DET BIBLISKA/KRISTNA DOPET
Ett bibelstudium av undertecknad hållet i Vällingbykyrkan 16/5 2013. Studiet finns också
inspelat och tillgängligt som mp3-fil. Dock bör man då ha i minnet att det skrivna här är
nedtecknat av mig en tid efteråt och skiljer sig därför en del från det inspelade. Inte i sak
förstås, men i fråga om ord för ord. Särskilt gäller detta återgivandet av personliga
erfarenheter.
I en tid som denna kan man ställa två frågor: Är det nu läge för bibeltvivel? Eller är det nu
hög tid för bibeltrohet? För egen del håller jag mig till det sist nämnda, även om jag inte kan
förstå och reda ut allt i Bibeln. Men, under ett överlämnande åt den helige Ande, försöker
jag begripa och sant utlägga Skriften.
Och just nu handlar det alltså om det bibliska/kristna dopet i vatten. Men märk väl: Allt som
kan sägas kommer inte att bli sagt på tiden jag förfogar över, det är ämnet alldeles för
omfattande för.
Här i studiet kommer jag enbart att förhålla mig till bibliska texter om dopet. Således
hämtar jag inget från utombibliska källor eller från traditioner inom kristenheten, varken
från sådant som uppkom redan i slutet på 100-talet e.Kr. eller under senare 100-tal .
Och jag kommer också i det samlade bibliska materialet, att försöka ta fram det som kan
ges namnet ”bibliskt/kristet dop”. På ett sätt skulle det kunna benämnas ”läran om NT:s
dop”. Fast då bör man komma ihåg att förebilder till det ”nytestamentligt dopet”, går att
finna på flera ställen i GT.
Kristen tro totalt hämtas ju från Bibeln, där de gudomliga sanningar som vi människor
behöver veta, finns nedtecknade - och där kan det till exempel heta: ”Men Gud vare tack! Ni
var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i.”
(Rom.6:17) - ”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar
till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.” (Rom.16:17)
En särskild del av denna bibliska lära om kristen tro, och som är en av grunderna, är enligt
Hebr.6:2 ”läran om dop (baptismon)”. Det betyder att vi i Skriften kan studera ”läran om
dop”, och därmed också ha möjlighet att ta ställning till den. Markeringen i Ef.4:5 hjälper oss
på traven: ”ett är dopet (baptisma)”. Helt i sin ordning sänder således Jesus ut sina lärjungar
i Matt.28: 19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: ”döp (baptisantes) dem i Faderns,
Sonens och den helige Andes namn.”
Tre absoluta ingredienser gäller vid ett bibliskt/kristet dop:
1. Personlig tro på Jesus - som sin frälsare från synd - hos den som döps.
2. Tillgång till så mycket vatten att en nedsänkning/neddoppning kan ske, till den grad att
vattnet för ett ögonblick kan gå ihop ovanför hela kroppen.
1
3. Guds handlade i dopet med den som döps.
ETT TRONS DOP
Redan i Matt.3:15 poängterar Jesus dopet som en trons handling: ”Det är så vi skall uppfylla
allt som hör till rättfärdigheten.” I Mark.16:16 förkunnar han: ”Den som tror och blir döpt
skall räddas.” Aposteln Petrus predikar i Apg.2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu
Kristi namn, då får ni förlåtelse för era synder.”
Alltså, dop kommer som en fortsättning på en redan påbörjad uppfyllelse av Guds
rättfärdighet i människors liv: ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”. Ja,
det är den som har en tro, en som redan är en lärjunge, som döps: ”Den som tror och blir
döpt”, ”gör alla folk till lärjungar: döp dem”. Eller som det då lyder i Apg.2:38: ”Omvänd er
och låt er alla döpas”.
