2010-11-10
Bilaga 5
Kommunala samverkansformer - sammanställning
Nedanstående beskrivning är hämtad ur boken ”Kommunala samverkansformer”
1. Inledning................................................................................................................................. 1
2. Kompetens .............................................................................................................................. 2
3. Interkommunala avtal ............................................................................................................. 2
4. Kommunala företag och andra privaträttsliga samverkansformer ......................................... 3
5. Gemensam nämnd .................................................................................................................. 4
6. Kommunalförbund ................................................................................................................. 5
7. Inför samarbetet ...................................................................................................................... 7
Nya regler för landstingssammanläggningar (SOU 2010:77) .................................................. 10
1. Inledning
Samverkan mellan kommuner och landsting har på senare tid blivit allt vanligare. Samtidigt
som kommunernas behov av samverkan ständigt ökar, så har lagstiftningen ändrats på flera
områden för att ge bättre möjligheter till samarbete.
Mellankommunal samverkan kan ske i olika omfattning. Från att kommuner eller
landsting/regioner delar på vissa nyckelfunktioner och specialister till att samordna hela
verksamheten inom en ny gemensam politisk organisation.
Inför beslut om att driva verksamheten i samverkan med andra är det bra att fundera på hur
och i vilken ordning arbetet ska genomföras.
I boken ”Kommunala samverkansformer” redovisas de juridiska möjligheterna till samverkan.
Boken tar upp olika former av samverkan såsom interkommunala avtal, interkommunala
företag, gemensam nämnd, kommunalförbund samt kommunala bolag.
Författarna till boken arbetar på avdelningen för juridik, avdelningen för arbetsgivarpolitik
och avdelningen för ekonomi och styrning på Sveriges kommuner och landsting
1
2. Kompetens
Allmän kompetens och samverkan
Utgångspunkten för bedömning av en kommuns kompetens – det vill säga kommunens
lagliga möjlighet att ägna sig åt en verksamhet – är dels kommunallagen, dels speciallag. För
att en kommun ska kunna samarbete med en annan kommun måste det finnas stöd för
samarbetet i någon kompetensregel.
Specialreglerad kompetens och samverkan
Det finns lagstöd för interkommunal samverkan på flera obligatoriska områden. I allmänhet
rör det sig om olika former för gemensam användning av personal.
Regionsjukvård
Av 9§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår att landstingen ska samverka i frågor
som rör regionsjukvården; det vill säga den sjukvård som samordnas till en enhet med en
sjukvårdsregion som upptagningsområde. Det rör sig här om samverkan mellan huvudmännen
inom samma region i frågor som rör den gemensamma hälso- och sjukvården i regionen men
även om samverkan med landsting utanför regionen, till exempel när det gäller vård inom
sådana specialiteter som inte finns representerade i varje region.
I samverkansavtal med stöd av speciallag drar respektive speciallag upp gränserna för vilka
uppgifter som kan överlämnas. I avtalet bör inom denna ram uppgifterna preciseras. I flertalet
fall handlar det i realiteten om att använda en annan kommuns personal i form av ”utlåning av
arbetskraft”.
3. Interkommunala avtal
Interkommunala avtal är avtal om samverkan mellan kommuner om en viss uppgift och är en
mycket gammal företeelse. Äldre förarbeten, doktrin och praxis har därför fortfarande en viss
betydelse. I det följande redovisas möjligheter och begränsningar i fråga om att använda
civilrättsligt avtal som en samarbetsform.
Kompetensfrågor
Den svenska kommunallagen saknar särskilda regler om interkommunala avtal som
samverkansform. Däremot regleras samverkan i form av gemensamma nämnder och
kommunalförbund.
