Evy Junehagen och Asta Svensson ska spela Fia med knuff, men fastnar för ett par
hattar som undersköterskan Annika Gustafsson visar upp. Foto: Jörgen Johansson
Publicerad 30/3 14:00
Skratt och respekt är viktigast på Backebo
Kristina Höjendal
HÖRJA Ägaren har sitt kontor 14 trappsteg från verksamheten. På väggarna sitter
designtapeter och fotografier av de gamla, i taket hänger kristallkronor och i soffan
hoppar ibland en katt eller hund upp för att få en klapp av en orolig själ.
Vi har besökt Backebo – det äldreboende i kommunen som har allra flest nöjda boende,
enligt årets upplaga av Äldreguiden.
Trio mé Bumbas svensktoppsklassiker ”Man ska leva för varandra” strömmar ur köksradion.
De boende har nyss ätit lunch och några dröjer sig kvar. Det är tyst bortsett från sången. ”För
en gång finns bara minnen kvar” sjöng bandet 1968, en rad som är aktuell än i dag.
Men vad händer när inte ens minnena finns kvar?
På Backebo försöker man skapa en känsla av ”hemma”. På väggarna hänger teckningar som
de gamla målat. Fotografier från olika aktiviteter är uppsatta och i ramar sitter porträtt av de
boende. Att det inte luktar urin i de boendes badrum är en självklarhet. Så skulle man ju inte
själv vilja ha det, konstaterar vd:n Birthe Björkenstock.
Någon sjukhuskänsla vill man inte heller ha. Därför hänger kristallkronor i taket. Gardinerna
har Birthe skickat efter från USA.
– Jag hittade ju inga snygga här hemma! säger hon med ett skratt.
I Äldreguidens enkäter säger sig 100 procent av de boende vara mycket eller ganska nöjda.
Alla anser att möjligheterna att vistas ute är goda och alla säger sig uppleva måltiderna som
en trevlig stund på dagen. Personaltätheten ligger på 0,37 anställda per plats om vardagarna.
På andra boenden är siffran mellan 0,25 och 0,59, under utvalda tider.
Personligen tror Birthe Björkenstock att ägandeformen är en del av hemligheten bakom de
många nöjda boendena.
– Vi i ledningen sitter 14 trappsteg från verksamheten, det är med andra ord 14 trappsteg från
personal och boende till ledningsbeslut, och under min arbetsdag är jag så ofta jag kan ute i
verksamheten. Sedan har ju vi som ägare en vision om att göra något bättre. Varje individ
som kommer hit ska bli bemött utifrån sin värld. Och när vi rekryterar personal så rekryterar
vi dem som gillar vår vision.
Inställningen hos personalen diskuteras flitigt.
– Ja, vi pratar mycket om det. Varför är vi här egentligen? Är det för vår egen skull eller för
de boendes? Men vi är samtidigt människor; vi hamnar givetvis också i situationer där vi
efteråt tvingas fundera. Har vi rätt rutiner? Gjorde vi rätt här? Vi har handledning för
personalen tre gånger i veckan. Det är nog inte så vanligt. Men trygg personal skapar trygga
boende, konstaterar hon och tystnar.
– Man kan ha en massa händer i vården men lägre kvalitet. Man kan också ha rätt händer.
Asta Eneroth från Vittsjö, som jobbat i affär hela sitt liv, visar in på sitt rum. Hon ställer
rollatorn och slår sig ned i en fåtölj. På väggen hänger tavlor med broderade blommor. På
nattduksbordet ligger en hög med halsband. Hon älskar att göra sig fin. Stolt blickar hon in i
kameran.
Vi traskar vidare förbi Tallhöjdens vernissage. På den här avdelningen bor yngre dementa och
personer med svårare beteendeproblematik. En kvinna siktar in sig på ägarinnan och håller
fram händerna.
– Nu kommer jag och kittlar dig! säger hon.
Vd:n ler tillbaka och försöker förgäves smita undan.
– Vi har ett gemensamt mål här i huset och det är att ge värme och kärlek, säger hon sedan.
Att få äldre att äta tillräckligt kan vara ett problem. På Backebo har man inrättat ett matråd
med de boende, som får berätta vad de vill ha att äta och samtidigt samtala om hur maten
lagades förr.
– Lite gott kött är det bästa. Med potatis och sås, säger Asta Eneroth som nu slagit sig ner
framför tv:n i ett av gemensamhetsutrymmena.
Det ordnas aktiviteter varje dag – från sång och dans till bakning, promenader,
trädgårdsarbete och taktil massage. Just för tillfället har Evy Junehagen placerat sig i
vardagsrummet för att spela Fia med knuff tillsammans med Asta Svensson.
– Det är roligt att vara ute bland folk och få prata. Min morfar var pratglad och jag har fått
höra att jag är likadan! skrattar Evy innan hon plockar upp tärningen. Naglarna är rosamålade
och hon lyser upp när fotografen berömmer dem.
– Nu blir jag glad! utbrister hon och ler stort.
Bakom henne hänger gamla hattar och peruker.
– De har blivit populära! Det handlar om bus och lek. Vi har så mycket barnasinne i oss, och
då gäller det att hitta sätt att få ut humorn och leklusten, säger Birthe och provar en långhårig
peruk. Damerna intill blir strax inspirerade.
I soffan intill får en annan kvinna en kram.
Varje dag dokumenteras med kamera varpå bilderna läggs ut på hemsidan, dit alla anhöriga
får inloggningsuppgifter och på så sätt kan följa sin närstående.
Där får de ibland få se dem klappa om en hund eller en katt. På boendet bor nämligen katten
Amy permanent och två-tre hundar följer med jämna mellanrum med sina mattar som är
anställda. Effekten är påtaglig, menar Birthe:
– Djur kommer kravlöst. Vi ser verkligen vilken nytta de gör; hur de skapar trygghet och
hemkänsla.
Det finns forskning som visar att djur inom äldreomsorgen kan minska medicineringen av
äldre människor. Husdjur på äldreboenden ökar välbefinnandet, minskar förekomsten av
depressioner, minskar aggressiva tendenser och känslor av ensamhet. Bland dementa är
effekterna särskilt tydliga. Men på Astma- och Allergiförbundet är man kritisk – ordföranden
säger i en intervju med stiftelsen Funka att pälsdjur på äldreboenden innebär en
diskriminering som strider mot FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med
funktionsnedsättning.
Hur resonerar ni om någon med allergi vill jobba hos er?
– Vi har haft någon som sökt jobb här och när de fått veta att här finns hund sagt ”Nej, då går
det inte”. Och så enkelt är det. När vi söker personal söker vi viss personal. Vi finns här för de
boende och inte tvärtom, säger Birthe bestämt.
