ReferatLagrummet

Arbetsdomstolen
AD 1994 nr 123
Domsnummer:
1994-123
Målnummer:
A-296-1993
Avgörandedatum:
1994-10-26
Rubrik:
En arbetsgivare har beslutat att två arbetstagare som förlorat sina
körkort skall vara tjänstlediga utan lön till dess de åter kunde
utföra sina arbetsuppgifter. Fråga om arbetsgivaren därigenom
har avskedat eller sagt upp arbetstagarna. Dessutom fråga om
arbetstagarna sedan de förlorat sina körkort har stått till
arbetsgivarens förfogande.
Lagrum:
 7 § och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Rättsfall:

REFERAT
Parter:
Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Byggförbundet; NSS Syd Maskin
Aktiebolag
Nr 123
Svenska Byggnadsarbetareförbundet
mot
Byggförbundet och NCC Syd Maskin Aktiebolag i Malmö.
Mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) har
sedan länge slutits varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal (riksavtal) för
byggnadsindustrin, det s.k. byggnadsavtalet. Till byggnadsavtalet hör ett avtal
om anställningsskydd.
NCC Syd Maskin Aktiebolag (bolaget) är medlem i Byggförbundet och
därigenom bundet av byggnadsavtalet. Till början av år 1993 bedrev bolaget
vid en depå i Växjö verksamhet med betonghåltagning inom Kronobergs och
Blekinge län. Bolaget anställde G.F. i februari 1988 och S.J. i april samma år.
De är båda medlemmar i SBAF och anställdes för att arbeta med
betonghåltagning med placering vid depån i Växjö. S.J:s körkort återkallades
på grund av rattfylleri den 24 april 1989. G.F:s körkort återkallades av samma
anledning den 28 november 1992.
I december 1992 beslutade bolaget att G.F. och S.J. skulle vara tjänstlediga
utan lön från och med den 2 december 1992. Anledningen till bolagets beslut
angavs vara att varken G.F. eller S.J. kunde utföra de arbetsuppgifter de var
anställda för. Under december 1992 förde bolaget MBL-förhandlingar om
driftsinskränkning i bolaget varefter bolaget beslutade att lägga ned
verksamheten med betonghåltagning vid depån i Växjö. Samtliga
betonghåltagare sades upp på grund av arbetsbrist den 22 december 1992.
Enligt uppsägningsbeskeden upphörde anställningen för S.J:s del den 22
februari 1993 och för G.F:s del den 22 juni samma år.
Med anledning av beslutet om tjänstledighet för G.F. och S.J. uppstod tvist
mellan parterna. Bolagets inställning var att G.F. och S.J. sedan de förlorat sina
körkort inte kunde utföra de arbetsuppgifter de var anställda för och att det
därför inte förelåg någon skyldighet för bolaget att utge lön till dem.
Arbetstagarsidans inställning var att varken G.F. eller S.J. hade tilldelats några
arbetsuppgifter att utföra och att bolagets ågärd att ge de båda arbetstagarna
tjänstledigt utan lön var att jämställa med ett avskedande. Tvisten har varit
föremål för såväl lokala som centrala förhandlingar och överläggningar utan att
parterna kunnat komma överens.
SBAF har därefter väckt talan mot Byggförbundet och bolaget vid
arbetsdomstolen. Som talan slutligen utformats har SBAF därvid i första hand
gjort gällande att bolagets åtgärd att ge G.F. och S.J. tjänstledighet utan lön är
att jämställa med ett avskedande och att det inte förelegat grund för denna
åtgärd och i andra hand att åtgärden är att jämställa med en uppsägning på
grund av personliga skäl som inte varit sakligt grundad. Om bolagets åtgärd
inte är att jämställa med ett avsked eller en uppsägning har SBAF gjort
gällande att bolaget i vart fall inte ägt rätt att ensidigt bestämma att de båda
arbetstagarna skulle vara tjänstlediga utan lön.
SBAF har för det fall arbetsdomstolen finner att bolagets åtgärd att ge S.J. och
G.F. tjänstledighet utan lön är att jämställa med ett avskedande eller en
uppsägning yrkat förpliktande för bolaget att utge
1. till S.J. dels ekonomiskt skadestånd med 34 783 kr 70 öre jämte ränta enligt
6 § räntelagen från den 28 februari 1993 till dess full betalning sker och dels
allmänt skadestånd med 50 000 kr
2. till G.F. dels ekonomiskt skadestånd med 105 436 kr jämte ränta enligt 6 §
räntelagen från den 30 juni 1993 till dess full betalning sker och dels allmänt
skadestånd med 50 000 kr
3. till SBAF allmänt skadestånd med 50 000 kr.
På de allmänna skadestånden har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från den
15 december 1993 till dess full betalning sker.
För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna att bolagets åtgärd är att
jämställa med ett avsked eller en uppsägning har SBAF yrkat förpliktande för
bolaget att till S.J. och G.F. utge ekonomiskt skadestånd jämte ränta i enlighet
med vad som sägs ovan under punkten 1 och 2.
De ekonomiska skadestånden motsvarar ersättning för förlorad lön och andra
avtalsenliga förmåner.
Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SBAF:s samtliga yrkanden. De har
vitsordat de ekonomiska skadestånden med avdrag för de belopp som avser
ersättning för resor till och från arbetsplatsen. För S.J. del uppgår det beloppet
till 1 989 kr och för G.F:s del till 1 974 kr. Arbetsgivarparterna har vidare
vitsordat ränteyrkandena, men har vad gäller de allmänna skadestånden
förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Till utveckling av sin talan har parterna huvudsakligen anfört följande.
SBAF
I början av december 1992 erhöll G.F. och S.J. likalydande skriftliga besked,
undertecknade av bolagets platschef L.B., med följande lydelse:
"..........................................................
Med anledning av att du inte kan utföra de arbetsuppgifter som du är anställd
för att utföra, har vi för avsikt att inte betala ut någon lön, förrän du kan
fullfölja dina arbetsuppgifter.
Vi kommer att bevilja dig tjänstledighet under den tiden som du inte arbetar
(du är inte permitterad).
Vi har även undersökt omplaceringsmöjlighet i NCC Syd Maskin AB och NCC
Bygg AB, men vi har inte kunnat finna några arbetsuppgifter p.g.a. rådande
konjunkturläge. Detta har även meddelats muntligen till dig 1992-12-01."
Bakgrunden till bolagets besked om tjänstledighet är att S.J. redan 1989
förlorade sitt körkort och att G.F. förlorade sitt körkort den 28 november 1992.
I sammanhanget är också följande av intresse. I början av år 1992 minskades
antalet betonghåltagare i Växjö från sex till fyra på grund av den vikande
byggmarknaden. Vid tiden för bolagets beslut om tjänstledighet pågick
förhandlingar enligt medbestämmandelagen om nedläggning av verksamheten
med betonghåltagning vid depån i Växjö. Efter avslutade förhandlingar
beslutade bolaget i december 1992 att lägga ned
betonghåltagningsverksamheten vid depån i Växjö samt även den verksamhet
som bedrevs i Kågeröd och Halmstad. Förhandlingarna inleddes den 23
november 1992 och avslutades den 7 december 1992. Samtliga
betonghåltagare vid depån i Växjö, dvs. även G.F. och S.J., sades upp på grund
av arbetsbrist från och med den 22 december 1992. S.J:s anställning upphörde
enligt uppsägningsbeskedet den 22 februari 1993. G.F:s anställning upphörde
enligt uppsägningsbeskedet den 22 juni 1993.
Dagen efter det att G.F. och S.J. erhållit besked om att de skulle vara
tjänstlediga utan lön ringde L.B. till S.J. och sade att denne skulle inställa sig i
Halmstad påföljande dag kl 07.00 för att hämta utrustning som han skulle
transportera vidare till Lund för att där utföra ett arbete. S.J. svarade då att
han inte hade möjlighet att på så kort varsel inställa sig i Halmstad. Därefter
tog S.J. kontakt med SBAF:S avd 33 i Växjö som förklarade att denne inte hade
någon arbetsskyldighet utanför bolagets verksamhetsområde. S.J. framförde
detta till L.B..
G.F. och S.J. har hela tiden efter bolagets besked om tjänstledighet fram till
dess anställningarna enligt uppsägningsbeskeden upphörde stått till
arbetsgivarens förfogande. De har inställt sig vid depån i Växjö varje dag trots
att de fått besked om att de skulle stanna hemma. De har suttit i förrådet och
väntat på arbetsuppgifter. Någon gång i början av år 1993 förflyttades de
emellertid till en annan byggnad på depån men de stod fortfarande till
arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete. De har även utfört visst arbete
under den här tiden som de inte fått lön för. Som exempel kan anges den 7
december 1992 då L.B. beordrade G.F. och S.J. att utföra reparation av sågar
och sugar.
Sammanfattningsvis åberopar SBAF följande grunder för sin talan.
I första hand gör SBAF gällande att bolagets åtgärd att ge G.F. och S.J.
tjänstledigt utan lön är att jämställa med ett avskedande. Bolaget har inte haft
någon grund för att avskeda dem eftersom ingen av dem grovt åsidosatt sina
åligganden gentemot arbetsgivaren. Bolaget har därför brutit mot § 17
anställningsskyddsavtalet. Bolaget har också brutit mot bestämmelsen i samma
paragraf att ett avskedande inte enbart får grunda sig på omständigheter som
arbetsgivaren har känt till mer än en månad innan underättelse lämnades till
arbetstagaren enligt § 26 anställningsskyddsavtalet. Det har varit känt för
bolaget under lång tid att S.J. saknat körkort.
I andra hand gör SBAF gällande att bolagets åtgärd att ge G.F. och S.J.
tjänstledigt utan lön är att jämställa med en uppsägning på grund av personliga
skäl. Saklig grund för uppsägning har inte förelegat. Bolaget har därför brutit
mot § 9 i anställningsskyddsavtalet.
