debatt
Vad som är problembarn varierar över tid
Begreppet ”problembarn” har länge använts för
att beskriva udda barn som inte beter sig enligt
reglerna, som faller ur ramarna och är annorlunda.
Vid varje tidpunkt har expertisen tyckts sig ”veta”
vad som orsakat problematiken. Förklaringarna har
varierat, och därmed också vilka yrkesgrupper som
har betraktats som ”experter”.
D
et har alltid funnits barn
som är ohyfsade och
ställer till med ofog. De som
inte kan sitta stilla, är ”olydiga” och som omgivningen
suckar åt. Man förstår sig
helt enkelt inte på dessa Emil
i Lönneberga-barn.
Före 1900: ”att rena, frälsa”.
Längre tillbaka i tiden ansågs besatthet vara orsaken
bakom många avvikande beteenden. Djävulen hade tagit
den unga själen i besittning.
Det blev prästernas sak att
rena den besatta och återföra
denna på den rätta vägen.
Vid 1930: ”att hindra”.
Problembarnen sågs som
undermåliga individer. De
var, menade man, avlade av
föräldrar med bristfälliga
arvsanlag, och de medfödda,
dåliga egenskaperna slog
igenom. Metoden var att
särskilja dessa individer från
gruppen eller helt enkelt utestänga dem från utbildning.
Rasbiologi var ett instrument
för att angripa problematiken. Samhällets institutioner
skulle hindra undermåliga
individer från att bli gravida
och få barn.
Vid 1940: ”att döma”. Man
använde biologiska förklaringar till varför människor
avvek från mängden och
inte kunde anpassa sig. Man
ansåg att vissa människor
var medfött onda. Ondskan
Psykologtidningen 13/07
bemöttes med bestraffning
och inspärrning. Repressiva
institutioner användes för att
hantera problembarnen.
Vid 1950: ”att uppfostra”.
Bristande uppfostran blev
därefter en vanlig förklaring.
Vissa menade att auktoritär uppfostran ledde till att
återhållen frustration blommade ut såväl mot svagare
individer som i miljöer där
auktoriteten inte kunde
upprätthållas. Andra menade
att så kallad låt-gå-uppfostran resulterade i stegrad
aggressivitet och oro och att
det krävdes stränga normer
och fasthet. Vuxenvärldens
auktoriteter spelade här en
viktig roll.
Vid 1960: ”att förstå”.
Man såg problembarnen
som känslostörda. Deras
oro och bristande koncentration berodde på sådant
som kärlekslös uppfostran,
skilsmässa, otrygg miljö eller
liknande. Det var alltså ett
själsligt fenomen som krävde
psykologisk kunskap.
Vid 1970: ”att lära och förändra”. Under en period såg
man mer till problematiken
i sin helhet än till individen.
Det hela betraktades som ett
samhällsproblem, en social
störning som berodde på faktorer som arbetslöshet och
ojämlikhet. Det sågs som ett
klassfenomen; olika grupper
Experternas syn på
”olydiga” barn har
varierat över tid.
(Personen på bilden
har ingen anknytning
till texten.)
hade olika sätt att leva och
kommunikationen mellan
skolan och lägre klassers barn
fungerade inte. Problemet
kunde bara lösas på pedagogisk och politisk väg.
Vid 1980: ”att förklara”.
Ofta kom problembarn att få
etiketten MBD-barn. MBD
skulle ha orsakats av små
skador i hjärnan (i början
stod D för ”damage”), skador
som man emellertid aldrig
lyckades påvisa. Efter hand
ändrades D:et till att gälla en
funktionsstörning i hjärnan
(”dysfunction”). Det var
läkarna som var experter.
Vid 1990: ”att anpassa”.
Man betonade neuropsykologiska förklaringar till överaktivitet, oro och bristande
självkontroll. Man talade
ofta om bokstavsbarn, bland
annat DAMP-barn. Symtomen ansågs orsakade av olika
slag av störningar i centrala
nervsystemet. Neuropsykologerna spelade en viktig roll
för ställande av diagnos.
Vid 2000: ”att beskriva”.
Orsaksdiagnosen DAMP är
numera på väg ut och ersätts
alltmer av det internationellt
gångbara ADHD som är en
symtomdiagnos, det vill säga
man beskriver symtomen
utan att låsa sig vid några
orsaker till dessa. Det blir
allt vanligare att man ser att
orsakerna kan vara flera och
att neurologiska skador/funktionsstörningar, medfödd
sårbarhet och sociala och
psykologiska faktorer kan
samverka.
2010: ”multipelt synsätt”.
Var tid har sin förklaring. Vi
har alltid lyssnat till tidens
experter och trott att dessa
suttit inne med Sanningen
med stort S. Men finns det
verkligen någon enkel ”sanning? Kanske har vi äntligen
börjat våga inta ett mångdimensionellt synsätt; och inse
att en störning kan ha många
orsaker. Inte minst genom att
det ofta finns olika ingångar
till problematiken; såväl
medicinska/neurologiska som
sociala/psykologiska. I så fall
är mycket vunnet.
STELLAN SJÖDÉN
Gymnasielärare i psykologi
Författare till bland annat ”Psykologi för gymnasieskolan” (Natur och
Kultur) och ”Hjärnan, människan
och samhället” (Författarhuset).
27
