Institutionen för arkeologi och antik historia • Uppsala universitet
Magisteruppsats
MAKTENS ANSIKTE
En studie av den frankiska stormaktens
inflytande över det skandinaviska samhället.
Marie Fredriksson
Uppsala 2006
Abstract
Fredriksson, M., 2006. Maktens ansikte. En studie av den frankiska stormaktens inflytande
över det skandinaviska samhället. The face of power. A study of the Frankish great power´s
influence on the Scandinavian society. Master Thesis in Archaeology, Uppsala University.
This thesis is a historical archaeological essay and deals with the Frankish empire and its
sway over the European area. The aim of this essay has been to examine if the sway of the
Franks reached the Scandinavian area. The Frankish empire was the most influential power in
Western Europe from the 6th century until the death of Charlemagne 814 AD, when the
kingdom began to disrupt. The essay is divided into three parts. The first part is a background
where I describe the Frankish empire in a historical context. The second part contains the
archaeological finds. The third part contains a discussion and conclusions.
Marie Fredriksson. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University,
Box 626, SE-751 26 Uppsala, Sweden.
Keywords: Birka, Burial customs, Carolingians, Charlemange, Christianity, Cloisonné,
Coins, Early medieval age, Franks, Feudal, Glass, Graves, Merovingians, Scandinavia,
Pottery, Valsgärde, Vendel, Weapons
Bilden på framsidan föreställer Karl den stores beslöjade ansikte såsom han begravdes i
Aachens domkyrka 814. Karl den store var frankernas kung 768-814 och romersk kejsare
800-814 (Morrissey 2003).
1
Inledning, syfte och metod..............................................................................................3
1.1
Inledning.................................................................................................................3
1.2
Frågeställning .........................................................................................................3
1.3
Syfte och avgränsning .............................................................................................5
1.4
Metod och material .................................................................................................6
1.5
Det frankiska riket...................................................................................................7
1.6
Merovingerna..........................................................................................................8
1.7
Karolingerna ...........................................................................................................8
1.8
Forskningsöversikt ................................................................................................11
1.8.1
Vendeltid, ca 550–800 e. Kr............................................................................................ 11
1.8.2
Vikingatid, ca 800–1050 e. Kr......................................................................................... 14
1.9
2
Källkritik ..............................................................................................................18
Bakgrund ......................................................................................................................20
2.1
Germanerna och Romarriket .................................................................................20
2.1.1
Äldre romersk järnålder................................................................................................... 20
2.1.2
Yngre romersk järnålder.................................................................................................. 21
2.2
Den karolingiska administrationen ........................................................................22
2.3
Den karolingiska renässansen................................................................................23
2.4
Hur utvecklades det frankiska riket efter Karl den store?.......................................24
2.5
Frankerna - barbarer eller inte?..............................................................................26
2.6
De religiösa, ekonomiska, politiska samt militära idéerna......................................27
2.6.1
Religion: Krig i Guds namn............................................................................................. 28
2.6.2
Militärt............................................................................................................................. 31
2.6.3
Ekonomi – Mynt.............................................................................................................. 32
2.6.4
Politik .............................................................................................................................. 32
1
3
Influenser och material .................................................................................................36
3.1
Det arkeologiska materialet i Sverige 550 – 1000 e. Kr. ........................................36
3.2
Handelsförbindelser ..............................................................................................37
3.3
Båtgravsseden .......................................................................................................38
3.4
Det frankiska inflytandet i Skandinavien ...............................................................38
3.5
Gravfynd i Mälardalen och Gotland ......................................................................41
3.5.1
Inledning.......................................................................................................................... 41
3.5.2
Summering av tabellerna ................................................................................................. 50
3.6
4
Tolkning av gravmaterialet i ett historiskt perspektiv ............................................53
3.6.1
Vad säger källorna?, Gregorius av Tours, Einhard.......................................................... 56
3.6.2
Skandinaviska kontakter med frankerriket ...................................................................... 57
Frankernas arv ..............................................................................................................58
4.1
Vad finns kvar idag av det frankiska arvet? ...........................................................58
5
Sammanfattande diskussion ..........................................................................................62
6
Summary ......................................................................................................................66
7
Referenser ....................................................................................................................68
2
1
INLEDNING, SYFTE OCH METOD
1.1
INLEDNING
F
rankerna, var de barbarer eller början på en högt stående kultur i Västeuropa? Det
finns flera åsikter om den första postromerska stormakten i Västeuropa. Kan man
avfärda frankerna som barbariska sällar som enbart ägande sig åt att ha ihjäl
varandra och sina motståndare eller bidrog de med något mer för Västeuropas och Sveriges
utveckling? Jag kom i kontakt med frankerna när jag läste historia och ville veta mer om
dem. Jag, som många andra, har ett stort intresse för medeltiden och frankerna var början på
ett nytt kapitel i Europas historia.
I denna uppsats skall jag försöka att få svar på i vilken omfattning frankerna spred sin
kultur via handel, krigskampanjer och propaganda från kungamakten till först och främst det
blivande Sverige. I uppsatsen skall jag dessutom söka utröna varifrån frankerna i sin tur fått
sina idéer vad gäller utveckling av en statsbildning och jag ska också redovisa de ideologier
som frankerna överförde till Västeuropa.
1.2
FRÅGESTÄLLNING
I min uppsats avser jag göra en studie av det frankiska riket och vad det lämnade efter sig i
form av arkeologiska lämningar och influenser. Frågeställningen blir således: Vad hade
frankerna för påverkan på den skandinaviska befolkningens utveckling under det frankiska
rikets epok från omkring 550 till frankerrikets definitiva upplösning 987.
Det finns emellertid ett problem i hur jag ska kalla de områden som jag valt för min
undersökning. Sverige fanns inte under den tidsperiod som jag valt, därför måste jag namnge
områdena vid sina geografiska namn, Mälardalen respektive Gotland.
Titeln på uppsatsen, Maktens ansikte vill främst visa på den vikt som frankerna gav vid
fenomenet att synliggöra den makt som kungen, drottningen, hertigen eller fursten hade
erhållit, se vidare s. 33 (Harrison 1999:502).
Vilka var frankernas främsta idéer och vad spreds till Mälardalen? Gotland har jag tagit
med för att se om det finns någon skillnad i gravmaterialet mellan dessa två områden.
3
Frankerna var ett relativt litet folkslag under folkvandringstiden med sina boplatser
huvudsakligen belägna väster om Rhen i nuvarande Belgien, Nederländerna och Tyskland.
Frankerna var omringade av andra germanfolk och trots att de inte var särskilt många
lyckades de på bara cirka 50 år, år 464-511, antingen besegra sina grannar eller skapa
unioner eller koalitioner med dessa. Frankernas marsch mot status som Västeuropas första
post-romerska stormakt kan sägas ha börjat. År 732 besegrade Karl Martell en invaderande
muslimsk styrka vid Poitiers, i nuvarande västra Frankrike. Historiskt anses därför frankerna
ha räddat Västeuropa från muslimsk överhöghet, även om senare forskning snarare påvisar
att den muslimska styrkan mer kan anses ha varit ute på plundringståg än att det rörde sig
om ett renodlat erövringståg (Nicolle 2004:3).
Frankernas stormakt nådde sin kulmen med kröningen av Karl den store till romersk
kejsare år 800 och det därmed återupprättandet av det romerska riket i Västeuropa.
Frankerna kan i och med detta sägas vara romarrikets kulturbärare över folkvandringstid till
medeltid. Efter Karl den stores död år 814 tog det dock bara några årtionden innan
frankerriket hade delats i tre delar mellan hans sonsöner. Dessa regioner bildade dock så
småningom grund för senare tiders andra mäktiga statsbildningar, till exempel Tyskland och
Frankrike. Frankerna kan därför sägas vara en av katalysatorerna till det Västeuropa som vi
känner i dag. Frankerrikets ca 400-åriga status som Västeuropas stormakt påverkade troligen
hela kontinenten och angränsade områden militärt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt och
religiöst. Genom erövringståg och handel spreds det frankiska inflytandet, så även till
Skandinavien (Nicolle 2004:3).
Denna korta bakgrundsteckning av det frankiska riket ger upphov till en mängd frågor
om hur de påverkade sina grannar. Genom främst handel torde Skandinavien ha haft ett stort
utbyte med frankerriket. Skandinaverna var också besvärande för frankerna för att de
överföll kloster och kyrkor. Frankerna försökte därför att få till fredsförhandlingar med
vikingarna för att förmå dem att sluta med sina militära räder. Gånge–Rolf (Rollo) erhöll
grevskapet Normandie av det frankiska riket 911 (Almgren 1969:131).
För att visa hur frankerna kunde få så stort inflytande avser jag först beskriva det
frankiska rikets framväxt och utveckling. Denna beskrivning ligger sedan till grund för
uppsatsens andra del i vilken jag avser belysa hur främst det som sedan blev Sverige
påverkades av frankernas idéer och hur stor genomslagskraft den frankiska kulturen hade på
angränsade kulturer och hur detta kan utrönas av det arkeologiska materialet. Den centrala
4
frågeställningen för denna uppsats koncentreras till det arkeologiska fyndmaterialet och
frågan är hur stor mängd av detta, i förhållande till övriga fynd, som är av frankiskt
ursprung. Vidare skall uppsatsen också belysa skillnader i fyndmängder mellan militära,
kulturella och handels-/ekonomiska sfärer samt inte minst, vilka influenser som frankerna
kan ha givit befolkningen i Mälardalsområdet.
1.3
SYFTE OCH AVGRÄNSNING
Syftet med denna uppsats är att belysa hur den frankiska kulturen påverkade dess samtida,
angränsade, kulturer i norra Europa såsom det manifesteras av de arkeologiska fynden. Jag
kommer också att visa på hur frankerna var påverkade av den antika världen. Avsikten är att
behandla vilken påverkan frankerna hade på det skandinaviska samhällets utveckling,
fokuserat på Mälardalen och Gotland, det senare området medtaget för att kunna jämföra
olika fyndområden som bedöms ha påverkats av frankerna. Jag avser också belysa de
politiska samt militära idéer som fick genomslag/infördes i Västeuropa. Av utrymmes- och
tidsbrist har jag ingen möjlighet att undersöka hela Skandinavien, vilket annars hade varit en
intressant utgångspunkt. Jag lämnar detta vidare till någon annan som eventuellt skulle vara
intresserad att fortsätta med detta ämne. Det bör nämnas att det finns ett omfattande material
om det frankiska riket, av utrymmesskäl kan jag inte på detaljnivå utveckla hur deras idéer
såg ut. En avvägning som måste göras för att uppsatsen inte ska bli för omfattande.
Detta kan anses vara en alltför omfattande tidsperiod i mångas ögon, men syftet med att
använda en längre tidsepok för uppsatsen är att det arkeologiska materialet huvudsakligen
förekommer i fynd från 500-900-talet. Jag behöver därför ett stort tidsspann för min
undersökning för att kunna visa på fyndens tidsmässiga och geografiska spridning vad gäller
olika fyndkategorier.
På grund av ämnets omfattning avser jag inte behandla andra folkslag i Västeuropa.
Uppsatsen är tredelad. Den inleds med en bakgrund vilken beskriver det frankiska rikets
framväxt och upplösning. I bakgrundsteckningen ska jag beskriva den frankiska kungamakten samt de politiska aspekterna i den frankiska statsbildningen. Den andra delen innehåller en redovisning av de arkeologiska fynd av frankiskt ursprung som har hittats i
Mälardalen, närmare bestämt Birka, Vendel och Valsgärde. Även Gotland tas med som
5
fyndområde för att kunna jämföra de frankiska fyndens spridning mellan två olika handelsområden. Den tredje och avslutande delen omfattar diskussion och sammanfattning.
1.4
METOD OCH MATERIAL
Jag använder mig av både historiskt och arkeologiskt källmaterial för att få en så bra bild som
möjligt av hur frankerna spred sin kultur. Det vill säga, jag utgår ifrån det arkeologiska
materialet och kompletterar detta med historiskt källmaterial för att söka utröna hur den
frankiska kulturen utvecklades i Europa eftersom jag behöver sätta in frankerriket i sitt
sammanhang. Jag skulle vilja påstå att det inte är möjligt att gå till väga på något annat sätt.
Det arkeologiska materialet är så fragmentariskt att det behöver kompletteras med historiskt
källmaterial.
Historiker är experter på att tolka den politiska utvecklingen medan arkeologer i sin tur
är experter på att tolka den socioekonomiska aspekten. Det arkeologiska materialet ska vara
det primära i denna uppsats, då jag studerar de frankiska fynd vilka kom till
Mälardalen/Gotland under den tidsperiod jag valt. Jag får förhoppningsvis en bild av hur
omfattande den frankiska påverkan på svenska samhällen var.
Jag har förstått att den metod jag använder mig av ligger i tiden, jag brukar läsa de
diskussionsforum på Internet som finns för arkeologer och har till min stora förtjusning funnit
att många arkeologer har ett stort intresse för historia och arkeologi i samarbete.
Anne Nørgård–Jørgensen anser att eftersom frankernas historia ligger mellan två
discipliner, arkeologi och historia, är det viktigt att använda sig av tvärvetenskap vid
forskning om denna. Hon påpekar att det skriftliga källmaterialet inte ökar i samma
omfattning som det arkeologiska och det är viktigt att dessa discipliner tar del av varandras
forskning. Idag befinner sig de båda ämnesområdena långt ifrån varandra i en ”forskningsmässig avgrund” (Nørgård–Jørgensen 1999:192). Det finns dock historiker som insett vikten
av tvärvetenskap, t.ex. Edward James, som använt både historiska och arkeologiska källor i
sin bok om frankiska riket, ”The Franks”. Heiko Steuer är en arkeolog som arbetar tvärvetenskapligt i sin forskning om det frankiska riket (Nørgård–Jørgensen 1999:192). Andra
arkeologer som tillämpar historisk arkeologi är Frands Herschend i ”Germanerna och Rom”
och Anders Andrén i ”Mellan ting och text”, båda från 1997.
6
Ett av de skriftliga källmaterial som jag använder mig av i denna uppsats är Gregorius
av Tours nedtecknade historia om frankerriket, översatt 1963 av Alvar Eriksson. Jag
använder också Einhards biografi över Karl den store som översattes 1994 av Birger Bergh.
Vidare använder jag mig av Dick Harrisons arbete om Germanstammar i Europa från 1999, i
vilken han berör politik och expansion på ett grundligt sätt.
Dessutom kommer jag att nyttja Bernhard Bachrachs forskning, eftersom han beskriver
de politiska och militära idéerna under merovingisk och karolingisk tid i ”Merovingian
military organization 48–751” från 1972 och ”Early Carolingian warfare, prelude to empire”
från 2001.
Andra källor som är oumbärliga i denna undersökning är naturligtvis de arkeologiska
källorna. Jag kommer att visa på de fynd som är typiska för frankerriket och som hittats i
Sverige. ”Vikingen” av Bertil Almgren från 1967 är en bakgrundsteckning som är bra att
använda sig av. ”Vikingen” är enligt många snarare en s.k. populärvetenskaplig ”coffeetablebook”. Trots att den saknar direkta referenser redovisas författarna till de olika avsnitten i
början av boken, alla etablerade specialister i sina respektive områden. De fakta som
redovisas i boken kan därför anses vara en allmänt accepterad uppfattning bland forskare.
Därför använder jag den för bakgrundsteckningen av det skandinaviska samhället.
1.5
DET FRANKISKA RIKET
Frankerna var ett germanskt folk som omnämns som de saliska frankerna första gången på
200–talet. Detta folk var bosatt i nordvästra Germanien. Frankerna bestod av löst
sammansatta stammar vilka löd under en hövding eller en kung. Frankerna började utvidga
sina territorier under slutet av 400–talet varvid Rhenområdet blev frankiskt. Efter denna
tidsperiod börjar man skilja på ripuariska och saliska franker,. Dessa befolkningsgrupper var i
sin tur uppdelade i mindre riken eller små stammar. De ripuariska frankerna anses ha vistats
nära floden, troligen Rhen och de saliska frankerna bodde vid havet (http://sv.wikipedia.org/
wiki/Ripariska_franker och http://sv.wikipedia.org/wiki/Saliska_franker).
Merovingern Kilderik var furste över ett sådant rike vilket hade sitt nav i Tournai i
nuvarande sydvästra Belgien omkring år 475. Hans son Klodvig lyckades övertala småkungar
i omkringliggande riken att välja honom som sin kung och på så vis skapades det frankiska
riket (McKay et. al. 2000:331).
7
1.6
MEROVINGERNA
Det frankiska riket skapades således under Klodvig i slutet av 400–talet. Riket omfattade
större delen av nuvarande Frankrike samt stora delar av det nuvarande sydvästra Tyskland.
Namnet merovinger kommer av namnet på en salisk hövding vid namn Merovec. Han ses
som merovingernas anfader enligt merovingisk tradition. Den man med säkerhet kan säga
vara den förste merovingiske småkungen är Kilderik, eftersom han faktiskt finns
dokumenterad. Kilderiks son, Klodvig I, grundlade den frankiska enhetsstaten, vilken senare
delades mellan Klodvigs fyra söner (McKay et. al. 2000:331).
Klodvig lät döpa sig till den kristna katolska tron och i med detta erhöll han kyrkans
stöd mot de andra germanska stammarna. Dessa hade anslutit sig till arianismen och kom från
prästen Arius. Han levde i Alexandria under 300-talet f Kr. Hans lära utgick från att Jesus var
mänsklig och inte gudomlig (Harrison 2000:63).
Efter Klodvigs bortgång delades riket mellan hans söner enligt frankisk sedvänja. Den
tid som följde därpå var kantad av inbördeskrig, orsakerna till krigsutbrotten var många.
Successionsordningen var oklar, eftersom vilken man som helst med merovingiskt ursprung
kunde hävda rätten till kungamakten. Kungliga medlemmar krävde sin rätt till jordegendomar
samtidigt som de också ville ha del i krigs- och plundringsbyte (McKay et. al. 2000:331).
Inbördeskrigen under merovingertid var så brutala att forskare har kallat tiden för den mörka
medeltiden för att beskriva den merovingiska eran. Forskning inom området visar emellertid
en annan bild. Krigen var inget hot mot kungadömet utan hade tvärtom en stärkande effekt
för den frankiska staten. När de frankiska kungarna inte deltog i krigskampanjer byggde de
istället bland annat upp en frankisk administration (McKay et. al. 2000:331).
1.7
KAROLINGERNA
Den karolingiska eran var den mest framgångsrika perioden i det frankiska rikets historia.
Den karolingiska dynastin har sina rötter i den politiska alliansen mellan Pippin (den gamle)
av Landen och biskop Arnulf av Metz i början av 700–talet. Vid denna tid hade
merovingernas makt redan försvagats. Alliansen förstärktes ytterligare genom att Pippins
dotter gifte sig med Biskop Arnulfs son. Därmed tog den arnulfingiska släkten över den
dynasti som senare skulle göra sig kända som karolingerna. (Nicolle 2004:3 f.).
8
Karolingerna kom till makten genom en rad noga övervägda drag. De arbetade sig upp i
makthierarkin via bland annat äktenskapsallianser och militära insatser. De kom att ta
kontrollen över det viktiga ämbetet Major Domus. Major Domus var kungens närmaste man
och den tjänsteman som hade ansvaret över palatset. Han regerade också över riket när
kungen var frånvarande. Detta ämbete var en inkörsport till makten för karolingerna (McKay
et. al. 2000:332).