För kompetensenligheten av interkommunal samverkan enl 2 kap.1§KL gäller att åtgärden får
bedömas utifrån de synpunkter som skulle ha gällt för varje kommun om denna ensam hade
stått för åtgärden. En kommun får inte vidta åtgärder uteslutande eller väsentligen i en annan
kommuns intresse. Inte heller får en kommun betinga sig ett uppenbart otillräckligt vederlag
för sina prestationer. Det ska alltså finnas ett ömsesidigt kommunalt intresse av samarbetet.
Oftast betyder detta att samverkan begränsas till grannkommunerna. Det betyder också att
varje kommuns deltagande bör stå i proportion till det egna kommunintresset.
2
Det kan finnas vissa andra begränsningar i möjligheten att använda det enkla interkommunala
avtalet för samarbete. Om det har angetts i lag att en särskild förvaltningsuppgift ska handhas
av kommunens egna organ, får uppgiften inte överlåtas till en annan kommun utan särskilt
lagstöd. Det betyder principiellt sett att det i fråga om obligatorisk verksamhet krävs särskilt
lagstöd för att få träffa avtal mellan kommunerna om uppgiften.
Utrymme för det enkla interkommunala avtalet är därför i första hand för frivillig verksamhet
eller sådan obligatirisk verksamhet där utrymme ges för andra alternativa lösningar än egen
regi. Exempel på detta är avtal som gemensamt utnyttjande av reningsverk sopstation eller
laboratorium för livsmedelskontroll.
Används det enkla interkommunala avtalet kan man inte heller skapa särskilda gemensamma
förvaltningsorgan. Den kommun som är huvudman för anläggningen – till exempel ett
reningsverk – är den som fattar besluten rörande anläggningen. Den köpande kommunens
inflytande begränsas till avtalet. Om man vill åstadkomma gemensamma beslutsorgan bör
man välja modellen med gemensam nämnd. Något hinder mot att i avtalet skriva in regler om
samråds- eller referensgrupper finns dock inte. En sådan grupp kan dock inte ges beslutsrätt
rörande anläggningen eller institutionen. Det är därför rimligt att anta att man i dessa fall
numera väljer modellen med gemensam nämnd eller kommunalförbund.
4. Kommunala företag och andra privaträttsliga
samverkansformer
Allmänt om kommunala företag
Det förekommer ganska ofta att samverkan mellan kommuner och mellan kommun och
landsting sker i privaträttsliga former, i första hand genom aktiebolag. Också samverkan
genom stiftelser och ideella föreningar förekommer.
Grundläggande förutsättningar för all kommunal företagsbildning – oavsett form – ger i 3
kap. 16§ KL. För det första måste företagets verksamhet ligga inom den kommunala
kompetensen. För det andra får privaträttsliga former inta användas om särskild ordning för
uppgiftens handhavande föreskrivits. Det gäller stora delar av den obligatoriska
verksamheten. För det tredje får en angelägenhet som innefattar myndighetsutövning
överlämnas till ett företag endast om det finns uttryckligt lagstöd för det.
I fråga om helägda aktiebolag och stiftelser som kommunen ensam bildar ska vissa legala
villkor vara uppfyllda enligt 3 kap. 17§ KL.
3 kap. 17§ KL
Om en kommun eller landsting med stöd av 16§ lämnar över vården av en kommunal angelägenhet till
ett aktiebolag där kommunen eller landsting direkt eller indirekt innehar samtliga aktier, skall
fullmäktige:
1. fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,
2. utse samtliga styrelseledamöter,
3. se till att fullmäktige får ta ställning innan sådana beslut i verksamheten som är av principiell
beskaffenhet eller annars av större vikt fattas. Fullmäktige skall också utse minst en
lekmannarevisor i aktiebolaget där kommunen eller landstinget direkt eller indirekt innehar
samtliga aktier. Vad som anges i första stycket gäller när kommunen ensam eller landsting
3
ensamt bildar en stiftelse för en kommunal angelägenhet. Fullmäktige skall även utse minst en
revisor i en sådan stiftelse. Till lekmannarevisor i aktiebolaget eller revisor i stiftelsen ska
fullmäktige utse någon av de revisorerna som enligt 9 kap. 1§ valts för granskning av
styrelsen och övriga nämnders verksamhet.