Berättelsen i Apg.8 om evangelisten Filippos och den etiopiske hovmannen tecknar på ett
tydligt sätt att tron är en förutsättning för dop. Hovmannen åker i sin vagn och läser i
profeten Jesajas bokrulle och frågar Filippos (v.34-38): ”Säg mig, vem talar profeten om - sig
själv eller någon annan?”
”Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnande han
budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med
vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?”
Och av allt att döma hade nu hovmannen tron, så Filippos döpte honom på ort och ställe.
Tänker även på hur det var för den nytroende Saul (omnämnt i Apg.22:16). Av den fromme
Ananias kallas han först för ”broder”, innan Ananias fortsätter: ”Tveka inte! Åkalla hans
(”den Rättfärdiges”) namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.”
Ytterligare bekräftelse på tro före dop, kan läsare se i Apg.10:47. Petrus har predikat om
Jesus för en hop av människor, både judar och hedningar, och den helige Ande hade fallit
över hela skaran av lyssnare, och judarna var ytterst förvånade över att Anden också hade
fallit över hedningarna så att ”de talade i tungor och prisade Gud”. Varpå Petrus frågade
judarna: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helige
Ande alldeles som vi?” Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.
Ett dop kan alltså, och bör också, ske nära inpå trons början hos en person - om man säger:
i anslutning av omvändelse till Gud genom Jesus Kristus. Inte först när någon med
huvudet/intellektuellt kan omfatta dopets mening. Precis som graven Jesus lades i, låg ”ett
stenkast” från korset, ”intill platsen” (Joh. 19:41-42), så är det sant bibliskt att närmast direkt
döpa en ”nyfrälst”.
Det bibliska/kristna dopet rör sig inte om tro på själva dopet. Lika lite som vi till fullo kan
förstå syndernas förlåtelse, eller nattvarden för den delen, lika lite kan vi fullt ut begripa
2
dopet som en gudomlig ordning. Det är viktigt att ha i minnet då vi ordnar med
dopundervisning/dopskolor.
Nej i fråga om en total förståelse av dopet, gäller nog detsamma som i fråga om Guds
skapelse: ”I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord av Gud och att det vi ser inte
har blivit till ur något synligt.” Så något slags tecken är nödvändigt på att personlig tro på
Jesus Kristus som frälsare, existerar hos den som står i begrepp att döpas, för att ett
bibliskt/kristet dop kan utföras.
Dock är det inget ”intelligensdop”, om man med det menar att den som döps inte kan ha
vara behäftad med förståndshandikapp. Men det rör sig inte heller om ett ”vuxendop”, och
kopplar till vuxen ålder. För när det blir tal om ålder, kan den ungdom/det barn döpas, som
kan skilja på fabel och verklighet, på saga och tro.
Men, säger någon, fanns det några tecken på tro hos någon mer än husfadern i Apg.16:15,
33, 1 Kor.1:16, där familjer/hushåll blev döpta? Visst var väl han en ”trons fadder” åt de
andra i familjen/för husfolket? Frågorna kan visserligen ställas, men att göra en doplära av
en spekulation att det fanns tjänstefolk som saknade förstånd nog att svara för sig själva,
eller att det fanns spädbarn som döptes via familjefaderns tro - det är att göra tillägg till
Guds ord.
När jag i mitten på 1980-talet var pastor i Valdemarsvik, ordnades det med en
flyktingförläggning där. Flyktingar kom från Latinamerika, Mellersta Östern och Afrika. Flera
kom till tro på Jesus Kristus hos oss i Pingstkyrkan och lät också döpa sig. En dag kontaktades
jag av ”en familj” bestående av sex iranier, vilka hade varit med på en del samlingar i kyrkan.
Gruppens ”talesman” berättade att de alla ville bli frälsta. Självklart frågade jag dem då en
och en om de ville bekänna Jesus Kristus som sin frälsare, vilket de alla svarade ja till. Efteråt
framfördes av den ”familjeansvarige” önskemål om dop i vatten för alla sex. Åter igen, alla
fick en och en svara för sig själva om att döpas. Det blev en mäktig och härlig dopförrättning
några dagar senare i Pingstkyrkan! Lite senare då en av döttrarna skulle gifta sig, blev jag
tillfrågad av henne och den blivande maken om att viga. Men för att få viga dottern,
behövde jag få en påskrift av pappan, ”huvudmannen” för familjen, om godkännande av
giftemålet.
