■■ kultur
Redaktör: Gabor Hont 08-790 34 80
[email protected]
Generna berättar
om neandertalarnas
roll i människans
utveckling
F
örsta fyndet av skelettdelar från neandertalare (Homo neanderthalensis) gjordes
redan år 1829 i grottor nära den vallonska
byn Engis (i nuvarande Belgien) av läkaren Philippe-Charles Schmerling. De
namngivande skelettfynden gjordes först 1856 i
Feldhofgrottan i Neandertal, en dalgång nära Düsseldorf. Arbetare i ett kalkbrott fann skelettdelar,
som de överlämnade till naturvetaren Johann Carl
Fuhlrott, som tillsammans med anatomen Hermann Schaaffhausen undersökte fyndet. Sedan dess
har arkeologer och paleoantropologer skrivit om
ämnet med utgångspunkt från de klassiska arkeologiska och antropologiska metoderna, framför allt
jämförande studier av kraniekapaciteten och olika
skelettdelars form.
Att »människans vagga« låg någonstans i Afrika är
oomtvistat, men när det gällde att förklara hur Homo
spred sig till resten av Afrika och till Europa, Asien
samt Oceanien fanns länge två intensivt konkurrerande teorier: »ut-ur-Afrika«-teorin och teorin om
»multiregional kontinuitet«. Den förstnämnda teorin gick ut på att H sapiens utvecklades som en art i
Afrika, spred sig i den gamla världen och trängde undan de där levande arkaiska arterna utan att para sig
och därmed blanda gener med dem. Den andra teorin
hävdade däremot att H erectus spred sig från Afrika
till den gamla världen och att populationer av Homo
som en enda art inklusive arkaiska former utvecklades regionalt, varvid framgångsrika varianter spred
sig till de andra regionerna. Parning mellan varianter ledde till genflöde och avkomma som plötsligt utvecklades till Homo sapiens. Båda teorierna är baserade på analyser och subjektiv tolkning av skelettdelars form. Båda teorierna har fått delvis rätt av genetikerna, som under de senaste åren har utvecklat
molekylärbiologiska metoder för att undersöka DNA
från skelettdelar som arkeologer hittat härstammande från neandertalare och senast denisovaner.
Pionjärer har varit en grupp vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, avdelningen för genetik, ledd av den svenska biologen Svante
Pääbo. Forskargruppen lyckades utveckla en metod
för att vid sekvensering av arkeologiskt DNA sortera
bort kontaminationer i form av DNA från bland annat mikroorganismer och modernt DNA från laboratoriet. Sedan kunde man jämföra DNA från neandertalare med DNA från moderna människor. Med denna teknik kunde forskarna också fastställa att det
fingerben och den tand som arkeologer år 2008 fann i
Denisovagrottan i Altaibergen i Sibirien kom från en
tidigare okänd hominin,en flicka som levde för över
50 000 år sedan. Tillgången på material från Denisova var ytterst liten, varför forskargruppen vidareutvecklade sina analysmetoder genom att skilja de två
2184
LKT1348s2184_2186.indd 2184
Omodern
människa
Neandertalaren
var kraftigt
byggd, var kor­
tare än den mo­
derna människan,
hade en platt
men längre skal­
le men kranie­
kavitetens volym
var ungefär lika
stor.
Foto: SPL/IBL
DNA-strängarna och sekvensera en sträng åt gången.
Analyser av DNA från cellkärnor har visat att arkaiska och moderna människor parade sig vid åtminstone två tillfällen. Inget tvivel råder att H sapiens vagga ligger i Afrika, som postulerat av »ut-urAfrika«-teorin. Låggradig blandning av gener motsäger dock i viss grad denna teori men styrker enbart
svagt teorin om »multiregional kontinuitet«. Blandningen har sannolikt ägt rum i gränsområden mellan grupperna. Pääbo kallar fenomenet »leaky re­
placement«. Analys av fullständiga genom från
neandertalare visade att européer och asiater men
inte afrikaner hade 1 till 4 procent av sitt DNA från
neandertalare. Detta pekar på att parning ägde rum
i Mellanöstern innan den moderna människan
vandrade vidare till Europa och Asien. Senare analyserade Leipziggruppen genomet från en denisovan,
vilket visade att denisovanerna var en distinkt
grupp som hade 4 till 6 procent av sitt DNA gemensamt med melanesier, vilket tyder på att parning
skett (kanske i närheten av Nya Guinea) efter att
melanesierna lämnat Afrika. Någon gång under sin
vandring måste de också ha stött på neandertalare
och genom parning tagit upp DNA från dessa.
