Dialog
VINTERN/VÅREN 2015
Att ta ställning – att välja väg
I vårt samhälle finns det många anledningar
till oro. Den ökande främlingsfientligheten och
rekryteringen av unga till extremistiska rörelser
är två sådana. Samtidigt är det fler och fler som
tar ställning och engagerar sig för de positiva
motkrafterna. I detta rika nummer av Dialog
handlar flera artiklar direkt eller indirekt om att ta
ställning, om att välja väg.
Kippavandringarna i Stockholm och i Göteborg blev
stora och strålande uttryck för ställningstagande.
Läs om dem, igen!
Helene Egnells artikel om Improperierna
utmanar alla kristna att fundera över vad som
sägs och sjungs i kyrkorna under påskhelgen och
Günther Liebisch utmanar Svenska kyrkan, sin
egen kyrka, att ta ställning och göra upp med
ersättningsteologi och antisemitism.
Kaj Engelhart uppmärksammar Anna Bikonts
bok Vi från Jedwabne som handlar om en skamfläck
i den polska historien. Denna skildras också i
Vår klass, en pjäs som spelas på Teater Galeasen i
vår och som vi reserverat ett antal biljetter till (se
programmet sid 23).
I Teaterns presentation av pjäsen sägs det att den
är ’nödvändig.’ Varför? Jo, därför att den handlar om
att vara människa, om att här och nu förstå vikten av
att ta ställning.
Samarbetsrådets målsättning och verksamhet
är mer angelägen än någonsin och vi inbjuder varje
människa av god vilja att låta sig berikas genom att
delta i vårt gemensamma arbete.
Vi önskar alla läsare ett gott och välsignelse­
bringande år, ett år av beslutsamt ställningstagande
och hälsar alla varmt välkomna till vårens program!
För Samarbetsrådet för Judar och Kristna
Gunnel Borgegård
Stöd Samarbetsrådet för Judar och Kristna genom att
betala medlemsavgiften!
Medlem kan var och en bli som stöder Samarbetsrådets målsättning och betalar årsavgiften.
För 2015 är den 200:-. Studerande, pensionär och arbetslös betalar 140:-.
Samarbetsrådets plusgironummer är 441 10 55-9.
>>> Omslagsbild: Från kippavandring vid Stora Synagogan i Stockholm 31 augusti 2014. Foto: Kaj Engelhart
2
dia log | vinter n/vår en 2015
Dialog
vintern/våren 2015
Dialog är medlemstidning för Samarbetsrådet för Judar
och Kristna, och kommer ut några gånger per år. Här
presenteras vår verksamhet, diskuteras judiska och
kristna trosfrågor och informeras om religionsdialog.
Redaktionskommitté
för detta nummer av Dialog är Gunnel Borgegård, Helene
Egnell, Kaj Engelhart, Annebelle Gyllenspetz och Lars
Söderholm.
Tidningen är tryckt i Sverige 2014 av JustNu i Uppsala.
Samarbetsrådet för Judar och Kristna
grundades 1979 och är en del av The International Council of
Christians and Jews, ICCJ.
Målsättningen är
• att fördjupa kunskapen om judendom och kristendom
• att motarbeta varje form av förföljelse, diskriminering
och hatpropaganda
• att verka för ökad respekt för och uppskattning av
varandras andliga och kulturella traditioner
Verksamheten består av
• föreläsningar, studiecirklar, gudstjänstbesök och aktiviteter
för att påverka den allmänna opinionen
• internationella konferenser som anordnas av ICCJ i samarbete
med någon nationell förening
Lokalavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Lund-Malmö,
ansvarar för Samarbetsrådets programverksamhet.
För ytterligare information
Gunnel Borgegård, Luthagsesplanaden 3B, 752 25 Uppsala. Tel:
018-26 24 20; 0708-18 48 08. E-post: [email protected]
Johanna Boksjö, Hagaborgsvägen 3, 247 45 Torna Hällestad.
Tel: 0708-86 61 77. E-post: [email protected]
Annebelle Gyllenspetz, Allmänna Vägen 11, 414 60 Göteborg.
Tel. 0707-69 88 88. E-post: [email protected]
Information om Samarbetsrådet finns även på hemsidan,
www.samarbetsradet.se samt på facebook.
dia log | vinter n/vår en 2015
Improperierna
och Guds vägar
Att välja väg
Utforska läran och
utforska den omigen!
Om att ta sin
historia på allvar
En svensk
framgångssaga ...
Kippavandringar
Levande konferens
– om döden
Fråga prästen
Därför är jag med
i Samarbetsrådet
Ofromma
bibeltolkningar
Åka skridskor
i Warszawa
Barmhärtighet
Nytt ljus på
försoningsläran
4
6
8
9
10
11
14
15
16
18
20
21
22
3
Improperierna
och Guds vägar
Kyrkomötet har beslutat att Guds vägar,
samtalsdokumentet om judisk-kristna relationer,
ska aktualiseras i Svenska kyrkans församlingar.
Kanske kan det leda till att fler vågar ta till
sig den smärtsamma insikten om den sekulära
antisemitismens rottrådar i kristen liturgi och
förkunnelse.
Hur blir det på långfredagen i år, kommer jag att
kunna vara kvar hela gudstjänsten eller måste jag
som förra året gå i förtid? Innan Improperierna,
närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar,
hade jag varit tvungen att ta en diskussion med
tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra
ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans
antijudiska tradition, och jag kände att jag inte
riktigt orkade ta den fajten igen.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång
med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans lång­
fredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker
tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi
tänkta förebråelser mot folket för att det belönat
hans välgärningar med lidande, och eftersom den
anspelar på händelser i Gamla Testamentet blir
4
effekten att det är det judiska folket som anklagas
för att ha dödat Jesus.
När jag påpekar detta ställer sig många
oförstående, eller blir väldigt upprörda. ’Jag
uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att
det är mig som förebråelserna riktas emot’, säger
de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi
framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de
senaste 70 åren.
Den historiska skulden
Men deras verkningshistoria ser annorlunda ut. De
är del av en tradition där kristna efter långfredagens
gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade
judar, brände deras hem och synagogor, som straff
för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske
citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude
som ’hädar’: ’Jag skulle slå honom i ansiktet och
med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag
tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det
då inte tillåtet att döda den som hädar?’ Jo, han sade
faktiskt så.
Enbart denna historiska skuld, som till stor del är
bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde
dia log | vinter n/vår en 2015
vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur
gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att
texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar
ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är
visserligen fullt av förebråelser mot det judiska
folket för att de bryter mot Förbundet,
men när kristna kopplar ihop denna
interna självkritik med Kristi
lidande och död blir det helt fel.
Även om jag identifierar mig
med dem som har syndat, så är
det judarna som är bilden
för syndaren. Och det präglar
undermedvetet min bild av judar.
Debatt i Kyrkomötet
Varför väcker det så starka
känslor att peka på
antijudiska teman i
Improperierna och
andra delar av vår
liturgi och
psalmskatt?