Ett annat exempel. Fick av en mamma till tre döttrar, den yngsta 10 år, en fråga om jag
kunde troendedöpa dem alla fyra. Mannen i familjen var redan döpt. Mamman och
döttrarna hade blivit väckta över Jesu snara tillkommelse, och kände nu behov av att ”helga
sig” genom att troendedöpas. Även om mamman var den som förde deras talan, fick alla var
och en för sig svara på frågan om tron fanns för att jag skulle döpa. Den fanns! Till saken hör,
att de (innan frågan ställdes till mig) av en frikyrkoförsamling fått löfte om dopförrättning.
Men plötsligt togs löftet tillbaka av pastorn, med förklaringen att de i församlingen som
endast var ”barndöpta” skulle kunna ta illa upp.
3
Citerar här nedan ett stycke från en nyutkommen bok med den franska titeln ”Croire
Quand Meme” av jesuiten, prästen och forskaren Joseph Moingt. Det hävdas att han är en
av vår tids främsta katolska teologer. Stycket är från sidorna 189-190 i boken.
Översättningen är utförd av teol. dr. Erling Medefjord:
”Dopet måste uppenbarligen modifieras. Ska man fortsätta att döpa barn vid födelsen?
Många barn i våra dagar döps senare i livet, omkring tonåren. Också vuxendopens antal blir
allt vanligare. Om man ska fortsätta bör detta sakrament omdefinieras: hur ska man annars
förklara att de omedvetna barnen redan har blivit Guds barn? Men denna ritual, som har
blivit oss överlämnad genom en mycket tidig tradition, kommer säkerligen att bestå. Den
kommer dock att förändras lika mycket som då den en gång i historien förändrades från, en
vuxens bekännelse om tro och dop genom nedsänkning, till barndop. Därigenom hade man
samtidigt tagit bort nödvändigheten att omvända sig och ta emot evangelium; det skulle nu
ske efteråt genom familjens uppfostran. Eftersom man inte längre kan räkna med det senare
(alltså familjens uppfostringskristendom) måste man med nödvändighet prioritera
omvändelsen istället för det sakramentala.”
MYCKET VATTEN
Av Guds ord vet den ärlige läsaren att det ska till mycket vatten vid en dopförrättning. Ja,
att det ska finnas tillgång till så mycket vatten att den som döps, kan sänkas/doppas så ner i
vatten, att den bibliska bilden av en begravning och en uppståndelse är uppenbar. Där av
uttrycket ”dopgrav” i många kapell och kyrkor.
I Rom.6:3-5 och i Kol.2:11-12 presenteras vattendopet som en begravning. Oavsett om
utgångspunkten här i texterna är en klippgrav eller en jordgrav, gäller inget annat än
fullständig täckning av den döda kroppen. Ingen blir (blev) begravd i en klippgrav utan att
vara helt inlindad och med absolut tillsluten sten för graven. Ingen blir heller begravd i mull
med eller utan kista, med någon del av kroppen synlig ovanför marken.
Det går att upptäcka flera förebilder i GT till det kristna dopet, där den stora
vattenmängden är påfallande. Förebilder som på skilda sätt illustrerar inne-börden av
mycket vatten. Exempelvis 1 Mos.1:2: ”Och jorden var öde och tom, och mörker var över
djupet, och Guds ande svävade över vattnet” (här kan man tänka på löftet om Andens dop
efter dopet i vatten).
Eller 1:6: ”Och Gud sade: `I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från
vatten.´ ”Och det blev så. Gud gjorde valvet och skiljde vattnet under valvet från vattnet
ovanför valvet. Och Gud kallade valvet himmel” (den skapade jordmassan har vatten både
under sig och över sig).
