samvetseliter
som legitimerar SMO:n hos myndigheter (McCarthy & Zald 1977). Detta skedde t.ex. i
USA under 1960 – talet då bönderna protesterade. Samma hade skett 20 år tidigare, men
inte med lika stor framgång. Skillnaden låg just i hur myndigheterna reagerade på
protesterna. Jenkins och Perrow uttrycker saken enligt följande: ”...the dramatic success of
farmworker insurgents in the late 1960s can best be explained by changes in the political
environment the movement confronted…” (Jenkins & Perrow 2003, s. 268).
Påpekas skall att SMO:s inte har total frihet att göra beslut angående ihopsamlandet av
resurser. Dessa beslut är begränsade av ett antal faktorer, t.ex. den redan existerande
organisationen och själva sociala rörelsen, speciellt den SMI som den är en del av, samt
hur konkurrenskraftig den är inom SMS (McCarthy & Zald 1977).
2.3.2 Resurser, SMS och tillväxten av SMI
McCarthy och Zald diskuterar elva olika hypoteser gällande ihopsamlandet av resurser. Jag
sammanfattar dessa hypoteser så kortfattat som möjligt.
20
1. När de diskretionära resurserna14 hos massan och eliten ökar, ökar också den absoluta
och relativa mängden resurser som är tillgängliga för SMS.
I alla samhällen tvingas SMS konkurrera med övriga samhällssektorer och industrier över
medborgarnas resurser. Detta kan jämföras med teorierna om det postindustriella samhället
(se kapitel 3.1.2) eftersom tanken här är att folk i ekonomiska trångmål först och främst
koncentrerar sig på sin egen välfärd. En SMO konkurrerar över resurserna med
underhållning, frivilliga associationer och religiösa och politiska samfund. Ju högre
inkomster, desto större bidrag ger man. Dessutom betyder en högre utbildning att man
generellt ger mera tid, och om man ger mera tid ger man också mera pengar (McCarthy &
Zald 1977).
Allt detta beror dock även på övriga faktorer. Dessa är kopplade till infrastrukturen. Ökade
möjligheter att kommunicera, graden av politisk frihet och graden av förtryck påverkar alla
kostnaderna för individer och organisationer att allokera resurser till SMS (McCarthy &
Zald 1977).
2. Ju större mängden absoluta resurser inom SMS, desto större är sannolikheten att nya
SMI och SMO framträder för att tävla om dessa resurser.
McCarthy och Zald menar att antalet SMO och SMI ökade i USA under 1960 – talet i takt
med att resurserna ökade (1977)
3. Oberoende av mängden resurser tillgängliga för potentiella nyttotagande understödare,
ju större mängden resurser det finns för samvetsunderstödare desto sannolikare
framträder nya SMO och SMI som svarar på förändringspreferenser.
Vikten läggs här vid betydelsen av samvetsanhängarna i sociala rörelser. Om välfärden
ökar gällande diskretionära resurser bland individer och organisationer, desto större är
sannolikheten att delar av denna välfärd ges till ändamål som inte är kopplade direkt till
14
Dicretionary resources har jag översatt till det osvenska begreppet diskretionära resurser. Med exakt och
korrekt översättning skulle man tala om resurser som är beroende på någons gottfinnande, vilket är klumpigt
att bruka. Begreppet i syftar i alla händelser på pengar och tid som lätt kan allokeras om, i motsats till fasta
och uthålliga engagemang.
21
bidragsgivarens egenintresse. Vidare är de som innehar denna välfärd de som minst
sannolikt är missnöjda med sina egna omständigheter.
Om man sammanfattar McCarthys och Zalds teorier kan man räkna upp ett antal variabler
som spelar en roll i mobiliseringen av resurser: interaktionen mellan auktoriteter, SMO:s
och publiken; medias roll och involvering; förhållandet mellan arbetare inom en SMO och
myndigheter; slagkraften i industristrukturen; dilemmat med taktik (McCarthy & Zald
1977).
2.3.3 Organisationsstruktur och resursmobilisering
Följande punkter är kopplade till organisationen och hur organisationen påverkar
insamlandet av resurser. Här antas att SMO fungerar lika som övriga organisationer: när
den väl har skapats fungerar den som om organisatorisk överlevnad vore dess huvudsakliga
mål. Endast om överlevnaden kan säkerställas, kan också de andra målen uppnås. Vidare
antas det att kostnader och belöningar gällanden involvering förklarar individuellt
deltagande i SMOs, och selektiva incitament är viktiga eftersom de tendera höja
belöningen för deltagandet (McCarthy & Zald 1977).
McCarthy och Zald delar upp en SMO:s olika medlemmar enligt kärna, professionell
kärna, professionell personal och arbetare. Kärnan är de individer som är direkt
involverade i beslutsprocessen och ägnar endera det mesta av sin tid eller lite av sin tid på
organisationen. Den professionella kärnan är de personer som får ersättning för
heltidsarbete inom organisationen. Den professionella personalen är sådana personer som
ägnar all sin tid åt organisationen, men som inte är med i beslutsprocessen. De som ibland
ägnar tid åt organisatoriska uppgifter men inte på kärnans nivå, kallas arbetare (McCarthy
& Zald 1977).
4a. Ju mera beroende en SMO är av isolerade anhängare, desto större andel av rörelsens
resurser går till marknadsföring.
En SMO kan marknadsföra sig på olika sätt. McCarthy och Zald diskuterar möjligheterna
med direkt marknadsföring via postväsendet. Idag kan man med säkerhet göra antagandet
22
att möjligheterna att marknadsföra sig har ökat. Dock kan man säga att även kontakten
med media kan definieras som marknadsföring. Genom att iscensätta evenemang som är
mediavänliga kan en SMO manipulera nyhetsflödet till sin egen fördel (McCarthy & Zald
1977).
4b. Ju mera en SMO är beroende av isolerade anhängare för att uppehålla ett resursflöde,
desto mera påminner dess förändringar i resursflödet mönstren i konsument beteende i
fråga om expendable och marginella varor.
Detta betyder att om en SMO är kopplad till sin huvudsakliga källa för anhängares
finansiella stöd via marknadsföringen av sina produkter, kommer isolerade anhängare att
balansera sina bidrag i förhållande till andra utgifter. Tiden på året, kontoutdraget,
känsloläge och produktens dragningskraft påverkar alla på dylika beslut (McCarthy & Zald
1977).
Ju starkare dragningskraft målet, alltså produkten, har, som är baserad på föregående
faktorer, desto större är chansen att en isolerad understödare blir en isolerad anhängare.
Följden är att dylika SMO är tvingade att bruka sig av ”fin paketering” som väcker
intresse, viljan att engagera sig och en känsla av egenintresse. Detta gäller speciellt inom
SMI som är utsatta för hård konkurrens, t.ex. miljörörelsen. En ”fin paketering” syns t.ex.
som högkvalitativt tryck och professionella fotografier (McCarthy & Zald 1977).
Ett annat sätt att locka till sig isolerade understödare är att koppla rörelsen till viktiga
människor, och på detta vis ge rörelsen en viss trovärdighet. Således kopplades Jane Fonda
och Dr. Spock till fredsrörelsen under 1970 – talet. I dagens Finland kan detta
exemplifieras genom Finlands Cannabisförenings årliga demonstration var detta år den
gröna fullmäktigeledamoten Kimmo Helistö var en av deltagarna och talarna (Hbl
9/5/2004).
Skapandet av lokala filialer hjälper att binda anhängare till SMOs genom vänskapsnätverk
och interpersonlig kontroll. 5. En SMO som försöker koppla både samvets- och
nyttotagande anhängare till organisationen via en struktur av förenade filialer, och
därmed solidaritetsincitament, kommer sannolikt att karakteriseras av spänningar och
konflikter.
23
Samvetsanhängares participation kan även kallas för outsider involvering. McCarthy och
Zald menar att det finns ett antal undersökningar som påvisar att ”geografiska outsiders”
skapat tydliga interna konflikter inom organisationer. För att undvika konflikter inom en
organisation är både geografiska och vänskapliga kontakter nödvändiga. Ju mer olika
varandra arbetarna är, desto mindre är sannolikheten att organisatorisk enhetlighet infinner
sig, och desto sannolikare att separata ”klickar” uppstår (McCarthy & Zald 1977).
Nu kan man kombinera diskussionen kring samvetsanhängare och –understödare till
analysen om olika processer i SMO och SMI.
Samvetsanhängare kontrollerar sannolikt förhållandevis stora resurser. Individer som
innehar mera resurser bekymrar sig ofta med frågor som inte direkt är kopplade till den
egna materiella välfärden. Som en följd är samvetsanhängare ofta medlemmar i flere än en
SMO och en SMI. Detta betyder samtidigt att samvetsanhängarna är oberäkneliga eftersom
de dras till en rad olika sakfrågor. De kan vara än mera oberäkneliga om de är isolerade
anhängare eftersom de mindre sannolikt bryter personligt ansvar genom att byta prioriterad
sakfråga. Men de organisationer som försöker involvera dessa personer i aktioner som
kräver direkt kontakt med andra deltagare kanske tvingas lida av de följder som olika
bakgrund och outsider involvering (i förhållande till nyttotagande anhängare) medför.
Problemet här är att om man vill undvika konflikt och endast involvera samvetsanhängare,
orsakar ett legitimitetsproblem. Hur kan man tala för någon som inte deltar i rörelsen. Om
man å andra sidan utnyttjar endast nyttotagande massanhängare, så minskar man på den
potentiella resursmängden som man kan utnyttja.
Det andra problemet som uppstår med att involvera både samvets – och nyttotagande
anhängare är kopplat till taktik. I USA kämpade man i Civil Rights Movement för de
svartas rättigheter, och ett av de problemen man mötte var att bestämma huruvida man
skulle bruka sig av svarta eller vita jurister. Å ena sidan var vita jurister effektivare, att
använda svarta jurister å andra sidan hade ett starkt symbolvärde (McCarthy & Zald 1977).
2.3.4 Resursfluktuering och SMO anpassning
Detta kapitel behandlar hur förändringar i resursflöde påverkar en SMO, i motsats till hur
en SMO söker resurser från anhängare.
24
Det första som är av betydelse här är åldern på organisationen. 6. Äldre, etablerade, SMOs
är mera benägna att än nya SMOs att hålla ut genom en SMIs konjunkturcykel.
Detta påminner enligt McCarthy och Zald (1977) om ett företags inträde till en industri:
om man har en existerande struktur så klarar man i allmänhet bättre av att ta en del av en
utökad marknad i händelsen av en ökad efterfrågan. I allmänhet misslyckas oftare nya
rörelser än gamla. Alla de faror som gäller för gamla rörelser gäller även för nya rörelser,
dock till en lägre grad – nya roller som man måste lära sig, tillfällig ineffektivitet i
struktureringen, stort beroende av sociala relationer mellan obekanta deltagare och bristen
på stabila kontakter till de som kanske brukar sig av organisationens tjänster. Utöver detta
är ett framgångsrikt förflutet en viktig tillgång, liksom en hög ålder, som kan ge en viss
legitimitet. Äldre rörelser har till sitt förfogande en högre grad av professionalism,
existerande kontakter till anhängare och erfarenhet av att samla in pengar. Därmed när
faktorer som bidrar till aktioner baserade på SM preferenser utvecklas, är äldre SMOs
mera kunniga på att marknadsföra sig och att därmed få kontakt med isolerade
understödare. Dock kan ju ändå nya SMOs dra nytta av den erfarenhet som äldre SMOs
har samlat på sig. Nya SMOs kan ta en del av marknaden av isolerade anhängare, men
kommer ändå att vara i en ofördelaktig position tills de lyckats skapa en klar bild av sig
själva och en struktur med vilken den kan börja samla in resurser (McCarthy & Zald
1977).
7. Ju kraftigare konkurrens inom en SMI (som är en funktion av antalet SMO och storleken
på dessa), desto sannolikare är det att nya SMOs kommer att erbjuda smalare mål och
strategier.
Här syftas det på produktdifferentiering. Då konkurrensen inom en SMI ökar, blir trycket
större att kunna specialisera sig (McCarthy & Zald 1977).
8. Ju större inkomstflödet till en SMO, desto större är sannolikheten att kärnan och
personalen är professionella, och desto större är dessa grupper.
Detta antagande är direkt kopplat till vissa ekonomiska modeller. Det är självklart att ju
mera pengar en organisation har till sitt förfogande, desto flere heltidsanställda personer
25
kan de anställa. Även om det inte behöver ske, är det ändå möjligt att en rörelse i dylika
fall konfronteras med komplexa resursflöden, och de organisatoriska problem som härav
följer. Som med alla stora organisationer, kräver komplexitet specialisering, som även i
sig är nödvändigt för t.ex. komplicerade rättsprocesser. Vidare leder behovet av
specialkunskaper i lobbying, budgetering och fundraising till professionalisering
(McCarthy & Zald 1977).
9. Ju större SMS och ju större specifika SMIs, desto sannolikare framträder
karriärmöjligheter inom sociala rörelser.
En social rörelse karriär är en uppsättning
2.4 Political Process
Political process delar en hel del gemensamt med RMT, speciellt gällande nätverk, och de
båda paradigmen kan sägas överlappa varandra även i andra fall. Kapitel x.x kommer att
handla speciellt om nätverk och deras innebörd för sociala rörelser. Detta kapitel handlar
om vad PP har tillfört social movements teorierna utöver det som redan finns i RMT. En av
de centrala tankarna inom PP är political opportunity structures, dvs. politiska
möjlighetsstrukturer. PP kan lätt förväxlas med RMT som också handlar om resurser
2.4.1 Protest och möjlighet
Den centrala tanken inom PP är att urskilja kostnader och vinster i kollektivt beteende.
Teorierna uppstod i USA under sent 1960 –tal och under denna tidsperiod verkande
diverse minoritetsgruppers och deras protester, närmast bland den svarta befolkningen. En
del av dessa teorier går ut på att urskilja protest från övrigt kollektivt beteende.
Även om protest innebär en viss risk för våld, är ändå risken implicit så länge protesten är
laglig och legitim. En av de centrala figurerna inom denna teoribildning är Eisinger, och
han menar att protest begränsar och kontrollerar aggressiva impulser, medan våld ger dem
fria tömmar. Som en följd av detta har protesten en stor politisk effektivitet inom systemet.
Våld är som regel olagligt och har lägre legitimitet och det inbjuder till kritik mot sig självt
och blir i sig en fokuseringspunkt, våldet tar uppmärksamheten ifrån den sak som man
26
ursprungligen försökte få uppmärksamhet för. Detta kan ses i motsats till protesten, som så
länge den behåller risken för våld undanskymd, är en legitim akt och bibehåller således
uppmärksamheten på budskapet. Eisinger menar vidare att protesten är en instrumentell
aktivitet som kan kalkyleras utgående från kostnader och vinster, medan våldet är en
expressiv aktivitet där aktörerna har utelämnat alla kostnadsfrågor. Det är just denna
kostnader – vinster tanke som präglar PP paradigmet (Crossley 2002).
Det föregående stycket ligger som grund för PP. Det ger en grund för vilket man kan
undersöka protestens inverkan på sin politiska omgivning, speciellt hur olika former av
protest påverkar vad som kallas political opportunity structures (Crossley 2002). Med
begreppet ”politisk möjlighet” menas konsistenta – men inte nödvändigtvis formella eller
permanenta – dimensioner i den politiska omgivningen som erbjuder incitament för
kollektiva aktioner genom att ha inflytande på människors förväntningar av vinst eller
förlust (Tarrow 1989). Det finns ett antal faktorer som är intressanta i förhållande till detta;
t.ex. distributionen av sociala kunskaper och status, graden av social upplösning
(”disintegration”), regeringens responsivitet och nivån på de kommunala resurserna. Dessa
faktorer inverkar omväxlande endera positivt eller negativt på medborgarnas
institutionaliserade politiska participation, och har därmed en direkt inverkan på
sannolikheten för protest och skapandet av rörelser. Frågan är vilken form av politiskt
system som skapar protest. Det finns inom PP två tävlande hypoteser som svar på frågan
(Crossley 2002).
Den första hypotesen antar att det finns ett rätlinjigt förhållande mellan protest och
möjlighet. Man antar att protest förekommer oftare i städer vars politiska struktur är stängd
och därmed erbjuder få möjligheter till participation och förändring för minoritetsgrupper
och grupper som är förfördelade (”deprived”). Därmed menar denna hypotes att
utestängning (”exclusion”) leder till protest (Crossley 2002), ett antagande som varit
vanligt redan under franska revolutionen. Det är svårt att peka på att protestbeteende och
utmaning av systemet direkt skulle bero på förfördelning och/eller utestängning eftersom
dessa förhållanden i allmänhet är mycket mera långlivade än de rörelser som de
understöder (Tarrow 1998).
Den andra hypotesen antar å sin sida att relationen mellan protest och möjligheter inte är
linjär. Den antar att protest kommer att förekomma oftare i städer som präglas av en
27
blandning av möjligheter och begränsningar. Protest är mindre frekvent både i städer som
har stängda system med mera förtryck och i sådana som erbjuder stora möjligheter till
politisk participation (Crossley 2002). Förtryck sägs enligt denna hypotes leda till färre
protester eftersom kostnaderna för protest under förtryck är höga. Och eftersom systemet
är stängt, så är ändå möjligheterna för att kunna påverka små15. Å andra sidan om systemet
är helt öppet för tillträde, behöver man inte protestera från första början (ibid.).
Det finns även andra orsaker varför ett blandat system genererar fler protester. I ett system
som är på väg at blir mindre stängt och mera öppet menar Eisinger (1973) att förändring
kan ske för långsamt för de grupper som håller på att erhålla inflytande. Han uttrycker sig
enligt följande: ”The acquisition and development of influence, however, is likely to come
slowly. Conventional strategies of political influence may appear too slow and unwieldy to
effect significant gratification. In a system, which is opening up, the realisation that the
system may be vulnerable or responsive to political efforts combined with the persistence
of inequalities becomes intolerable for some groups. Hence the group has to resort to
protest to express their impatience, even when the system may be viewed in relative terms
as a responsive one” (Eisinger 1973, s. 15).
Det relevanta med detta citat är att det utgår ifrån ett system som håller på att öppnas, inte
ett som redan är öppet. Citatet är kopplat till det amerikanska politiska systemet som höll
på att öppnas för den svarta amerikanska befolkningen, påhejat av civil rights movement,
och deras önskan att bli hörda, att det politiska systemet skulle bli mera mottagliga till
deras vädjan. Denna process är relevant eftersom den ger argumentet vikt och
begränsningar. Den understöder argumentet genom att den, i motsats till argument som
bygger på grievances, resurser eller nätverk, inte försöker förklara en variable genom att
jämföra med en konstant. Med andra ord försöker den inte förklara en förändring i graden
av protest genom att referera till en faktor som i sig är stabil, utan försöker snarare hänvisa
till en faktor (möjlighet – ”opportunity”) som förändras i sig. Detta medför dock en
begränsning: modellen fungerar bäst för att förklara protestbeteende som sker i system som
är i en grundläggande förändringsprocess, och fungerar sämre att förklara protestbeteende i
system med relativt stabila möjligheter (Crossley 2002).
15
Jämför med kapitel 3.1 – en modell för participation
28
Denna teoribildning har många liknelser även med collective behaviour paradigmet, och
kan nästan tolkas som en mera sofistikerad version av denna. Till exempel har aktörerna
förväntningar av processen de är i, och det är kvävandet av dessa förväntningar som leder
till en kollektiv aktion. De känner sig aggrived av systemet är för långsamt och de finner
förändringstakten intolerabel. Deras protest är ett uttryck för denna otålighet. Detta skiljer
sig inte mycket ifrån collective behaviour paradigmet. Dessutom finns det, liksom i
collective behaviour, tanken om en känslomässig respons som kommer till ytan via
särskilda triggers (Crossley 2002).
Även Tarrow pekar på en förändringsprocess då han diskuterar politiska möjligheter, också
han menar att det väsentliga är förändringarna i de möjligheter (och graden av
möjligheterna) som människor har, begränsningar på deras friheter och rättigheter att agera
och de hot som de känner är riktade mot deras intressen och värderingar (Tarrow 1998).
Tarrow menar att stridslystenheten, eller graden av protest, ökar då människor erhåller
externa resurser16 som de kan bruka för att upphöra med sitt tillmötesgående, och hittar
tillfällen där de kan bruka dem. Den ökar också då de hotas av kostnader de inte kan tåla
eller som förargar deras sinne för rättvisa. Här pekar även Tarrow på ett system som
öppnas; då ett institutionellt system håller på att öppnas och ge tillträde, skapas klyftor
inom eliterna och man kan finna allierade. Samtidigt minskar den statliga kapaciteten för
undertryckande eller förtryck och potentiella utmanare finner möjligheter och gynnsamma
tillfällen för att upphöja eller befordra sina krav. Då detta kopplas ihop med att aktörerna
uppfattar att apati, eller inaktivitet, skulle medföra alltför höga kostnader, skapar olika
tillfällen och möjligheter episoder av utmanande politik. Protestbeteendet ökar (Tarrow
1998).
Vid sidan av dessa föränderliga element, måste man enligt Tarrow beakta även mera
stabila element, som statens styrka eller svaghet och vilka former av dämpande eller
undertryckande mekanismer den brukar sig av. Han påpekar att externa möjligheter inte
alltid skapar uthålliga rörelser. Det är en process som kräver diverse kunskaper i hur man
utmanar, hur man framför krav och hur man organiserar sig17. Då rörelser kommunicerar
och sprider information om vad det gör, så skapar de samtidigt möjligheter och tillfällen
16
17
Jämför med RMT
Jag ägnar dessa faktorer ett eget kapitel som inte är fast i denna indelning i paradigm.
29
för de egna anhängarna, för partier och för eliter. Detta gör de genom att sprida ut den
kollektiva aktionen och påvisa möjligheter till olika koalitioner, genom att skapa rum för
liktydiga rörelser och motrörelser och genom att skapa incitament för eliter och tredje
parter att agera och svara. Utmanare som drar nytta av politiska möjligheter som ett svar på
öppningar i systemet är bränslet både i de sociala rörelserna och utmaningscyklerna
(Tarrow 1998).
Hot är motsatsen till möjligheter. Få aktivister skulle riskera sitt liv eller lem om de inte
var rädda för apati eller inaktivitet. Men hot kan skapa förakt lika lätt som kollektiv aktion;
det är endast då ett hot framförs med en möjlighet till agerande, och hotet ses som
potentiellt irreversibelt om det inte stoppas, som utmanare är villiga att riskera ett större
nederlag (Tarrow 1998).
Den stora frågan gällande PP är hur aktörerna vet när ett system håller på att öppna sig.
Ett förslag till svar på denna fråga är att graden av öppenhet i systemet kommuniceras
tillbaka till de potentiella aktivisterna genom exempel tagna från pågående strider eller
kamper. En lyckad kamp gör att flera kamper inleds. Det är sannolikt att ett system som
svarar positivt till en protest är mera benäget att bli mål för flera protester (Tarrow 1998).
2.4.2 Ett exempel från 1930 – talet
Tarrow tar exempel från Europa under 1930 – talet för att förklara hur protestaktiviteten
har samband med de möjligheter som erbjuds därtill. Detta exempel är intressant för att det
påvisar att det inte är en populations missförhållanden som leder till att man tar till
utmanande politik, utan att det stort beror på de teorier som framförs i kapitel 2.4.1.
Det första Tarrow påpekar är t.ex. att arbetare är mera benägna att strejka under
ekonomiskt välstånd. Detta följer en simpel logik; välstånd ökar behovet av arbetskraft
samtidigt som tävlan om arbetsplatserna blir mindre. Då arbetarna fattar detta börjar de
kräva högre löner och färre arbetstimmar eller bättre arbetsvillkor över lag. Som en följd
följer frekvensen av strejker den uppåtlutande välfärdskurvan medan arbetsgivaren har
endast en liten pol av arbetslösa att ta till för att få mera arbetskraft (Tarrow 1998).