Ett skäl kan vara att
det är svårt att
erkänna att något som
är vackert också kan vara ont.
Improperierna i Palestrinas tondräkt
är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt
inre, som för många är förknippade med djupa
andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna
förknippas med något så destruktivt som
judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta
in. Och det leder också till insikten att det finns
mycket i vår tradition som vi måste göra upp med.
’Vad blir kvar?’ är frågan som väcker ännu större
oro.
Det var en fråga som ställdes i debatten i
Kyrkomötet i höstas, om biskop Åke Bonniers
motion om att motverka ersättnings­
teologi och antijudiska teman i
förkunnelsen i Svenska
kyrkan. I motionen föreslog
han bl
a en översyn av
Evangelieboken, så att inte
sammanställningen av texter
skulle locka predikanten till
ersättningsteologiska
tanke­
gångar. I debatten blev det tydligt att
många värjde sig mot insikten att den
sekulära antisemitismen har
kraftiga rottrådar i kyrkans
antijudiska förkunnelse och
praktik genom århundradena.
Den delen av motionen
bifölls inte, men det gjorde
den del som handlade om
att aktualisera dokumentet
Guds vägar.
Förhoppningsvis
leder detta till att
fler blir redo att göra
upp med kyrkans antijudiska arv! En
viktig uppgift för Samarbetsrådet är att
uppmuntra till studium av Guds vägar
(som finns på Svenska kyrkans hemsida) och
ICCJ:s dokument som återfinns i Samarbetsrådets
publikation I vår tid!
Helene Egnell
Information om Samarbetsrådet finns även på vår hemsida,
www.samarbetsradet.se samt på facebook.
dia log | vinter n/vår en 2015
5
Att välja
I Dialog – Våren 2014 skriver Helene Egnell om
hur en grupp samtalat om ICCJ:s dokument Tid för
förnyelse, som publicerats i Samarbetsrådets häfte I
vår tid. I detta häfte presenteras också dokumentet
Guds vägar, som antagits av Svenska kyrkans
kyrkomöte. Prästen Günther Liebisch har antagit
Helene Egnells uppmaning att studera dokumentet
och skickat ett tänkvärt bidrag, som vi tyvärr blivit
tvungna att förkorta.
Så här skriver Günther Liebisch: ’I dokumentet
[Guds vägar] tar man avstånd från uttalanden av
Martin Luther genom att säga ”Vi lutheraner har fått
vårt namn och mycket i vår förståelse av den kristna
tron från Martin Luther. Vi kan dock inte acceptera
eller skriva under på de våldsamma attacker som
reformatorn gjorde på judarna. ”’
Inför Reformationsjubileet
Inför Reformationsjubiléet 2017 finns det viktiga
frågor att ställa. Den övergripande frågan rör
ursprunget till judendomens och kristendomens
olika vägar. Vad var orsaken till skilsmässan mellan
de båda? Och vad var orsaken till judeförföljelsen
fram till Shoa? Var inte Jesus och apostlarna
inklusive Paulus varit judar?
Vem äger arvet? Vem äger löftesorden? Paulus är
tydlig i Rom.9:4 f. I centrum av en kristen Israeldefinition står det gudomliga löftet till Guds folk.
Och Israel är den gemenskap som lever av löftet som
det gudomliga ordet ger.
Ersättningsteologi
Martin Luther. Porträtt av Lucas Cranach
6
De som påstår att det gamla förbundet ersatts av
det nya förbundet lägger beslag på löftesorden till
Israel. Att erkänna Israels existensberättigande som
Guds folk och bärare av Guds löfte får följder för det
kristologiska svaret på frågan vem Jesus var!
Under de senaste årtiondena har många teologer
och forskare försökt att komma ifrån gamla
destruktiva antiteser som lag – evangelium, tro
– gärningar. Man har fått upp ögonen för lagens
dia log | vinter n/vår en 2015
väg
betydelse redan i Tenach (Gamla Testamentet).
’Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver
Mose: Den människa som håller buden skall leva
genom dem’, Rom 10.5. Här är lagen inte döden
utan livet. Även lagen kan vara ett medium för en
Gudserfarenhet, för hans närhet och omsorg.
Rättfärdiggörelsen genom tron allena
Förståelsen av ’sola scriptura’ / läran om rättfärdig­
görelse genom tron allena måste förklaras ur den
kontext som gällde för Jesus, apostlarna och för
Paulus. Det gäller också förståelsen av bergspredikan
i Matteus 5–7 med en lång protestantisk tolknings­
tradition då den första tanken i samband med
bergspredikan är orden ur Psalm 130: ’Om du lade
synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå?’ I
en annan tolkningstradition fastställer man bara
omöjligheten att leva enligt dessa budord i det
normala livet!
Kyrkofäderna och Israel
Det är nödvändigt att göra upp med kyrkofäderna
som Chrysostomos, Melitto av Sardes och
Augustinus, ty enligt dem är det nu existerande Israel
ett misstag även om det politiska Israel naturligtvis
inte kan likställas med ’Guds vilja’.
Martin Luther
Med all respekt för Martin Luther måste vi tydligt
se den stora skillnaden mellan 1523, då Luther
försvarade judarna, som vägrade att bli kristna, och
1543, då han helt spårade ur i sina skrifter. Luther
dia log | vinter n/vår en 2015
själv yttrade sig tidigt på följande sätt: ’Hellre skulle
jag bli en gris än en kristen när jag ser hur de kristna
behandlar judarna’. Dock blev Luther besviken över
att alla judar inte lät döpa sig! När han 1543 skriver
hatiskt mot judarna, gör han det på ett sätt som
väl skulle kunnat tjäna Himmlers anvisningar till
Kristallnatten 1938!
Tolkning och undervisning
Att bearbeta allt detta borde vara den förnämligaste
uppgiften för en teologisk fakultet och för en
institution som det Svenska teologiska Institutet i
Jerusalem, att utforma den teologiska utbildningen
så att den får trovärdighet efter sekler av kristet
makt- och prioritetsanspråk!
Naturligtvis är det smärtsamt att ta itu med den
egna kyrkans historia med all dess antisemitism, men
det är en förutsättning för att rusta en evangeliskluthersk kyrka i Sverige för en ny tid, sannolikt som
en minoritetskyrka med många utmaningar.
Tyska Institutet Kyrkan och Judendom
Det tyska Institutet Kyrkan och Judendom i Berlin
med professor Peter von der Osten-Sacken gör ett
mycket viktigt arbete med genomgång av kyrkans
liturgier, trosbekännelser och texttolkningar och
inbjuder till ett samarbete mellan de lutherska
kyrkorna inför Lutherjubileet 2017.
Günther Liebisch
bearb. Gunnel Borgegård
7
Utforska läran
och utforska den omigen!