Genom att inte underrätta G.F. och S.J. om det tilltänkta avskedandet och
genom att inte ge skriftligt besked om avskedandet har bolaget vidare brutit
mot de formföreskrifter som anges i §§ 18-19 och 26 i
anställningsskyddsavtalet. Bolaget har också brutit mot § 26 i
anställningsskyddsavtalet genom att inte varsla SBAF:s lokala avdelning om det
tilltänkta avskedandet. För de angivna avtalsbrotten är bolaget skyldigt att utge
allmänt skadestånd till såväl G.F. och S.J. som SBAF. SBAF är också berättigat
till allmänt skadestånd för bolagets angivna brott mot §§ 17 - 19
anställningsskyddsavtalet.
Slutligen har bolaget, även om åtgärden inte skulle kunna jämställas med ett
avskedande eller en uppsägning, i vart fall inte ägt rätt att ensidigt bestämma
att G.F. och S.J. skulle vara tjänstlediga utan lön. Bolaget har inte haft någon
rättslig grund för att vidta en sådan åtgärd, som strider såväl mot
anställningsavtalet som mot byggnadsavtalet. G.F. och S.J. har varit
sysselsatta i arbete som omfattas av kollektivavtalet och de har ställt sig till
arbetsgivarens förfogande. Bolaget är därför skyldigt att till dem utge lön och
andra avtalsenliga förmåner till dess anställningarna upphörde vid
uppsägningstidens slut.
Vad gäller det ekonomiska skadeståndet råder det ingen tvist mellan parterna
angående beloppens storlek i sig utom vad gäller ersättning för resor.
Bestämmelser avseende resekostnadsersättning vid dagliga resor finns intagna
i byggnadsavtalets allmänna bestämmelser § 6 a där bl.a. följande framgår:
"Vid dagliga resor mellan arbetstagarens fasta bostad och arbetsplatsen utom
arbetstiden utges resekostnadsersättning på ett minsta avstånd från bostaden
om 5 km enkel resväg". Här kan konstateras att G.F. och S.J. bodde i Alvesta
medan arbetsplatsen låg i Växjö, dvs. att de hade mer än 5 km enkel resväg.
Vidare framgår det av § 6 p. 2. att resekostnadsersättning utges vid resa med
annat färdmedel än egen bil för styrkta kostnader upp till ett högsta belopp om
1 kr 20 öre per kilometer resväg. G.F. och S.J. har mestadels åkt buss och de
har kunnat styrka sina resor genom kvitton eller dylikt. Det yrkas därför
ersättning för dessa resor.
Arbetsgivarparterna
Det är riktigt att S.J. har varit körkortlös under flera år och att bolaget trots
detta har kunnat sysselsätta honom. Detta har varit möjligt genom olika
arrangemang. När S.J. förlorade körkortet fanns det sex betonghåltagare
anställda vid depån i Växjö. Det fanns också tillgång på både större och mindre
arbeten. På större arbeten kunde man sysselsätta två eller fler betonghåltagare
vilket innebar att en person kunde avdelas att sköta transporten av den tunga
utrustningen som vägde 700-1000 kg. Det måste i det här sammanhanget
understrykas att när man arbetar med betonghåltagning krävs normalt att man
dagligen med bil kan förflytta sig själv och utrustningen till och från olika
arbetsplatser. Transporten av utrustningen är således en nödvändig del av
arbetsuppgifterna eftersom utrustningen behövs för att det skall vara möjligt
att utföra håltagningsarbetet. Det är dessutom nödvändigt att
transportfordonet finns på arbetsplatsen under arbetsdagen oavsett om det är
fråga om ett tillfälligt mindre arbete eller ett större arbete eftersom det kan
inträffa att man snabbt måste ha tillgång till ett fordon för att kunna hämta
reservdelar eller utrustning.
Även om det inte formellt anges i anställningsavtalet är det således en naturlig
förutsättning för anställningen som betonghåltagare att den anställde innehar
körkort för bil d.v.s. AB-behörighet. Om betonghåltagarna så önskade kunde de
även på bolagets bekostnad genomgå körkortsprov för att erhålla E-behörighet,
vilket innebär att de även kunde köra med tungt släp kopplat till ett fordon.
Bolaget tillhandahöll särskilda skåpbilar som användes vid transporterna till och
från arbetsplatserna, men G.F. använde mot ersättning sin egen personbil till
vilken han kopplade bolagets släpkärra.
Så länge konjunkturerna var goda hade bolaget möjlighet att sysselsätta S.J..
När även G.F. förlorade körkortet i november 1992 uppstod det emellertid
problem. Vid den här tidpunkten fanns det endast fyra betonghåltagare
anställda vid depån i Växjö och plötsligt hade två av fyra arbetstagare inte
körkort. På grund av de vikande konjunkturerna inom byggbranschem erhöll
bolaget inte längre några större beställningsarbeten. Det förekom enbart
arbeten som fordrade enmansinsatser.
Det var i det här läget som arbetsledaren L.B. föreslog att S.J. och G.F. skulle
erbjudas arbete utanför Växjö på orter där de tidigare hade utfört arbete. L.B.
hade lyckats hitta ett arbete av lite längre karaktär i Halmstad och ett i Lund.