30
Depressionen under 1930 –talet såg framväxten av ett antal sociala rörelser i Europa och
USA. Normalt kan man enligt Tarrow förvänta sig att ekonomisk kris eller stor
arbetslöshet minskar benägenheten till utmaning. I vissa västerländska länder strejkade,
demonstrerade och ockuperade arbetare fabriker, medan de i andra länder inte gjorde det
eller underkastade sig förtrycket. I Stor - Britannien arbetade man vidare, i Tyskland blev
arbetarna brutalt förtryckta av Nazisterna, medan man i Frankrike och Amerika reagerade
mot den ekonomiska krisen med icke förut sedd stridslystenhet (Tarrow 1998).
Frågan är varför det förelåg dessa skillnader i hur arbetarna reagerade på den ekonomiska
krisen. Svaret, menar Tarrow, finns i de möjligheter och hinder som arbetarna hade att
agera. I Frankrike och Amerika kom reformvänliga regeringar som inte var positivt
inställda till förtryckandet av arbetarna till makten. Detta medförde vågor av strejk i dessa
länder under 1930- talet, medan strejker inte förekom i Tyskland och Stor Britannien. I
Amerika var det New Deal reformerna och i Frankrike French Popular Front som öppnade
upp de politiska systemen och minskade på förtrycket av arbetarna - inte arbetarnas
missförhållanden eller deras resurser – som i sin tur uppmuntrade till arbetarnas uppror i
dessa länder (Tarrow 1998).
Även ur ett modernt perspektiv kan man säga att politiska möjligheter utnyttjas och
förändras av diverse utmanare under olika villkor. I det följande undersöks för det första de
möjlighetsdimensioner som bidrar till att forma rörelser. För det andra undersöks hur de
kan kopplas till tre statliga dimensioner – statens styrka, rådande strategier och graden av
förtryck (”repressiveness”).
2.4.3 Fem möjlighetsdimensioner
Tarrow ger fem huvudsakliga dimensioner som kan förvandla en potentiell mobilisering
till aktion: a) Ett system som öppnar sig för tillträde för nya aktörer; b) bevis för eller
tecken på en politisk kursändring innanför den statliga organisationen; c) framträdandet av
inflytelserika allierade; d) framträdande sprickor bland eliten; och e) ett minskande av
statens förmåga eller vilja att förtrycka oliktänkare (Tarrow 1998). Detta kapitel handlar,
efter en inledande diskussion, om var och en av dessa dimensioner för sig.
31
Tarrow menar att politiska möjligheter ibland fokuserar på enskilda grupper, medan de
undviker andra, och likaså att möjligheter för protest är större i vissa regioner än i andra.
Trots detta uppstår rörelser för att möjligheterna för mobilisering ökar inom den statliga
organisationen. Vissa rörelse sektorer (SMI) blir speciellt påverkade av förändringar i
politiska möjligheter, menar Tarrow, som t.ex. fredsrörelsen under 1980 – talet, men oftast
är ändå de signaler som är riktade till en grupp ändå tillgängliga för en annan (Tarrow
1998).
De politiska möjligheterna blir inte alla klara på en gång till alla potentiella utmanare. Till
konceptet hör att man via det kan utreda hur mobiliseringen sprids från människor med
djupa förargelser och starka resurser till personer med mindre förargelser och svagare
resurser. Genom att utmana eliter och auktoriteter avslöjar initiativtagarna sin opponents
svagheter och öppnar dessa till attack av svagare aktörer. Omvänt kan man också säga att
dessa svagare aktörer kollapsar lättare då möjligheterna minskar eftersom de saknar interna
resurser för att uppehålla utmaningen (”contention”). Detta betyder att de flesta
möjligheterna och hindren är situationsberoende och kan inte alltför länge kompensera för
svagheter de i kulturella, ideologiska och organisatoriska resurserna (Tarrow 1998).
A. Ett ökande tillträde
Rationella människor anfaller inte ofta fortifierade opponenter då inga möjligheter finns,
men genom att få partiellt tillträde ges incitament för att göra det. Frågan är huruvida
människor med fulla politiska rättigheter är mera benägna att protestera. Tarrow för,
liksom Crossley, fram Eisingers tanke om att kopplingen mellan protest och politiska
möjligheter inte är linjär, utan kroklinjig: att varken fullt tillträde eller dess totala frånvaro
skapar största frekvensen av protester18. Öppnandet visar sig oftast genom val, valen är ett
paraply under vilket nya utmanare ofta skapas (Tarrow 1998).
I etablerade demokratier är valen ofta rutin och domineras av institutionella partier som,
enligt Tarrow, skapar regler som skall uppehålla deras monopolställning i representation.
Således är det oftast i icke demokratiska system med nyligen öppnat tillträde var
stridslystenhet oftast förekommer. Detta kan exemplifieras genom figur 2.1 som visar
18
Se början av kapitel 2.4.1
32
antalet protester i Sovjet Unionen mellan 1987 och 1992. En utmanande politik började
växa fram här i slutet av 1980 talet som oftast tog sig an formen av fredfulla
demonstrationer, strejker och protestmarscher, även om våldsamheter också förekom.
Figur 2.1: Protest mobilisering vid demonstrationer i forna Sovjet Unionen 1987-1992.
Källa: Tarrow 1998, s. 74
Orsakerna till att detta protestbeteende växte fram, ligger enligt Tarrow i att en stat är som
mest blottad då den försöker förbättra sig. Eller som Tocqueville uttrycker saken: på grund
av att människor agerar då tillfällen ges, ”the most perilous moment for a bad government
is when it seeks to mend its ways” (Tocqueville 1955, s. 176). I och med Gorbatjovs
öppnande av Sovjet Unionen kom också det politiska systemet att öppna sig och den
politiska viljan att förtrycka strejkande arbetare och medborgare som protesterar minskade.
Man skulle kunna säga att ju mindre de redan existerande möjligheterna för participation
är, desto sannolikare kommer varje nytt öppnande att skapa nya möjligheter för utmaning
(Tarrow 1998).
B. En förändring i politiska riktningar
En annan faktor som inverkade på protestbeteendet i Sovjet Unionen var att de politiska
linjerna var instabila. I ett pluralistiskt system kan motsvarande instabilitet bäst skönjas
genom instabilitet i val. Speciellt då de är baserade på nya koalitioner, skapar ojämna
framgångar hos regerings- och oppositionspartier osäkerhet bland anhängarna och inbjuder
33
utmanare att försöka bruka marginella styrkor, och kan t.o.m. leda till att eliter börjar tävla
om stöd från utanför den statliga organisationen (Tarrow 1998).
För att igen använda amerikanska Civil Rights movement som exempel, kunde man också
här se ett utvidgande av de politiska möjligheterna. Under hela 1950 – talet blev de
sydstatsdemokrater som talade för uteslutande av svarta försvagade av avhopp till
republikanerna, samtidigt som antalet ”inklusionister” inom demokraterna hela tiden
ökade. Ett minskade antal vita röster i sydstaterna och de svarta väljarnas flykt till de städer
var förtrycket var mindre kom också att bli incitament för demokraterna att söka de svarta
väljarnas stöd. Samtidigt hade Kennedy administrationen just vunnit med små marginaler
och måste således börja ta initiativ för att säkra de svartas rättigheter (Tarrow 1998).
C. Sprickor bland eliten
Som exemplet med Sovjet Unionen påvisar, så kan framträdande sprickor bland eliten
uppmuntra till utbrott av utmanande politik. Denna uppdelning inom eliten erbjuder inte
bara incitament för resursfattiga grupper att agera och ta de risker som en kollektiv aktion
medför, utan uppmuntrar även den del av eliten som är utan makt att ta på sig rollen som
folkledare (Tarrow 1998).
D. Inflytelserika allierade
En fjärde faktor som spelade en viktig roll för de politiska möjligheterna var framträdandet
av viktiga allierade inom partieliten. Utmanare är uppmuntrade att agera kollektivt om de
har allierade som fungerar som vänner i rättssalen, som skyddare mot förtryck eller som
fördelaktiga förhandlingspartner för deras del (Tarrow 1998).
Också i etablerade demokratiska system har dessa processer haft en betydelse. William
Gamson har gjort en undersökning i USA som visar på korrelationen mellan viktiga
allierade och framgångar för rörelser (1990). Han undersökte 53 konfliktgrupper och fann
att närvaron av viktiga allierade var nära kopplat till rörelsens framgång. Även Craig
Jenkins och Charles Perrow fann liktydiga resultat: The Farmers Movement i Amerika
under 1940- talet saknade något som samma rörelse under 1960 – talent hade, en fördel
som de fann i väljarna utanför den egna kretsen (2003). Jenkins och Perrow uttalar sig
34
enligt följande: ”The critical factor separating The National Farm Labor Union from the
United Farmworker success was the societal response to insurgent demands” (ibid. s. 281)
För utmanare är de politiska partierna speciellt viktiga allierade. Vänsterpartier tenderar i
allmänheten att vara mera positivt inställda till utmanare än moderata och konservativa.
Inom vänstern är ”nya” vänsterpartier, som de gröna partierna i Europa, mera gästvänliga
till ”life – space” rörelser är de traditionella vänsterpartierna. Dessa är mera mottagliga för
rörelser som siktar in sig på resurs distribuering.
Ett exempel på hur allierade kan ha inverkan på protestbeteendet kan man finna i Väst
Tyskland. Ruud Koopmans (1993) har gjort en undersökning av protestcykler i Väst
Tyskland åren 1965 – 1989. Även om undersökningen i första hand siktar in sig på new
social movements, så ligger ändå de politiska möjlighets strukturerna som teoretisk grund.
Figur 2.2 visar hur protestcyklerna gestaltade sig.
Figur 2.2: Antalet protester enligt år och typ av social rörelse i Väst Tyskland 1965 – 1989.
Källa: Koopmans 1993, s. 639
Åren 1982 – 1989 är mest intressanta p.g.a. den markanta ökningen av protester.
Koopmans ger en bakgrund till detta: ”The percentage of demonstrative protests that were
supported by established political parties, labor unions, or churches, rose from 4 percent in
the 1975 to 1977 to a maximum of 30 percent in the 1982 to 1987 period” (Koopmans
1993 s. 647).
E. Undertryckande och möjligheter
35
Undertryckande, eller förtryck (”repression”), är alla former av agerande av en grupp som
är menad att öka kostnaderna för kollektiva aktioner för en annan grupp. Ett agerande som
istället sänker denna kostnad är facilitation. Enligt Tarrow förde den moderna staten med
sig kraftiga metoder att underkuva den populär politiken, även om vissa aspekter av den
moderna staten samtidigt undersöder framväxten av rörelser (Tarrow 1998).
Underkuvelse är enligt Gamson mera sannolikt för sådana rörelser som kräver
fundamentala förändringar och utgör ett hot mot eliterna än för en rörelse med mera
modesta krav (1990). Tarrow menar också att det självklara är att man kan säga att
auktoritära stater i allmänhet underkuvar rörelser, medan representativa stater understöder
dem. Dock finns det aspekter av auktoritativa stater som understöder rörelser, liksom det i
representativa stater finns mekanismer som tar udden ifrån rörelserna (Tarrow 1998).
Dessa fem dimensioner av förändrande möjligheter och hinder är utspridda olika i olika
system under olika tider och förändras över tiden. Detta gör de oftast som självständiga
variabler men inte sällan kopplade till varandra. Till exempel kan sprickor bland eliten och
förändringar i politiska linjeriktningar fungera tillsammans för att förmå politiskt
missnöjda grupper eller t.o.m. regeringar att söka stöd från outsiders. Då minoritets
grupper inom eliten allierar sig med utmanare utifrån, kombineras utmaningar utifrån och
inifrån i stora cykler av strider(Tarrow 1998). Dock skall dessa förändringar i mera stabila
perspektiv kring möjligheter och hinder.
2.4.4 Stater och möjligheter
De föregående fem aspekterna kan ses som förändringar i politiska möjligheter. I det
följande diskuterar jag mera stabila aspekter av de möjligheter och hinder som ligger som
grund för en. utmanande politik. Tarrow tar upp tre uppsättningar med faktorer: den första
diskuterar statsstyrka (”state strength”); den andra diskuterar en stats dominerande
strategier gentemot sina utmanare; den tredje diskuterar förtryck (”repression”) och social
kontroll.
36
A. Statsstyrka och social kontroll
Den centrala frågeställningen här är vilken roll statens styrka spelar i hur en stat tar agerar
gentemot rörelser. Tarrow menar att centraliserade stater som svingar effektiva policy
vapen attraherar kollektiva aktörer till att stiga till den politiska toppen, medan
decentraliserade stater erbjuder en rad olika mål att anfalla vid sin bas. Starka stater har
också en större kapacitet att implementera de policyn som de väljer att stöda. Då dessa
policyn är fördelaktiga för en utmanares krav kommer utmanaren
att ty sig till
konventionella uttrycksformer. Då policyn är ofördelaktig kommer är våld eller
konfrontation att vara närstående (Tarrow 1998).
Eftersom decentraliserade system bjuder till kritik och participation, ”processar” de ofta
bort de mest utmanande elementen ur den populära politiken (”popular politics”).
Federalism är ett ypperligt system för rörelser att flytta sina arenor till institutioner för den
erbjuder många alternativa möjligheter för participation.
2.5 New Social Movements
”The New Social movement approach” som också kallas ”identititesparadigmet” 19 var
först och främst en europeisk företeelse. Begreppet ”New Social Movements” (NSM)
myntades av Alberto Melucci. I Europa har rörelsebegreppet i högre grad än i USA
kopplats till arbetarrörelsen som historiskt fenomen. Den begreppsutveckling som var
relaterad till uppkomsten av nya rörelser som studentrörelsen, den nya kvinnorörelsen och
fredsrörelsen och miljörörelsen refererade alltid till arbetarrörelsen som den främsta
”gamla rörelsen” (Thörn 1997).
Thörn menar att det sena 60-talet och tidiga 70-talet kan ses som ett brytningsskede i
västerländska samhällen. Ett flertal förändringar började att rota sig under denna
tidsperiod. IT-samhället fick sin början, TV mediet började utveckla sig och förde med sig
ett visuellt mediasamhälle, samt även ”den fas av ekonomisk globalisering som vi nu
19
Mera om identitet i kapitel 2.5.6.
37
befinner oss i” (Thörn 1999 s. 433). Samtidigt börjar ekologin etablera sig som ett tema i
det politiska livet. De kulturella förändringarna för med sig ungdomskulturen och därtill
hörande livsstilar, livsstilar som utformas i det nya konsumtionssamhället. Samtidigt sker
en urbaniseringsvåg som för med sig en omstrukturering av städerna. Innerstäderna, som
tidigare varit arbetarstadsdelar och fungerat som bas för industrisamhällets arbetarkultur,
försvinner. Dessa kulturella förändringar bidrar till att bryta upp och fragmentera de
relativt homogena klasskulturer som uppstått under industrikapitalismen. Som en följd blev
det sociala livet mera individualiserat. Vidare förde dessa tider med sig en förändring av
könsrollerna och av kärnfamiljens utseende (Thörn 1999).
Thörn menar att man mot denna bakgrund kan urskilja framväxten av en ny typ av rörelser,
speciellt i Europa och USA. Dessa har en stark koppling till ungdomskulturen och ofta har
man
sammanfattad
60-talets
politiska
manifestationer
under
t.ex.
begreppen
”ungdomsrevolten” eller ”studentrevolten”. Denna ungdomsrevolt gjorde ett försök att
skapa nya politiska handlingsformer och sätta nya teman på den politiska agendan (Thörn
1999).
Thörn menar att då studentrörelsen fragmenterades efter de stora manifestationerna i slutet
av 60-talet, så formades istället rörelsekulturer i dess kölvatten. Dessa, menar Thörn, hade
en av sina grundförutsättningar i just 60-talets ungdomskultur och formades till en del som
en motpol till den parlamentariska demokratins partier och deras politiska dominans
(Thörn 1999).
Enligt Thörn kan man således i början av 1970-talet urskilja två tendenser i ett europeiskt
sammanhang. För det första kan man urskilja ett ”återvändande” till arbetarrörelsens
organisationsformer och dess teoretiska grundvalar. För det andra, och detta är den viktiga
punkten i förhållande till de nya sociala rörelserna, utvecklades en rad nya
organisationsformer och handlingsformer, samt nya politiska teman. Dessa nya teman var
postmateriella värderingar som t.ex. ”feminism” och ”miljö”. Dessa värderingar kan ses ha
koppling till studentrörelsen, medborgarrättsrörelsen i USA och 1950 – talets
motståndsrörelse mot atomvapen. Den sistnämnda utgjorde enligt Thörn början på
efterkrigstidens fredsrörelse. Även om den klassiska arbetarrörelsens politiska teman och
organisationsformer var dominerande bland de nya rörelserna under 70-talet, så förde 80talet med sig en förändring. Då gjorde miljö- och fredsrörelsen sitt stora genombrott i det
38
offentliga politiska rummet (Thörn 1999). De postindustriella värderingarna diskuterar jag
närmare i kapitel 3.1.2.
Thörn menar att polariseringen mellan ”nya” och ”gamla” rörelser är alltför förenklad. De
nya rörelserna knyts också till traditionella politiska teman och handlingsstrategier, trots
sitt motstånd mot de etablerade politiska formerna. Detta kan exemplifieras genom
miljörörelsens parlamentarism (Thörn 1999). I Finland kan detta exemplifieras med De
Gröna, vars rötter står att finna i diverse alternativa rörelser. Jukka Paastela påpekar redan
1987 angående de Gröna att ”[I]t is now safe to say that the Greens will be, in the
foreseeable future, a constant, and also in the future a growing phenomenon in Finnish
political life” (Paastela 1987 s. 20). Få skulle motsäga sig detta påstående idag.
Kontrasteringen mellan gammalt och nytt blev problematisk också i.o.m. det faktum att
dominerande politiska aktörer relativt snabbt tog till sig de teman (t.ex. miljöfrågan och
feminismen) och handlingsformer som de nya rörelserna förde med sig till den politiska
offentligheten (Thörn 1999).
De teman som de nya rörelserna förde med sig, skulle inte mera idag kunna betecknas som
”nya”. Inte heller kan man säga att gränsen mellan nya och gamla rörelser och etablerade
och icke etablerade teman och handlingsformer generellt är så tydliga som då de först
började dyka upp. Thörn menar dock att man inte kan säga att ”det nya” har lösts upp i det
gamla som i sin tur skulle ha lämnats oförändrat. Istället kan man klart säga att det har
vuxit fram en ny politik, som står at finna både inom och utanför den etablerade politikens
sfärer. Så även om de rörelser som växte fram under 60-, 70- och 80-talen inte längre kan
betecknas som ”nya”, så kan man säga att de har spelat en viktig roll i introduktionen av
nya politiska teman och handlingsformer. Likaså fortsätter de att göra det – numera ofta i
formen av globala perspektiv och handlingsstrategier (Thörn 1999).
I det följande kommer jag att i huvudsak referera till Habermas, Melucci och Touraine som
kan ses som de främsta bakgrundsfigurerna inom NSM paradigmet. Melucci och Touraine
har enligt Thörn ”...alltsedan slutet av 60-talet ägnat sig åt att studera och analysera ”nya”
rörelser i jakt på det postindustriella samhällets centrala sociala rörelse” (Thörn 1997 s.
101). Habermas å sin sida har enligt Crossley inte producerat en lika omfattande litteratur
som de föregående, men har istället en mera komprimerad och lättbegriplig teori (Crossley
2002).
39
Håkan Thörn har på ett givande sätt sammanfattat Touraines verk ”the Voice and the Eye”,
samt även Meluccis produktion. Denna inledande diskussion kommer således att grundas i
Thörns analys av de båda teoretikerna.
2.5.1 Klasskampen som social rörelse
Thörn menar att Touraine ser samhället som ett drama som hela tiden är i produktion.
Enligt detta perspektiv skulle samhället vara uppbyggt av sociala handlingar och
konfliktfyllda relationer. Enligt Thörn skulle begreppet ”social rörelse” ur denna synvinkel
”beteckna[r]... en konfliktfylld interaktionsprocess, som inbegriper konstruktionen av
kollektiv identitet” (Thörn 1997 s. 102).
Touraine är en post - Marxist och betonar enligt Thörn således konflikt snarare än
funktion. Samhället skapas av konflikter som alltid inbegriper en del klasskamp, eller
enligt Touraine, social rörelse, vilket här begreppsmässigt också syftar på en
konfliktrelaterad klasshandling. I varje samhälle skulle det finnas ”en central konflikt och
två samhällsklasser – och därmed potentiellt en social rörelse för varje klass” (Thörn 1997
s. 102). Enhetens storlek i varje klass växer i takt med intensifieringen av klasskampen.
Detta betyder att det kollektiva beteendet blir mera enhetligt och kan slutligen förstås som
en social rörelse i det skede när full klassmedvetenhet är närvarande (Thörn 1997).
Enligt Touraine är en social rörelse ”the collective organized action through which a class
actor battles for the social control of historicity in a given and identifiable historical
context” (Touraine 1981 s. 31-32). Enligt Thörn skall man förstå begreppet ”historicity”
som samhällets självproduktion, moraliskt och materiellt genom konflikter och normativa
riktningar. Det är alltså olika aktörers kamp om resurser och åsikter. Därmed skulle man
enligt Thörn kunna säga att ”en social rörelse skall förstås som en kollektiv aktör som
alltid befinner sig i kamp med en antagonist om att skapa samhället” [originalets
kursivering] (Thörn 1997 s. 102). Vidare menar Thörn att Touraine ser sociala rörelser inte
som bärare av historisk förändring, utan som bärare av social förändring (ibid.). Touraine
menar inte att det skulle finnas bara en social rörelse (liksom inte heller Marxisterna skulle
ha menat att de enda konflikterna skulle vara mellan arbetare och kapitalister), utan snarare
40
att det finns, och fanns under industrialismen, ett mångfald av rörelser och politiska
intressegrupper. Touraines tanke var enligt Crossley att ”[H]is point, right or wrong, is that
every society centres upon a particular mode of organisation, which he terms its
‘historicity’, and that gives rise, in every case, to one central conflict and struggle”
(Crossley 2002 s. 151). Teorin kring NSM i förhållande till detta ligger i en förändring av
formen av historicity i västerländska samhällen och den motsvarande förändringen i den
centrala kampen i dessa samhällen. Därmed skulle det vara denna nya form av historicity
som representerar det ”nya” i nya sociala rörelser, inte några påtagliga empiriska
egenskaper i dem (Crossley 2002).
2.5.2 NSM: s brytning med marxismen
För att förklara brytningen mellan NSM och Marxismen så räknar Touraine upp tre
huvudsakliga punkter.
För det första definierar Touraine sociala rörelser som ”socially conflictual behaviour”,
alltså ungefär socialt konfliktbaserat beteende, men samtidigt också som kulturellt
orienterat beteende. Touraine poängterar att sociala rörelser inte är manifestationen av
objektiva motsättningar i ett dominerande system, vilket marxismen ansåg. Touraine menar
att arbetarrörelsen inte endast är proletariatets uppror, utan också en ersättande (eller
motsättande) modell av det industriella samhället som arbetarna, som också innehar
arbetskraften, erbjuder.
För det andra menar Touraine att de sociala rörelsernas aktivitet inte i grunden är riktad
mot staten och inte kan jämföras med politiskt handlande i ett sökande efter den politiska
makten. Det är en klass aktion, riktad mot en social motståndare, och är således riktad mot
sociala förhållanden. En social rörelse och transformering av statsmakten kan konvergera
eller alliera sig, men aldrig enas.