På sin plats i sammanhanget är det också att ta med från syndafloden och Noas ark (1
Mos.7:17): ”Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket
4
vatten att arken lyftes och flöt över jorden” (det vatten som dränker synden, är också det
vatten som ger ett nytt liv).
Inte heller att förglömma Israels barns vandring genom Röda Havet (2 Mos. 14:13, 22, 28, ):
”…aldrig mer skall ni få se egyptierna, som ni ser dem idag…”, ”…och israeliterna gick
torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor.” - ”Och
vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade
kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan” (det bibliska/kristna dopet
görs en gång, man begravs vid ett tillfälle, alla synd och skuld åker med, befriad står den
döpte ovanför dopgraven).
I sammanhanget, som förebild och illustration, passar också berättelsen om den olydige
profeten Jona och stormen in (1:15): ”De tog Jona och kastade honom överbord, och havet
upphörde att rasa” (syndens makt besegras och rättfärdighetens frid inträder - när syndaren
döps).
Med dessa förebilder som bakgrund blir det helt följdriktigt som står att läsa om floden
Jordan och Johannes Döparen (Joh.3.22): ”Och Johannes döpte; det var i Ainon nära Salim,
där var det gott om vatten, och folk kom dit och blev döpta.” Alternativt i Apg.9:38: ”Han lät
stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen steg ner i vattnet, och Filippos döpte
honom.”
Vilket vatten som helst är i princip användbart för att döpa i. När Skriften talar om ”klart
vatten”, som det heter i Hebr.10:22 ”och med en kropp som badats i klart vatten”, handlar
inte det om särkilt ”välsignat”/”avskiljt”/”vigt” vatten. Inte heller, som en uppfattning gjort
gällande, att vattnet behöver vara rinnande så att det är ”klarat” från synden efter den förre
som döptes. Nej, förstår det istället mer som omsorg om döparen och dopkandidaten, att de
inte ska drabbas av sjukdom på grund av alla bakterier och gifter i kvalmiga och grumliga
vattensamlingar.
Även om vattnet flöt på bra i Jordan, vet jag inte om det alltid var så klart och rent efter
Johannes Döparens stora dopförrättningar: ”Folket i Jerusalem och hela Judeen och trakten
kring Jordan kom ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom.
”(Matt.3:5-6) Tänker även på första pingstdagens mäktiga dopförrättning i Jerusalem: ”De
som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre
tusen.” (Apg.2:41)
Då gick det nog åt en del basänger och dammar i Jerusalem.
Och ”oklart vatten”, sunkigt och fullt av bakterier, risk för angrepp av ormar och krokodiler,
har inte heller hindrat den baptistiska väckelsen - genom hela historien från Bibelns tid - att
hålla dop i sådana vatten. Tron på Guds beskydd har haft övertaget: ”…de skall ta ormar med
sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift…” (Mark.16:18)
5
Ska naturligtvis inte föregå Samuel Svensson i hans historiebeskrivning, men tillåter mig
ändå att citera något litet ur Owe Samuelssons doktorsavhandling från 1998: ”Sydsvenska
baptister inför myndigheter - Tillämpning av religionsbestämmelser i Lunds och Växjö stift
1857-1862”. - Sid. 156: ”Över 150 personer uppgavs (i Gärds härad före 1857) ha av nämnda
kringvandrare låtit sig döpa genom nedstigande nattetid i bäckar och sjöar”. - Sid. 146:
”Johannes Andersson hade kyndelsmässodagen 5/2 1860 i upphuggen vak, under då
varande sträng köld, genom nedsänkning döpt pigan Gustava Johannisdotter i Ekeryd samt
en annan piga, vars namn ej blivit uppgivet.” - Sid. 96 omnämns kyrkoherde Timelin i Röke
som inför Domkapitlet i Lund hösten 1857 anmälde hemmasägare Jöns Segerström och
kallade honom för en av våra mest infernale pöl-döpare.