E
nligt »ut-ur-Afrika«-teorin spred sig de homininer som skulle bli moderna människor
till resten av Afrika och till Europa, Asien
samt Oceanien. Eftersom de då stötte på arkaiska människor måste dessa ha lämnat Afrika tidigare. Neandertalarna bredde ut sig i norra Medelhavsområdet, till södra England och ett stycke in i
Asien (se kartan). För omkring 350 000 år sedan
hade de nått till den iberiska halvön. Hur denisovanerna vandrade kan man inte utläsa från det enda
fingerben och de två tänder som man har funnit. För
omkring 90 000 år sedan hade den moderna männi­
skan på sin vandring nått den östra Medelhavskusten (fossiler i Qafzeh-grottan i Galiléen i nuvarande
Israel) och för 40 000 år sedan hade Cro-Magnonmänniskan etablerat sin kultur (fossilfynd i Abri de
Cro-Magnon, en grotta mellan Loiredalen och Pyrenéerna i Frankrike). Neandertalarna synes ha dragit
läkartidningen nr 48 2013 volym 110
2013-11-20 15:04
■■ kultur
EN URARTS
UTBREDNING
Neandertal­
människans
maximala ut­
bredningsområ­
de (den östra
och norra grän­
sen kan kanske
sträckas till att
omfatta delar av
Altai och Ural).
sig tillbaka och fanns till sist enbart på den iberiska
halvön. De yngsta fynden kommer från Gorham’s
Cave i Gibraltar och är enligt datering omkring
28 000 år gamla. Detta tyder på en drygt 10 000 år
lång koexistens mellan neandertalare och moderna
människor i södra Europa.
M
en varför försvann neandertalarna efter att i upp mot 300 000 år ha haft en
utbredning från England till en bra bit
in i södra Asien? Flera av teorierna fokuserar på klimatförändringar. För 30 000 år sedan
var Weichsel-istiden (den senaste istiden) aktuell.
Den började för 115 000 år sedan, nådde sitt maximum för 20 000 år sedan och slutade för 11 600 år
sedan. Isen täckte Skandinavien och delar av norra
Tyskland samt Alperna men lämnade västra Jylland
fri från is. Den globala temperaturen sjönk 6–8 °C
(beräknat på den ryska forskningsstationen Vostok
med hjälp av iskänor borrade ur isen vid Sydpolen).
En rad växter och djur tog sin tillflykt till södra Europa under istiden och överlevde – varför skulle
neandertalarna inte ha klarat sig? Vi vet att minst en
tidigare istid inträffat under de 300 000 år som
neandertalarna funnits i Europa och Asien. Också
andra klimatförändringar har föreslagits som orsak
till artens försvinnande, liksom stridigheter inom
populationer, sjukdomar orsakade av mikroorganismer och parasiter eller anatomiska och funktionella
handikapp. Den enklaste förklaringen är kanske
Källa: Wikimedia
Commons (CC-SA
licens regler),
Skapare: Ryulong
darwinistisk – »survival of the fittest« med hänsyn
till att överleva tills barn föds och att ta hand om så
många avkomma som möjligt tills de kan klara sig
själva.
Hur såg de ut? Den gängse uppfattningen är att
neandertalaren var kraftigt byggd och undersätsig.
Ansiktet föreställdes ofta likna en korsning mellan
en apa och en människa – också i rekonstruktioner
på museer. Från skelettfynden att döma var den
manliga neandertalaren i genomsnitt omkring 164
cm lång och vägde 78 kilo medan den kvinnliga var
154 cm lång och vägde 66 kilo. Kraniet var platt och
längre än hos moderna människor och med en kraftig occipital protuberans. Kraniekavitetens volym
var som den moderna om inte något större. Framför
allt olika detaljer i kraniets form skiljer neandertalaren från den moderna människan – det finns även
blandformer rapporterade. Hörntänderna saknade
fåror. Också andra skelettdelar var karaktäristiska, t
ex långa nyckelben. Neandertalaren synes också ha
haft bra läkkött att döma av läkta skelettskador,
framför allt kranium, revben och långa rörben – det
ser man också hos skelett utgrävda från medeltida
kyrkogårdar.