För det tredje är en social rörelse enligt Touraine inte en skapare av ett mera modernt eller
utvecklat samhälle än det som man kämpar emot; innanför ett givet kulturellt och historiskt
fält försvarar den ett annat samhälle. Den åsidosatta eller bortförda idén måste ersättas av
41
sökandet efter ett alternativ. Detta går emot de evolutionära idéerna som det förra seklets
sociala tänkande kännetecknades av (Touraine 1981).
2.5.3 Motståndare och insatser
Touraine menar att en social rörelse ”…is not an affirmation, an intention; it is a double
relation, directed at an adversary and at what is at stake” (Touraine 1981 s. 80). Med andra
ord så är en social rörelse riktad både mot en motståndare och den egna insatsen. En
perfekt integration av dessa två komponenter är aldrig möjligt, och därför menar Touraine
att en rörelse endast åstadkommer vad han kallar ”a low project level”. Detta syftar på en
svag integration av målen som en rörelse har riktade mot de kulturella insatserna, rörelsens
konflikt med motståndaren och det som kopplar dessa två relationer samman. Detta
sammanhang utgör en bild som visar den dominans som motståndaren har över de
kulturella insatserna i kampen. Detta sammanhang illustreras i figur 2.2.
Figur 2.2: En social rörelses tre principer
(Källa: Touraine 1981 s. 81)
Enligt detta diagram kan man se en social rörelse som en kombination av tre principer:
identitet (I - identity), opposition (O – opposition) och totalitet (T – totality). Om man skall
föra en kamp, så måste man ju ha på klart vem man kämpar emot, i vems namn och på
vilka grunder. Dessa enkla principer går att applicera på alla former av socialt beteende,
men det som karakteriserar just de sociala rörelserna är insatsen som representeras av
Touraines eget begrepp historicity, och inte av institutionella beslut eller organisatoriska
normer. Därmed skulle aktörerna vara klasserna, de enda aktörer som enligt Touraine
definieras enligt sina konfliktbaserade relationer till historicity (Touraine 1981).
Följande karakteristika som kan sägas höra speciellt sociala rörelser till är att
beroendesambandet mellan insatser och aktörer, som indikeras av diagrammets
triangelform, är totalt. Detta gäller inte andra former av kollektivt beteende. I ett politiskt
42
system kan man åtminstone till en viss grad definiera aktörerna självständigt från varandra
såsom olika socioekonomiska kategorier som försöker få finansiellt stöd ifrån en stat eller
något annat finansiellt system som fungerar på ett fördelaktigt sätt för dem. Samtidigt är
det område där de strävar efter inflytande definierat oberoende av dem själva. Det är
definierat av endera lagen eller staten (Touraine 1981).
Relationen aktör – motståndare är den sociala rörelsens konfliktmässiga dimension. Den
får olika betydelser beroende på om den är kopplad till relationen aktör - insatser eller
istället insatser – motståndare.
I det första fallet ger relationen upphov till produktionsrelationer, alltså relationer mellan
arbetarklassen och den styrande klassen. I det andra fallet får man simpla
produktionsrelationer. Dessa båda verkar vara samma sak, men är i själva verket olika.
Denna relation är både den mellan härskare och rebell och dominerare och dominerad.
Touraine menar att klassrelationer har både en ljus och en mörk sida. Den ljusa sidan
avslöjar kampen mellan stridande klasser för att få kontroll över historicity (t.ex. kampen
mellan arbetsgivare och arbetare för kontrollen över industrialiseringen). Den mörka sidan
är människors kamp emot ett dominerande system. Relationen aktör – insatser definierar
inte aktionens mål, utan snarare insatserna i en relation. Dessa insatser kan analyseras
utgående ifrån motståndarnas ideologier, men kan också stå att finna inom själva sociala
rörelsen som det som kännetecknas som icke-ideologi, genom att vara extern till social
aktion, och därmed som gränsen som ideologin själv sätter (Touraine 1981).
För arbetarrörelsen så skulle det inte således bara räcka med att ställa ett samhälle av
arbetare mot ett samhälle av arbetsgivare. Den försöker också föra fram utveckling och
understöda utvecklingen av produktions krafterna mot slöseriet och irrationaliteten i den
privata vinsten. Därmed representerar industriella framsteg det som är som insatser i
klasskampen, eftersom även arbetsgivarna talar om framsteg och utvecklingen av
produktions krafterna, och motsätter sig arbetarnas sätt att göra motstånd, d.v.s.
slowdowns. En populär social rörelse kämpar emot en kultur i den mening att den är
dominerad av motståndarklassen, men den medger också insatsernas ”objektivitet” för
vilka den kämpar med en dominerande part (Touraine 1981).
43
De sociala striderna har i allmänhet kopplats till en kamp för modernisering, med andra
ord för kampen om utvidgade möjligheter till social participation. Detta kan exemplifieras
av bl.a. kvinnorörelsen som enligt Touraine i högsta grad en rörelse som siktade, och
siktar, på modernisering. Målet är att vinna större möjligheter och mera rättigheter, och är,
enligt Touraine, i själva verket det centrala målet för rörelsen. Vissa tendenser
Förgreningar av detta
Relationen mellan motståndaren och insatserna är inte direkt kopplat till aktören, men
berör ändå honom för att detta pekar på den underkastelse han är utsatt för. En social
rörelse som vore begränsad till endast denna komponent skulle tvingas att begränsa sig till
att motsätta sig endast den dominerande ordningen. Detta skulle tvinga rörelsen att ge en
icke-social definition själva aktören, en definition baserad på organiska behov eller
moraliska principer. I en mera fulländad rörelse är det vid denna tidpunkt som det negativa
(m.a.o. motstånd eller revolt) rotar sig, alltså förkastandet av, eller kampen emot, en
ordning eller kris, viljan till frigörelse och, som det mest fulländade, den revolutionära
rörelsen. Touraine brukar sig av termen negativ p.g.a. att här blir godkännandet av projekt
ersatt av en kamp mot hindret, som har blivit meningslöst istället för fientligt, ett
privilegium istället för en vinst. Touraine menar att ingen social rörelse kan existera utan
denna negativa dimension, och ingen rörelse kan existera reducerad endast till denna
dimension. Att bara förstöra den existerande ordningen skulle endast öppna dörren för en
ny styrande klass eller en ny statsmakt. En rörelse utan en negativ kraft blir snabbt
reducerad till institutionaliserad konflikt.... (Touraine 1981)
Touraine menar vidare att en social rörelse aldrig kan definieras utgående ifrån ett mål,
eller en princip.
2.5.4 Kamperna
Ju bättre de tre dimensionerna (alltså enligt figuren ovan) är integrerade, desto högre är
dess project level. Om en rörelse fungerar väl enligt I-O-T principen, desto större är dess
kapacitet till historisk aktion (d.v.s. processen att skapa historicity). Kort sagt betyder detta
att en rörelse i sådana fall fungerar effektivt och har större chans att nå sina mål. Om de tre
komponenterna är separerade (som I O T), alltså om rörelsen fungerar utan att vara
44
integrerad enligt mönstret i kapitel 2.4.2, så är denna kapacitet försvagad. Med detta menas
inte att en rörelse i sådana fall vore meningslös, utan kan, vid en given tidpunkt, spela en
avgörande roll, en
roll som dock skulle vara begränsad av och till specifika
omständigheter. En rörelse som befinner sig på en högre nivå är en sådan som integrerar
organisatoriska krav med påtryckningar härstammande ifrån beslutsfattandet. Det är också
en dylik rörelse som leder till segern för en positiv klass aktion över en kritisk aktion för
förstörandet av en ordning eller kris.
Därmed kan en social rörelse aldrig agera ensam och är aldrig separerad ifrån protest och
påtryckningar, från kris och brytning, som ju alla ger upphov till olika former av kamp. En
rörelse måste alltså ha en orsak till existens. Då Touraine använder termen kamp
(struggle), menar han alla former av organiserad konfliktbaserad handling som utförs för
kontrollen över ett socialt område av en kollektiv aktör mot en motståndare. Vidare menar
han att
en social rörelse representerar en specifik typ av kamp, men den viktigaste
kampen. En kamp kan aldrig erkännas som sådan om inte den karakteriseras av fyra
principiella villkor.
För det första skall kampen föras i en till saken hängiven populations namn. Det finns
arbetarkamper eller kamper förda av konsumenter eller invånarna i ett område. Opinionseller idé rörelser räknas inte hit.
För det andra måste dessa kamper vara organiserade, och får inte förekomma endast på
opinionsnivå, dvs. att den endast förekommer som en gemensam åsikt inom ett
oorganiserat nätverk av individer. En organisation måste förekomma för att en konflikt
skall kunna ta form och för att rörelsen skall kunna uppnå någon form av integration.
För det tredje måste rörelsen kämpa emot en motståndare som kan representeras av en
social grupp, även om den ofta representeras av abstrakta fenomen som stat, kapitalism
eller globalisering. Frånvaron av en specifik motståndare reducerar kampen till en
moderniserings- eller antimoderniserings rörelse. För att använda kvinnorörelsen som
exempel igen, så har denna varit starkt betonad på modernisering, även om den lyckats få
en del djup genom att definiera sin motståndare i ett bredare perspektiv än bara genom
motpolerna kvinna – man. Genom att man lyckats bra med detta så har man kunnat
säkerställa den egna kampens betydelse och sin egen plats som social rörelse.
45
För det fjärde så får inte konflikten med motståndaren vara specifik, utan måste vara ett
socialt problem som berör samhället som helhet. Det är detta som åtskiljer en action group
från en pressure group (Touraine 1981) .
Positiva kamper
2.5.5 Symboliska handlingar
Alberto Melucci (som f.ö. arbetat ihop med Touraine) kopplar ihop de nya rörelserna med
en teori om en ny samhällstyp som han kallar ”det komplexa samhället” (Thörn 1997) .
Han påpekar i sin bok ”nomader i nuet” att efterkrigstidens välfärdsstater präglas av att den
”enkla skillnaden mellan stat och civilt samhälle har ersatts av en mer komplex situation”
(Melucci 1989 s. 177). Thörn menar att denna teoribildning mångt och mycket liknar
Touraines postindustriella kunskapssamhälle som är uppbyggt av komplicerade
organiserade handlingssystem (Thörn 1997).
I dessa teoribildningar är de viktiga konflikterna de om kontrollen över kunskap,
information, symboler och sociala relationer. Melucci menar dock (i motsats till Touraine)
att samhället aldrig skulle kunna producera en central social rörelse, detta just p.g.a.
samhällets stora komplexitet, som istället, just p.g.a. sin komplexitet, skulle producera ett
mångfald av sociala rörelser (Thörn 1997).
Melucci betonar det symboliska i de sociala rörelsernas kollektiva handlande, alltså att
deras handlingar skulle kunna förstås som symboliska utmaningar av etablerade
maktstrukturer. Melucci menar i boken ”challenging codes” att ”[T]he ‘critical mass’ has
lost the weight it may have had in the past, as often the big changes are produced by small
symbolic multipliers, through action carried by ‘active minorities’” (Melucci 1996 s.185).
Vidare menar han i artikeln ”The symbolic Challenge of contemporary movements” att det
ur en dylik synvinkel är omöjligt att mäta resultatet av sociala rörelsers kollektiva
handlande, men att de på en politisk nivå åstadkommer påtagliga förändringar
(Melucci1985). Han uttrycker sig enligt följande: ”From this point of view they produce
46
modernization, stimulate innovation, push to reform. They provide new elites, assure the
change of personnel in political institutions, create new patterns of behaviour and new
models of organization. Here the outcome can be measured, but one must not forget that
this is only one part, and not always the most important, of contemporary collective action”
(Melucci1985 s. 813).
2.5.6 Den kollektiva identiteten
Den kollektiva identiteten spelar en viktig roll för många rörelser, liksom även många
rörelser är grundade på identitet. Manuel Castells uttrycker sig enligt följande: ”Resistance
identities are not limited to traditional values. They can also be built by, and around,
proactive social movements, which choose to establish their autonomy in their communal
resistance as long as they are not powerful enough to mount an assault on the institutions
they oppose. This is, by and large, the case of the women’s movement, building women’s
spaces where a new anti – patriarchal consciousness may rise; and it’s certainly the case of
sexual liberation movements, whose spaces of freedom, from bars to neighbourhoods, are
essential devices of self recognition” (Castells 1997 s. 356). Jag har valt att göra detta
långa citat för att det pekar på kärnan i detta kapitel.
Alberto Melucci definierar kollektiv identitet som skapandet av ett aktionssystem20
(”action system”) (1996). Den kollektiva identiteten är en interaktiv och delad definition
som är skapad av ett antal individer gällande deras agerandes orientering och det fält av
möjligheter och hinder där detta agerande äger rum. ”Interaktiv och delad” syftar på att
dessa element är konstruerade och förhandlade via en återkommande process som aktiverar
de relationer som binder aktörerna samman. Melucci definierar den kollektiva identiteten
enligt följande:
1. Kollektiv identitet som process involverar kognitiva definitioner av målen, medlen
och fältet där man agerar. Dessa element av kollektiv aktion är definierade inom ett
språk som är delat av en del av hela samhället, de är inkorporerade i en uppsättning
ritualer, handlingar, kultur och artefakt. De är inramade på olika sätt, men
20
Ett “action system” är enligt Melucci...
47
Manuel Castells menar att ”Identity is people´s source of meaning and experience”
(Castells 1997, s. 6). Med detta menas att identitet är en process som skapar mening på
basen av ett kulturellt attribut, eller flere relaterade kulturella attribut, som har prioritet
över andra källor för betydelse eller mening. För en individ, eller en kollektiv aktör, kan
det finnas ett antal identiteter. Man måste dock skilja mellan roller, som kan infinna sig
flera samtidigt, i formen av t.ex. granne, fackmedlem och/eller rökare, och identitet, som är
en källa för betydelse/mening för aktören själv. Kort sagt kan man säga att roller
sammanfattar funktioner, medan identitet sammanfattar betydelser. Castells menar att
identiteter också kan uppstå ur dominerande institutioner och att de blir identiteter först då
aktörer tar sig till dem (ibid.).
Castells för fram sitt antagande att den som skapar identiteten samtidigt bestämmer det
symboliska innehållet i denna identitet och dess mening för de som identifierar sig med
den eller som placerar sig utanför den. Eftersom den sociala konstruktionen av identitet
enligt Castells alltid sker i ett kontext som präglas av maktrelationer, ger han tre typer och
källor för identitet.
1. Legitimerande
identitet.
Denna
introduceras
av
dominerande
institutioner i samhället för att utvidga och rationalisera deras herravälde
över sociala aktörer.
2. Motståndsidentitet. Skapas av aktörer som är i en position eller ställning
som illa omtyckt eller stigmatiserad av överväldets logik. De försvarar
sig genom att skapa principer som skiljer sig eller motsätter sig de som
dominerar i samhällets institutioner.
3. Projekt identitet. När sociala aktörer skapar en ny identitet, grundad på
det kulturella materialet som är dem tillgängliga, och omdefinierar deras
position i samhället, och genom att de gör så, försöker förändra
samhällets struktur i allmänhet. Detta sker, enligt Castells, t.ex. när
feminister träder fram från en position i försvar för att konfrontera
patriarkatet som fenomen (”patriarkalismen”) och därmed samtidigt
konfronterar
den
produktionssystemet,
patriarkaliska
familjen
reproduktionssystemet,
och
därmed
hela
sexualiteten
och
personlighet på vilket samhällen historiskt har baserats.
48
I det postindustriella samhället har nya värderingar lett till att äldre ideal saknar koppling
till verkligheten i den nya sociala kontexten, menar Castells. Som ett resultat av denna
konvergerande process, har källorna till den legitimerande identiteten, enligt Castells,
torkat ut. De institutioner och organisationer i civilsamhället21 som är byggda kring den
demokratiska staten och kring det sociala kontraktet om kapital och arbete, har i många
samhällen blivit mindre kapabla att kunna relatera till människors liv (Castells 1997).
I samband med denna process har istället kraftiga motstånds identiteter vuxit fram som
motsätter sig denna process och sluter sig in i samfund med egna värderingar. Här är citatet
i början på detta kapitel relevant. Både traditionella, som kyrkliga samfund, och mindre
traditionella, som homorörelsen, bygger identiteter som de kan använda som försvar mot
negativa attityder. Dessa identiteter är rätt så ensidiga, menar Castells; de kommunicerar
inte nästan alls. De kommunicerar inte med staten utom då de för en kamp eller förhandlar
till förmån för något av deras krav. De kommunicerar inte heller med varandra för de är
byggda kring skarpt definierade principer som definierar ett ”inne” och ett ”ute”. Och
emedan de är grundade på samfundets logik och detta är nyckeln till deras överlevnad, är
inte individuella självdefinitioner välkomna. Därmed tenderar människor som motsätter sig
bortrövandet av ekonomiska, kulturella, politiska rättigheter vara attraherade till
samfundsidentiteter (Castells 1997).
Motståndsidentiteten är sålunda grunden till många samfund som existerar vid sidan om
statsmaskineriet, globala nätverk och självcentrerade individer. Alla dessa komponenter är
vad som utgör en del av den sociala dynamiken i nätverkssamhället. Dock menar Castells
att alla dessa identiteter inte fungerar väl ihop, och att deras samexistens sålunda inte är
fredlig (Castells 1997). Svaret på detta dilemma står att finna i projekt identiteter.
Projekt identiteter är enligt Castells potentiellt kapabla att skapa ett nytt civilsamhälle, och
slutligen en ny stat. Projekt identiteter uppstår ur existerande motståndsidentiteter. Ett
samfund är byggt på motståndsidentitet, men denna identitet behöver inte nödvändigtvis
leda till skapandet av projektidentitet. Den kan mycket väl förbli ett försvarssamfund,
alternativt bli en intressegrupp som fungerar i nätverkssamhället som innebär förhandlingar
21
Civilsamhället är ett omdiskuterat begrepp och skulle kunna ligga som grund för en alldeles egen
avhandling. Jag nöjer mig här med att citera Trädgårdh som definierar begreppet enligt följande: “…det
civila samhället består av livsvärlden “mellan” stat och marknad: familjeliv, grannskapets gemenskapsliv,
sällskapsliv, föreningsliv, religionsliv och kulturliv” (Trädgårdh 1999, s.14)
49
och kohandel. Ibland uppstår dock projektidentiteter, vilka siktar på att förändra samhället
som helhet22 som en fortsättning på samfundsmotståndet mot dominerande intressen som
fungerar i samförstånd med existerande kapitalflöden, maktflöden och informationsflöden
(Castells 1997).
Denna process tar sig uttryck som nutida religiös fundamentalism med dess följder, eller
etnicitet som tar sig i uttryck av diverse samfundsidentiteter, tex. Kyrka, religion eller
territorium. Vad gäller de sociala rörelserna kommer detta till uttryck på flere olika sätt.
Feministrörelsen som skapat kvinnokommuner eller - samfund och rörelser som arbetar
för en friare sexuell identitet projicerar sig själva mot samhället och undergräver det
traditionella patriarkala systemet och genom att rekonstruera familjen på en ny egalitär
grund som pekar på ett avvecklande av könsrollerna i sociala institutioner i opposition till
patriarkal kapitalism och den patriarkala staten. Miljörörelsen, som t.ex. de som arbetar för
djurens rättigheter, förflyttar försvaret för ens natur, hälsa och välmående till det
ekologiska projektet att integrera mänskligheten och naturen på grundtanken att alla arter
har en sociobiologisk identitet, att vi har lika rättigheter (Castells 1997). Det citerade
uttalandet i bilaga A exemplifierar detta.
3. Hur sociala rörelser fungerar i praktiken
Detta stycke handlar om en social rörelses hela livscykel, från mobilisering till avveckling.
De föregående kapitlen handlar närmast om varför sociala rörelser uppstår. I detta kapitel
är jag intresserad av hur sociala rörelser agerar i praktiken. Eftersom enskilda paradigm är
svåra att peka på som ”det rätta”, brukar jag mig inte av denna indelning här. De olika
paradigmen är således blandade. Som grund för detta upplägg ligger ”The Social
Movements reader” som på ett bra sätt ställt de rätta frågorna (2003).
De centrala frågorna jag således ämnar besvara här är:
1. vem går med i och vem stöder sociala rörelser?
2. Vem stannar i rörelserna och vem hoppar av?
22
Detta kallas transgression, och behandlas djupare i kapitel 3.
50
3. Vem är det som deltar i icke konventionell politik?
4. Vad tänker och känner rörelsemedlemmarna?
5. Hur är rörelser organiserade?
6. Vad gör rörelserna?
7. Varför minskar rörelser?
8. Vilka förändringar för rörelserna med sig?
3.1 Vem är det som deltar i icke konventionell politik?
Norris & al. Har gjort en undersökning om vem det är som deltar i demonstrationer. Det
första de påpekar är att det inte kan sägas finnas samband mellan ”external efficacy”, eller
förtroendet för systemets responsivitet, och potentiellt deltagande i protester. Likaså för de
fram material som säger att stödet för det politiska styret inte har någon koppling till
protester. De anser att media ger en förvrängd och felaktig bild av protester och
protestanter; att deltagarna i protester känner ett djupt missnöje gentemot det politiska
systemet. Denna bild är felaktig menar de (Norris & al. 2003). Norris & al har haft som
material från en undersökning gjord av Barns & Kaase. Barns & Kaase undersökte politisk
aktivism i åtta europeiska länder mellan åren 1973 – 1976, däribland även Finland.
Generellt kan man säga att andelen människor som har deltagit i en demonstration har ökat
sedan mitten på sjuttiotalet, även om detta inte gäller för Finland, som är det enda land var
varken en ökning eller en minskning av denna andel har skett. Tabell 3.1 visar andelen av
befolkningen i en rad länder som har deltagit i en demonstration och hur den generellt har
ökat.
Tabell 3.1: Ökningen av andelen demonstranter: mitten av 1970 till 2001. Källa: Norris & al 2003.
51
Norris & al fann att personer som protesterar i allmänhet inte gör det pga. ett djuprotat
missnöje med staten. I Belgien, som visar den mest påtagliga förändringen, har
demonstrationer enligt Norris & al blivit konventionellt inom politiken. Att ha
demonstrerat är efter att rösta och skriva under en petition den tredje vanligaste politiska
akten i Belgien. Forskarna fann att de som demonstrerar överlag ger de politiska systemet
lika stort understöd som de som inte demonstrerar. Inte kan man heller säga att de som
demonstrerar kommer från fattigare samhällsskikt, utan fördelningen är i stort sett jämn
över både kön, klass och utbildning, även om åldern tenderar ligga under medelålder. De
som demonstrerar är inte radikaler som motsätter sig staten och är avoga mot
konventionella former av participation. De är i själva verket mera lik den Belgiska
populationen som helhet än t.ex. partimedlemmar är (Norris & al 2003).
Sammanhanget är dock av vikt. Norris menar att man inte kan se alla demonstrationer som
likadana. Sociala karakteristika, stödet för det politiska systemet och demonstranternas
politiska beteende varierade i olika typer av evenemang. Vissa demonstrationer mobiliserar
utbildade professionella medelklass människor, medan andra mobiliserar arbetare eller
52
studerande. Den specifika sakfrågan, organisationen och mobiliseringen, alltså
demonstrationens själva kontext, medför avgörande skillnader (Norris & al 2003).
Forskarna menar därmed att det är felaktigt att säga att demonstrationer skulle undergräva
den representativa demokratin genom att byta ut konventionella metoder mot radikal och
extrem politik eller våld. Som Norris & al säger, resulterar nog vissa demonstrationer i
våldsamheter och skador mot egendom, men å andra sidan verkar demonstrationer vara en
utvidgande form för att uttala sig och göra politiska krav i demokratiska stater. Samtidigt
har denna form av aktivism utvecklats och utvidgats under årens lopp för att fungera som
komplement till existerande organisationer i civilsamhället. Norris & al uttalar sig enligt
följande: ”Far from threatening or even challenging democracy, demonstrations have
become one of the major channels of public voice” (Norris & al 2003, s. 19).