Karolingerna blev styresmän genom att ikläda en del ämbeten och de fick också
kontrollen över de olika palatsen i de viktiga frankiska maktområdena.
Merovingerna var höljda av mystik, nästan halvheliga och hade djupa rötter i den
frankiska hedendomen. Det var därför svårt för uppkomlingarna karolingerna att försöka
övertrumfa detta. Det enda sättet för den dåvarande kungen Pippin den lille var att försöka att
få till ett samarbete med den kristna kyrkan. År 750 fick han godkännande från påven
Zacharias att avsätta den siste merovingiske kungen som ansågs vara ineffektiv.
Pippin kröntes till kung över det frankiska riket året därpå. Ceremonin inbegrep att han
smordes med helig olja. Denna smorning var egentligen var endast till för de heliga ritualerna
för dopet och för prästinvigning. Alliansen mellan den arnulfingiska–karolingiska ätten och
kyrkan skulle bli betydelsefull i framtiden (Nicolle 2004:3 f.).
Karl den store regerade tillsammans med sin bror
Karloman från 768 till 771, då han övertog regentskapet för
egen del. Han kröntes till kejsare på juldagen år 800 i
Peterskyrkan, i Rom. Han blev därmed den förste tyskromerske kejsaren. Han ansågs vara tillsatt av Gud,
frankernas och langobardernas kung (Nicolle 2004:5).
“Charlemagne, claimed by the church as a saint, by the
French as their greatest king, by the Germans as their
compatriot, by the Italians as their emperor, heads all
modern histories in one way or another; he is the
creator of a new order of things…” (Sismonde de
Sismondi, Histoire des Francais, 1821:2:217,
Morrissey, 2003:xvii).
9
Figur 1: Karl den store.
http://www.all2know.com/
sv/wikipedia/k/ka/karl_den_store.html
Hans rike var imponerande stort, under sin regentperiod hade han genom militär
expansion utvidgat riket till att omfatta nästan hela Västeuropas fastland, endast den iberiska
halvön kontrollerades inte av frankerna då den var intagen av araberna. Karl den store dog
814 och var den frankiske regent som kom att bli hyllad och mytomspunnen för sina idéer
(Stenberger 1979:651).
Frankerriket år 814
Frankiska lydriken
Figur 2. Frankerriket vid tiden för Karl den stores död år 814. Riket hade då sin största utbredning och
omfattande nästan hela Västeuropa. Efter Harrison 1999.
10
1.8
FORSKNINGSÖVERSIKT
Frankernas påverkan på det område som skulle bli Sverige och framför allt Skandinaviens
utveckling har ofta förbisetts. Man har kallat den tidiga medeltiden på kontinenten för
senantiken och därför har den utveckling som germanerna bidrog med hamnat i skymundan.
Man kan påstå att frankerna har hjälpt till att bevara och lyfta fram den antika kulturen.
Politiskt gick frankerna sin egen väg, de hade visserligen idéer med sig från antiken men
utvecklade också egna idéer, t.ex. feodalismen.
Denna utveckling är avgörande för hur resten av vår historiska utveckling tedde sig.
Visserligen såg sig frankerna som romerska medborgare eftersom medborgarskapet ärvdes.
De såg sig dock främst som ett germanfolk. Deras bidrag till vår världshistoria skall inte
förringas eftersom de bidrog till västra Europas uppbyggnad genom att dominera den
politiska utvecklingen. Denna utveckling angav tonen för de skeenden som skulle forma det
nya Europa. Frankerna använde de romerska idéerna och vidareutvecklade dessa, enligt min
uppfattning.
Jag ska i detta kapitel försöka redovisa den aktuella forskningen kring den frankiska
påverkan på det blivande Sveriges utveckling under tiden ca 550–900 e. Kr., dvs. under det vi
kallar vendeltid (ca 550-800 e. Kr.) och vikingatid (ca 800-1050 e. Kr.). Det finns också
naturligtvis influenser som kommer av krigskampanjer, där den skandinaviska befolkningen
tar till sig idéer, men jag kommer att uppehålla mig främst kring handelskontakter på grund
av att dessa förde med sig influenser av maktkaraktär. Utvecklingen mot en militär
organisation är också en utveckling som påverkats av frankiska idéer.
1.8.1
Vendeltid, ca 550–800 e. Kr.
Det är tydligt när man studerar gravfynd från vendeltid att det förekom en stor påverkan från
frankerriket. Birgit Arrhenius tar upp att den frankiska påverkan i Östsverige blev större under
700-talet. Hon anser att orsaken till detta verkar ha varit att under den tidiga vendelperioden
har handelsrutten gått via östra delen av nuvarande Tyskland. Under sen vendeltid har handeln
gått direkt till Rhenområdet, där de flesta verkstäder i frankerriket låg (Arrhenius 1982:64 f.).
Man kan se att den frankiska påverkan var stark i enlighet med de fynd som hittats i
vissa gravar. I Vendel grav I är det inte bara glasföremålen som visar på starka influenser
utan också förekomsten av så kallade ”saxar” eller vapenknivar, vilket är samlingsnamnet för
11
dem. Den nordiska typen av saxar är den s.k. schmalsax och det har visat sig att den har en
balja med bruten rygglinje men själva kniven har inte samma form som baljan, vilket tex. den
frankiska ”breitsax” har. Den nordiska varianten är längre och dessutom är baljan konstruerad
så den ska efterlikna den frankiska varianten tror Birgit Arrhenius.
Skäggyxan eller fransiskan som den också kallas, är ett annat exempel på frankiska
influenser. I ovan nämnda grav fanns också en pincett vilket är kännetecknande för frankiska
gravar (Arrhenius 1982:65). Pincetten var ett nödvändigt manligt tillbehör för att ansa
exempelvis skäggväxten (http://www.historiska.se/histvarld/artikel.asp?name=Pincetter).
Grav I i Vendel kan, enligt Birgit Arrhenius,
jämföras med en grav från Beckum, i Westfalen,
som var en rikt utrustad furstegrav (Arrhenius
1982:65). Kroppen i Beckumgraven var placerad i
en
träkista.
Gravinnehållet
bestod
av
ett
ringknappsvärd, en sax, en yxa, en lans, en
glasbägare och dryckesbägare med guld och
silverbeslag (stil II). Vidare fanns trä- och
bronskärl, den senare innehöll en kam. Det fanns
också guldbeslag till en väska och en kopia av en
solidus från Justianus I:s regeringsperiod (527Figur 3. Beckumgraven. Müller-Willie 1980.
565) (Müller-Willie 1980:152).
Den undersökning som Birgit Arrhenius utfört anser jag vara applicerbar även för min
frågeställning och pekar definitivt på en påverkan från Västeuropa på det mellanskandinaviska
samhället under Vendeltid. Birgit Arrhenius har genomfört en omfattande undersökning av
cloisonnétekniken, i ”Merovingian Garnet Jewellery”, i vilken hon bl.a. redogör för vilken
kemisk sammansättning granaterna består av, kittet som användes för att fästa granaterna i
celler av guld och de olika tekniker som användes (Arrhenius 1985:14).
Granatutsmyckning har förmodligen använts till vapen, hästutrustning samt spännen och
andra smycken. Det verkar också som om dessa objekt har varit kungliga gåvor och därmed
inte handelsvaror för vem som helst, utan diplomatiska gåvor, från en kung till en annan
(Arrhenius 1985:14). Svärdsknappar som man funnit pekar definitivt på tecken på att det
funnits diplomatiska kontakter mellan svear och franker (Arrhenius 1985:197). Dessa
praktföremål är riktiga skrytföremål för sveakungarna, vilka inte ville vara sämre än sina
12
kungliga kollegor på kontinenten där sådana praktföremål var ett tecken på de
vänskapsallianser man knöt under medeltiden (Övriga Europa). Arrhenius anser att
ringsvärden förts till Skandinavien av hemvändande skandinaver som tjänstgjort i den
merovingiska armén (Arrhenius 1985:197).
Granaterna omges av mycket mystik, de ansågs ha övernaturliga egenskaper som kunde
överföras till ägaren av det granatprydda föremålet. Man kunde ge dessa i gåvor till någon man
ville ställa sig in hos eller som tack för utförd tjänst (Plinius, Historia Naturalis book 37:1,
Eichholz 1962:165 ff., Arrhenius 1985:196).
Guldsmedernas arbeten med dessa lyxvaror var beställningsarbeten och såldes på
uppdrag. De hade inte material hemma i smedjan utan försågs med detta från personer som
hade stora tillgångar, vilka därför kan kallas distributörer. Guldsmederna blev också beroende
av distributörerna för fortsatt arbete (Arrhenius 1985:14).
Cloisonnéutsmyckningar, med stenar av karneol, en kristall i kvartsfamiljen, användes
redan av både sumerer och egyptier (http://de.wikipedia.org/wiki/Karneol). Denna utsmyckningstradition fortsatte under hellenistisk tid samt vidare under den romerska eran. Romarna
introducerade en fullt utvecklad tillverkningsteknik i Västeuropa, inkluderande vattendriven
utrustning för att skära ut ädelstenar och användandet av ett limliknande bindningsmedel och
bladguld för att fästa ädelstenarna i ”celler” i det föremål som skulle utsmyckas (Arrhenius
1985:18). Under sen merovingertid förändrades tekniken, granaterna skars inte längre ut med
hjälp av vattendriven utrustning och den gamla kunskapen började gå förlorad. Det var vanligt
att sveakungarna hade egen tillverkning av svärdsdetaljer och smycken i cloisonnéteknik,
sannolikt för att kunna ge förnäma gåvor till andra germankungar (Arrhenius 1983 och
1985:197).
Den frankiska påverkan i västra Europa var tongivande främst gällande politisk och
religiös utveckling under tidig medeltid men också avseende påverkan i form av idéer för
grundandet av en stat.
Erik Nylén har studerat stormännen som började organisera ett handelsnät i vilket
järnmalmen var den naturtillgång man exporterade. Det var främst järnmalm från Bergslagen
som användes som handelsvara. Malmen fraktades till Mälarområdet och sedan vidare till
Gotland, geografiskt rätt placerat längs dåtidens handelsvägar. Från Gotland spreds malmen
vidare mot kontinenten. Detta handelssystem krävde en viss organisation och stormännen
började därför bygga upp en maktapparat eller ett stratifierat samhällssystem. De som sysslade
13
med handel nådde en högre maktställning i samhället i och med detta. (Nylén och Schönbäck
1994:140).
Nylén skriver vidare att man under vendeltid började bli ”ättmedveten”, ett socialt
system i vilket man ärvde makten. Han jämför detta system med den feodala perioden under
tidig medeltid där adelskapet var ärftligt. Han skriver att detta system kunde ha spridits från
hemvändande folk som under folkvandringstid deltagit i de händelserika skeenden som
utspelade sig på kontinenten (Nylén och Schönbäck 1994:140).
Anne Nørgård–Jørgensen ser ringsvärden som ett möjligt tecken på en militär
organisation under uppbyggnad. Ringarna på svärden skulle symbolisera en militär grad,
exempelvis officersgrad. Ringarna skulle dessutom symbolisera den allians mellan kungen
och hans armé. Hon ställer sig tveksam till att alla ringsvärd skulle ha förts till Skandinavien
av hemvändande legosoldater från merovingerriket. Nørgård–Jørgensen menar att denna tes
kan gälla de allra tidigaste ringsvärden som bestod av massivt guld, vilka kan dateras till
tidigt 500-tal (Nørgård–Jørgensen 1999:199).
Jag finner Nørgård–Jørgensens resonemang tilltalande. Särskilt i Sydskandinavien var
man under ganska stark påverkan från merovingernas kungamakt. I Mellansverige kan man se
en stratifiering hos svearna. Förmodligen fanns det ett behov att omge sig med en militär
styrka enligt kontinentalt mönster. Det fanns säkerligen hot från andra som traktade efter den
rikedomen som sveakungarna hade uppnått.
1.8.2
Vikingatid, ca 800–1050 e. Kr.
Den vendeltida glansperioden bestod i ungefär 200 år. Under vikingatid skedde det sedermera
stora förändringar, sveakungarna tröttnade förmodligen på stormännens sturskhet eftersom
detta innebar att kungen fick förminskad makt. Kungen centraliserade makten och grundade
staden Birka, i vilken han fick kontroll över handeln. Sveakungen instiftade också en bättre
maktapparat efter utländsk förebild (Nylén och Shönbäck 1994:140f.).
Enligt Björn Ambrosiani, som under 1990-talet utfört utgrävningar i Birka, grundades
förmodligen staden 750 e. Kr. Den tidiga fasen i Birkas historia varade från 750 till 875 och
då var det västeuropeiska inflytandet starkt. Den sena Birkaperioden varade från 875 till 975
och då var det frågan om ett mer östligt inflytande. Gravfynden i Birka visar att invånarna
hade direktkontakt med Dorestad i Frisland och Rhenområdet till och med slutet av 800–talet.
14
Östliga fynd, som påvisar kontakt med östra Europa, dyker inte upp förrän i slutet av 800–
talet (Ambrosiani 2002:348). Detta skulle förmodligen innebära att vikingatiden skulle ha
börjat omkring 750–talet. Man räknar dock fortfarande vikingatidens början efter det första
kända vikingaöverfallet (på klosterön Lindisfarne 793) till 800.
Det verkar som om frankerna inspirerade sveakungen i anläggandet av Birka. Det fanns
ett intresse hos frankerna att sprida sina varor genom att medverka till ett grundande av
handelsstäder, t.ex. den frisiska staden Dorestad. Frisland ingick från och med 700-talet i det
frankiska riket. Dorestad var en utförselhamn för frisiska varor under vikingatid. Hedeby,
beläget på östra delen av Jylland och Birka i Sverige var andra viktiga handelsstäder i norra
Europa.
Rimbert, som var Ansgars lärjunge och efterträdare till ärkebiskopsämbetet i HamburgBremen, skriver i sin Ansgarsbiografi att det fanns vissa stratifieringar i Birkasamhället. Han
benämner den vanliga befolkningen som populi och handelsmännen som negociatores
(Stenberger 1979:70).
Den tyske historieskrivaren Adam av Bremen skriver på 1070-talet att Skåne är den
vackraste delen av Danmark, jorden är bördig och att det är gott om kyrkor. Han berömmer
Sverige i följande citat:
”Sveonernas land är bördigt och jorden är rik på gröda och honung.
Förutom att det överträffar andra länder ifråga om kreatursavel finns
det floder och skogar med fördelaktigt läge och hela landet är överallt
fyllt med utländska varor. Sålunda kan man påstå att Sveonernas land
inte lider brist i något avseende, men de äger trots detta inte det
högmod, som vi älskar eller snarare tillbeder.
Ty allt som utgör grunden för en tom fåfänga, dvs. guld, silver,
präktiga hästar, skinn av bäver och mård, ting som bringar oss
galenskap genom vår beundran för dem, detta anser de vara värdelöst
(Adam IV: 21, översättning Svenberg 1984)”.
Adam av Bremens beskrivning av det blivande Sverige är ett land som är fullt av naturresurser
och bebott av en välmående, gästvänlig befolkning, varför det också är lätt att förstå varför
landet var attraktivt att handla med.
Holger Arbman har i sin avhandling ”Schweden und das Karolingische Reich”, skrivit
om handeln mellan frankerriket och Skandinavien. Han tar också upp det frankiska
handelsutbytet med kalifatet. Muslimerna eftertraktade bl. a pälsverk och slavar, medan
frankerna i sin tur traktade efter silver som kalifatet hade. Frankerna bytte sedan silver mot
15
svärd, pälsar och slavar från Skandinavien. Arbman skriver att handeln med de nordiska
länderna var mycket viktig. Birka ansågs vara en knutpunkt för handeln med frankerriket
(Arbman 1937:24).
Arbman publicerade en utförlig katalog över det material som Hjalmar Stolpe grävt ut i
Birka, därför fungerar de sammanställda gravföremålen som ett uppslagsverk för den
arkeologiska forskningen. Vitterhetsakademien fortsatte så småningom Holger Arbmans
arbete och utkom med en bearbetning av gravfynden och en analys av Stolpes gravmaterial
(Gräslund 2001 b:128).
Holger Arbmans enastående arbete är fortfarande aktuellt idag. Jag anser att han i sin
avhandling redogjort mycket noggrant för handeln med det frankiska riket och på så sätt är
den mycket användbar som utgångspunkt i denna uppsats.
Den frankiska påverkan på Skandinavien synes ha omfattat både föremål och idéer, till
exempel krigsmateriel och kristendom. Den främsta politiska idén som härrörde från
frankerna var feodalismen (Lindkvist 1981:3).
Matthias Bäck har behandlat Birkas geografiska placering som handelsstad. Staden var
belägen mitt i en farled med åar som förbindelse till centrala Uppland, mot Dalälven och
Bergslagen. Bäcks artikel bygger på Ingmar Janssons studier om ovala och treflikiga spännen
och spridningen av dessa (Bäck 1997:152). Bäck anser att Birka inte ensamt kunde ha försörjt
en stor mängd bofasta invånare, eftersom det inte fanns så stora åkerarealer att odla, samtidigt
som det inte heller fanns tillräcklig tillgång till ved. Omgivande öars produktionsöverskott
var inte tillräckligt. Därför menar han att de inre delarna av landet måste ha varit viktiga för
försörjningen, av mat, anskaffandet av råmaterial, som järn och pälsverk (Bäck 1997:152).
Bäck driver för övrigt en intressant idé om att frankiska köpmän var stationerade under
en längre period i Birka. Dessa köpmän anskaffade de varor man eftertraktade från
Bergslagen och delar av Norrland. Köpmännen upprättade kontakter med mellanhänder,
främst bland lokalbefolkningen, för att säkra tillgång till dessa varor (Bäck 1997:153).
Varorna kom från områden inåt landet, järnmalmen kom förmodligen från inre delen av
Svealand samt Norrland. Lokalbefolkningen begav sig ut och samlade in de beställda
produkterna med jämna intervaller (Bäck 1997:154).
Detta låter som en rimlig idé eftersom handeln verkar ha varit välorganiserad samtidigt
som den var en bra metod för frankerna att sprida varor och idéer till andra områden. Den
frankiska påverkan av ideologier skedde indirekt genom handel med lyxartiklar. Förekomsten
16
av vapen skvallrade om en välorganiserad krigsmakt samt en strukturerad stat med en väl
fungerande administration, särskilt under den karolingiska eran.
De krigskampanjer som svear och götar företog till frankiska och bysantinska områden
måste ha uppenbarat kulturer och samhällen som var som en helt annan värld för dem.
Troligtvis har det därigenom uppkommit en drivkraft att uppnå denna högre nivå av
civilisation även i Skandinavien.
Det finns gravar i Birka där förebilden kan sökas på kontinenten, de s.k. kammargravarna. Dessa kan vara en influens från Västeuropa och kan ha varit gravar för de i Birka
stationerade köpmännen (Gräslund 1980:27). Kammargravar verkar ha förekommit mest
under den senare perioden i Birka, även om det finns ett antal säkra 800-talsgravar bland dem
(Gräslund 1980:29). Om detta resonemang stämmer visar det på en genomtänkt idé hur
frankerna genom handeln anskaffade det åtråvärda silvret. Detta kan också tala för att de
handelsstäder som växte fram i norra Europa ingick i det handelsnät som var grundat på
frankiskt initiativ.
