Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle
Sektionen för arbetsterapi
Examensarbete i arbetsterapi, 15hp
Höstterminen 2009
Tio arbetsterapeuters erfarenheter av att
arbeta med den sociala miljön inom
psykiatrisk rehabilitering
Ten occupational therapists experiences of
working with the social environment in psychiatric
rehabilitation
Författare: Ulrika Liljeholm
Kathrine Kjellvestad
Handledare: Karin Johanson
SAMMANFATTNING
De flesta av de aktiviteter vi människor utför innebär en interaktion med andra i sociala
grupper. Sociala relationer har betydelse för en individs utförande av dagliga aktiviteter och
upplevd livskvalitet. De sociala relationerna inverkar på personens funktionsförmåga,
förmåga till återhämtning och möjligheter till att vara delaktig i samhället. Människor med
psykiska funktionshinder har ofta nedsatta sociala färdigheter då funktionshindret inverkar på
dessa negativt. Deras förmåga att utveckla sociala relationer och interagera med andra blir
ofta påverkad. Syftet med studien var att beskriva några arbetsterapeuters erfarenheter av att
arbeta med klienters sociala miljö samt deras upplevelse av den sociala miljöns betydelse
inom psykiatrisk rehabilitering. Vi genomförde en kvalitativ studie genom att intervjua
verksamma arbetsterapeuter inom den kommunala, privata och landstingsdrivna sektorn. I
resultatet framkom det att den sociala miljön värderades som ett viktigt arbetsområde.
Resultatet visade genomgående att de flesta interventioner som genomfördes var riktade mot
klienten och klientens färdigheter snarare än mot de sociala miljöerna. Den sociala miljön var
inte ett så utvecklat område utan mer någonting som arbetsterapeuterna upplevde bara var en
del av deras arbete. Den formella kunskapen runt interventioner i den sociala miljön var
begränsad men ändå visade det sig att arbetsterapeuterna utförde många åtgärder inom den
sociala miljön som inte var tydligt definierade utan mer var baserades på erfarenheter. Det är
viktigt att synliggöra dessa interventioner för att göra dem officiella så att de får ett självklart
utrymme inom rehabiliteringen. Forskning bör genomföras för att utarbeta tydliga riktlinjer
och evidensbasera arbetet i den sociala miljön.
Keywords: occupational therapy, social environment, psychiatry.
ABSTRACT
Most activities we people engage in involves interaction with others in social groups. Social
relationships are important for an individual’s performance of daily activities and experienced
quality of life. The social relationships affect the person’s function, ability to recover and the
possibilities to participate in the community. People with mental disabilities often have
impaired social skills because the disability affects these skills in a negative way. Their ability
to develop social relationships and interact with others is often affected. The aim of our study
was to describe some occupational therapists experience of working with the client’s social
environment and their experience of the social environments meaning in psychiatric
rehabilitation. We carried out a qualitative study through interviewing working occupational
therapists in the municipal, private and county council sector. The result showed that the
social environment was valued as an important work area. The result showed overall that the
interventions that were carried out were pointed toward the client and the client’s skills rather
than toward the social environments. The social environment was not a well developed area
but more something that the occupational therapists meant was a part of their work. The
formal knowledge about the interventions in the social environment was limited but still it
was found that the occupational therapists performed many interventions within the social
environment that weren’t clearly defined but more based on experiences. It is important to
make these interventions visible to make them official so that they earn an obvious place
within the rehabilitation. Further research should be carried out in order to create clear
guidelines and make the work within the social environment more based upon evidence.
