Bed för Ukraina
Bed för Ukraina
Reseskildring från min sjunde
Ukrainaresa.
I
mitten av juli fick jag en förfrågan om
att följa med ett gäng från Pingstkyrkan
i Överhörnäs om tolk, på en resa till vänförsamlingen i Berdichev. Jag nappade
direkt. Dock fanns frågetecken pga oroligheterna som rådde i landet och huruvida
dessa skulle utvecklas. Efter samtal med
Petro Stakhov, församlingens pastor, bedömdes läget under kontroll och resan
bokades. Syftet med resan var till stor del
att den nye pastorn i Överhörnäs, Sebastian Tarkiainen, skulle få lära känna
våra ukrainska vänner, och få en bild av
församlingens bakgrund och hur den arbetar idag. Den 28 augusti lämnade vi, en
grupp på fem personer Sverige, för att 2,5
timmar senare landa på Borispil, Kievs
internationella flygplats. Där möttes vi upp
av Anatolij Botsyan och Petro Stakhov,
som tog oss på en rundtur i Kiev, där vi
passerade Majdantorget, utbrända hus, och
flertalet minnesplatser över de som offrat
sina liv för de oroligheter som pågått i landet och staden. De bilder vi fått följa via
media blev mer levande. Under de återstående 20 milen av resan var det tydligt att
Ukraina nu var ett enat land som tillsammans kämpade för sin frihet. Överallt möttes vi av den ukrainska flaggan, plakat som
sade: Bed för Ukraina och staket målade i
den gulblåa ukrainska färgen. Vår
första dag i Berdichev, fredag, inleddes
av ett besök i församlingens kyrka.
Pastorerna berättade för oss om församlingens mångåriga historia, som
under långa perioder kantats av hemliga sammankomster och av många
som fängslats för sin tro. Men mitt i
allt detta har Gud varit med och gjort
stora under. Även om många emigrerade till bl.a. USA efter Sovjetunionens
sönderfall, andas församlingen än idag
framtidstro och förtröstan till Gud. Det
krig som pågår i östra delarna av landet
har enat stadens församlingar och man
har regelbundet gemensamma gudstjänster och bön utanför stadshuset, där
tidigare Lenin hade sin plats. De
kristna har fått en starkare förtröstan på
Gud, speciellt ibland ungdomarna.
blev dokumenten färdiga, och lasten
fick öppnas. Petro berättar att man var
återhållsam med att dela ut den, utan
att riktigt förstå varför. Nu ser församlingen Guds ledning i allt det som
skett. Dagligen kommer familjer till
kyrkan för att få hjälp med kläder, familjer som flytt undan kriget i östra
Ukraina, och allt de har är de kläder de
har på sig. Via socialtjänsten i staden
blir de slussade till församlingen och
kan få hjälp.
Guds plan och omsorg är långt större
än vi kan förstå.
i får sedan besöka byn Ratjki, ca
3 mil från staden. Här har församlingen på 24 medlemmar, nu ett behandlingshem för missbrukare och kriminella som får hjälp att slussas tillbaka in i samhället. Placeringen av
hemmet är bästa möjliga. De sista 7 km
till byn är en bedrövlig stenbelagd väg,
en katastrof inte bara med våra mått,
utan även med ukrainska. Ingen är
sugen att rymma under dessa förutsättningar, man är vid vägens ände. Killarna får här arbeta med att renovera kyrkan, samtidigt som de får lära sig att ta
hand som sig själva, både till det yttre
och inre. De berättar för oss om sitt
förflutna om den hjälp de får och hur
V
I maj 2013 fick ett gäng ungdomar
från Örnsköldsvik förmånen att, tillsammans med Filippus, besöka Berdichev, med en hjälpsändning. Denna
hjälp plomberades i väntan på att alla
dokument skulle färdigställas. Detta
tog dock otrolig tid. Många är de samtal jag haft med Petro angående denna
hjälpsändning, där vi inte kunnat förstå
varför hjälpen förblivit "inlåst". Men i
och med Janukovich fall hände allt på
mycket kort tid. På några få veckor
de funnit en tro på Gud. Igen av oss lämnas oberörd. När vi besöker byn Miroslavka får vi än en gång bevittna hur Gud är
den som leder. För några år sedan planerade man här att starta ett hem för äldre. vi
möts nu av en församling under tillväxt.
Många unga familjer har flyttat till byn
och de håller på att bygga ut kyrkan för att
rymma de barn och ungdomar som växer
in i församlingen. För andra dagen i rad får
vi uppleva en resa till vägens ände, när vi
på lördag åker 3,5 mil till byn Churovtsi.
Det är en liten by med övervägande äldre
människor. Där vägen tar slut möts vi av
en stor kyrka. En man fick en uppenbarelse om att bygga denna kyrka, som idag
har tolv medlemmar, alla äldre. Tyvärr
hann han aldrig fullborda bygget innan han
fick flytta hem till Herren. I skrivandets
stund har de även här startat upp ett behandlingshem, där killarna får jobba med
att färdigställa kyrkan. En stor kyrka för
12 medlemmar, men som man tror ska fyllas. Under lördagens ungdomsmöte och
söndagens gudstjänst fick församlingen
lyssna till Sebastian för första gången. Den
sistnämnda gudstjänsten på 3,5 timmar
höll ungdomarna i, som de gör varje år,
söndagen innan skolorna börjar. En gudstjänst genomsyrad av att förtrösta på Gud,
att ha Honom med i vardagen oavsett vad
som händer.