Björn Ambrosiani har sammanfattat fynden från utgrävningarna i Birka, vilka pågick
under 1990-1995. Fynd med västligt ursprung visar på kontakter med Dorestad och
Rhenområdet. Dessa kontakter pågick förmodligen till och med till slutet av 800-talet. Fynd
med östligt ursprung verkar ta vid i slutet av 800-talet. Tidigare forskning har haft idéer om
att den nordliga handelsvägen mellan franker och araber skulle ha gett upphov till att de
tidigaste städerna uppkommit i området kring Östersjön. Istället var det en ändrad handelsrutt
som verkar ha varit orsaken till urbaniseringen. Denna nya handelsrutt gick från
Skandinavien via Ryssland till slutmålet, det östra muslimska området (Ambrosiani
2002:348).
Ingmar Janssons har visat att smycken med karolingisk härkomst förekom som mest i
gravfältet norr om Borg. Speciellt kan nämnas treflikiga spännen. Ett av de treflikiga
spännena är utsmyckat med silverbleck med filigrandekor, annars är spännen utsmyckade
med växtornamentik vanligast. Treflikiga spännen finns i stora mängder i gravområdet norr
om Borg. Det har tolkats som att detta är ett område där den frankiska påverkan har varit stor
(Jansson 1985:137).
Anne-Sofie Gräslund har behandlat frågan om västligt och östligt i Birkagravarna.
Studerar man Birkagrav 854 från 800-talet ser man att nästan alla gravens föremål kommer
från Västeuropa. Tittar man vidare på grav 644 från 900-talet, en flatmarksgrav belägen norr
17
om Borg, är nästan alla gravfynd av östligt ursprung. En förklaring till fyndinnehållet kan
vara att det är en köpmansgrav för en person som hade mycket kontakter med öst (Gräslund
2001 b:136ff).
Fynden i 900-talsgraven 750, som har både östliga och västliga fynd, kan förklaras med
att den tillhörde en man som kom från Mälarområdet och hade mycket kontakter med både
östliga och västliga handelsområden.
Gräslund framhåller att kistbegravningar och kammargravar förmodligen har sitt
ursprung i området runt Friesland och Niedersachsen-Westfalen. En hel del av de gravfynd
som hittats i Birka härrör också från dessa områden (Gräslund 2001:136).
1.9
KÄLLKRITIK
Gregorius av Tours är en av de skriftliga källorna som jag använder. Gregorius var en biskop
från Tours. Han föddes i Clermont–Ferrand i en av de mest högättade familjerna i Gallien.
Denna adelsfamilj hade spelat en stor roll i den kyrkliga förvaltningen i flera generationer.
Gregorius utsågs till biskop i Tours år 573. Tours innehade rollen som ett religiöst nav i hela
landet under denna period och därför var Gregorius en viktig person i Gallien. Han innehade
befattningen till sin död, vilken troligtvis inträffade år 594. Hans dödsår kan fastställas
tämligen exakt eftersom inga skeenden är nedtecknade efter år 593 i hans krönika (Eriksson
1963:8).
Det är omtvistat huruvida den har så stor trovärdighet. Till exempel kritiseras en del
forskare för att använda denna biografi som en sann källa Det är ett stort problem att det finns
så få skriftliga källor från denna tidsperiod varför det är viktigt att använda det arkeologiska
materialet för att komplettera det historiska källmaterialet.
Syftet med att skriva kungakrönikor var förmodligen att framställa den omskrivne
kungen i så bra dager som möjligt för att ge honom ett positivt eftermäle.
Gregorius av Tours som historisk källa kan inte helt räknas som tillförlitlig eftersom de
flesta av hans berättelser inte är självupplevda. Dessa historier är muntligen återberättade och
därför får man ta dem med en ”nypa salt”. Man kan snarare kalla hans verk för en krönika.
Alvar Eriksson, som har översatt Gregorius skrift, anser att man måste skilja på dess olika
delar. Han menar att för att beskriva tiden fram till 450 har Gregorius av Tours haft tillgång
till skildringar av historiker som han har skrivit av. Tiden runt 550 har författaren själv varit
18
med om. Enligt Alvar Eriksson har författaren varit vittne till många händelser och han har
också hört många berättelser av s.k. trovärdiga källor. Ibland lägger han till verkliga
dokument som grund för sin berättelse. Alvar Eriksson skriver vidare att ”denna del av
Frankerkrönikan åtnjuter ett högt anseende för tillförlitlighet” (Eriksson 1963:7).
Eriksson ställer frågan om detta är berättigat. Det är en relevant fråga eftersom det inte
finns så många källor från denna tid. Det är mycket svårt att avgöra om så är fallet eftersom
det inte finns så många andra källor att jämföra med (Eriksson 1963:8). Denna krönika skrevs
förmodligen för att förhärliga den merovingiska kungamakten. Frankerna framställs som
ärorika, orädda, fruktade och det viktigaste av allt, djupt kristna och kungar av Guds nåde.
19
2
BAKGRUND
U
nder 500 – talet skedde stora politiska förändringar i Västeuropa och det
Västromerska imperiet försvann. Kartan var tvungen att ritas om när folkvandringstidens folk satte upp nya gränser.
2.1
GERMANERNA OCH ROMARRIKET
Under romersk järnålder, ca 50– 375 e Kr., indelad i två skeden, äldre romersk järnålder ca
50 – 200 e Kr. och yngre romersk järnålder, ca. 200 – 375 e. Kr. skede sker en stor förändring
rum i Nordens utveckling.
2.1.1
Äldre romersk järnålder
Under denna tid, ca 50 – 200 e. Kr., var påverkan stor från romerskt håll då nya tekniska
metoder och ny formgivning av smycken och vapen strömmande in, ett resultat av kontakter
mellan Romarriket och germanska folk. Det var alltså inte bara militära konflikter mellan
dessa grupper under denna tidsepok utan det förekom också fredliga kontakter.
Det tveeggade svärdet, spathan blev ett väl använt vapen i Norden och det eneggade
svärdet föll därför bort. Vidare introducerades ett kastvapen med hullingar samtidigt som
sköldbucklan utvecklades mot en spetsigare form och handtaget på skölden försågs med
silverutsmyckade nitar. Sköldbucklan verkar ha fått en mer oval form, vilket de kantbeslag
man funnit visar. Sporrar med en ny form som fästes med ett slags nitar på remmar vilka
fästes runt foten introducerades också i Norden. (Stenberger 1979:366).
Hantverkare lärde sig också tekniker som plätering, filigranornering och tauschering,
det senare är en teknik för att utsmycka metaller genom att hamra in silver, brons eller guld
på underlag som järn. Tauscheringstekniken kom förmodligen från germanstammen
markomannerna (Stenberger 1979:366). Denna utsmyckningsteknik fortsatte att användas
under folkvandringstid. Under vendeltid var den däremot inte så vanlig medan det under
vikingatid verkar ha skett ett uppsving för tauschering igen. Det var förmodligen inte
påverkan från andra folkslag som styrde användandet av tauschering utan snarare var det mer
en fråga om tillgång på silver och en modefråga (Stenberger 1979:689).
20
Glasflussinläggning var en teknik som var lånad från romarriket och verkar ha
förekommit på Gotland och Öland. Fynd av ett par dryckeshornsbeslag, utsmyckade med
inlagda blå och röda glasflusspärlor visar på detta (Stenberger 1979:367).
2.1.2
Yngre romersk järnålder
Under denna period, ca 200–375 e. Kr, sker en germanisering av romarriket. Nordiska
hantverkare synes ha påverkats av den gotiska kulturutvecklingen och det förekom också en
kopiering av romerska konstföremål av nordiska konsthantverkare (Stenberger 1979:379).
Öland nämns som en plats där ett uppsving av konsthantverket skedde under denna
tidsperiod. Där har man funnit statyer av mansfigurer på vilka hantverkarna verkar ha lagt
ned stor möda på ansiktena och även försett dem med ”moderiktiga” frisyrer med mittbena
och lågt hårfäste. Sune Lindqvist har jämfört dessa statyer med Heraklesfigurer som hittats i
Ungern. Han anser att dessa figurer kan ha utgjort modell för de öländska figurerna
(Stenberger 1979:412). Runalfabetet är en annan form av germanisering av den nordiska
kulturen. Runalfabetet anses ha sin grund i de romerska och grekiska alfabetena.
Redan under Julius Caesars regeringsperiod, 60-44 f. Kr., var det vanligt med
germanska soldater i den romerska armén. Detta fenomen blev än mer vanligt under den
senare kejsartiden. Germanerna hade inledningsvis egna officerare och uniformer. Germaner
ingick också i hjälptrupperna. Under senare tid ökade det germanska inflytandet vilket ledde
till att det så småningom var en övervägande del germaner i den romerska armén. När de
fullgjort sin militära tjänst blev de erbjudna romerskt medborgarskap eller möjligheten att få
återvända hem (Rausing 1987, Andersson & Herschend 1997:68ff.).
Det romerska medborgarskapet gick i arv och även om den romerske medborgaren inte
bodde inom det romerska rikets gränser hade han samma förmåner som en romersk
medborgare hade rätt till. Dessutom kunde han exempelvis bli legionär (Andersson &
Herschend 1997:68). Germaner var också eftertraktade till tjänster som livvakter både inom
det kejserliga hovet och hos familjer som tillhörde aristokratin. Germaner var uppskattade för
att de var starka och långa, förmodligen ansågs de vara ståtliga och sågs kanske som ett
exotiskt inslag. Traditionen med att anställa germanska män som livvakter fortsatte in i tidig
medeltid (senantiken). Ett exempel på de nära förbindelserna mellan romare och germaner är
de guldmedaljonger, vilka endast kejsaren hade möjlighet att utge. Dessa var inte avsedda
21
som vanliga betalningsmedel utan kejsaren gav dessa i gåvor till vissa personer som han
ansåg förtjänta t ex allierade (Andersson & Herschend 1997:69f.).
Det frankiska engagemanget i det romerska riket sträckte sig inte enbart till att många
franker var legosoldater i den romerska armén. Flera franker hade också höga ämbeten i det
romerska riket. Franken Silvanus tog sig titeln romersk kejsare, men regerade bara i 28 dagar.
Det fanns också franker som utsågs till konsuler, t.ex. trädde Richomer in i detta ämbete år
384. Som en kuriositet kan nämnas att en annan stor härförare från det frankiska riket, Karl
den store, utsåg sig själv till romersk kejsare år 800 (James 1991:41).
Under 300–talet började frankerna inleda vänskapsförbindelser med romarriket varvid
de stred på romarnas sida, både som allierade och som värvade i den romerska armén
(Harrison 1999:66).
2.2
DEN KAROLINGISKA ADMINISTRATIONEN
I administrativt syfte delade Karl den store in sitt rike i 600 områden, grevskap, vart och ett
av dessa förvaltades av en greve. Greven hade militär och juridisk makt och innehade sin
position hela livet Greven fråntogs grevskapet om han misskötte det vid exv. tjänstefel.
Grevskapet var dock inte ärftligt. Karl den store inrättade en länk mellan myndigheter och
administrationen i form av tjänstemän eller agenter, Missi dominici, vilket innehades av två
tjänstemän, en greve och en biskop eller abbot. Dessa agenter skulle sköta rättegångar samt
undersöka sina distrikt. De hade i uppdrag att förhindra brott och moraliskt förfall samt
ansvara för prästernas utbildning. De skulle också övervaka grevarna och se till att de inte
fick för stor makt. Grevarnas ämbete fick inte bli ärftligt. En maktkoncentration till en eller
flera grevar fick inte ske eftersom detta riskerade försvaga Karl den stores makt (McKay et.
al. 2000:335). Karl den store var mycket väl medveten om faran med mäktiga vasaller
eftersom hans egen släkt hade kommit till makten på detta vis. I oroliga områden, oftast
gränsområden, utsågs markgrevar. Dessa hade utökade maktbefogenheter jämfört med
vanliga grevar.
Den karolingiska staten saknade alla institutioner som civilförvaltning, regering,
domstolsväsende, finansväsen för att samla in skatter och det fanns heller inte någon poliseller militärmakt. Under denna period var man beroende av personliga relationer med
personer som man skapade vänskaps- och släktskapsallianser med. Man avgav trohets- och
22
lojalitetslöften till varandra. Dessa allianser höll samhällen uppe och var för sin tid ett
sofistikerat system. Hos frankerna fanns det stora idéer som än idag är moderna och som
upprätthålls i fria demokratiska stater idag. Under denna tid var de kanske till och med lite
före sin tid. Det fanns kyrkomän som hade visioner om att ett enat kristet samhälle skulle
styras av en kristen kung som också upprätthöll freden och lagen. Dessa idéer kom
ursprungligen från S:t Augustinus visioner om kungamakten. Dessa visioner var emellertid
svåra att genomföra i ett samhälle där folk var illitterata. S:t Augustinus sådde ett frö, från
vilket bildandet av den högmedeltida och även den moderna staten fått sin inspiration från
(McKay et. al. 2000:335).
2.3
DEN KAROLINGISKA RENÄSSANSEN
Karl den stores inrättande av ett lärosäte vid hovet i Aachen hjälpte till att bevara skrifter från
antiken och lade också grunden för den högmedeltida kulturen. Karl den store samlade lärda
män från hela Europa vid denna läroanstalt, den mest viktiga av dessa skolade var Alcuin
från Northumbria i det anglosaxiska området. Han blev kungens chefsrådgivare i religiösa
spörsmål samt utbildningsärenden. Han fick också förtroendet att utforma ett slags ideal för
hur en kung skulle uppföra sig.
På lärosätet kopierade man böcker och manuskript och
byggde på så sätt upp ett bibliotek. Härvid använde man den
karolingiska minuskeln, vilken var en klar handskrift som
använde sig av både stora och små versaler. Denna text
grundar sig på den romerska skriften som endast har stora
bokstäver. Fördelen med minuskeln var att man fick plats
med mer skrift jämfört med att bara använda versaler
(McKay et. al. 2000:336).
Skolor grundades runt om i Europa, vilka var förlagda till
Figur 4. Karolingisk minuskelskrift. Kurtén-Lindberg 1997.
kloster och katedraler. Skolorna var i första hand avsedda för präster som skulle lära sig att
läsa, skriva och utföra enkel matematik (McKay et. al. 2000:336).
När väl litteraciteten var grundad började ”studenterna” avancera till högre studier,
vilket bl. a ledde till att det i mitten av 800–talet började skrivas mer sofistikerad litteratur.
23
Skrivare från kyrkorna var påverkade av
juridiska tankar och skrev därför böcker om
detta och det var också populärt att skriva om
Augustinus idéer om autokrati, dvs. envälde (se
kap. 2.2). De medicinska studier som påbörjades
i Italien under 800–talet var en följd av den
karolingiska
renässansen
(McKay
et.
al.
2000:337). Det finns forskare som anser att det
är ironiskt att det som Karl den store är
ihågkommen för är det utbildningsväsendet som
han införde. De anser att han snarare skall ses
som en krigande kung och inte så stor tänkare.
Den karolingiska renässansen syftar på
återupplivandet av intresset för den antika
kulturens idéer, skrifter, språk.
2.4
HUR
Figur 5. Textkopiering i ett frankiskt
kloster. Kurtén-Lindberg 1997.
UTVECKLADES DET FRANKISKA RIKET
EFTER KARL DEN STORE?
Efter Karl den stores död tog sonen Ludvig över som regent åren 814-840. I början av hans
regeringsperiod styrde han riket med samma järnhand som sin far, men det förändrades dock.
Ungefär 821 hade han förändrat sin ledarstil till en något mjukare. Han började förlåta sina
fiender och han lät landsförvisade komma tillbaka till riket. Ludvig fick därigenom
tilltalsnamnet den Fromme. Han underskattade sina magnater som ägnade sig åt
sammansvärjningar. De intrigerade för att skapa missunnsamhet bland Ludvigs söner, allt för
att stärka sin egen makt och rikedom (McKay et. al. 2000:337).
Efter Ludvig den Frommes död delades riket mellan hans söner, Lothar, Ludvig den
tyske och Karl den skallige. De kunde inte komma överens utan stred om makten. År 843
skrev man ett fredsfördrag i Verdun och det frankiska riket delades slutligt i tre delar.
(McKay et. al. 2000:337).
24
Lothar, som var den äldste av
sönerna, fick de centrala delarna
som sträckte sig från Flandern till
Lombardiet och fick också äran att
inneha titeln som kejsare. Under
900-1200 talet då franska och tyska
monarker ville bygga starka stater
utsattes
detta
område
för
omfattande stridigheter (McKay et.
al. 2000:337).
Ludvig den tyske fick den
östra samt större delen av den
tyska delen av frankerriket och Figur 6. Karta visande det frankiska rikets
uppeldning 843. McKay 2000.
hans rike blev det mest stabila,
eftersom han inte litade på adelsmännen. Ludvig riktade sin expansion mot slaverna i öst.
Karl den skallige erhöll det västra frankerriket och lade därmed grunden till det nuvarande
Frankrike. Hans rike utsattes för ständiga överfall från vikingar och inifrån av hans egna
stormän. Karl befann sig ständigt i krig. Karl den skalliges släkt förlorade så småningom
kontrollen över sitt rike och år 987 valdes Hugo Capet till kung (McKay et. al. 2000:336).
En gammal förklaring bland historiker till frankerrikets upplösning var att osämjan
mellan Karl den stores barnbarn var orsaken till att riket kollapsade. Nyare forskning visar
emellertid att det var magnaternas revolter och sammansvärjningar som var orsaken.
Karl den store hade under sin regeringsperiod försökt kontrollera att grevarnas makt
inte skulle bli för stor genom att han förhindrade att deras grevskap skulle bli ärftliga. Under
800-talet skedde det som Karl den store motarbetat då grevarna började bli för mäktiga.
Grevar kunde nu inneha flera grevskap samtidigt och på så sätt fick de större makt, därmed
kunde de underminera kungens makt. Det administrativa system som Pippin III och Karl den
store hade infört kvarstod men riket hade försvagats på grund av de lokala stormännens
intriger (McKay et. al. 2000:337).
25
2.5
FRANKERNA - BARBARER ELLER INTE?
Det finns vissa forskare som ifrågasätter om frankerna verkligen hade något inflytande på
Västeuropas utveckling över huvudtaget. Vad menas egentligen med uttrycket barbar?
Romarna ansåg att alla som inte var romare därmed var barbarer. Det intressanta är att många
idag anser att frankerna var barbarer. Definitionen på barbari är: vilde, ohyfsad människa
eller till och med omänsklig. I vilket avseende var frankerna vildar, var det för att de inte var
litterata?
Karl den store utvecklade ett utbildningssystem. Han lät bygga katedraler, bl. a.
Aachens domkyrka. Hade barbarer byggt domkyrkor som Aachen och hade de tillverkat de
fantastiska praktsvärdsfästena i cloisonnéteknik? Frankerna och andra germanfolk var kanske
barbarer i sitt sätt att behandla sina medmänniskor, men den frankiska kulturen var absolut
inte barbarisk enligt mitt sätt att betrakta den.