Keywords: occupational therapy, social environment, psychiatry.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING………………………………………………………….. 5
BAKGRUND………………………………………………………….. 5
PSYKISKT FUNKTIONSHINDRADES SVÅRIGHETER……………………….. 5
BEGREPPET SOCIAL MILJÖ…………………………………………………….. 7
MILJÖNS BETYDELSE…………………………………………………………… 8
PSYKIATRISK REHABILITERING……………………………………………… 8
INTERVENTIONER I DEN SOCIALA MILJÖN……………………………….... 10
SAMMANFATTNING…………………………………………………………….. 10
SYFTE………………………………………………………………… 11
METOD……………………………………………………………….. 11
URVAL…………………………………………………………………………….. 11
DATAINSAMLING……………………………………………………………….. 12
DATABEARBETNING…………………………………………………………… 12
ETISKA ASPEKTER………………………………………………………………. 13
RESULTAT…………………………………………………………... 13
DEN SOCIALA MILJÖN SOM ARBETSOMRÅDE…………………………….. 14
Oreflekterade arbetsmetoder……………………………………………………... 15
Nätverksarbete sker i samordnarskap…………………………………………… 16
Information genom samtal och observation……………………………………... 17
ATT ANVÄNDA SIG SJÄLV SOM ETT REDSKAP…………………………….. 17
ATT ARBETA MED KLIENTENS FÄRDIGHETER I DEN SOCIALA MILJÖN..20
Att vara delaktig i ett sammanhang………………………………………………. 21
Skapa utrymme för klienten att vara aktiv………………………………………. 22
KONKLUSION……………………………………………………….. 23
DISKUSSION……………………………………………………….….. 24
METODDISKUSSION……………………………………………………………… 24
RESULTATDISKUSSION………………………………………………………….. 26
SLUTSATS…………………………………………………………………………… 29
FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING…………………………………………... 29
REFERENSLISTA……………………………………………………. 31
BILAGA 1
5
INLEDNING
De flesta av de aktiviteter vi människor utför innebär en interaktion med andra i sociala
grupper. För att förstå mänsklig aktivitet behöver vi också förstå den miljö där den äger rum
(Kielhofner, 2008). Vi har själva upplevt hur mycket de sociala grupperna och den sociala
miljön påverkar vårt eget aktivitetsutförande. Vi har även sett hur betydelsefull den sociala
miljön är för klienter och hur den kan påverka dem både positivt och negativt. Eftersom det
finns lite forskning gjord kring den sociala miljön inom arbetsterapi vill vi fördjupa oss i
ämnet och försöka ta tillvara på den kunskap som finns ute på arbetsplatser inom psykiatrisk
rehabilitering. Vår upplevelse är att arbetsterapeuter ofta arbetar mest med den fysiska miljön
men eftersom den sociala miljön är så viktig för individen tycker vi att det viktigt att öka
kunskapen och medvetenheten kring denna.
En studie visar att klienter som får psykosocial rehabilitering kan ha en högre livskvalitet
jämfört med de som inte får dessa interventioner (Turner, Whitty, Lydon, Clarke, Browne,
Larkin, Waddington & O`Callaghan, 2008). Lika gärna som en bra livskvalitet kan leda till
mer social interaktion kan ett mer utvecklat socialt nätverk leda till en bättre livskvalitet.
Därför är det viktigt att arbetsterapeuter som är verksamma inom psykiatrin arbetar med
interventioner som riktar sig mot den sociala interaktionen och klientens sociala miljö
(Eklund & Hansson, 2007). I Förbundet Sveriges Arbetsterapeuters [FSA] (2008) nya
strategiska agenda som trädde i kraft 2009 ska arbetsterapeuters vision vara att fördjupa sina
kontakter med brukarorganisationerna och att utveckla insatser kring närståendearbete. Vi är
intresserade av att titta på hur detta fungerar i verkligheten och hur arbetsterapeuter inom
psykiatrisk rehabilitering arbetar med klientens sociala miljö.
BAKGRUND
PSYKISKT FUNKTIONSHINDRADES SVÅRIGHETER
Sociala relationer har en betydelse för en individs utförande av dagliga aktiviteter och
upplevelse av livskvalitet. De sociala relationerna påverkar även personens funktionsförmåga,
personens förmåga till återhämtning och möjligheter till att vara delaktig i samhället.
