Predikan: Försonaren – Earth hour och Mio min mio
Av Maggi Nordström
Igår kväll strax efter halv nio tittade jag ut på gården där jag bor. Det
var mörkt i alla lägenheter utom ett par. En kvart senare hade ljuset,
det elektriska, släckts överallt, och istället såg man fladdrande
ljuslågor.
Jag tror att det jag såg var att mänskorna runt mig deltog i Earth
hour, Jordens timme, där vi jorden runt uppmanats att släcka ljuset
under en timme. Och i alla fall hemma hos mig, verkade kampanjen
ha fått genomslag.
För mig blev aktionen en påtaglig försoningsgest från
mänskligheten, riktad mot resten av skapelsen. En bekännelse: vi ser
att vi förbryter oss, vi ser att vårt levnadssätt gjort oss till – ja om
inte fiender till skapelsen så åtminstone främlingar inför den, blinda
för behoven hos annat levande.
Men också manifesterandet av vår goda vilja: vi vill något annat,
vi vill leva i samhörighet igen.
Jag tänkte att det här är faktiskt en fasta, mitt i vanliga
människors vardag. En fasta där vi avstår, av fri vilja, för någon
annans skull. Ett offer faktiskt.
En miljard människor världen över deltog, stod det i tidningen.
En timme varade den här fastan. En försoningsgest.
Vi var en bit på väg den där timmen, i vår vilja till helande, att
sträcka oss ut mot skapelsen, som ropar efter befrielse, som det står i
bibeln. Vi börjar förstå att det enda raka är att börja leva i relation, i
samhörighet. Det som är försoningens mål: tillbaka till en relation,
till fredlig samexistens i balans och harmoni.
Och plötsligt framstår ord som vi annars kan ha svårt för idag,
som värdefulla:
Offer. Att avstå. För helhetens skull, för att det brustna ska bli
helt.
Vi i gudstjänstgruppen som förberedde den här gudstjänsten hade
annars svårt med offertanken. Den är svår, inte minst när den
kopplas till försoningen.
Är det Gud som kräver offer för att bli försonad?
Skulle Gud vara oförsonlig? Det stämmer inte med den bild vi har
av Gud.
Men ibland verkar det vara den bild av Gud som kyrkan har
förmedlat.
Jag tänker på det som Astrid Lindgren sa en gång. Ungefär så här:
Jesus, honom tycker jag om. Men den där Gud fader som offrar
sonen, honom skulle jag gärna vilja byta några ord med.
När jag hörde det tänkte jag att det var – sorgligt: hon tyckte om
Jesus, det är ju det som är det viktiga för oss som kallar oss kyrkan,
att vi tycker om Jesus och räknar oss som hans vänner. Att vi vill
höra honom till. Men för Astrid Lindgren blev detta med försonaren,
Jesu död på korset, ett offer som krävdes av Jesus av en hård Fader.
Kanske hade hon förstått det så vid något husförhör under
uppväxten?
Tack och lov har vi ju inga husförhör längre, utan nu sysslar vi i
kyrkan mer med samtal. Och jag skulle så gärna velat prata med
Astrid Lindgren om det här.
Jag skulle vilja berätta om det gudstjänstgruppen sa. Att Gud så
som vi känner Gud inte är oförsonlig, utan sörjer att människorna
vänt sig bort, och inte lever i samhörighet, inte med Gud, inte med
varann och inte med resten av skapelsen. Att vi tror på en Gud som
hela tiden längtar efter människorna och vill nå fram.
Jag skulle velat prata med Astrid Lindgren om Gud som är lika
mycket Fader och Son och Ande. De är ett. Tre-enighet. När Jesus
lider på korset står inte Gud fader bredvid och är nöjd. Nej Gud själv
är där på korset och lider. Gud själv är där på korset för där hamnade
Jesus när han gick Guds kärleks väg och tog strid mot ondskan.
