REV_SB_inlaga Lib.1A.P

LIBERTAS ÄR SOCIALDEMOKRATISKA
STUDENTFÖRBUNDETS IDÉPOLITISKA TIDSKRIFT.
LIBERTAS STÅR SJÄLVSTÄNDIGT GENOM SITT POLITISKA
FÖRBUND. VÅRT SYFTE ÄR ATT FÖRA EN PROGRESSIV
SOCIALDEMOKRATISK IDÉDEBATT.
LIBERTAS ANTOLOGI 6, 2016
Med stöd av:
OMSLAG: OLIVIA SKJÖLD
REDIGERING: MADELEINE BENGTSSON, KATRIN SVENSSON
ISSN: 1100-3693
www.tidskriftenlibertas.se
EN LITE MER
PLANERAD
EKONOMI
LIBERTAS ANTOLOGI 6
EN LITE MER PLANERAD EKONOMI
6-7
NU ÄR DET SÅ HÄR
Madeleine Bengtsson
8-9
FÖD VARANDRA
Emma Osbakk Malmström
10-14
EKOEKONOMI
Emil Fridolfsson
15-17
MEDBORGARFONDER FÖR ÖK AD DEMOKRATI
Martin Tunström, Robin Enander
18-19
SPOTIFY K AN TACK A UNDERSKÖTERSKOR
Yasmin Hussein
20-21
PLANEN
Mario Chahrestan, Dosti Tuana
22-26
LÖGNEN OM ARBETSLINJEN
Therése Björklund
27-31
TILL FÖRSVAR FÖR EN MER PLANERAD
EKONOMI
Ludvig Fahlvik
32-34
LIBERAL EKONOMI OCH HUR DEN TRYCKER
NER ARBETARE
Marina Fransson
35-40
SOCIALDEMOKRATISK EKONOMISK DEMOKRATI
Magnus Nilsson
41-43
EKONOMISK DEMOKRATI – EN FEMINISTISK
REVOLUTION?
Frida Gunnarsson, Klara Larsson
44-46
FEMINISM, EKONOMI, DEMOKRATI
Malin Dahlberg
47-48
VI SK A PRATA EKONOMISK DEMOKRATI
Alexander Petersson
49-52
STUDENTINFLYTANDE OCH EKONOMISK
DEMOKRATIN
Anton Berg Niemelä
53-57
LEIPZIG
Olivia Skjöld
58-66
LEIPZIG 2
Olivia Skjöld
67-69
EKONOMISK DEMOKRATI – ETT TOMT
BEGREPP?
David Stenvall, Lovisa Youssef, Tijana Zelic
70-74
LÄTTARE SAGT ÄN GJORT
Simon Andersson
75-80
AVTALSFRIHETEN
Patrik Witkowsky
81-82
THE ROAD TO ACCEPTANCE
Rebecca Jacobsson
NU ÄR DET SÅ HÄR
MADELEINE BENGTSSON
Alltså, vi kan inte fortsätta så här. Det här börjar bli löjligt. Varför
tillåter vi det att fortgå?
Nu är det så här att jorden är full av resurser som skulle kunna göra
livet kul och värdigt för alla och envar. Människor har massor av
kreativa idéer, vackra förslag och kloka viljor. Allt som krävs för att
skapa himmelriket på jorden.
Men istället för att resurserna fördelas jämlikt och demokratiskt,
samlas rikedomar hos ett fåtal. Produktionsförhållandena, alltså hur
vi arbetar och producerar saker, är djupt orättvisa där vissa bestämmer
över andra och dessutom snor åt sig profiten som skapas. Detta har lett
till enorma (och växande) inkomstskillnader (som Piketty skrivit om)
och klimatförändringar som hotar mänsklighetens existens (eftersom
profiten prioriteras framför hållbarheten).
Ta Namibia som exempel, som Libertas besökte i maj 2016. Där finns
rika naturtillgångar och tillväxten är hög. Men eftersom produktionsoch ägandeförhållanden ser ut som de gör (ett fåtal äger produktivkrafterna) fördelas inte resurserna demokratiskt. Resultatet har
blivit att nationen är ett av jordens med ojämlika där 90% av landets
jordbruksmark ägs av vita (vars förfäder koloniserat Namibia) som
utgör en mycket liten minoritet av befolkningen. Bostäder och mark
kostar lika mycket som i Sverige, men en fjärdedel av befolkningen
lever under fattigdomsgränsen. Kåkstad efter kåkstad tornar upp sig
runt städerna, trots att landet definierats som ett medelinkomstland på
grund av sin tillväxt och sina diamantgruvor.
6
Även om situationen inte är lika illa i Sverige, så ökar ojämlikheten här.
Klasskillnader förstärks och arbetsmarknaden blir allt mer omänsklig,
där fulavtal knappt längre överraskar och anställningstrygghet snart får
lämna Svenska akademins ordlista.
JAJA, KOM TILL SAKEN
Nä, nu har jag mansplainat så det räcker. Ni fattar. Vi behöver
förändra ekonomin, produktionsförhållandena och hur vi organiserar
vårt arbetsliv. Vi behöver tänka bortom arbetslinjen och tillväxten och
prioritera andra värden.
Det är det vi försöker göra i den här antologin. Här funderar vi
kring alternativen till dagens kapitalism och marknadsekonomi. Här
diskuteras ekonomisk demokrati – vad det är, hur det funkar och hur
den skulle kunna stärkas. Och här presenteras förslag för hur vi kan
planera ekonomin för mer hållbarhet.
Vi säger inte att vi ska ha stalinistiska femårsplaner där alla måste bära
likadana skodon eller att alla företag ska praktisera direktdemokrati.
Vi fattar att det kan bli problem. Att flera av de försök som gjorts
blivit kaos. Vad vi säger är att vi behöver en lite mer planerad ekonomi.
Och vi behöver demokratisera arbetet och produktionen. Varken
planekonomi eller ekonomisk demokrati är svaren på våra utmaningar
– planekonomi kommer inte automatiskt att skapa ett bättre arbetsliv
och ekonomisk demokrati kommer inte per se leda till hållbar
produktion. Det krävs lite av varje. Reform för reform.
Nu är det så här, att detta är inget nytt, radikalt eller annorlunda. Det
är klassisk socialdemokrati, som vi så desperat är i behov av nu. Det
är väl därför som vi fått in fler texter från medlemmar än på år och
dagar till det här numret.
Vi tar debatten vidare och ser fram emot ännu fler förslag på hur
vi kan skapa en ekonomi och ett arbetsliv för mer värdighet och
hållbarhet. För så här kan vi ju inte fortsätta.
Madeleine Bengtsson, Borås S-studenter, Libertas redaktör
7
FÖD VARANDRA
EMMA OSBAKK MALMSTRÖM
Jag möter din blick när dörrarna öppnar sig men jag vänder snabbt
bort min uppmärksamhet. Jag skäms över att jag inte kan hjälpa dig.
Skänka dig ett par kronor för att kunna överleva dagen.
Den egentliga sanningen är att jag förstår dig så himla väl.
TRANSAKTIONEN BEHANDLAS...
GODKÄND
Jag kan andas igen.
Äta en måltid till.
Leva ett tag till.
Blicken är fast besluten. Jag ser dig inte. Du finns inte. Jag har inte
råd att hjälpa dig just nu. Jag känner att du ler och jag hoppas att du
förstår.
Jag höjer volymen.
”Bred en väg för ny terrorism,
bered en väg för en ny egoism”
Jag samlar ihop de kronor jag har i min plånbok och ger dem
8
till dig. Du frågar vad jag heter, jag undrar om du har något att äta
och dricka men det är inte bara min stolthet som är stor; du vägrar
låta mig hjälpa dig mer än så.
Kapitalismen föder egoismen.
Kapitalismen föder terrorismen.
Egoismen föder terrorismen.
Varför föder vi inte varandra?
Emma Osbakk Malmström, GSHF, snart socialpedagogstudent
9
EKOEKONOMI
EMIL FRIDOLFSSON
Ska det va livets lag, att människan ska födas
Helt enkelt för att dödas, då inser ni en dag
Att det finns bättre fält, än slagfält där det mördas
Och bara döden skördas och bryter era tält
Jag bryter era tält, och öppnar krig mot nöden
Och börjar slåss mot döden och sjukdomar och svält
Och drar dit folken dör, och spar de billioner
Ni ödslar på kanoner och köper lite smör
Desertören, Lars Forssell/Cornelis Vreeswijk
Moder jord gråter och blöder. Hon hostar och mår sämre och sämre,
det ser inte särskilt ljust ut. Allt tack vare hennes otacksamma barn:
Homo Sapiens Sapiens.
Allt det liv, den glädje, värme och trygghet som vår planet har givit
oss, hur betalar vi egentligen tillbaka den? Genom att skövla regnskog,
jaga utrotningshotade arter, förstöra hav, skogar, berg. Djur, natur,
miljö och klimat, allt på en och samma gång. Men för vad? Jo, den
heliga ekonomiska tillväxten naturligtvis. Den som aldrig under några
omständigheter får ifrågasättas.
Inom socialistiska, anarkistiska, kommunistiska, socialdemokratiska
och alla andra möjliga och omöjliga vänsterrörelser (och för den
10
delen miljörörelsen) brukar en prata om behov, att vi behöver en
ekonomi som tillgodoser de behov som finns. Grejen är att vi redan
idag har en marknadsekonomi som på ett sätt faktiskt tillgodoser
vissa behov. Problemet är snarare att de behov som vi tillfredsställer
idag är artificiella, ekonomiska sådana, såsom marknadsekonomins
behov av att hela tiden ha en ständig tillväxt, en lagom inflationsnivå
och “god” skuldsättningsnivå.
Frågan blir att istället lösa de problem som det här dogmatiska
tänkandet skapar, där vi behöver få med fler perspektiv än hur
finansvärlden ska räddas ur krisen, som om bankerna och finansinstituten är det viktigaste vi har, inte människor, djur eller vår planet.
Men det kanske är mer rimligt att satsa på ekonomisk tillväxt än att
mota global missväxt?
KRISEN FRAMFÖR ANDRA
Det finns en mängd olika problem och kriser som vi kan se i vår
omvärld, alldeles för många för att hinnas med. För mig finns det
dock en kris som överskuggar allt annat, hur akut det än är, om det
så är flyktingkris (eller solidaritetskris som många vill kalla det),
ekonomisk recession, matkriser, politiska kriser eller dylikt. Så fort
en dryftar ordet så är en redan långt inne i kliché-nästet, men jag får
göra en ansats till att ta tillbaka uttrycket. Klimatkrisen.
Hur angeläget ett problem än är så är det för mig ingenting i
jämförelse med en katastrof som skulle komma att utrota allt mänskligt liv och tusentals arter på vår kära Jord. Löser vi inte frågan, så
kommer vi att försvinna. Fast vem skulle egentligen sakna oss? Jorden
kommer kanske vara lite krasslig i några tusen år, men den kommer
klara sig. Jag vill lösa frågan för egen del, av självbevarelsedrift. Överlag är jag ganska nöjd med mycket som vi har åstadkommit och vill
gärna göra något bra av den chans vi har.
Därför blir jag så frustrerad, uppgiven och arg när jag tittar på tv,
läser tidningar eller mina flöden och ser vilka ämnen som är inne just
nu. Ekonomin. Ekonomer. Tillväxten. Inflationen. JOBBEN. Någon
11
hetsjakt på någon minister. Så gott som ingen tycks vara intresserad
av hur det går för oss i det långa loppet, om det är vanlig enfald eller
har sin grund i det rådande systemet låter jag någon annan avgöra.
Vad är det då vi ska fokusera på? Det kan ju tyckas som att jag bara
sitter här och är bitter över sakernas ordning, men att jag när det
kommer till kritan inte har några konstruktiva lösningar. Faktum
är att jag inte har några lösningar, inga fullständiga i varje fall. Det
tror jag inte att någon har, i skrivande stund. Däremot finns det en
hel uppsjö förslag om hur vi ska bota och läka vår blödande planet.
Ett intressant förslag är att stöpa om vår ekonomi i grunden, kanske
prova på en demokratisk planekonomi?
VARFÖR INTE PLANEKONOMI?
Tyvärr är det lite svårt att prata om planekonomi, just för de negativa
konnotationer som följer med ordet och idén. De mest uppmärksammade
försöken att genomföra ett ekonomiskt system där medborgarnas
behov är centrala, och inte någon abstrakt ekonomisk tillväxt, har
varit i kommunistiska länder. Diktaturer som i socialismens namn
begått ofattbara övergrepp mot mänskliga rättigheter och allt vad som
kan kallas värdigt. Inte minst Josef Stalin, med sina femårsplaner, har
blivit tätt knuten till tanken.
Som jag och många andra ser det, så har marknadsekonomin visserligen
varit ett nödvändigt ont för att bygga upp det samhälle vi ser idag,
men att det krävs något mer i framtiden. Samtidigt är varken en
marknadsekonomi eller en centraliserad planekonomi den bästa lösningen
på klimat- och miljökrisen som vi har orsakat. Problemet är naturligtvis att lyckas med konststycket att hela tiden kunna förutspå vad
folk vill ha och hur mycket som kommer behövas, helt enkelt.
På dilemmat finns det två huvudsakliga lösningar, som jag ser det
(jag har mest största sannolikhet missat många spännande alternativ).
Det ena är att satsa på en decentraliserad ekonomi, där ett land delas
upp i hanterbara administrationer där medborgarna som bor på olika
ställen ska kunna överskåda hur mycket som behövs av olika varor.
12
Tanken på en decentraliserad planekonomi har dock inte riktigt lyckats
övertala mig om dess förträfflighet, då problemet med en osäker
framtid med osäkra behov kvarstår.
Den andra lösningen som jag är väldigt förtjust i, är den som på
engelska kallas “post-scarcity economy” , det vill säga en ekonomi där
såväl grundläggande som mer förädlade produkter produceras och
distribueras i sådana mängder att det aldrig råder någon brist. En kan
säga att den här typen av ekonomi handlar om att utbudet hela tiden
överstiger efterfrågan, samtidigt som en vill sträva efter ett så marginellt
svinn som möjligt, för att inte tömma jordens resurser.
TEKNIKOPTIMISM
För många låter det säkert absurt, naivt och verklighetsfrånvänt med
en ekonomi där produktionen hela tiden har tillräckligt åt alla, oavsett
hur stor efterfrågan skulle vara. Inte går väl det? Med alla kriser vi
ständigt hör om?
Ett konkret exempel där det här redan sker är den globala matproduktionen, som enligt WFP (World Food Programme) idag skulle
kunna mätta alla människor i världen. Det handlar bara om att det
behövs en jämlik fördelning, ekonomisk demokrati i praktiken, att rikare
länder omfördelar sitt överskott till fattigare länder. Som den teknikoptimist jag är så tror jag att ny och mer förfinad teknik, som till exempel
3D-skrivare, artificiell intelligens och mer utbredd automatisering, är
ett viktigt kliv på vägen mot en ekonomi bortom brister, där behov
tillfredsställs istället för att frustreras.
EN TILLFREDSSTÄLLANDE EKONOMI
En ekologisk ekonomi handlar om att se till att såväl mänsklighetens,
som planetens behov tillfredsställs. Istället för att, som i dagsläget, ha
otaliga produkter av ett oräkneligt antal märken som alla ska tävla
om kundens uppmärksamhet, så kan en lika gärna ha färre, men mer
kvalitativa produkter. Förutsatt då att en har ett ekonomiskt system
som tillåter det.
13
Eftersom marknadsekonomin och inflationen tvingar fram ständig
lönsamhet och eftersom systemet fluktuerar starkt, så handlar ekonomin
alltmest om att tillgodose sina själviska intressen och att tygla konjunkturerna så gott det går. Det vi naturligtvis borde göra är att försäkra
oss om att det även i framtiden finns en planet vi kan leva på och det
finns inget bättre sätt än att omforma och omdefiniera vad en ekonomi
kan och ska vara.
EKONOMIN MÅSTE PLANERAS – FÖR KLIMATETS SKULL
Så, för att återgå till varför en ekologisk ekonomi är värd att skriva
om. Utan en längre och lite mer planerad ekonomi där vi har planer
för hur vi ska kunna bevara Moder Jord, vad spelar då allt annat för
roll? Utan en planet att leva på, vad gör väl en miljon hit eller några
miljarder dit för skillnad?
Detta fundamentala för politiken och samhället som står på spel, det
vill säga det faktum att det överhuvudtaget måste finnas människor
för att det faktiskt ska gå att tala om ett samhälle. Tyvärr tycks detta
ha undgått majoriteten av våra ledarskribenter, politiska tyckare och
hobbytänkare. Vad kan väl möjligen vara viktigare än att göra det vi
alltid har gjort, fast lite annorlunda? Det har ju fungerat fram tills nu.