Joachim Vogel och Erik Amnå har gjort en liknande undersökning specifikt för Sverige
(2000). Han ger mera detaljerade uppgifter av vilka typer av människor som demonstrerar
och vilka typer av människor som deltar i vilka typer av föreningar. Figur 3.1 visar i vilken
utsträckning olika typer av föreningars medlemmar deltar i demonstrationer. Figur 3.2 och
3.3 visar hur högre tjänstemän respektive arbetare deltar i föreningsliv.
Figur 3.1: Medlemsprofil i olika typer av organisationer år 2000:
procent som deltagit i demonstration. Källa: Vogel & Amnå 2000
53
Det första man kan konstatera är att högre tjänstemän är överrepresenterade i nästan alla
föreningar. De har ett allsidigt medlemskap. Arbetare är å andra sidan underrepresenterade
i nästan alla typer av föreningar. Det är speciellt i politiska organisationer som de högre
tjänstemännen är överrepresenterade och arbetarna underrepresenterade; detta gäller
särskilt i miljörörelsen men också freds- och internationella rörelser (Vogel & Amnå
2000).
Det politiska deltagandet är överlag stort för de personer som är medlemmar i olika
föreningar. De utnyttjar sina politiska resurser genom att delta i olika politiska
organisationer, och har ett intresse för politiska diskussioner. Vogel & Amnå uttrycker
saken enligt följande: ”Personer med denna intresseriktning söker sig till föreningslivet,
54
samtidigt som föreningslivet tränar medborgarna att kollektivt bereda och fatta beslut”
(Vogel & Amnå 2000, s. 51). Detta aktiva deltagande fungerar alltså samtidigt som en
demokratiskola.
Personer som 1) brukar delta i politiska diskussioner; 2) är medlem i något politiskt parti;
och 3) någon gång deltagit i en demonstration, är alla överrepresenterade i alla typer av
föreningar. Dessa tre indikatorer för politisk aktivitet används även av Norris & al.
Inom lokala aktionsgrupper, solidaritetsrörelser och miljörörelsen är partimedlemmar
starkt engagerade. De är alltså inte representativa för normalbefolkningen. Det intressanta
är demonstranterna (som ju agerar utanför systemet).
3.1.1 Case: Freedom Summer i USA
Detta kapitel grundar sig i Doug McAdams studie av deltagarna i Freedom Summer i USA
1963 (McAdam 2003). Freedom Summer var ett projekt kopplat till Civil Rights
Movement och var ämnat att öka jämlikheten i USA. Man rekryterade unga vita aktivister
från universitet och högskolor i de högre samhällsklasserna. Man gjorde ett val baserat på
ansökningar som aktivisterna skrev. Dessa aktivister skulle agera för de svartas fördel i
Mississippi och ordna ett ”fusk” val för att visa avskyn och missnöjet med
rasdiskrimineringen. Tanken med att ha välbärgade vita universitetsstuderande låg i att
media skulle ge dem en hel del uppmärksamhet eftersom de kämpade för en fattig svart
befolknings rättigheter (McAdam 2003).
McAdam undersökte vilken bakgrund de som ansökte om att få delta i aktionen och
verkligen kom till Mississippi och jämförde med dem som ansökte men inte kom. Vad han
fann var ett antal faktorer som kännetecknade de som anlände till Mississippi:
1. De frivilliga som anlände till Freedom Summer hade mycket starkare sociala
kopplingar till projektet än de som inte anlände. De var i allmänhet redan
medlemmar i någon civil rights rörelse och hade vänner i dylika föreningar, och
hade också erfarenhet av civil rights aktivism.
55
2. De som anlände hade sålunda starka sociala krav på sig för att inte dra sig ur
projektet.
3. Eftersom de redan hade vänner i rörelsen, kände de en gemensam styrka och en
stark tro på att man kunde göra en skillnad och kunna påverka.
4. På grund av sin sociala bakgrund hade de inga krav på sig. De hade inga
ekonomiska hinder och inte heller hinder från föräldrarnas sida pga. att de var
tillräckligt gamla för att kunna betraktas som unga vuxna. Likaså kom de flesta från
hem där föräldrarna stödde denna typ av aktivism.
5. De var högt utbildade och privilegierade. Detta reflekterades, liksom själva eran, i
deras idealistiska och optimistiska syn av världen.
6. De kände en stark ändamålsenlighet (”efficacy”) med sitt eget agerande.
Ungdomens arrogans och klassprivilegierna kombinerat med erans stämning blåste
upp deras känsla av att vara speciella och den egna generationens potential.
Dessa punkter kan sammanfattas i vad som kallas biografisk tillgänglighet23 (punkt 4),
attitydmässig frändskap (punkt 3, 5) och social integration (punkt 1,2,6). Aktivisterna var
fostrade av föräldrar som hade värderingar som var överens med projektet, vilket gjorde att
aktivisterna deltog på attitydmässiga grunder. De var fria från familje- och
arbetsförpliktelser (varav den senare pga. klasstillhörigheten) vilket gjorde att de var fria
att agera ut sina attityder och åsikter. En kombination av organisatoriska kopplingar,
personliga kopplingar till deltagarna och deras gemensamma historia av aktivism
fungerade för att dra in de ansökande till projektet.
3.1.2 Förändrande värderingar i post – industriella samhällen
Ronald Inglehart har analyserat värderingar och övertygelser som individer i post –
industriella samhällen har. Hans tanke är att ju mindre man tvingas koncentrera sig på
överlevnad och ju större välfärden är, desto friare är man att försöka uppnå ”högre” mål.
23
biographical availability. Begreppet syftar på att många människor är hindrade från att delta i protester av
ansvar och hinder i det dagliga livet. Hindren och ansvaret existerar pga. arbete, familj, eller partners.
Därmed är inte alla biografiskt tillgängliga för att protestera, även om vissa ibland gör sig tillgängliga pga. en
stark vilja att deltaga.
56
Dessa mål kan vara en renare miljö eller större kontroll över sitt eget liv, men det viktiga är
att man inte längre behöver oroa sig över sina inkomster och sin överlevnad (2003).
Figur 3.4 sammanfattar logiken i Ingleharts resonemang.
Figur 3.4. Översikt över Ingleharts förändringsprocess. Källa: Inglehart 2003, s. 65
Grunderna i denna teori ligger i att människor tenderar bekymra sig över direkta hot eller
krav före de tar sig an saker som verkar mera fjärran eller icke – hotande. Sålunda kan man
säga att ett behov av att vara vacker är universellt, men hungriga människor försöker få tag
på föda före estetik. Inglehart menar att det i dagens läge finns en icke förut sedd
proportion av allmänheten som avnjuter ekonomiskt välstånd. Ekonomisk säkerhet
uppskattas därmed inte längre lika högt som förut (2003).
En andra förändring som Inglehart för fram är en förändring i distributionen av politiska
färdigheter. En allt större andel av allmänheten har börjat få tillräckligt med intresse för
och kunskap av både nationell och internationell politik för att kunna delta i
beslutsfattandet. Förändringarna som sker tillåter dem att spela en allt viktigare roll i policy
skapandet och att engagera sig i vad Inglehart kallar ”elit – utmanande” aktiviteter
(Inglehart 2003).
57
Dessa två förändringsprocesser förstärker varandra. Inglehart menar att en aspekt av
förändringarna i värderingar är en minskande legitimitet hos hierarkiska auktoriteter,
patriotism, religion etc., vilket leder till ett minskat förtroende för institutioner. Samtidigt
är det politiska uttrycket för nya värderingar underlättat av en förändring i balansen mellan
politiska kunskaper hos eliten och massan (Inglehart 2003).
Källorna till dessa förändringar ligger enligt Inglehart i sex olika aspekter av samhället: 1)
teknologiska innovationer, som möjliggör fortsatta förändringar; 2) förändringar i
samhällets ekonomiska struktur, vilket förändrar vilka sektorer i samhället som är de
viktiga arbetsgivarna och därmed tillåter utnyttjandet av ny kunskap och teknologi; 3)
ekonomisk tillväxt, som tillför en känsla av säkerhet; 4) utvidgad utbildning är kopplad till
ekonomisk tillväxt och samtidigt skapar individer som är intresserade av politik och är
mindre etnocentriska; 5) framväxten av masskommunikation, som kan sägas vara en av de
viktigaste bärarna av förändring ; och 6) utmärkande erfarenheter av krig: en stor del av
västerländska ungdomar har vuxit upp i välfungerande kommunikativa samhällen utan ett
totalt krig.
Alla dessa förändringsprocesser har bidragit till att förändra medborgarnas värderingar och
världssyn. Vilka konsekvenserna är finns summerat i figur 3.4, av vilken en närmare
förklaring följer härnäst. Förändringen förs från systemnivå till individnivå och tillbaka till
systemnivå.
1. Political Issues. Förändringar i individuella värderingar påverkar ens syn på politiska
frågor. Om materiella bekymmer relativt sett blir mindre viktiga, kan en följd vara att
frågor som gäller ”stratification system” i samhället kan bli mindre viktiga och frågor som
gäller t.ex. livsstil och ideologi kan istället få större betydelse. Klassrelaterad politik kan
minska till förmån för kulturell eller ”ideal” politik.
Dessa förändringar kan enligt Inglehart skönjas i ett större krav på att få delta i frågor som
gäller ens egna liv. Detta kan gälla t.ex. i skolor, universitet eller fabriker. Utöver kvar på
participation, kommer nya frågor in på den politiska arenan, frågor som härrör sig från
olikheter i livsstil snarare än ekonomiska behov24. Dessa kan vara miljöfrågor, kvinnors
24
Jämför NSM.
58
rättigheter eller krav på en bredare participation både i politisk – och icke politisk
beslutsföring. Många av dessa frågor inte nya i sig, det nya är att deras roll blivit större.
2. Changes in Social Bases of Politics. Framväxten av dessa nya frågor skapar inte sällan
ett dilemma för etablerade politiska partier. Om de förnyar sig för att kunna locka röster av
de nya grupperna, riskerar de att förlora delar av sin existerande väljarkår. De ”nya”
frågorna kolliderar inte sällan med traditionella värderingar och normer, vilket har
resulterat i en press att skapa nya politiska partier och försök att påverka existerande
partier.
En annan följd sägs vara att den nya medelklassen får mera pengar och mera fritid, vilket i
sin tur leder till att det är medelklassen som talar för radikal politik, medan arbetarklassen
och den lägre medelklassen blir mera konservativa.
3. Support for National Institutions. Inglehart menar att nationalistiska tendenser inte i
samma grad som förut förs över till den yngre generationen. Detta betyder att stater inte
längre till samma grad som förut kan ty sig till patriotiska symboler för att legitimera sina
ageranden.
Förändringar i individuella värderingar förklarar delvis ett ökande missnöje med
regeringars prestationer. De politiska systemen fortsätter att generera output som svarar
relativt väl mot traditionella krav, men som inte verkar svara lika bra på andra krav som
blir allt viktigare inom vissa delar av populationen. Förändrade värderingar kombinerat
med ett växande missnöje med existerande institutioner uppmanar till bruket av nya och
annorlunda politiska uttryckssätt, t.ex. protester och skapandet av nya politiska rörelser och
organisationer. Dessa förändringar är underlättade av att de politiska kunskaperna delvis
har förflyttats över till sådana grupper som tidigare befunnit sig i periferin.
4. Changing Styles of Political Participation. I traditionella industriella samhällen var
politiken grundad i masspartier och till dessa associerade rörelser som t.ex. fackföreningar,
som är byråkratiska till sin natur, medan de framväxande
värderingarna värdesätter
spontanitet och individuell självuttryckning. Utöver detta leder en ökande bildning bland
folket till att allt fler har möjlighet att delta i politik som tidigare var begränsat till eliten.
59
Existerande partier börjar utmanas av nya krafter som har svårt att ta till sig en elitstyrd
organisation.
Om dessa krav inte får ett mottagande i existerande strukturer, kan det leda till en
minskning av förtroendet för statliga institutioner. Stater har även samma problem som
själva partierna: om man understöder de nya kraven, kan följderna bli negativa bland de
som har en mera traditionell hållning.
Inglehart menar ändå att misstron och missnöjet med staten inte har ökat, det har snarare
förändrats. Det finns en annan form av missnöje som leder till politiskt agerande jämfört
med tidigare. Beslutsfattarna måste som tidigare ta det allmänna välbefinnande i
beaktande, men samtidigt också mera subjektiva aspekter av välfärden. En allt mera
sofistikerad allmänhet kräver detta.
Följande kapitel diskuterar hur dessa nya värderingar tar sig ett faktiskt uttryck.
Miljörörelsen analyseras utgående ifrån vem som deltar och vilka värderingar de har.
3.1.3 Den ”nya” medelklassen och diametralt motsatta värderingar
Cotgrove & Duff (1980) analyserar deltagarna i den Amerikanska miljörörelsen och menar
att de som är aktiva har fundamentalt annorlunda värderingar i jämförelse med de i
samhället dominerande sociala värderingar. Figur 3.5 summerar dessa skillnader. Det finns
ett fakta som skiljer deltagarna i miljörörelsen från övriga befolkningen. För det första
anser 93% av deltagarna i miljörörelsen att faran för miljön och skadorna på miljön är
mycket allvarliga eller extremt allvarliga, i motsats till allmänhetens 56%. För det andra
finns en skillnad i synen på teknologi och vetenskap. Environmentalisterna anser i
allmänhet att man borde koncentrera sig på att t.ex. finna alternativa energikällor och att
producera mera mat, samt att man överlag lägger alltför stor vikt på rationalitet och
vetenskap och att man istället borde förlita sig mera på intuition (Cotgrove & Duff 1980).
Också gällande postmateriella värderingar skiljer sig environmentalisterna ifrån
allmänheten; de förstnämnda har en högre grad av postmateriella värderingar. För det
tredje ser environmentalisterna annorlunda på samhället som helhet och vad samhället
60
borde sträva till. Allmänheten poängterar i allmänhet ha ekonomiskt välstånd, lag och
ordning och ett tillfredställande arbete, medan environmentalisterna vill ha ett samhälle
som lägger större vikt vid humana aspekter av arbetet, selektiv produktion i motsats till
produktion som skall tillfredställa efterfrågan, vilket i sin tur sätter begränsningar på
ekonomisk tillväxt och understryker participation istället för expertvälde (Cotgrove & Duff
1980).
Miljörörelsen har blivit ett verktyg för att föra fram miljöfrågor och för att understöda en
attack mot de centrala värderingarna i kapitalismen. Miljörörelsens viktigaste politiska
signifikans ligger i att utnyttja dessa värderingar. De motsätter sig materiella och
ekonomiska målsättningar, värdesätter icke – materiella mål, som sociala kontakter,
utövandet av mänskliga kunskaper och förmågor och att utöka participationen i de
beslutsprocesser som berör det dagliga livet (Cotgrove & Duff 1980).
Figur 3.5. Motsatta värderingar. Källa: Cotgrove & Duff 1980
För att förklara existensen av en dylik grupp inom samhället, tar Cotgrove & Duff yrket
som förklaring. De flesta environmentalisterna arbetar inom icke – produktiva sektorer:
läkare, social arbetare, lärare och konstnärer. Kort sagt, menar de, kommer
environmentalisterna ifrån en speciell del av medelklassen vars värderingar och intressen
avviker markant ifrån andra grupper inom industriella samhällen. Att delta i miljörörelsen
61
är enligt Cotgrove & Duff ett uttryck för intressen som de personer vars klasstillhörighet i
den icke – produktiva sektorn har, då de befinner sig i periferin av de institutioner och
processer som post industriella samhällen har. Därmed deras försök att erhålla större
möjligheter för participation och större inflytande och att få viktigare politiska roller för
sina medlemmar. Enligt Cotgrave & Duff är det en ”...protest against alienation from the
processes of decision making, and the depoliticization of issues through the usurpation of
policy decisions by experts, operating within the dominating economic values.” (Cotgrave
& Duff 1980 s. 76)
Figur 3.6. Andelen höginkomsttagare i organisationer
Figur
3.7.
Andelen
låginkomsttagare
i
organisationer (Källa för 3.6 & 3.7: Vogel &
Amnå 2000, s. 49)
Som figur 3.2 och 3.6 visar hur det i Sverige är personer med högre inkomster25 och
personer som arbetar som högre tjänstemän som är överrepresenterade inom politiska
organisationer,
som
miljöorganisationer,
fredsorganisationer
och
internationella
organisationer. I motsats till detta kan man se i figur 3.3 och 3.7 att andelen
låginkomsttagare och arbetare är underrepresenterade i motsvarande i organisationer.
Vogel & Amnå kallar detta fenomen ”ett klassbundet föreningsliv” (2000). I Amerika
25
Höginkomsttagare och låginkomsttagare definieras som högsta tredjedelen av lönerna respektive
tredjedelen lägsta.
62
understöder 64% av miljörörelsens medlemmat direkt aktion för att påverka beslut i
miljöfrågor, i motsats till 60% av arbetare som motsatte sig (Cotgrove & Duff 1980).
Cotgrove & Duff vill rikta sin uppmärksamhet mot förhållandet mellan motståndet mot den
dominerande ideologin och yrkesroll. De som arbetar inom icke – produktiva sektorer i
samhället, som också finns i alla samhällen, motsätter sig till olika grad att marknads
värden och processer börjar tränga in. Då skolor, sjukhus och sociala institutioner i
allmänhet verkar utanför marknaden, och de som arbetar däri hänger sig åt att maximera
icke ekonomiska värden, utgör de icke industriella enklaver inom industriella samhällen
och bärare av alternativa icke – ekonomiska värderingar. Kort sagt, menar Cotgrove &
Duff, har de som förkastar de värderingar och ideologier inom kapitalismen, arbeten som
befinner sig utanför marknaden (2000).
3.1.4 Kritik mot teorierna om det postindustriella samhället
Inte alla håller med om att nya värderingar i ett postindustriellt samhälle skulle spela en så
avgörande roll. Kyösti Pekonen diskuterar utvidgningen av den politiska sfären i boken
”politiikka urbaanissa betonilähilössä” (1998). Pekonen tar upp ett antal undersökningar
som pekar på att det traditionella industriella samhällets ideologiska uppbyggnad och
tankevärldarna som hör därtill fortfarande existerar och att de fortfarande spelar en roll då
människor känner samhörighet med en viss politik och deras politiska val. Sant är, menar
Pekonen, att de postmateriella värderingarna har vuxit fram, men att de traditionella
värderingarna fortfarande spelar en roll. Dessa två tankevärldar är dock sammankopplade,
de är inte oberoende av varandra. Att de existerar samtidigt betyder att människors
politiska val blir påverkade av de båda konfliktdimensionerna (Pekonen 1998).
Den andra punkten som får kritik är att även om de postmateriella teorierna förklarar
framväxten av nya vänstern, förklarar de inte uppkomsten av ”neohögern”. I den ”nya
vänstern” har man placerat kvinnofrågor, miljöfrågor och andra frågor som jag i denna
avhandling i huvudsak placerat under new social movements, medan ”neohögern” har
använts för att rubricera rörelser som vill minska invandrares rättigheter, patriotism, en
stark betoning på lag och ordning, betoning på traditionella moraliska värderingar , etc.
(Pekonen 1998)
63
Denna kritik kan likaså framföras mot min egen avhandling. Enligt den ovanstående
indelningen har jag i stort endast koncentrerat mig på rörelser som tillhör den ”nya
vänstern”.
3.2 Att rekrytera och behålla aktivister
Att rekrytera aktivister och anhängare till en rörelse är en av de utmaningar som en rörelse
utsätts för. Att en rörelse klarar av att rekrytera är viktigt för att det i allmänhet tar flera år
eller t.o.m. längre för att få till stånd önskade förändringar. En rörelse som hela tiden måste
byta ut medlemmar som hoppat av är inte särskilt effektiv.
Orsakerna till varför människor förblir aktiva inom en rörelse kan vara andra än de som
fick dem att komma med från första början. Rekryter kan njuta av, eller misstycka, att leva
samman med andra aktivister, och rörelsen kan förändras till något som rekryten endera
gillar eller inte gillar. Det är därför en annan fråga varför folk stannar i rörelser än varför
folk går med från början. Likaså är det en annan fråga varför folk hoppar av än varför de
aldrig kom med från första början.
Eric Hirsch räknar upp fyra processer varmed en rörelse rekryterar och behåller sina
medlemmars intresse; processer som grundar sig i politisk solidaritet, alltså stöd för ett
gemensamt mål och en kollektiv taktik. Mobilisering kan förklaras genom att undersöka
hur gruppbaserade politiska processer får rörelse deltagare att offra sin personliga välfärd
för gruppens gemensamma sak. Dessa fyra processer är: Att öka medvetandet, kollektivt
iståndsättande, polarisering och kollektivt beslutsfattande26.
1. Att öka medvetandet
Potentiella rekryter ansluter sig sannolikt inte till en proteströrelse om de inte utvecklar ett
ideologiskt band till det kollektiva målet och samtidigt tror att det enda sättet att påverka
detta mål är genom icke institutionaliserade metoder. Att öka medvetandet sker genom
grupp diskussioner där sådana övertygelser skapas och förstärks. Denna process uppstår
t.ex. bland medlemmarna i en grupp som märker att de har ett gemensamt bekymmer som
26
Översatt ifrån begreppen Consciousness raising, collective empowerment, polarization och group decision
making.
64
de inte kan lösa via de traditionella politiska handlingssätten. Det kan också förekomma i
en existerande rörelse när rörelsens aktivister försöker övertyga rekryter om att deras sak är
berättigad, att institutionella sätt att påverka inte har fungerat och att moraliskt hängivna
personer måst kämpa för saken. Att öka medvetandet är en svår process för proteströrelser
eftersom protesttaktik i allmänhet utmanar erkända auktoritära relationer (Hirsch 2003).
Medvetande ökande sker sannolikt inte bland socialt marginella individer, för dylik
isolering underförstår svårigheter med att kommunicera sina idéer till andra. Inte sker deet
sannolikt heller bland rationellt kalkylerande individer för att utvärderingen av samhället
och sannolikheten för förändring ofta är påverkat av hängivenheten till politiska eller
moraliska värderingar. Processen underlättas däremot av icke hierarkiska, löst
strukturerade, ansikte – mot – ansikte omgivningar som är isolerade från de som innehar
makten. I dylika ”frizoner” kan människor lätt uttala sina bekymmer, bli medvetna om
gemensamma problem och börja ifrågasätta de institutioners legitimitet som hindrar
gruppen ifrån att lösa dessa problem (Hirsch 2003).
2. Kollektivt iståndsättande (”collective empowerment”)
Rekryteringen av och hängivelsen hos deltagarna i en protest kan också påverkas av en
process kallad kollektivt iståndsättande. Rekryter kan få en uppfattning om en rörelses
potentiella makt den föregående processen, men det verkliga testet för rörelsen kommer då
man är på plats för att protestera. Här ser man hur många som verkligen är villiga att delta
och ta de risker som detta utmanande av en auktoritet medför. Om ett stort antal individer
är villiga att ta denna risk, verkar sannolikheten för att lyckas mycket större. Följden är en
inverterad domino effekt; det övertygar flere om att det lönar sig att delta i denna specifika
händelse för den verkar ha en stor sannolikhet för att bli framgångsrik. En taktik ser mera
lyckad ut ju synligare och mera dramatisk den är, och ju mera den avbryter normala rutiner
(Hirsch 2003).
3. Polarisering
Den tredje processen är polarisering. Protest utmanar auktoritet på ett sätt som
institutionella taktik inte gör, eftersom den ifrågasätter reglerna för beslutsfattandet.