Styrinstrument i andra företagsformer än aktiebolag
Det är ovanligt att kommuner samverkar i form av ekonomiska föreningar eller ideella
föreningar. Föreningsstämman har dock möjlighet att utfärda bindande direktiv, jämför 6 kap
13§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Även här borde finnas utrymme för
”konsortialavtal” mellan medlemmar.
I handelsbolaget finns stora möjligheter att i bolagsavtalet reglera samarbetet mellan
bolagsmännen.
Stiftelser skiljer sig från ovan nämnda företagsformer i det att den inte är en association, utan
istället består av en självständig förmögenhetsmassa som ska förvaltas. Någon motsvarighet
till bolags-/föreningsstämma finns inte. Det saknas möjligheter att anta ägardirektiv eftersom
en stiftelse inte ägs av någon. Möjligheterna att ändra i stiftelseförordnandet är också mycket
begränsade. I praktiken blir avtal med stiftelsen det enda sättet att styra denna. Avtalet är
dock ingen ensidig handling utan förutsätter att stiftelsen accepterar detta.
5. Gemensam nämnd
Möjligheten att samverka i form av gemensamma nämnder infördes 1997. Det rörde sig då i
stort ett om en rättslig nyskapelse. Före dess hade det enbart varit möjligt att på
arbetslöshetsområdet inrätta en gemensam nämnd för flera kommuner. Fortfarande saknas
domstolspraxis i stort sett. Antalet gemensamma nämnder var från början mycket lågt men
under senare år har formen använts alltmer och i februari 2007 fanns 69 gemensamma
nämnder i landet. Vidare har möjligheterna att bilda en gemensam nämnd mellan kommun
och landsting utvidgats genom lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och
omsorgsområdet. I denna senare form av nämnd finns det möjlighet för landsting och
kommun att samarbeta om uppgifter som inte är gemensamma för de båda huvudmännen.
En gemensam nämnd anses svara mot ett behov att kunna samverka över kommungränsen i
ett offentligrättsligt organ, i vilket alla samverkande parter också behåller ett reellt politiskt
inflytande över den verksamhet som nämnden bedriver. Den gemensamma nämnden bör ses
som vilken kommunal nämnd som helst och de nu gällande reglerna om nämnder i
kommunallagen tillämpas så långt det är möjligt. Det anses också viktigt att inte försämra
medborgarnas insyn och möjlighet att följa och påverka verksamheten i de samverkande
kommunerna och landstingen. Den gemensamma nämnden ingår endast i en av de
samverkande kommunernas eller landstingens organisation (värdkommunen eller
värdlandstinget). Någon ny juridisk person bildas inte. Till grund för den gemensamma
nämnden ska det finnas en överenskommelse och ett nämndreglemente.
4
Den gemensamma nämndens ställning
Av lagen och dess förarbeten framgår att en gemensam nämnd inte ska vara en egen juridisk
person utan ingå i en av de samverkande kommunerna eller landstingen – värdkommunen.
Den bör ses som vilken nämnd som helst. Nu gällande regler i kommunallagen ska så långt
som möjligt tillämpas samt nya särregler skapas endast när det finns ett verkligt behov. Detta
kommer också till uttryck i 3 kap. 3 b § KL.
I förarbetena sägs dock att en gemensam nämnd företräder samtliga huvudmän och ingår avtal
för deras räkning. Det är de samverkande kommunerna eller landstingen som gentemot
externa avtalsparter är ansvariga för att avtal följs och liknande.