Så vad vill jag ha då? Jo, jag vill se en ekonomi som tillgodoser alla
behov, där det långsiktiga, rentav fyrdimensionella samhället prioriteras före de skrikande laissez faire-stinna ekonomernas idéer som vi
lyssnar för mycket på. Där vi “öppnar krig mot nöden” och “spar de
billioner, som vi slösar på kanoner och köper lite smör” . Det är vad
jag önskar mig. Eller som serietecknaren Sara Granér så klockrent
formulerade det: “all I want for christmas is planekonomi” .
Emil Fridolfsson, S-studenter Helsingborg, Libertas redaktion
14
MEDBORGARFONDER
FÖR ÖKAD DEMOKRATI
MARTIN TUNSTRÖM OCH ROBIN ENANDER
Den ideologiska utgångspunkten för svensk socialdemokrati är att
demokratins ideal ska prägla hela samhällsbygget. Det manifesteras
i de tre begreppen politisk, social och ekonomisk demokrati. Genom aktivt
och idogt arbete medverkade också vårt parti till att den politiska
demokratin genomfördes i vårt land. På så sätt fick medborgarna
möjligheten att forma de politiska besluten runt om i de parlamentariska församlingarna genom demokratiska och offentliga val.
Men arbetarrörelsen fortsatte det politiska arbetet för att demokratin
inte enbart skulle stanna vid de formella rättigheterna. Under många år byggde
Socialdemokratin vidare genom att med en rad offentliga åtaganden
bygga upp den sociala demokratin. Tack vare offentlig finansierade
verksamheter, transfereringssystem, socialförsäkringssystem och
arbetslöshetsförsäkring kan medborgarna i vårt land åtnjuta ett av
världens mest omfattande välfärdssystem.
STEG MOT EKONOMISK DEMOKRATI
När väl den sociala demokratin fått sitt fotfäste och dess effekter
fick genomslag väcktes frågan om mer genomgripande förändringar
när det gällde det ekonomiska livet i det svenska samhället.
Demokratins ideal kunde inte endast stanna vid fabriksportarna,
som man en gång uttryckte det. Kritik mot maktkoncentration
inom det svenska näringslivet väcktes också genom motioner i olika
fackförbund inom LO-kollektivet. Genom lagarna LAS (Lagen om
anställningsskydd) och MBL (Medbestämmandelagen) inskränkte
lagstiftarna kapitalägarnas inflytande och arbetets styrkeförhållande
15
till kapitalet stärktes under 1970-talet. På 1980-talet införde den
socialdemokratiska regeringen fem kollektivt ägda och förvaltade
investeringsfonder vars syfte bland annat var att medverka till att den
ekonomiska maktkoncentrationen i det svenska samhället minskade.
VAD HÄNDE SEN?
Sedan dess har det politiska arbetet för den ekonomiska demokratins
genomförande i vårt land avstannat. Dels förlorade socialdemokratin
regeringsinnehavet 1991, och dels medverkade den ekonomiska krisen
under 90-talets början till att socialdemokratin inriktade sig på
att sanera den svenska ekonomin. 1992 avvecklade dessutom den
borgerliga fyrpartiregeringen tillsammans med Ny Demokrati de fem
kollektiva löntagarfonderna.
Maktkoncentrationen kvarstår dessutom när det gäller förmögenheterna.
2012 hade de fem procent av de med störst innehav omkring 77
procent av aktieförmögenheten (SCB, 2013). Merparten av Sveriges
befolkning är fortfarande för sin försörjning beroende av lönearbete
även om arbetets karaktär förändrats och industrins andel av
sysselsättningen minskat till förmån för tjänstesektorn. Konflikten
mellan arbete och kapital består alltjämt. Det får effekter på det
politiska planet.
KAMPEN MÅSTE ÅTERUPPTAS
Därför behövs det en nytändning inom socialdemokratin när det gäller
det politiska arbetet för den ekonomiska demokratins genomförande.
Visserligen utgör den politiska visionen om full sysselsättning den
viktigaste politiska ambitionen för svensk socialdemokrati. Men
samtidigt har den svenska ekonomin återhämtat sig. Under många år har
statsfinanserna redovisat överskott, statsskuldens andel av BNP minskat
och Sverige som nation har klättrat i OECDs så kallade välståndslista.
Genom tillsättandet av en parlamentarisk beredning kring hur den
ekonomiska maktkoncentrationen kan brytas och hur den ekonomiska
demokratin kan genomföras kan socialdemokratin på nytt driva
på politiska arbetat för en demokratisering av det ekonomiska
16
livet. Utgångspunkten för den parlamentariska beredningen är att
demokratiseringen ska ske genom någon form av kollektiv kapitalbildning.
Vi inser att förslaget kommer väcka motstånd inom den svenska
borgerligheten och inom det svenska näringslivet. Så var fallet vid den så
kallade planhushållningsdebatten, och så var också fallet när socialdemokratin gick till val om löntagarfondernas införande. Samtidigt
är det viktigt att stå fast vid sina grundläggande idéer. Den som
öppet godtagit den demokratiska likvärdighetsprincipen, kan inte
sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden,
som Olof Palme poängterade i ett av sina tal genom att citera forna
finansministern Ernst Wigforss.
MEDBORGARFONDER ISTÄLLET FÖR LÖNTAGARFONDER
Den typ av konstruktion som föresvävar oss är en eller flera medborgarfond/er. Medborgarfonder, och inte löntagarfonder, eftersom
ägarskapet ska vara kopplat till medborgarskap och inte genom att
man är sysselsatt eller inte. Genom offentliga val till fonden/derna
öppnar man upp för ett fjärde val.
På så sätt stärker vi fondernas demokratiska legitimitet och därmed
dess förankring hos folkflertalet. Finansieringen ska ske genom att
när det föreligger överskott i socialförsäkringssystemet ska de här
medlen tillföras medborgarfonden/derna. På så sätt undviker man
allt för onödig konfrontation med det svenska näringslivet. Den
avkastning som blir resultatet vid utdelningen från de aktier som
medborgarfonden/derna förvaltar ska användas för att bland annat
stärka upp det svenska pensionssystemet.
Den här konstruktionen kan vara en av många vägar socialdemokratin
kan gå för att i reformistisk anda förverkliga ekonomisk demokrati, det
väsentliga är dock att arbetet för ekonomisk demokrati återigen blir en
politisk prioritering i partiets framtidsarbete.
Martin Tunström, ordförande S-Studenter Helsingborg
Robin Enander, juriststudent
17
SPOTIFY KAN TACKA
UNDERSKÖTERSKOR
YASMIN HUSSEIN
Musikjätten Spotify hittar inte bostad åt sina anställda. I det
öppna brevet till allmänheten publicerat på företagets hemsida, “Vi
måste agera eller bli omsprungna!”, skriver grundarna Daniel Ek
och Martin Lorentzon om hur bolaget tappar konkurrenskraft på
grund av bostadsbristen. De vädjar till makthavare att underlätta
förutsättningarna för fler hyresrätter för annars menar de att företaget
tvingas flytta utomlands. Så skoningslös är Stockholms bostadsmarknad.
Ibland glöms det tyvärr bort att välstånd och tillväxt kräver en
sammanhållen välfärdsstat. Utan fungerande hyresrätter, förskola och
vård levererar inte Sverige, detta lilla exportberoende land, lika bra i
den globala marknaden. Det kan vara bra att komma ihåg.
OMSORG SOM TILLVÄXTFAKTOR
För det är tack vare fungerande barnomsorg Sverige har fler kvinnor
i arbete än andra EU-länder. Det är tack vare kvalitativ äldreomsorg
som svenskar inte behöver gå ner i arbete eller sluta arbeta för att ta
hand om sina sköra föräldrar. Ja, det är viktigt att komma ihåg att
tack vare undersköterskor, personliga assistenter och fritidsledare
kan svensk innovation och tillväxt blomstra. Välfärd är garanten för
välstånd.
Vårbudgeten 2016 från regeringen visar tydligt denna prioritering.
10 miljarder årligen till kommunerna är en bra början för att ge fler
av välfärdens arbetare den trygghet de förtjänar. Förhoppningsvis
minskar det stressen i arbetet för undersköterskan som får en ny
18
kollega. Det kanske innebär att fler kvinnor, som vill, kan gå upp till
heltid och äntligen försörja sig på sitt jobb. Regeringens miljarder
till kommunerna kan möjliggöra att fler inom vården kan gå från
timanställningar till fasta tjänster.
För utan en fungerande välfärd kan inte resten av samhället gå ihop.
Ska vi i framtiden ha fler techbolag så behövs personal i skolor och
sjukhus som mår bra och kan göra jobbet de älskar. Det kanske låter
konstigt men undersköterskor med bra villkor är en bidragande
faktor till Spotify:s tillväxt. Tänk på det när du sätter ihop din
spellista.
Yasmin Hussein, skribent med bakgrund i S-studenter
Texten har tidigare publicerats som gästledare i Kommunalarbetaren.
19
PLANEN
MARIO CHAHRESTAN OCH DOSTI TUANA
Att krossa barriärer, att i grunden ändra systemet som bygger på
hierarkier – där människor värderas efter kapital och socioekonomisk
bakgrund. Att vara längst ner och aldrig få ta del av det kollektiva.
Trycket från ovan pressar folket mot varandra, men det finns en plan:
en plan som ska krossa barriärerna.
En stark arbetarstat reformerar och fördelar samhällets resurser;
gemensamt ägande, inflytande och makt för att krossa de där
barriärerna så att jag äntligen kan uppnå jämlikhet. Makten, den ska
fördelas för den är till för oss alla och inte bara för dig att förbruka –
för vi ska påverka, och vi ska vara en del av den stora planen – det är
inte längre dina behov så sluta vara en bov.
Sakta förändras saker, ett steg i taget leder det till den stora och
massiva förändringen till att barriärerna faller. Var är Adam Smiths
“osynliga hand” som så väl skulle gynna alla? Jag ser hellre den hand
som ska hjälpa och leda.
Klass och hierarkier försvinner som ett minne blott; trycket ovanifrån
har äntligen lättat. Ingen står över mig, men inte heller under mig.
Du står inte över oss. När systemet bygger på vinstmaximering,
oanade aktörer och att försöka sia framtiden, så är ingen trygg.
För en enskild individ kan inte slå mig fri från min misär, så vem
gav dig rätten att bestämma över mitt liv? Din tid är förbi, för jag
har förstått ditt frosseri. Du håller inte längre i all makt, för jag har
20
krossat barriärer, och nu ställer jag mina krav. Min frigörelse och mitt
likavärde ska inte behöva stå mot någon annans, men ändå var det
exakt det som hände när du och sådana som dig stod likgiltiga. Mina
intressen är i denna dystopi lika viktiga som dina, för jag sträcker mig
nerifrån och upp – och det är styrkan i min trupp.
En plan där även jag får vara med, en plan som även jag får styra.
En plan där det sociala och ekonomiska förtrycket ska försvinna och
ingenting ska längre få begränsa, hämma, eller reducera min frigörelse.
För din frihet är byggd på despoti, och genom min plan tas den rätten
ifrån dig och skapar istället ett socialt skyddsnät där likväl du som jag
kan få samma frihet, samma skyldighet men också samma möjlighet.
Jag är planen som ska övervinna ojämlikheten. Jag är planen som
ska krossa barriären mellan “vi” och “dem”. Jag är unik och det enda
av mitt slag, för ett enat folk kan aldrig besegras. Allt åt alla är mitt
motto så att vi kan sluta detta oändliga spel av lotto.
Jag är planekonomin.
Mario Chahrestan, SSU Västerort och Dosti Tuana, SSU Kista
21
LÖGNEN OM
ARBETSLINJEN
THERÉSE BJÖRKLUND
Det finns en allmänt accepterad politiskt idé om att arbete lönar sig,
eller åtminstone ska löna sig. Denna slogan och egentligen klyscha
kommer från både höger och vänster, även om företrädare för olika
politiska partier menar olika saker: För vänstern innebär det högre
löner, för högern lägre skatter. Oavsett vision för samhället i övrigt
verkar alla på det klara med att genom ett arbete så ska en inte behöva
leva i fattigdom, en ska kunna bli obereonde av bidrag (och från
ekonomiskt stöd av familj och vänner) och en lättare kan göra rätt för sig.
Den goda intentionen till trots, kunde denna vilt debatterade
arbetslinje inte vara mer förrädisk. Det går nämligen inte att arbeta sig
rik. I Sverige riskerar hälften av alla kvinnor att bli fattigpensionärer,
trots heltidsarbete i nästan 50 år, och de flesta ungdomar går idag in på
en arbetsmarknaden av låglönejobb. Förra året släppte Tankesmedjan
Tiden en rapport som visar på hur allt fler med jobb lever i fattigdom
och att kunna leva på sin lön har blivit en modern klassmarkör: “the
working poor” som begrepp och faktum är tillbaka på bred front.
DEN SVENSKA MODELLEN MOT FATTIGDOM – ELLER?
I Sverige har vi länge varit förskonade mot detta fenomen i stor
utsträckning. Tyvärr har dock fattigdomen aldrig utrotats helt och
tyvärr har många haft på tok för låga löner, men alla generationer
tidigare har haft ett hopp om en bättre framtid, ett jämlikare samhälle
och därigenom ett rikare eget liv. Den svenska modellen skulle ge
högre löner, bättre arbetsvillkor och en välfärd att lita på. Det är först
dagens unga generation som fötts med sämre förutsättningar än sina
22
föräldrar. Att den psykiska ohälsan också då ökar rekordartat torde
inte vara någon större överraskning.
Vi är många som är väl medvetna om hur dagens arbetsmarknad ser
ut, med konstant ovisshet, noll inflytande och varierande inkomster.
Känslan av att aldrig kunna unna sig något för vem vet hur mycket
pengar vi får in nästa gång. Ofta är arbetsförhållandena hemska, och
lönen skrattretande låg. Den relativa fattigdomen, att ha en inkomst
under 60 procent av landets medianinkomst, har ökat och de som fått
det allra sämst är de personer utanför arbetsmarknaden.
ARBETSLINJEN SOM LÖSNING?
Här är det lätt att förstå samtidens politiska ambitioner att sätta
fler människor i arbete – arbete ger lön och trygghet. Arbete ger
självständighet och ekonomiskt oberoende. Arbetslinje istället för
bidragslinje. Men hur kommer det sig då att det också är personer
som jobbar som fått det sämre? The working poor syftar på just det
– att de i arbete inte klarar sig på sin egen lön utan är i behov av fler
jobb, eller bidrag. Och the working poor har ju ökat! Det är något
som inte stämmer i ett välfärdsland när även de som jobbar inte
klarar sig. Framförallt när samma välfärdsland går bra ekonomiskt.
Föga förvånande är att den stora ökningen av arbetande fattigdom
har skett under Alliansens regeringstid. Under samma period som
“arbetslinjen” och “jobb ska löna sig”, ökade andelen förvärvsarbetande i
fattigdom med 40 %. Detta visar på en motsägelsefull politik, men också
en utveckling som skett i andra västeuropeiska länder som USA och
Tyskland. Det är ingen slump att working poor ökar, utan är i allra högsta
grad ett resultat av den förda politiken. Sambandet mellan Alliansens
förda politik och working poor blir ännu tydligare när företrädare för de
borgerliga partierna vill se sänkta löner som en lösning på arbetslösheten.
Sänkta löner skapar inga nya jobb, utan gör det bara svårare för fler
att leva på sin lön. Det skapar ett behov av bidrag, vilket är precis det
lönearbete ska försöka få människor ifrån. Sänkta löner blir istället
ett rent ekonomiskt bidrag till de redan kapitalstarka. De som äger,
23
driver och håvar in storkovan på människors utbrända hjärnor och
utslitna kroppar. De som hävdar att sänkta löner skapar motivation
hos arbetsköparna att anställa fler, missar det faktum att det aldrig
varit så billigt att anställa en arbetslös som det är idag. Du kan anställa
en långtidsarbetslös för i stort sätt inga pengar alls genom “särskilt
anställningsstöd” eller “nystartsjobb” där staten går in med 75% av
lönekostnaderna i årtionden om det behövs.
ARBETE TILL VILKET PRIS SOM HELST
Att det inte bara blir sämre för dem utan arbete, utan också för dem
med, hänger ihop med idén om arbete till vilket pris som helst, en
politisk linje som det socialdemokratiska partiet har accepterat sedan
många, många år tillbaka. Visst vore det ett rent önsketänkande om
de tokiga ideérna om arbete endast härstammade ur de borgerliga
partierna. Tyvärr är verkligheten en annan. “Startjobb”, “Instegsjobb”,
“Ungdomsjobb”, “Jobb för nyanlända”, “Enkla jobb” (högerns lösning där
de rika ska dela med sig av sina pengar i utbyte mot tjänare) är alla
namn på samma fenomen: nämligen arbete, som inte skapar något
värde vare sig för individen eller samhället, till extremt låga löner, i
nivå med A-kassa, sjukförsäkring, CSN-lån och försörjningsstöd. Det
går inte att vara kräsen när det finns 400 000 människor i arbetslöshet
eller utanförskap, och lösningarna på att få människor i sysselsättning
är många.