Krister Stendahls oerhört viktiga bidrag till judisk-kristna relationer
Professor Mary C Boys, som höll 2014 års Krister
Stendahl-föreläsning, tog sin utgångspunkt I ett
tänkespråk i Mishna Utforska Läran och utforska
den omigen, allt finns i den. Betrakta den och
bli gammal och grå över den, ty det finns ingen
bättre måttstock än den (Pirke Avot 5.25). Vad
ville hon säga med detta?
8
Gunnel Borgegård
Foto: Helene Egnell
Mary Boys ville betona vikten av att vända och
vrida på texten (på engelska turn it – Torah – and
turn it again ...) för att finna nya sätt att förstå den.
Att göra det är en helig uppgift.
Det gjorde Krister Stendahl; han vände och vred
på de heliga texterna, framför allt på de paulinska
breven, och det ledde till att många forskare och
teologer fick upp ögonen för nya tolkningar av
framför allt Paulus-texterna.
Han skrev mycket om kvinnor och om judar.
När han blev tillfrågad om varför han gjorde det,
svarade han att den kristna tolkningstraditionen
inverkat negativt både på synen på kvinnor och på
judar. Därför ville han vrida och vända på texterna
för att se om det fanns andra sätt att tolka dem.
Stendahl ifrågasatte och omvärderade mycket
då det gällde synen på Paulus och på tolkningen
av hans teologi. Han motsatte sig den traditionella
tolkningen att Paulus blev omvänd på vägen
till Damaskus. Nej, Paulus fick en kallelse, ett
nytt uppdrag. Gud, som skapat både judar och
hedningar, kallade Paulus att bli hedningarnas
apostel utan att det för den skull var frågan om en
omvändelse.
Jag tror att alla kristna lyssnat till predikningar
och framställningar, där fariséerna får utgöra
kontrast till Jesus och hans budskap. Fariséerna
får representera den mörka, stränga och hårda
lagrättfärdigheten medan Jesus står för den ljusa
och befriande nåden. Att detta har påverkat kristna
i synen på judendom och judar är ett faktum.
Lämna plats för helig avund! är ett uttryck som
Krister Stendahl myntat och som fått stor betydelse
i religionsdialogen. Med helig avund menade han
att människor av annan trostradition själva ska
beskriva sin tro och att man ska jämföra det bästa
i sin egen tro med det bästa i den andres. På det
sättet kan man börja förstå den andres tradition
och tro och se kraften och skönheten i en annans
övertygelse och göra det utan att själv ta över den
och göra den till sin egen.
Professor Boys intressanta föreläsning kan läsas i
sin helhet på Centrum för religionsdialogs hemsida
www.centrumforreligionsdialog.se – klicka på
’Krister Stendahl Memorial lecture’
Mary Boys föreläsning var den sjätte I raden av Krister Stendahl
Memorial Lectures. Föreläsningarna arrangeras av Centrum för
religionsdialog i Stockholms stift och av Paideia.
Krister Stendahl var bl a professor vid Harvard Divinity
School och biskop i Stockholm 1984–88. Under biskopstiden var
han också ordförande i Samarbetsrådet för Judar och Kristna.
dia log | vinter n/vår en 2015
Om att ta sin historia på allvar
Med pompa och ståt och i närvaro av Polens och
Israels presidenter invigdes det magnifika ’Museet
för de polska judarnas historia’ i Warszawa den 27
oktober. Utställningen täcker tiden från de första
judiska besökarna i Polen på 900-talet till fram till
vår egen tid. Men museet vill också vara ett slags
judiskt kulturcentrum som ger kunskap om judiskt
liv och judisk religion och kultur och som aktivt deltar
i det kulturella och intellektuella livet och samhället
i Polen av idag. Museet organiserar konferenser
och debatter, utbildning och skolundervisning,
konserter och teater, författaraftnar och filmkvällar.
Det behövs. Ingen lär förneka att det finns
nationalistiska, antijudiska och revisionistiska
röster i Polen, precis som i andra länder i Europa,
fast mera flagrant här eftersom nazisternas jude­
utrotning drabbade Polen värst med dess stora
judiska befolkningsandel. Den allmänna opinionen
är stadd i förändring och i det offentliga livet
är intresset stort för den judiska delen av polsk
historia. Men många har svårt för avslöjandena om
polsk medverkan i Holocaust och bemöter varje ny
uppgift eller påminnelse om skamliga historiska
fakta med aggressivt försvar.
Ungefär samtidigt med museiöppnandet utkom
den svenska översättningen av en tjock reportageoch faktabok kring massmordet på judar i den polska
byn Jedwabne den 10 juli 1941. Vi från Jedwabne
heter den och går på djupet med vad som egentligen
hände när flera hundra judiska bybor brändes inne
i en lada av sina ickejudiska grannar. Författaren,
Anna Bikont, har gått igenom arkivalierna och
litteraturen och spårat upp över- och efterlevande
till både offren och förövarna. Smärtsam läsning
om våld och förnekelse, brott och förträngning,
halsstarrighet och förakt, och så några exempel på
hjältemod och rättfärdighet.
Massakern i Jedwabne finns med på museet i
Warszawa, fast nedtonad och förvånansvärt och
skickligt oprovokativ. Vad som inte finns med
där, men i boken, är kyrkans roll i agitationen mot
judarna. När Bikont gör sina efterforskningar på
platsen bemöts hon ovänligt, oförsonligt, hatiskt
av präst och troende. Lika hatiskt som den kyrkliga
pressens kampanj mot judarna från tiden före andra
världskriget. Som katolik idag förundras man över
hätskheten och oviljan att göra upp med fördomar
som att ’judarna mördade vår Herre, skändar
hostian, mördar kristna barn’ och så vidare.
Det finns antisemitism i Sverige också. Den
skulle behöva kartläggas och åtgärdas. I avvaktan
på det rekommenderas besök på museet i Warszawa
och läsning, om än plågsam, av Vi från Jedwabne.
Nyttigt även för oss.
Kaj Engelhart
Foto: Kaj Engelhart
Anna Bikont, ’Vi från Jedwabne’
Övers. Irena Grönberg
Bokförlaget Atlas, 2014
478 sidor
dia log | vinter n/vår en 2015
9
En svensk
framgångssaga ...
De byggde det moderna Sverige – om judiska företagare och filantroper
En svensk framgångssaga ... är namnet på Judiska
museets senaste utställning i Stockholm. Den
handlar om hela den judiska invandringen till
Sverige. Som den förste juden i Sverige brukar
Aaron Isaac räknas. Han kom hit 1774.
När jag var på museet senast skulle just en skolklass
tas emot för föredrag, frågor och guidning.
Ungdomarna fick ta en titt på utställningen innan
föredraget började. De började med att öppna
glänsande luckor med frågor som: Finns det många
judar i Sverige? Varifrån kom de svenska judarna?
Bodde det judar i hela Sverige?
Nej, judar hänvisades efter sin ankomst först till
Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona
och till Marstrand. Efter 1860 fick såväl judar
som var födda i Sverige som invandrade judar bo i
hela landet under förutsättning att de var svenska
medborgare.