Mot bakgrunden av lagbestämmelsen i 3 kap. 3 b § KL kan vi inte finna annat än att
förarbetenas uttalanden om relationen till huvudmannen och till utomstående bygger på en
felsyn. Den gemensamma nämnden har samma möjlighet att ingå avtal eller anställa personal
med mera som vilken annan kommunal nämnd som helst i värdkommunen. Några särregler
på denna punkt har inte införts och behövs inte heller. Om en utomstående vill rikta
civilrättsliga krav på grund av avtal som den gemensamma nämnden ingått, har han att hålla
sig till enbart värdkommunen. En annan sak är att värdkommunen i vissa lägen kan tänkas ha
regressrätt mot övriga samverkande kommuner och att dessa på denna grund möjligen skulle
kunna inta ställning som mellankommande part i en civilprocess.
6. Kommunalförbund
Vad är ett kommunalförbund
Samverkan i ett kommunalförbund har blivit vanligare senare mitten av 1980-talet.
Kommunalförbund är en form för samverkan som kommuner och landsting kan använda för
praktiskt taget vilken kommunal angelägenhet som helst. Kommunalförbundet är en
offentligrättslig juridisk person som har egen rättskapacitet och som till skillnad från den
gemensamma nämnden är fristående i förhållande till sina medlemskommuner. Det har i
mycket samma organisatoriska uppbyggnad som en kommun eller ett landsting. Man brukar
säga att det är sorts specialkommun.
Tanken med kommunalförbund är att kommuner och/eller landsting lägger över sådan
kommunal/landstingskommunal verksamhet på ett kommunalförbund som man vill samverka
om. Kommunalförbundet övertar uppgifterna från sina medlemmar och blir huvudman för
verksamheten med egen budget och räkenskaper. Förbundet har ingen beskattningsrätt men en
rätt att debitera medlemmarna sina kostnader. Medlemmarna har kvar ett yttersta ekonomiskt
ansvar för verksamheten och är skyldiga att täcka brister när förbundet saknar tillgångar för
att betala sina skulder.
Kommunerna avgör själva nyttan med och lämpligheten av att samarbeta i kommunalförbund.
De kommuner och landsting som ska samverka har att enas om förbundsordning som ska
reglera en rad frågor om förhållandena i kommunalförbundet.
Kommunalförbundet kan organiseras antingen med fullmäktige och styrelse eller på ett
enklare sätt med en förbundsdirektion. Kommunallagens besluts- och förfaranderegler gäller i
huvudsak i båda organisationsformerna. Den speciallagstiftning – till exempel skollag, lag om
skydd och olyckor eller hälso- och sjukvårdslag – som kan finnas för de uppgifter som läggs i
ett kommunalförbund blir automatiskt gällande för förbundet.
5
De förtroendevalda i kommunalförbundet har samma personliga ansvar för hur verksamheten
bedrivs som förtroendevalda i kommuner och landsting.
Offentlighetsprincipen gäller kommunalförbund. Allmänheten har alltså samma insyn i
kommunalförbundets angelägenheter som i kommuner och landsting. Förbundets beslut kan
överklagas i samma ordning och omfattning som om verksamheten hade bedrivits i
medlemskommunerna. Kommunalförbundet omfattas av regeringsformens krav på alla
myndigheter om saklighet och opartiskhet.
Kommunalförbundet är en frivillig sammanslutning och kan bildas för bestämd eller obestämd
tid. Medlemmarna har en ovillkorlig rätt att dra sig ur kommunalförbundet oavsett förbundets
varaktighet. Om medlemmarna inte kommer överens om förutsättningarna för utträdet ska
kommunalförbundet likvideras och upplösas.
Reglering av kommunalförbund
Regler om kommunalförbund har tidigare funnits i en särskild lag. Den senaste var lagen
(1985:894) om kommunalförbund. Från och med den 1januari 1998 återfinns reglerna om
kommunalförbund i KL. Förarbetena till de nuvarande reglerna finns i kommunala
förnyelsekommittén betänkande SOU 1996:137. Kommunal samverkan (i det följande kallad
propositionen) och Konstitutionsutskottets betänkande, Ku 1996/97:20.
Syftet med de nuvarande reglerna har varit att göra kommunalförbundsformen mera attraktiv.