Det verkar som om det socialdemokratiska partiet till syvende och
sist har glömt bort konflikten mellan arbete och kapital, vilket LOordföranden Karl-Petter Thorwaldsson demonstrerade ypperligt när
han gick ut och stöttade det så kallade “lönemärket”, det vill säga
riktlinjen för löneavtalet, som är satt i förhandling mellan LO och
svenska näringslivet, när de facken som han är vald att representera
kräver mycket mer. Visserligen en stor eloge till partiledningen när
de tog strid i frågan om sänkta löner, men vad spelar det för roll
när facken till slut sänker dem ändå. De som hårdast ska strida för
arbetaren tar istället kapitalet i hand, skakar den varmt och viskar att
jo, visst är kraven för höga och jo visst, ska vi få med medlemmarna på
näringslivets linje.
24
Kombinationen låga löner ihop med otrygga anställningar (eller“flexibla”)
i sin renaste form är beviset på hur arbetet har nästan totalt underställts
marknadens principer, både nationellt och globalt, och kvar står den lilla
människan utan hopp. Prekariatet. Den nya klass som växt fram som
förenar ungdomen, migranten, pensionären och flyktingen i avsaknaden
av sociala och ekonomiska skyddsnät i tider av kris och en bristande
tillit till politikens kraft att lösa samtidens problem och utmaningar.
Men det är inte bara de prekära som saknar tillit. Även staten gör det.
Roland Paulsen, författare och doktor i sociologi, blev hela vänsterns
akademiska stridspilot när han valde att såga hela den (o)moderna
arbetspolitiken. Roland Paulsen skrev sin avhandling “Vi bara lyder”
om arbetsförmedlingen, Sveriges största myndighet, där han visar
på hur istället för att förmedla arbeten, har arbetsförmedlingen
blivit myndighetsutövare med en disciplinerande kontrollfunktion,
där arbetslösa jagas för att inte bli av med sin redan väldigt låga
ersättning.
ARBETE SOM RELIGIÖS FUNKTION
Arbetsförmedlingen framställs som en helt onödig instans då det
inte finns tillräckligt med jobb att fördela till alla de arbetslösa som
står listade. Det var ord och inga visor när Roland Paulsen synade
arbetsförmedlingen och arbetslinjen. “Skitjobben är ett storskaligt
experiment i total kapitalism” och “de flesta vet att jobbet är meningslöst”
är bara ett axplock av hans uttalanden. Roland Paulsen menar att
arbete nästan fått en religiös funktion, och mot denna bakgrund blir
Socialdemokraternas eviga paroll “Jobben först!” lätt att syna. Kanske
är arbetslinjen inte till för människan från första början. De arbeten
som skapas är inte till för att minska den ekonomiska klyftan och
öka jämlikheten, utan tvärtom ökar den rekordartat mellan arbeten.
Arbetslinjen är förrädisk då den går kapitalets ärenden. Överklassen
tjänar pengar på den, och de fattiga förföljs.
Staten skapar jobb som inte behövs för att människor ska arbeta, och jagar
sedan alla de som inte arbetar tills de arbetar med dessa jobb som
inte behövs och som inte ens ger en skälig ersättning och därmed
25
urholkar möjligheten att leva på det arbete som från första början
inte borde skapats. Uppgivenheten tycks enorm. När den politiska
agendan syftar till att skapa arbeten utan en tanke på konsekvenserna
för såväl människa och samhälle, skapas utrymme för ett working
poor och ett prekariat. Kapitalet segrar, och människan (oavsett
arbetande eller inte) förlorar.
Det verkar oförenligt att fortsätta på samma väg som förut om en
menar allvar med en i övrigt human och människovänlig politik,
om en menar allvar med kampen för jämlikhet. Det är hög tid för
det socialdemokratiska partiets ledning att ta ett steg tillbaka från
jobbfokuset, och begrunda hur det vore att utforma en politik där
arbete inte är den främsta drivkraften. Där arbete är medel och inte
mål.
Therése Björklund, SSU Södra Älvsborg och Borås S-studenter
26
TILL FÖRSVAR FÖR EN
MER PLANERAD EKONOMI
LUDVIG FAHLVIK
1935 inledde Sovjetunionens folkkommissarie för livsmedelsärenden,
Anastas Mikojan, ett projekt inspirerat av den fordiska produktionsmodellen. Han ville förse det sovjetiska folket med goda mellanmål
och lät därför planekonomin inrikta sig på att producera korvar och
glass. Genom utbyten med Tyskland och USA hade Sovjetunionen
tillskansat sig nya metoder för massproduktion, vilka möjliggjorde
förbilligad tillverkning av enkel snabbmat. Den politiska viljan var
kristallklar: det skulle finnas glass åt alla.
Mikojans omsorg för medborgarnas glassförsörjning var tämligen
absurd med tanke på vilket bristsamhälle Sovjetunionen var. Samtidigt
vittnar den om politisk ambition, en politisk strävan. Vår samtids
socialism är ofta bra på att formulera kritik mot kapitalismen och det
därpå följande samhälle som håller människan i ofrihet. Svårare har
den med att utveckla ett eget positivt program. Men om vi vill vinna
mark och fånga människors intresse i det tjugoförsta århundradet
är det senare avgörande. En olyckskorp blir ointressant i längden.
Vi måste leverera relevanta visioner, intentioner och ambitioner för vår
gemensamma morgondag. Ett brett handlingsprogram att samlas kring.
Ibland hör man liberala påståenden om hur människan aldrig har varit
så fri som under kapitalismen. Kanske stämmer det. Kanske inte. Hur
som helst är det inte kapitalismens förtjänst. Alla de saker som vi i dag
förknippar med vår liberala demokrati (allmän rösträtt, fri utbildning,
föreningsfrihet, pressfrihet och så vidare) har de lägre klasserna fått
kämpa sig till. Inte tack vare, utan trots, kapitalismen. Kapitalismen är allt
27
annat än demokratisk till sin natur. Den trivs lika bra i blandekonomins
Sverige som i totalitarismens Kina. Det är köpkraft, och inte demokrati,
som reglerar kapitalismen. Som Nina Björk skriver: “[V]aror är inte
lyckade som varor, oavsett hur lyckade de är som bruksföremål, förrän
de köps. Om en människa har ett behov av ett bord, men inte pengar
för att tillfredsställa detta behov, måste den kapitalistiska ekonomin
bortse från detta behov”. Om någon med köpkraft däremot känner
sig manad till att köpa fyra SUV:ar, ja, då tas detta behov på allvar.
DEN INEFFEKTIVA MARKNADSEKONOMIN
Vårt förment befriande samhällssystem – den fria marknadsekonomin
– bekänner ofta sig själv till effektivitet och rationalitet. Fabriken
och masstillverkningen speglar vårt samhälles förment metodiska och
kalkylerande anda. Men i vår ekonomi förutsätter produktionens
rationalitet och nytta konsumtionens känslostyre och onytta.
Reklamens drömfabrik driver på en produktion av egentligen helt
meningslösa artiklar. Så lär sig till exempel studenterna på industridesign att formge defekta produkter, att bygga in buggar, så att
de går sönder efter några år. På så sätt hålls efterfrågan vid liv och
produktionens hjul fortsätter att snurra.Kapitalismen kräver att människor ständigt måste köpa fler och fler varor, och bygger således på
att människor aldrig får vara tillfredsställda. Det finns en sorts poetisk
tragedi i det faktum att vi tekniskt sett har möjlighet att producera
vad som helst, att vi i princip kan hejda världssvälten, men i stället
väljer att spy ur oss nya iPhone-modeller år efter år.
En socialistisk produktion, en planerad ekonomi eller planekonomi om
man så vill, skulle ha ett helt annat produktionssätt. Mot kapitalismens
drömekonomi, det vill säga den ekonomi som skor sig på konsumismens
psykologi, där vårt känsloliv med reklamens hjälp köpbetingas, där vi
märkesdresseras och där våra behov är fullkomligt artificiella, ställs en
ekonomi som tar hänsyn till hållbarhet.Till bruksvärde.Till faktiska behov.
Mot kapitalismens ineffektivitet ställs planekonomins organisation.
Planekonomin kan vara centraliserad eller lokal. Huvudspåret är att
den sköts demokratiskt, alltså att samhället gör sig till herre över
28
produktionsmedlen. Vilken befrielse att producera det som verkligen
behöver produceras, i stället för att stå ut med att vada genom alla
dessa förskräckliga statusvaror som köps för att “bräcka fru Andersson”.
En produktion som bottnar i behov är dessutomenkel att förbilliga och
att hålla resursekonomisk.
VILKA BEHOV SKA STYRA?
Det är problematiskt att helt bortse från varors och objekts sociala
mening och symbolvärde. Och begrepp som “faktiska behov” varierar
naturligtvis. Men kapitalismens förbundenhet med valfrihet är rena
amsagan. I en tid då det byggs köptempel till företaget Apple och då
varenda människa går omkring med en Michael Kors-väska är det
lätt att tro att vi redan lever i en planekonomi. En planekonomi som
ställts in på att uteslutande producera telefoner med halvätna frukter
på. Det var inte Stefan Löfven, utan Michael Kors som la vår senaste
femårsplan.
Att omdana samhället via ekonomin är en basal marxistisk utgångspunkt. Även Margaret Thatcher slog fast: “Ekonomi är metoden. Syftet är
att förändra hjärtat och själen”. Socialismens föresats, det jämlika samhället,
kommer inte att komma till skott såvida vi inte erkänner behovet av
en helt och hållen politiskt styrd ekonomi. Att språka för en planerad
ekonomi handlar inte om att leverera 550 000 skördetröskor eller
1 100 000 lastbilar. Det handlar om att återta vår rätt till att vara politiska
subjekt, och inte enbart konsumenter. Att valla ekonomins får in i det
demokratiska samtalets fålla. Att beröva ekonomivetenskapen (i den
mån det alls är någon vetenskap) mystikens slöja. Och kanske framför
allt att göra upp med idén om att det är vår köpkraft som ska avgöra
vad vi äter, vilka kläder vi har, vårt hälsotillstånd samt var och hur vi bor.
En planerad ekonomi är också en feministisk ekonomi. Fördelningspolitik
är feministisk politik. 43 miljoner människor i EU har inte tillräckligt
att äta. Bland världens fattigaste människor är flickor och kvinnor
överrepresenterade. En planerad ekonomi med makt att styra produktionen
och fördelningen, med förmåga att identifiera behov och med
möjlighet att riktas till formgivningen av det jämlika samhället skulle
29
vara en stor feministisk reform. Det vore vulgärmarxistiskt att
förmoda hur det patriarkala samhället skulle upphöra i och med
en socialistisk ekonomi. Manssamhället avskaffar man inte så lätt.
Kulturbeteenden är ökänt svåra att förändra. Men den ekonomiska
politiken måste göra vad den kan.
Nedskärningsparadigmet som har härskat i en tredjedels sekel har
drabbat kvinnor i absolut störst utsträckning. Vem är det som får
springa tillbaka till köket och föda barn i en kastrull eftersom barnbördshusen lägger ned? Vem arbetar i de vård- och omsorgsyrken
som särskilt drabbas av karensdagen? Vem är det som går ned i
arbetstid för att vårda gamla mamma när den offentliga sektorn
stympas? Vem knäcker ryggen i vården och omsorgen samtidigt som
hon ständigt får höra hur hon utgör de tärande offentliga utgifterna?
PLANERA FÖR KLIMATET
Vi befinner oss i en skälvande klimatkris. Vår ekonomi är i krig mot
planeten, mot den ekologiska mångfalden och mänskligheten. Det
finns en direkt motsättning mellan hållbarhet och kapitalism. De enda
gångerna som utsläppen har minskat under modern tid har varit under
ekonomiska sammanbrott eller djupa depressioner. Men vänstern måste
akta sig för att högmodigt anta att denna kris av ren nödvändighet
kommer att breda vägen för en våg av socialistiska sympatier. Slavoj
Žižek skriver att “en omfattande miljökatastrof behöver inte betyda
att kapitalismen sätts ur spel, tvärtom kan en sådan katastrof blåsa
nytt liv i kapitalismen. Nya och hittills okända investeringsmöjligheter
kan öppnas upp”. Tidigare har vi sett hur kriser banar väg för
högerrevolutionära rörelser. Socialismen måste ta initiativet om den
vill äga framtiden.
Lösningen på klimatkrisen är inte teknologisk. Den är ekonomisk.
Genom en planerad ekonomi som finansierar hållbarhet på bred front
kan vi möta mänsklighetens hittills största utmaning. Ett koordinerat
och demokratiskt omdöme måste planera produktionen. Investeringar
i hållbar stadsplanering, i kollektivtrafik och i grön energi måste till,
liksom en förkortning av arbetstiden. Ju mer du tjänar, desto mer
30
konsumerar du. Att ersätta löneökningar med kortare arbetstid skulle
innebära en långsiktig minskning av resursförbrukningen. Det krävs
också en omställning av jordbruket med respekt för naturliga kretslopp
och med fokus på mark- och energieffektiv föda. Köttindustrins
ohemula förbrukning av fosfor, markyta och vatten är katastrofal.
Enligt FN är vår industriella djurhållning det enskilt största upphovet
till växthusgasutsläppen och minskningen av vår biologiska mångfald.
EN ANSVARSLÖS MARKNAD
Marknaden kommer aldrig att ta tillräckligt stora gröna initativ,
eftersom de smutsigaste industrierna utgör och är förbundna med
otroligt stora ekonomiska intressen. Lisa Gålmark skriver: “Klimat
och kapital kolliderar. Rädda klimatet och den nuvarande ekonomin
krisar. Rädda nuvarande ekonomi och klimatet rämnar”. Mellan 2001
och 2010 drog de fem största oljeföretagen in 900 miljarder dollar i ren
profit. I USA blir man dömd för terrorism – en oerhört laddad term
– om man på något sätt ger upphov till ekonomiska störningar för
ett företag som handhar djur, enligt Animal Enterprise Terrorism Act
från 2006. Den gamla ordningen är alltför lönsam för att storbolagen
ska överge den.
I dag lever vi inte i något bristsamhälle. Tvärtom har vi mer tid och
mer pengar än någonsin tidigare. Mellan 2006 och 2011 försvann
450 000 jobb i Sverige på grund av automatisering och ny teknik.
Det är bra. Teknikutvecklingen har befriat människan från enahanda,
slitsamma och tunga uppgifter i produktionen. En reform med sikte
på arbetstidsförkortning ligger helt rätt i tiden. Utmaningen är att
låta alla få ta del av det överflöd som skapas. En av lösningarna är en
offensiv fördelningspolitik. Men det räcker inte. Vi behöver ett helt
nytt ekonomiskt paradigm. Efter trettio år av kris förväntas vi fortfarande
att tro på den här ekonomin. Men ekonomin är inte i kris, det är
ekonomin som är själva krisen. Det är dags för ett system som tar
hänsyn till människa och miljö. Den exakta utformningen av ett
sådant system får vi pröva oss fram till, reform för reform. Huvudsaken
är att vi börjar skissa på det redan nu.
Ludvig Fahlvik, SSK
31
LIBERAL EKONOMI OCH
HUR DEN TRYCKER NER
ARBETARE
MARINA FRANSSON
”Att bidragsfuska är fel. Att skattefuska är fel. Samtidigt finns det en
stor moralisk skillnad. Den som skattefuskar undanhåller pengar som hen
tjänat – den som bidragsfuskar tar pengar som andra tjänat och sedan
betalt i skatt.”1
Rasmus Törnblom, förbundsordförande Moderata ungdomsförbundet
Det har skett en universalisering av liberalismens marknadsekonomiska
system som den optimala formen av samhälleligt styre. Idag är det
tack vare borgarnas RUT- och ROT-avdrag som fler människor har
jobb. Det är alltså inte överklassen som får bidrag för att andra ska
genomföra jobb åt dem. Det är tack vare borgarna som du ser hur
mycket pengar du har ”tjänat” varje år genom jobbskatteavdragen. Det
är alltså inte så att din chef har blivit relativt rikare och du relativt
fattigare på grund av dessa avdrag.