Människor med psykiska funktionshinder har ofta nedsatta sociala färdigheter då
funktionshindret påverkar dessa negativt. Deras förmåga att utveckla sociala relationer och
interagera med andra blir ofta påverkad (Eklund, Bengtsson- Tops & Lindstedt, 2007).
6
Det har visat sig att förmågan hos en individ med psykiskt funktionshinder att socialt
interagera med andra människor har en tydlig koppling till hur denne blir delaktig i samhället.
Det handlar framför allt om möjligheter till arbete, studier, fritidsaktiviteter och socialt
umgänge (Eklund & Hansson, 2007).
Årligen insjuknar fem till tio personer per hundratusen invånare i schizofreni
(Regeringskansliet, 2006). De flesta undersökningar som är genomförda inom psykiatrisk
rehabilitering handlar om personer med schizofreni vilken är en av de vanligaste psykiatriska
diagnoserna. Eftersom schizofreni är en av de vanligaste diagnoserna har vi främst presenterat
forskning kring detta. Det finns framförallt 5 faktorer som påverkar förmågan och ofta gör det
svårt för personer med schizofreni att fungera i ett socialt sammanhang: 1) de symtom
sjukdomen ger som vanföreställningar och hallucinationer vilka är svåra att integrera med de
sociala förväntningar som finns i samhället, 2) svårigheten att upprätthålla sociala relationer
då ens sociala färdigheter inte är så utvecklade, 3) konsekvensen av psykisk ohälsa blir ofta
att man får färre sociala arenor då man oftast inte arbetar eller studerar, de kontakter man har
består ofta av andra patienter och personal, 4) ofta har man begränsade resurser, en ansträngd
ekonomi och har inte alltid tillgång till telefon eller bil vilket gör det svårare att delta i sociala
aktiviteter, 5) stigma, det förekommer ofta stereotypa och negativa attityder i samhället om
personer med psykisk ohälsa (Eklund & Hansson, 2007).
Undersökningar har visat att människor med psykiska funktionshinder har ett fattigare socialt
nätverk (Bengtsson- Tops & Hansson, 2001; Eklund & Hansson, 2007).
I regeringens nationella strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med
psykiska sjukdomar och funktionshinder uppger man att personer som slutenvårdats på grund
av psykisk sjukdom oftare är ensamstående än andra diagnosgrupper. De har ofta en brist på
sociala kontakter som inte är professionella i sina liv. Detta innebär att de har ett litet socialt
nätverk och inte lika aktivt deltar i kultur- och fritidsliv. Många personer med schizofreni
lever ett ensamt och passivt liv i hemmiljö med en låg grad av upplevd mening. Dessa
personer uppger att det som upplevs vara meningsfullt är att delta i sociala miljöer och i
sociala aktiviteter (Socialstyrelsen, 2007). Aktiviteter som genomförs utanför hemmet, där
man kan stöta på andra människor upplevs ofta som svåra men meningsfulla för personer med
psykiatriska diagnoser (Lindström, 2007a). De som har schizofreni är ofta missnöjda med sin
sociala situation och uttrycker ett behov av fler sociala kontakter i deras dagliga liv. Familjen
utgör ofta den närmsta relationen och det största stödet och individen uttrycker ofta en saknad
7
av en relation där de kan känna sig trygga, uppskattade och ha någon att dela sin glädje med
(Bengtsson- Tops & Hansson, 2001).