Dessutom gör bruket av icke konventionella metoder att mottagarens respons aldrig är
given. Detta kan i sin tur leda till en oförutsägbar eskalerande konflikt. Båda parterna
65
börjar se sin motståndare som svartvita och det uppstår misstro gentemot varandra (Hirsch
2003).
Polarisering ses ofta som ett problem eftersom den övertygar båda parter om att de själva
har rätt och motståndaren har fel, vilket i sin tur leder till att kompromisser och
förhandlingar blir svåra att genomföra. Eftersom detta kan leda till et självständigt mål, att
man vill skada motståndaren, kan rörelsedeltagare förlora sikten av det ursprungliga målet.
Dessutom kan en eskalering av tvingande taktiker leda till demobilisering av rörelsen då
deltagarna börjar se de negativa följderna av en fortsatt participation (Hirsch 2003).
Det intressanta är att denna process kan leda till att rörelsen reagerar som en mäktig och
arg grupp istället för som isolerade och rädda individer. Detta gäller speciellt då de andra
formerna av grupp processer har fungerat väl för rörelsen. I detta fall kan polariseringen ha
en stark positiv inverkan på participationen. Krisen som uppstår i en dylik situation
förstärker deltagarnas uppfattning om att deras öde är bundet till rörelsen, och de utvecklar
en villighet att delta i rörelsens aktivitet trots riskerna de som individer är utsatta för
eftersom de anser att riskerna måste delas kollektivt. Det blir större konsensus kring
gruppens mål eftersom de sociala faktorerna blir viktigare: protestanterna tenderar att
lättare acceptera sina medprotestanters argument och har svårare att acceptera
motståndarens argument.
4. Kollektivt beslutsfattande
Det kollektiva beslutsfattandet spelar ofta en viktig roll för att motivera ett fortsatt
deltagande i rörelsen. Rörelser för ofta grupp diskussioner om huruvida man skall initiera,
fortsätta eller sluta en protest. Hängivna protestanter kan känna sig bundna av ett beslut
gjort i en kollektiv diskussion, även om beslutet går emot deras egen åsikt. Participation i
en rörelse är ofta resultatet av en komplex gruppdiskussion, och inte följden av flere
isolerade, rationella individuella beslut.
3.3 Vad sociala rörelser gör
Tim Jordan diskuterar aktivism ur ett nutida perspektiv (2002). Han menar att nutida
aktivism skiljer sig ifrån den traditionella aktivismen. Denna nya form av aktivism kallar
66
han för activism!. Utropstecknet utgör en viktig del av begreppet eftersom det skiljer
begreppet från traditionell aktivism. Activism! är den aktivism som enligt Jordan kommer
att skapa framtidens etik.
Rörelsernas taktiska val har implikationer för demokratin
oberoende av vilka utgångspunkter de har; transgression eller icke transgression. Dock är
vikten av dessa implikationer olika, och betoningen annorlunda. Detta kapitel kan sägas
handla om kopplingen mellan en rörelse och världen runt den. Taktiska val är rörelsens
ansikte utåt.
3.3.1 Transgression
Jordan menar att transgression ”...is an assault on the way social norms, beliefs,
inequalities and oppressions are reproduced” (Jordan 2002, s. 32). I Finland är ”Eläinten
vapautusrintama” ett bra exempel på en dylik rörelse. De kämpar för djurens rättigheter på
inte sällan olagliga vis. Bilaga A är ett av gruppens pressmeddelande, och detta
pressmeddelande visar tydligt vad transgression delvis menar. Motsatsen till transgressiv
social förändring är politiskt agerande som försöker förändra samhället men samtidigt
acceptera och bestyrka det existerande systemet. Med andra ord är en dylik förändring ett
bestyrkande av att samhället fortsätter som förut. Förändringar i lagen, oberoende av hur
radikala förändringarna är, bekräftar själva processen för lagliga förändringar och
legitimerar de institutioner inom den representativa demokratin som skapar dem. I motsats
till detta kan transgression skapa en ny värld, skapa nya sätt att få till stånd förändring.
Revolutionära rörelser söker inte ny lagstiftning, utan nya former för demokrati och nya
sätt att skapa lagar (Jordan 2002).
Detta är dock endast en analytisk distinktion, i verkligheten har rörelser ofta drag av båda
sorter, eller så befinner de sig någonstans mitt emellan. Feministrörelsen försöker t.ex.
förstöra det patriarkala systemet samtidigt som den kräver lagstiftning för lika löner
(Jordan 2002). Lika kan man säga om militanta djurrätts rörelser som ”Eläinten
vapautusrintama”. Även om dessa två sätt att söka förändring i praktiken är sammanflätade
och kan vara svåra att se skillnad på, är de ändå nyttiga som analytiska verktyg. Inte minst
ur en demokratisk synvinkel.
3.3.2 Icke våld, direkt aktion, icke våldsam direkt aktion och våld
En rörelse är som mest synlig då den utför en aktion och minst synlig då den planerar en
aktion. Massprotester, upplopp och civil olydnad är activism!: ens ansikte utåt, detta är då
67
aktivisterna försöker göra sig själva och sin etik oundvikliga, oundvikliga på plats t.ex.
genom att ockupera ett hus, och oundvikliga för samhället genom att synas i media. Jordan
tar upp ett antal sätt att genomföra aktioner: icke våld, direkta aktioner och icke
våldsamma direkta aktioner. Inte alla rörelser håller sig till dessa former, men det är genom
icke våldet och direkta aktioner som rörelsers aktivister använder för att konstant diskutera
och förändra aktioner. Detta gäller både i det avseende vad de menar med direkt aktion och
icke våld och i att de definierar sig själva utgående från om de understöder direkta aktioner
eller icke våldet (Jordan 2002). Ingendera av dessa två principer kan särskiljas från
varandra, de tenderar flyta in i varandra, men man kan göra det analytiskt.
Icke våldet har relativt långa traditioner, det har skett såväl inom bojkotter som strejker
under historiens lopp Detta är förståeligt, menar Jordan, då ett icke våldsamt
tillbakadragande av samarbetet både träffar samhällets kärna och viker undan för en
mäktigare motståndares potentiella våld. Icke våldet möjliggör att en politisk motståndare
dessutom skadar sig själv politiskt om han tar till våld. Detta skedde t.ex. i Polen under
tidigt 1980 – tal då polska hamnarbetare ledda av Lech Walesa strejkade och marscherade.
Sovjetiska militärer sköt på de som marscherade, vilket resulterade i större politiska
problem, och som en följd beordrades ingen mera skottlossning. Även om strejkkraven inte
bemöttes, blev resultatet att man i Polen lade grunden för en viktig politisk rörelse,
Solidaritet. Icke våldet är både en självklar och nödvändig taktik för de som är under hot
av större fysisk makt (Jordan 2002). Även kvinnorörelsen i USA brukade, och brukar, sig
av icke vålds principen. Anne Costain (2000) menar att kvinnorörelsen samtidigt
representerar demokratisering och öppnandet av tillträde för tidigare exkluderade grupper
som den starkt kritiserar våld. Detta förstärker det taktiska beslutet för många
kvinnorörelser att bruka sig av icke vålds principer. Costain menar att ”This non-violent
identity along with the civil rights vision of participants in the women’s movement, helps
to account for both the appeal and the impact that the suffrage and women’s rights
movements have had on the American society and politics” (Costain 2000, s. 5).
Icke vålds principens kanske mest kända förespråkare kan sägas vara Gandhi, även om han
också tog sina principer från tidigare källor. Han utvecklade ett koncept kallat satyagraha,
som enligt Jordan kan översättas till ”soul – force” eller ”love – force”. Satyagraha betyder
att man gör två saker. För det första bevisar man sin egen överhöghet gentemot sin
motståndare. Gandhi trodde att detta skulle leda till att förtryckaren skulle se sina egna
68
moraliska och själsliga brister och ge efter för kraven. För det andra skulle utövarna av
satyagraha skapa sina egna moraliska ställningar eftersom icke våld leder till sanningen.
Utövarnas moral och godhet utvecklas hela tiden genom utövandet av satyagraha. Icke
vålds aktionen, t.ex. bojkotter, strejker eller ovilja till samarbete, kopplat med satyagrahas
metafysiska principer är icke vålds principens tänder (Jordan 2002).
I ett nutida perspektiv menar Jordan att man se två principer som härstammar ifrån
satyagraha. För det första tolkas icke vålds principen så att den inkluderar icke
vedergällning. I icke våldsamma protester, som exemplet med hus ockupanterna i denna
avhandlings inledning, reagerar inte protestanter på aggressioner som är riktade mot dem. I
”sit – ins” är rådet till deltagarna i allmänhet att inte göra motstånd då polisen tar en.
Istället skall man göra sig möjligast slapp så att polisen får en tyngre börda. För det andra
har man fått still stånd stora förändringar pga. tron på att icke våldsamma protester som
påvisar moralisk överlägsenhet kan leda till social förändring. Det kan verka idealistiskt,
men har som grund den allmänna opinionen. Man kan tolka satyagraha som en princip att
göra orättvisa och förtryck allmänt och oundvikligt och därmed demonstrera sin egen
moraliska överhöghet. Dylika uppvisningar tvingar andra att bestämma huruvida de vill
leva med ett moraliskt underskott inom sig själva då de ser vad som är bättre. Detta är
nyckeln till satyagraha, att man kopplar icke våldet till en bredare social kraft för att skapa
stora sociala förändringar. Jordan menar att öppet och klart demonstrera den moraliska
överhögheten för ett arguments ena sida är vanlig taktik än idag. Det är just kopplingen
mellan förtryckarens våld och demonstranternas icke våld som skapar denna moraliska
position (Jordan 2002).
Av alla exempel i denna avhandling, har alla rörelser brukat sig av icke våldet som taktik;
gröna rörelsen, fredsrörelsen, suffragetterna, feministerna etc. Detta återspeglar Jordans
tanke att icke våldet i början av detta årtusende har utvecklats till en komplex politisk
taktik vars grundläggande fascination ligger i att kunna avslöja makten, och därmed kunna
få med andra för att motsätta sig den. I ett nutida media klimat har dessa möjligheter blivit
allt större, och därmed blir satyagraha också allt mera logisk och vettig (Jordan 2002).
Icke våldet har endast inflytande då den är kopplad direkt till allmän aktion och opinion.
Icke våldets potential blir utnyttjat först då våldet är en möjlighet, om inte våldet fanns
närstående skulle heller ingen moralisk grund för icke våldet finnas. Den direkta aktionen
69
är en uppsättning idéer och taktiker som sträcker sig från passiv civil olydnad till (inte
sällan aggressiva) interventioner (Jordan 2002).
Trots att våldsamheter inte är en omöjlighet, har den direkta aktionen vissa rötter i civil
olydnad, en form av direkt aktion som har direkt koppling till icke vålds principerna, och
har påverkat den direkta aktionen. Thoreau menade t.ex. att inte betala skatter är ett sätt att
motsätta sig en dålig eller illegitim regim. Thoreau skiljer sig från Gandhi inte bara i att
ena är indier, andra inte, utan också i att Thoreau fokuserade på det moraliska i själva
akten, medan Gandhi fokuserade på den moraliska individen. Det finns en skillnad mellan
att fokusera på social förändring som härrör sig ur att tvinga motståndaren att möta ens
moraliska överhöghet genom icke våldsamma akter, och förändring som härrör sig ur att
man agerar mot en motståndares omoraliska krav och agerande. Direkt aktion betyder att
man agerar mot vad man anser vara fel, istället för att bara ha förtroende för att moralisk
överhöghet på något vis leder till förändring (Jordan 2002). Problemen uppstår då man
utför civil olydnad mot en legitim regim som man anser har vissa illegitima lagar. T.ex.
Lars – Erik Taxell menar att civil olydnad aldrig, under några som helst omständigheter,
får förekomma under en lagligt vald regim som innehar folkets förtroende (1987).
I västerländska demokratier var protester och civil olydnad, inom bestämda gränser, är
tillåtna, blir det svårt att skapa situationer där makten avslöjar sig. För rörelser som förlitar
sig på det existerande systemet för att skapa förändring (icke transgression) är detta inget
problem, det är snarare positivt att kunna agera i samråd med samma institutioner som
skall göra potentiella förändringar legitima. För de rörelser som söker transgression blir
detta dock ett problem. Att vara begränsad till att bruka endast accepterade avenyer för
förändring kan för vissa rörelser vara oacceptabelt (Jordan 2002).
Samtidigt som staten accepterar protester, blir protesten inkorporerad i staten27. En lösning
på detta dilemma är ”självförvållad utsatthet”, något som säkerställer att transgression är
möjligt även inom etablerade västerländska demokratier. Detta sker genom att
demonstranter sätter sig själva i fysiskt utsatta situationer, t.ex. genom att en miljöaktivist
helt medvetet gräver en svag tunnel för sig själv att ligga i. Därefter låser de fast sig i en
tunna full med cement i bottnen på tunnel. Detta betyder att de som skall skövla området i
fråga måste vara extremt försiktiga när de försöker hitta och föra bort demonstranterna.
27
Vissa anser att en alltför kraftig statlig inkorporering skulle vara negativt ur en demokratisk synvinkel. Se
kapitel 4.5.
70
Alternativt kan en protestant bygga trädkojor och bryggor mellan träden i en skog. Genom
att protestanterna bor i trädkojorna är de ständigt på plats samtidigt som trädkojorna är
svåra att ta bort om det befinner sig personer i dem. Jordan menar att man skulle kunna se
detta som demonstranternas demonstration av sin moraliska överhöghet genom icke
våldsamt motstånd, men att demonstranterna inte ser det så. För dem är det endast frågan
om att förhindra förstörelse av naturen, inte ett indirekt försök att skapa förändring. För
dem är det direkt aktion. (Jordan 2002).
Direkt aktion är ingenting komplicerat. Aktivister motsätter sig ett fenomen inom
samhället som de försöker förhindra eller påverka. Genom självåsamkad utsatthet skapas
dock ofta symboliska stunder som intresserar massmedia, även om detta inte var målet från
första början. Direkt aktion samlar ändå ihop de symboliska aspekterna av icke våldet och
för dem vidare genom att man tillsätter aktivisternas önskan att göra världen till ett bättre
ställe (Jordan 2002).
Självåsamkad utsatthet bygger en bro mellan icke våld och direkt aktion. Detta belyser hur
dessa aktioner skapar media spektakel som avslöjar moralen i ett nutida liv och samtidigt
direkt försöker förändra det livet. En komplikation med denna fusion är att det ibland är
svårt att se huruvida en direkt aktion når sina mål. Trots gropar och betongtunnor sker
oftast det som man motsatt sig. Jordan menar att aktivister i de allra flesta fall blir slagna
av en kombination av polisen och lagen (Jordan 2002).
Även demonstrationer mot mera abstrakta företeelser förekommer den direkta aktionen.
Demonstranterna motsätter sig fenomen som globalisering där man riktar demonstrationen
mot institutioner som World Trade Organization eller världsbanken. Seattle, Prag, Genève
och Vancouver är exempel på städer där dylika aktioner förekommit. Dessa aktioner skiljer
sig från den övriga direkta aktionen i att de förflyttade sig från att påvisa en moralisk
överhöghet till att ta till aktion med andra för att skapa en bättre värld.
Våld. Den direkta aktionens försök att få kontakt med samhället har sin grund i moraliska
principer, men själva aktionen utgör inte grunden för denna moral. Detta betyder att målen
och medlen i den direkta aktionen inte nödvändigtvis är likställda. Eftersom direkt aktion i
sig inte uppmanar till icke våld, finns därmed möjligheten för våld. Aktivister har både
brukat sig av icke våld och kunnat separera icke våldet från att vara ett självändamål.
71
Istället för att icke våldet skulle vara något nödvändigt, har det blivit en taktik. Detta
betyder att våldet är en möjlighet för aktivister, dock inte som en reaktion mot statens våld,
utan att aktivisterna själva börjar bruka sig av våld (Jordan 2002).
APEC28 mötet 1997 i Vancouver är ett bra exempel på aggressiva interventioner. Till mötet
hade det kommit ett antal kritiska rörelser för att protestera, vilket också uppmuntrades av
den Kanadensiska staten av diverse pro – demokratiska orsaker. Dock gjordes avtal med ett
antal länder att de fick isoleras från de negativa protesterna som var riktade mot dem. Detta
kom att uppfattas som ett brott av det avtal som demonstranterna gjort med den
Kanadensiska staten. Frustrationen som uppkom som ett resultat av att protesterna nu inte
skulle träffa sitt egentliga mål, gjorde att händelsen utvecklades till en våldsam
konfrontation (Ericson & Doyle 1999).
Ett annat exempel på våldsamma konfrontationer skedde i Prag 2000 då världsbanken och
IMF29 hade möte. Demonstranterna protesterade enligt Naomi Klein (2002) mot
rovkapitalism och orättvis globalisering. Vidare menar Klein att ”mielenosoittajia yhdistää
vakaumus, että päätöksenteko on aina vastuullisempaa, kun se tapahtuu lähellä niitä, jotka
joutuvat elämään päätösten seurausten kanssa” (Klein 2002, s. 63). Demonstranterna
strävade till att stänga inne mötesdeltagarna på mötesplatsen, vilket de lyckades göra
genom att blockera ingångar och genom att tvinga tusentals poliser att omringa byggnaden
för att försöka hindra demonstranterna att ta sig in i byggnaden. Resultatet blev en
dubbelring; en inre gjord av poliser och en yttre av demonstranter, vilket i sin tur höll
mötesdeltagarna fånge i byggnaden till sent på natten. Detta i sin tur ledde till att
konferensen avslutades tidigt (Jordan 2002).
I dessa två exempel var medlen underordnade målen och frågan kring icke våld och våld
har tappat sin moraliska anknytning. Istället gäller nu frågan huruvida våldet eller icke
våldet är effektivt eller inte. Detta betyder att man snarare har funktionella frågeställningar
snarare än metafysiska som i satyagraha. Jordan påpekar att för många av demonstranterna
är frågan om våld snarare kopplad till framgång eller förlust och att våldet inte fungerar
som en princip i sig. Speciellt har våld mot egendom kommit att bli en accepterad som en
del av den direkta aktionen. Detta kan exemplifieras med Eläinten Vapautusrintama. De
28
29
Asia Pacific Economic Cooperation.
International Monetary Fond
72
säger följande i ett pressmeddelande: ”...sen sijaan että olisimme passiivisesti odottaneet
eduskunnan tekevän asian hyväksi jotain (ja mikäpä eduskunta olisi ikinä kunnioittanut
elämää
enemmän
kuin
rahaa).
Suora
toiminta
on
ainoa
keino
vaikuttaa
turkisteollisuuteen!”. I bilaga A i denna avhandling kan man läsa hela pressmeddelandet.
Våld mot människor är fortfarande kontroversiellt, både i fråga om reaktioner mot
aggression och som planerade anfall mot människor, i vilket fall steget över till terrorismen
har tagits.
Denna form av aktivism kommer så långt från icke våld som möjligt, det är punkten där
aktivister nu ser våldet som en godtagbar taktik beroende på dess effektivitet. Dock finns
det vissa kopplingar till vissa av icke våldets principer. Fortfarande är man ute efter att få
folkligt stöd genom mediavänliga händelser (Jordan 2002).
3.4 Organisationen
Axel Hadenius menar att sammanhållning och organisation spelar en avgörande roll för en
rörelse. Ett kollektivt agerande ger styrka som individuellt agerande har svårt att uppnå.
Organisering
har
traditionellt
varit
ett
av
de
främsta
politiska
vapnen
för
underprivilegierade och marginaliserade samhällsgrupper. Organisering är dock inte bara
ett medel för kollektivt handlande för en grupp med en given identitet, utan fungerar också
för att stärka identiteten och sammanhållningen inom gruppen. En organiserad samverkan
ger inte bara bättre möjligheter för att påverka, utan bidrar således också till att konstruera
solidaritet och förtroende. Ju mer man rör sig inom en och samma grupp, desto mer
identifierad och lojal blir man i regel. Därmed byggs mer fasta och mer välorganiserade
nätverk upp (Hadenius 1999).
Hur de sociala rörelserna organiserar sig varierar mycket; vissa har mycket formella
strukturer medan andra har inget annat oformella traditioner och vanor. Vissa är
centraliserade och hierarkiska medan andra är decentraliserade och egalitära. Det finns
skillnader i deras behov av finanser, medlemmarnas arbetsinsatser och hur hängivna
medlemmarna förväntas vara.
73
För att kunna redogöra för hur RMT ser på organiseringen av sociala rörelser, så måste
man definiera begreppen social movement organisation (SMO), social movement industry
(SMI) och social movement sector (SMS).
Enligt M & Z är en SMO ”a complex, or formal, organisation which identifies its goal with
the preferences of a social movement or a countermovement and attempts to implement
these goals” (McCarthy & Zald 1977 s. 1218). Sålunda kan en SMO vara en formell
organisation, som t.ex. Greenpeace eller trade unions. Dock behöver det inte vara så
begränsat, utan begreppet kan även inbegripa även mindre formella organisationer, som
t.ex. kommuner (”communes”) och andra experimentella rörelser, terrorist organisationer
eller andra löst sammansatta associativa och interaktiva nätverk (Crossley 2002). En SMO
representerar och skapar de preferenser som en social rörelse har (McCarthy & Zald 1977),
den ger den sociala rörelsen ett ansikte.
En SMI är enligt M & Z alla de SMO: s som har som mål att förvärva de bredaste
preferenserna från en social rörelse. Det är alltså ett visst område när det är som bredast,
det kan vara miljön, fred eller trafiksäkerhet. Det är den organisatoriska motsvarigheten till
en social rörelse (McCarthy & Zald 1977).
Det faktum att begreppen SMI och SMS introduceras i McCartys och Zalds analys,
indikerar två saker. För det första är dessa två begrepp en indikation på att ett mål eller en
sakfråga kan dra till sig mera än en SMO och att SMO: s därför kan tvingas konkurrera
med varandra för att kunna erbjuda ett utbud som mättar marknaden. För det andra
indikerar de att själva tävlingen är del av en bredare konstellation av strider om en
begränsad mängd resurser. En SMI är alltså en specifik konstellation av SMO: s som
samlar sig kring en specifik fråga (Crossley 2002). Detta skulle sålunda kunna
exemplifieras av ”miljö industrin” som representeras av en rad rörelser, som bl.a.
Greenpeace och Reclaim the Streets.
Industrin är i sig en av många industrier och dessa måste konkurrera sinsemellan.
Fredsindustrin tävlar således med feministindustrin, industrin för djurens rättigheter och
många andra, och vice versa. Alla dessa rörelse industrier, som tillsammans bildar SMS,
måste dessutom konkurrera med alla andra krav och fordringar som gör anspråk på
allmänna resurser, inklusive ekonomiska sådana. Människor kommer att vara mindre
74
benägna att donera pengar till en SMO om de behöver pengarna till något annat och
samtidigt anser att detta behov är större är t.ex. pälsdjurens rättigheter (Crossley 2002).
Därmed skulle man kunna säga att en SMS måste konkurrera med allmänna, privata och
frivilliga sektorer om de existerande resurserna som samhället innehar.
Den stora frågan gällande organiseringen av de sociala rörelserna gäller frågan om
huruvida den mest effektiva organisationsformen skulle vara en centraliserad byråkratisk
modell eller en decentraliserad oformell modell (Jenkins 1983). Den förstnämnda menar att
en centraliserad struktur och klar arbetsindelning skulle maximera mobiliseringen genom
att transformera en diffus hängivenhet till klart definierade roller. Samtidigt skulle en
centraliserad beslutsfattning öka ”combat readiness” genom att minska på de interna
konflikterna. Den decentraliserade organisationsformen med en minimal indelning av
arbetet och integrerad genom informella nätverk och en övergripande ideologi har å andra
sidan också försvarats. En segmenterad, decentraliserad struktur maximerar mobiliseringen
genom att erbjuda utbredda personliga kontakter som skapar solidaritet och förstärker den
ideologiska hängivenheten. Dessutom är en dylik struktur mycket anpassningsbar, den
uppmanar till att experimentera och till konkurrens mellan olika subgrupperingar samtidigt
som den inte är lika känslig för förtryck av myndigheter (Jenkins 1983).