Han erbjöd de båda arbetstagarna dessa arbeten i avvaktan på mer varaktiga
arbeten utanför Växjö. De avböjde emellertid att anta dessa erbjudanden. Det
bestrids att L.B. i detta sammanhang även skulle ha beordrat S.J. att på kort
varsel infinna sig i Halmstad kl 07.00 för vidare transport till Lund. Bolaget
hade inga funderingar på huruvida G.F. och S.J. var skyldiga att arbeta på
dessa orter utan ville endast hjälpa de båda arbetstagarna att hitta lämpliga
arbetsuppgifter med utgångspunkt från den mycket besvärliga situation som de
själva försatt sig i. De erbjöds även hjälp med att ta sig till de aktuella
arbetsplatserna. Inte ens när de tackat nej till det erbjudna arbetet föresvävade
det bolaget att säga upp dem. Situationen kunde ju förändras genom att någon
av dem erhöll körkort på nytt eller att det uppstod mer omfattande arbeten där
de trots avsaknaden av körkort kunde beredas sysselsättning.
Avskedande/uppsägning ?
I första hand bestrider arbetsgivarparterna att bolagets åtgärd, dvs. beslutet
att förklara G.F. och S.J. tjänstlediga utan lön, är att jämställa med ett
avskedande eller en uppsägning på grund av personliga skäl. Syftet med ett
avskedande eller en uppsägning är att bryta ett anställningförhållande inom
kortare eller längre tid. Något sådant syfte fanns inte hos bolaget eller
platschefen. Vid den här tidpunkten förelåg det inte enligt bolagets uppfattning
någon grund för avskedande eller uppsägning av G.F. och S.J.. Åtgärden kan
inte heller från deras sida ha uppfattats som ett avskedande eller en
uppsägning. De fortsatte ju att skriva tidrapporter varje dag.
Beslutet att ge G.F. och S.J. tjänstledigt utan lön var enligt bolagets mening
den enda åtgärd som stod till buds på grund av den belägenhet som de båda
arbetstagarna själva försatt sig i. De saknade körkort och de hade även
tillkännagett att de inte accepterade arbeten på mer avlägsna orter. Det bör i
sammanhanget framhållas att det inte heller förelåg något varaktigt hinder mot
att G.F. och S.J. skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter. Dels hade deras
körkort inte återkallats permanent. Spärrtiden var begränsad till sex månader
vilket innebär att de kunde erhålla nya körkort. Dels kunde körkortsbristen
under gynnsamma omständigheter även överbryggas om bolaget fick in ett mer
varaktigt arbete av större omfattning. Då skulle det kunna finnas möjlighet att
placera två eller flera personer på arbetsplatsen. G.F. eller S.J. skulle då kunna
vara medföljare till någon annan arbetstagare.
Slutligen bör noteras att bolaget under tjänstledigheten betalat ut avtalsenlig
sjuklön vid sjukdom och även utgett lön till G.F. under de dagar denne deltog i
en kurs för fackliga förtroendemän.
Tjänstledighetsförklaringen
Beslutet om tjänstledighet var en under pågående anställning temporär
tjänstebefrielse med löngivningsavbrott. Bolaget hade lika gärna kunnat kalla
det för att "stanna hemma i bostaden". Under tjänstledigheten infann sig G.F.
och S.J. på arbetsplatsen i Växjö. Det gjorde de uppenbarligen på förslag från
SBAF för att markera att de stod till bolagets förfogande. Från bolagets sida
krävdes dock inte att de skulle infinna sig på arbetsplatsen.
Enligt arbetsgivarparternas mening är det en självklar förutsättning, när inte
annat är särskilt föreskrivet, att en arbetstagare måste stå till arbetsgivarens
förfogande för att ha rätt till lön. Eftersom G.F. och S.J. inte har stått till
bolagets förfogande för att utföra det arbete de var anställda för och även
avvisat arbete som de skulle kunnat utföra är de inte heller berättigade till lön.
När det gäller de yrkade reseersättningsbeloppen har arbetsgivarparterna inte
något att erinra mot beloppen i sig, men ifrågasätter om arbetstagarna skall ha
rätt till ersättning för resor som bolaget i själva verket inte velat få till stånd.
För det fall bolagets åtgärd skulle bedömas vara att jämställa med ett
avskedande eller en uppsägning av personliga skäl, bör enligt
arbetsgivarparternas mening inte något skadestånd utgå för att bolaget inte
iakttagit anställningsskyddsavtalets formföreskrifter.
Domskäl
Från en depå i Växjö bedrev bolaget bl.a. verksamhet med betonghåltagning
huvudsakligen inom Kronobergs och Blekinge län. Bolaget anställde år 1988
G.F. och S.J. för att arbeta med betonghåltagning. De placerades vid depån i
Växjö, där även fyra andra betonghåltagare arbetade. S.J. fick sitt körkort
återkallat på grund av rattfylleri den 24 april 1989. G.F:s körkort återkallades
av samma anledning den 28 november 1992.