En ytterst informationsrik och vacker katalog
kompletterar utställningen. Här beskrivs så väl de
rika som de fattiga judarna. Det senare känns särskilt
viktigt, då de ofta försvinner i det vanliga samtalet
och så blir den judiska historien lätt förvanskad och
fördomsfull, vad gäller yrkesval och framgång.
De fattiga judarna nämns alltså också i katalogen.
10
De bosatte sig i stor utsträckning i Nöden i Lund
och på Klippgatan i Stockholm. Till Nöden kom
judarna till stor del från Litauen och till Klippgatan
från Polen och Ryssland. Männen från Nöden
var framförallt gårdfarihandlare. De tidigare
invandrarna hjälpte nykomlingar att integreras
med samhället utanför.
Tappa inte bort denna del i utställningen med en
man (gårdfarihandlare) sittande på en pall.
I utställningen och i katalogen beskrivs även
många lyckosamma judiska familjer som familjerna
Leja och Sachs. Familjen Leja sålde modevaror
och Josef Sachs grundade varuhuset NK efter
kontinentala förebilder. Bankmän och mecenater
nämns också.
På museet visas tre filmer i anslutning till
utställningen. En av dem handlar om invigningen
av NK i närvaro av Gustav V, ett stolt ögonblick för
Josef Sachs.
Här har jag bara nämnt en liten del av vad som
visas. Utställningen är så innehållsrik och välgjord
att man redan funderar på var den kan visas
permanent. Mitt råd till alla är förstås: Gå och se
den långt före den 31 augusti 2015.
Hanna Feist-Wechselblatt
dia log | vinter n/vår en 2015
Kippavandringar
har blivit vanligare i takt med det ökande antalet antisemitiska angrepp. Judar och
icke-judar – många vill markera sin solidaritet och sitt stöd för att judar i Sverige ska
kunna visa vilka de är utan att bli trakasserade. I Stockholm ägde vandringen rum
den 31 augusti och i Göteborg den 21 september.
Foto: Annebelle Gyllenspetz (Göteborg, nedan) och Kaj Engelhart (Stockholm, nästa sida)
dia log | vinter n/vår en 2015
11
12
dia log | vinter n/vår en 2015
dia log | vinter n/vår en 2015
13
Levande konferens – om döden
’Mer kunskaper, mer upplysning, mera insikter om
skillnader och likheter skulle skapa en fredligare
samvaro på jorden’. Den insikten lyfte en av
deltagarna på konferensen ’Döden, döden, döden –
och livet’ fram i sin utvärdering.
Konferensen var den sjunde i raden på temat
’religionsdialog i genderperspektiv’, och den
hölls i Allhelgonahelgen på Sigtunastiftelsen.
Genderperspektivet var kanske inte lika tydligt som
i tidigare konferenser, som behandlat mat, kläder,
övergångsriter mm, utan fokus låg mera på att lära
känna seder och bruk kring död och begravning
inom judendom, kristendom och islam.
Att det finns många likheter mellan judiskt
och muslimskt omhändertagande av de döda blev
tydligt i begravningsentreprenören jasmin Alis
och medlemmen av begravningssällskapen Chevra
Kadisha Renée Hirschfelds presentationer. Prästen
Birgitta Söderberg lyfte fram hur begravningsseden
i Svenska kyrkan befinner sig i förändring.
Gränsöverskridande gråt
Kvinnoperspektivet blev särskilt tydligt i
Liisa Matveinens föreläsning om de karelska
gråtsångerskorna – en tradition som nästan är
försvunnen, men väcks till liv i nya former, något
som Liisa själv gav prov på i en suggestiv
sång i en mörklagd föreläsningssal.
Den karelska traditionen har
motsvarigheter på andra håll i
världen. De tre shi’amuslimska
deltagarna slogs av likheten mellan
den karelska traditionen och den
shi’itiska, där sorgeritualer har en
mycket framträdande plats. Vi fick
också prov på en shi’itisk ’gråtsång’
på video.
Ann-Britt Sörensen, som forskar
14
om kyrkogårdar, tog också med kvinnoperspektivet,
genom att visa några gravstenar där kvinnor framstår
som subjekt och inte bara ’hustru’ till mannen
vars namn och titel står högst upp på stenen. Hon
påpekade också att kvinnliga landskapsarkitekter
tycks rita kyrkogårdar med organiska former som
kontrasterar mot de räta linjerna i den dominerande
arkitekturen som män format.
Att välja livet
Eva Aperia, pedagog i Judiska församlingen, talade
om hur man ser på döden och vad som händer efter
den i judisk tradition. I sitt mycket innehållsrika
föredrag konstaterade hon att spekulationer om
livet efter detta inte har någon framträdande roll
inom judendomen, även om de finns där. Det
viktiga är att ’välja livet’ (5 Mos 30:19) och leva ett
gott och anständigt liv här och nu!
Konferensens sista föredrag handlade, som sig
bör, om den innevarande helgen: etnologen Birgitta
Meurling berättade om hur seden att tända ljus på
gravarna växte fram under 1900-talets andra hälft.
’Var vill du bli begravd?’ var den inledande frågan
som alla fick presentera sig med. En dyster fråga, kan
tyckas, men den öppnade för personliga små glimtar
som gjorde att stämningen under det dryga dygn som
konferensen varade blev ljus och mycket levande.
I utvärderingarna gavs många uppslag till
teman för kommande konferenser, så
förhoppningsvis blev detta inte den
sista i serien. Arrangörer var Centrum
för religionsdialog i Stockholms
stift, Samarbetsrådet för judar och
kristna och studieförbundet Sensus i
samarbete med Sigtunastiftelsen.
Helene Egnell
Foto: Ann-Britt Sörensen
dia log | vinter n/vår en 2015
Fråga prästen
Här svarar präster och rabbiner på läsarnas frågor.
E-posta din fråga till Gunnel Borgegård, [email protected]
Fråga: När Jesus hänger på korset, ropar han
innan han dör ’Min Gud, varför har du övergivit
mig?’ Varför? Han har ju uppfyllt Guds plan och
dött för att frälsa människorna. Då borde han
väl istället ha ropat: ’Nu har jag fullgjort mitt
uppdrag.’
Svar: Eftersom Markusevangeliet med stor
sannolikhet är det äldsta av evangelierna, är det
intressant att Jesu lidande och ångest där får störst
utrymme. Lukas- och Johannesevangelierna som
är yngre saknar detta ångestrop.
Idag bygger många, inte minst Svenska kyrkan,
sin teologi på den bild av Jesu mänskliga sida och
det lidande som Markus förmedlar. Varför har detta
lidande blivit så viktigt?
I Gamla testamentet kommer Gud till
människan i form av ord, Torah, och i form av
ande, Shekhina. Redan Job riktar dock kritik mot
detta och anser att det inte är tillräckligt. Job vill
få ett tydligt bevis på att Gud, helt väsensskild från
människan, evig och utan begränsningar, inser
vad det är att vara människa.