Detta är en passiviserande ideologi. Mina företag görs för mig själv
(hurskulle en annars kunna agera?), men får konsekvenser på andra
människor. Dessa konsekvenser tar sedan formen av någonting från
mig och mitt liv avskilt. Det är inte vårt ekonomiska system som sådant
1 Törnblom, Rasmus (2016-04-13). ”Sossarna klagar på skattesmitare - men nämner
inte sitt eget bidragsfusk”. Nyheter24. URL: http://nyheter24.se/debatt/839208-sossarna-klagar-pa-skattesmitare-men-namner-inte-sitt-eget-bidragsfusk
32
som ger upphov till misär i andra delar av världen, det är inte vårt
ekonomiska system som sådant som ger upphov till klassskillnader i
våra egna samhällen. Det är i andra delar av världen en fråga om styren
som inte assimilerats i den rätta världen (den marknadsekonomiska),
det är inom samhällets gränser en fråga om människor som inte tagit
till vara på sina liv, sina chanser.
I liberalismen betalar vi endast skatt för att jag skall kunna få sjukvård,
infrastruktur, kommunikation et cetera. Aldrig för att höja nivån för
hela samhället. Liberalismen är ett tävlingssamhälle för de som inte
växt upp i förhållanden där det sociala spelet gjorts tydligt för dem
eller för de som inte växt upp i förhållanden där handlingskraftighet är
allrådande, där ”ensam är stark”, där ekonomisk trygghet inte är en lyx.
Det är ett tävlingssamhälle för de som orkar tävla och stänger ute dem
som inte lever för marknadens krav på tillgång och efterfrågan. Det är
också ett samhälle som garanterar sociala fobikers, blyga människors
och deprimerade människors existens.
“När Alliansregeringen 2007 började bekämpa bidragsfusket som den förra
socialdemokratiska regeringen tillåtit löpa amok uppgick bidragsfusket för
bostadsbidrag, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukpenning och assistansersättning till nära 12 miljarder kronor.”2
Enligt Törnbloms resonemang bör hela Sverige äntligen ha kommit
till insikt om det marknadsekonomiska framgångsreceptets universella
applikationsmöjligheter. Det svenska samhället utmålas här som en
rakt uppåtgående rörelse från ett förlegat socialistiskt då till ett allomfattande liberalistiskt marknadsekonomiskt nu. Vi bör alltså lägga
alla nutida meningsskiljaktigheter om politisk ekonomi åt sidan, för vi
vet ju att Alliansregeringen och dess liberalistiska marknadsekonomi
fick ordning på bidragsfusket.
Skattefuskaren (vem som helst på gatan som”undanhåller pengar
som hen tjänat” enligt Törnblom) och bidragsfuskaren (boven som
”tar pengar som andra tjänat och sedan betalt i skatt” enligt samma
2 Ibid.
33
Törnblom) flyter dock ihop. För även skattefuskaren tar pengar som
andra har tjänat och sedan betalt i skatt genom att hen får tillgång
till infrastruktur, får vård och får skolgång åt sina barn – välfärd som
byggts upp kollektivt av samhället genom skatt för att höja nivån för
just hela samhället där alla bidrar efter förmåga.
För liberalerna betyder jämlikhet makt över sin ekonomi, makt över
sin framtid och så vidare. För liberalerna betyder jämlikhet privat
företagande på en ”gemensam” marknad. Liberalerna vill sänka skatter
för att den som betalar skatt ska få mer pengar, inte samhället i stort.
Liberalerna har nu infört betyg redan i årskurs 6 för att verkligen
garantera att individerna lär sig att livet är en tävling. Men hur många
är det inte som ger upp på grund av betygkraven i skolan, som lär sig
att vetande och intresse betyder ingenting? Vad som betyder någonting är att du har lärt dig skolans spelregler.
Marina Fransson, GSHF, Libertas redaktion
34
SOCIALDEMOKRATISK
EKONOMISK DEMOKRATI
MAGNUS NILSSON
Den ekonomiska demokratin är en fråga som arbetarrörelsen diskuterat
sedan partiets bildande, ofta i samband med den övergripande
debatten om demokratins räckvidd. Att demokratin skulle genomsyra
hela samhället från allmänna val till arbetsplatsen var en självklarhet
för tidiga socialdemokrater och socialister, men demokratiseringen
visade sig också mer problematisk inom vissa delar och de politiska
riksdagsmajoriteterna omöjliggjorde många reformer helt.
Den kanske livligaste debatten fördes under 20-talet och sedan åter
på 70-talet. Först mellan Ernst Wigforss, Richard Sandler och Gustav
Möller som under såväl partikongresser, i riksdagen och interna partitidningar debatterade demokratins tre delar; den politiska, sociala
och ekonomiska demokratin. Den politiska demokratin vann sin
tydligaste seger i samarbete med liberalerna vid införandet av allmän
rösträtt för män och kvinnor. Den sociala demokratin skulle visa sig
införlivas i och med välfärdsstatens uppbyggnad under efterkrigstiden
men den ekonomiska demokratin fick aldrig en lika självklar konkretisering även om debatten kring den var minst lika aktiv som för de
två andra demokratiformerna.
Under 60- och 70-talet drev framförallt LO på för de löntagarfonder
som tillslut motvilligt infördes av den socialdemokratiska regeringen
ledd av Olof Palme. Dock blev aldrig löntagarfonderna det successiva
övertagande av näringslivet som förespråkarna hade hoppats utan
bidrog som mest till att bygga grunden för det omfattande pensionssparande som idag finns inom LO/TCO-kollektivet.
35
Trots det är diskussionen om ekonomisk demokrati något som ständigt
återkommer och under våren 2016 antog Stockholms arbetarkommun
ett program för ekonomisk demokrati. Detta är en förkortad text som
bygger på det programmet.
VAD SÄGER HISTORIEN?
Under 20-talet utvecklades Socialdemokratin i Sverige från sin
relativt dogmatiska hållning som i likhet med socialistiska partier runtom
i Europa krävde omfattande socialisering av produktionsmedlen till att
framhålla att riktningen mot en jämlikare fördelning av resurserna i
samhället var det centrala, oavsett ekonomisk modell för att nå dit. På så
sätt öppnades vägen för den välfärdsstat och blandekonomi som tillåtit
en öppen marknadsekonomi att samexistera med tydligt omfördelande
inslag, något som många ser som svensk socialdemokratis kännetecken.
Trots denna omsvängning så fanns det stora delar av arbetarrörelsen
som fortsatte kräva förstatliganden och snabba socialiseringar. För att
bemöta detta ledde främst Ernst Wigforss och Gustav Möller en rad
utredning om alternativa vägar att kontrollera produktionsmedlen.
Slutsatserna blev tre alternativa vägar till en ekonomisk demokrati:
socialisering, konstitutionell socialism och industriell demokrati.
Socialisering eller förstatligandet mötte som tidigare nämnts starkt
motstånd, främst av realpolitiska skäl såsom bristande parlamentariskt
stöd och de enormt kostsamma och ofta impopulära lagändringar detta
skulle innebära. Socialiseringen brukar inom statsvetenskap också
benämnas den marxistiska traditionen på grund av sitt fokus på statligt
ägande snarare än de individuella arbetstagarnas inflytande över sin
arbetsplats. I denna tradition är det kollektiva ägandet viktigare än de
demokratiska aspekterna.
Konstitutionell socialism blev i praktiken den politiskt framkomligaste
vägen och gick i korthet ut på att bortse från ägandeform och istället
med beskattning och juridik kringskära kapitalägandet till den grad
att ägandet i sig förlorar sin maktposition i samhället. På så sätt
möjliggjordes att privat ägande och marknadsekonomin fortlevde
36
men att fokus lades på regleringsdiskussioner. Helt enkelt ett sätt att
försöka reglera bort kapitalismen men behålla marknadsekonomin.
Den sista varianten som förespråkades av främst Ernst Wigforss,
industriell demokrati, är den tradition som ligger närmast den syndikalistiska
rörelsen som var stor inom vissa fackföreningar på 20-talet. Syftet
med industriell ekonomi formuleras bäst av Wigforss själv:
”Med industriell ekonomi menas här idéen, att de som arbeta, med hand
och hjärna, i de ekonomiska företagen, skola ha största möjliga inflytande
över dessa företags ledning, största möjliga frihet att ordna sina egna
arbetsförhållanden, största möjliga ansvar för produktionens fortgång och
förkovran.”
Ernst Wigforss, skriften ’Industriell ekonomi’ från 1920.
I grunden handlar det alltså om att löntagare på en arbetsplats eller
i sin fackklubb tar kontroll över sina egna arbetsförhållanden och
ägandet.
UTREDNING SOM RANN UT I SANDEN
Debatten om dessa tre vägar pågick under hela 20-talet och en enormt
omfattande socialiseringsutredning tillsattes med hopp om att lösa
frågan. Men utredningen, som tillsattes av Hjalmar Branting under
hans första regering, infriade aldrig vad den lovat utan istället dog
debatten under 30-talets början. Först i och med 60-talets diskussion
om löntagarfonden så tog den återigen fart.
Debatten om löntagarfonderna startade egentligen som en debatt
kring svenska företags övervinster under 60-talet. En växande grupp
inom LO kände under 60-talet att den svenska exportindustrin
gynnats oproportionerligt av den förda solidariska lönepolitiken
som höll tillbaka löneanspråken för stora delar av de anställda inom
exportindustrin. Resultatet blev en skiss på löntagarfonder som
presenterades 1975 och årets därpå klubbades på LO-kongressen.
37
Syftet från början var alltså att återföra delar av företagens vinster
till löntagarna och inte att styra företagen i sig. Men under 70-talet
radikaliserades debatten och löntagarfonderna förändrades till en
metod för att successivt socialisera industrin och placera det aktiva
ägandet i fackets händer. Något som av förklarliga skäl gjorde
näringslivet rasande.
Även delar av Socialdemokraterna ansåg att detta var ett brott mot
den tradition av konstitutionell styrning och juridisk kontroll av
näringslivet som gällt fram tills dess. Den efterföljande debatten
resulterade i att den antagna lagen om löntagarfonder 1983 var
kraftigt försvagad i jämförelse med LO:s originalförslag. Lagen
kom heller aldrig att leda till något större maktförskjutning inom
industrin utan istället förblev ägandet begränsat och passivt fram till
dess avskaffande under regeringen Bildt 1992.
Vi socialdemokrater har dominerat svensk politik under 1900-talet
och såväl den politiska liksom den sociala demokratin har på många
sätt realiserats. Och även om det givetvis finns mycket kvar att utveckla
inom välfärden så är samhället i grunden ett helt annat än i början av
förra seklet.
Samtidigt har globalisering, EU-inträde och ett alltjämt hårdare
klimat av internationell konkurrens gjort att politikens räckvidd i
många avseenden har begränsats. Möjligheten för ett enskilt land
att föra ett helt väsenskilt ekonomiskt system riskerar att bli mycket
kostsamt för medborgarna.
DE LÖNTAGARÄGDA FÖRETAGEN
Frågan är alltså vilken form av ekonomisk demokrati som idag
är möjlig. Efter att historiskt ha förkastat såväl socialisering av
företag liksom den mer radikala formen av breddat ägandet igenom
löntagarfonderna så kvarstår främst två alternativ. Ernst Wigforss
ursprungsidé om industriell ekonomi – så kallat löntagarägande
– eller möjligheten att låta facken ta en aktivare ägareroll i sina
pensionspengar. Jag ska här fokusera på det första alternativet.
38
Att låta enskilda löntagare ta kontroll över sina egna företag kan tyckas
ligga väl i en tidsanda då individens frihet och egenmakt värderas högt.
Men tanken att löntagare själva ska ta kontroll över sina arbetsplatser
har alltid mött hårt motstånd från såväl höger som vänster. Från höger
ifrågasätts arbetstagarnas förmåga att styra och göra nödvändiga,
och ibland smärtsamma, prioriteringar i företaget. Samtidigt kan det
tyckas något absurt att demokrati skulle fungera för att styra stater med
hundratals miljoner invånare men inte klara av en företagsstruktur.
Tvärtom har demokrati ofta förvånat många statsvetare med att vara
både snabbare och effektivare än de någonsin anat. Även faktiska
exempel på löntagarägda företag i framförallt USA har visat att de är
minst lika effektiva som sina privatägda alternativ.
KRITIK FRÅN VÄNSTERN
Från vänsterhåll har kritiken främst varit att ett enskilt ägande av
sin arbetsplats kommer att skapa egoistiska löntagare som vägrar
samarbeta solidariskt med löntagare från andra företag. För att
använda en marxistisk analys så skulle löntagarägda företag inte i
grunden förändra kapitalismens strukturer och som konsekvens skulle
löntagare bli vinstmaximerande företagare som tvingades ställa sina
egna jobb mot andras.
Och visst finns det en sanning i detta, en liknande demokratisk
struktur som kan kritiseras med samma argument är bostadsrätten.
Bostadsrättsföreningar innehar förvisso kontroll över sin egen fastighet
men det finns också många exempel då man som fastighetsägare
motarbetar sådant som skulle kunna sänka värdet av fastigheten
även om det vore till gagn för hela området eller till och med staden.
Egenintresset riskerar att ställas före det gemensamma när ägandet tas
över.
Men även om löntagare riskerar att ställas mot varandra så finns det
likväl starka omfördelningsskäl att överväga löntagarägda företag. En
större spridning av ägandet skulle innebära att dagens övervinster
fördelades jämlikare mellan en större grupp individer och inte
riskerade att som idag koncentreras runt ett fåtal superrika.
39
Den absolut giftigaste invändningen mot ekonomisk demokrati
och löntagarägda företag är att det inte skulle fungera. Nödvändiga
effektiviseringar och nedskärningar kommer inte genomföras och
företagen kommer helt enkelt att gå i konkurs. Detta påstående
verkar dock vara taget ur luften. Inte minst i USA är en betydande
del av företagen löntagarägda. I Sverige är det ovanligare, men trots
det finns intressanta exempel såsom exempelvis Handelsbanken.
Handelsbankens största ägare är en stiftelse som ägs av bankens
egna anställda. Intressant att konstatera här är att Handelsbanken
är den banken som klarade sig bäst i den ekonomiska krisen på
90-talet, aldrig har sagt upp personal och ligger lägre än de andra
storbankerna i storleken på bonusar till sina chefer.
MODERNT FÖRETAGANDE
Mycket forskning inom företagsekonomi har också visat att dagens
företag i växande utsträckning är beroende av att deras anställda
har ett stort engagemang, kreativitet och egen drivkraft. Enligt
undersökningar gjorda på löntagarägda företag är det just dessa
egenskaper som sticker ut bland de anställda.
Viljan att påverka sitt arbetsliv, behoven av jämlikare fördelning
av företagens vinster och ekonomins krav på högre kreativitet och
effektivitet från de anställda sammanfaller till ett läge då tanken på
det löntagarägda företaget känns mer realistisk och nödvändigt än
någonsin förr. Däremot ska vi inte luras att tro att en mer löntagarägd
andel företag per automatik skapar ett rättvist samhälle. För det krävs
en kombination av olika ägandeformer, en aktiv reglerande stat och
ett omfördelade välfärdssamhälle. Men löntagarägda företag är trots
det en viktig pusselbit på vägen till det samhälle vi söker. Det ligger
därför i såväl socialdemokratins liksom samhällsekonomins intresse
att frågan diskuteras vidare.
Magnus Nilsson, tidigare ordförande för S-studenter, kommunikationschef
Olof Palme international center
40
EKONOMISK DEMOKRATI
– EN FEMINISTISK
REVOLUTION?
FRIDA GUNNARSSON OCH KLARA LARSSON
Kapitalismen slår hårt mot kvinnor. Kvinnor har lägre löner, arbetar
mer deltid och är i högre utsträckning sjukskrivna på grund av fysiskt
och emotionellt belastande jobb. Kvinnor har svårare att klättra
på arbetsmarknaden och leva ut sin fulla förmåga. Den dubbla
bestraffningen i att inte få högre lön för att man säkert kommer bli
mamma snart, och sedan höjs ögonbrynen för att barnet istället är
hemma med pappan. Allt detta leder sen fram till en så usel pension
att raggning på ålderdomshemmet är det enda rådet samhället kan
ge. Det sägs att inför lagen står vi lika, men mellan oss kvinnor och
den står de privata aktörerna med kapital.
LIKA LÖN OCH MER MAKT
Ekonomisk demokrati på arbetsplatserna skulle troligtvis leda till
att många av de problem som existerar i det kapitalistiska systemet
upphör. Då lönerna bestäms på demokratisk väg är det sannolikt
att löneskillnaderna mellan kvinnor och män skulle försvinna. Då
den interna demokratin innebär att varje anställd får en enskild
röst skulle de, oftast män, som innehar maktpositionerna inom ett
företag inte kunna premiera sina manliga kollegor på samma sätt.
Könsfördelningen inom ett företag som helhet är ofta mer jämlik än
om blicken enbart riktas till den yttersta toppen.
I den ekonomiska demokratin skulle kvinnorna få mer att säga till
om, vilket skulle eliminera det ojämställda förhållandet vi ser idag.