Alberto Melucci menar att en social rörelse kan överleva en längre tid ifall den klarar av att
skapa en stabil organisation och ett stabilt ledarskap. En organisatorisk struktur som för
samman olika komponenter och accepteras av medlemmarna är nödvändig för att
institutionalisera beslutsfattandeprocessen till en tillräcklig grad och för att rikta rörelsens
bruk av resurser mot att rörelsens mål. Organisationens utseende och uppbyggnad varierar
stort mellan olika rörelser beroende på i vilka omgivningar de verkar (Melucci 1996).
3.4.1 Oligarkins järnhårda lag
I samband med diskussionen kring organiseringen av de sociala rörelserna är det
oundvikligt att ta upp byråkratiseringen eller institutionaliseringen 30 av organisationer.
Oligarkins järnhårda lag är intressant i förhållande till sociala rörelser eftersom dessa
ibland kan erhålla en viss immunitet gentemot lagen.
30
”oligarkins järnhårda lag”
75
I skapandet av en organisation sker samtidigt en byråkratisering och institutionalisering
som i sin tur trubbar av en organisations första konfliktmässiga stöt. Byråkratiseringen
innefattar enligt Melucci tre tydliga processer: a) objektivens substitution (eller målens
förvrängning); b) organisationens tendens till själbevaring och c) framväxten av ett
oligarkiskt ledarskap (Melucci 1996).
Objektivens substitution sker genom ett antal processer. Organisationens mål kan gradvis
förändras genom att man anpassar sig till de krav som omgivningen ställer. Detta kan ske
t.ex. när man märkt att organisationens första målsättning (eller formulering) är orealistisk
eller omöjlig att genomföra, i vilket fall de kan bytas ut mot mindre specifika eller mera
diffusa mål. Dessa skulle tillåta organisationen att ha en bredare grund för sin verksamhet
och samtidigt göra det svårare för dess medlemmar att utvärdera framgången som
organisationen har i genomförandet av sina mål. Organisationens tendens till självbevaring
kan bli ett självändamål och således sätta högre vikt vid detta än organisationens originella
mål (Melucci 1996).
Tendensen till självbevaring är således i sig en förvrängning av målen. Den organisatoriska
apparaten upprättar sina egna mål som inte nödvändigtvis sammanfaller med rörelsens
allmänna intressen och tenderar att få oproportionell prioritet. Bevaringen av den
organisatoriska strukturen, eller t.ex. regler och procedurer, blir den primära målsättningen
för de personer som har funktionella roller inom organisationen. Detta i sin tur tenderar at
ge upphov till ett oligarkiskt ledarskap, eller till att man tar bort kollektivets rätt till
beslutsfattande för att de kanske inte accepterar organisationens förändrade målsättning,
och därmed istället börjar utmana apparatens verksamhet för självbevaring (Melucci 1996).
Den föregående sammanfattningen fångar in de centrala fenomenen gällande den
organisatoriska processen och avmystifierar den bild många organisationer tenderar ge via
sin ideologi. Dock är den endast en simpel modell. Att säga att varje organisatorisk process
karakteriseras av byråkratisering skulle vara att överförenkla den komplexitet som hör
organisationen och dess fenomen till. Den återspeglar inte den verklighet som
karakteriserar den övervägande majoriteten av rörelser (Melucci 1996).
76
Även Elisabeth Clemens menar att kalla oligarkins järnhårda lag allmängiltig skulle vara
att översimplifiera. Hon analyserar organiseringen av sociala rörelser utgående ifrån
kvinnorörelsen i USA under senare delen av 1800-talet och första halvan av 1900-talet.
Hon menar att rörelsens natur och medlemmarnas sociala situation spelar en avgörande roll
i utformningen av rörelsens organisation. Hon diskuterar här byråkratiseringens tendenser.
Traditionellt menar man att en hierarkisk byråkratisk organisation är nödvändig för att
kunna konkurrera på den formella politiska arenan, men att konkurrensen och
organisationsprocessen distanserar ledarskapet ifrån medlemmarnas intressen och
organisationens första mål, det att förändra det politiska systemet (Clemens 2003).
Clemens förklarar hur vissa sociala rörelser kan vara immuna mot oligarkins järnhårda lag
genom att exemplifiera med Kvinnorörelsen i USA .
Clemens menar att det finns tre aspekter i den externa politiken som gör sig gällande. De
första två gäller förhållandet mellan en organisatorisk modell och samhället i stort. Michels
argument bygger på två olika modeller av inkorporering; politisk och ekonomisk. Båda två
utgår ifrån ett organisatoriskt medlemskap som bygger på ”enfranchised heads of
households”. Som en följd så kan organiseringens effekter variera med den sociala identitet
som de organiserade har. Den tredje aspekten gäller den symboliska (i motsats till
instrumentala) aspekterna av organisatoriska modeller. Då marginella grupper tillämpar en
beprövad modell, kan följderna bli mindre än helt konservativa . På grund av sina
medlemmars ekonomiska och politiska situation, var kvinnogrupper mindre benägna att
dras till etablerade former av politisk organisation (Clemens 2003).
Den första delen av inkorporering är den ekonomiska inkorporeringen. Weber menade att
en rörelses (eller organisations) administrativa ledning har ”an interest in continuing in
such a way that both from an ideal and a material point of view, their position is put on a
stable everyday basis. This means, above all, making it possible to participate in normal
family relationships or at least to enjoy a secure social position in place of the kind of
discipleship which is cut of from ordinary worldly connections, notably in the family and
in economic relationships” (Weber 1978, s. 246).
Det föregående citatet pekar på två olika sätt på vilka ekonomiska imperativ formar
relationen mellan den administrativa personalen och organisationen. Dessa två sätt är
organisationens självbevarelse och försäkrandet av den egna ekonomiska situationen
77
(Clemens 2003). För Michel spelar båda dessa en avgörande roll i hans framförande av
oligarkins järnhårda lag. Den administrativa personalen är ovillig att utmana ledarskapet
inifrån. Han uttrycker sig enligt följande: ”Financial dependence upon the party, that is to
say, the leaders who represent the majority, enshackles the organisation as with iron
chains” (Michels 1962, s. 140). På grund av att partitjänstemännen är familjens
breadwinner, så kommer de samtidigt att styra organisationens mål mot det konservativa.
Tjänstemännens ansvar gentemot sina familjer och deras sociala ansvar har samma effekt
på ledare insamlade ifrån arbetarna som inte är särskilt villiga att överge sin nya position
som officials för en labor union. Detta går, enligt Clemens (2003), att generalisera till den
grad att personalen eller medlemmarna är ansvariga för sin egen ekonomiska välfärd och
samtidigt till de som är beroende av denna. Lite förenklat så kan man alltså säga att
ansvaret för ens egen karriär, ekonomi och familj kan påverka negativt på ens villighet och
förmåga att delta i politik.
Clemens menar dock att så alltid inte behöver vara fallet. Hon menar att dessa
resursmässiga hinder, och deras slagkraft, mycket beror på rörelsens organisationsform
(Clemens 2003 s. 192).
Den andra delen av inkorporering är den politiska inkorporeringen. Den politiska
inkorporeringen är uppbyggd av specifika institutioner. Michels menar att politisk
participation leder till en förändring av oppositionella organisationer mot det konservativa.
Detta sker genom tävling om röster, alltså stöd, och genom att rörelseledare identifierar sig
med det politiska etablissemanget. Michels menade att oppositionspartier som deltar i
allmänna val skulle dras mot den politiska mitten och därmed mjuka upp sina radikala krav
(Michels 1962). Om det skulle gå dåligt i ett val, så kan även formella politiska partier
börja använda sig av alternativa organisatoriska modeller och strategier som poängterar
ideologisk renhet och solidariska incitament hellre än framgång i val. För sådana
grupperingar som sysslar t.ex. med lobbying eller ”symbolisk politik” kan resurser, status
och stil betyda mera än siffermässiga fakta (Clemens 2003).
Kvinnorörelsen i USA var formellt disenfranchised, och detta faktum distanserade dem
ifrån inkorporeringen gällande val. Även om rörelsens grupper försökte få också manliga
väljare att stöda den kvinnliga rösträtten, eller något av de andra av rörelsens mål, och ofta
tonade ner dessa krav för strategiska syften, så var dessa syften endast löst kopplat till det
78
interna livet i många kvinnorörelser. Man kunde inte mobilisera medlemmar som ett block
med möjligheter att rösta – med den följden att man ofta måste få skapa konsensus
gällande organisationens mål. Konsensus är svår att erhålla. Istället skapade kvinnorörelser
interna ”departements” strukturer som gjorde att individuella medlemmar kunde fokusera
sina ansträngningar på en rad olika mål. Denna form av strukturering gjorde att lokala
organisationer kunde experimentera på förhand innan man på nationell nivå skulle göra ett
beslut. På detta vis blev kvinnorörelsen på ett vis ofta befriad från de konservativa
konsekvenser av ett annars konsensusbaserat beslutssystem (Clemens 2003).
4. Demokratiteori - problematisering
Detta kapitel handlar om demokratin och hur den bör se ut för att fungera väl. Med ”att
fungera väl” menar jag en godartad och konstant demokratisering och en hälsosam
interaktion mellan folkvalda och folket. Eftersom denna avhandling behandlar sociala
rörelser och demokrati i etablerade demokratier är jag närmast intresserad över
maktdelning och olika tillträdesmöjligheter, vilket i och för sig kan ses som samma sak.
Att kombinera representativ demokrati med folkligt inflytande är likaså intressant, om än
svårdefinierat. Det finns inga rätta svar, bara normer och subjektiva åsikter, även om man
kan peka på olika ideal.
Jag har tyngdpunkten på en demokratisyn som ser att interaktionen mellan beslutsfattare
och folket är av största vikt, och att mera interaktion är bättre än mindre, att ju fler som
deltar i demokratin är desto bättre. Likaså är ett brett inkluderande av olika grupper
fördelaktigt för demokratin.
Som motsats till den föregående demokratisynen diskuterar jag kort en alternativ syn.
Enligt denna är ett selektivt och progressivt inkluderande önskvärt eftersom det underlättar
demokratisering. Grunden är här att man måste skilja mellan stat och statsskick. En stat
som är alltför välkomnande torkar ut ett välfungerande oppositionellt civilsamhälle vilket i
sin tur är dåligt för demokratin.
Raimo Blom påpekar angående representativ demokrati och medborgerlig aktivitet:
”Edustuksellisuuden ja kansalaisosallistumisen yhdistäminen ei ole koskaan ollut niin
79
helppo tehtävä kuin Mill uskoi” (Blom 1992, s. 181). Här syftar Blom på John Stuart Mill
som menade att ett politiskt deltagande är viktigt inte bara för att skydda den enskildes
rättigheter, utan också för att skapa en mera utvecklad, väl informerad och motiverad
medborgare.
Som en motsättande syn finns elitteorierna. Dessa anser att demokratin inte behöver ett
brett deltagande för att fungera väl. Vissa teoretiker inom denna tankeskola ansåg och
anser att det viktiga inom demokratin är den mekaniska uppgiften att finna effektiva ledare.
Problemet är sålunda inte folkmakten utan att finna kunniga ledare. Demokrati är sålunda
inte att folket ”styr” i ordets verkliga mening, utan att de snarare att de endera väljer eller
väljer bort de som vill styra dem (Blom 1992).
Blom räknar upp följande frågor som är viktiga att ställa i denna demokratidiskussion:
1. Vem hör till folket och vilka rättigheter för politiskt deltagande har de?
2. Om direkt medverkan i samhälleliga frågor inte är möjlig, hur kan man på ett effektivt
sätt påverka?
3. Vilka är inbördes relationerna mellan olika sätt att deltaga och utöva inflytande då man
strävar till en bred demokrati?
Dessa tre frågor berör jag ur en kollektiv synvinkel, dvs. hur olika grupper samverkar med
stat och statsskick.
Lennart Lundqvist karakteriserar den politiska demokratin enligt följande: ”Den politiska
demokratin karakteriseras av folkmakt och inkluderar ett beslutssystem för gemensamma
beslut i gemensamma angelägenheter (politiskt beslutsdemokrati) i vilket medlemmarna
betraktas och behandlas som jämlika” (Lundqvist 2001 s. 86). I detta citat finns tre
aspekter som definierar den politiska demokratin: folkmakt, jämlikhet och ett
beslutssystem. Enligt Lundqvist har begreppet demokrati förlorat sin begreppsliga
innebörd eftersom det har blivit en alltmer accepterad styrelseform. Likaså är begreppet
folkstyre är svårdefinierat. Följande definitioner på folkmakt förs fram av Lundqvist
(2001):
1. Att alla styr: alla är delaktiga i lagstiftningen, i beslut om den allmänna politiken,
att implementera lagar och i den offentliga förvaltningen
80
2. Att alla är personligt delaktiga i väsentligt beslutsfattande: allmän lagstiftning och
allmän politik
3. Att de styrande är ansvariga inför de styrda. De skall vara skyldiga att rättfärdiga
sina handlingar för de styrda och kunna avsättas av dessa
4. Att de styrande är ansvariga för de styrdas representanter
5. Att de som styr är valda av de styrda
6. Att de som styr är valda av de styrdas representanter
7. De som styr handlar i de styrdas intresse
Detta visar tydligt på vilka svårigheter som hör begreppet samman, att förklara vad
folkmakt innebär. Det enda som kan sägas med säkerhet är att punkt nummer sju inte är
politisk demokrati, utan skulle snarare kunna vara någon form av despotism. Av de
aspekter av demokratin som är de viktigaste, är folkmakten den av största värde, utan
denna finns det ingen demokrati. Kärnan i folkmakten är den politiska beslutsdemokratin
var medborgarna jämlikt deltar i beslutsföringen kring gemensamma angelägenheter
(Lundqvist 2001).
4.1 Om ett demokratiskt medborgarskap
Hur skall demokratin se ut och vad gör den levande, vital och hållbar? Axel Hadenius ger
följande förslag: ”Demokratin förutsätter existensen av demokrater, av människor som
både vill och kan axla det ansvar som den folkliga styrelsen fordrar” (Hadenius 1999 s.
61). Hadenius menar demokratin i huvudsak kräver två egenskaper för att fungera väl. För
det första krävs det mobiliserande kapacitet i samhället. Denna kapacitet gör sig synlig
genom att medborgarna har en förmåga att göra sin röst hörd och att underifrån driva sina
krav gentemot olika makthavare i såväl stat som övriga sammanhang. Det är således en
fråga om gensvaret och den faktiska responsiviteten i systemet, alltså till vilken grad
medborgarna kan blanda sig i och påverka den politiska beslutsfattningen (Hadenius 1999).
Demokrati är dock inte bara att mobilisera intressen, utan det handlar också om att kunna
hantera motstridiga intressen som dyker upp inom politiken. En av demokratins
förutsättningar är att konflikter löses under fredliga och ordnade omständigheter.
Demokrati förutsätter att enskilda medborgare kan leva samman med människor med
81
uppfattningar som man själv inte förstår eller bara ogillar. Demokrati innebär
åsiktsspridning och politisk konkurrens, men kräver samtidigt en förmåga att kunna arbeta
samman med ens motståndare. Detta för oss till den andra kapaciteten: en betydande
kompromissinriktad kapacitet. Detta är en förmåga att leva samman med andra och kunna
acceptera kompromisslösningar i polariserade frågor (Hadenius 1999).
Dessa två aspekter kan sammanfattas i att demokratin förutsätter utvecklandet av en
vertikal och en horisontell kapacitet i det politiska livet. Den vertikala handlar om att
kunna föra medborgarnas krav uppåt i det politiska systemet. Den horisontella grundar sig i
att medborgarnas krav och önskemål är mycket olika och att man måste kunna ha kontroll
över denna pluralitet, att kunna samverka (Hadenius 1999).
Detta är grunden i Hadenius tanke om demokrati, men han menar vidare att man måste
tänka på två dimensioner då man klarlägger vilka egenskaper den demokratiske
medborgaren skall han: individ och kollektiv. Grundtanken är ändå att demokratin har att
göra med hur vi som individer är ”demokratiskt utrustade”, men också har också att göra
med de kollektiva kapaciteterna i samhället (Hadenius 1999).
Den individuella nivån, m.a.o. demokratins humankapital, innefattar en rad attityder som
utmärker det aktiva medborgarskapet. Detta ger sig uttryck bl.a. i ett utvecklat intresse för
politik, en önskan och vilja att medverka och utöva inflytande. Vidare bör människor lita
på sin egen förmåga att få sin röst hörd och att kunna påverka. Till viktiga grundattityder
hör öppenhet och tolerans för ett rationellt och prövande förhållningssätt (Hadenius 1999).
Dock är attityder inte allt, det måste också finnas reella möjligheter för att kunna påverka.
På det individuella planet syns detta som politisk kompetens, alltså att vara väl informerad,
ha förmåga att ta initiativ och att ha viktiga kontakter.
På det kollektiva planet, som är intressant i förhållande till sociala rörelser, är det sociala
kapitalet viktigt31. Det är relationer individer emellan som är det intressanta. Här skall man
skilja mellan attityder och faktiska resurser. Attityder innebär att man har en känsla av
förtroende för och samhörighet med en viss grupp av människor, det är alltså frågan om
31
Se kapitel 5.1, ”en participationsmodell”, var det sociala kapitalet är en grundingrediens.
82
känslomässiga band och en känsla av en gemensam identitet med ett kollektiv och en
känsla av solidaritet och ansvar mot detta kollektiv. Faktiska resurser å andra sidan betyder
att man har utvecklat faktiska medel för ett koordinerat kollektivt agerande. Det måste
således finnas ”rutiniserade” mönster av samverkan mellan människor. Det kan handla om
lösa, informella nätverk, men också om fasta väl uppbyggda organisationer32. Den interna
strukturen och de yttre kontakterna kan vara av olika natur. Beroende på hur dessa mönster
varierar har inverkan på demokratin och hur den fungerar (Hadenius 1999).
Förmågan att bygga upp varaktiga och effektiva organisationer påverkas av ett antal
förhållanden. Hadenius menar att man måste ha tillgång till mötesplatser och att samverkan
fungerar bäst inom små stabila grupperingar där interaktionen blir tät och långvarig. Som
exempel kan nämnas att det p.g.a. detta varit lättare att organisera fabriksarbetare än
bönder som ju i allmänhet bor och arbetar mera utspritt. De politiska parametrarna är också
viktiga. Det första som underlättar en organisering är om den är politiskt accepterad och
effektivt skyddad i lag. Om så inte är fallet blir den organisatoriska utvecklingen rätt dålig.
I Frankrike exemplifieras detta enligt Hadenius, där organisationsförbud rådde inom
många samhällsområden under 100 år ända till början av 1900 – talet. Ännu idag råder här
en påfallande låg grad av organisering. Det andra som underlättar organiseringen är att det
inom den politiska sfären finns arenor där organisering uppmuntras (Hadenius 1999).
4.2 Institutionernas roll
Enligt Hadenius finns det tre institutionella förhållanden som driver demokratisering
(1999, s. 66):
1. Långvarigt upprätthållna former för politisk pluralism och medverkan
2. En statsapparat präglad av regelstyre
3. Ett väsentligt inslag av regelstyre
4.3 Interaktion
Leif Lewin (1970, s. 228) menar att ”demokrati är en styrelseform som förverkligas i
samma utsträckning som det uppstår växelverkan elit – massa i den politiska
beslutsprocessen”. Citaten summerar kapitel 4.1 på ett bra sätt. Lars – Erik Taxell (1987)
32
Se kapitlet om organisation.
83
har valt att kalla denna växelverkan för interaktion. Det är den process eller dialog mellan å
ena sidan individer eller grupper och å andra sidan folkets valda företrädare eller andra
som tillhör den politiska eliten. Denna aspekt av demokratin är relevant för sociala
rörelser; Taxell menar att eftersom enskilda ofta känner sig maktlösa i det politiska livet, så
behövs kollektiva aktörer, eller politiskt verksamma grupper och organisationer. Taxell
menar att ”utan dem blir folkstyrelsen lätt en skendemokrati” (1987, s. 27). Den enskilda
individens roll i detta är inte heller att förglömma, men det reella inflytandet utförs ändå av
organiserade människor (Taxell 1987). Om man sedan accepterar att ett av demokratins
huvudsyften är att ge medborgarna möjligheter att påverka, så är interaktion en av de
viktigaste huvudingredienserna, vilket i sin tur för detta resonemang in på dialog och
växelverkan.
I dialog och växelverkan mellan folket och de som innehar statsmakten, den politiska
eliten, eller den elit som har rätten att fatta beslut i en specifik fråga, ger eliten för
allmänheten avsedd eller för en särskild målgrupp avsedd information om aktuell politik.
Folket å sin sida uttrycker sitt missnöje eller godkännande via organisationer, individer
eller tillfälliga grupper. De ger förslag eller rekommendationer, ger kritik eller motsätter
sig. Denna process kallar Taxell för demokratins interaktion (Taxell 1987).
Interaktionen kan initieras från olika håll. Beslutsfattare vill ha respons på något förslag,
medborgarna vill belysa en sakfråga som de vill aktualisera, det finns därmed subjekt för
interaktionen; den politiska eliten eller medborgarna. I en representativ demokrati är det
helt möjligt att inget hörs från folket mellan valperioder, även om detta kan te sig
osannolikt. Men om man vill att medborgarna skall ha en aktiv roll, måste man erkänna
vikten av att ha en fungerande interaktion och underlätta dess existens och förutsättningar.
Enligt Taxell låter interaktionen oss ”... se medborgarna i en ständigt fortgående
demokratisk process, den hör – enligt mitt sätt att se – till demokratins väsen” (Taxell
1987, s. 115).
Interaktionen har många sidor, och är således även inriktad på konkreta frågor, inte bara på
samhällstyrningens allmänna linjer. Den har sin grundval i enskilda människors eller
gruppers initiativ och aktivitet, och den är heller inte bunden av några ”officiella mönster”,
som Taxell uttrycker saken (1987, s. 115).
84
Taxell menar att interaktionen har stärkts och vidgats och fått nya drag. Detta har mycket
berott på massmedias utveckling33, och delvis som en följd av detta, människors utvidgade
politiska medvetenhet och kunskap34. Detta har dock även negativa följder, menar Taxell:
informationen ifrån elitens sida är ofta ensidig eller sakligt bristfällig. Om detta stämmer,
försvåras väl underbyggda åsiktsyttringar från folkets sida. Den nedifrån initierade
interaktionen kan ofta vara ensidigt intressebetonad, ibland starkt känsloladdad eller
inkapabel till kompromiss (Taxell 1987). Taxell menar att det ”i interaktionens mönster
finns en tendens till snedvridning. Halvsanningar är vanliga. Detta måste man räkna med.”
(ibid. , s. 115).
Taxell menar att interaktionen även har värde då den inte leder till önskat resultat.
Interaktionen befordrar medborgerlig aktivitet och framhäver människors samhällsansvar.
Den kan även motiveras med att folkmakten inte bara utgår från folket, utan även bör
utövas för folket. Därför bör medborgarna i en representativ demokrati ha möjlighet att när
som helst uttrycka sin åsikt in aktuella frågor (Taxell 1987).