Kanske var den inte en sofistikerad, högkulturell era, men den var heller inte något
barbariskt samhälle. Det hade inte varit möjligt att skapa, kraftfullt expandera och styra ett
rike i 400 år om grundarna varit ”rövare och banditer”.
Efter romerska imperiets sammanbrott var germansamhället i sin struktur tvunget att
förändras. Det gamla systemet hade kollapsat och invånarna mötte därmed nya krav på
levnadsvillkor. Svaret blev en utveckling mot ett feodalt samhälle, där riddarståndet och
prästeståndet intog en maktposition över bönderna. När germanerna befolkade romarnas forna
områden var de tvungna att organisera sitt nya territorium på ett bra sätt. En utveckling mot en
stat var nödvändig och den utlösande faktorn i denna process var förmodligen att barbarfolken
antog kristendomen som sin religion. Vikingar, sachsare och slaver förflyttade sig inte till nya
områden i samma utsträckning som exempelvis frankerna gjorde. Dessa grupper kristnades
därför senare och behöll då sina stamsystem (Gurevitj 1992:169).
Dick Harrison är en av de medeltidsforskare som försöker ändra på uppfattningen som
många historiker har om bl.a. frankerna som ett barbariskt folk som endast ägnade sig åt
plundring för sitt höga nöjes skull. Det finns tyvärr forskare som anser att germanfolken inte
hade någon riktig stat överhuvudtaget och att det i deras arméer inte fanns någon disciplin.
Det verkar finnas en stor kunskapslucka hos många människor om germanfolken. Myten
om germanfolken som barbarer härrör enligt Dick Harrison från kyrkligt håll och från
humanisterna under renässansen (Harrison 1999:422).
26
Vandalerna är en folkgrupp som blivit illa beryktad. Det finns inga tecken som tyder på
att dessa var mer våldsamma än andra folkslag under 400-500-talet. Det misstag som
vandalerna och västgoterna gjorde var att anfalla Rom. De begick en vanhelgande handling
genom att plundra och attackera påvens stad (Harrison 1999:422). Roms plundring kom att få
hela den katolska kyrkan att vända sig mot germanfolken, vilka också hade ”fräckheten” att
ha en avvikande religiös uppfattning.
Germanfolken lade i själva verket grunden till den moderna staten i väst och utan den
utvecklingsprocess som skedde hade förmodligen världen sett annorlunda ut idag (Harrison
2005 b:7).
”Den mörka medeltiden då vettlösa barbarer plundrade
och slog ihjäl, då riddare red omkring i skinande
rustningar utan sinne för vare sig strategi eller taktik.
En tid då antikens krigskonst sedan länge var
bortglömd och allting gick bakåt snarare än framåt.
Glöm det! Under medeltiden var ingenting glömt och
ingenting lämnades oprövat” (Harrison 2005 b:3).
Om medeltidens befolkning hade varit ”hopplösa barbarer” skulle sannolikt det mesta av
antikens kunskaper ha varit glömda idag. De hade inte lärt sig något av antikens idéer och de
hade förkastat hela perioden. Därför hade utvecklingen i Europa och världen stannat av. Vi
hade kanske inte idag haft kvar arvet från antiken, t ex den romerska rätten eller senaten, det
politiska sättet att styra en stat, på vilket bl.a. USA grundar sitt styresskick.
Jag ser germanerna som ett folk som förvaltade arvet från antiken väl och som lärde sig
av detta. Men de utvecklade också egna idéer från de antika ursprungstankarna, man kan säga
att de förfinade dessa.
2.6
DE
RELIGIÖSA, EKONOMISKA, POLITISKA SAMT
MILITÄRA IDÉERNA
Ideologierna vid denna tid är starkt sammankopplade med katolska kyrkan och frankerna var
djupt religiösa. Det verkar som om att allt som de frankiska kungarna företog sig gjordes i
Guds namn, eller för att Gud ville det, t ex genomföra krigskampanjer. Det frankiska imperiet
var ett rike av Guds nåde och frankerna fick på grund av konverteringen till katolicismen stor
27
uppbackning av påven i Rom. De flesta andra germaner hade anslutit sig till arianismen, se
tidigare kap. 1.6. Kyrkan hade också mycket att vinna på frankernas krigiska inställning i
form av landvinningar och utbredandet av kristendomen. I detta fall ansåg frankerna att de
hade mandat från Gud att kriga mot hedningar.
2.6.1
Religion: Krig i Guds namn
I religiösa sammanhang ansåg sig karolingerna vara Guds utvalda folk samtidigt som de
också hade en uppfattning att de var de sanna arvtagarna till Israels folk, men naturligtvis såg
de sig som arvtagare till det romerska riket också De hade en stark övertygelse att Gud
hjälpte arméerna att segra. Under 700-talet använde präster särskilda böner för att Gud skulle
garantera att den karolingiska härskarens armé vann slaget (Bachrach 2001:148). På detta vis
kunde stridsmoralen upprätthållas. Till slagfältet kunde prästerna medta reliker eller andra
föremål som tillhört helgon eller soldater för att stärka moralen hos soldaterna. Ett exempel
på detta är Sankt Martins av Tom mantel från 300-talet. Manteln var en uniformspersedel
från hans romerska uniform (Bachrach 2001:150).
Korset, signifikativt för korsriddare, har förmodligen införts som symbol på slagfältet
av karolingiska soldater. Karolingerna hade ett, med ett eller två kors präglade, banér som
fördes på slagfältet framför soldaterna. Detta ansågs höja soldaternas stridsvilja och gjorde
uppenbarligen också så när det användes i kriget mot muslimerna (Bachrach 2001:151).
Baneret och relikerna som användes på slagfälten skulle få trupperna att inse det faktum att
kriget var ett rättfärdigt sådant och således utfördes under Guds beskydd.
Karolingerna var måna om soldaternas själsliga liv och var därför mycket noggranna
med att genomföra andakter för soldaterna. De fick också syndernas förlåtelse innan striden
för att de skulle vara fri från synd ifall de skulle omkomma på slagfältet.
Karolingerna hade ett effektivt logistiksystem för att kunna sätta hären i krigsberedskap.
De försåg soldaterna med förnödenheter. Alla dessa förberedelser förstärkte förmodligen
känslan av att kriget var ett heligt krig i Guds namn. Det förstärkte förmodligen också därför
stridsmoralen (Bachrach 2001:159).
Frankerna och lombarderna var de germanfolk som först antog kristendomen i form av
den katolska läran, vilket medförde en del fördelar för deras politiska uppbyggande av ett
kungadöme. Att vara kristen aristokrat var något ädelt under denna tid. Kanske blev det också
28
accepterat att föra krig i kristendomens namn eftersom det medförde att kyrkan fick en del av
bytet och kanske framför allt att kristendomen fick större utbredning.
Alla tidigmedeltida kungar hade accepterat kristendomen. De hade en stark övertygelse
att Gud skulle skydda deras rike (Harrison 1999:499). Det frankiska kungadömet hade fått
stora rikedomar som härrörde från krigståg och donerade stora delar av dessa till kloster och
kyrkor.
Seden att nedlägga gravföremål med den avlidne upphörde vid mitten av 700-talet
varför dessa skatter istället lämnades till kyrkor och kloster. Icke-kristna fick dock reda på
var skatter fanns och plundrade dessa inrättningar (Duby 1981:123).
Det rättfärdiga kriget
Fenomenet det rättfärdiga kriget kan förklaras med att efter det Västromerska rikets
sönderfall var Europa tvunget att ta till vapen för att skydda sig. Det fanns inte längre någon
romersk armé som kunde skydda invånarna i de före detta romerska provinserna i Europa och
därför tvingades man till att skydda sig själv. Därför kan man nu se att det kristna samhället
blir militariserat. Vanliga köpmän och hantverkare lärde sig att hantera vapen och antog
uppgiften att fungera som befästningsvakter. Under 700-900-talet uppfördes befästningsanläggningar som ringmurar och kärntorn för att skydda sig mot vikingars, ungrares och
saraceners anfall. Under denna period var det den som innehade makt som också hade
befogenhet att utföra våldshandlingar (Harrison 2005 a:30).
De första kyrkofäderna som tog de första stegen mot korstågen ansåg att bibeln inte var
tydlig med att förkasta krig som medel att nå sina mål. I exempelvis Gamla testamentet
befaller Gud att de judiska kungarna skall straffa sina fiender med eld och svärd och också
lemlästa hedningar. I Nya testamentet finns inget som tyder på att Gud förkastar krig.
Harrison anser att detta måste ha gjort det lätt för de kristna att föra krig med ett kristet sätt
att se på saken (Harrison 2005 a:32). Många kristna hade också tjänstgjort i den romerska
armén och de hjälpte till att tona ned prästernas eventuella moraliska syn på krigshandlingar.
En mäktig kyrkofader, Sankt Augustinus av Hippo, 354-430, var av uppfattningen att
våld var berättigat om det gällde försvar. Han ansåg nämligen att den attackerande parten
hade mer skuld till våldshandlingen än den andra parten som endast försvarade sig mot en
angripare.
29
”Íniquitas enim partis adersae iusta bella ingerit
geranda sapienti. (Ty det är den motsatta sidans
orättvisa som leder den vise mannen till att föra
rättfärdigt krig)” (Augustinus av Hippo, Harrison 2005
a:32).
Augustinus ansåg vidare att kriget måste ses som den absolut sista utvägen och får inte
urarta i massaker. Han ville få kristna människor att bli mer samstämmiga samt att få de
kristna att sluta att strida med varandra. Han hade förmodligen inte tänkt tanken på krig i Guds
namn. Denna tanke möter man istället hos Gregorius den store, påve från 590 till 604.
Gregorius accepterade att man måste föra krig för att underlätta frälsandet av hedningar
(Harrison 2005 a:38). Dick Harrison anser att det är lockande att dra för stora växlar i denna
fråga om kristna fälttåg, han anser att de två kyrkomännen var i klar minoritet gällande kristna
krig. De flesta kristna filosofer under medeltiden var helt emot krig i kristendomens regi. Den
rådande uppfattningen var att krig inte var någon sysselsättning som kristna skulle ägna sig åt.
En kristen person skulle vara pacifist. Augustinus och Gregorius inriktningar kom senare att
bejakas när kristendomen fick en ställning som statsreligion och kyrkan kunde inte stå emot
den hjälp som erbjöds av kejsarens armé (Harrison 2005 a:34).
I det östromersk-bysantinska imperiet var kejsaren överhuvud för den kristna kyrkan och
kristendomen var en del av den bysantinska ideologin. När kejsaren förde krig ansågs det som
att man hedrade Gud. Till följd av detta började man att omvandla helgon till militära helgon
som beskyddare av väpnad kamp i Guds namn. Man trodde att dessa helgon skulle skydda de
med rätt religiös övertygelse genom att helgonen genomförde mirakel. St. Mikael är ett bra
exempel på detta, han var egentligen en ängel som gjorde sjuka friska.
I Bysans blev senare Mikael en ärkegeneral och ansågs vara ett skyddshelgon för den
bysantinske kejsaren. Han skulle uppenbara sig för härförare inför ett viktigt slag. I Norden,
var Sankt. Mikael känd när kristendomen infördes, han blev mycket populär och finns
omnämnd på flera runstenar (Harrison 2005 a:35).
Svärdsmission
Svärdmissionen kom till i Västeuropa genom Sankt Amandus som samarbetade med
frankerkungarna Chlothar II och Dagobert I. Amandus predikade det kristna budskapet i nya
trakter varför det behövdes en ny taktik för att få gehör från hedningarna. De som vägrade att
döpa sig fick plikta med sitt liv (Harrison 2005 a:36).
30
Karl den store tog till sig denna idé i mitten på 700–talet när han skulle expandera sitt
territorium. Hans missioner var rena massmorden, prästerna var förfärade och tillkännagav sitt
missnöje med detta men Karl den store lyssnade inte. Han ansåg att han gjorde det rätta genom
att han krigade i guds namn till Guds ära.
Man måste ha i åtanke att under dessa tider var det oroligheter med en mycket stor
hotbild från andra folk. Det gällde att kunna försvara sig och kyrkor var ett hett byte. Att
försvara sig mot vikingar och ungrare m.fl. som plundrade kloster och brände ned byar måste
ha ansetts vara befogat.
”Bellum Deo auctore - Den som grep till vapen för att
skydda kyrkan mot hedniska våldsverkare kunde vara
säker på att ha Gud vid sin sida”(Harrison 2005 a:37).
Under 900-talet förändrades kyrkomakten i de områden som formats i Karl den stores regi,
kyrkan ingick från och med nu i statsförvaltningen och biskoparna blev ämbetsmän. Under
hög- och senmedeltid fick tyska biskopar egna härskarriken. I dessa riken kunde de utöva sin
makt likt en kung (Harrison 2005 a:37).
2.6.2
Militärt
Bernard Bachrach (Bachrach 1972:115) anser att germanerna inte var en bunt banditer som
helt planlöst gav sig ut på rövartåg. Den senare synen på germanerna måste nu omarbetas. En
merovingisk kung som begav sig ut på ett krigsföretag kan jämföras med när en romersk
härförare gav sig ut i krig mot sin motståndare. Skillnaden dem emellan var mest storleken på
arméerna än något annat. De medeltida fältherrarna utbildade sig som sina romerska
föregångare i strategi och taktik, soldaterna marscherade i exemplarisk ordning och byggde
sina belägringsmaskiner enligt de skisser som använts sedan länge. Plundringen som utfördes
var också signifikativ för germanstammar, med syfte att skaffa mat till trupperna eller att
förmå det ledande skiktet i den belägrade staden att ge upp för att eventuellt rädda sitt
territorium. Plundring var därmed en taktisk manöver (Harrison 1999:430).
Numer är de flesta historiker överens om att metoden att föra krig under den tidiga
medeltiden var både taktisk och analyserande och följde den allmänt accepterade militära
praxisen gällande stridsteknik.
31
Karl Martells seger över araberna år 732 ses som riddarståndets första stora seger.
Martell ansågs som politiskt driven när han lade beslag på kyrkans jord vilken han sedan
delade ut till sina soldater (Harrison 1999:415). Karl Martells jordutdelning, samt det faktum
att han besegrade de otrogna, ser historikerna som feodalismens och riddarväsendets
uppkomst. Feodalismen var en idé som frankerna och romarna före dem, lade grunden till.
Att vara krigare blev ett yrke och en krigarklass uppstod.
2.6.3
Ekonomi – Mynt
I det romerska riket hade kejsaren monopol på myntpräglingen. De frankiska kungarna tog
över denna sedvänja och präglade mynt, främst i brons. Mynt med Klodvigs söner och
silvermynt, argentei, med kungarna Theuderic I eller Sigibert på, har hittats. Det viktigaste av
alla mynten var trienen. Trienen blev så småningom godkänd som standardguldmynt under
500 och tidigt 600-tal. I texter brukar solidus syfta på guldmynt (James 1991:194). Efter en
tid började mynt uppkomma med myntmästarens namn på. Enligt Edward James kan det ha
varit privatpersoner som präglade mynten själva eller enligt kungens vilja. Det finns över
1600 kända myntmästares namn präglade på merovingiska mynt.
Detta innebar att de inte bara var tillverkare utan också betydande personer och
eventuellt agerade på kungens eller ämbetsmännens vägnar. Ett exempel på detta är myntpräglaren Eligius som var av galliskt-romerskt ursprung. Han var född i Limoges år 558 och
blev guldsmed och myntpräglare. Eligius var känd för sin skicklighet och detta upptäckte
hoven kring Clothar II och Dagobert som anlitade honom för att pryda kyrkor och prägla
mynt. Sina sista mynt präglade Eligius åt Sigibert III och Klodvig II. Han slutade arbeta som
myntpräglare då han blev utnämnd till biskop.
Det karolingiska riket hade en feodal ekonomi som grundade sig på krigföring och ett
slavsystem. Man kan beskriva den som ett slags förstadium till en marknadsekonomi. Under
800-900-talet utvecklades den till en monetär ekonomi i vilken befolkningen handlade med
mynt på marknaden. (HdF 1970:247, Forshell 1992:51).
2.6.4
Politik
Vänskaps- och giftermålsallianser var under medeltiden ett viktigt redskap för att skaffa sig
makt, men dessa var inte den sortens vänskap vi tänker på idag. Allianserna var som ett slags
32
släktskap, man skaffade sig de vänner/släkter man hade nytta av för att tillskansa sig makt. I
en allians kunde man avslöja mycket för sina vänner och få hjälp och stöd.
Kungamakten under den tidiga medeltiden använde sig av både kristna och romerska
kulturinfluenser. Kungarna kunde hänvisa till anfäder som varit kungar och visade på så sätt
sin stora betydelse. De pekade därmed på en kontinuitet från tidigare härskare bakåt i tiden.
Kungarna kunde kalla sig Flavius och exellentissimus, som visade att de var släkt med de tre
romerska kejsarna Vespasius, Titus och Domitius, i de skrivna dokumenten (Harrison
1999:501).
I det postromerska Västeuropa var det viktigt att samtidigt vara skicklig militär, kristen
och romersk regent. Det kristna och det romerska kunde visas genom präglandet av guldmynt
samt framhållandet av vissa goda egenskaper (Harrison 1999:502). Regenten ville med dessa
metoder visa hur mäktigt riket var, makten skulle glänsa och synas. Härskarna ville ställa sig
in hos biskoparna och stormännen för att blidka dem.
Kungen byggde stora palats för att med dessa bidra till att synliggöra makten. Dick
Harrison kallar detta för ett maktens ansikte, vilket var till för att skrämma eller charma
befolkningen för att centralmakten skulle kunna invaggas i tron om att kungamakten var mer
tryggad än förut.
”Ansiktet tjänade till att synliggöra den makt kungen,
drottningen, hertigen eller fursten redan hade skaffat
sig på annat sätt. Ansiktets funktion var att imponera
på – skrämma eller charma – folket, så att hela
centralmaktens kropp skulle kunna känna sig ännu
säkrare än den redan gjorde” (Harrison 1999:502).
Feodalismen
Efter Karl den stores död sönderföll det frankiska riket och därmed kan man säga att den mer
utvecklade formen av feodalism uppstod. Denna innebar att lokala härskare hade kontroll
över ett litet område och byggde upp ett försvar mot invaderande folkslag, exempelvis
vikingar, magyarer och saracener. Det skapades ett beroendeförhållande mellan feodalherren
och vasallen (krigaren). Feodalherren betalade vasallen med förläningar för utförd militärtjänst. Bönderna fick betala ränta till feodalherren i form av överskott av jordbruksprodukter.
Bönderna var egentligen inte slavar men befann sig i en beroendeställning till härskaren
(Lindkvist 1981:12).
33
Det feodala samhället var raka motsatsen till upplysningens idéer och därmed den
franska revolutionens grundidéer då man ville avskaffa detta ålderdomliga samhälle, vilket
syftade på det gamla samhällets orättvisa förmånssystem som gynnade vissa privilegierade
människor. Det försvann vid franska revolutionens utbrott (Lindkvist 2003:172). Feodalism
betyder att en regent gav län som betalning för utförd tjänst.