Det är vidare inte troligt att männen skulle vara lika överrepresenterade
41
på höga positioner inom ett företag. Det kollektiva beslutsfattandet
skulle medföra att den mest meriterade och kompetenta personen
i högre utsträckning rekryterades till rätt post. Den anställda som
förtjänar att få en chefsposition skulle röstas fram, oavsett om hen är
kvinna eller man. Det skulle heller inte spela någon roll om den kvinna
som föreslagits som ny chef snart skulle inleda sin föräldraledighet,
hälften av personerna med beslutanderätt inom företaget delar då
samma upplevelse. Ett företag som styrs demokratiskt skulle följaktligen
kunna leda till att det inte råder några osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män samt att maktutjämning sker inom företag.
EKONOMISK DEMOKRATI MOT SEGREGATION
Arbetsmarknaden i det kapitalistiska systemet är även extremt könssegregerad, speciellt i Sverige. Kvinnodominerade yrken nedvärderas
konstant. Lönerna är lägre och deltidsanställningarna är fler. Om
ekonomisk demokrati rådde i högre utsträckning i samhället skulle
den här snedvridningen troligen korrigeras. Kvinnligt kodade områden,
så som omsorg och vård, skulle inte graderas lägre än de mer manligt
kodade områdena, så som ekonomi och industri. Ekonomisk demokrati
skulle därför kunna generera en möjlighet för samhället att stanna
upp och reflektera över vad som verkligen är viktigt. Är det att få en
bra vård på sjukhuset eller är det att placera pengar i rätt fonder? Som
ett led i den omvärderingen utjämnas löneskillnaderna mellan olika
arbetsfält och heltid blir regel snarare än undantag. Detta till fördel
för de kvinnodominerade sektorerna då lönerna och pensionerna höjs.
Samtidigt som ekonomisk demokrati kan innebära fördelar, kan även
nackdelar existera. Ett kapitalistiskt system förstärker patriarkatet
och vidmakthåller förtryckande strukturer. Dock så existerar dessa
strukturer oberoende av det ekonomiska systemet, då de har sin
grund i maktförhållanden. Ett sådant förtryck är det internaliserade
kvinnohatet.
Det finns rotat hos både män och kvinnor och kan ta sig uttryck när
en grupp ska fatta beslut. Maktpositionerna skulle i vissa fall kunna
fortsätta delas ut till de män som kan snacka sig till det. De män
42
som har förmågan att övertyga lyckas ofta övertala både män och
kvinnor om att de har det bästa argumentet eller är de bäst lämpade.
Hela våra liv levs inte på arbetsplatsen, liksom patriarkatet, rasismen,
homofobin och funkofobin inte bara finns där.
Med det sagt så kan det konstateras att de potentiella fördelarna
överväger nackdelarna. Det kapitalistiska systemet lyckas
uppenbarligen inte utjämna de skillnader som finns mellan könen
och de enda nackdelar som kan uppstå på det demokratiskt styrda
företaget är de som redan existerar i det befintliga samhället. För
snart hundra år sedan införde vi allmän och lika rösträtt. Sedan det
infördes har samhället sakta men säkert gått åt rätt håll. Är det inte
dags att det andra könet får vara med och bestämma om kapitalet
också. Kapitalismen har fått oräkneliga chanser. De är slut nu. Det är
dags att testa något nytt.
Frida Gunnarsson och Klara Larsson, Laboremus och SSU Upplands
feministiska nätverk
43
FEMINISM. EKONOMI.
DEMOKRATI.
MALIN DAHLBERG
Det klassiska citatet från franska revolutionen ”Liberté, egalité, fraternité”
som på svenska betyder frihet, jämlikhet och broderskap har senare tid
definierats som frihet, jämlikhet och solidaritet. Skillnaden är markant och väldigt viktig. Därför att parollen inte bara riktar sig till
priviligierade (vita) män. Samhället ska vara till för alla oavsett kön,
etnicitet, sexuell läggning, ålder, klass, samt fysiska och psykiska
förutsättningar. Friheten för människor att göra egna val bygger på
ett jämlikt samhälle där solidaritet gentemot alla är en viktig del.
Feminismen är ett viktigt verktyg för att uppnå detta. Feminism handlar
om just jämlikhet, solidaritet mot medmänniskor och friheten att ta
egna beslut. Idén om marknadsekonomin bygger på att människor är
fria att köpa vilka produkter och tjänster de vill utifrån kvalitet och
behov. I praktiken däremot finns det stora multinationella företag
som tjänar mycket pengar på att människor konsumerar deras
produkter och tjänster. Vinsterna delas ut till företagens redan rika
ägare så att de blir ännu rikare.
DEN OJÄMLIKA MARKNADEN
Marknadsekonomi är inte ett jämlikt system, då det gynnar vissa
grupper i samhället på bekostnad av andra grupper. Om vi ska uppnå
ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle måste det finnas en rättvis
ekonomisk fördelning mellan kvinnor och män. Ett jämlikt samhälle
handlar givetvis om så mycket mer än en jämn ekonomisk fördelning
mellan könen. Det finns andra maktstrukturer som måste raseras,
som till exempel ojämlikhet på grund av etnicitet, sexuell läggning
44
och klass. Den här texten kommer dock att fokusera på en jämlik
ekonomisk fördelning mellan kvinnor och män.
DEN OJÄMSTÄLLDA MARKNADEN
Marknadsekonomin bidrar inte per se till en jämn ekonomisk
fördelning mellan kvinnor och män, snarare tvärtom. I ett ekonomiskt
system som hela tiden baseras på konkurrens finns lite utrymme att
värdesätta funktioner som håller samhället levande. Kvinnor är den
dominerande gruppen i yrken som undersköterskor, personliga
assistenter, sjuksköterskor, barnskötare samt förskole- och grundskolelärare (Statistiska centralbyrån, På tal om kvinnor och män - Lathund
om jämställdhet 2014, s. 64). Utan dessa yrkesgrupper skulle samhället
inte fungera.
Vem ska ta hand om dina mor- och farföräldrar och dina föräldrar
när de blir gamla? Vem ska ta hand om din rullstolsburna syster eller
din kusin som har Downs syndrom? Vem ska passa dina barn och
lära dem att läsa, skriva och räkna när du själv är på jobbet? Och vem
har tagit hand om dig, och kommer att ta hand om dig när du blir
sjuk eller gammal? Tack vare kvinnor och män som jobbar med dessa
viktiga samhällsfunktioner finns det utrymme för dig att jobba med
andra saker. Det bidrar till ökad välfärd genom skatteintäkter från
personer och företag.
Utan dessa yrkesgrupper skulle du och/eller en eventuell partner vara
tvungen att ta hand om barn, föräldrar och andra släktingar. Det
innebär att färre människor skulle kunna yrkesarbeta och därmed
skulle samhället få färre skatteintäkter. Det skulle helt enkelt bli en
ond cirkel där nya tankar och idéer blir begränsade på grund av att
människor blir alltmer upptagna av att få vardagen att gå runt. Istället
för att ge individen friheten att bestämma vad hen vill jobba med i
samhället, skulle den egna familjen vara viktigast för att klara sig.
Det är ofrånkomligt att vi skulle få ett mindre humant samhälle där
människor skulle fara illa på grund av att familjen inte kan ta hand
om dem eller för att familjen begränsar dem. Det skulle vara som att
45
åka tillbaka i tiden. Utan solidariteten från kollektivet skulle individer
inte kunna utvecklas och vara med och bidra till ett bättre samhälle.
I en demokratisk och feministisk ekonomi premieras viktiga samhällsfunktioner, såsom vård, omsorg och utbildning. Till skillnad mot
marknadsekonomi där det viktigaste verkar vara att hjälpa redan
rika människor att ”skatteplanera” samt ge utdelning till redan rika
aktieägare, skulle en demokratisk ekonomi kunna lägga ekonomiska
resurser på funktioner som verkligen håller samhället uppe. Eftersom
många kvinnor jobbar i de yrkesgrupperna skulle det leda till en
jämlikare ekonomisk fördelning mellan könen.
RÄTTVISA LÖNER
Ett jämlikt samhälle där invånarna visar solidaritet mot sina
medmänniskor ger individerna friheten att ta beslut som är bra för
dem och för samhället i stort. Tillsammans är vi starka, men då behöver
också var och en kunna känna att det hen gör är betydelsefullt för
samhället. Bästa sättet att visa att människor är betydelsefulla är att ge
dem en rättvis lön för det jobb de utför. I dagens marknadsekonomi får
kvinnor som grupp inte det erkännande de förtjänar sett utifrån den
viktiga samhällsfunktion de utgör.
Därför behöver Sverige och världen ändra riktning och införa en
mer demokratisk ekonomi. Vi lever faktiskt inte i slutet av 1700-talet
där friheten, jämlikheten och broderskapet mellan (vita) män är det
rådande idealet, även om en kan tro det när en ser vita män stå och
förklara varför andra rika vita män gör allt för att undgå skatt och
bidra till samhället. Nej, jag vill leva i ett samhälle där vi tar hand om
varandra och där de ekonomiska resurserna fördelas jämnare mellan
alla människor.
Malin Dahlberg, USHF, Libertas redaktion
46
VI SKA PRATA
EKONOMISK DEMOKRATI
ALEXANDER PETERSSON
Debatten om ekonomisk demokrati har allt för länge varit lågmäld
och tyst. Frågan handlar i grunden om alla människors lika värde
och om vi i vårt samhälle och vår tid ska kunna få uppleva demokrati
på riktigt. Det är också på tiden att diskussionen om ekonomisk
demokrati flyttar ut ur socialistiska källarlokaler i förorten och börjar
pratas om i den offentliga debatten.
Löntagarfondsdiskussionerna tog Landsorganisationen (LO) ett
väldigt stort ansvar för. Fondidén om att genom att successivt utöka
ägandet i företagen överta produktionen och bestämmanderätten över
denna var en offensiv idé. I dagens diskussioner – när de väl förekommer – luftas ofta utökat löntagarinflytande i företag och kooperativt
ägande. Problemet med dessa idéer är dock att de i grunden inte berör
syftet med den ekonomiska demokratin: Nämligen att göra upp med
de kapitalistiska produktionsförhållandena.
VAD ÄR DET VI SKA PRATA OM?
Ekonomisk demokrati handlar om att förändra makten över produktionsmedlen i samhället och att överlåta beslutanderätten till alla som
produktionen rör, det vill säga folket. Genom åren har vi haft många
goda idéer men av någon anledning har idéproduktionen nu avstannat.
Ett stort ansvar för detta bär självklart hela den breda arbetarrörelsen
och även idag borde LO spela en central roll för att driva idéskapandet
vidare för hur vi kan överföra den privatkapitalistiska produktionen i
gemensam ägo då man samtidigt är representant för de breda arbetargrupperna i landet och bör främja en idédebatt som gynnar dessa
grupper.
47
Den ekonomiska demokratin kan skapas på olika sätt. Löntagarfonder är innovativt. Offentliga socialiseringar är ett annat sätt. Överhuvudtaget bör vi på allvar diskutera en utvidgning av den offentliga
sektorn. Under Statsanställdas förbunds kongress 1973 menade Olof
Palme i ett tal att ”vi ska bygga ut den offentliga sektorn, och därmed
skaffar vi fler jobb. Det är avgörande för om vi ska kunna fortsätta
att öka sysselsättningen i Sverige.” Det känns idag avlägset att ens en
socialdemokratisk företrädare skulle säga att den offentliga sektorn
måste expandera, trots att det är det som krävs om vi ska få bukt med
dagens skyhöga arbetslöshet.
FLYTTA FOKUS
Att få upp frågan på dagordningen är också att skrämma borgerligheten.
Och det behövs. Borgerligheten har under lång tid kunnat vila ifrån
att försvara sina ekonomiska privilegier och fortsätter på den banan
genom att hellre prata om vad det är för fel på människor med annan
hudfärg än vit.
Om vänstern ska kunna flytta opinionen från den rasistiska agendan
till den verkliga konfliktlinjen mellan arbete och kapital så måste vi
också börja prata om vilka problem som finns på riktigt och sluta
prata om konstruerade konfliktlinjer. Vi kallar oss socialister, men i
vårt samhälle och den så kallade demokratin har medborgarna inte
ens makten över ekonomin.
Alexander Petersson, Sapere Aude, Libertas redaktion
48
STUDENTINFLYTANDE OCH
EKONOMISK DEMOKRATI
ANTON BERG NIEMELÄ
Ekonomisk demokrati för samman två av den socialistiska arbetarrörelsens viktigaste begrepp. Demokrati handlar om, som Olof Palme
sa det i barnprogrammet Från A till Ö, att: “du och jag, och alla
andra, ska ha rätt att vara med och bestämma i samhället [...] men
också på jobbet och i vardagslivet överhuvudtaget”. De ekonomiska
frågorna är de som handlar om hur vi ska använda våra gemensamma
produktionsmedel och kapital på bästa sätt. Den gemensamma
nämnaren mellan de båda begreppen är beslutsfattandet. Ekonomisk
demokrati kan sägas handla om att alla, på jämlika villkor, ska få vara
med och göra sin röst hörd när de viktiga besluten fattas.
Att vinna makten över beslutsprocessen i samhället är också den
demokratiska socialismens kärna. Under 1970-talet var den ekonomiska
demokratin, arbetarnas rätt att besluta om hur kapital och produktionsmedel ska användas och till vad, en viktig kampfråga för både partiet
och LO-kollektivet. Nu, i början av 2000-talet, har socialdemokratins
krav på demokratisering av samhällsekonomin nästan tystnat helt.
Idag handlar “demokratiutveckling” nästan ensidigt om politisk
representation. Debatten om vår ekonomiska jämlikhet handlar om
fördelning av vinster och produktivitetsökning. Men diskussionen
om hur demokratin ska utvecklas utanför politiken och arbetet,
till exempel i den akademiska världen, har dött. För en rörelse som
byggts på arbetarklassens organisering och bildning är detta en stor
förlust.
49
Den idépolitiska inbromsningen i frågan om demokrati märks inom
högskolan genom studentkårernas urholkning. På lärosäte efter
lärosäte splittras facklig-politiska studentföreningar eller ombildas
till opolitiska representationsposter för enbart studierelaterade frågor.
Inflytandet över vad universitetet ska göra i samhället, och frågan
vad vi ska med ett sådant inflytande till, har flyttats från lärare och
studenter till professionaliserade styrelser, och därmed styrelser
som rekryteras baserat på individuell social kompetens och ickeakademiska meriter, ofta från näringslivet.
LÄROSÄTENAS ORGANISATORISKA UPPDELNING
De senaste decenniernas reformering av högskolans styrning,
framförallt i avseende på hur viktiga beslut fattas, har inneburit
en delning mellan kärnverksamheten och ledningen. Den
organisatoriska delningen mellan verksamhet och ledning medför
också en arbetsdelning i universitetens ekonomihantering. Forskarna
söker forskningsmedel och beräknar vad utbildningen kostar.
Ledningen har i uppgift att föra dialog med politik och näringsliv.
Följaktligen har ledningen börjat intressera sig allt mer för
marknadsföring, internationalisering och lobbyverksamhet.
Arbetsdelningen mellan ledning och institutioner har inneburit
en ökad konfliktyta mellan lärare och ledning. Det handlar om
konflikter i hur forskningsmedel fördelas och vilka utbildningar
som ska få mer pengar. Frågan om universitetens styrning har
länge varit en fråga för förvaltningsforskningen och ofta föreslås en
återprofessionalisering som lösning på konflikten inom akademin.
Men debatten saknar att någon (läs vi socialdemokrater) ställer
frågan: vilken roll spelar studenterna i universitetets styrning?
Högskolans reformering kan beskrivas som att tidigare regeringar,
genom politiska reformer, har konstruerat en utbildningsmarknad.
Systemet grundas i en syn på studenter som utbildningskonsumenter,
som får en utbildningspeng av staten att konsumera på ett universitet
som de själva väljer. Å andra sidan betraktas studenterna också som en
kapitalinvestering för staten – staten lånar ut pengar till oss studenter
50
för att vi ska betala tillbaka ränta och skatt, och vi studenter får högre
lön i framtiden i utbyte. Det nya systemet medför att beslutsfattandets
viktigaste funktion är att skapa en konkurrenskraftig utbildning
och locka studenterna att välja. Utbildningens innehåll och antalet
platser vid universitetet bestäms av ledningen, eller i exceptionella
fall på regeringens initiativ. Och besluten fattas baserat på strategisk
marknadsföring och en visionär uppfattning om framtida samhällsnytta.
STUDENTER SOM KUNDER
I det här ramverket är inte studenterna en del av företaget, så att säga.
Studenterna upphör att vara en del av högskolans organisation och
blir istället kunder. Och när relationen mellan högskola och student
formas som en relation mellan företag och kund sätter det gränser för
vilka metoder att påverka som är tillåtna – kunder har rätt att klaga
och att välja att spendera sina pengar hos någon annan om de inte är
nöjda.