Gud måste därför gå in under människans
livsvillkor och stanna kvar där.
Tanken på Jesus som Guds inkarnation växer
fram ur detta behov. Därför behöver Jesus vara
både Gud och människa, helt och hållet ett
uttryck för Gud och samtidigt människa med alla
begränsningar.
Därför är scenen i Markusevangeliet så central.
Endast om Gud själv i Jesu gestalt känt dödsångest,
svettats blod och hängt på ett kors och förlorat
tron på Gud, endast då kan vi vara säkra på att
Gud står vid sitt löfte att alltid vara med oss, hos
oss och i oss.
dia log | vinter n/vår en 2015
För människor som befunnit sig i dödens
skugga har detta vuxit till en sammanfattning av
själva meningen med tron på Gud.
Med det barn som just dött i kuvösen, med den
dotter som avlidit i aids och packats ner i en svart
sopsäck, med den man som avrättats av terrorister,
med alla som gick in i duschrummen i Auschwitz,
med den åldring som dött ensam i sin sjukhussäng,
med dem som drogs ner i djupet av Tsunamin,
med dem alla har också Gud varit och dött.
Den förtvivlan och det mörker de känt, har
också Gud känt. När kyrkan säger att Jesus dog för
människans frälsning, handlar det just om detta.
Att Gud känner lidandet i sin egen kropp och
inte överger någon i smärtan, i förnedringen, i
döendet; det är själva löftet om Guds ständiga
närvaro som hela bibeln är full av och som i
detta rop på korset får sitt mest konkreta och
oåterkalleliga uttryck.
Om Jesus ropat att nu var allt klart, hade han bara
varit en superhjälte. Storheten i Markusevangeliet
är att Jesus är helt och hållet människa.
Först när det gudomliga blivit mänskligt kan
människan bli gudomlig.
Själva döendet blir till transformationspunkten
då det gudomliga blir mänskligt och det mänskliga
blir gudomligt.
Därmed innebär frälsning inte att räddas från
livet utan till livet, ett liv i vilket lidande, död och
uppståndelse är en del.
Därför måste Jesu ropa ut sin ångest på korset.
Därför måste ett kort ögonblick Gud förlora
tron på Gud.
Ulf Lindgren
Präst i Storkyrkan
15
DÄRFÖR ÄR JAG MEDLEM I SAMARBETSRÅDET FÖR JUDAR OCH KRISTNA
Religions- och
kulturmöte – en
tillgång i samhället
Jag hade
När jag, en tidigare gymnasielärare och förlags­
redaktör, blev tillfrågad om jag ville bli medlem i
styrelsen för Samarbetsrådet för judar och kristna
visste jag mycket lite om föreningens verksamhet. Jag
visste nästan bara att föreningen fanns.
Kväll, kanske 1950, i vårt kök i Sundbyberg. Vid
bordet jag och tre andra: min mor, jesuitpater
Hans Krabbe och fröken Staripolski från Polen,
rabbindotter, min nya barnflicka. Vi äter kvällsvard,
det talas om Gud, om judisk tro och kristen, och jag
lyssnar och njuter av stämningen...
Då kan man ju fråga sig varför jag lät mig väljas in i
styrelsen och deltar i föreningens arbete. Visserligen
förstod jag att föreningen önskade ytterligare en
judisk representant i styrelsen men mer avgörande
var naturligvis föreningens arbete och mål.
Tyvärr har ju de senaste åren bevisat att föreningens
arbete är mycket viktigt och att kunskapen om
religiösa minoriteter i Sverige är alldeles otillräcklig
(den judiska gruppen t.ex. består endast av ca 18 000
personer i hela Sverige). Alltför liten information
och kunskap om minoritetsgrupper sprider med stor
lätthet fördomar. Dessutom är det ju alltid svårare att
klara kontakten med en grupp som har andra vanor,
annan kulturell bakgrund, annan religion, ibland
annan språklig bakgrund än majoriteten i samhället.
Min erfarenhet är att Samarbetsrådet prioriterar
just dessa utanförskapsproblem även om det är svårt,
mödosamt och kräver mycket tålamod. Vi bjuder in
intressanta och kunniga talare, ordnar seminarier
och någon gång filmafton, allt för att stimulera
”möten” mellan olika religioner. Min önskan är att vi
skall visa hur lika vi är och samtidigt hur spännande
och intressant en annan religion och kultur i
samhället är, ja att det till och med är en tillgång.
Hanna Feist-Wechselblatt
16
Min invandrade katolska mor hade massor med
judiska vänner. Emsheimer och Simon, Lövenherz
och Warburg, Frankenstein och Székely, så
hette familjerna vi umgicks med, vid sidan om
söndagsmässorna i Sankta Eugenia i Stockholm.
Lagom religiöst, både från mammas sida och
vännernas. I mammas bokhylla stod böcker av
Schalom Asch, Martin Buber, Edith Stein. Jag hade
tur.
På läroverket var jag som katolik och en
judisk klasskamrat ’befriade från skolans
kristendomsundervisning’. På håltimmarna satt vi
uppflugna i en fönstersmyg i korridoren och förde
intressanta samtal, inte nödvändigtvis religiösa,
medan de andra matades med protestantisk
kristendom. Vi kände oss privilegierade och är
fortfarande vänner.
Så när jag 1981 for till Sigtuna för att skriva om
ICCJ-konferensen ’Tro och teologi efter Auschwitz’
i Katolsk Kyrkotidning, blev det en återkoppling
till något i mitt liv som gjort paus ett par årtionden.
Människorna, ämnet, tankarna, känslorna kändes
nära, och jag blev kvar. I Samarbetsrådet för Judar
och Kristna, småningom i dess styrelse, efterhand i
redaktionen för Dialog.
dia log | vinter n/vår en 2015
Därför betyder Samarbetsrådet tillgång för mig
till nya impulser i en gammal relation. Mötet med alla
dessa blandade och brokiga människor stimulerar
mig, judiska och kristna, och programmen också.
Styrelsens resa till Israel för några år sedan var en
höjdpunkt, samtalen där med olika tänkande och
handlande profiler oförglömliga. ICCJs årskonferens
i Kraków härom året lät mig upptäcka en bok av en
amerikansk maggid, Yitzhak Buxbaum, vars ’Jewish
Tales of Mystic Joy’ följer mig kontinuerligt (han
har också skrivit fint om Baal Shem Tov och ’Jewish
Tales of Holy Women’).
Buxbaum vill väcka sina judiska läsares
medvetande om Guds närvaro i människans liv,
varje stund och ögonblick, och den andliga glädje
som uppstår ur det medvetandet. Han berättar
otaliga historier om hur det kommer till uttryck, och
kommenterar och fördjupar med egna reflektioner.
Att träna sig i att ständigt ’leva i Guds närvaro’ är
också kristna mystikers väg till gudsgemenskap, och
även beskrivet i sufisk mystik. Ett fantastiskt projekt.