Genteknologin erbjuder nya möjligheter i neandertalforskningen och genetiska data kommer långsamt
fram. Intressant är att neandertalarna har samma
evolutionärt betingade modifikation i FOXP2-genen
som vi moderna människor. Denna gen anses vara av
betydelse för utveckling av tal och språk. Ännu vet vi
ingenting om neandertalarens ögon- och hårfärg.
Däremot vet vi att denisovanflickan hade bruna ögon
och brunt hår. Vi kan förvänta att mer intressant information kommer fram med Leipzig-gruppens nya
metod när neandertalgenomet har preciserats ytterligare.
Andrus Viidik
professor emeritus,
Aarhus universitet; Wien, Österrike
[email protected]
Artikeln är ett sammandrag av en längre version, fullständig med
referenser, som finns att läsa på Läkartidningen.se.
n recensioner
Stupsittande underkäks­
skakning och andra läkemedel
gymnastik som medicin
Berättelsen om en svensk exportsuccé
185 sidor
Författare: Anders Ottosson
Förlag: Atlantis Förlag; 2013
ISBN 978-91-7353613-4
Sjukgymnastikens historia brukar inte
omnämnas i medicinhistoriska verk.
Detta trots att den svenska sjukgymnastiken utvecklad av Pehr Henrik Ling
(1776–1839) och andra gymnaster på
1800-talet ansågs ha stor terapeutisk
potential för såväl felställningar i
kroppsstrukturen som invärtes sjukdoläkartidningen nr 48 2013 volym 110
LKT1348s2184_2186.indd 2185
mar. Gymnastyrket utövades av en självständig profession bestående inte
minst av militära män av
ädlare härkomst, utbildade vid Kungliga Gymnastiska centralinstitutet
grundat 1813; från år
1864 kunde kvinnor bli
sjukgymnaster. Verksamheten hade starkt
stöd bland inflytelserika
grupper i landet och spreds internationellt. Det var långt ifrån självklart att
»medicin« skulle vara lika med enbart
läkares verksamhet, och att »läkeme-
Bild ur boken.
del« var detsamma som farmaka.
Enligt historikern Anders Ottosson kan förklaringen till denna
»gömda« historia ligga just i sjukgymnastikens tidigare starka
ställning som konkurrent till en
medicin som sedermera kunde
skriva segrarens historia. Sjukgymna­
stikens aktiva och passiva rörelser betraktades av läkare som utmärkta behandlingsredskap i vissa fall. Där­emot
▶
2185
2013-11-20 15:04
gillades inte sjukgymnasternas anspråk på en jämbördig eller rentav dominerande ställning i relation till en
läkarkår inriktad på »chemiatri«.
Vid 1930-talets mitt lyckades försöken att få sjukgymnastiken under läkares kontroll. Då omvandlades sjukgymnastyrket till ett uteslutande kvinnligt
sådant med lågt ställda inträdes- och
examinationskrav och underordnat särskilt ortopedin. Professor Patrik Haglund hade rentav föreslagit att män
skulle förbjudas att utöva sjukgymnast­
yrket och att legitimationen skulle avskaffas. Det gick inte igenom, men försöken att reducera yrkets självständighet lyckades. Först på 1950-talet började
män åter utbilda sig till sjuk­g ymnaster,
och med tiden har utbildningskraven
ökat och yrket fått en friare ställning.
I Ottossons rikligt illustrerade bok
visar sepiafärgade fotografier från
1870-talet olika gymnastiska övningar
på fri fot respektive tänjande, tryckande, knådande, skakande och korrigerande handgrepp. Behandlingarna var
arbetskrävande och utfördes ofta av
inte bara en, utan flera gymnaster med
stöd av bänkar, band eller ribbstolar.