Det var den försvagade centralmakten i det karolingiska riket som ledde till ökad makt
för grevarna. De regerade i områden som låg geografiskt långt från centralmakten vilket
medförde att kungen hade svårt att få en överblick över dessa. Den politiska makten blev
privat och gick i arv. Den ärvda makten började fungera som ett styresskick (McKay et. al.
2000:339).
Förhållandet mellan grevar och bönder var ett beroendeförhållande för de senare.
Krigarklassen hade den ekonomiska makten och den fanns i jordegendomar på vilka
bönderna arbetade. Bönderna var i behov av beskydd vilket härskaren kunde ge men han
krävde något i gengäld. Fria bönder överlämnade sin jord och sin frihet till härskaren. Jorden
fick de tillbaka, men de skulle bruka den och var tvungna att betala avgifter till feodalherren
och utföra vissa tjänster. Av den årliga skörden betalade bonden en avgift till härskaren, ville
han gifta sig med en person från ett annat område fick han betala en avgift och om han ville
att egendomen skulle gå i arv fick han betala en avgift som kunde innefatta det bästa fåret
eller den bästa kon.
Bonden hade förlorat sin frihet och var livegen. Bönderna blev en del av grevens
ständiga arbetsstyrka, bundna till jorden som de var. Naturligtvis hade de inte möjlighet att
lämna den utan tillstånd från härskaren. Omvandlingen till livegenskap var inte en förändring
som skedde över en natt, det dröjde längre tid än så. Under 800-talet var 60 % av
populationen i Västeuropa livegen. Det fanns dock olika nivåer i detta livegenskap. En del av
de livegna var framgångsrika medan många var endast fattiga, men en sak hade de
gemensamt, de var alla livegna (McKay et. al. 2000:339).
Feodalism i Sverige
Sverige hade en mer mildare form av feodalism än övriga Europa. Enligt Thomas Lindkvist
är den största skillnaden mellan Sveriges feodala system och Västeuropas, att länen inte
ärvdes. Han framhåller vidare att bönderna i Sverige levde ett friare liv än bönder i
Västeuropa samtidigt som kyrkan och aristokratin inte hade så stor kontroll över jorden. Det
34
system som växte fram i Sverige var ett led i den europeisering som bredde ut sig, med
ekonomiska, politiska och sociala strukturer. Kyrkan var en sådan inrättning som införde ett
helt nytt sätt att förhålla sig till det mesta i tillvaron. Friheten för bönderna var större men de
var underordnade härskaren och fick också finna sig i att betala räntor till denne. (Lindkvist
2003:174).
Något feodalt riddarkavalleriet kan dock inte sägas ha fått något genomslag i Sverige
eftersom landskapet inte var lämpligt för krigföring med stor kavalleritrupp. Det fanns för
mycket skogar, sjöar och vattendrag, vilket gjorde det svårt för ett kavalleri att ta sig fram i
terrängen (Anderson 1995:163).
35
3
INFLUENSER OCH MATERIAL
3.1
DET
ARKEOLOGISKA MATERIALET I
SVERIGE
550 – 1000 E. KR.
H
andeln var den huvudsakliga inkörsporten för att spridningen av den frankiska
kulturen och en rad handelscentrum grundades. Viktiga handelsstäder var
Dorestad vid Rhen, Hedeby i Danmark, Kaupang i Norge samt Birka i Sverige.
Dorestad var beläget på frankiskt territorium och ett viktigt handelscentrum. Enligt Vitae
Ansgarii har detta område haft ett importsyfte och varor skulle fraktas vidare till det
islamitiska Spanien (Almgren 1967:122).
Hedeby ligger i dagens Schlesvig-Holstein och är beläget söder om gränsen mellan Danmark
och Tyskland. Här idkade befolkningen eget hantverk som kamtillverkning, bronsgjutning,
skotillverkning. Hedeby är omnämnt i de frankiska källorna, t ex Vitae Ansgarii och har varit
en viktig länk i den frankiska handelsrutten. Gravskicket på de stora gravfälten består av
skelettgravar och rikt utstyrda kammargravar.
(http://www.historiska.se/histvarld/artikel.asp?name=Hedeby).
Kaupang var beläget i Vestfold vid Oslofjordens västra del. I samma fylke har viktiga fynd
som skeppsgravarna i Oseberg, Gokstad och Borre grävts ut. Denna handelsstad finns också
beskriven i frankiska källor. På denna plats har man bl.a. funnit keramik från Rhenområdet,
bronsbeslag från Brittiska öarna Roesdahl 1996:142).
Birka var beläget på ön Björkö i Mälaren. Se vidare kap. 1.8.2.
Helgö var beläget på Ekerö utanför Stockholm. Helgö var ett handels- och hantverkscentrum
under folkvandring- och vendeltid, det sägs att Helgö var föregångare till Birka som
merkantilt centrum. Platsen har varit bebodd under 300-1000 talet (Roesdahl 1996:142).
36
3.2
HANDELSFÖRBINDELSER
Enligt Greta Arwidsson verkar det som om Skandinavien haft ett slags förbund med
frankerriket, där man handlat, d.v.s. bytt varor med varandra på ett systematiskt vis
(Arwidsson 1942:101). Detta kan vara en förklaring till varför det finns så mycket frankiska
fynd från vendeltid. Det förekom en omfattande vapenexport till Norden, främst på grund av
att de frankiska vapnen var av god kvalitet. Frankerna behövde pälsverk och slavar att sälja
vidare till muslimerna som eftertraktade dessa varor. Eftersom stora delar av Europa var
kristet fick inte kristna människor säljas som slavar, därför vände sig frankerna till
hedningarna i Skandinavien för att få tillgång till denna varukategori (Almgren 1967 s.123).
De frankiska verkstäderna som tillverkade svärd, till exempel Ulfberth och Ingelred,
satte in sina signaturer på klingan (Stenberger 1979:688). Enligt Holger Arbman har man
under vikingatid beställt klingor av Ulfberthsmedjor vilka sedan försetts med svärdsfästen i
smedjor i Skandinavien (Stenberger 1979:688).
Under Karl den stores och Karl den skalliges regeringstider förbjöds vapenexporten till
vikingarna. En trolig förklaring kan vara att frankernas egna vapen användes av vikingarna
under räder mot frankerriket (Stenberger 1979:689). Kyrkans män protesterade mot
vapenexporten till hedningarna i Skandinavien, men var mer välvilligt inställda till att sälja
vapen till araberna. Anledningen var förmodligen att handeln var så omfattande att ett förbud
svårligen skulle kunna ge något resultat. När skandinaverna blev kristna uppmanades de av
påven att inte sälja vapen till karelare, voter och ingrer, d.v.s. rysk–ortodoxa folk i Ingermanland och Karelen (Harrison 1999:421).
Spjutspetsar från frankernas verkstäder var också en stor handelsvara. Dessa var
tauscherade, dvs. prydda med inhamrade silver- och koppartrådar i olika geometriska mönster
på holken (fästet). Det fanns också en senare skandinavisk variant vilka var utsmyckade i
runstensstil (Stenberger 1979:689).
Silvret är ett spännande kapitel. Det spreds från det rika kalifatet där man hade stor
förekomst av silver och hade en stor betydelse för världsekonomin under denna tid. Det
arabiska silvret spred sig till Västeuropa och blev myntfoten man använde sig av. Det
uppstod en blomstrande handel mellan kalifatet och frankerriket (Stenberger 1979:689).
37
3.3
BÅTGRAVSSEDEN
Denna sedvänja är en typisk skandinavisk företeelse och de som begravdes i båtar hade
förmodligen haft en maktposition i samhället eller tillhörde en rik släkt. Detta gravskick
användes från 600-talet fram till vikingatid, men under vikingatid var gravgåvorna mer
blygsamma än under vendeltid (Schönbäck 1983:124).
Kroppen placerades i båtens akter, kvinnor hade sina smycken nära kroppen och män
hade sina vapen omkring sig. Vid fören placerades oftast olika förnödenheter, exempelvis
mat och matlagningskärl. Den döde fick också sina hästar och hundar med sig i graven,
dessa kunde ligga både i båten eller omkring den. Hästarna hade sina seldon på sig och
hundarna hade sina koppel (Schönbäck 1983:124).
Båten med den döde i placerades i en grävd ränna och täcktes med ett tak av trä och till
sist lades jord över. Med tiden har jord omgärdat båten med kroppen och därmed kapslat in
graven. Graven har också genom den nedsänkta formen fått sitt speciella utseende
(Schönbäck 1983:124). Båtgravarna med sina rika gravgåvor visar på en rikedom som
uppnåddes genom handel med bl. a frankerriket.
3.4
DET FRANKISKA INFLYTANDET I SKANDINAVIEN
Den största frankiska influensen på andra geografiska områden och folkslag var förmodligen
kristendomen. Ansgar som kristnade skandinaverna var av frankisk börd. En annan idé från
frankerna var feodalismen, vilken så småningom spriddes till övriga Europa. Feodalismen
tillkom främst för att kunna stödja krigsmakten.
När man studerar de frankiska varor som kommit till Skandinavien ser man att glas och
mynt samt krigsmateriel förekommer i stor omfattning. De frankiska smedjorna tillverkade
svärd samt spjutspetsar av mycket hög kvalitet vilka exporterades även till Skandinavien
(Stenberger 1979:688). Glaset från frankerriket tillverkades enligt romersk hantverkstradition. (Stenberger 1979:687).
Nordborna kom i kontakt med konstinfluenser både från öst och väst. Detta förde de
med sig hem och lät sig inspireras för sina egna utsmyckningar. När man studerar de små djur
som finns på svärdsknappar och smycken m.m. kan man skönja likheter med kontinentala
38
djurformer. De djurformer som förekommer är lejon, fåglar och gripdjur (Stenberger
1979:748).
Inom konsten hade djurornamentiken sedan
en gammal tradition blivit en väl utvecklad
konstart. Runt 800–talet förde frankerna in en ny
stil
kommit
till
växtornamentiken
Skandinavien,
vilken
härrörde
nämligen
från
den
klassiska konsten. Det dröjde dock till ungefär
1000–talet innan den godkändes av hantverkarna i
Skandinavien
(Almgren
1969:123).
Figur 7. Rembeslagsornamentik från 600talet. Övre illustrationen retuscherad detalj.
Efter Karlsson.
Den
skandinaviska konsten levde kvar en tid efter
religionsskiftet,
ett
exempel
på
detta
är
runstenarna med sin djurornamentik, försedda
med kors samt enklare livsträd. De skandinaviska
Figur 8. Runstensornamentik från 1000talet. Efter Karlsson.
runristarna var konservativa och använde gammal
hantverkstradition. I 1000-talets runstensornamentik kan man se likheter med rembeslagsornamentik från 600-talet, se fig. 7 och 8 (Karlsson 1983:70).
Konstnärerna som skapade de första dopfuntarna, krucifixen, relikerna och
madonnabilderna försökte efterlikna de mönster som fanns på utländska föremål, en inte helt
lätt uppgift (Karlsson 1983:81). Till slut verkar det som om prästerna ansåg att
djurornamentiken var olämplig för kyrkliga ändamål och de började eftersträva den typiskt
kristna romanska stilen med växtornamentik i den religiösa bildkonsten ( Karlsson 1983:81).
Kammargravar var ett gravskick som troligtvis
kom från södra och mellersta delarna av Tyskland.
Detta
började
man
att
använda
redan
under
folkvandringstid i Skandinavien. Kammargravar är
anlagda i öst-västlig riktning (Stenberger 1979:704). I
Birka var kammargravar en internationell företeelse och
de tillhörde förmodligen köpmän (Gräslund 1980:86).
Ett annat element i gravskicket som infördes efter
internationella influenser var seden med sittande
begravningar, vilket förekom bland franker och ale39
Figur 9. Karl den stores tron.
http://www.aachendom.de/web/
images/karlsthron_03.jpg
manner. Den mest kända av alla sittande begravningar är Karl den store som begravdes
sittandes på sin tron (Beumann 1967:10ff. och :29, Gräslund 1980:39).
Religionsskiftet från asatro till kristendom var förmodligen ett utdraget förlopp och
inte som många antyder en kort, våldsam omvändelse. Förmodligen kan man tala om en
kristen påverkan redan från yngre romersk järnålder eftersom skandinaverna kom i kontakt
med religionen på kontinenten. Enligt Anne–Sofie Gräslunds tes kan befolkningen
förmodligen ha ansett att Jesus varit en ny gud som gick att inordna vid sidan av de övriga
nordiska gudarna.
Kristendomen får sakta men säkert fäste, ett tecken på detta är att gravskicket
genomgår en stor förändring (Gräslund 2001:129).
De som först tog till sig den nya religionen var troligen samhällets övre skikt,
exempelvis småkungarna. Dessa såg förmodligen en chans att kunna tillskansa sig mer makt
genom kristendomen. Kristendomen var förmodligen också ett sätt att skaffa sig en jämlik
ställning med de kontinentala och anglosaxiska kungarna. Detta spred sig i rangordningen
och stormännen var näst på tur att anta den nya tron. Stormannen kunde genom att visa
trohet mot kungen få vissa förmåner. Bonden kunde i sin tur få beskydd av stormannen
(Gräslund 2001:129).
Påverkan i kristnandet kom till största delen från den tyska kyrkan, men det verkar
också som om Mälarområdet påverkades från andra områden, till exempel England, under
1000-talet. Kristen påverkan har också kommit från bysantinska kyrkan samt Polen. AnneSofie Gräslund är av den åsikten att det förmodligen förekommit influenser från alla fyra
håll, vikingarna hade kommit i kontakt med kristendomen under sina resor och var väl
bekanta med den (Gräslund 2001:130). De vikingar som färdades västerut kom i kontakt
med den frankiska eller den anglosaxiska formen av kristendom. De vikingar som reste
österut kom i sin tur i kontakt med den bysantinska kristendomen (Gräslund 2001:131).
Sverige kristnades sist av alla länder i Skandinavien och hamnade därför på efterkälken
i samhällsutvecklingen. Sverige utvecklade en kungamakt sist i Skandinavien och träldomen
avskaffades först 1325 (Anderson 1995:163).
40
3.5
GRAVFYND I MÄLARDALEN OCH GOTLAND
3.5.1
Inledning
Syftet med dessa tabeller är att påvisa frankiska importvaror i Mälarområdet och Gotland.
Gotland finns med i min undersökning för att se om det finns eventuella skillnader mellan
områdena. De föremål jag valt för min undersökning är de mest förekommande artefakterna
med Västeuropeiskt ursprung. Det är tyvärr omöjligt för mig i denna uppsats att ange exakt
om de föremål jag tar med är frankiska till sitt ursprung eller inte och detta är heller inte
målsättningen med uppsatsen. Jag ska visa på frankisk påverkan, om föremålen är kopior av
frankiska förlagor visar det på just detta. Fynden som jag studerat har utgått först och främst
efter Holger Arbmans bestämning av kända frankiska fynd. Se en närmare beskrivning av de
största gravfälten i kap. 3.7.2.
De fynd jag har tagit med i min undersökning har jag tagit från Ulf Bodins C–uppsats i
arkeologi ”Vapengravar i Mälarområdet”, Birger Nermans katalog över de vendeltida
gravarna på Gotland, ”Vendelzeit Gotlands” från 1975 och Anne Nørgård-Jørgensen,
vapengravar på Gotland i ”Waffen und gräber”. Vidare har jag använt Pär Olséns ”Die Saxe
von Valsgärde 1”, från 1945, Lena Thunmark-Nyléns katalog över de vikingatida gravarna
på Gotland, ”Die wikingerzeit Gotlands” del I-IV, 1995-2000 samt slutligen Holger Arbmans
publikation av Birkagravar med frankiskt innehåll från 1937, ”Schweden und das
Karolingisches Reich”.
Föremålen från Vendel och Valsgärde dateras med hjälp av Birgit Arrhenius, ”The
chronology of the Vendelgraves” från 1980. Gravar i Birka dateras med hjälp av Inga Häggs
”Kvinnodräkten i Birka” från 1974. För att datera keramikfynden använder jag Dagmar
Sellings ”Wikingerzeitliche und frühmittelalterliche keramik in Schweden“ från 1955.
Gravfälten
Jag kommer nedan att redovisa de största gravplatserna som ingår i min undersökning.
Vendel. År 1881 fann man gravfältet vid Vendels kyrka. Den första graven upptäcktes när
man skulle utöka kyrkogården. Hjalmar Stolpe kom så småningom till platsen och
sammanlagt hittades 14 gravar (Stenberger, 1979: 610).
41
Valsgärde båtgravfält. Detta gravfält fann man en bit in på 1920–talet. Det bestod av 15
båtgravar och ungefär 60 brandgravar. Båtarna har släpats upp på kullen från vattnet varefter
de har lagts ned i 1,5 meter djupa fåror i sanden. Efter detta har man placerat den döde i
aktern tillsammans med sin utrustning, därefter har man lagt över bjälkar och jord. Det var
ättens ledande män som begravdes på detta vis. Seden att begrava den döde i båtar upphörde i
mitten av 1000–talet (Stenberger 1979: 609).
Ulltuna gravfält. År 1854 hittade man det första fyndet av en vendeltida båtgrav i detta
gravfält, som förstörts av grus- och jordupptagning Gravfältet har förmodligen därför varit
betydligt större än det är idag.
Stora och lilla Ire. Detta gravfält har använts från romersk tid till och med vikingatidens slut
(Stenberger 1979: 620).
Tuna i Badelunda. Båtgravfältet upptäcktes 1952, i samband med ett husuppförande. Det
har använts från äldre järnålder fram till vikingatid (Stenberger 1979: 616).
Fyndkategorier
De fyndkategorier som ingår i min undersökning är vapen, smycken, glas och keramik. Jag
har valt dessa kategorier för att det var dessa föremål som skandinaverna handlade med.
Karta över gravarna i Birka
Nedanstående karta visar den geografiska spridningen på de gravar vars innehåll ingår i min
undersökning.
42
1D
1A
x
x
1B xx
x
x x xx
Svarta
x
1E
A
x
x
1F
jorden
x
1C
x
2B x
x
2A x x
xx
xx
x
3
xx
Borg
Fyndområde Gravar
1A
944
1B
10,
5 11, 24, 66,
7
849, 850, 854
4A
4B
1C
832, 834
1E
82, 124, I 39
2A
464, 493, 526,
551, 557, 942
2B
577, 581
3
455, 457, 462
4C
6A
6B
4D
Figur 10. Karta över Birkas gravfält. Efter Jansson.
43
Vapen Vendeltid
Svärdsgehäng
Datering
Svärd
Scramsax
Vendel
Anläggningsnummer
1
Ca 600-640
2
1
Vendel
10
Ca 520-600
Vendel
11
Ca 560/70-600
1
Vendel
12
Ca 560/70-600
2
1
Vendel
14
Ca 520/30-600
1
1
Ulltuna
Bondkyrka
3
1
2
Valsgärde
G:a Uppsala
8
Ca 560/70-600
1
1
1
2
G:a Uppsala
7
Ca 600-680
2
2
1
3
G:a Uppsala
6
Ca 600-680
2
2
1
1
G:a Uppsala
5
Ca 600-680
1
2
1
3
Vallstenarum
160
600-650
3
228
600-650
1
2
455
750-800
1
2
211
600-650
1
2
Platsnamn
Uppland
Vallstena
Socken
Stora och Lilla Hellvi
Ire
Spjut
Sköld
Kommentar
1
1
1
44
1
2
2
1
2
Två spjut varav ett kastspjut
1
1
1
Praktsvärd
Tre praktsvärd med granater, övr. fynd: Sölja,
remändesbesl, betsel, lans, sköldbesl.