Som katolik har jag lyckan att tillhöra en kyrka
med en klok religionsteologi som jag känner mig
hemma i. Andra Vatikankonciliet, som formulerade
den, följde jag som student i Vatikanradions
kvällssändningar på olika språk, inte minst
processen kring ’Nostra Aetate’. Vilket liv, vilken
dynamik, vilken process fram till det nya ansikte
kyrkan visade upp. Mer och mer kunde jag identifiera
mig med konciliebiskoparnas – världskyrkans –
öppenhet, det goda sinnelaget, optimismen, inte
minst gällande relationen till judarna och människor
dia log | vinter n/vår en 2015
Foto: Tina Sundström Engelhart
tur ...
i andra religioner. Där är jag nu, också i min uppgift i
den katolska Kommissionen för interreligiös dialog.
Samarbetsrådet måste kämpa mot antisemitism
och annan rasism och xenofobi, i våra egna kretsar
och utanför. Studiet av kristen antisemitism i höstas
kändes angeläget och väckte intresse. Fast de som
mest behöver kunskap och hjälp att granska sin
hållning förstås inte kommer. Det behövs finurliga
idéer och metoder för att nå dem, och det är också
en uppgift.
Men Samarbetsrådet behövs också som en sorts
värmestuga där vi får lära av varandra, umgås
familjärt och dela våra minnen av, tankar om och
utmaningar i vår andliga, kulturella och historiska
släktskap över religionsgränsen. Fler yngre kristna
och judar borde upptäcka att vi finns. ’Mir sennen
do’, sade en invigningstalare på Museet för de polska
judarnas historia i Warszawa nyligen, ’vi är här’ på
jiddisch. Vi med!
Kaj Engelhart
17
Ofromma bibeltolkningar
De gick, de två, tillsammans.
’Pappa?’ sa Isak till sin far Abraham.
’Ja, pojken min?’ svarade Abraham.
’Vi har eld och vi har ved, men var är
lammet som vi ska offra?’
Foto: © A lejandro Groenewold [cc –bilden är redigerad]
’Gud kommer nog att välja ut brännoffer­
lammet, pojken min’, sa Abraham.
Och de fortsatte att gå, de två,
tillsammans.
Detta är Lina Sjöbergs översättning i Ofromma
bibeltolkningar av några centrala verser i Genesis
22.
I Bibel 2000 lyder samma verser:
’Far’, sade Isak. ’Ja, min son’, svarade Abraham.
Isak sade: ’Här är eld och ved, men var är fåret som
skall offras?’
’Min son’, sade Abraham, ’Gud utser åt sig det får
som skall offras.’ Så gick de båda tillsammans.
Abraham och Isak kommer mänskligt nära i
Lina Sjöbergs översättning, deras sårbarhet blir
tydlig. Berättelsen får också något av en folksagas
stämning. Bibel 2000 är mer distanserande.
Lina Sjöberg är författare och teologie doktor med
18
inriktning mot bibelvetenskap. Hon disputerade
2007 på avhandlingen Genesis och Jernet. Ett möte
mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns
berättelser. Här undersöker hon den centrala roll
Genesis 16 och 21, berättelsen om Abraham, Sara
och Hagar, spelar i Didriks, Anna-Stavas och
Hagars öden i Sara Lidmans böcker Nabots sten och
Den underbare mannen som ingår i Jernbaneeposet.
Sjöberg undersöker där också om det går att vända
på perspektivet, använda Sara Lidmans berättelse
för att bättre förstå Genesistexterna.
Ett par år tidigare debuterade Sjöberg med
romanen Resa till Port Said. Om den skriver Eva
Ström i SvD att kärleken mellan två omaka äldre
människor sällan skildrats mer rörande.
dia log | vinter n/vår en 2015
Lina Sjöberg är prästdotter, uppvuxen i
Västerbotten och Tanzania i lågkyrklig miljö.
Hon började studera teologi 1993 med sikte
på att bli präst. Men ett år senare kände hon att
hennes väg inte ledde in i kyrkan. ’Min världsbild,
självbild och gudsbild började skrivas om (det
pågår än – det pågår alltid)’ skriver hon. Att hon
här använder verbet skriva är intressant och att det
står i passivform.
I Bibelhebreiskan finner Sjöberg en djupare
kontakt med bibeltexterna. Hon redogör på
ett intressant sätt för svårigheterna att tyda de
hebreiska texterna, om de olika handskrifter som
står till förfogande. Den masoretiska texten sådan
den finns i den äldsta bevarade handskriften Codex
Leningradiensis från 1008. Septuaginta, grekisk
översättning från 200-talet påbörjad på 200-talet
fvt. Qumrantexterna, som dock är fragment.
I boken behandlas sex bibelberättelser. Dramat
mellan Abraham, Sara och Hagar, Förstörelsen
av Sodom och Gomorra, en berättelse ur
Domarboken 4, Simson och Delila, David och Bat
Seba och till sist Abrahams avbrutna offrande av
Isak.
Sjöberg läser med öppna ögon och med hela
kroppen. Hon läser ofromt, ställer sig utanför en
given kristen tolkningstradition. Hennes fokus
är de mänskliga relationerna i texterna, inte minst
deras sexuella dimensioner. I boken ger Sjöberg
nyöversättningar av dessa texter. Man kommer
personerna i texten närmre än i Bibel 2000.
Sjöberg ger också omfattande kommentarer till
texterna.
I berättelsen om Saras barnlöshet, hur Sara
uppmanar Abraham att göra barn med hennes
slavinna Hagar, fokuserar Sjöberg på relationen
mellan Sara och Hagar. Hon uppfattar att Sara har
starka känslor för Hagar, kanske sexuella.
I berättelsen om Lots hustru som stelnar till
saltstod ser Sjöberg en alternativ tolkning. Hon
tänker sig att Lots hustru stelnar av empati, när
hon ser Sodoms förstörelse.
dia log | vinter n/vår en 2015
I avslutningen av berättelsen om Abrahams
avbrutna offrande av Isak gör Sjöberg en
författares bedömning. Hon menar att textens
litterära kvalitet skulle bli bättre om verserna 15–
18 uteslöts. I Bibel 2000 lyder de:
’Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen
och sade till Abraham… Detta skall ske därför att
du lydde mig.’
Sjöberg menar att som text skulle berättelsen
vinna på att vers 14 direkt följdes av vers 19.
Lina Sjöbergs nyöversättningar av dessa texter
är läsvärda och värdefulla. Hennes kommentarer
pekar på många intressanta ting. I vilken
utsträckning hennes tolkningar är hållbara är
svårare att avgöra.
Ola Wikander skriver också om boken i en
understreckare i SvD 23 oktober 2014.