Enligt arbetsgivarparternas uppfattning är det en förutsättning för arbetet som
betonghåltagare att arbetstagaren har gällande körkort. Detta för att själv
kunna transportera såväl sig själv som den skrymmande och tunga utrustning
som erfordras för håltagningsarbetet. Mot den bakgrunden lämnade bolaget i
början av december 1992 det skriftliga beskedet till G.F. och S.J. att de skulle
vara tjänstlediga till dess de åter kunde fullfölja sina arbetsuppgifter.
Med anledning av minskad orderingång hade verksamheten med
betonghåltagning minskat under år 1992. Antalet betonghåltagare hade
minskat till fyra, bland dem G.F. och S.J.. Vid tidpunkten för bolagets åtgärd att
besluta om tjänstledighet för G.F. och S.J. pågick förhandlingar enligt
medbestämmandelagen om nedläggning av verksamheten med
betonghåltagning vid depån i Växjö och uppsägning av de av nedläggningen
berörda arbetstagarna. Den 22 december 1992 varslades alla betonghåltagare
vid depån om uppsägning på grund av arbetsbrist. Med hänsyn till
uppsägningstiden skulle därigenom S.J:s anställning upphöra den 22 februari
1993 och G.F:s anställning upphöra den 22 juni samma år.
Med anledning av bolagets besked om tjänstledighet för G.F. och S.J. har tvist
uppkommit mellan parterna i målet.
SBAF har därvid gjort gällande att bolagets åtgärd är att jämställa med ett
avskedande utan skäl av G.F. och S.J. och att åtgärden i vart fall är att
jämställa med en uppsägning av dem utan att saklig grund förelegat. Förbundet
har på dessa grunder och på grund av vissa formfel yrkat såväl ekonomiskt
som allmänt skadestånd till de två arbetstagarna samt allmänt skadestånd för
egen del. Förbundet har slutligen även gjort gällande att åtgärden i vart fall
strider mot G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal och att de därför är
berättigade till ekonomiskt skadestånd.
På begäran av SBAF har G.F. och S.J. hörts under sanningsförsäkran och
förhandlingschefen i förbundet L.E.F. hörts som vittne. På begäran av
arbetsgivarparterna har arbetsledaren L.B. hörts som vittne och
byggnadsingenjören G.L., tidigare ordförande i föreningen Håltagarna inom
Byggentreprenörerna, hörts upplysningsvis.
Innan arbetsdomstolen går närmare in på bedömningen av tvistefrågorna kan
följande framhållas.
Av domstolens praxis framgår att även åtgärder som inte uttryckligen har
betecknats som avskedande eller uppsägning kan vara att bedöma som
åtgärder som syftar till att avbryta ett anställningsförhållande och därmed att
jämställa med avskedande eller uppsägning. Det avgörande vid bedömningen
av en åtgärds innebörd är alltså inte hur den part som har vidtagit åtgärden har
klassificerat den. Avgörande är i stället vad en samlad bedömning av de
föreliggande omständigheterna leder fram till. Detta innebär att det
förhållandet att bolaget angivit att de berörda arbetstagarna skulle vara
tjänstlediga inte är av någon avgörande betydelse vid bedömningen av om
åtgärden är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning. Det är inte
heller av avgörande betydelse att bolaget i det skriftliga beskedet till
arbetstagarna förklarade att de inte var permitterade. I sammanhanget kan det
också framhållas att uttrycket tjänstledighet normalt på arbetsmarknaden
torde vara förknippat med olika situationer där en arbetstagare har rätt till
ledighet eller där arbetsgivaren och arbetstagaren kommer överens om ledighet
för arbetstagaren. Situationer där arbetsgivaren ensidigt beslutar att
arbetstagaren skall vara ledig brukar betecknas som permittering.
Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte ha anledning i detta mål att gå
djupare in på en diskussion av dessa begrepp. I stället vill domstolen här gå
över till att först pröva om bolagets åtgärd med hänsyn till föreliggande
omständigheter är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning.
Är bolagets åtgärd att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning?
SBAF har i målet gjort gällande att bolagets åtgärd att ensidigt besluta om
tjänstledighet utan lön för G.F. och S.J. är att jämställa med ett avskedande
eller en uppsägning och att åtgärden står i strid med reglerna i
anställningsskyddsavtalet. Förbundet har inte gjort gällande att detta avtal,
som i berörda delar överensstämmer med reglerna i anställningsskyddslagen,
skulle ha någon från lagen avvikande innebörd. Frågan om bolagets åtgärd är
att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning får därför prövas mot
bakgrund av det innehåll som anställningsskyddslagens regler har. Med hänsyn
till resultatet av den bedömning domstolen nedan gör saknas anledning att i
detta mål gå in på om det är fråga om avtalsbrott som SBAF påstått, eller om
det är fråga om ett förfarande i strid mot anställningsskyddslagen.
Inom arbetsrätten är avskedande och uppsägning institut som betecknar två
olika sätt att avsluta ett anställningsförhållande. Det som främst skiljer dem åt
är att ett avskedande, till skillnad från en uppsägning, innebär att
anställningsförhållandet avslutas i princip omedelbart, dvs. utan iakttagande av
uppsägningstid. Den fråga som arbetsdomstolen i denna tvist har att besvara
är om det förhållandet att bolaget underrättat G.F. och S.J. om att de skulle
vara tjänstlediga utan lön till dess de åter kunde fullfölja sina arbetsuppgifter
innebär att bolaget vidtagit en åtgärd mot dem som är att jämställa med ett
avslutande av deras anställningar hos bolaget.