Skelettgrav.
Två spjut varav ett kastspjut. Eneggat svärd
typ SAX1, lans typ L4. Övr., kniv, pilspetsar,
keramik. Gravskick brandgrav.
Två spjut varav ett kastspjut. Eneggat svärd: typ
SAX3. Övr: kniv, 2 pilspetsar typ:P3, beslag till
ett skrin. Brandgrav.
Två spjut varav ett kastspjut. Spathan förlorad.
Eneggat svärd typ SAX1, spjutspets typ L4, 1
kniv typ MD1.
Platsnamn
Socken
Stora och Lilla Hellvi
Ire
Vallstena
kyrkogård
Stenkyrka
Anläggningsnummer
297
Datering
Svärd
Scramsax
650-700
1
1
432
750-800
1
370
700-750
371
700-750
1
320
650-700
1
420
750-800
1
Datering
Svärd
Svärdsgehäng
Spjut
Sköld
Kommentar
2
1
Två spjut varav ett kastspjut. Eneggat
svärd Typ SAX2b, sköldbuckla typ
SBB1, Lansspets typ: L3b, 5 rembeslag, 3
bältessöljor, 1 ring till ett träns. brandgrav
i stenkista?
Spatha SP4, sköldbuckla SBB2, 1 kniv,
typ:MD2, 4 pilspetsartyp P4
Tre spjut varav ett kastspjut. SAX4,
Sköldbuckla Typ: SBC, Lans: L3a Övr: tre
pilspetsar. Brandflackgrav.
SAX4, sköldbuckla: SBB2,
Övr: rembeslag. Brandgrav
SAX4, 2 knivar: MD1, MD2, 1 pilspets:P4.
Brandflackgrav
Två spjut varav ett kastspjut. SAX3, Svärd SP5,
Skelettgrav
1
1
3
1
1
1
1
2
Vapen Vikingatid
Platsnamn
Socken
Anläggningsnummer
Vapenkniv
Svärdsgehäng
Spjut
Sköld
Kommentar
Gotland
Stora Hellvi
Sandegårda
364
1
194
1
Sanda
1
Lummelunda
1
1
Svärdet var böjt
Svärdet fragmentariskt
Kalmarbacken Vestkinde
198
1
Stora Ire
363
1
174
1
1
Svärd Typ H
Halla Broa
1
1
Svärd Typ H, greppet är belagt med silver
Halla Broa
1
1
Svärd Typ H, greppet är belagt med silver
Hellvi
1
45
Platsnamn
Socken
Högbro
Alands
Ire
Halla
Hogrän
Hellvi
Uppland
Birka, Björkö Adelsö
Anläggningsnummer
SHM 11125
SHM 907
372
174 a-b
Datering
Svärd
1
1
2
3
644
942
900-tal
849
581
832
944
834
850
750
800-tal
900-tal
900-tal
900-tal
900-tal
Vapenkniv
Svärdsgehäng
Sköld
Kommentar
Typ H, tauscherad. Åkerfynd
Typ H, tauscherat
Svärdsgrepp typ A, svärd typ H
1 svärdshandtag, typ B, två klingor. Övr.
remändesbeslag
2
1
1
1
1
1
1
1
1
1
Spjut
1
1
1
1
1
1
1
1
2
2
1
1
1
2
2
1
1
1
Parerstången är böjd. Svärd Typ I
Silverbeläggning på svärdet
Svärd: typ H
Svärd Typ H
Västmanland
Badelunda
Berg (socken
enl. Bodin)
Berg
Kumla
68
10
12300
1
1
1
12475
2
1
3
1
1
1
2
1
Keramik vikingatid
Platsnamn
Socken
Birka Björkö
Adelsö
Kunsta
Anläggningsnummer Datering
551
597
854
800-talets första hälft
800-taletsförsta hälft
800-talets första hälft
800-talets första hälft
Kanna
1
1
1
1
46
Övrigt
Kommentar
Frisisk kanna dekorerad med kors, typ A 1
Frisisk kanna, typ A 1
Frisisk kanna, typ A 1
Frisisk kanna, typ A 1
Glas Vendeltid
Platsnamn
Socken
Valsgärde
G. a Uppsala
Vendel
Vendel
Anläggningsnummer
6
7
8
13
5
1
10
Datering
Bägare
600-680
600-680
560/70-600
Dryckesbägare
2
Glasskål Skärvor
1
Pärlor Kommentar
Ja
Pärlor
1
1
600-680
600-630/40
575-600
1
2
600-630/40
1
76
77
SHM 6408
10
550-600
550-600
550-600
550-600
1
1
235
600-650
2
2
12
Gotland
Kylver
Stånga
Vallstenarum
Bjärs
Vallstena
Hejnum
Broa
Halla
Snabelbägare typ Vendel XII, mörkblå
Snabelbägare Typ Vendel XII, mörkblå
Glasvas
Bägare av helgrönt glas. Övr: Kam,
pilspets. keramikkärl
Snabelbägare helblå fragment. Övr:
fibula, hängsmycke med 9 kedjor,
öronpetare, lansspets, betsel, järnbygel.
1
1
1
Glas Vikingatid
Platsnamn
Socken
Birka
Adelsö
Anläggnings- Datering
nummer
849
800-tal
10
850-tal
11
900-tal
24
i39
66
800-tal
Bägare
Dryckesbägare
1
1
X
X
X
X
47
Glasskål Skärvor
Pärlor Kommentar
1
Skadad, grönaktig glasmassa
Fragment
Sjukantig glasbit 1x1,2 cm. Spegelfragment. Skärvor av dryckesbägare
Skärvor av dryckesbägare
Skärvor av dryckesbägare
Skärvor av dryckesbägare
Platsnamn
Socken
Birka
Adelsö
Anläggningsnummer
82
Datering
124
Husby
Gotland
Sallmunds
Bägare
X
Dryckesbägare
X
X
455
457
462
800-tal
800-tal
8
464
850-tal
1
493
850-tal
1
526
1
551
800-talets
första hälft
800-tal
1
577
800-tal
1
850
800-tal
1
942
800-tal
2
800-tal
1
Norrsunda, Ås
Glasskål Skärvor
Pärlor Kommentar
X
2
GFC 3817-20
2
2
X
Dryckesbägaren har helgrön glasmassa,
nära spetsen är den mörkgrön.
Dryckesbägaren har en svagt grönaktig
glasmassa. Mynningsranden är mörkblå
Dryckesbägaren har en grönaktig
glasmassa.
Skärvor till två dryckesbägare. Mörkblå
mynningsrand.
Dryckesbägaren har en blågrön
glasmassa med en mörkgrön
mynningsrand
2
48
Skärvor av dryckesbägare, svagt
grönaktig glasmassa
6 glasskärvor från 3 bägare. Fragment av
dryckesbägare. Fragment av buktig
bägare. Skärvor från ett tjockare glas.
Två små bitar av dryckesbägare
Fragment av dryckesbägare,
8 skärvor av dryckesbägare. Ett par av
dem är svagt violetta i glasmassan
Bägaren har en svagt grönaktig
glasmassa. Mynningen har en tjock rand
Grönaktig glasmassa. Tjock
mynningsrand
Två glaspärlor en turkos, en blå,
Smycken vendeltid
Platsnamn
Socken
Stora och
Lilla Ire
Hellvi
Anläggningsnummer
414
Stora och
Lilla Ire
Hellvi
159
Datering
Spänne
Hängsmycke
Övriga
Kommentar
750-800
Fibula
Stil III
1 med kedjor,
fiskformat
smycke
2 nålar. Beslag, kam
pincett
600-650
1 spänne,
1 Fibula
Hängsmycke karolingisk ornamentik. 2 B
brakteater 1 av guld eller förgyllt silver, 1
av brons, armring
Djurhuvudspänne av vendeltida typ,
fibula med silver- och bronsinläggningar
samt cloisonné
Smycken Vikingatid
Platsnamn
Birka
Gotland
Socken
Adelsö
Anläggningsnummer
849
66
457
462
526
557
Sallmunds
3817-20
Datering
Spänne
Hängsmycke
800-tal
800-tal
800-tal
800-tal
1
800-tal
1
Övriga
Kommentar
1
3
2
1
4
49
Filigranpärlor av silver
Tre fynd med filigranpärlor
Sköldformat hängsmycke av silver. Ett
pressbleck samt ett silverbeslag.
En silverring med sten
Hängsmycke med örnbild
Fyra pärlor, två glaspärlor, en bärnsten och
en av kalksten (fossil)
3.5.2
Summering av tabellerna
Föremålskategori vapen
Vendeltid
Vad gäller vapenuppsättningar i gravar under vendeltid ser man att vid 500-talet var det
vanligt med ett svärd och i början av 600-talet börjar saxen träda in i gravmaterialet. Vid
denna tid blir det vanligt med två svärd i gravmaterialet.
Detta bekräftar idén om att de som är begravda i detta område tillhörde det övre skiktet
i samhället. Jämför man samma fyndkategori på Gotland kan man se att antalet vapen inte är
lika omfångsrikt på Gotland. I de gotländska gravarna finns det från 600-talet ett exemplar av
svärd och sax, en gravsed som fortsätter till 800-talet. Vad gäller övriga gravgåvor ur
vapenkategorin kan man notera att det finns spjut och sköld i nästan samtliga gravar i Vendel
och Valsgärde.
Gravarna på Gotland var renodlade vapengravar medan gravarna i Vendel och
Valsgärde innehöll också andra praktiska föremål. Kastspjutet verkar ha varit vanlig under
500-600 talet. Man kan se att det funnits en enhetlig vapenutrustning när man studerar
Vendel och Valsgärdegravarna, Det gotländska materialet verkar ha mest lansar, en enda av
de undersökta gravarna på Gotland innehöll spjut, nämligen grav 370 i Stora och Lilla Ire,
daterad till 700-750-talet. Denna grav hade också en lans.
Vikingatid
I Birka innehöll alla nio gravar som ingår i min undersökning svärd. Fyra av dem innehöll
vapenknivar, sju innehöll spjut och sju gravar innehöll sköldbucklor. Två gravar har två
sköldar och två gravar har typ H-svärd. Denna verkar enligt min uppfattning ha en viss
enhetlighet.
Från Västmanland ingår fem gravar i min undersökning och i dessa fanns tre svärd. Tre
gravar hade också var sin vapenkniv, en av dessa innehöll tre knivar. Vidare innehöll två
gravar varsitt spjut. I två gravar fanns sköldbuckla, en av dessa innehöll två sköldbucklor.
På Gotland uppvisade inte de 12 gravar jag undersökt en enhetlig karaktär. Samtliga
gravar innehöll svärd, en av gravarna innehöll två svärd och en hade tre svärd. Vapenknivar
hade fyra av gravarna varav en grav innehöll två vapenknivar. Vidare hade endast två gravar
spjut. Fem av dem hade typ H-svärd och en grav hade ett typ A-svärd.
50
Föremålskategori keramik
Vikingatid
Det är inte vanligt med keramik i vendeltida gravarna i Mälardalen men på Gotland är denna
fyndkategori desto vanligare. Enligt Stenberger har det skett en inhemsk produktion av
keramikkärl. På Öland producerar man också mycket keramikföremål. Den gotländska och
öländska keramiken är av god kvalitet (Stenberger 1979:506). Den har sina rötter från äldre
romersk järnålder Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid uppnådde
keramiktillverkningen sin blomstringsperiod och fortsatte till slutet av yngre järnålder
(Stenberger 1979:371). Jag har inte med keramik från Gotland under denna period eftersom
den kan räknas vara av inhemskt ursprung.
Vikingatid
De s.k. frisiska kannorna är ett förekommande inslag i Birkamaterialet, dessa brukar enligt
Dagmar Selling dateras till 800-talets förra hälft. Kannorna användes på kontinenten i
kyrkliga ceremonier. De är tillverkade i Rhenlandet (Selling 1955: 52).
Föremålskategori Glas
Vendeltid:
Gravarna i Mälardalen innehåller dryckesbägare av glas, dessa är relativt vanligt
förekommande. I Vendel fanns två dryckesbägare i två av de fyra gravar jag undersökt, i en
av dessa fanns det två dryckesbägare. Pärlor finns i en grav. I Valsgärdegravarna innehöll de
fem gravar jag studerat tre dryckesbägare varav en grav hade två bägare. För övrigt var en
grav utrustad med en glasskål och pärlor fanns i en grav.
I det gotländska gravmaterialet förekommer glas i liten omfattning. Glaset måste ha
varit exklusivt och dyrbart och kanske hade man inte råd att handla med dessa föremål. Det
intressanta med Gotland är att glaskärl saknas efter period VII, 650-700, endast glaspärlor
från tiden efter 700 verkar finnas.
Vikingatid
Under denna period verkar det som om dryckesbägare blivit mer vanligt förekommande.
Samtliga gravar i mitt undersökningsmaterial innehöll dryckesbägare. Glasskärvor fanns i
åtta och pärlor i fyra av de 20 gravar jag studerat. Det finns mycket glasskärvor i
51
Birkamaterialet, vilket möjligen kan bero på att man beställde glas för att smälta ned och
tillverka glaspärlor av. På Gotland förekom inte glas överhuvudtaget bland fynden från denna
period.
Föremålskategori smycken
Vendeltid
Här kan man märka influenser av franker genom de stora fibulorna och cloisonnésmycken
som fanns i gravarna.
Vikingatid
Under 800-talet ser man i de gravar som ingår i min underökning en del filigrankonst. Det
verkar också som om smycketyperna har blivit av en lättare typ. De stora ryggknäppspännen
som hittats i de vendeltida gravarna verkar ha försvunnit och cloisonnésmycken verkar inte
vara populära längre. På Gotland utvecklas en del smycketyper i en lokal anda, vilket bl. a.
innebär att stora ryggknäppspännen förekommer även i fynd från vikingatiden. Det ser också
ut som om influenser kommit från andra håll än endast det karolingiska riket.
Sammanfattning
Gravarna som jag undersökt talar samma språk, det är Mälardalen som har en omfattande
handel med frankerriket. Under vendeltid finns en handel med kategorierna vapen, smycken
och glas. Under vikingatid i Birka utökas handeln med de karolingiska frankerna och det är
mycket glas som man handlar med. Birka är känt för sin glasmängd och skvallrar kanske om
att det fanns en välbärgad befolkning som ville ha dyrt och fint glas Vapen, särskilt
svärdsklingor från de frankiska vapensmedjorna är en annan varukategori man handlar
mycket med.
Vad gäller Gotland kan man se att handelsmännen riktar sitt intresse åt annat håll och
att det finns många inhemska varor exv. keramik. Gutarna verkar ha varit skickliga keramiker
och tillverkat fina kärl.
52
3.6
TOLKNING
AV
GRAVMATERIALET
I
ETT
HISTORISKT PERSPEKTIV
I de s.k. Reihengräbergravfälten, där den döde fick praktföremål med sig i sin grav, kan man
studera hur det merovingiska samhället såg ut. Det var ett stratifierat samhälle där
bondekrigaren var i beroendeställning till kungen eller magnaterna. Dessa manifesterade sin
makt genom de rika gåvor den döde fick med sig i graven. När karolingerna kom till makten
ändrades detta mönster då man inte längre behövde visa sin makt genom att nedlägga lyxiga
gravföremål i gravarna. De priviligerade i det karolingiska samhället visade istället sin makt
genom jordegendomar i det feodala samhället, fast bosättningar och solitt byggda kyrkor
(Steuer 1989:119 f.).
Detta gravmönster kan man eventuellt även applicera på de skandinaviska gravarna då
man kan anta att befolkningen tagit till sig det västeuropeiska mönstret. Under vendeltid
finner man rika gravgåvor som på kontinenten. När Skandinavien sedan övergår till
vikingatid finner man att gravgåvorna blir mer blygsamma. Överklassen visar istället sin
makt genom jordegendomar, precis som i det karolingiska samhället. Det är dock inte ett
feodalt samhälle som existerar i Skandinavien under denna tid och staten som sådan finns
ännu inte, men mönstret från kontinenten kan dock skönjas.
På Gotland var det bondeköpmän som idkade handel, det tycker jag mig kunna skönja i
materialet. Det är inte så mycket statusföremål i gravarna, visserligen inräknas vapen som
statusföremål, men var nog mer ett nödvändigt ont. Gotland behövde en här för att kunna stå
emot anfall från främmande makt. Frankernas klingsmide ansågs förmodligen vara det bästa
marknaden hade att erbjuda.
Vendeltid
När man tolkar material som detta är det viktigt att försöka sätta in det i sin kontext och i
detta fall det politiska sammanhanget, som borde ha påverkat den frankiska exporten. En
anledning till det stora merovingiska inflytandet under 500-talet i Skandinavien var
förmodligen att Klodvig hade stora militära framgångar. Detta borde ha gett eko i Europa,
däribland de Skandinaviska områdena (Jørgensen och Nørgård-Jørgensen 1997:112).
53
Under 500-talet började skandinaverna att använda de merovingiska militära
elitsymbolerna som ringsvärd vilka redan användes i västra Europa (Jørgensen och NørgårdJørgensen 1997:112). Det är ingen lätt uppgift att försöka utreda vilken sorts kontakt som
fanns mellan merovinger och skandinaver under vendeltid det brukar i regel vara en förening
av konflikter och fredliga kontakter. Kontakterna var förmodligen inte så organiserade.
Dessa kontakter fanns på enskild nivå och skapades förmodligen för att det fanns fördelar att
hämta för de inblandade, i form av handel, krig, fred, giftermålsallianser eller liknande
(Jørgensen och Nørgård-Jørgensen 1997:112).
Praktsvärden som påträffats i det skandinaviska materialet är förmodligen inte
handelsvaror utan ett resultat av diplomatiska förbindelser. Tiden kring 600 anses vara en
höjdpunkt för kontakterna mellan de merovingiska frankerna och den skandinaviska
befolkningen.
Ringsvärden är en form av militär gradbeteckning som frankerna gav till militära
ledare. Dessa svärd finns i stort antal i det skandinaviska gravmaterialet.
Under vendeltid var det förmodligen storbönderna i Mälardalsområdet som handlade
med frankerna, dock inte i någon centraliserad form. Järnmalmen var det guld som frankerna
ville åt. Det fanns många järnfyndigheter i Mälardalsregionen, Gästrikland och Bergslagen.
Under folkvandringstid växer sig en aristokrati stark och de eftersträvade de lyxbetonade
produkter som frankerna producerade. De frankiska varorna var exklusiva och förmodligen
kunde endast den nya aristokratin köpa dessa varor. Gravfynden från Vendel visar att handeln
med frankerna tros ha tagit sin början under 500–talets första hälft.
Vikingatid
Spridningsbilden av de frankiska lämningarna från Birka visar att dessa förekommer mest på
gravfältet norr om Borg,(se karta sidan 44). Denna uppfattning är byggd på förekomsten av
karolingiska smycken både under den tidiga och sena Birkaperioden, (se vidare sid. 19).