Lars Söderholm
Lina Sjöberg
’Ofromma bibeltolkningar’
Makadam förlag, 2014
202 sidor
19
Foto: © Michael Bentley [cc]
Åka skridskor i Warszawa
Under hösten utkom en intressant självbiografisk
roman med titeln ’Åka skridskor i Warszawa’
skriven av Emilia Degenius. Hon lämnade ensam
Warszawa sjutton år gammal 1972 för att utvandra
till Stockholm. Då lämnade hon inte bara staden
utan också en svårt sjuk mor. I Stockholm fanns
hennes storasyster, två år äldre, som rest ut nio
månader tidigare.
Ett av flera sätt att försvåra utresan och att trakassera
en inte önskvärd judisk familj var att inte låta
familjemedlemmar resa samtidigt. ’Vi får inga 72
timmar att packa ner vårt liv och hem. Vi hålls kvar.
Min syster i trettiotretusen etthundratjugo timmar.
Jag i trettiosjutusen niohundratjugo timmar.’
Det fanns fler sätt att trakassera. Emilia och hennes
syster Sylwia fick under sina sista år i skolan höra att
de inte behövde få några frågor i klassrummet, då de
ändå enligt lärarna skulle utvandra till Israel! Trots
att de skulle till Sverige måste de alltså formellt söka
utresa till Israel och på så sätt blev skammen än större.
Skolbetygen rasade med ens trots goda resultat.
Mamman gick till alla myndigheter för att skaffa ett
otal stämplar för att få respass åt döttrarna. Mutor
20
behövdes för att få de rätta stämplarna men också
för att få tillbaka de höga betygen, som plötsligt
hade försvunnit. Mamman hade lösningen på de
flesta problemen och lyckades med oerhörd kraft ge
båda flickorna en framtid i Sverige men fick tyvärr
aldrig själv uppleva resultatet av sina ansträngningar,
nämligen att båda systrarna funnit sig väl till rätta i
Sverige.
Åka skridskor i Warszawa handlar till stor del
om föräldrarna och de två döttrarna men också
om antisemitismen. ’Hemmet i antisemitismens
barndom är inte ett hem, det är inte ett första hem,
inte ett nästa, senaste eller ett sista. Hemmet i
antisemitismens barndom tar ifrån dig ditt hem, gör
dig för alltid hemlös.’
Läs denna roman. Det finns minst två skäl att läsa
den. Språket är självsvåldigt och underhållande i sig
och berättelsen med alla minnen och icke-minnen är
svåra att glömma.
Hanna Feist-Wechselblatt
Emilia Degenius, ’Åka skridskor i Warszawa’
Ersatz, 240 s
dia log | vinter n/vår en 2015
Barmhärtighet
Kardinal Walter Kasper är en teolog som låter tala
om sig. Han står för en pastoralt orienterad, av
Andra Vatikankonciliet inspirerad syn som kommer
till uttryck i det han säger och skriver. Den lite dystra
stämning som på senare år rått i katolska kyrkan
förbyts sakta i ljusare optimism, tack vare påven
Franciskus – och kardinal Kasper, bland andra.
Hans bok ’Barmherzigkeit’, i engelsk översättning
’Mercy’, Barmhärtighet, betonar att Gud
uppenbarar sig i Bibeln som den barmhärtige, ja
Barmhärtigheten själv. Kasper hänvisar till hur Gud
meddelar sig själv till Israels folk, genom Mose och
profeterna, som den tålmodigt förlåtande, osvikligt
älskande och förbarmande. Han korrigerar
därmed en vanlig kristen vanföreställning om
den gammaltestamentlige guden som lagisk och
straffande, i motsats till den milde Jesus.
Och för de kristna är evangeliernas Jesus en
bekräftelse av och den absoluta höjdpunkten på
denna gudomliga barmhärtighet som går till det
yttersta och inte väjer för lidande och död. En
barmhärtighet som kyrkan alltför lite förkunnar
och förmedlar i sin självbild och mission och ibland
glömmer att tillämpa i sitt handlande, understryker
Kasper. För att inte tala om stat och samhälle.
Boken blev berömd därför att påven lovordade
den – ’den har gjort mig så gott’, sade han. Det var
tur, för så lockas flera att möta en spiritualitet som
behövs i de religiösa samfunden i vår tid: en generös,
varm och inklusiv kärleksfullhet som fäster blicken
på, vem vår Gud egentligen är och till vars avbild vi
är skapta.
Walter Kardinal Kasper
Barmherzigkeit
Verlag Herder 2014 (4. uppl), 260 sidor
Engelsk översättning:
Cardinal Walter Kasper
Mercy
Paulist Press 2014, 270 sidor
Kaj Engelhart
dia log | vinter n/vår en 2015
21
Nytt ljus på försoningsläran
Jesper Svartviks bok Försoning och förvandling
(Verbum) visar på nya sätt att förstå betydelsen av
Jesu död genom en närmare kunskap om judendom
på Jesu tid. Svartvik argumenterar mot den
tolkningstradition som ser Jesu död som ett offer som
var nödvändigt för att människorna skulle kunna
närma sig Gud.
Kräver Gud ett offer för att kunna försona sig med
människorna? Ska vi tolka Jesu död i termer av
templets djuroffer? Är Gud som en feodalherre
som kräver att någon måste straffas när hans ära
kränkts, och det enda som är tillfyllest är att hans
egen son dör? Var det hela poängen med att Jesus
föddes, att han skulle offras? Det har varit en mycket
inflytelserik tolkning genom kyrkans historia, men
alternativa berättelser har inte saknats. Inte minst
har feministiska teologer vänt sig mot den, med
hänvisning till att denna försoningslära förhärligar
lidande, och legitimerar våld, kvinnoförtryck och
kvinnomisshandel.
Argumenten mot offerteologin har främst varit
etiska, och man har lyft fram bibeltexter som pekar
mot andra tolkningar och motiv, som kampen mot
ondskan och den rättfärdiges upprättelse. Jesper
Svartvik visar att de bibeltexter som används för
att stödja offerteologin i ljuset av kunskap om
judendomen i själva verket leder till en helt annan
teologi. Han visar också hur den teologi som fokuserar
på Jesu död är grunden för förföljelsen av judar.
Offret skapar inte relation
Han går igenom offerväsendet i templet i Jerusalem,
och visar att offret inte var något som åstadkom
en gudsrelation, utan konkretiserade den redan
existerande relationen. Det var inte heller så att
offer måste vara förknippat med blodsutgjutelse
och därför är det orimligt att tänka sig att det skulle
vara nödvändigt att Jesus dog en blodig död för att
22
åstadkomma försoning mellan människorna och
Gud. Jesper Svartvik ställer frågan: ’Är det så att Gud
segrar och Guds vilja triumferar på grund av våldet
eller är det istället så att Gud segrar och Guds vilja
triumferar trots våldet?’
Svartvik omfattar den senare varianten av
korsteologi. En nyckel till den ligger i hur vi förstår
berättelsen om att förhänget i templet rämnade i
samband med Jesu korsfästelse. En vanlig tolkning är
att det betyder att vägen till Gud nu var öppen. Men
Svartvik frågar sig om vi inte istället ska tolka detta
utifrån den judiska seden att riva sönder sina kläder
när en nära anhörig har dött.