Redan på 1800-talet sökte gymnaster
ersätta handgreppen med teknik. Gustaf Zanders mediko-mekaniska institut
spreds till många europeiska och mer
fjärran städer. Svenska gymnaster bidrog även till utvecklingen av elektriska vibratorer, som blev en populär
egenvårdsbehandling utanför medicinens räjonger.
Den gymnastiska »exportsuccén« blev
emellertid snart även en import. Läkaren, sjundedagsadventisten och hälsokostprofeten John Harvey Kellogg
fångade upp »The Swedish movement
cure« på sitt Battle Creek Sanitarium.
Kuren återkom till Norden, när adventistsamfundet öppnade vårdinrättningar i kelloggsk behandlingstradition. Det dröjde inte heller länge in­nan
de första kiropraktorerna och osteopaterna öppnade praktik i Sverige. Dessa
behandlingsformer, liksom ortopedisk
manuell terapi, uppvisar tydliga likheter med tidigt utvandrad svensk sjukgymnastik.
Ottossons bok, baserad på hans avhandling från 2005, är ett viktigt bidrag
till svensk och internationell medicinhistoria. Den belyser hur begrepp som
medicin och läkemedel med tiden fått
en mer begränsad betydelse. Hans arbete torde också kunna utgöra underlag
för reducerat revirtänkande och mer
samlat grepp över den manuella medicinens historia och framtid på hälso- och
sjukvårdens område.
Motzi Eklöf
docent och lektor, Linnéuniversitetet,t
Kalmar
2186
LKT1348s2184_2186.indd 2186
Foto: Colourbox
■■ kultur
Balans, rörelseförmåga, språk- och talförmåga, muskelstyrka … Hur man drabbas
av en stroke är individuellt. Däremot kan alla bli bättre av rehabilitering.
Aldrig för sent för stroke-rehab
är du full? nej, jag
har haft stroke
Om vikten av fullgod rehabilitering
109 sidor
Författare: Magnus Edner
Förlag: Sivart Förlag; 2013
ISBN 987-91-85705-59-7
Magnus Edner har skrivit
en bok om sin egen upplevelse av att få stroke, och
hans väg genom sjukvården. Boken vänder sig till
dem som fått stroke, de anhöriga och vården. Magnus
Edner koncentrerar sig
framför allt på rehabilitering eller, som han själv
ser det, bristen på adekvat
rehabilitering i Sverige. Som stöd för
sin skarpa kritik tar han Socialstyrelsens rapport från 2011 där det påtalas
stora brister inom svensk rehabilitering samt Riks-­Strokes ettårsuppföljning där nästan varannan strokepatient anser att det finns brister i rehabiliteringen.
Man får inte stirra sig blind på den
skarpa kritiken över svensk rehabilitering när man läser boken, utan se att
det finns mycket att hämta i form av intressanta tankar om vad en god rehabilitering är, och vikten av att det aldrig
är för sent att förbättra sig genom reha-
bilitering även när det har gått flera år
efter stroke. Här har politiker, beställarenheter och även många i vården något att lära sig.
Mycket av vad en god rehabilitering är
hämtar Magnus Edner från den rehabilitering som han slutligen
fick i Taiwan två år efter
sin stroke. Vad var det som
var så bra med rehabiliteringen i Taiwan då? Edner
räknar upp följande: snabb
diagnostik, individualiserad
träning, intensiv träning,
funktionsinriktad träning,
fokus på den strokedrabbade, trevlig och omhändertagande personal, miljöombyte, innovativa ingenjörer, allt
på samma plats, och sist men inte minst
detaljerat hemträningsprogram vid utskrivning. Boken har även ett bra kapitel om träningsråd till dem som har fått
stroke.
Även om kritiken i boken är generaliserande när det gäller rehabiliteringen i
Sverige, så är min förhoppning att den
läses av många som har fått stroke men
även av vården, trots att han säkert
trampar på många ömma tår. För om
man bortser från detta så har boken något viktigt att säga.
Daniela Bjarne
sakkunnig, STROKE-Riksförbundet,
medlem i Riks-Strokes styrgrupp
läkartidningen nr 48 2013 volym 110
2013-11-20 15:04