Detta är intressant och kan visa på att de importerade varorna inte nådde vanliga människor.
Det tyder på att dessa varor var exklusiva och att endast en liten skara rika människor hade
råd med importvaror.
Under vikingatid har handeln centraliserats till Birka. Det finns en stor skillnad gällande
vapenproduktionen, vapnen blev under karolingisk tid mer funktionella och inte så
utsmyckade som under vendeltid. Det verkar ha skett en form av massproduktion av
54
svärdsklingor. Detta kan kopplas till den politiska bilden av frankerriket. Efter karolingernas
maktövertagande förändrades riket till att bli ett mer centraliserat kungadöme. Karl den store
behövde en stor armé och denna behövde mycket vapen. Man kan tydligt se att svärden blir
mer funktionella under denna tidsperiod. Det vanligaste svärdet som exporterades till
Mälarområdet och Gotland var det som Jan Petersen kallar H-typ. På denna svärdstyp är
knappen trekantig och kan vara utsmyckad med silver-, brons- eller kopparplattor. Mönstren
brukar vara rut- eller trappformade (Petersen 1919:90). Förmodligen försågs de importerade
svärden med knappar i Skandinavien och fick därmed en inhemsk prägel (Petersen
1919:206). Denna svärdstyp verkar enligt min åsikt vara relativt standardiserad, det verkar
som om det blev var mans vapen.
Andra svärdsklingor med frankiskt ursprung är O-typen som kommer från första halvan
av 900-talet. R-typen är också av frankiskt ursprung. Knappen på R-typssvärd brukar vara
tredelad, knapp och hjalt brukar vara utsmyckade med silver och mycket ornering (Petersen
1919:140).
S-typen har troligen samma ursprung. Denna typ var alltid beskaffad med silverbeslag
på hjalterna samt på knappen. S-typen var förmodligen en vidareutveckling av R-typen. Stypens hjalter brukar vara utsmyckade med bandornamentik (Petersen, 1919:142).
Ett annat svärd som har Ulfberthinskription, och understundom också inskriptionen
REX, är T-svärdet. O, R och S-typerna verkar ha varit tillverkade i frankerriket enligt vad
som kan utläsas av ornamentiken och Ulfberthinskriptionen.
Handeln med frankerriket avtog under senare delen av 800–talet och Birka riktade sin
handel mot öst istället. Det finns dock kvar en viss handel med frankiska svärdsklingor en bit
in på 900–1000-talet.
Jan Petersen hävdade att det järn som bereddes i Skandinavien var av så dålig kvalitet
att det förmodligen inte skulle ha blivit så bra svärdsklingor. Han ansåg att järnets dåliga
kvalitet förmodligen berodde på den primitiva myrmalmen som man använde vid
järnframställningen samt att skulle saknas träkol i tillverkningsprocessen (Petersen
1919:208). Det har sedermera gjorts arkeometallurgiska underökningar som visat att järnet
som framställdes var av god kvalitet i form av både kolstål och fosforjärn. Den senare
järntypen var också av lika god kvalitet som de anglosaxiska ämnesjärnen. De undersökningar man tidigare genomfört har genomförts på föremål av sämre järnkvalitet som
museerna kunde avvara, t.ex. spikar och knivar dåligt smidda och en hel del slagg i järnet.
55
Dessa föremål har helt enkelt inte varit representativa för den inhemska järnkvaliteten,
(Hjärtner-Holdar et al 1999:201).
På Gotland verkar det som om handeln inte varit så organiserad och bönder har
förmodligen ägnat sig åt handel vid sidan av jordbruket för att skaffa sig extra inkomster
(Stenberger 1979:774). Handelsverksamheten riktades huvudsakligen åt östligt håll och inte
så mycket mot frankerriket. Det finns dock en del svärdsklingor som är importerade från
frankerriket (Petersen 1919).
3.6.1
Vad säger källorna?, Gregorius av Tours, Einhard.
I Gregorius krönika får man läsa om frankernas blodiga historia. Gregorius berättar om
frankernas ständiga maktkamper och hemska händelser. Han beskriver en man vid namn
Rausching som var ingift i det frankiska hovet. Han smider ränker och njuter av att plåga sina
tjänare. Rausching beskrivs vid ett tillfälle ha använt en tjänares ben som ljusstake. Ljuset
stoppades in mellan tjänarens skenben, och de blev illa brända. Han blev också straffad
senare av hovet (Gregorius av Tours i översättning av Eriksson 1963: 9).
När en del forskare har velat visa hur eländigt det var under den mörka medeltiden, har
de ofta tagit fram exemplet med Rausching och hans sadistiska sätt att behandla andra
människor på (Harrison 1999:12).
Vilket syfte
hade
Gregorius
med frankerkrönikan?
Denna
krönika är ett
beställningsverk av frankerna. Som alla kungadynastier såg också den frankiska till att lyfta
fram eller förhärliga den egna kungamakten. Det är klart att han beskrev merovingerna
positivt eftersom han inget hade att vinna på att kritisera den frankiska kungamakten. Denna
tid var trots allt en tid då det gällde att ställa sig in och behaga kungen om man ville som
Gregorius stanna kvar i hierarkin och bli tilldelad mer makt. Se även kap. 1.9.
Einhards biografi om Karl den store är en vänbiografi. Einhard måste ha varit en bra
PR-man eftersom läsaren får en bild av Karl den store enbart som en god man. Einhard var
Karl den stores sekreterare och kom således att lära känna kejsaren väl. Han skriver väl om
sin härskare och man får läsa mellan raderna för att hitta något negativt. (Kurtén-Lindberg
2004: 9).
Karl den store hade ingen boklig bildning. Trots detta försökte Einhard lära Karl att läsa
och skriva när den senare var över fyrtio år. Det var förmodligen för sent för Karl hade svårt
56
att skriva trots att han övade så mycket han kunde. Kejsaren var förmodligen en bättre
militär, hans framgångar på slagfältet grundade sig i hans stora dröm om ett enat Europa. Han
lyckades kuva saxarna efter trettio års blodiga strider. Han ansåg dem vara vilda till sin natur,
de ägnade sig åt att tillbedja onda andar (Einhard översättning av Birger Bergh 2004: 37).
Karl den store erövrade eller fick kontroll över Akvitanien, Bayern, Bretagne och
Lombardiet. Han var också i krig med Bysans i Syditalien, morerna på Iberiska halvön, daner
och slaver. Det är väl tyvärr så vi minns honom som en krigarkung (Einhard, översättning av
Birger Bergh 2004: 75). Karl den stores dröm om ett enat rike kan sägas ha gått i uppfyllelse
med EU och enigheten har blivit av på ett mer fredligt sätt än Karl den store gick tillväga.
3.6.2
Skandinaviska kontakter med frankerriket
Vilka kontakter hade den skandinaviska befolkningen med frankerriket? Förbindelserna var
av fem typer, politisk-militära konflikter, handel, religiösa och kulturella kontakter samt den
skandinaviska invandringen på frankiskt område.
Våldet var den mest dominerande faktorn i kontakterna med frankerna även under
kontakter av det mer civiliserade slaget som handelsförbindelserna (Almgren 1967:120).
Hotet från vikingarna tvingade Karl den store att uppföra befästningsanläggningar,
exempelvis längs med den nordöstliga gränsen av det frankiska riket. Dessa anläggningar
hade ingen större effekt då området mot Nordsjön i princip var lika oförsvarat som tidigare
och i och med detta kunde skandinaverna komma igenom det frankiska försvaret. De
frankiska kungarna var som en sista utväg tvungna att förlita sig till diplomatiska
förhandlingar med vikingarna för att få bukt med dessas räder (Almgren 1967:120).
Sydskandinavien hade genom sitt angränsande läge till det kristna Västeuropa mer
kontakter jämfört med Mälarområdet och Norge. I Danmark finns några hundra hedniska
vikingatida gravar, medan det i Norge och Sverige finns tusentals. Enligt Bertil Almgren
inträffar något märkligt under 900–talet. Ryttargravar med ridattribut såsom stigbyglar,
sporrar samt betsel börjar anläggas. I några av mansgravarna har också hästen begravts vid
fotändan. Detta begravningssätt har sitt ursprung i Ungern men har troligtvis spridits till
Skandinavien genom frankerna (Almgren 1967:228).
57
4
FRANKERNAS ARV
4.1
VAD
FINNS KVAR IDAG AV DET FRANKISKA
ARVET?
D
etta med arv och kontinuitet är svårt att bevisa, jag avser inte att göra det. Man får
en viss uppfattning, när man studerar Frankrikes och Tysklands utveckling, att
vissa
historiska
företeelser
fortfarande
finns
kvar.
Exempelvis
hantverkstraditionen som är en stolt tradition som gått i arv i generationer. Nyckelorden i
denna del av uppsatsen är därför tradition och kontinuitet. Jag kommer att belysa några
exempel på tradition och kontinuitet som levde kvar länge i det före detta frankiska området.
Kristendomen är en tro som inte klingat av i de forna frankiska områdena. Det finns
istället en djup Gudstro i vissa delar av Tyskland och Frankrike.
Sverige verkar i mina ögon ha varit och fortfarande är ett samhälle öppet för utländska
influenser, vilket antagligen har varit en förutsättning för att kunna uppnå en gynnsam
utveckling både på det politiska området och på andra plan.
Det kan framstå som om jag spekulerar om vad som är ett arv ifrån frankerna. Jag kan
inte bevisa detta och det är inte fakta men ändå tankeväckande och kanske ger en idé om att
vi har en lång historisk utveckling och att processer tar lång tid att utvecklas.
Kyrkobyggandet
Romansk och gotisk kyrkobyggnadskonst.
Den romanska och gotiska arkitekturen togs upp och spreds
vidare av det område som hade lärt ut idén i Europa.
Kyrkobyggandet och kyrkor hade samma idémässiga ursprung.
De ingick i det kristna konceptet och dess syfte var att
vidmakthålla
kristendomen,
inflytandet/makten
över
människan, denna konst skulle vara gällande för medeltidens
kyrkoarkitektur. Figur 11 visar palatskapellet i Aachen, byggt
av Karl den store 768-800, ett exempel på frankisk byggnadskonst (http://www.yessy.com/dkappes/castles2.html?i=27970).
58
Figur 11. Palatskapellet i Aachen.
http://www.aachendom.de/web/inde
x.php?site=ad_gesch040.html
De skriftliga källorna är få under frankisk tid och de källor som finns vill ge Gud, det
finns abboten eller biskopen hela äran av att ha uppfört kyrkan (Svanberg 1994:57).
De tyska, franska och lombardiska stenmästarna samt andra skickliga hantverkare reste
runt i Europa för att bygga nya kyrkor och sprida detta hantverk genom att lära upp inhemska
hantverkare. När Kölnerdomen byggdes var ungefär 100 hantverkare sysselsatta. När
Uppsala domkyrka byggdes arbetade ca 60 personer med att bygga den.(Karlsson et. al.
1995:64).
Den romanska arkitekturen, romansk stil eller rundbågestil, härrör från det forna
frankiska området, nämligen Frankrike och Lombardiet. Ett annat område som också haft
inflytande över denna arkitektur är norra delen av Spanien (Svanberg 1994:17).
Den gotiska arkitekturen, kallades under medeltiden för opus francigenum, vilket
betyder den nya eller franska byggnadsstilen. Begreppet gotik är av senare datum. Uppsala
domkyrka är byggt i gotisk stil och den byggdes från början med kalksten, det byggnadsmaterial som används i Frankrike. Franska stenmästare lärde ut byggnadstekniken till
gotlänningar vilka tog över bygget vid 1300-talet. På grund av kostnadsskäl började man
därefter använda det mindre kostsamma teglet, dock arbetade man fortfarande efter de
franska byggplanerna. Kalkstenen finns kvar vid domkyrkans portaler (Svanberg 1994:57).
Karl den store: Bildningsivraren
Karl den store ville höja bildningsnivån i riket och införde ett utbildningsväsende, den
karolingiska renässansen. I 789 års lag kommenderade han att:
”Vid varje biskopssäte och i varje kloster skall ges
undervisning i liturgisk sång, notskrift, beräkningen av
år och årstider, grammatik och att alla böcker som
används skall rättas omsorgsfullt.”
Det är fascinerande att han införde folkskola på 700–talet då vi i Sverige införde detta
skolsystem först under 1800–talet. Karl den store lade grunden för det franska skolsystemet.
I Karl den stores utbildningsväsende uppmanades prästerna att undervisa barnen i
församlingarna, främst i skrivning. Detta skulle vara avgiftsfritt. Det hände att elever med
gott läshuvud fick chansen att studera vidare och göra en ”klassresa”. De duktiga eleverna
fick studera vidare vid katedralskolor eller klosterskolor.
59
Minuskelskriften, vilken bestod av små bokstäver, var en stor omvälvning i
skrivsystemet och har haft en stor betydelse för skrivandet ända fram till vår tid (KurténLindberg 1999:56).
Från Ulfberthklingor till Wiravärjor
Amiral Claes Flemming fick order från Gustav II Adolf
att se till att Sverige fick en egen tillverkning av klingor
till blankvapen. Sverige importerade svärdsklingor från
Tyskland och det blev naturligtvis kostsamt för
Sveriges del på grund av att landet låg i krig med flera
länder. Kostnaderna behövde därför hållas nere.
Flemming smugglade in tyska smeder från Solingen till
Sverige.
Figur 12. Värja från Wira Bruk.
http://www.lansmusem.a.se/industri/
industri2a.cfm?in_ idnr=ind11
Tyskarna liksom frankerna var utmärkta klingsmeder och deras metod nedtecknades
noggrant. Det som är intressant är att dessa värjor fortfarande tillverkas vid Wira Bruk enligt
samma metod som under äldre tid (http://www.lansmusem.a.se/industri/industri2a.cfm?in_
idnr=ind11 senast kontrollerad 2006-05-11).
Man kan i och med detta kunna säga att
hantverkskunnandet gick i arv från de romerska
verkstädernas vapentillverkning till och den tyska
blankvapentillverkningen i Solingen. (Solingen ligger
inte långt ifrån Rhenlandet där frankerna hade sina
vapensmedjor).
Figur 13. Solingenvärjor.
http://www.solingen.de/klingenmuseum/
content/indexmus.htm
Hur ser Frankrike och Tyskland på sin frankiska historia?
Frankrikes befolkning ser på sin frankiska historia med en viss kluvenhet. Fram till 18701871 års krig, i vilket Frankrike förlorade Alsace och Lorraine till Tyskland, hade man skattat
sitt frankiska arv högt. Efter detta krig ansåg fransmännen att Karl den store var tysk. Det är
snarare så att Karl den store var av fransk börd. Han hade fötts i Ile-de-France, det område
som av somliga anses vara den franska civilisationens vagga (Morrisey 2003:295 ). Istället
för Karl den store som samlande symbol för fransmännen, fick Jean D´Arc rollen som
60
nationell hjältinna. Hon var en kvinna av folket, gallerna och ansågs vara den franska
nationens dotter (Morrisey 2003:299).
Tyskarnas uppfattning om Karl den store var heller inte positiv. Han dödade många
saxare för att de inte ville inordna sig i det karolingiska riket. Germanerna som bodde mitt i
Tyskland ansåg sig blivit påtvingade en latinsk livsstil. Karl den store har därför också blivit
ifrågasatt i Tyskland. Karl den store hade hamnat i ett sorts ingenmansland mellan Frankrike
och Tyskland, utan någon som helst identitet. (Morrisey 2003: 300).
På senare tid har man börjat omvärdera Karl den store och hans idéer om ett förenat
Europa. I Aachen delas ett pris ut varje år till en person som gjort förtjänster för Europeisk
integration. I Frankrike 1992 präglades ett mynt med en bild av Karl den store, för att hylla
Europas tillblivelse. Tyskland och Frankrike har så sakta börjat närma sig varandra igen
(Morrisey 2003:300).
61
5
SAMMANFATTANDE DISKUSSION
S
yftet med uppsatsen var att beskriva vilken påverkan frankerna hade på den
skandinaviska befolkningens utveckling under det frankerrikets epok från omkring
550– till dess definitiva upplösning 987.
En bonuseffekt med denna ansats har varit att jag har kunnat slå ett slag för den
historiska arkeologin. När jag började skriva uppsatsen hade jag bara en vag uppfattning om
mängden fynd av frankisk art som fanns i Skandinavien och därigenom också en vag idé om
hur stor påverkan frankerriket hade på de skandinaviska samhällenas utveckling. Frankerna
hade naturligtvis störst inflytande på de samhällen som de erövrade eller kontrollerade som
lydriken, tex. påtvingades saxarna en latinsk livsstil, men inflytande erhölls också genom
handel och missionärsverksamhet. Genom dessa aktiviteter spreds på kort sikt frankiska
vapen, glas, smycken och keramikprodukter samt tekniker för att utsmycka dessa. På längre
sikt kan man se att inflytande/idéer såsom kristendom och politiska idéer, exv. feodalism
överfördes till folken i norr. Några av dessa fick dock fäste först efter att det frankiska riket
mer eller mindre upphört. Ansgars första missionsresa till Skandinavien skedde 829 på
uppdrag av Ludvig den fromme, Karl den stores son. Den förste svenske kung som lät döpa
sig, Olof Skötkonung, blev kung först på 1000-talet och tros ha döpts omkring 1000, flera
årtionden efter frankerrikets upplösning.
Materialmässigt står det klart att det finns en stor påverkan från det frankiska riket från
520 t.o.m. 850-talet, efter det börjar den frankiska påverkan att ebba ut. Den minskande
påverkan sammanfaller med Karl den stores död 814 och frankerrikets reducerade
maktställning under hans son och sonsöner. När inte frankerna lyckas hålla handeln
centraliserad, börjar skandinaverna att ta handeln i egna händer och rikta handeln åt öst.
Påverkan på kort sikt
följande är ett exempel på hur lätt Skandinaviens befolkning tog till sig idén med en militär
organisation Ringarna på ringsvärden står för en allians mellan kungen och hans militära
följe. I detta fall har man också anammat en idé om en militär organisation. Detta måste man
ha ansett varit en bra idé värd att ta till sig.
62
Detta ämne är omdiskuterat bland forskare, vissa är tveksamma till detta. När
skandinaverna var benägna att ta till sig andra influenser varför skulle de inte eftersträva att
bygga upp en militär organisation? Varför skulle det inte vara möjligt att de hövdingar som
fanns i Mälardalen skulle ha velat ha ett eget militärt följe. Någon krigsrisk förelåg
förmodligen inte men andra hot kunde kanske dyka upp i form av andra stormän som ville
expandera sina territorier. En annan förklaring skulle kunna vara att det kunde anses vara
exklusivt att ha ett eget militärt följe.
Ringsvärden förekommer i stor omfattning i hela Skandinavien Enligt Nørgård
Jørgensen har en militär utveckling till militär elit skett i Norden under loppet av 500-talet
fram till och med mitten av 600-talet. Hon skriver vidare att mängden ringknappsvärd talar
mer för ett militärorganisatoriskt mönster än bara hemvändande militärer från den
merovingiska armén. Jag instämmer helt med denna idé eftersom jag finner att den är rimlig.
Det tar tid att bygga upp en militär organisation, under vikingatid har befolkningen i
Skandinavien en väl utvecklad hird och det görs inte över en natt.