Att offra sig och lida är inget som i sig har något värde. Det är
inget ideal, lidandet är något som Gud sörjer och som Gud själv
känner. En Gud som gör sig sårbar för vår skull.
Det som drev Jesus var kärleken. Han avstod från all makt och
härlighet, för att följa oss dit där livet är som allra svårast. För vår
skull.
På korset blir det så tydligt att Gud delar hela vårt liv, delar också
vår död.
Försoning – att få relationen återupprättad. Han gav sitt liv för
oss. För alla och för oss.
Ungefär så kanske jag skulle ha sagt till Astrid Lindgren. Och
hon, hon skulle nog ha lett mot mig och sagt så här:
- Oj ett sånt prästprat, jag får nästan ont i öronen. Visst låter det
fint det du säger, och jag ser att det är viktigt för dig, men egentligen
är det ändå ingen som begriper precis hur det är.
Och jag, jag tystnar, och låter Astrid prata istället. Och då berättar
hon för mig om fadern och sonen och striden mot det onda och
försoningen på ett sätt som kommer nära. Och jag inser att Astrid
mycket väl känner Faderns kärlek, när jag hör henne berätta om Mio,
min Mio, och det är blir sagan om Jesus, människan och
försoningen.
Hon berättar om min fader konungen, som längtat så länge efter
sitt barn. När de äntligen får mötas låter fadern honom veta sitt rätta
namn, och det är Mio, som betyder min. Fadern tar sonen i famnen,
de är ett i sin kärlek. De lever i rosengården och det förstår man väl
att det är själva paradiset. Livet som Gud ville att det skulle vara: i
fred, med lekar och skratt, där alla får dricka av källan som släcker
törst och äta av brödet som mättar hunger.
Men Mio inser att han inte kan vara kvar i paradiset, när han får
höra om Landet utanför. Det är utanför hans fader konungens
räckvidd. Där finns mörker fångenskap rädsla och plåga, och all
denna ondska personifieras i riddar Kato, och hans hjärta är av sten.
Mio inser att han måste kämpa mot ondskan. Hans fader
konungen har svårt att släppa iväg honom, men Mio vet vad han
måste göra.
Och Mio är Jesus, Sonen, som vet att han måste gå kärlekens väg
och strida mot ondskan. Till slut står han öga mot öga med riddar
Kato som blottar sitt stenhjärta och ber Mio befria honom från det.
När Mio gör det försvinner den grymme riddaren och kvar finns en
liten fågel som hackar på fönstret och vill ut i friheten. Befrielsen i
att slippa stenhjärtat.
Och nu är försoningen här. Försoningen som är helandet av de
brustna relationerna. Som är här när våra hårda stenhjärtan som bara
sysslar med mitt och mitt och mitt, blir levande pulserande sårbara
hjärtan av blod, med förbindelserna öppna inåt och utåt, till Gud och
medmänniskor och skapelsen.
Ja, Astrid Lindgren skriver om hur hela skapelsen befrias när
ondskan besegras, så som Jesus besegrade ondskan på korset när han
sa: Fader förlåt dem, och när han övervann själva döden med sin
kärlek.
I det som var Landet utanför upphör mörkret, hela världen är
förvandlad, vädret är vackert och det blåser sommarvind, döda
skogen har fått gröna blad igen. Bleka människor kommer fram i
ljuset och är glada och häpna.
Försoningen är där, den omfattar klimat och allt skapat, ingen
fiende finns och ingen främling. Allt är som det ska vara igen. Och
barnen som fått bära den tyngsta bördan i Landet utanför, barnen
befrias och får leka igen.
Och Mio går med sin fader konungen i rosengården, de håller
varann i hand och Mio känner sig så glad. Hans fader konungen
småskrattar och säger Mio, min Mio. Inget mer. Det räcker:
Gud, jag är din. Låt mig vila i din kärlek, i det du gjort för mig.
Låt mig bli den jag är. Låt mig leva i din försoning. Amen.