Det som talar för att bolagets åtgärd är att betrakta som ett avskedande eller
en uppsägning är bl.a. det förhållandet att den faktiska situationen för G.F. och
S.J. var att de, bortsett från de begränsade uppgifterna med inventering och
städning, inte tilldelades några arbetsuppgifter och inte heller erhöll någon lön.
Detta kan sägas motsvara vad som skulle ha gällt om de hade blivit avskedade.
I sammanhanget bör också beaktas att de två arbetstagarna enligt bolagets
besked skulle vara tjänstlediga till dess de åter kunde fullfölja sina
arbetsuppgifter. Den s.k. tjänstledighetens omfattning var alltså inte klart
bestämd till tiden, utan var som arbetsdomstolen uppfattat saken beroende av
om arbetstagarna åter skaffade körkort eller bolaget fick arbetsuppgifter som
de kunde utföra även utan körkort.
Det finns emellertid också omständigheter som talar för att bolagets åtgärd inte
bör jämställas med ett avskedande eller en uppsägning. Till att börja med kan
därvid konstateras att formuleringen av bolagets besked till G.F. och S.J. rent
språkligt sett inte innebär att arbetstagarna har skilts från sina anställningar.
Som redan framhållits utesluter detta dock inte att åtgärden ändå skulle kunna
bedömas som ett avsked eller en uppsägning. Av intresse är bl.a. hur
arbetstagarna själva uppfattat bolagets besked och bolagets agerande i övrigt.
Det kan då konstateras att G.F. och S.J. fortsatte att inställa sig för
tjänstgöring hos bolaget och att de även utförde vissa arbetsuppgifter vid
depån i Växjö. Arbetet bestod främst i inventering och städning. G.F. och S.J.
har uppgivit att deras arbetsledare, L.B., beordrade dem att utföra arbetet. L.B.
har förklarat att han kan ha tilldelat dem dessa arbetsuppgifter, men att detta
då skett före överlämnandet till G.F. och S.J. av de skriftliga beskeden om
tjänstledighet. Det har vidare inte gjorts gällande att G.F. och S.J. själva
uppfattade situationen så, att deras anställningar hos bolaget upphörde med
anledning av det nu aktuella beslutet. Bolagets fortsatta agerande synes också
visa att bolaget även fortsättningsvis betraktat G.F. och S.J. som anställda.
Bolaget har sålunda under den aktuella tidsperioden dels betalat ut sjuklön,
dels lön till G.F. som facklig förtroendeman för tid då denne var på facklig kurs.
Som redan framgått har bolaget även i samband med att
håltagningsverksamheten vid depån i Växjö skulle läggas ned sagt upp G.F. och
S.J. på grund av arbetsbrist.
Vid en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna kommer
arbetsdomstolen fram till att bolagets åtgärd inte kan anses vara att jämställa
med ett avskedande eller en uppsägning.
Var det fel av bolaget att ensidigt besluta om tjänstledighet?
SBAF har i sista hand gjort gällande att bolagets ensidiga beslut att G.F. och
S.J. skulle vara tjänstlediga utan lön strider mot deras enskilda
anställningsavtal och att bolaget brutit mot såväl byggnadsavtalet som de
enskilda anställningsavtalen genom att inte betala lön till G.F. och S.J. till dess
deras anställningar upphörde vid uppsägningstidens slut. G.F. och S.J. är därför
enligt SBAF:s mening berättigade till ekonomiskt skadestånd motsvarande lön
för denna tid.
SBAF har till stöd för denna ståndpunkt i huvudsak anfört följande. Det finns
inte föreskrivet i något kollektivavtal som gäller mellan parterna att
betonghåltagare skall inneha körkort. Något sådant villkor fanns inte heller i
G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal. G.F. och S.J. har hela tiden inställt
sig hos bolaget och har varit beredda att utföra såväl håltagningsarbete som
annat arbete. De har alltså hela tiden stått till bolagets förfogande för arbete.
Genom bolagets åtgärd har de vållats skada motsvarande den lön de skulle ha
erhållit. Bolaget är därför skyldigt att utge ersättning för den vållade skadan.
Arbetsgivarparterna har å sin sida gjort gällande att inget i mellan parterna
gällande kollektivavtal eller i G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal hindrar
bolaget att ensidigt besluta om tjänstledighet utan lön. Enligt
arbetsgivarparternas mening skall G.F. och S.J. inte ha någon lön eftersom de
inte har stått till bolagets förfogande för arbete.
Arbetsgivarparterna har till stöd för ståndpunkten i huvudsak anfört följande.