Vid första anblicken kan man luras att tro att Sverige inte haft så mycket påverkan från
Västeuropa eftersom vi till en början anammade de politiska idéer som frankerna är kända
för. Frankerrikets påverkan sker främst genom handelsverksamhet och det är den jag valt att
studera. Under vikingatid ser man en organisering av handeln till Birka. Där följer en
intressant utveckling.
Frankerna eftersökte järnet och för att få tillgång till detta såg de till att centralisera
handeln i en handelsrutt som bl.a. omfattade Dorestad, Hedeby, Kaupang och Birka.
Exempelvis hade frankerna köpmän stationerade i Birka över en längre tid.
Köpmännen upprättade kontakter med mellanhänder, främst bland lokalbefolkningen,
för att säkra tillgång till dessa varor. Varorna kom från områden inåt landet, järnmalmen kom
förmodligen från inre delen av Svealand samt Norrland. Lokalbefolkningen begav sig ut och
samlade in de beställda produkterna med jämna intervaller. Frankerna och de senare tyskarna
ansåg att folken i Skandinavien var bra som handelspartners.
Birkaföremålen berättar om en rik överklass som har haft råd att handla med importföremål.
Dessa föremål har sedermera kopierats och spridits till den vanliga människan.
Det är tydligt att utländska varor är lätta att ta till sig, de skandinaviska samhällena
bytte till sig en ny livsstil i form av vackra smycken, keramikkärl av olika slag och glaset
som förmodligen var dyrt att tillverka och därigenom en statussymbol för människorna.
63
Vapnen vittnar om en eventuell militär organisationsuppbyggnad. Det var också förmodligen
var mans rättighet att bära vapen.
Det har skett en stor import av svärdsklingor från frankiska smedjor, som Ulfberth och
Ingelred, som man sedan har försett med fästen. De frankiska klingorna var i särklass de
bästa som fanns under denna tid.
Keramik i form av frisiska kannor är en fyndkategori som Birka har mycket av. Dessa
är dock inte tillverkade i Friesland utan i Rhenlandet.
Påverkan på längre sikt
Det är svårare att göra långsiktiga ideologiska förändringar i sitt liv jämfört med att använda
främmande föremål. Kristendomen var en tro som skandinaverna närmade sig lite
avvaktande och det tog lång tid innan man accepterat den nya religionen. Skandinavien blev
inte utsatt för korståg utan kristnandet gick lugnt tillväga, det verkar ha varit gynnsamt för
Sveriges utveckling. Kanske insåg befolkningen när de fick studera idén på håll att den hade
sina fördelar och att den var startskottet för en ny civilisation med högre sofistikeringsgrad
än den man vant sig vid. Befolkningen hade också lärt känna Jesus och förmodligen ansett
att Jesus varit en ny gud som gick att inordna vid sidan av de övriga nordiska gudarna. Till
sist måste tron ha fallit på plats hos befolkningen och blivit en naturlig utveckling.
Sverige var det sista av Skandinaviens länder som kristnades. Kanske var det bra att den
nya religionen fick växa fram och inte påtvingas. Idén var bra för Sveriges utveckling
eftersom Sveriges statsmakt sägs ha utvecklats till en lyckad statsmakt.
Feodalismen var en idé som också tog lång tid innan den fick fäste bland Skandinaviens
befolkning. Feodalismen som styresskick fick efter frankerrikets upplösning stor
genomslagskraft i Europa.
För Sveriges del blev feodalismen inte så omfattande, delvis beroende på att landområden var
i bönders ägo och inte i stormäns eller furstars besittning. Sverige har tack vare denna milda
feodala utveckling fått en gynnsam om något långsam utveckling mot en stabil statsmakt.
Kontakterna med frankerriket ebbade ut så småningom ut, men efter kristnandet
behövde man bygga kyrkor och kontakterna återupptogs med de forna frankiska områdena,
Tyskland och Frankrike. Kyrkobyggandet leddes av hantverkare från dessa regioner, då de
hade uppnått stor skicklighet i sin profession efter alla år av kyrkobyggande.
64
Avslutning - Från Ulfberhklingorna till Wiravärjan
Det har varit intressant att se hur främst vapenindustrin som frankerna tog över från det
romerska imperiet fortsatt tillverka vapen av god kvalitet, faktiskt ända fram till våra dagar.
Jag ogillar att spekulera, men jag tycker mig kunna se en långtidspåverkan från det frankiska
och sedermera tyska klingsmidet. Blankvapentillverkningen i Solingen är ett bra exempel på
detta. Sverige handlade också dessa värjor och sablar från Tyskland till och med 1600-talet
då Gustav II Adolf såg till att smuggla hit tyska smeder från Solingen för att få till en svensk
blankvapentillverkning med tysk metod.
Det är intressant att tänka sig att vapentillverkningen har fortsatt inte långt från
Rhenlandet i Solingen även om vapentillverkningen i dag övergått till en mer fredlig
produktion av saxar, knivar och bestick.
Det är svårt och näst intill omöjligt att försöka påstå att det är någon form av kontinuitet
från de romerska verkstädernas vapentillverkning till dagens konsthantverksmässiga
värjtillverkning vid Wira Bruk.
Det är ändå en tankeväckande idé att saker och ting inte förändras i så snabb takt som vi
tror, de har ofta en längre historisk utveckling än vi kanske anar ibland. Samtidigt som det
kan vara en trygghetskänsla att tänka i dessa banor.
65
6
SUMMARY
T
he Frankish empire have had the politically leading role in Western Europe during
many centuries. The contacts between Scandinavia and the Frankish empire was
mainly in the form of trading but also in the form of ideas like Christianity and
Feudalism.
The Frankish empire sought goods from the Scandinavian peoples, ie iron and furs and
exported glass, pottery, jewellry and weapons, ie swords. From 520 to 850 there was a heavy
influence from the Franks in the northern Europe.
During the Merovingian iron age (Vendeltid) the objects imported from the Franks were
luxurios in a form of garnet jewellry. The swords were adorned with garnet and were
diplomatic gifts from the Merovingian king to other dignitaires.
During the viking era the trade links with the Frankish empire was centralized to the
island of Björkö and the tradingplace Birka.
The objects of Frankish origin in Birka involves a lot of glass, the most common of the
glasses is a form of a funnelshaped cup. The Scandinavians also imported swordblades
signed with Ulfberth- or Ingelred-smithys. The Frankish swordblades was the best that the
market could offer.
It seems as Gotland have´nt had so much contacts with the Franks. The glass found on
Gotland is not of Western European origin and the pottery is probably of local manufacture.
After 850 there is a sharp reduction in the trade with the Franks, although there was still
an import of swordblades from the Frankish smithys. The import of blades continued until
about the year 1000. Birka then traded with the eastern Europe and the Caliphate.
Ideologically, the largest Frankish influence on the Scandinavians must have been
Christianity, although Christianization was a slow process. The Scandinavians were probably
influenced by Christinanty in the Roman iron age, when they came in contact with the
religion on the continent. It was the local chiefs that first adopted the new religion, they saw
it as a chance to grasp more power and become equal with their colleagues in the continent.
The magnates were next in turn to accept this new belief, they could get some advantages if
they showed themselves to be faithful to the king. The farmers in their turn could get
protection from the magnate.
66
Feudalism is another idea that the Franks influenced Europe with. Feudalism, and
knighthood, was introduced by Karl Martel after he defeated the raiding moslems at Poitiers
732 AD although it took quite some time before these ideas had gained a foothold in Europe.
Due to the fact that the Swedish landscape, forested with a lot of lakes and rivers, made it
impractical to use mounted troops and also that local farmers already owned their land, was
some of the reasons that postponed the introduction of, a light form of, Feudalism and
Knighthood in Sweden.
67
7
REFERENSER
Litteraturförteckning
Tryckta källor:
Almgren, Bertil. 1967. Vikingen. Tre tryckare, Cop. Göteborg.
Ambrosiani, Björn. 2002. Haithabu und die frühe Stadtenwickling im nördlichen Europa.
Osten und Westen im Ostseehandel zur Wikingerzeit. Schriften des Archäoligischen
Landesmuseum 8-2002 Wacholtz verlag. Neumünster, Tyskland.
Andersson, Kent & Herschend, Frands. 1997. Germanerna och Rom. Occasional papers in
Arhaeology 13. Uppsala.
Anderson, Perry. 1974. Övergångar från antiken till feodalismen. A/Z Förlag, Okänd ort.
Arbman, Holger. 1937. Schweden und das Karolingische reich. Uppsala Universitet.
Uppsala.
Arrhenius, Birgit. 1980. The chronology of the Vendel graves. Rapport från Stockholms
universitets arkeologiska forskningslaboratorium Nr. 2.
– 1985. Merovingian Garnet Jewellery. Emergence and social implications. Kungliga
Vitterhets Historie- och Antikvitets Akademien. Almqvist & Wiksell. Stockolm.
Arwidsson, Greta. 1942. Vendelstile. Email und glas im 7.-8. Jahrhundert. Almqvist &
Wiksell. Uppsala.
Bachrach, Bernhard. 1972. Merovingian military organization 48–751. University of
Minnesota Press. Minneapolis, USA.
– 2001. Early Carolingian warfare, prelude to empire. University of Pennsylvania Press.
Philadelphia.
Bergh, Birger. 1994. Karl den stores liv: Munken Einhards latinska text med svensk
översättning. Lund. Historiska media, 2004.
Bäck, Mathias. 1997. No island is a society. I: Ed. Hans Andersson, Peter Carelli, Lars
Ersgård Regional and Interregional Interaction in Central Sweden during the Viking Age.
I: Visions of the past. Trends and Traditions in Swedish Archaeology.
Riksantikvarieämbetet och Arkeologiska institutionen. Lunds universitet. Stockholm och
Lund.
Duby, Georges. 1981. Krigare och bönder: Den Europeiska ekonomins första uppsving 6001200. Norstedts. Stockholm.
Eriksson, Alvar. 1963. Gregorius av Tours, Frankernas historia. Natur och Kultur.
Stockholm.
68
Forshell, Helena. 1992. The inception of coppermining in Falun: relation between element
composition in copper artefacts, mining and manufacturing and technology historic
development with particular emphasis on copper from Falu mind. Thesis and paper in
archaeology 2. Stockholms Universitet.
Gräslund, Anne–Sofie. 1980. Birka IV. The Burial Customs. A study of the graves on Björkö.
Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och Almqvist & Wiksell
International. Stockholm.
– 2001 a. Ideologi och mentalitet – Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeologisk
horisont. Institutionen för Arkeologi och Antik historia. Uppsala universitet. Uppsala.
– 2001 b. Scandinavian Settlement and Central Places. Birka between West and East. Offa
58·2001. Socrates, Aarhus, Kiel, Nottingham, Poznań, Tartu, Trondheim, Uppsala, York.
Harrison, Dick. 1999. Krigarnas och helgonens tid. Västeuropas historia 400-800 e. Kr.
Prisma. Stockholm.
– 2000. Europa i Världen. Medeltiden Liber AB. Stockholm.
– 2005 a. Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden. Ordfronts förlag. Stockholm.
– 2005 b. Medeltidens slag Pennan och Svärdet. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
Hallstavik.
Hjärthner-Holdar, E., Kresten, P., Larsson, L. & Englund, L-E. 1999. Arkeometallurgin som
en del av arkeolgin. (Archaeolometallurgy as a part of archaeology). Forskaren i fält - En
vänbok till Kristina Lamm. Stockholm.
Hägg, Inga 1974. Kvinnodräkten i Birka. Livplaggens rekonstruktion på grundval av det
arkeologiska materialet. Uppsala.
James, Edward. 1988. The Franks. Basil Blackwell Ltd. Oxford, Storbritannien.
Jansson, Ingmar. 1985. Ovala spännbucklor. En studie av vikingatida standardsmycken med
utgångspunkt från Björkö-fynden. Institutionen för Nordeuropeisk Arkeologi. Uppsala
universitet. Uppsala.
Jørgensen, Lars and Nørgård-Jørgensen, Anne. 1997. Nörre Sandegård Vest. A cemetery
from the 6th-8th centuries on Bornholm. Det Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab.
Köpenhamn, Danmark.
Karlsson, Lennart. 1983. Nordisk form. Statens historiska museum. Stockholm.
- och Lindgren, Mereth, Nockert, Margareta, Piltz, Anders, Svanberg, Jan, Tångeberg, Peter,
Ullén, Marian. 1995. Den romanska konsten. Signum. Lund.
Kurtén-Lindberg, Birgitta. 1997. Karl den stores Europa. I Red. Erik Osvalds. Medeltid.
Historiska Media. Lund.
Lindkvist, Thomas. 1988. Plundring, skatter och den feodala statens feodala framväxt.
Organisatoriska tendenser under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Historiska
institutionen. Uppsala universitet. Uppsala.
69
–
och Sjöberg, Maria. 2003. Det svenska samhället 800-1720. Studentlitteratur. Lund.
McKay, John P., Hill, Bennet, D., Buckler, John, Ebrey Buckley, Patricia. 2000. A History of
world societies. Houghton Mifflin. Boston, USA.
Morrissey, Robert. 2003. Charlemagne and France. A thousand Years of Mythology.
University of Notre Dame Press. Notre Dame, USA.
Müller-Wille, Michael. 1980. Kungliga och furstliga gravar under Merovingertiden i
Central- och Västeuropa. I: Red. Ann Sandvall. Vendeltid. Statens Historiska Museum.
Stockholm.
Nerman Birger. 1975 Die Vendelzeit Gotlands Im auftrage der Kungliga Vitterhets Historie
Och Antikvitets Akademien 1:1 text. Stockholm.
Nicolle, David. 2004. The Age of Charlemagne. Osprey Publishing. Botley. Oxford,
Storbritannien.
Nylén, Erik och Schönbäck, Bengt. 1994. Tuna i Badelunda. Guld kvinnor båtar 1. Västerås
kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.
Nørgård-Jørgensen, Anne. 1999. Waffen und Gräber. Typologische und chronologische
Studien zu skandinavischen Waffengräbern 520/30 bis 900 n.Chr. Det Kongelige
Nordiske Oldskriftsselskab. Köpenhamn, Danmark.
Olsén, Pär. 1945. Die Saxe von Valsgärde 1. Almqvist & Wiksell. Uppsala och Stockholm.
Orrling, Carin. 2001. Red. Medeltidens ABC. Statens Historiska Museum. Stockholm.
Petersen, Jan. 1919. De norske vikingesverd. En typologisk-kronologisk studie over
vikingetidens vaaben. Videnskapsselskapets skrifter. Kristiania (Oslo) Norge.
Schönbäck, Bengt. 1983. The custom of the burial in boats. I: Ed. Lamm, J.P. och Nordström,
H-Å. Vendel period studies. Transactions of the Boat –grave symposium in Stockholm.
February 2-3. 1981. Statens Historiska Museum. Stockholm.
Selling, Dagmar. 1955. Wikingerzeitliche und frühmittelalterliche keramik in Schweden.
Stockholm.
Skard Sigmund, Einhard og Notger den stame. 1929. Karl den store. Det Norske samlaget.
Oslo, Norge.
Stenberger, Mårten. 1979. Det forntida Sverige. Berlings. Lund.
Steuer, Heiko. 1989. Archaeology and History: Propolsas on the Social Strucutre of the
Merovingian Kingdom. I Klaus Randsborg Ed. 1989. The birth of Europe. Archaeology
and social development in the first millenium A.D. Accademia di Danimarca. Rom,
Italien.
Svanberg, Jan. 1983/1994. Medeltida byggmästare. Tiden. Stockholm.
70
Thunmark-Nylén. Lena. 1995. Die wikingerzeit Gotlands I. Abbildungen der grabfunde.
Kungliga Vitterhets Historie- och Antikvitets Akademien. Stockholm.
– 1998. Die wikingerzeit Gotlands. II. Typentafeln. Kungliga Vitterhets Historie- och
Antikvitets Akademien. Stockholm.
– 2000. Die wikingerzeit Gotlands. IV:1. Katalog. Kungliga Vitterhets Historie- och
Antikvitets Akademien. Stockholm.
– 2000. Die wikingerzeit Gotlands. IV:2. Katalog. Kungliga Vitterhets Historie- och
Antikvitets Akademien. Stockholm.
– 2000. Die wikingerzeit Gotlands. IV:3. Katalog. Kungliga Vitterhets Historie- och
Antikvitets Akademien. Stockholm.
Otryckta källor
Bodin, Ulf. 1987. Vapengravar i Mälarområdet – En studie av vapenfrekvenser och
vapenkombinationer under folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. C–uppsats.
Institutionen för arkeologi. Uppsala universitet, Uppsala.
Harrison, Dick. 2005 b. Medeltidens slag. Pennan och svärdet – Tidskrift för Svenskt
Militärhistoriskt Bibliotek No 9A.
Kurtén-Lindberg, Birgitta. 1999. I: Populär Historia. Historiska Media, Stockholm.
Elektroniska källor
Allt att veta på svenska.
http://www.all2know.com/sv/wikipedia/k/ka/karl_den_store.html
(senast kontrollerad 2006-05-11).
Statens Historiska Museum.
http://www.historiska.se/histvarld/artikel.asp?name=Hedeby
(senast kontrollerad 2006-05-11).
http://www.historiska.se/histvarld/artikel.asp?name=Pincetter
(senast kontrollerad 2006-05-11).
Stockholms läns museum.
http://www.lansmuseum.a.se/industri/industri2.cfm?in_idnr=ind11
(senast kontrollerad 2006-05-11).
Wikipedia.
http://de.wikipedia.org/wiki/Karneol (senast kontrollerad 2006-05-11).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ripariska_franker (senast kontrollerad 2006-05-21).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Saliska_franker (senast kontrollerad 2006-05-21).
Yessy Art Gallery
http://www.yessy.com/dkappes/castles2.html?i=27970 (senast kontrollerad 2006-05-25).
71
Figurförteckning
Figur på försättsbladet. Morrissey 2003. Charlemagne and France. A thousand Years of
Mythology.
Figur 1. Karl den store. http://www.all2know.com/ sv/wikipedia/k/ka/karl_den_store.html
Figur 2. Efter Harrison. 2000. Europa i Världen. Medeltiden. Stockholm.
Figur 3: Müller-Wille. 1980. Kungliga och furstliga gravar under Merovingertiden i Centraloch Västeuropa. Stockholm.
Figur 4. Kurtén-Lindberg. 1997. Stockholm.
Figur 5. Kurtén-Lindberg. 1997. Stockholm.
Figur 6. McKay et. al. 2000. A History of world societies. Boston, USA.
Figur 7. Karlsson 1983. Nordisk form. Stockholm.
Figur 8. Karlsson 1983. Nordisk form. Stockholm.
Figur 9. Karl den stores tron.
http://www.aachendom.de/web/images/karlsthron_03.jpg
Figur 10. Efter Jansson 1985.
Figur 11. Palatskapellet i Aachen.
http://www.aachendom.de/web/index.php?site=ad_gesch040.html
Figur 12. Stockholms läns museum. 2006.
http://www.lansmusem.a.se/industri/industri2a.cfm?in_ idnr=ind11
Figur 13. Klingenmuseum. 2006.
http://www.solingen.de/klingenmuseum/content/indexmus.htm
72