Genom att ta in reglerna i KL markeras också att kommunalförbundet är en kommunal
samverkansform som i stor utsträckning bygger på KL:s grundregler. AV 3 kap. 21 § följer att
KL ska gälla i tillämpliga delar. De nya reglerna om kommunalförbund är dessutom mer
flexibla. Kommunalförbundet ska kunna användas både när antalet samverkande kommuner
är litet eller stort, till exempel för samtliga kommuner i ett län.
De ändringar i regelverket som infördes 1998 innebär i korthet bland annat följande:
Färre regler om bildande, vilket gör det enklare att bilda ett kommunalförbund.
Ökade möjligheter att organisera förbundet och ge det arbetsformer som är avpassade
till medlemmarnas och verksamhetens behov.
Förbundsordningen har en betydligt starkare roll än tidigare och möjligheten att
reglera frågor om förhållandet i förbundet har utökats.
Uppgifter som överlämnas till kommunalförbundet behöver inte vara gemensamma för
varje medlem.
Medlemmarnas styrning av och insyn i ett kommunalförbunds ekonomi och
verksamheter har stärkts. Föreskrifter om detta meddelas i förbundsordningen.
Kommunstyrelsen i medlemskommunerna har uppsikt över förbundets verksamhet.
Vidgade möjligheter att ställa interpellationer.
Förbundsmedlemmarna får en ovillkorlig rätt att utträda ut ett kommunalförbund.
Att bilda kommunalförbund
Bildande av kommunalförbund innebär att en ny juridisk person skapas till skillnad mot när
en gemensam nämnd inrättas.
I 3 kap. 20 § stycket KL stadgas att kommuner och landsting får bilda kommunalförbund och
lämna över vården av kommunala angelägenheter till sådana förbund.
6
I princip kan alla former av kommunala och landstingskommunala uppgifter, både frivilliga
och obligatoriska, överlämnas till ett kommunalförbund. Uppgifter som är att hänföra till
myndighetsutövning kan också läggas i ett kommunalförbund. Bland annat på denna punkt
skiljer sig kommunalförbunden från samverkan i bolagsform.
Det är också möjligt att bilda kommunalförbund för samverkan i flera olika frågor. Man kan
överlämna endast en avgränsad del av en verksamhet eller service- och stödfunktioner till ett
kommunalförbund. Ett kommunalförbund får med andra ord ha hand om hela verksamheter
eller geografiskt, funktionellt eller på annat sätt avgränsade uppgifter.
7. Inför samarbetet
Vänta med val av samverkansform
Boken beskriver de olika formerna för samverkan. I inledningen av arbetet är det bra att
känna till de olika formerna men fokusera på vad ni vill åstadkomma och välj sedan den
samverkansform som passar er.
Omvärldsbild
Varje förändring av en organisation bör skapas för längre tid. En beskrivning behövs av de
krav som samhället och medborgarna kommer att ställa på verksamheten i framtiden och hur
den egna verksamheten ska formeras för att möta detta. Om samverkan sker inom större
verksamhetsområde behöver kunskap om utvecklingen inom demografi, ekonomi och
personalförsörjning.
Dra nytta av andras erfarenheter
Det finns erfarenheter av samverkan inom de flesta verksamhetsområden. Denna kunskap är
bra att ha med i underlager till de egna besluten. Men den egna resan är viktig. Lär av andras
lösningar och bygg era förslag på den samlade kunskapen.
Politisk styrning
Tydlig viljeinriktning
Samverkan innebär att det politiska inflytandet för den egna verksamheten kommer att delas
med flera parter. Grundförutsättningen för samverkan är förtroende till tillit mellan parterna.
Det är viktigt att de politiska ledningarna har en tydlig vilja att bedriva verksamheten i
samverkan med andra och att idén tydliggörs och kommuniceras.
Förankra och samlas kring idén om varför samverkan är ett bra alternativ för er. Beslutet om
samverkan kommer att medföra ändrade förutsättningar för personal och organisation.