För att utföra betonghåltagning erfordras en utrustning som är såväl
skrymmande som tung. Utrustningen är så omfattande att den måste
transporteras med bil till de olika arbetsplatser där arbetet skall utföras. Det är
en närmast självklar förutsättning för anställning som betonghåltagare att
arbetstagaren i fråga har körkort. Denne måste nämligen transportera sig själv
och utrustningen till de olika arbetsplatserna med egen bil eller företagets bil,
eftersom det skulle vara ekonomiskt ohållbart att ordna dessa transporter på
annat sätt. Dessutom behöver arbetstagarna kunna förfoga över bil under
arbetsdagarna, eftersom det kan uppstå behov av att åka för att t.ex. byta ut
skadad utrustning.
Arbetsdomstolen har i tidigare mål uttalat att det av allmänna rättsgrundsatser
torde följa att en arbetstagare, om inte något annat följer av dennes
anställningsavtal, inte har rätt till lön när han inte har utfört arbete åt
arbetsgivaren därför att arbetstagaren har uteblivit från arbetet (se AD 1982 nr
55). Detsamma torde gälla när en arbetstagare genom eget vållande även på
något annat sätt inte står till arbetsgivarens förfogande.
Enligt arbetsdomstolens mening kan tvisten mellan parterna i denna del
formuleras så, att den gäller huruvida G.F. och S.J. under den i målet aktuella
tiden har stått till bolagets förfogande för arbete på ett sådant sätt att de har
haft rätt till lön.
Arbetsdomstolen gör därvidlag följande bedömning.
Utredningen har visat att en stor del av uppdragen för betonghåltagare är av
relativt kortvarig natur, två till tre dagar per arbetsplats, och att
betonghåltagare vanligen transporterar sig själva och den omfattande
utrustningen till de olika arbetsplatserna. Det är också ostridigt i målet att G.F.
och S.J. själva utförde dessa transporter innan de förlorade sina körkort. Det
står alltså i och för sig klart att det varit av stor betydelse för bolaget att G.F.
och S.J. hade körkort. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att
avsaknaden av körkort skall bedömas medföra att arbetstagarna inte har stått
till bolagets förfogande för arbete.
Bedömningen av om G.F. och S.J. skall anses ha stått till bolagets förfogande
för arbete även sedan de förlorat sina körkort bör göras med beaktande av
följande omständigheter.
Det är ostridigt mellan parterna att innehav av körkort inte är uttryckligen
reglerat i byggnadsavtalet eller i G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal.
Frågan om körkortsinnehav berördes inte heller i anslutning till att G.F. och S.J.
erhöll sina anställningar hos bolaget. Arbetsgivarparterna har heller inte påstått
att det ställts upp något uttryckligt krav på G.F. och S.J. att inneha körkort.
Som arbetsdomstolen uppfattat det gör arbetsgivarparterna dock gällande att
det är en, låt vara outtalad, förutsättning för anställning som betonghåltagare
att arbetstagaren själv utför dessa transporter och alltså behöver inneha
körkort. Ett visst stöd för detta synsätt kan sägas ligga i det förhållandet att
utredningen visat att det är vanligt förekommande att betonghåltagare själva
svarar för transporter av detta slag. G.L. har för sin del förklarat att han anser
det vara uteslutet att anställa en betonghåltagare som saknar körkort.
Enligt arbetsdomstolens mening har körkortsinnehavet närmast betydelse för
hur transporten av utrustningen till och från de olika arbetsplatserna ordnas på
ett ur praktisk och kostnadsmässig synvinkel bra sätt. Körkortsinnehavet
saknar däremot helt betydelse för arbetet med betonghåltagning i sig. Mot den
bakgrunden är det vanskligt att av det förhållandet att det är vanligt att
betonghåltagare utför transporter av detta slag dra slutsatsen att innehav av
körkort, utan att frågan varit närmare berörd mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren, skulle vara en på något sätt bindande förpliktelse i anställning
som betonghåltagare. För den situation som prövas i detta mål är det också av
väsentlig betydelse att S.J. under mer än tre år - även sedan han i april 1989
hade förlorat sitt körkort - har utfört sitt arbete som betonghåltagare. Några
anmärkningar mot hans arbete under denna tid har, såvitt framgått av
utredningen i målet, inte framförts från bolagets sida.
Redan de nu berörda omständigheterna berättigar enligt domstolens mening till
slutsatsen att G.F. och S.J. inte enbart genom förlusten och avsaknaden av
körkort kan anses ha underlåtit att stå till bolagets förfogande för arbete som
betonghåltagare.
G.F. och S.J. har också rent faktiskt inställt sig vid depån för arbete även efter
bolagets besked om att de skulle vara tjänstlediga utan lön. Parterna har
uppehållit sig vid frågan om de har erbjudits arbete som de skäligen bort godta.
I denna del är inte visat annat än att arbetsledaren L.B. vid tiden för bolagets
besked om tjänstledighet talat med S.J. om arbete i Halmstad. Av utredningen
har inte klart framgått vilket erbjudande som bolaget faktiskt lämnade. Enligt
arbetsdomstolens mening låter det sig inte göra att mot bakgrund av vad som
har kommit fram om detta händelseförlopp dra några säkra slutsatser i frågan
huruvida G.F. och S.J. skulle ha avböjt att utföra beordrat arbete inom ramen
för sina anställningar. Några andra arbetsuppgifter vid sidan av det redan
nämnda inventerings- och städningsarbetet har, såvitt visats i målet, inte
erbjudits dem.