GUDS HANDLANDE
Att Gud handlar med den som döps kan det inte råda någon tvekan om. Låt oss ta några
bibeltexter om det, samtidigt som vi håller kvar i minnet det som nyss blivit sagt i studiet - 1.
att ett bibliskt/kristet dop föregås av en personlig tro hos den som döps - 2. att så mycket
vatten finns tillgängligt, att en neddoppning/ nedsänkning kan ske i vattnet, så att vattnet för
en stund helt täcker kroppen.
Så (om Guds handlande) se t.ex. Apg.2:38: ”Omvänd er och låt er döpas i Jesu Kristi namn,
så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva.” Eller Mark.16: 16:
”Den som tror och blir döpt skall räddas.” Pekar även på Apg.22:16: ”Tveka inte! Åkalla hans
namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.” I 1 Petr.3:21 klargörs det att
det inte är den biologiska kroppen som görs ren från smuts i dopet, men väl att man ”med
gott uppsåt vänder sig till Gud”.
Om den stora dopförrättningen på första pingstdagen heter det ju (Apg.2:47): ”De som tog
till sig (Petrus) hans ord lät döpa sig, och den dagen ökades de troendes antal med inemot
tre tusen.” Här rör det sig inte enbart om gemenskap mellan en och annan lärjunge. Nej, här
får vi tänka större. Här får vi tänka Guds/Jesu församling/kyrka på jorden, som kan bestå av
mindre grupper av lärjungar eller i väldiga sammanslutningar av troende.
Och då kommer Ef.5:25-26 väl till pass, för där uppmärksammas vad Gud genom Kristus har
gjort för de troende som en större enhet, som en gemenskap, som sin församling/kyrkan:
”Ni män, älska era hustur så som Kristus har älskat församlingen/kyrkan och utlämnat sig
själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet.”
Och dopordet: ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn”, eller i ”Jesu Kristi namn”,
proklamerar närmast övertydligt vem det är som ”äger” dopet och som handlar i det. Jag
älskar att läsa Apg.2:47, om väckelsens fortsättning efter den stora dopförrättningen: ”Och
Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.”
I Rom.6:3-5 och i Kol.2:11-12 talas det om vattendopet som en begravning och en
uppståndelse, i vilka båda Gud handlar med den som döps.
6
För det första sker alltså en begravning av en sådan andlig karaktär, att den som döps,
andligt döps in i Jesu död, blir begravd med honom i andlig mening. Som Jesus steg ner i
dödsriket och lämpade av mänsklighetens synd hos den som är syndens upphov, ”i
glömskans hav”, och predikade sin seger för ”andarna i deras fängelse” (1 Petr.3:19) - så
stiger för en stund den som döps, tillsammans med Jesus, ner i denna andliga verklighet och
genomgår en andlig operation.
Och Ordet säger i Kol.2:11-12: ”I honom har ni också blivit omskurna, men inte som
människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen - det är omskärelsen
genom Kristus - när ni begravdes med honom i dopet.”
Vid en omskärelse som människor gör med små pojkar, skärs hela förhuden på penis bort.
Syftet är att helt frilägga ollonet, och därmed få bort förutsättningarna för bakteriehärdar
som kan uppstå under förhud. Således, vid dopet i vatten utför Gud genom Kristus en andlig
omskärelse med den som döps. Den personens ”syndiga kropp” skärs helt bort, så att den
”nya människan”, friläggs.
Det är denna ”nya människa”, som blivit av med synden och som fått förutsättningar att
leva ett heligt liv, som uppstår ur vattnet. Och texten lyder i Rom. 6:5: ”Ty har ni blivit ett
med honom (Kristus) genom att dö som han, skall vi också bli förenade med honom genom
att uppstå som han.” Och Kol.2: 12 ger följande ord: ”I dopet har ni också uppstått med
honom (Kristus) genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.”