Använd handlingsutrymme
När samverkansformen är bestämd är det lämpligt att tillsätta en politisk arbetsgrupp som
diskuterar hur den politiska styrningen i överenskommelsen om samverkan ska utformas och
hur budgeten ska tas fram. Det finns ett politiskt handlingsutrymme.
7
I förbundsordningen eller reglementet kan det skrivas in vilken verksamhet som samverkan
avser och om någon del av verksamheten ska stanna hos huvudmannen. Även krav på samspel
med annan verksamhet hos huvudmannen kan anges här. Vidare kan uppsiktsplikten hos
styrelsen kompletteras med regler om hur fullmäktige över tid kan beskriva vilken verksamhet
den vill ha ut av samverkan.
Parterna som samverkar ska komma överens om hur budget ska uppsättas. Exempel finns från
att samverkansorganisationen tar fram förslag till budget till att de tilldelas budget.
Andra frågor som sannolikt kommer att behövs hanteras av politiken berör bland annat
fördelning av platser i nämnd eller direktion, allmänhetens insyn och former för uppföljning
av verksamheten.
Tre viktiga frågor
Vid samverkan är tre frågor särskilt viktiga. Dessa berör personal, lokalisering av verksamhet
och ekonomi. Det är politikens uppgift att hantera dessa. Ta därför tidigt fram en beskrivning
hur förändringar för personalen ska hanteras och en idé om hur ansvar för verksamheten ska
fördelas mellan de samverkande parterna. Tänk på hur budget ska tas fram och hur
kostnaderna ska fördelas i början av arbetet för att senare kunna användas som underlag när
beslut tas om samverkan.
Projektorganisation
Tydlig projektledning
Skapa ett politiskt beslutsorgan med ett tydligt mandat, ledningsgrupp, som effektivt kan styra
arbetet i önskad riktning. Politiken har en uppgift att behålla tempo och förändringsintryck
genom arbetet. Acceptera att man inte kan utreda allt innan man påbörjar förändringen. Utse
ansvariga tjänstemän som ska svara inför den politiska ledningsgruppen. Vem som utses som
ansvarig beror på omfattningen av samverkansarbetet. I kommuner är det normalt högste
chefen och inom landsting/regioner kan det även vara chefen för visst sakområde.
Det är bra med en särskild projektledare. Denna person bör vara fri från egenintresse av
förändringen och det är viktigt att man ger projektledaren ett mandat att verkan inom.
Formulera ett tydligt uppdrag till projektledaren, klara ut rollfördelning och bestäm hur
rapporteringen av uppdraget ska ske.
Projektledaren ska sedan formera de arbetsgrupper som behövs för att utreda och genomföra
förändringen. Ofta finns etablerade nätverk mellan personal inom organisationer som ska
verka. Ta tillvara dessa nätverk och upparbetade kontaktytor. Skapa former för information
och samverkan med arbetstagarnas företrädare.
Externt stöd
Det är viktigt att den egna personalen engageras och genomför förändringsarbetet. Om det
finns behov att ta hjälp av extern konsultinsats kan denna i första hand riktas mot
organisationens stödfunktioner som exempelvis IT, administrativa system och liknande. Vänta
inte för länge med att starta arbetet med dessa grundförutsättningar för verksamhetens
samordning.
Kommunikation
Kommunikationshantering är särskilt viktigt i förändringsprocesser och att arbeta strategiskt
med kommunikation är ett hantverk i sig. Koppla kunskap om kommunikationshantering till
8
projektet i ett tidigt skede. Under arbetet bör denna kompetens finnas tillgänglig för
beslutsfattare och projektledare.
Planera noga och sträva alltid efter att behålla initiativet i kommunikationshanteringen. Det är
negativt för berörda att få informationen via omvägar.