Interaktionen blir än viktigare om man understryker det faktum att demokratin inte har
monopolställning som politiskt system och inte heller är ohotad. Lennart Lundqvist menar
att demokratin hela tiden måste byggas vidare på och att detta är ett fortgående projekt
(Lundqvist 2001). Givet ett accepterande av dessa två påståenden, att interaktion är en
västentlig del av demokratin och att demokratin måste byggas på kontinuerligt, så har man
belyst en av demokratins grundpelare: vidarebyggandet av demokratin som bygger på en
ständig tvåvägs interaktion mellan beslutsfattare och subjekt.
4.3.1 Interaktionens medel. Demonstrationer och civil olydnad.
På vilka sätt kan man då genomföra en välfungerande interaktion? Detta kallar Taxell för
interaktionsmönster (Taxell 1987). Interaktionsmönster finns på både individnivå och
kollektiv nivå. I förhållande till min egen avhandling är det den kollektiva nivå som
intresserar mig.
33
Jag behandlar inte massmedia här, men man skulle med fördel kunna anta att detta påstående har än större
vikt idag än det gjorde när Taxell skrev boken ”Demokrati”. Billigare produktionsmetoder och allmän
tillgång till Internet har gjort en egen medieproduktion lättare och tillfört nya distributionskanaler.
34
Den politiska kunskapen diskuterade jag i kapitel 3.
85
På individnivå har man ett antal sätt att försöka påverka beslutsfattningen. Tidningars
insändarspalter, debattartiklar, böcker, pamfletter etc. kan ge synpunkter och argument åt
eliten, dels väcka en offentlig debatt som vid en eventuell opinionsbildning kan ge resultat.
Man kan även kontakta beslutsfattare direkt (Taxell 1987).
På den kollektiva nivån, som här är det intressanta, finns ett antal sätt att försöka påverka.
Det mesta har redan berörts i samband med de sociala rörelserna, men här diskuteras
inflytande ur ett demokratiskt perspektiv.
För det första kan man försöka få inflytande genom demonstrationer, eller tillfällig
samverkan. Om medborgarna förenar sig uppnår de större resultat. En ensam studerande
med en skylt var det står ”Nej till sänkningar i studiestödet!” utgör snarare ett lustigt inslag
i gatubilden än en politiskt manifestation. Om däremot 10.000 människor ställer sig utanför
riksdagshuset med samma krav blir effekten en helt annan. De kan göra en skillnad.
Demonstrationer för eller emot något är tillåtna enligt demokratins frihets syn. Vem som
helst får vara med om han accepteras av de medagerande. Samhället får inte ha så strikta
ordningsregler att demonstrationer förhindras eller försvåras. Detsamma gäller det som
Taxell benämner alternativrörelser eller ensaksrörelser, som i sitt agerande använder sig av
dylik taktik. De kallas här för sociala rörelser, och närmast kommer ”new social
movements”, t.ex. rörelser som försöker bevara miljön eller miljöer som hotas genom
planering eller reglering (Taxell 1987).
För det andra kan man sätta igång kollektiva kampåtgärder inom arbetslivet. Det kan
ifrågasättas huruvida dessa är en tillåten form av demokratisk interaktion, menar Taxell.
Det är nu frågan om kampåtgärder som riktar in sig på politiska avgöranden, t.ex.
lagstiftning om sociala förmåner, skatter eller miljövård. Taxell menar att även om man
godkänner frihet i fråga om interaktionens former, bör man göra vissa förbehåll. Om en
kampåtgärd riktar sig mot de folkvalda i den mening att man försöker få dem att fatta ett
beslut i en viss riktning, kan en tvångssituation uppkomma som hindrar eller försvårar
beslut i normal ordning med den beredning och prövning av fakta och olika alternativ som
beslutsfattningen normalt kräver. Interaktiva åtgärder som inkräktar på denna frihet att
fatta beslut är emot demokratins principer eftersom riksdagsledamöterna har fått sitt
86
mandat av folket. ”Denna frihet får inte begränsas av ett agerande kollektiv, hur numerärt
starkt detta än är”, menar Taxell (Taxell 1987, s. 120). Vidare menar han att ”användandet
av våld eller tvång hör – generellt sett – inte hemma i demokratins interaktionsmönster”
(ibid., s. 120) Eftersom man i en demokrati söker öppna meningsutbyten och
förhandlingar,
godtar
man
inte
tvångsåtgärder
som
kan
innebära
risker
för
samhällssystemet och dess normala funktion (Taxell 1987).
För det tredje spelar massmedia en betydande roll i den demokratiska interaktionen.
Massmedia ger information om aktuell politik. Detta sker i olika riktningar: från
myndigheter som motiverar eller ger sakuppgifter, från medborgarna som ger kritik,
ställningstaganden och gör opinionsyttringar. Massmedia förmedlar kommunikationen
mellan beslutsfattarna och folket (Taxell 1987). Samtidigt är media en opinionsbildare och
kan sålunda påverka beslutsfattningen. Detta utnyttjas väl av sociala rörelser som vet hur
man får uppmärksamhet.
För det fjärde sker en fast organiserad påverkan genom organisationer av olika slag, t.ex.
politiska partier eller intresseorganisationer.
4.4 Interaktionens problematisering
Den första problematiseringen kring interaktionen gäller demokratins majoritetsprincip.
Även om alla har rätt att påverka innehållet i beslut som skall fattas eller kräva att redan
fattade beslut förändras eller återkallas, är en enskild medborgare tvungen att underordna
sig de beslut som en behörig instans fattar. Detta gäller oberoende av om besluten strider
mot dennes intressen eller intentioner (Taxell 1987). Taxell menar att ”man måste
respektera den ordning i vilken beslut skall fattas. Och till dess ett beslut upphävts eller
ändrats i föreskriven ordning gäller detsamma mot den enskilde oberoende av hur han
bedömer det” (1987, s. 118).
Detta för tanken till civil olydnad. Gällande massaktioner ligger problemet i medlen.
Fredliga demonstrationer, massadresser eller folkmöten orsakar sällan några problem.
Problemen uppstår då de medverkande överskrider det som lagen tillåter. Om man begår
våld mot personer eller egendom eller motarbetar ordningsmakten uppstår problem. Civil
olydnad är olaglig och tolereras inte i lagens ögon, lagen står sig även om målen är goda.
87
Hur skall samhället då hantera civil olydnad? Taxell menar att eftersom förhandlingar och
kompromisser hör till demokratins väsen, så finns två grundprinciper. För det första har var
och som deltar personligt ansvar för det han gör. En individ får och kan inte gömma sig
bakom det kollektiva agerandet; ansvaret är alltid individuellt. För det andra har samhället
både en skyldighet och rätten att ingripa35 mot dem som handlar lagstridigt – oberoende av
hur goda deras mål är. Ur en demokratisk och en juridisk synvinkel har den enskilde ingen
rätt till civil olydnad utanför lagens gränser (Taxell 1987).
Det andra problemet med interaktionen diskuteras av Marie Uhrwing (2001). Hon menar
att dagens västerländska demokratiidéer är individbaserade, medan intresseorganisationer36
däremot är gruppbaserade. Därför är idén om att alla medborgare skall ha lika möjligheter
att vara med och påverka den offentliga politiken inte direkt översättbar till att alla
intresseorganisationer skall ha lika möjligheter att påverka politikens utformning. En
organisation kan ha allt från en handfull medlemmar till flere hundratusen, och
representerar sålunda ett helt olika antal individer. Uhrwing ställer sig frågan hur man
hanterar detta problem. Kan intresseorganisationer få tillträde till politiska beslutsprocesser
utan att tanken om att alla medborgare skall ha lika rättigheter sätts på spel? Svaret på detta
ges normativt, dvs. genom ett antal demokratiideal.
Det första demokratiidealet är det kompetitiva demokratiidealet. Här ser man
intresseorganisationerna som ytterligare en kanal för den individuellt baserade
representativa demokratin utöver de allmänna valen. Detta uppfattas som något positivt.
Problemet ligger visserligen i att intresseorganisationerna representerar medborgarna, men
bara vissa av dem, vilket medför ett representationsproblem, alltså att representationen blir
snedvriden. Dessutom representeras ju inte alla medborgare av en organisation. Trots detta
representationsproblem anser man ändå att fördelarna med att intresseorganisationerna
representerar medborgarna överväger nackdelarna. Att medborgarnas åsikter representeras
i politiken är i sig en fördel, eftersom demokratin drar nytta av att möjligast många
individer representeras via möjligast många kanaler (Uhrwing 2001).
35
Jag måste påpeka om att jag personligen inte håller med om detta. Civil olydnad kan ibland och i vissa fall
vara berättigat och t.o.m. en skyldighet. Dåliga lagar (t.ex. föråldrade) får inte och kan inte understödas. Man
kan fråga sig hur långt t.ex. civil rights movement i USA hade gått utan civil olydnad.
36
Olika forskare använder sig av olika begrepp. Uhrwing definierar intresseorganisationer som ”en grupp
människor med en fast sammanhållning som utifrån sina gemensamma attityder och/eller intressen ställer
krav på andra människor och institutioner i samhället” (2001, s. 9). Detta är liktydigt med definitionen på
sociala rörelser i denna avhandling. Se t.ex. McCarthys och Zalds definition i kapitel 2.3.1.
88
Det kompetitiva demokratiidealet lyfter sålunda fram problemet med snedvriden
representation. Uhrwing har påvisat att organisationer med vissa egenskaper har
privilegierade tillträdesmöjligheter37. Detta betyder att de medborgare som representeras av
dylika organisationer har bättre chans att få delta i politikens utformning. Detta gäller
speciellt de medborgare som representeras av resursstarka organisationer (Uhrwing 2001).
Problemet med privilegierat tillträde blir särskilt tydligt då man åtskiljer symbolisk och
meningsfull närvaro38. Många intresseorganisationer har symbolisk närvaro medan endast
ett fåtal och ofta resursstarka organisationer har en meningsfull närvaro. Detta ger enligt
Uhrwing upphov till ett representationsproblem med ”trippelrösträtt”. Detta syns i att vissa
medborgare har endast sin röst i allmänna val att tillgå då de inte representeras av någon
intresseorganisation. Andra medborgare å sin sida har sin röst i valen samtidigt som de
representeras av en intresseorganisation med i huvudsak symbolisk närvaro i ett relativt
öppet system. Ytterligare andra medborgare har sin röst i valen och representeras av en
intresseorganisationer som har både symboliskt och meningsfullt tillträde. Till detta kan
man även tillägga att det krävs stora resurser för att intresseorganisationer ska ha reella
möjligheter att kunna hävda sig på den politiska opinionsbildningsarenan. Av detta kan
man dra slutsatsen att man står inför en kraftig snedvridning till förmån för resursstarka
organiserade grupper i det politiska livet (Uhrwing 2001). Uhrwing påpekar att det är upp
till var och en att själv bestämma huruvida detta ”utgör en fara för demokratin eller om det
skall betraktas som ett rimligt pris för de ökade representationsmöjligheter som
intresseorganisationernas närvaro i beslutsprocessen innebär...” (2001, s. 263). Det är sist
och slutligen en normativ fråga. Problemet ligger i att vissa grupper i samhället kanske inte
kan bygga upp de resurser som krävs för att kunna deltaga på ett effektivt sätt. Detta utgör
ett hinder för folkligt deltagande i politiken. Det utgör speciellt ett hinder för spontant
folkligt engagemang, eftersom färdigt etablerade organisationer med goda resurser har ett
försprång gentemot mera spontant organiserade grupper .
Det andra demokratiidealet åsidosätter den individuellt baserade representations idén när
de
förklarar
varför
intresseorganisationer
skall
ges
tillträde
till
de
politiska
beslutsprocesserna. Ett av dessa ideal är det funktionella demokratiidealet. Detta ideal
menar att när det gäller intresseorganisationer handlar det om en annan form av
37
38
Mera om tillträde till maktens rum i kapitel 5.
Mera om symbolisk/meningsfull närvaro i öppna/stängda system i kapitel 4.5
89
representation än individuell representation. Det är funktionell representation. Detta
betyder att det inte är individer utan grupper av medborgare med olika funktioner i
samhället som skall representeras genom intresseorganisationerna i den politiska
beslutsprocessen. Staten bör vara aktiv och se till att alla samhällsgrupper i samhället
representeras, vilket medför att komplexiteten i representationen av medborgarna ökar. Då
berörda samhällsgrupper representeras i beslutsprocessen tillåter man också att intensiva
preferenser får sitt utlopp på ett naturligt sätt i demokratin. Den parlamentariska kanalen
tar ingen hänsyn till hur intensiva preferenserna är, utan alla preferenser vägs lika
oberoende av intensitet. Detta skulle man kompensera för genom kontakter med
intresseorganisationer som representerar berörda samhällsgrupper under beslutsprocessen.
Därför skall inte denna form av representation ses som ett hot mot den individuella
demokratiidén, utan mera som ett komplement till den (Uhrwing 2001). De resultat som
Uhrwing kommit fram till är att i ljuset av detta ideal lämnar de tillträdesmöjligheter som
finns i åtminstone den svenska politiken en del att önska. En som understöder det
funktionella demokratiidealet skulle därmed kanske önska att staten eftersträvade en mera
funktionell representation i sina kontakter med olika typer av intresseorganisationer.
Dessa tankegångar har dock vikit undan de senaste åren till förmån för en annan idé menar
Uhrwing, vilket för oss till det tredje demokratiidealet, som också lämnar den individuellt
baserade representationsidén därhän. Den menar att intresseorganisationernas närvaro inte
handlar om representation, utan om ”deliberation”, i Uhrwings ordalag. Detta är ett
korporativ – deliberativt ideal, enligt vilket intresseorganisationerna bidrar med
information och olika argument och perspektiv i politiska beslutsprocesser. Detta hjälper
beslutsfattarna att fatta de rätta besluten. För att detta skall fungera optimalt krävs dock att
ingen intresseorganisation stängs ute från beslutsprocessen och att alla argument måste få
möjlighet att komma fram (Uhrwing 2001). Här har igen resursstarka organisationer större
möjligheter att synas eftersom de har lättare att få fram relevant sakkunskap. Samtidigt får
organisationer med ett mera övergripande budskap svårare att göra sig hörda och få
tillträde till den politiska beslutsprocessen. Detta kan leda till att kravet att alla argument
förs fram under beslutsprocessen inte uppfylls, vilket i sin tur kan leda till att ”proffsiga
teknokrater delibererar” (Uhrwing 2001, s. 264). Vad detta betyder att det nog förekommer
en diskussion och utbyte av argument under beslutsprocessen, men endast inom den grupp
av professionella personer som är väl insatta i frågans alla detaljer och som brukar sig av
en samtalsstil som den teknokratiska normen föreskriver. Detta betyder att vanliga
90
medborgare kan ha svårt att sätta sig in i frågan. En förespråkare för det korporativ –
deliberativa idealet skulle efterlysa en större öppenhet även för organisationer som inte
omfattar den teknokratiska samtalsstilen, eller som inte kan leva upp till kravet att kunna
bidra med sakkunskaper (Uhrwing 2001).
Uhrwing menar att man genom dessa tre olika synsätt tillåter att intresserörelserna kommer
till tals utan att utan att idén om att alla människor på lika villkor ska kunna vara med och
påverka sätts på spel. Samtidigt problematiseras dessa ideal. I det följande stycket
diskuterar jag även ett annat svar på spörsmålet. Dock menar Uhrwing även att det finns
sådana som anser att frågan är olöslig och att intresseorganisationer därför inte bör få
tillträde till den politiska beslutsprocessen över huvudtaget (Uhrwing 2001).
4.5 Om ett ökat tillträde – en alternativ syn
John Dryzek diskuterar demokratisering i etablerade demokratier (1996). Han menar att
demokratisering är en process som tillåter ett mera meningsfullt tillträde för ett antal
grupper eller kategorier för vilka den fortsatta formella politiska jämlikheten kan gömma
fortsatt uteslutning eller förtryck. Han menar att det är viktigt att skilja mellan tillträde till
stat och tillträde till politin i mera generella termer. Samtidigt är det viktigt att påpeka att
de som understöder ett progressivt tillträde för så många grupper som möjligt i staten ser
inte enligt Dryzek att det finns stora svårigheter i att implementera ett meningsfullt
tillträde. Detta i motsats till symboliskt tillträde. Dryzek menar att ett civilsamhälle som
oppositionellt fungerar väl i själva verket kan underlättas av en passivt exklusiv stat, av
vilka den vanligaste formen i dag är korporatism.
Tanken är att demokratisering mycket beror på ett progressivt
erkännande och
inkluderande (”inclusion”) av olika grupper i samhällets politiska liv. Detta allmänna
inkluderande manifesteras ibland som ett inkluderande i staten. Eftersom tryck på och
rörelser för demokratisering nästan alltid tar avstamp i civilsamhället och inte i staten, är
ett levande oppositionellt civilsamhälle nyckeln till ytterligare demokratisering. Denna
form av civilsamhälle underlättas enligt Dryzek av en passivt exklusiv stat. En verkligt
öppen stat skulle bränna ut vitaliteten i civilsamhället39 och därmed undergräva
39
Detta exemplifieras av Dryzek med Mexiko, var just detta skett. Här går jag inte närmare in på detta.
91
förhållandena för en vidare demokratisering40. Därmed menar Dryzek att varje historiska
steg mot inkludering borde samtidigt skapa ett mönster av exklusion. Denna exklusion är
rötterna för vidare demokratisering och fungerar som skydd mot ett tillbakadragande av
statens demokratiseringslöften (Dryzek 1996).
Ett lyckat exempel på detta är enligt Dryzek den socialdemokratiska korporationella staten
(t.ex. Sverige). Arbetet var explicit inkluderat, medan en rad andra grupper var implicit
exkluderade genom just det sätt som arbetet var inkluderat. Därmed menar Dryzek att
demokrater inte skall tolka demokratisering som endast en process där staten välkomnar en
rad olika intressen och grupper. Denna form av inkludering är endast godartat när en
grupps definierande intresse kan associeras med ett etablerat eller framträdande
statsimperativ, och då inträdet inte tar med sig en alltför stor del av civilsamhället (Dryzek
1996).
Detta är alltså en alternativ syn på hur demokratin skall förbättras och fungerar som
alternativ till Taxells och Uhrwings tankar om en ökad interaktion. Figur 4.1 visar på
tillträdets karaktär där den ena axeln representerar tillträdets karaktär, medan den andra
axeln visar tillträdets restriktivitet.
Figur 4.1: Tillträdets restriktivitet och tillträdets karaktär (Källa: Uhrwing 2001, s. 16)
4.1 När främjar sociala rörelser demokratisering?
Charles Tilly diskuterar när sociala rörelser främjar demokratisering (2003). Han säger att
”social movements emerged with democracy, but by no means all social movements
promote democracy” (2003, s. 21). De sociala rörelserna är ett effektivt sätt även för icke –
och antidemokratiska strävanden att försöka uppnå sina mål. Historiskt har rörelser som är
40
Detta kan jämföras med de politiska möjlighetsstrukturerna i kapitel 2.4.1
92
demokratiska ofta haft motrörelser som är icke – eller antidemokratiska. Detta hände i
Europa efter I världskriget bl.a. i Finland. Fascistiska rörelser tog sig ofta an metoder som
sociala rörelser brukar sig av, t.ex. marscher och massmöten för att göra reklam för ett
alternativ till socialismen (Tilly 2003).
Som redan konstaterats befrämjar sociala rörelser inte alltid demokratisering. Eller som
Tilly säger det: ”Oligarchic conspirators sometimes wear democratic masks.” (2003, s. 21).
Även seriösa demokrater framkallar förtryck eller andra oväntade konsekvenser vilka leder
till av – demokratisering. Därmed frågan om när sociala rörelser främjar demokratin. Det
är alltså de processer som leder till en av de fyra kombinationerna i Figur 4.2.
Figur 4.2: Demokratiska anspråk vs. demokratiska följder hos sociala rörelser (Källa: Tilly 2003, s. 22)
Det uppstår fyra möjligheter:
1. Ibland gör rörelseaktivister icke demokratiska anspråk, som t.ex.
att inte ge medborgarskap åt immigranter, men främjar ändå
demokratiska slutresultat. Detta sker genom att stimulera
demokratiskt
motagerande
av
andra
medborgare
eller
självinitierade motdrag av tjänstemän.
2. Ibland gör rörelser demokratiska anspråk, som kvinnors rösträtt,
och främjar därmed demokratin
3. Ibland gör rörelser anti demokratiska anspråk som t.ex. fascistiska
krav på att underordna arbetskraften. Detta leder till icke
demokratiska resultat och färre demokratiska rättigheter.
93
4. Ibland gör en rörelse demokratiska anspråk, som de anspråk
anarkister brukar göra. Slutresultatet av dessa anspråk är ändå
förtryck, rädsla eller fragmenteringen av demokratiska koalitioner,
vilket i sin tur begränsar de demokratiska rättigheterna.
Det som jag redogör för i detta kapitel är till vilken grad och hur sociala rörelsers aktivism
leder till dessa fyra olika resultat. Frågan är hur man känner igen demokrati och
demokratisering. Jag kommer här att redogöra för Tillys definition på demokrati som
understryker kvaliteten på den inbördes relationen mellan folket och de folkvalda. En
regim är enligt Tilly (2003) demokratisk om:
1. Regelbundna och kategoriska hellre än intermittenta och
individualiserade relationer finns mellan de som styr och deras
undersåtar. Detta sker t.ex. inom en stat där laglig tillvaro skapar
rutinkontakt med statliga institutioner oberoende av relationen
till enskilda kunder.
2. Dessa relationer inkluderar alla undersåtar.
3. Dessa relationer är jämlika för alla undersåtar.
4. Statlig personal, resurser och verkställande förändras i takt med
bindande konsultation med undersåtarna. Detta kan ske t.ex. via
referendum som stiftar en lag.
5. Undersåtar, och speciellt sådana som tillhör minoriteter, erhåller
skydd mot godtyckligt agerande av statliga instanser.
Därmed menar Tilly att demokratisering är en ”… formation of a regime featuring
relatively broad, equal, categorical, binding consultation and protection.” (Tilly 2003, s.
26).
Demokratisering och “public politics”.
Allmänt kan man säga att ”protected consultation” sker i fem processer (Tilly 2003):
1. Utvidgning av relationsnätverk bland politiska aktörer som kollektivt
styr statsledningen. Detta minskar uteslutningen av undersåtar från
beslutsfattningen.
94
2. Positionerna inom detta nätverk blir mera jämställda. Detta uppmuntrar
till politisk tävlan och skapandet av koalitioner. Nummer 1 och 2
uppmuntrar tillsammans till skapandet av kategoriskt definierade
rättigheter och skyldigheter som direkt kopplar medborgare till statliga
institutioner.
3. En allmän minskning av social orättvisa i samhället.
4. Isolering av ”public politics” från existerande social orättvisa.
5. Integration av tillitsnätverk i ”public politics”.
Sociala ojämlikheter och demokratisering
Två överlappande processer skapar ojämlikheter bland hela kategorier av människor – t.ex.
män och kvinnor eller etniska grupper. Den första är exploatering och den andra är
”opportunity hoarding”. Exploatering sker då medlemmarna i en kategori övertar en värde
producerande resurs, anställer människor från en annan kategori för att skapa värde ur
denna resurs, men ger arbetarna mindre än det värde de har tillsatt (Tilly 2003).
”Opportunity hoarding” sker då medlemmarna i en kategori övertar en värde producerande
resurs, arbetar själva där för att får värde ur resursen, men utesluter andra kategoriers
medlemmar från att utnyttja resursen (Tilly 2003).
En minskning av sociala ojämlikheter sker då exploatering och opportunity hoarding också
minskar. En dylik minskning ökar protected consultation genom att minimera
möjligheterna och incitamenten för privilegierade aktörer att förflytta statliga resurser för
att bruka för sin egen exploatering och opportunity hoarding. Detta sker bl.a. i länder där
en viss privilegierad grupp använder sig av statliga resurser, t.ex. olja eller diamanter, för
sin egen vinning som trots överenskommelser sätter upp stora hinder för demokratisering.