Till slut om detta, Rom.6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom
för att vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns
härlighet.” - ”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus.” (Gal.3:27)
Utifrån den här senare delen av bibelstudiet, har i alla fall jag inte svårt att ta till mig, att
dopet i vatten är en del av frälsningen från synd och frälsningen till ett nytt liv med Jesus
Kristus. Och att förkunna något annat, kan jag inte se av Skriften att någon ha fått i uppdrag
av Gud att göra. Måhända kan orden i Tit.3:5, utöver Andens dop, också kan handla om
dopet i vatten: ”…och han gjorde det med ett bad som återföder och förnyar…”
Bibeln ger oss raka besked om att leva i dopet, ja, att dopet fortsätter att verka i ens liv.
Som den helige Ande uppfyller en Andedöpt kristen gång på gång, så kommer dopvåg efter
dopvåg över den som en gång döpts. Gud vill att den troende hela tiden ska befinna sig i ett
gudomligt ”bad” av Ande och vatten som ständigt ”återföder och förnyar”. Följande ord av
Jesu till Nikodemus i Joh.3:5 kan här vara på sin plats att höra: ”Sannerligen, jag säger dig:
den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.”
På kvällen den 23 september 1968 var jag med om en stark och helig händelse. Jag var då
22 år gammal. Bakgrunden till det som inträffade var min flykt fem år tidigare bort från Gud
och hans kallelse, lite likt profeten Jonas flykt. Redan den 4 januari 1955 hade jag som 9åring nämligen blivit döpt till Kristus. Avfällighetstiden som gått fram till den aktuella kvällen
7
1968, hade jag levt ett dåligt liv. Vilket inneburit tomhet och hopplöshet, med bl.a. ett
självmordsförsök. Just den här kvällen, fick jag en tydlig känsla av att det var sista tillfället att
komma tillbaka till Gud. Kommer hem till Lammhult från Växjö strax efter 23.30. I en
uppförsbacke kallad ”Adams backe”, kastar jag genom bilfönstret ut snusdosan,
cigarettpaketet och stiletten. Ställer sedan bilen några hundra meter från mitt föräldrahem.
Böjer mig med knäppta händer över ratten och ber innerligt Jesus om förlåtelse för all synd
jag begått, och ber att få börja tjäna Gud igen. Markerar med ord i Andens kraft mot satan.
Erfar inte just då någon märkbar förlåtelse eller frälsningsglädje. Åker hem och lägger mig.
Börjar i sängen tacka Jesus för att jag är förlåten. Plötsligt kommer det en lätt vind eller som
en våg som träffar mig upptill på huvudet. Sakta, sakta går eller rinner detta från Gud genom
hela min kropp - och jag känner att där ”strömmen” gått fram är jag renad från synd, både
andligt, själsligt och kroppsligt. När detta från Gud försvann ut genom mina fötter, fylldes
jag av en enorm frälsnings- och kallelseglädje. Kan säga att jag skrattade högt för mig själv en
lång stund där i sängen. Jag var tillbaka hos Gud! Jag var renad och förlåten! Kallelsen gällde
igen! Och jag är övertygad om att det som då hände, det som sakta drog eller flöt genom
hela mig, naturligtvis var den helige Andes vind, men också och kanske främst - ”dopets
vatten” från den 4 januari 1955 som sköljde över mig igen!
Avslutar med ett underbart citat av den engelske bibelläraren William Barclay som
nedtecknats i senaste numret (1/13) av tidningen Open Doors, med särskilt innehåll om ”där
tron kostar mest”. Han menade sig kunna utläsa tre kännetecken för de kristna under NT:s
tid: 1. De var fyllda med en irrationell (obegriplig/oberäknelig) kärlek, 2. De var fyllda med en
outsäglig glädje, 3. De befann sig alltid i trubbel.
Sigvard Svärd
8