Ta fram och förankra kommunikationsplan. Bygg inte planering kring en strikt tidsaxel utan
planera hur viktiga händelser ska kommuniceras och av vem. Ibland är det politikens
företrädare som ska vara avsändare av informationen, ibland är det chefstjänstemän,
projektledare förvaltningschef eller enhetschef där organisationen ska förändras.
De förtroendevalda har ansvaret att se till att informationsbehovet täcks inom partigrupperna.
De förtroendevalda ska känna sig informerade och delaktiga för att kunna ta ställning till
förslagen i fullmäktige.
Viktiga grupper som behöver information är bland annat berörd personal, förtroendevalda i
fullmäktiges partier, lokala fackföreningar, allmänheten och media.
Organisationskultur
Förtroendevalda och anställda som är berörda av organisationsförändringen är bärare av olika
organisationskulturer som kan förenkla eller försvåra samarbetet. Var medveten om att
kulturskillnader och skapa förutsättningar för kulturerna att mötas i gemensamma nya.
Utmaningar som kan uppstå i samverkansarbetet
Trots den förväntade nyttan med att bedriva verksamhet i samverkan är processen dit inte
alltid fri från komplikationer. Här presenteras några områden som kommuner, landsting och
regioner sannolikt bör hantera i arbetet med att skapa gemensamma organisationer.
Har parterna gemensam värdegrund för samverkansarbetet?
Har parternas olika ambitionsnivåer för den verksamhet som ska drivas i samverkan?
Hur ska mandat fördelas mellan parterna i beslutsorganen, exempelvis gemensam
nämnd eller direktion?
Finns bestämda former för politisk beställning och uppföljning av den verksamhet som
bedrivs i samverkan?
Vilka arbetsgivarfrågor måste hanteras när anställda från olika kommuner eller
landsting samlas i en ny gemensam organisation?
Vilka är de strategiskt viktiga resurserna? Ska de föras över till
samverkansorganisationen eller behålla hos respektive part? Hur hanteras fastigheter
och annan infrastruktur?
Hur säkras möjlighet till insyn hos partier som inte är representerade i det
gemensamma beslutsorganet, för fullmäktigeförsamling, för invånare?
Kan tredje man eventuellt påverka förutsättningarna för samarbetet?
Hur ska arbetsplatserna lokaliseras och fördelas inom samverkansområdet?
9
Nya regler för landstingssammanläggningar (SOU 2010:77)
Utredningen om översyn av statlig regional förvaltning som leds av förre generaldirektören
för Skatteverket, Mats Sjöstrand, överlämnade i dagarna sitt första delbetänkande,
Sammanläggningar av landsting – övergångsstyre och utjämning (SOU 2010:77), till
statsrådet Stefan Attefall. En ny lagstiftning föreslås för att underlätta för kommuner och
landsting att komma överens om ekonomiska frågor när nya landsting ska bildas.
I dag finns ingen lagstiftning för övergångsstyre och utjämning vid bildandet av nya
landsting. När landstingen i Skåne och Västra Götalands län bildades antog riksdagen
särskilda tillfälliga lagar för dessa landsting. Utredningens förslag till permanent
lagstiftning beskriver hur kommuner och landsting ska komma överens om hur effekter av en
enhetlig landstingsskattesats och verksamhetsöverföringar ska regleras ekonomiskt. Det
betyder att lokala och regionala initiativ om en ändrad landstingsindelning kan tas utifrån en
tydligare grund.
Lagförslagen innebär att ett nytt landsting får lämna bidrag till kommunerna i landstinget för
att motverka att landstingsbildningen leder till höjd kommunalskatt. Dessutom får
kommunerna i ett nybildat landsting lämna bidrag till varandra för att utjämna de
kostnadseffekter som följer av en ändrad uppgiftsfördelning mellan landstinget och
kommunerna. Bidragen får bara lämnas under en övergångsperiod.
Läs delbetänkandet Sammanläggningar av landsting - övergångsstyre och utjämning, SOU 2010:77 pdf
10