Däremot har kunder ingen rätt att delta i styrelsemöten eller
bestämma över personalpolitiken. Studenternas funktion i systemet
är att fördela statens pengar mellan lärosätena genom att välja vart de
vill köpa sin utbildning - att välja mellan olika utbildningsalternativ
- inte att ha åsikter om vad som ska ingå i utbildningen. På så sätt
har högskolereformerna inneburit att de viktiga besluten flyttats till
ställen där studenternas röster inte finns representerade. Därmed har
även organiserat studentinflytande blivit överflödigt.
Hur kan vi återfå en relevant och demokratiskt förankrad studentrepresentation? Att återinföra ett kårobligatorium verkar ligga fel
i tiden och bryter dessutom mot de mänskliga rättigheterna. Nej,
förändringen måste komma inifrån studentkollektivet. Studenter
är emellertid en heterogen grupp, som saknar tydliga gemensamma
intressen och preferenser. Det har visat sig svårt att väcka engagemang
kring enskilda sakfrågor. Inte minst för att vi sällan pluggar mer än fem
år och stora reformer tar lång tid att genomföra. Tvång är en omöjlig
väg och breda kampanjer kring sakfrågor fångar inte långvarigt intresse.
Vad finns då kvar?
51
Den fjortonde april 2016 höll Förvaltningsakademin ett seminarium om
framtidens styrning på Södertörns Högskola med uppsalaforskaren
Shirin Ahlbäck Öberg. Jag frågade vilken roll studentkårerna har att
spela i framtidens beslutsfattande på våra universitet. Hon svarade:
att skapa fler platser för påverkan. Jag tror att det är en förutsättning
för att lyckas.
VIKTEN AV REELLT INFLYTANDE
Om studenter får möjlighet och ansvar att utveckla sin utbildning
kommer de att engagera sig. Men om det ska vara värt att engagera
sig måste vi studenter få inflytande över viktiga frågor, inte bara
symboliska poster. Vill vi ha ett demokratiskt studentinflytande i
framtiden behöver, först och främst, studenternas representation
i universitetens beslutsfattande organ utvecklas. Det viktigaste är
att demokratin och studentinflytandet byggs in i universitetens
system, så att studentinflytandet görs till ett permanent inslag i
organisationens beslutsfattande.
För det andra måste den nationella politiken och partiets ambitioner
stå tillbaka för studentorganisationerna, och istället solidariskt
verka för att stärka studentkårerna. Demokrati förutsätter att
beslut kan fattas och genomföras. Vill vi ha ett starkt, demokratiskt
studentinflytande vid våra lärosäten får inte ministrar, styrelser eller
kollegier ha ensamrätt på strategiska beslut. Det innebär att politiken
behöver avdela viktiga beslut till studenternas församlingar så att
studenterna får vara med och bestämma – på riktigt.
Anton Berg Niemelä, Laboremus
52
LEIPZIG
53
54
55
56
Olivia Skjöld, SSK, Libertas redaktion
57
LEIPZIG 2
OLIVIA SKJÖLD
Rapport från diskussionen gällande byggandet av ett monument över den
tyska återföreningen i Leipzig, år 2013. Resterna från en systemövergång.
För ungefär tre år sedan befann jag mig i Leipzig, alldeles innan valet
till förbundsdagen. Det var alltså valrörelse, och en kväll besökte jag
en slags utfrågning av de lokala kandidaterna till parlamentet, högst
upp i glaskupolen på Leipziger Volkzeitungs lilla tidningsskrapa i
början av Karl-Liebknecht-Strasse… Och alla de vanliga frågorna
avhandlades förstås, men jag minns särskilt diskussionen om das
Einheitsdenkmal, så det var om det jag tänkte berätta.
Det var nämligen så, att man från statligt håll ville uppföra ett
monument för åtta miljoner euro utanför centralstationen i Leipzig,
över den tyska återföreningen mellan öst och väst. För det var ju
nu en gång just i Leipzig som folket hade gått ut på gatan den där
gången och ropat, att det var de som var folket. Att wir sind das
Volk, och man hade varit så många, att säkerhetspolisen inte vågat
gripa in och man börjat samla sig på torgen även i andra städer, och
till sist hade ju DDR också rasat ihop och det blivit D-mark och
blommande landskap och Solidaritätszuschlag.
Saken var bara den att folket för tjugo år sedan visserligen sagt nej
till kommunismen, men av någon anledning och wie auch immer: de
ville inte heller ha något monument över saken. Det hade kort och
gott och återigen formerat sig ett folkligt motstånd!
58
Till saken hör väl också, att det sedan länge hade planerats för ett
stort monument också i Berlin. Och att det helt visst hade sett illa
ut, att ännu en gång lägga ut pengar på huvudstaden, och inte på
fattiga Sachsen, när det nu faktiskt fanns anledning till det! Ja,
skulle Berlin få ett återföreningsmonument, så borde Leipzig också
få ett, och egentligen kanske till och med ett större och finare än
Berlin – sådana röster hade i alla fall höjts. Berättigade röster för en
fundamentalt god sak, förstås, och plötsligt hade det alltså funnits
en påse pengar också för Leipzig. År 2007 hade det beslutats om ett
bygge.
Och nu och sedan dess gjorde leipzigborna alltså en sak av att man
inte alls ville ha de där pengarna och det där monumentet, för sådan
är väl människan, och hur man än vänder sig, så har man ändan bak.
Vad förstod väl Berlin och väst, om deras erfarenheter och om livet
nu och om DDR? Och nu ville de pracka på dem ett monument, bara
för att förnedra dem! Ja, när frågan kom upp blev stämningen genast
en helt annan än tidigare i vår glaskupol… Den blev tryckt och
irriterad, och politikerna gick som på äggskal.
Låt mig säga redan från början om debatten och om allt som sas sen:
det var en ren antiklimax, det blev egentligen ingenting sagt! Och
när exempelvis Leipziger Volkzeitung refererade samtalet i tryck
dagen efter, så nämndes inte monumentet, utan bara pensionerna och
skatter och sådana saker. Men ett monument är ändå ett monument,
och när man pratar om det, så pratar man samtidigt om andra och
större saker, och hur ofta får vi göra det nuförtiden? Allt är så smått,
och faktiskt: det är smått också i Tyskland och på de flesta håll. Och
är det inte det, då går de som på äggskal, politikerna och vågar inte
annat, eller hur?
Och därför ska jag berätta om debatten om monumentet för åtta
miljoner euro, men jag ska ta det i rätt ordning. Stämningen var
egentligen förvirrad redan från början. Och ni vet att alldeles när
ett offentligt uppträdande eller panelsamtal eller något liknande ska
inledas... Då svävar ju allt på något vis i luften, och scenen och publiken
59
och alla enskilda – vi vet inte var vi har varandra, för en stund. Man
letar kanske efter sin stol, men man gör sig egentligen också beredd på
att plötsligt gå därifrån, och egentligen på vad som helst… Det är helt
enkelt som känsligast just där i början.
Och då, den där kvällen: det allra första som hände var att en av
kandidaterna blev fullkomligt utskrattad av delar av publiken. Det
var det första som hände! Jag vet inte ens varför: jag vet inte vad det
var kandidaten sa, som var så dumt. Hon var från kristdemokraterna,
och hon hade ett sätt att tala… Hon talade i ett slags fumligt stackato
och allt hon sa lät på något vis taktlöst och plumpt. Men det spelar
egentligen ingen roll vad hon sa: hämningarna hade alltså släppt!
Och sedan publiken fått syn på sig och hört sig själv sådär, redan
tidigt, och tyckt om vad den hört, så förblev den liksom ohämmad
och fortsatte att blanda sig i hela tiden och ropa saker.
Och därför att det en stund kändes som om att ikväll kan något
verkligen spåra ur helt, så nickade alla kandidater nästan högtidligt
när det var dags att tala om das Einheitsdenkmal, om monumentet.
Då hade de pratat om löner och arbetsvillkor och videoövervakning
redan, och skällt på varandra. Men nu vägde de allt de sa, och när en
annan kandidat kom med en annan åsikt så lyssnade de allvarligt,
som om det som sas, att det var åsikter de ”hade den största respekt
för”. Man ville inte ”väcka den björn som sov”.
För publiken hade genast rätat på sig när politikerna började prata
om monumentet, och det vaknade något hos den, som inte funnits
där tidigare. Nu var det ju inte så att publiken inte tyckte – det är
jag säker på – att lönerna och arbetsvillkoren och videoövervakningen,
egentligen var viktigare frågor än den här. Att den här frågan på ett
allmänt och egentligt plan var den minst viktiga frågan. Ja, jag är säker
på att de tyckte så, och det fanns ingenting småskuret, över den plötsliga
vakenheten nu och faktumet, att man hela tiden ändå hade väntat på
att prata om monumentet. Men på ett annat, lägre och närmare, plan
var denna fråga om ett enhetsmonument utanför centralstationen
ändå den viktigare frågan, och därför lyssnade man nu med ett annat
slags uppmärksamhet.
60
Och det rörde sig ju sådana storheter i rummet: den folkliga revolutionen
och den lokala identiteten, och hela Tyskland och folkviljan och det
kollektiva minnet. Och öst och väst… Att vad man än säger, under
sådana omständigheter, om ett minnesmärke utanför centralstationen,
så blir det ju en antiklimax. Att vad som än hade sagts, så hade det väl
varit otillräckligt, och när man säger att man vill att politiken ska tala
om de riktigt stora frågorna… Ja, då bortser man naturligtvis från hur
dumt det kommer låta.
Det var miljöpartisten i panelen som fick inleda, och hon var jurist
och hon halvlåg i stolen och var blek. Och hela kvällen hade hon
fastnat i småplottriga resonemang, så att man inte riktigt visste vad
hon tyckte om arbetsvillkoren och om videoövervakningen… Hon
hade inte sagt något ordentligt, utan hela tiden varit jurist. Nej, jag
minns inte ens vad hon sa om minnesmonumentet, men det var
något varken-eller, både-och… Och vi blev förstås oerhört besvikna!
Och socialdemokraten sa att för sin egen personliga del, så hade
hon ingenting emot ett minnesmonument. Men att detta bara
var en personlig åsikt och något hon tyckte för egen del. Att det
bara var därför att det var så beundransvärt vad leipzigborna hade
åstadkommit den där gången för tjugo år sedan, som hon tyckte så,
och inte av någon annan orsak! Hon var fysiker. Satt rak i ryggen,
professorialt, och talade med huvudet lutat några grader för högt
uppåt, som om hon vände sig till en större församling än vår.
Och vänsterpartisten ville bygga en skola för de åtta miljonerna:
det kunde till exempel vara en skola med särskild tonvikt på
samhällsfrågor. Och det vore i själva verket ett mycket passande
minnesmärke över Den Tyska Enheten, sa hon, och inte alls omöjligt
att genomföra. Men det förstod alla som satt där, att det visst var
omöjligt – det var bara en distraktion. Folk började skruva på sig och
klappa i händerna och hojta, bara för förväntningarna inte uppfylldes.
Ingen vågade säga varken ja eller nej, utan alla bara ”förstod
problematiken”.
61
Till råga på allt var moderatorn, som var Leipziger Volkzeitungs redaktör,
en cyniker. Under hela diskussionen om det här minnesmärket satt han
liksom nedvräkt i sin stol. Och han lyssnade med höjda ögonbryn som
att: ”snart får jag väl bryta in och ställa dem mot väggen”. Ibland bröt han
också in som att: ”nu får det väl i alla fall räcka med struntprat!”. Och just
på grund av den förväntan som låg i luften, framstod han som ännu mer
av en cyniker. Han förväntade sig ingenting! När kandidaterna börjat
prata, och gjorde oss besvikna, framstod det ännu mer som om han hade
rätt. Det var tydligt, att han också såg sig som någon, som inte tappade
fattningen, någonsin, och för vem ingenting var heligt.
Vad han hade rätt i? Rätt i att inte hoppas på för mycket. Att inte tro
på något, och allt det där. Han gjorde att publiken hela tiden kände sig
lite löjlig, för att den brydde sig så oerhört om det här monumentet för
åtta miljoner euro, när han ju var en sådan nihilist och gammal räv.
Någon gång under kvällen förivrade han sig nästan i sin cynism och
sitt tillbakalutande och blev rå, utan att det verkade riktigt tänkt så
från början. Han sa till exempel något plumpt om homosexualitet,
och publiken protesterade eller skrattade eller slog ut med armarna.
Men då reagerade han också bara med en axelryckning som att:
”vadårå? Jag bryr mig inte om det heller. Jag bryr mig inte om
något!”. Det var nästan pubertalt, hur han satt där och vräkte sig!
Men mycket av det kandidaterna sa, det betydde ju inte heller något
särskilt, å andra sidan… När socialdemokraten som ju ofelbart skulle
vinna valkretsen sedan, hade sagt sitt, skrapades det med stolarna och
var oroligt och missnöjt.
Det är lustigt, men den enda som egentligen lyckades prata om
monumentet, över den tyska återföreningen mellan öst och väst, på
ett sätt vi var nöjda med – vi leipzigbor, för jag kände mig ju också
som en leipzigbo då! – var det näringslivsliberala fria demokratiska
partiets, FDP:s, kandidat. Fastän det partiet var det minst omtyckta
i Tyskland, och åkte ur parlamentet några veckor senare, och sågs
som ett riktigt roffarparti. Dessutom var han inflyttad från München!
Men han var såsom den där redaktörens fullständiga motsats …
62
Han verkade ta allt på ett nästan barnsligt allvar, och trots allt: vi
tyckte om honom för det.
FDP:s kandidat var egen företagare i något webbaserat, något
i programmeringsbranschen, slätrakad över hela huvudet, och
på fritiden åkte han kajak. Och som person var han verkligen
bottenärlig, på det där sättet som man ofta inte förknippar med
människor som är helt och hållet övertygade om sina egna åsikter.
Man tror att det är sökare av olika slag, som har sådär helt och hållet
öppna ansikten, men mannen från FDP var just bottenärlig och
samtidigt helt och hållet övertygad. Man fick den uppfattningen att
han saknade spärrar, även om han aldrig sa något kontroversiellt.
Vissa mothugg han fick, vissa åsikter, kunde han till exempel helt enkelt
inte acceptera. Han skakade på huvudet med undrande ögon, eller
utbrast tillrättavisande (men i god tro!) att ”nej, men hör nu här!”, när
någon ur publiken skrek något. ”Såhär är det faktiskt!” utbrast han, men
det fanns inget fördomsfullt eller inskränkt över det, inget skådespeleri.
Han bara tyckte så med hela kroppen! Att skatterna var för höga
till exempel, eller om homosexualitet: där han var helt frigjord på ett
självklart sätt. Allt han sa, sa han som om det därmed också verkligen
skulle gå upp ett ljus för de som inte höll med. Ifråga om monumentet
över återföreningen, var han särskilt mån om att inte bli missförstådd…
Han berättade att han var leipzigbo bara sedan tio år. Och att han
visserligen hade förväntat sig, när han först kom hit, att där skulle
finnas ett monument över det tyska återförenandet, precis som det
ju fanns ett minnesmärke över det berömda slaget vid Leipzig. Men
han påpekade också att det ju var tvåhundra år sedan det berömda
slaget vid Leipzig 1813, men bara hundra år sedan minnesmärket
över händelsen sattes upp! Och han sa, att nu ville man alltså uppföra
ett minnesmärke över återförenandet efter bara 25 år. Och han sa, att
”där hade vi nu den historiska dimensionen!”.
Och sen gick han igenom alla turer som hade varit, som för att
”inte lämna något åt slumpen” och för att ”lösa upp alla knutar”.
63
Han talade bekymrat om Berlin, och det tyckte man om att höra
från publikens sida. ”Nu minsann, kommer det fram!”, tycktes den
ropa, fast den kände till allt redan. I Leipzig, sa FDP:skandidaten,
hade det inte tagits något initiativ till ett monument, utan vara i
Berlin. Och han konstaterade, att nu var det alltså så, att idén inte
heller fann något gehör hos leipzigborna. Och att i den fastkörda
belägenhet som man stod inför, bara säga att ”nu har vi pengarna
och måste ovillkorligen genomföra det här”… Att det inte var någon
ideallösning! Och att det var hans åsikt om saken. Detta sade han
mycket allvarligt och mycket övertygat och fick också en hel del
bifall. Nej, han hade en så ärlig uppsyn, att det inte gick att tycka
illa om honom, trots att ju inte heller han hade sagt något särskilt
egentligen.