Dock kan demokratisering fortsätta i frånvaron av extrem ojämlikhet om förändringar sker
som allt mera isolerar public politics från existerande ojämlikheter. Detta kan ske t.ex.
genom att det blir svårt att kartlägga t.ex. religiösa, etniska eller klasskillnader till olika
distinkta kategorier av medborgare. Relativ social ojämlikhet gör det lättare att skapa
demokrati. Frågan gällande demokrati är dock inte hur ojämlikheterna är fördelade över
populationen, utan hur dessa ojämlikheter sedan översätts till politisk ojämlikhet.
Standardexemplen på
demokratisering är suffragetternas framgångar och olika
95
minskningar av olika rätt att rösta, t. ex. Civil rights movement och deras framgångar
(Tilly 2003).
Tillitsnätverk och demokratisering
Tilly menar att kopplingen mellan interpersonliga tillitsnätverk och public politics avsevärt
påverkar demokratisering. Tillit är att medvetet utsätta ett värdefullt framtida mål för
riskerna för förbrytelser av andra. Risk är hotet multiplicerat med osäkerhet. Människor
utsätter sig ofta för risker utan att skapa komplicerade sociala strukturer: man kör full, har
oskyddad sex eller satsar en förmögenhet på hasardspel. När det gäller risker på längre sikt
gällande samma problem tenderar människor i allmänhet att bädda in dessa risker i en
hållbar och meningsfull social organisation. På detta vis litar man på människor, man är
villig att förlita sig på andras prestationer för att minska riskerna med ett hot eller en
osäkerhet. Dylika relationer skapar tillitsnätverk. När människor hänger sig åt riskfyllda
långsiktiga företag vars resultat helt beror på andras prestationer, bäddar de i allmänhet
dessa företag i interpersonliga nätverk vars deltagare har starka incitament att fullgöra sin
egen plikt och övertala andra att göra samma. Dylika nätverk delar ofta riskerna. De
fungerar ofta väl då de är aktiva eftersom medlemmarna har mycket information om
varandra, tredje parter övervakar vad som sker personer emellan och för att ett uteslutande
ifrån nätverket orsakar skada på de personer som inte fullföljer sin plikt (Tilly 2003). Allt
detta exemplifieras mycket väl genom Freedom Summer som jag diskuterade i kapitel
3.1.1.
Deltagare i tillitsnätverk har alltid skyddat nätverket hätskt mot statlig inblandning, menar
Tilly. Rädslan har varit, och är, att statlig inblandning skulle försvaga nätverket och bruka
det för mindre nyttig ändamål. Mäktiga deltagare som inte helt kunnat undvika statlig
intervention har skapat partiell immunitet genom arrangemang som indirekt styre. Mindre
mäktiga deltagare skyddar sig med andra medel: t.ex. genom att gömma sig eller genom
sabotage. Demokratisering kräver dock tillit åt båda hållen. För det första: inom den
politiska arenan skall medborgarna lita på konsultations – och skyddsorganisationen
tillräckligt för att kunna ignorera kortsiktiga förluster i fördel istället för att direkt vända
sig till icke konventionella metoder för att återfå sina förlorade fördelar. För det andra:
medborgare bygger in i långsiktiga riskfyllda företag antagandet att statsledningen kommer
att hålla ut och fullfölja sin plikt. Båda dessa är ovanliga förhållanden om man betraktar
saken historiskt, menar Tilly (Tilly 2003).
96
Då detta sker, integreras tillitsnätverken i public politics genom ena eller båda av följande
två kanaler. 1) Skapandet av
5. Sociala rörelser och demokrati
5.1 En participationsmodell
Följande modell framförs av Pedro Ibarra i boken ”Social movements and democracy”
(Ibarra 2003). Som teoretisk grund för modellen ligger för det första Resource
Mobilization teorin, där resurserna i detta fall representeras av socialt kapital, för det andra
av en struktur för politiska möjligheter, dvs. political process teorierna, och för det tredje
den allmänna opinionen och dennas förhållande till olika processer som bidrar till
diskursen. Denna modell är menad att beskriva ett idealiskt, eller ett perfekt, scenario för
”demokratisk produktion” där de sociala rörelserna befinner sig som protagonister. Det är
ett försök att se i vilka fall ”...a social movement is capable of performing a relevant role in
public processes of decision making and why some social movements have been able to
penetrate a determinate network of public policies” (Ibarra 2003 s. 7). Den centrala
frågeställningen är “How they [de sociala rörelserna] have been able to enter, maintain a
presence, move and act in the governance of a determinate space within which and from
which, political decisions are produced” [originalets kursivering] (Ibarra 2003 s.7).
5.1.1 En första fundamental distinktion
Modellen undersöker existensen av två grundförutsättningar:
1. Förutsättningar för närvaro i, eller tillgång till maktens rum (”space of
governance”). Före en social rörelse kan försöka bli en protagonist i maktens rum,
så måste den sociala rörelsen också befinna sig inom detta rum. Den måste befinna
sig innanför nätverket och måste endera påverka det utifrån via den allmänna
opinionen, eller via mellanhänder, eller med hjälp av båda dessa ”verktyg”.
2. Dynamiska förutsättningar för att vara huvudaktör i maktens rum. Den ovan
nämnda närvaron leder inte i sig till protagonism. En rörelse eller ett kritiskt
97
nätverk kan befinna sig inom maktens rum, men denna närvaro behöver inte i sig
betyda att man har verkligt inflytande; en protagonistisk roll. Ett antal förhållanden
måste aktiveras för att förvandla tillgång till rummet till beslutsfattande
protagonism.
5.1.2 Förutsättningar för närvaro i, eller tillgång till maktens rum
Tre variabler brukas:
1. Kritisk eller alternativt socialt kapital
2. Nätverk av makt / struktur för politiska möjligheter
3. Allmän opinion
För att förhållanden för närvaro skall kunna vara givna, är tre faktorer nödvändiga. Det
sociala kapitalet (den primära självständiga variabeln) måste befinna sig i en god position
och samtidigt måste endera eller både nätverket eller den allmänna opinionen (sekundära
självständiga variabler) göra detsamma.
5.1.3 Ett alternativt socialt kapital
Det skulle kunna sägas att de sociala rörelser som ämnar att förändra eller göra
innovationer inom policy processen, borde uppgöras av sådana personer som är i en
position annorlunda eller i motsättning till världen omkring dem. Den borde uppgöras av
människor som vill förändra världen. Det ter sig inte särdeles logiskt att en grupp som
accepterar existerande former att lösa kollektiva konflikter skulle vilja påverka de politiska
beslut som inverkar på dessa resolutioner. Gruppen måste vara kritisk, alternativ och
annorlunda än sin omgivning, både gällande agerande och uttalanden. Dess kritik är mot
det som existerar och kritik mot man skall kräva förändringar i det som existerar.
En dylik grupp dyker inte upp på direkten. Det är här som det sociala kapitalet41 kommer
med i bilden. En social rörelse (som per definition framställer sig som alternativ) får sin
start via alternativa grupper och nätverk av individer eller grupper som har haft mycket
speciella erfarenheter av samarbete och solidaritet. De har också erfarenhet av att vara
41
Jag kommer inte här att närmare beskriva begreppet socialt kapital. För en djupare analys, se bl.a.
98
alternativa både genom diskurs och genom praktik. De grundar sig på förhållanden av
ömsesidighet och tillit som är lik socialt kapital.
Detta alternativa sociala kapital är inte endast ett nödvändigt villkor för en närvaro inom
nätverket, utan har även andra funktioner. Ett redan existerande alternativt socialt kapital
tillåter:
b. En strukturell spänning som ger upphov till en social rörelse; detta gör
möjligheten till en social rörelse framträdande. Födelsen av en social
rörelse, eller det att en grupp människor väljer det formatet för att kollektivt
lösa denna spänning beror bl.a. på deras tidigare erfarenheter av alternativa
rörelser.
c. En initial start som gör tillträde möjligt. Detta tillåter möjligheten för en
social rörelser som befinner sig i sitt nätverk, som är det minsta kravet som
tidigare beskrivet.
d. En fortgående omorientering a sin diskurs och agerande som tillåter
uppehållandet av en viss osäkerhet i nätverket. Denna osäkerhet möjliggör
att den sociala rörelsen kan ta sig an protagonistens roll.
Sammanfattningsvis kan man säga att det existensen av en grupp människor som vill och
kan göra en förändring (pga. sina tidigare erfarenheter) är nödvändigt för att förändra en
bestämd public policy. I det följande undersöks olika möjligheter till hur socialt kapital och
de två andra variablerna agerar ihop.
Rörelsen kan ha till sitt förfogande ett potentiellt kritiskt nätverk som är tillgängligt för att
göra inträde till en process som medför kraftig konfrontation med ett stängt principiellt
nätverk. Samtidigt måste rörelsen förändra en allmän opinion som potentiellt kan vara
positivt inställd till dess anspråk. Dock kan en situation uppstå där de diskursiva ramarna
som aktiverar olika nätverk av tillgängliga aktivister (kämpar), inte är de samma som den
allmänna opinionens. Detta kan tvinga rörelsen att endera skapa två diskurser, eller att
endast skapa en, som i sin tur har kapaciteten att mobilisera mottagare med olika politiska
utövanden och olika kulturella referenser. Olika kombinationer kan betyda framgång eller
förlust för rörelsen och dess nätverk.
99
Till exempel kan detta betyda att även om det kritiska nätverket har en positiv kapacitet för
mobilisering som är grundad på erfarna och hängivna aktivister, så är den ändå oförmögen
att penetrera det principiella nätverket för att protagonisterna i detta nätverk har kunnat
stoppa den diskurs (genom ett effektivt bruk av massmedia) som det kritiska nätverket har
riktat mot den allmänna opinionen.
Det kan också betyda att graden av det principiella nätverkets förtryck i förhållande till
aktivisterna i det kritiska nätverket, kan användas av rörelsen för att förändra den allmänna
opinionen som från början inte stödde radikala diskurser (en radikalitet som från början var
nödvändig för att bygga ett nätverk av aktivister från en högt ideologisk politisk tradition).
Denna förändring av den allmänna opinionen kan tvinga det principiella nätverket att
öppna upp sig.
Hur som helst så måste ändå det kritiska nätverket säkra rörelsen för sin egen del genom
åtminstone en av de två andra variablerna. I det följande utforskas dessa möjligheter.
5.1.4 Ett ”bra” policy nätverk
Denna variabel fungerar inte sig som en villkorsställare (conditioner). Med detta vill sägas
att även om den inte har en bra position i förhållande till rörelsens krav, så kan rörelsen
fungera i nätverkets tjänst. Detta om den andra variabeln – den allmänna opinionen – är
tillgänglig och används till fördel.
Den sämsta positionen ett styrande nätverk i en framväxande rörelse (eller kritiskt
nätverk), är den där nätverket är en policy community42. En struktur för politiska
möjligheter43 som svarar mot ett nätverk av typen issue network är mycket bättre för en
rörelse. Om detta issue network är ett nätverk i en fas där det håller på att skapas, med
mycket liten närvaro av politiska eller institutionella aktörer, så fungerar det ännu bättre.
Med detta menas att ett issue networks karakteristika (som t.ex. densitet och komplexitet,
symbolismens framträdande roll, konfliktens och konfrontationens logik, reaktivitet och
permeabilitet (som är speciellt viktigt)), är sådana som fungerar bäst för att erbjuda
möjligheter för rörelse eller ett kritiskt nätverk att träda in i ett policy nätverk. I motsats till
detta gör existensen av en policy community, som möter en framväxande rörelse, inträdet
42
43
begreppen policy community och issue network behandlas i ett senare skede.
Begreppet Political opportunity structure förklarar antagligen bättre vad det handlar om.
100
till ett policy nätverk, svårt. Den har en sluten struktur med en stadig hierarki och
accepterar inte den interna konfliktens dynamik, vilket medför att nya aktörer har mycket
svårt (om inte omöjligtvis) att få tillgång till nätverket. Om det är en social rörelse som
söker inträde, är det än svårare.
Det finns inga tudelade positioner, inte heller sådana som är för evigt förutbestämda. I
själva verket kan det vara själva rörelsen (och inte i detta fall den allmänna opinionen) som
kan omorientera nätverket, eller anpassar sig själv för att kunna existera där. Detta kommer
att behandlas i det följande.
I vissa fall kan ett kritiskt nätverk forma sig medan det samtidigt tar i beaktande ett redan
existerande policy nätverk. Ett kritiskt nätverks organisatoriska drag, eller de aktioner som
organisationen anstiftar, är bestämda redan från deras uppkomst via det principiella
nätverkets karakteristika (drag) (eller deras icke existens eller svagheter). Vid det ena
extrema kan en ursprunglig härmande uppbyggnad, som är mycket anpassad till de
dominerande dragen och flödena i det principiella nätverket, vara fördelaktigt för
framgången för det kritiska nätverket i förhållande till dess inträde. Å andra sidan är det
också möjligt att en alltför stor likhet till det principiella nätverket kan koppla bort den
kritiska kapaciteten och tunna ut den ursprungliga målsättningen. Vid det andra extrema
kan ett försök att träda in i det principiella nätverket med ett kritiskt nätverk som är alltför
fientligt leda till en samling konfliktbaserade relationer som i slutändan fungerar
paralyserande för det principiella nätverket.
I andra fall skapas advocacy coalitions som involverar antingen hela eller delar av det
redan existerande kritiska nätverket. Detta gör det möjligt för en ny rörelse att bryta sin
isolation. Vid vissa tillfällen är en rörelse kapabel att träda in i ett nätverk och att få
tillgång till ett slutet policy community. Detta kan ske endera genom en process av
härmande anpassning (med de tidigare nämnda riskerna), eller genom vissa fördelaktiga
allianser (bördiga koalitioner) med olika eliter i det principiella nätverket.
Om rörelsen inte lyckas ta sig in i nätverket så har den inte lyckats uppfylla en av de två
självständiga variablerna som här antas vara nödvändiga för inträde. Eftersom den måste
uppfylla åtminstone en av dem, så måste den oundvikligen uppfylla det följande villkoret.
101
5.1.5 En allmän opinion som är fördelaktig för det kritiska nätverkets diskurs
Som den föregående variabeln, så kan inte heller denna undersökas i sin ensamhet. Å ena
sidan beror detta på att även om rörelsen misslyckas i sitt bruk av den allmänna opinionen,
så kan den ändå träda in i nätverket om detta är t.ex. mycket öppet. Å andra sidan finns
möjligheten att rörelsen artikulerar och intensifierar sin diskurs som är riktad mot den
allmänna opinionen, i enlighet med hurudan den redan existerande ställningen i nätverket
är.
I princip så har ju det principiella nätverket kulturella resurser tillgängliga. I sitt bruk av
dessa resurser, så utformar den samtidigt en diskurs. Den ramar in verkligheten till sin egen
fördel. När den gör detta så tar den i beaktande motsättningen mellan en situation som är
negativ gällande möjligheter till tillträde till maktens rum (space of governance), och en
situation som är positiv gällande möjligheter till att förändra de dominerande kulturella
ramarna. Ett tillfredställande bruk av denna motsättning är det som förändrar rörelsens
kvalitet till det bättre, i dess mål att erövra protagonistens ställning i nätverket.
I det följande antas att det principiella nätverket är mycket stängt, alltså i princip utan
tillträde. Å andra sidan antas att den allmänna opinionen potentiellt är fördelaktig för
rörelsens diskurs. Detta möjliggör rörelsens uppfyllande av det andra villkoret: en
potentiellt fördelaktig allmän opinion. I och med uppfyllandet av detta villkor skulle
rörelsen få inflytande i maktens nätverk44. Detta nätverk, med eller utan rörelsens formella
närvaro däri, är tvungen att ta den allmänna opinionen och dennas krav i beaktande. I det
följande undersöks hur denna anpassning tar sig an en konkret form och hur rörelsens
diskursiva strategi kan täcka villkoren för tillträde. Två kritiska tidpunkter kan urskiljas.
5.1.6 En diskursiv möjlighet
Detta syftar på processerna för ram placering45. En diskursiv möjlighet finns till då det
kritiska nätverkets konkreta diskurs passar in i de dominerande kulturella koderna (master
frames). Det sker när de precisa förslagen som rörelsen framför finner en positiv resonans
med de i samhället allmänna och dominerande formerna för varande, förstående och
44
45
Network of governance
frame alignment
102
evaluering av. Detta underförstår att rörelsen kan utnyttja och förändra den allmänna
opinionen till sin fördel.
5.1.7 Att skilja på statlig agenda och en allmän opinion som kan förändras
När en regering (statsmakt) är medveten om att en stor del av populationen är intresserad
av ett speciellt sätt att lösa en kollektiv fråga, och denna regering redan har inkluderat detta
perspektiv i sin agenda och redan håller på att lösa denna fråga i sitt nätverk, blir rörelsen
marginaliserad. Om rörelsen å andra sidan lyckas få en majoritet av den allmänna
opinionen intresserad av sin fråga, av att göra denna fråga speciellt viktig, och (samtidigt,
och viktigast av allt) lyckas påskina det att regering är omedveten om vad som händer, så
kan den erhålla en fördelaktig position på ett symboliskt plan.
Sammanfattningsvis kommer det följande att fungera som de lägsta villkoren för en
närvaro i styrandet46. 1) Ett socialt kapital som fungerar för att ge tillgång till alternativa
aktivister (kämpar), och samtidigt 2) endera ett nätverk som är öppet från början, ett som
tillåter tillträde; 3) eller en allmän opinion som gör det möjligt att träda in i ett nätverk som
tidigare var svårt att inträda. Eller 4)då de två villkoren samtidigt befinner sig i en
fördelaktig position. Om de två variablerna misslyckas så kommer inträde aldrig att ske.
5.1.8 Dynamiska förhållanden för att bli protagonist i det kritiska nätverket i maktens rum
Nu antas det att rörelsen har kommit förbi den föregående fasen och den sociala rörelsen
befinner sig i maktens rum, även om denna närvaro vara nominell. För att rörelsen skall
vara produktiv, är det nödvändigt att de tidigare variablerna tar sig an en specifik dynamik.
Det måste finnas en process som kopplar samman både förändringar och kontinuitet.
Följande process kan undersökas:
1. De alternativa mänskliga resurserna måste uppehållas och förnyas
2. Nätverket för tvistefrågan måste erhålla en speciell gestaltning
3. Upprätthållandet av detta speciella format möjligt endast under vissa villkor:
utvecklandet av speciella typer av kollektiva aktioner och diskursiva förändringar
46
governance
103
4. En viss spänning måste existera mellan det principiella nätverket och den allmänna
opinionen. Denna gör samtidigt att det kritiska nätverkets roll som protagonist är
mera sannolik.
5.1.9 Envisheten hos kommuner och nätverk som reproducerar kritiska ramar
Förverkligandet av en potentiell roll som protagonist i ett kritiskt nätverk sin egen space of
governance är endast möjligt till samma grad som den primära självständiga variabeln (dvs
det sociala kapitalet) överlever och förblir operativ. Med andra ord till samma grad som det
finns kämpar, kritiska kommuners sociala kapital, som uppehåller och förnyar sina
speciella tolkningsramar och förslag för verkligheten och vars kultur förhindrar dem att
acceptera det etablerade.
5.1.10 Ett maktens rum som de facto är öppet, och med osäkra motsättande axlar
För att en rörelse skall bli en protagonist i ett nätverk, skulle den fördelaktigaste scenarion
vara en med ett issue network som de facto är öppet. Detta skulle vara ett nätverk som
håller på att skapas utan en förutbestämd dynamik; inte för asymmetrisk och inte heller för
symmetrisk, med en viss tyngdpunkt på motsättningar snarare än samarbete, reaktiv, men
med en kapacitet för anteciperande. Det mest tillräckliga issue vätverket för en rörelse att
bli protagonist är ett sådant som domineras av en spänning mellan multipla och diffusa
poler, där de grundläggande dragen och hållningarna är under ständig diskussion. Med
detta menas ett issue nätverk inom vilket varken hierarkier, dominerande resurser eller
deras grundläggande drag är färdigt definierade. Detta skulle vara ett nätverk som medan
det skapas både har öppen tillgång, och möjlighet till en roll som protagonist för vilken
rörelse eller grupp som helst.
Denna tillgång - protagonist process skulle vara nästan omöjlig i en policy community.
Likaså, i en issue network, där rollerna, processerna och dynamiken är definierade och
fasta, och var nya aktörer som tillträder redan har en förutsebar roll, är rörelsens roll som
protagonist i slutändan omöjlig att genomföra. Ett issue network karakteriseras av en
konfrontationens logik, men det som är relevant i detta fall är att konfrontationen inte är
tillräckligt definierad vare sig aktörer emellan eller innehållet i
aktörernas hållning.
Därmed är varje typ av motsättning mellan aktör, diskursivt innehåll eller strategiskt
104
förslag i princip möjlig. Issue nätverket har en öppen karaktär, men det är inte frågan om
att det skulle vara öppet per definition, i den mening att alla kollektiva aktörer är inbjudna
att ta sin roll inom nätverket. Snarare är det frågan om en genomtränglighet som uppstår
ifrån en oexakt bestämning av aktörerna och innehållet i nätverket, och det är just denna
oexakthet som blir en skapare av egentliga spänningar. Ett nätverk som är positivt inställt
till rörelsen som protagonist accepterar inte principen av symmetri i balans gällande policy
communities. Dock skall inte heller parametrarna för asymmetrin definieras inom
nätverket, utan det skall istället förekomma en kamp i konstruktionen av asymmetri.
Sammanfattat kan man säga att den värsta scenarion för en framväxande social rörelses
mål är ett redan existerande nätverk av typen policy community. Detta är ett stängt och väl
organiserat space of governance som arbetar i lag med väl definierade aktörer, med
symmetrier och till vilket inget tillträde ges p.g.a. att det inte är lönsamt för någon part –
inte för en ny aktör och heller inte för ett kritiskt nätverk. Inte heller är alla typer av issue
network fördelaktigt för rörelsens roll som protagonist. Ett issue network inom vilket
rörelserna är centrala, kan existera, men var ändå deras roller som protagonister, alltså
deras inflytande på den färdiga produkten, är oväsentlig. Man kan föreställa sig ett space of
governance i sin sista fas i processen att forma sig till ett nätverk, var de centrala
institutionella aktörerna har tagit på sig en del av det kritiska nätverkets alternativa diskurs
och samtidigt gett en underordnad roll för det nätverket. Rollerna är utpekade, de
etablerade motsättningarna fungerar och network of governance fungerar på basen av
förutsägbara
(o)balanser. I en sådan situation är det nästan omöjligt för det kritiska
nätverket att ta på sig rollen som protagonist. Det kan värdesättas högt, men kommer ändå
att ha en underordnad roll. Det är inte möjligt för network of governances produkter att ha
det kritiska nätverkets stämpel.
5.1.11 Icke konventionella och innovativa aktions- och diskursmönster
Ett tredje dynamiskt villkor för att det kritiska nätverket skall kunna bli protagonist i space
of goverance uppstår genom en kombination av följande faktorer. 1) En praxis för kollektiv
aktion som är huvudsakligen icke konventionell. Detta är en praxis som till vilken de
huvudsakliga aktörerna i nätverket inte kan ha en stabil hållning till. En oförutsägbar aktör
som vars innovativa mönster för kollektiv aktion kräver att återkommande uppmärksamhet
105
ges åt dess förslag och som ett resultat skapar en hög grad av protagonism. 2)En rörelse
diskurs som, täckande villkoren för tillträde som tidigare uppgavs, inte tillåter network of
governance att stämpla innehållet i diskursen som något tidigare hört.
106