Det anförda innebär sammanfattningsvis att G.F. och S.J. enligt
arbetsdomstolens mening får anses ha stått till bolagets förfogande för arbete
även sedan de förlorat sina körkort. Att bolagets verksamhet med
betonghåltagning minskat under senare år och därmed gjort det svårare för
bolaget att samordna transportbehovet leder inte till någon annan bedömning.
I målet är inte visat något annat än att G.F. och S.J. vid denna bedömning har
rätt till lön enligt bestämmelserna i byggnadsavtalet. Den enda invändning som
arbetsgivarparterna har gjort mot SBAF:s löneberäkning är att ersättning för
arbetstagarnas resor till och från arbetet inte borde utgå eftersom bolaget inte
påfordrat deras inställelse vid depån. Med hänsyn till den oklara situation som
uppstod genom bolagets åtgärd att besluta att G.F. och S.J. skulle vara
tjänstlediga utan lön finns enligt arbetsdomstolens mening inte anledning att
göra avdrag i enlighet med arbetsgivarparternas ståndpunkt. Bolaget skall
därför förpliktas utge lön till G.F. och S.J. i enlighet med SBAF:s
andrahandsyrkande.
Rättegångskostnader
Utgången i målet innebär att parterna är ömsom vinnande och förlorande.
Arbetsdomstolen finner därför skäligt förordna att arbetsgivarparterna skall
ersätta SBAF för rättegångskostnader med ett till hälften jämkat belopp.
Domslut
1. Arbetsdomstolen förpliktar NCC Syd Maskin AB att
a) till S.J. utge obetald lön med trettiofyratusensjuhundraåttiotre (34 783) kr
70 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 februari 1993 till dess full
betalning sker, och
b) till G.F. utge obetald lön med etthundrafemtusenfyrahundratrettiosex (105
436) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 juni 1993 till dess full
betalning sker.
2. Byggförbundet och NCC Syd Maskin AB skall med hälften vardera ersätta
SBAF för rättegångskostnader med trettioentusenetthundratio (31 110) kr,
varav 26 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp
enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.
Dom 1994-10-26, målnummer A-296-1993
Ledamöter: Lars Johan Eklund, Michael Koch, Palle Landin, Torkel Unge
(skiljaktig), Lennart Aspegren, Börje Grahn och Stig Ahlin.
Sekreterare: Inge-Marie Nilsson
Ledamoten Torkel Unges skiljaktiga mening
Jag delar uppfattningen att bolagets åtgärd inte kan anses vara att jämställa
med avskedande eller uppsägning.
Däremot har jag avvikande mening i den kvarstående frågan huruvida G.F. och
S.J. under den tid, som avses med yrkandena om ekonomiskt skadestånd, kan
anses ha stått till bolagets förfogande för utförande av arbete som
betonghåltagare.
Jag anser det framgå av utredningen - särskilt av förhöret med G.L. - att det
inom den särskilda betonghåltagningsbranschen betraktas som alldeles
självklart att den som skall arbeta som betonghåltagare också själv skall kunna
svara för transporten av den till arbetet hörande utrustningen till och från de
olika arbetsplatserna. Att detta krav uppfylles är helt nödvändigt i alla de fall då
vederbörande erhåller arbete som han ensam skall utföra. I andra fall, då flera
betonghåltagare samtidigt skall arbeta på samma arbetsplats, är det naturligt
att ordna samtransporter, varför då endast någon av arbetarna behöver svara
för att utrustningen transporteras. Bolaget kunde därför under avsevärd tid
sysselsätta S.J. även efter det att han förlorat sitt körkort, eftersom det då
fanns arbetsuppgifter, där flera betonghåltagare samtidigt skulle vara
verksamma.
När även G.F. liksom tidigare S.J. förlorade sitt körkort på grund av rattfylleri
hade dessförinnan personalen på grund av arbetsbrist reducerats till fyra
betonghåltagare. I det då rådande läget var det inte möjligt för bolaget att
skaffa andra arbeten än sådana där betonghåltagaren skulle arbeta ensam, till
följd varav varken G.F. eller S.J. kunde ifrågakomma. De hade genom eget
förvållande satt sig ur stånd att kunna anlitas som betonghåltagare under den i
målet aktuella tidsperioden, eftersom de inte kunde fullgöra den med själva
arbetet intimt förknippade transportuppgiften. De kan därigenom inte anses ha
stått till bolagets förfogande för sitt arbete som betonghåltagare.
I den mån de tillfälligtvis beordrats till och även utfört annat arbete än
betonghåltagning under den i målet aktuella tiden från december 1992 har de
haft att göra anspråk på lön härför, vilket dock inte kommit till prövning i detta
mål.
Jag anser följaktligen att SBAF:s yrkanden skall ogillas även till den del de
innefattar krav om ekonomiskt skadestånd.
Överröstad i denna del är jag ense med majoriteten i fråga om
rättegångskostnaderna.
Sökord:
Litteratur:
Anställningsskydd; Avskedande; Lön; Uppsägning; Tjänstledighet