Efter honom var det kvinnan från kristdemokraternas tur att
”kommentera ärendet”, hon som först av allt hade blivit utskrattad
av publiken. Och hon talade liksom oförskräckt, men liksom ändå
som om hon gick igenom ett överbelamrat rum i dålig belysning,
om de storartade händelserna i Leipzig för tjugofem år sedan
och det tyska återförenandet. Och hon sa att det var tråkigt att
entusiasmen inte alltid hade varit förhanden i staden, och att den
även i stadsförvaltningen och i beredningen av ärendet inte alltid
hade varit förhanden. Hon sa att om det inte hade varit det tidigare
kulturborgarrådet som hade varit ansvarig för beredningen, så hade
nog det hela skötts annorlunda och ”med en större entusiasm”.
Kulturborgarrådet var alltså från ett annat parti.
Sen sa hon att pengarna de tilldelats av Berlin ju var bundna till ett
monument, och att om det inte byggdes något monument, så skulle
pengarna ju bara gå tillbaka till regeringen igen. Hon satt både
hopsjunken och stel samtidigt i fåtöljen, och hon sköt in ett ”äh” hela
tiden mellan allt hon sa. Det var någon i publiken längre bak som
klappade eftertryckligt efter varje inlägg hon gjorde, varje gång…
När vi gick över till en allmän frågestund senare, var det många i
publiken som gjorde principiella ställningstaganden mot monumentet,
64
även om diskussionen alltså varit torftig och intetsägande. Även när
de egentligen ställde frågor om helt andra saker, ville de gärna uttala
sig om saken. Sällan sa de mer än att: det behöver vi inte här, das alles
brauchen wir nicht. Stämningen var högljudd och man avbröt och
hejade på varandra. Jaja…
Hur diskussionen slutade? Den slutade på ett väldigt dumt och
löjligt sätt framförallt! Kanske är det bara därför jag minns alltihop,
och inte på grund av själva sakfrågan: det vet jag inte. Men efter
det, hade vi hursomhelst nått vägs ände, och det fanns inget mer
att tillägga… Det var en mörkhårig kvinna i någon av de mellersta
raderna som begärde ordet… Som sagt, det var bara ganska dumt och
löjligt och en antiklimax alltihop.
För kvinnan reste sig och sa, att när det kommer amerikaner och
japaner till Leipzig, att då vill de ju ha något att titta på, och då vill de
titta på ein Einheitsdenkmal. Att man kan ju inte ha dem springande
i skolorna! sa hon. Att det inte var något fel på att bygga en skola,
men att amerikanerna och japanerna… Att man ju inte kan ha dem i
skolorna, helt enkelt, utan att dem man måste man ha på torgen. Men
det var inte det som kvinnan ville tala om, och hon var egentligen inte
intresserad av monumentet. Hon talade liksom med tveklösheten hos
en övertygad och vidgade blicken för att ta in hela rummet…
Hon sa att hon ville säga något om kameraövervakningen också.
Tidigare hade man talat om övervakning, och hon sa att man ju
kunde spara mycket pengar genom att hålla kamerorna avstängda
”under längre tidsperioder”. Och människorna skulle tro att de var
påslagna, och de skulle inte begå brott, och man skulle spara pengar.
Att härinne tillexempel, i det här rummet, fanns det ju ingen kamera
alls! sa hon och verkade rädd att bli avbruten, men var samtidigt på
något vis inte riktigt medveten om någon av oss.
Och det lät hela tiden som om hon pratade om något annat, högre
och viktigare än vad hon faktiskt sa och folk skrattade men gjorde
ändå försök att dämpa sig och hålla inne.
65
Och när redaktören frågade om hon hade någon fråga till
kandidaterna, så sa hon bara att: ”det är väldigt viktigt det jag har att
säga, jag har något väldigt viktigt att säga”. Och rösten hade en varm,
religiös klangbotten och hon lät nästan upplivad. Och redaktören
såg ut över rummet med en trött min, som om han ville säga: på ett
eller annat vis är alla tokiga, inte bara hon utan allihop, och att han
genomlevt ett helt liv, ett helt liv…!
Och sedan sa kvinnan att man kunde läsa hennes tankar, och att man
inte behövde en kamera för att läsa hennes tankar… När publiken
blev ljudligare så talade hon högre, och sa att hon ”inte ville att detta
skulle hållas hemligt längre, eller förtigas”.
Moderatorn, som ville verka oberörd av alltsammans, eller kanske
verkligen var oberörd, ropade bara att: din fråga, frågan, din fråga tack
så mycket! med trött, likgiltig röst från podiet över alla andra röster i
rummet. Vilket bara gjorde situationen dummare.
Kvinnan sa att hon inte ville att folk skulle få pengar och pröva ut
mediciner och förgifta henne, så att det inte gick att läsa hennes
tankar längre. För hon var ju helt införstådd med att man kunde läsa
hennes tankar: ”jag vill ju det!”.
Hon sa att hon inte ville låta sig undersökas för varför man kunde
läsa hennes tankar, att hon å det starkaste bestred alla övergrepp mot
henne, och sedan tog någon mikrofonen från henne. Och hon blev
alltså den sista som uttalade sig om minnesmonumentet, och det var
det sista som blev sagt.
Planerna på monumentet i Leipzig lades till sist på is, och det är
fortfarande oklart hur det blir med saken.
Oliva Skjöld, SSK, Libertas redaktion
66
EKONOMISK DEMOKRATI
– ETT TOMT BEGREPP?
DAVID STENVALL, LOVISA YOUSSEF OCH TIJANA ZELIC
Ekonomisk demokrati är inom socialismens historia en av tre
grundpelare i det demokratiska begreppet och innefattar en rättvis
fördelning av samhällets resurser. Vi definierar ekonomisk demokrati
som ett sätt för samhällets alla aktörer att ha möjlighet att kontrollera
och påverka de beslut som tas i dagens Sverige. Vidare handlar det om
samhällsmedborgarnas möjlighet att kunna ta del av de gemensamma
resurserna och att en rättvis fördelningspolitik bedrivs. Vi anser
dessutom att den ekonomiska demokratin omfattar makten över
beslutsfattande kring ekonomi och arbete.
Hur ser den ekonomiska demokratin ut idag? Har vi ekonomisk demokrati
överhuvudtaget? Detta är enligt oss viktiga frågor att reflektera kring trots
att de vid en första anblick kan anses vara tämligen självklara. Vi har
folkvalda politiker, starka fackförbund och ur en internationell synvinkel
välfungerande fördelningspolitik som gjort att klyftorna i Sverige är
mindre än i många andra länder som exempelvis USA och större delen av
EU. Alla dessa faktorer ger medborgarna makt att påverka sin ekonomiska
situation och bidrar till att resursstarka aktörer inte får det inflytande
som de annars hade kunnat få. I dagsläget finns dock många problem
på samhällets olika nivåer som direkt hotar den individuella friheten och
demokratin. Klyftorna växer, segregationen ökar och de rikaste blir allt
rikare. Det är därför viktigt att åter fundera över begreppet ekonomisk
demokrati och vad vi kan göra för att samhället ska bli bättre för alla.
Lobbyism är ett explicit exempel på ett problem som kan försvåra
och direkt skada Sveriges fördelningspolitik genom dess ökade
67
inflytande. Exempelvis kan det handla om företag som lobbar mot
Regeringskansliet och dess politiker och påverkar därigenom de beslut
som tas och de lagar som stiftas. Detta innebär att vissa intressenter får
en betydligt större möjlighet att styra Sverige i deras önskade riktning.
VEM ÄR DET SOM STYR?
Av Regeringsformen § 1 framgår att all offentlig makt ska utgå från
folket, något som kan ifrågasättas ifall en del av samhällsmedborgarna
har högre röst än andra. Den här problematiken drabbar även den
enskilde individen genom att dess möjlighet till inflytande och påverkan
minskar. På grund av detta krävs det en utveckling av den ekonomiska
demokratin på så vis att individens möjlighet till deltagande i politiska
processer och beslutsinsatser blir mer tillgänglig.
Detta skulle förslagsvis kunna åtgärdas via en mer reglerad lagstiftning
kring lobbyisternas direkta inflytande i politiken. Vi tror dock inte
att tvingande lagstiftning ensamt kan lösa de utmaningar som den
ekonomiska demokratin har. Samhället i stort behöver större ambitioner
att arbeta kring kulturen mellan politiker och intresseorganisationer
där dessa två aktörer inte har beroendeställning gentemot varandra.
Det är dock viktigt att poängtera att politiken som förs även bör
gynna företag och tillväxt men det skall vara utformat på de folkvaldas
politikers villkor i enlighet med gällande lagstiftning.
Ovanstående förslag tenderar även att förbättra fördelningspolitiken då
samhällets starkaste medlemmar inte kommer vara de enda aktörerna
som kan påverka och kontrollera den ekonomiska politiken. För oss
är det av yttersta vikt att varje enskild medborgare i samhället har
friheten och möjligheten att, via allmänna val, säga sin åsikt kring hur
samhällets monetära resurser ska fördelas. Därigenom riskerar inte
fördelningspolitiken att bli snedvriden och enbart gynna enskilda
lobbyister och intresseorganisationer utan också den enskilda individen.
Ett annat exempel är att de svenska storbankerna idag anses vara
alltför systemkrävande och viktiga för samhällets funktionssätt att de
i princip inte tillåts gå i konkurs. När bankerna vet att de kommer
68
erhålla ekonomiskt stöd från staten och därmed skattebetalarna i tider
av kris, skapas incitament för bankerna att ta högre risker för att därmed
öka sin avkastning. Ett ökat risktagande hos bankerna är inget vi som
folk kan kontrollera men som kan få katastrofala följdeffekter för hela
samhället, något som finanskrisen år 2008 är ett slående exempel på.
Detta visar hur viktigt det är med ett transparent och demokratiskt
ekonomiskt system där det måste finnas begränsningar på hur långt
kapitalismen får gå i jakten på vinster. Vi kan inte acceptera när företag
gör affärer på att hjälpa välställda att undkomma beskattning utan vi
behöver en fungerande ekonomisk demokrati där sådana händelser
kan kontrolleras och bestraffas.
UTVECKLINGEN GÅR ÅT FEL HÅLL
Samhället blir alltmer komplext samtidigt som befolkningen får
inflytande i en allt ringare omfattning. I takt med att privat kapital
i välfärdssektorn ökat så har även individen förlorat sin makt att
kunna påverka på den lokala nivån. Med hjälp av komplicerade
bolagsstrukturer har denna makt istället förflyttat sig till styrelserum
på de brittiska öarna där insynen och den demokratiska kulturen
minst sagt är bristfällig. När ledningen befinner sig långt ifrån den
enskilde individen blir besluten med stora negativa konsekvenser
lättare att ta. För att detta ska kunna undvikas och för att den
ekonomiska demokratin ska stärkas krävs lagstiftning kring företagens
demokratiska processer. Samhället behöver ökad transparens och
ökad tillgänglighet kring hur företagsbeslut fattas. Vi vill inte se ett
samhälle där företagsledare som inte har satt sin fot i Sverige kan
fatta undanskymda beslut som påverkar tusentals invånare.
Vi vill se ett Sverige där den ekonomiska demokratin fortsätter att
utvecklas och alla medborgare har möjlighet till samma inflytande
över beslutsprocesser. Vi vill se ett politiskt klimat där lobbyister och
intresseorganisationer inte har primär påverkansmöjlighet. Vi vill se reglerad
lagstiftning och transparens i företags beslutsinstanser. Vi kräver förändring.
David Stenvall, Lovisa Youssef och Tijana Zelic, S-studenter vid
Linköpings universitet
69
LÄTTARE SAGT ÄN GJORT
SIMON ANDERSSON
Ekonomisk demokrati är en het fråga – till och med inom vänstern.
Det har lett till att den sällan diskuteras. Och de som förespråkar
en demokratisk ekonomi har sällan konkreta förslag för hur det ska
förverkligas.
“Ibland får vi höra att våra metoder inte är tillräckligt renlärigt
socialistiska. Men jag frågar; var går gränslinjen mellan socialreformer,
planekonomi, arbetsplatsdemokrati, företagsinflytande, förstatligande
och socialism? Vi har upplevt en social och ekonomisk revolution som har
smugit sig över samhällets tröskel utan långa teoretiska utläggningar.”
Med de orden sammanfattar Torsten Nilsson socialdemokratins syn
på ekonomisk demokrati. Han sammanfattar över 40 års politisk
utveckling under sitt avslutningstal på partikongressen 1976. Orden
läggs fram långsamt och sympatiskt, men döljer också inom sig
socialdemokratins revolutionära idé. Och citatet är talande för vår
traditionella socialistiska metod.
ÄGANDERÄTTEN I CENTRUM
Många i vänstern har ansett att ekonomisk demokrati är samma
sak som centraliserat statligt ägande. Högern har kunnat använda
detta för att likställa demokratiseringen av ägandet med sovjetisk
planekonomi. Det finns dock en rad olika ingångar till ämnet.
Det måste slås fast att ägandet är centralt. Socialism kan inte byggas
utan att den privata äganderätten ifrågasätts. Vissa socialdemokratiska
70
strömningar, främst företrädd av Nils Karleby, har hävdat att ägandet
inte är av betydelse för socialismens utveckling. Denna föreställning
är naiv. Åtminstone har utvecklingen här i landet visat att vi kan
undvika ägandefrågan hur länge vi vill i byggandet av välfärdsstaten,
men till slut är det de mäktiga privata ägandeintressena som sätter
stopp för våra planer. Det privata monopolkapitalet kommer alltid stå
i motsättning till våra grundläggande krav, vilket visar att vi måste ta
tag i ägandet. Det är dock förståeligt att många socialdemokratiska
strömningar har trott att ägandet inte är centralt. Länge såg det ut
som att både kapitalet och arbetet kunde leva i samspel under en kort
period i kapitalismens historia. Efter 1970-talet kan vi dock konstatera
att rekordåren var en historisk parentes.
Men själva kärnan i socialismens strävan om en demokratisk kontroll
av ekonomin handlar om att demokratibegreppet inte kan förminskas
till ett val vart fjärde år. Arbetsplatserna är oerhört viktiga i många
människors liv, men där förvägras de medbestämmande.
EKONOMISK DIKTATUR?
Föreställ dig att landet styrdes av en diktator. Du kan inte avsätta
honom. Han bestämmer vilka lagar som ska gälla, skatterna,
investeringarna, ja allt. Men värst av allt: ingen ifrågasätter detta! Visst
finns det föreningar som försöker förhandla fram medbestämmande.
Men det råder ändå en konsensus; det är självklart för alla att diktatorn
ska styra. Det skulle ju bli kaos om alla fick vara med och bestämma.
Visst låter det märkligt? Men än märkligare är att det är exakt så det
ser ut på de flesta arbetsplatser idag. Din arbetsgivare bestämmer
när du ska jobba, hur du ska jobba, vilken lön du ska ha. Det finns
förvisso fackföreningar som kämpar för större inflytande, men både
fack och arbetsgivare är överens: företagsdemokrati är inte önskvärt.
Idag anser vi att stora och svåröverskådliga organisationer, som stater,
kommuner och landsting, ska styras demokratiskt genom att vi väljer
våra företrädare vart fjärde år. Vi kan inte begära att alla väljare är
helt insatta i ekonomin eller lagarna. Ändå är alla partier överens om
71
att representativ demokrati är en självklarhet.
Samma logik råder av någon anledning inte på arbetsplatserna. Där
kan vi inte rösta fram våra chefer. Vi har nästan ingenting att säga
till om när arbetsgivaren varslar om uppsägning. Eller när stora
investeringar ska beslutas. Trots detta är det självklart att företag är
betydligt mindre komplexa strukturer än vad en stat är. Det borde
alltså vara enklare att införa demokrati i ett företag på hundra
anställda, än i en stor stat med miljoner medborgare.
Vi lever i ett samhälle av ekonomisk diktatur. Där de flesta företag
styrs av en mindre grupp. Eftersom kapitalismen dessutom tenderar
att gå mot monopolisering, koncentreras makten till allt färre.
MER ÄN BARA LÖNTAGARFONDER
När man nämner begreppet ekonomisk demokrati idag så tänker
många på 1980-talets löntagarfonder. Ett försök att öka arbetarnas
inflytande, men som istället gav borgerligheten en unik mobilisering
och ledde till en enorm knäck för självförtroendet i arbetarrörelsen.
Efter nederlaget 1991 har det varit ganska tyst om ekonomisk
demokrati.
Men ekonomisk demokrati är något som arbetarrörelsen arbetat med
ända sedan start. Genom kooperationer och fackligt ägda företag
som KF, Fonus, Riksbyggen, A-lotterierna, A-pressen och Folksam,
bara för att nämna några, ökade man arbetarnas makt i samhället.
Parallellt med kampen på bruken och fabrikerna, byggde man upp en
helt ny, konsument- och arbetarstyrd ekonomi.
I grunden är det egentligen inga konstigheter. Frågar man människor
vad de önskar av sitt arbete är svaret ofta densamma; frihet att
bestämma över sitt eget arbete. Ingen chef som minutiöst talar om
vad de ska göra. Människor vill ha ekonomisk demokrati, men vågar
inte ta orden i sin mun.
