Predikan i Mariakyrkan på första söndagen efter Trefaldighet
AD 2015
Kära bröder och systrar i Kristus,
när dör egentligen en kristen människa? Det kan man med fog fråga sig, eftersom Jesus säger
att ”den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”. (Joh. 11:26) Med, den
efterföljande frågan: ”Tror du detta?” Detta säger han till Marta, som svarar ja. Ganska
komplicerat, och för många svårt att förstå.
När dör vi, egentligen? Kyrkans samlade andliga erfarenhet svarar: i dopfunten. Det är i
dopfunten vi dör. Det är i dopfunten som det jordeliv vi fötts till tar slut, och det eviga livet tar
sin början. Detta bygger på vad Sankt Paulus begripit, nämligen det han sagt oss i dag i
Romarbrevstexten: ”Vet ni inte, att ni också blivit döpta in i hans död, genom dopet har vi
alltså – dött och blivit begravda med honom”. (Rom. 6:3) Vet ni inte det, ni som firar mässan i
Mariakyrkan? Om vi vet det, behöver vi inte som döpta rädas döden, den är redan avklarad.
I dopfunten avslutas ett gammalt liv. Det kan ske med en ung, gammal eller nästan nyfödd
människa, för oss alla är det gemensamt att när vi döps dödas det gamla livet. Vad är då
poängen med att vara död? Jo, att anklagelserna tystnar. Den som anklagar oss inför Gud,
åklagaren Satan, har inte längre några anspråk att komma med. Han kan inte säga, att den och
den och har ju gjort det och det – straffa honom eller henne Gud! Då säger Gud, nej tyvärr,
han eller hon är död. När en människa är död, avbryts jakten. Åtalet läggs ned. Det blir ingen
rättegång.
Paulus vet att han har dött bort från synden, men han vet också att synden inte har dött i
honom. Det är en erfarenhet som kommer med ett kristet liv. C. S. Lewis som vi brukade
nämna ganska ofta i Alpha-kursen, skriver om sig själv att han tyckte att han var en
respektabel universitetslärare och hygglig person, men när han blickade in i sitt inre såg jag
såsom en djurpark av många och olika synder. När vi är döpta lever vi inte inte längre
ensamma i våra liv med våra synder. Vi lever det eviga livet med Kristus. Vi vaknar, lever
och somnar med Honom. Det kan vi påminna oss om genom att teckna oss med korsets tecken
när vi vaknar och somnar. Det är inte bara det att vi dött med Kristus i största allmänhet, utan
att genom denna vår död med Honom, har vi blivit ett med Honom. Och vi blir förenade med
Honom genom att uppstå som Han.
Paulus vill i dag, två tusen år senare, ge oss som lever nu insikt i vad det kristna livet
egentligen är. Vi tror ofta att ett någorlunda hyggligt och anständigt liv med några kyrkobesök
här och där utgör ett kristet liv. Så är det naturligtvis inte. Ett kristet liv är alltid ett liv med
Kristus. Denne Kristus som för otrons blick framstår som världens största förlorare, ingenting
gick framåt och uppåt för Honom när vi tänker efter. Han började som hemlös och slutade
som korsfäst. Men denne Kristus är för trons blick, Livets Herre. Sådana som Paulus och
apostlarna gav upp allt för att leva med Honom, och för Honom. Därför att i Honom fann de
Sanningen. Och genom den blev de fria.
I dopet tas inte förmågan att göra ont bort. Den förlåtes. Guds önskan är att den döpta skall
stanna och växa i Kyrkan som är förlåtelsens gemenskap. Kyrkan består av förlåtna syndare,
inte av perfekta människor. Kyrkan är den döptes kraftkälla där en helig motkraft mot det
onda växer inom oss och gör oss till kärlekens, förlåtelsens och barmhärtighetens människor.
Vi, är inte hänvisade till att leva som slavar under synden. Vi, är genom dopet döda för
synden. Och den som är död ”är frikänd från synden”. (Rom. 6:7) Paulus påminner oss att
när vi nu har dött med Kristus, så är vår tro att vi skall leva med honom. Eftersom vi vet att
”Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö”.
Paulus uppmanar oss att se på oss själva som levande – i ”Kristus Jesus är ni döda för synden
men lever för Gud”. (Rom. 6:11)
Vi ligger inte kvar på botten av dopfunten, vi uppstår med Kristus, vi lyfts upp. Den vita
dräkten vi bär vid dopet visar att dopet börjar men slutar – aldrig. Ofta säger vi i Kyrkan att vi
skall leva i vårt dop, men det är ofta oklart vad innebörden av uttalandet är. I värsta fall är det
underlag för en lagfromhet som blir ett slavok där vi på ambition försöker att vara ”snälla”.
Att leva i sitt dop, är att göra som de som är omskrivna i Johannes Uppenbarelse, de som
redan är framme, att tvätta dopdräkten som solkats efter en tid – i Lammets blod, så att den
blir vit igen. (Joh. Upp. 7:14) Det blod, som flutit till syndernas förlåtelse. Vi möter det i
förlåtelsens ord, vi möter det i anamnesen i mässan: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya
förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni
dricker av den, gör det till min åminnelse.”
Vi är genetiskt förenade med Kristus. I dopfunten börjar det verkliga livet, det som skall växa
och tydliggöras här på jorden, och blomma ut i himlen. Jesus försökte undervisa Nikodemos
om detta. Vägen till Guds rike går genom pånyttfödelsen i dopet. I dopet i vatten och helig
Ande blir Andens vind en kraft i dig som driver dig i rätt riktning för att du skall leva och
växa som kristen. Han driver dig till Kristus och till dina medmänniskor, bärande Kristus.
Maria Eckerdal