Att förhänget rämnar skulle då vara en bild för
Guds oändliga sorg över att Jesus dör. Berättelsen
säger då inte att vi på något sätt skulle varit fjärmade
från Gud men kommit nära genom Jesu död, men den
manar oss till att sörja över våldet så som Gud sörjer,
att ta orden ur Mishnah på allvar: ’När en människa
dör är det som om en hel värld dör.’
Påskaftonstro
Jesper Svartvik varnar också för att alltför starkt
betona ett ’före’ och ett ’efter’ påskens händelser. Dels
leder det till ersättningsteologi, dels ger det en falsk
bild av hur förändring faktiskt sker – som en långsam
process. Det tar tid för oss att förstå vad påskens
händelser faktiskt betyder för synen på rättvisa, fred,
frihet, upprättelse, förlåtelse och försoning, skriver
Svartvik. Därför lever kristna med en påskaftonstro,
att inte definieras av det förgångna, utan leva i nuet
med blicken riktad framåt.
Försoning och förvandling är en rik bok, som
refererar till aktuell forskning samtidigt som den
reflekterar personligt och har en alldeles egen ton.
Jag har bara tagit upp några av de spännande och
utmanande teman som lyfts i boken, och hoppas
därmed locka till egen läsning.
Helene Egnell
dia log | vinter n/vår en 2015
Välkommen till vårens program
STOCKHOLM
Studiecirkel: Profeten Jesaja, kapitel 56–59
Start måndagen den 2 mars kl 18.30–21.00
varannan måndag, 5 gånger totalt
Välkommen till vårens spännande och intressanta
studiecirkel – den femtio­första terminen i rad! Med
kapitel 56 börjar den tredje delen av Jesajaboken. Den
historiska situationen har förändrats. Israels barn är inte
längre i exil i Babylonien utan har återvänt till sitt land och
förkunnelsens bakgrund är den situation man befinner
sig i efter hemkomsten. Som tidigare tar vi oss an texterna
på ett fritt och otvunget sätt, med analyser, kommentarer
och samtal. Ledare: Mats Ekström, Svenska kyrkan,
och Bengt Joel Mosesson, Judiska Församlingen. Plats:
Högalidskyrkans församlingslokaler. T-bana: Hornstull.
Pris: 200 kr.
För information och anmälan var god kontakta: Bengt,
08-642 92 18, [email protected] eller Mats,
08-88 68 97, [email protected]
’Women are made, not born’
Judith Narrowe, fil dr i antropologi, analyserar med
utgångspunkt i detta berömda citat av Simone de Beauvoir
Ordspråksboken 31:10 ff som inleds med det likaledes
berömda En idog hustru, var finner man en sådan? eller
med Att finna en driftig hustru, vem förunnas det, som det
står i Bibel 2000.
Söndagen den 25 januari kl 15
Jakobs församlingshem, Västra Trädgårdsgatan 2.
Vår klass – historia i XIV lektioner
är en pjäs av den internationellt kände polske dramatikern
Taduesz Slobodzianek, som spelades för utsålda hus på
Teater Galeasen på Skeppsholmen under 2013 och nu tas
upp på nytt. Vi får följa en polsk skolklass på tio barn –
både katoliker och judar – från början av 1930-talet fram
till vår tid. Smärtpunkten i pjäsen är det som utspelade
sig i den lilla polska byn Jedwabne den 10 juli 1941. Om
det kan man läsa mer i Kaj Engelharts recension, sid 11.
Pjäsen handlar om en historisk katastrof, men också om
vad det är att vara människa. Vi har reserverat 40 biljetter
för Samarbetsrådets medlemmar till föreställningen
lördagen den 7 mars kl 16. Boka biljetten (senast den
dia log | vinter n/vår en 2015
15 januari) genom [email protected] Betala
först då bekräftelse kommit på att du får en biljett. (Vi
räknar med att det blir rusning.) En biljett kostar 380:-,
för pensionär 300:-. Samtliga reserverade biljetter är ’bra
biljetter’.
Lördagen den 7 mars kl 16
Teater Galeasen
Tjänaren / Den lidande tjänaren
– i judiskt och kristet perspektiv
Hur kan vi förstå de välkända Jesaja-texterna om Herrens
tjänare? Bengt Mosesson och Mats Ekström, som i femtio
terminer lett Samarbetsrådets populära studiecirkel,
samtalar inför den judiska och kristna påsken – om
Herrens tjänare och ger olika tolkningar.
Söndagen den 29 mars, kl 15.00
i Jakobs församlingshem, Västra Trädgårdsgatan 2
På spaning ...
efter judiska, katolska och lutherska spår i Gamla stans gränder
Under ledning av domkyrkokomminister Ulf Lindgren.
Söndagen den 26 april kl 15 – 17
Samling utanför Tyska kyrkan kl 15. Obs! ingen avgift.
Årsmöte
och därefter Vem var karln egentligen?
Några tankar om den historiske Jesus. Biskop Åke
Bonnier reflekterar över den historiske Jesus och sin egen
resa med honom.
Söndagen den 10 maj kl 15
i Storkyrkosalen vid Stortorget i Gamla Stan.
Vid samtliga program är det gratis inträde för medlemmar
i Samarbetsrådet. Icke-medlemmar betalar 50:-
GÖTEBORG
Göteborgsprogrammet kommer att finnas på hemsidan
från och med februari, samarbetsradet.se/program
Kontakta gärna Annebelle Gyllenspetz (se sid 3).
MALMÖ
Kontakta gärna Johanna Boksjö (se sid 3).
23
Returadress:
Gertrud Lindby
Åkervägen 22
137 41 Västerhaninge
Foto: Kaj Engelhart
Kippavandringen i Stockholm den 31 augusti 2014. Se även sid 11–13. Foto: Kaj Engelhart
Vägra hata!
Budkavel – vägra hata. Under 2014 har antisemitism och islamhat antagit nya, mer aggressiva former. Därför har ledare
för alla religiösa samfund i Sverige, Sveriges Interreligiösa Råd, skrivit ett gemensamt upprop om att detta både strider
mot vår demokrati och mot grunden i de olika religionerna. Man understryker att det inte är acceptabelt att använda våld
och kränkningar i religionens namn. Uppropet Vägra hata sänds under den sista helgen i januari ut i landet och lämnas
i form av en budkavel till religiösa samfund i samband med bön och gudstjänst (i Stockholm till Stora moskén, Stora
Synagogan och Storkyrkan) för att läsas upp. Budkaveln överlämnas sedan till berörd minister. Ledarna har förpliktat
sig att under 2015 solidariskt sluta upp i manifestationer så fort kränkningar sker mot en religion. Denna gemensamma
front mot hatet är något unikt.
Ulf Lindgren
Projektledare
24
dia log | vinter n/vår en 2015