I de marxist-leninistiska länderna socialiserades privategendomen
72
och ekonomin planerades. Systemet var i teorin socialistiskt men
var ofta mycket ineffektivt. Till planekonomins försvar kan sägas att
den hjälpte till att utveckla Ryssland från ett bondesamhälle till ett
utvecklat industrisamhälle. Det realsocialistiska blocket föll till slut på
grund av den svaga ekonomin, vilket gör att den marxist-leninistiska
modellen för ekonomisk demokrati kan avskrivas.
Frågan är dock om planekonomi som sådant kan avfärdas helt.
Den irrationella kapitalismen har visat på sin ineffektivitet.
Produktivkrafterna utnyttjas inte på ett effektivt sätt. Arbetskraft
slits ut och kapitalismen kastas då och då in i överproduktionskriser
där utbudet inte motsvarar efterfrågan. Enorma resurser slösas bort i
marknadsekonomins kriser. En fri marknadsekonomi har sina brister
i effektivitet, precis som planekonomin har.
VAD SKA PLANERAS?
Vi har inte råd med en oreglerad ekonomi. En viss planering bör
finnas, åtminstone i viktiga branscher. Skogsbruket, gruvnäringen och
bankerna är några viktiga områden som det bör finnas statlig kontroll
över. Utöver detta kan det finnas kooperativ som inte är statliga.
Man kan säga att socialdemokratin i Sverige inte socialiserat företagen,
utan en del av ekonomin som helhet. Var fjärde krona i systemet
kommer från socialförsäkringarna. Vi har byggt ut pensionssystem,
sjukförsäkringar och samtidigt satsat på gemensamt ägd välfärd. Detta
är i sig en typ av demokratisering av ekonomin. Och den accepteras
av ett brett politiskt spektrum. Det faktum att mycket av denna
demokratiska ekonomi ses som självklar idag är ett gott tecken på att
ekonomisk demokrati inte behöver vara en kontroversiell fråga enbart
för vänstern utan att demokratiska reformer kan drivas fram och stöttas
även av liberala partier.
I grunden är denna fråga djupt logisk och rimlig. Många klassiska
liberaler torde kunna skriva under på en hel del av ovan förda
resonemang. Så länge vi inte utmanar den nuvarande hegemonin,
bryter med privatkapitalismens makt över dagordningen, kommer
73
vi dock aldrig få se ett fullt demokratiskt samhälle. Här har
arbetarrörelsen en historisk uppgift.
Arbetarägda företag är framtidens socialism. Det är inte utopiskt,
det är fullt möjligt inom ramarna för nuvarande ordning. Men
om de arbetarägda företagen blir fler, kommer också bristerna i de
privatägda att uppdagas, och människorna kommer då se att vårt
nuvarande system inte är den bästa av världar. Utvecklingen kommer,
liksom Torsten Nilsson hävdade för 40 år sedan, att smyga sig över
samhällets tröskel. Det som idag är absurt och orimligt kan imorgon
ligga inom ramen för samhällets konsensus. Varje reform kan i sin
ensamhet ses som ett sätt att rädda kapitalismen, men om hundra
reformer läggs ihop står vi plötsligt i en annan, socialistisk verklighet.
Historien lär visa att vi har rätt.
Simon Andersson, Unikum, Libertas redaktion
74
AVTALSFRIHETEN
PATRIK WITKOWSKY
Begreppet ekonomisk demokrati har många delar och vid otydliga
formuleringar riskerar begreppet att bli så innehållslöst att det
kan innefatta allt och ingenting. I den här texten fokuserar jag på
demokratin i det privata företag – en central del i den ekonomiska
demokratin.
Demokrati definieras här som en grupp styrda människors rätt att
delegera sitt självbestämmande till den styrande auktoriteten. Det
kapitalistiska aktiebolaget uppfyller inte det kriteriet, eftersom det inte
är de styrda arbetarna som tillsätter styrelsen, utan aktieägarna. Att tala
om aktieägarnas demokrati är, som den amerikanske ekonomen David
Ellerman påpekat, lika meningslöst som att tala om polsk demokrati
om det ryska folket i demokratiska val tillsatte de styrande i Polen1.
Resonemangen i denna artikel är sprungna ur Ellermans tänkande,
och för den som är intresserad av att läsa mer så har en artikel nyligen
publicerats i den svenska tidskriften Ethics and Global Politics och
texterna finns även publicerade på hans hemsida (ellerman.org).
De stora aktieägarna ser som bekant inget problem med avsaknaden
av demokrati i svenska företag. Detta eftersom de anställda via
frivilliga avtal valt att arbeta på ett icke-demokratiskt företag.
Företagsekonomen Sven-Olof Collin illustrerar denna hållning väl:
”... medan vi finner det naturligt att stater drivs genom demokrati, då
1 Ellerman, David. Det demokratiska företaget – en teoretisk grund. I Tillsammans:
en fungerande ekonomisk demokrati, Bo Rothstein (red.), 231. Stockholm: SNS
förlag, 2012.
75
medborgare i staten inte ingått ett frivilligt avtal, borde det vara lika
onaturligt med demokrati i avtal som man ingått frivilligt.”2
Anställningsavtalet är ur det perspektivet den fundamentala pusselbit
som legitimerar att beslutsfattandet härleds från ägarna och inte de
inhyrda arbetarna. I det samtycker arbetaren till att följa order från
den styrelsetillsatta ledningen, utan någon egen rätt att välja styrelsen.
Avtalsfriheten möjliggör ett sådant avtal. I en rapport från Svenskt
Näringsliv kan vi läsa: ”Avtalsfriheten, dvs rätten att ingå, eller avstå
från att ingå avtal, tillhör de grundläggande rättigheterna.”3
Sofia Bergström, före detta socialförsäkringsexpert på Svenskt
Näringsliv, uttryckte rädslan för inskränkningar i denna rättighet:
”Lagstiftare som leker med tanken att inskränka avtalsfriheten bör
tänka sig noga för.”4
Naturligtvis finns det redan en hel djungel av regler som inskränker
avtalsfriheten. Vad innebär då oinskränkt avtalsfrihet? Vad händer om vi
verkligen tar det på allvar? En som gjorde det var den kända moralfilosofen
Robert Nozick som tyckte att alla ”kapitalistiska handlingar mellan
samtyckande vuxna” bör vara tillåtna5. Låt oss se hur ett manifest från
landets stora aktieägare skulle kunna se ut om vi leker med tanken att de,
likt Nozick, verkligen klättrar upp på det oinskränkta avtalsfrihetens berg
och inte stannar förrän dess yttersta topp. Ett sådant manifest kan vara ett
nyttigt verktyg i förståelsen för debatten om ekonomisk demokrati och
hjälpa såväl förespråkare som kritiker att vässa sina argument.
Så till manifestet:
“Vi är de stora ägarna i Sveriges aktiebolag. Det är vi som vid
bolagsstämmorna, efter principen ”en aktie, en röst”, väljer bolagens
2 Collin Sven. http://www.svencollin.se/Aktiebolaget.pdf (Hämtad 2016-04-29).
3 Svenskt Näringsliv. Den svenska modellen har kantrat. 2005; 3
4 Bergström, Sofia. Regeringen skär i avtalsfriheten och skapar monopol. Svenska
Dagbladet. 2007.
5Robert Nozick, Anarki, stat och utopi. 2:a uppl. Stockholm : Timbro, 2001; 260
76
styrelser. Våra styrelser tillsätter i sin tur den ledning som bestämmer
i respektive företag. Vi delegerar alltså vår bestämmanderätt till våra
representanter.
Tillsammans med den privata äganderätten är den oinskränkta
avtalsfriheten för oss den heligaste av alla principer.
Ofta spelar den privata äganderätten huvudrollen i den politiska
idédebattens stora drama. Bov i vissa uppsättningar, hjälte i andra.
Vi aktieägare vill dock här lyfta fram en annan karaktär som ofta får
röra sig i skuggan, men som i våra ögon förtjänar samma rosor och
applåder som den privata äganderätten, nämligen den oinskränkta
avtalsfriheten.
AVTAL VID ARBETE
Låt oss förklara varför. Då det inte är lagligt att äga människor i
Sverige, och människor behövs för att producera saker, så är privat
egendom helt oförmögen att driva företag på egen hand. Därför
behövs människor som arbetar med det vi äger. Dessa människor
kan vara vi ägare, men om vi inte har tid att arbeta, eller är för få till
antalet, måste vi leta människor som inte äger företaget.
Här kommer arbetaren in. Om samtycke återfinns mellan våra
representanter och arbetaren så skrivs ett avtal, det så kallade
anställningsavtalet. Det är möjligt tack vare avtalsfriheten. I
anställningsavtalet går arbetaren med på att frånsäga sig, eller alienera,
sin rätt till självbestämmande under den specificerade arbetstiden till
våra representanter.
Bortsett från vissa politiska och fackliga intrång i avtalsfriheten har
de anställda arbetarna 0% rätt att bestämma över arbetsförhållanden,
nedläggningar, investeringsbeslut, uppsägningar och utdelningsvolymer. Vi ägare däremot, har genom våra representanter 100%
rätt att bestämma över arbetsförhållanden, nedläggningar, investeringsbeslut, uppsägningar och utdelningsvolymer. Det är helt fritt för
arbetaren att hyra ut sig till oss, till någon annan, eller inte alls.
77
Uppmärksamma dock att vi kan äga aktier i ett bolag som till
exempel äger en kontorslokal, men att detta ägande i sig självt inte
betyder att vi får bestämma över de som arbetar i lokalen. Om de
som arbetar hyr vår lokal har vi ingen som helst rätt att bestämma
över dem. Rätten till beslutsfattande är alltså resultatet av vilken part
som hyr vad, inte vilken part som äger vad. Avtalsfriheten står därför
i centrum av denna teater.
Låt oss dock inte stanna vid den bergsvägg där så många före oss har
stannat, utan istället klättra dit resonemangets höjder reser sig.
PRIVATA STÄDER?
Om vi aktieägare köper upp en stor markyta och startar en ”privat
stad”, bör vi då kunna stifta våra egna lagar utan medborgarnas rätt till
medbestämmande? Om vuxna människor frivilligt väljer att flytta dit
och samtycker om ett sådant underkastelseavtal är det fullt förenligt
med den oinskränkta avtalsfrihetens princip. Precis som i det privata
företaget är det fritt för människor att bara “rösta med sina fötter”,
alltså lämna, om de inte trivs. Avtalsfriheten råder – den heligaste av
principer. Sådana städer går under olika namn som “Charter Cities”,
”Seasted Cities” och ”Startup Cities” och har sedan en tid tillbaka
förespråkats av framstående nationalekonomer som Paul Romer, och
nu finns även intressegrupper (svenskafristader.se) för detta i Sverige.
Visst bör sådana städer vara tillåtna om de vilar på fria avtal mellan
samtyckande parter. I en sådan stad ska medborgarna, i likhet med
de anställda på ett privat företag, kunna frånsäga sig sin rätt till
demokratiskt självstyre. Vi vänder oss alltså inte emot politisk
demokrati, men ser det inte som något heligt, likt avtalsfriheten.
Harvardfilosofen Robert Nozick argumenterade för just detta
och menade att en grupp människor ska kunna underkasta sig en
”dominerande skyddssammanslutning” om de samtycker till det.6
Låt oss klättra uppåt, ännu mera uppåt!
6 Ibid; 56.
78
Om en arbetare frivilligt vill, inte bara hyra ut sig själv, utan sälja
hela sin livstids arbetskraft i ett svep till oss, bör detta tillåtas? Om
avtalsfrihetens princip verkligen ska förverkligas, alltså att samtyckande
vuxna personer ska kunna ingå de avtal de själva önskar med varandra,
så kräver det konsekventa tänkandet att vi tillåter också ett sådant avtal.
Nozick diskuterade just denna fråga om ”huruvida ett fritt system
skulle tillåta [en individ] att sälja sig som slav.” Han svarade: ”Jag tror
att det skulle tillåta något sådant.”7
Det är irrelevant om sociala risker med ett sådant avtal står i konflikt
med den oinskränkta avtalsfriheten, som är den heligaste av alla
principer.
Tänkare som David Ellerman har pekat på att det sofistikerade
försvaret för alltifrån slaveri till politisk diktatur alltid varit baserat på
existensen av ett avtal mellan samtyckande parter. Så må vara, men
vi är naturligtvis inte för diktatur i vare sig stad eller företag, men
ser det som ett fullt legitimt styrelseskick om det är resultatet av fria
avtal mellan samtyckande parter.8
FÖRBUD MOT UNDERKASTELSEAVTAL
Den andra idéhistoriska traditionen, som placerat människors ickeöverlåtelsebara rättigheter i centrum av sin analys, har historiskt
varit ledande i kampen mot såväl slaveri som politisk diktatur.
De har hävdat att inte bara underkastelseavtal utan samtycke är
orättfärdigt, utan även underkastelseavtal med samtycke. De har
alltså velat inskränka avtalsfriheten. Avtal där människor alienerar sitt
självbestämmande bör förbjudas, medan endast avtal där människor
delegerar sitt självbestämmande bör vara tillåtna. Eftersom
människor är ansvariga för sina handlingar, menar de, bör avtal där
människor underordnas en extern auktoritet som bestämmer över ens
handlingar ses som illegitima avtal.
7 Ibid; 490.
8 Ellerman, David. Does classical liberalism imply democracy? Swedish Journal of
Ethics and Global Politics. December 2015.
79
Det är med ett magasin laddat med denna idétradition som de
nu lossar sina senaste skott mot anställningsavtalet. De kräver
upphävandet av människouthyrningen. Resultatet, menar de, skulle
innebära demokrati, inte bara i samtliga länder och städer, utan
också i samtliga företag. Närmare bestämt alla ”social-organisatoriska
arrangemang” som en av dess tänkare, nationalekonomen James
Buchanan, uttryckte det.9
I ett demokratiskt företag skulle således rösträtten endast tilldelas
de som arbetar där. Den kan inte köpas och säljas på börsen. I en
sådan marknadsekonomi skulle man endast kunna köpa, sälja och
hyra tillgångar, medan människor alltid skulle vara ytterst ansvariga
för sitt eget arbete. Vi, de stora ägarna i Sveriges aktiebolag, skulle
alltså förpassas från att vara förmyndare över arbetarna till passiva
kapitalägare.
Vi vänder oss mot hela denna tanketradition. Vi aktieägare är trötta
på populistiska utspel om att det finns något slags egenvärde i
demokrati i vare sig stad eller företag. Demokrati, här definierat som
de styrdas rätt att delegera sitt självbestämmande till den styrande
auktoriteten, finner sin legitimitet, om och bara om, det bygger på
ett avtal mellan samtyckande parter. Om ett sådant avtal inte råder
i våra företag eller i våra städer så har vi rätt att utan samvetskval
härska över dem som väljer att underordna sig oss. Det är endast på
denna bergstopp, högt ovan molnen, vi kan skåda det fria samhällets
mäktiga kungsörn sväva i sin fulla vingbredds prakt.
Ett fyrfaldigt leve för den oinskränkta avtalsfriheten i det 21:a
århundradet: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!”
Patrik Witkowsky, dokumentärfilmare
Se filmen som han varit med och skapat: ekonomiskdemokrati.se
9 Buchanan, James M. The Logical Foundations of Constitutional Liberty: The Collected Works of James M. Buchanan Vol. 1. Indianapolis: Liberty Fund. 1999; 288
80
ROAD TO ACCEPTANCE
REBECCA JAKOBSSON
Are you eating or have you forgotten it again?
Are you sleeping or just waiting for the night to end?
Will you make it? I’m worried. Please tell me that you’re fine.
Just don’t fake it it’s not only for my peace of mind.
You never knew
I care for you
It’s not the usual to do
But if you think about it too
You’ll see that it’s completely true
Now would I care
If you didn’t wear
The latest clothes
Or struck that cool pose?
No, it’s not fair
To think I am here
For social status
I don’t care about those, no.
Are you cleaning? No one would want to live here. No way.
Are you working? Come on, it’s only eight hours a day.
81
Here’s my list, it’s not like you have too much to do.
Use your fists, and here I thought that I could trust you.
Do this, do that
You lazy brat.
You will get fat
If you eat that.
Please don’t be sad
I won’t get mad
Don’t stress, don’t stress!
Don’t stress! Don’t stress!
Now would I care
If you didn’t wear
The latest clothes
Or struck that cool pose?
No, it’s not fair
To think I am here
For social status
I don’t care about those, no
Now would I care
If you didn’t wear
The latest clothes
Or struck that cool pose?
No, it’s not fair
To think I am here
For social status
I don’t care about those, no
No
No
No
Rebecca Jakobsson, författare
82
83
84