BEGREPPET SOCIAL MILJÖ
All mänsklig aktivitet sker i unika miljöer. Miljön kan beskrivas som de fysiska, kulturella,
ekonomiska, politiska och sociala delar av en persons omgivning som påverkar personens
motivation och aktivitetsutförande (Kielhofner, 2008). I Model Of Human Occupation
[MOHO] används begreppet social miljö vilket även vi kommer att använda oss av i vår
studie. Vår definition av den sociala miljön är de människor som finns runt omkring oss som
vi interagerar med i sociala grupper. De sociala grupperna kan vara vår familj, vänner,
grannar, människor som samlas med eller utan ett gemensamt mål. I de sociala grupperna
finns normer och förväntningar som påverkar människors aktivitetsmönster och motivation
samt utvecklandet av vanor och roller. Den sociala miljön kan även ses i ett större perspektiv
då den påverkas av samhällsstrukturen, organisationer och gällande lagstiftning (Kielhofner,
2008). I Social Model of Disability anser man att all miljö är socialt bestämd att vara på ett
visst sätt. Det är samhället som begränsar människor och ett funktionshinder bör inte vara ett
personligt problem utan istället ett socialt problem. Tillgången på resurser avgör en människas
möjligheter till att delta i samhället. Politiken har också en stor påverkan på den sociala
miljön (Barnes, Mercer & Shakespeare, 2000). Detta vidgade perspektiv av den sociala miljön
kommer vi inte att fokusera på utan vi kommer istället att koncentrera oss på de sociala
grupperna.
I forskningen används många olika begrepp för den mänskliga miljön som finns runt omkring
en människa (Hawe, Webster & Shiell, 2004). Ett vanligt förekommande begrepp är
psykosocial miljö vilket vi inte har valt att använda oss av då begreppet psykosocial miljö ofta
kopplas samman med arbetsmiljö, som vår studie inte handlar om. En annan benämning på
den sociala miljön är det sociala nätverket. Ordet nätverk används ofta som synonym till
bland annat grupp, partnerskap och allians. Det sociala nätverket kan delas in i olika typer;
Socio-centric är de relationer bland människor som tillhör en gemensam grupp till exempel
alla lärare på sektionen för arbetsterapi. Ego-centric eller det personliga nätverket är det
nätverk som finns runt en person. Detta nätverk utgår från den enskilda individens perspektiv.
Ett nätverks struktur påverkar medlemmarnas beteende. Den struktur och dynamik som finns i
ett nätverk har en stor betydelse och är till en stor hjälp för att förstå hur människor handlar
och interagerar även i andra sammanhang (Hawe, Webster & Shiell, 2004). I vår studie
8
kommer vi att fokusera på det personliga nätverket eftersom vi är intresserade av att studera
hela klientens sociala vardagsmiljö.
MILJÖNS BETYDELSE
Historiskt har man inom arbetsterapi sett miljön som någonting som människan anpassar sig
efter och som inte är en del av människan. Filosofen Dewey har en mer holistisk syn och
förståelse till relationen mellan människan och miljön och menar att människan är en del av
miljön och miljön en del av människan, vilka inte går att separera. Han menar att människan
inte anpassar sig till miljön utan samagerar med miljön och ombildar sin situation (Cutchin,
2004). Enligt MOHO är miljön och människan så tätt förenade att de är en del av varandra.
Miljön är en del av den mänskliga organismen och har en stor påverkan på människors
aktivitetsutförande. Miljön kan vara både hindrande och stödjande för en persons
aktivitetsutförande. Hur miljön interagerar med personens vilja och intressen, vanor och
roller, och utförande har en avgörande betydelse för vilken påverkan miljön har på personen
(Kielhofner, 2008).
Den sociala miljön med det sociala nätverket har stor påverkan på människor. Alla de olika
egenskaper som finns inom det sociala nätverket påverkar individen (Bengtsson- Tops &
Hansson, 2001). Det har visat sig att upplevd livskvalitet är tätt förenat med det sociala
nätverket. Att ha nära relationer har stor betydelse för känslan av tillfredställelse med sitt liv,
att ha ett större antal relationer har betydelse för känslan att känna kontroll över sin
livssituation. Relationernas kvalitet påverkar självkänslan hos individen (Eklund & Hansson,
2007). Sociala relationer och det sociala nätverket är ett område som har en stor betydelse för
upplevd delaktighet i samhället. Att ha sociala färdigheter är ofta en förutsättning för att
fungera i arbetslivet, hitta sin livspartner, upprätthålla kontakten med vänner men även för att
genomföra andra vardagliga aktiviteter så som att gå till frisören och kunna ta del av andra
servicefunktioner (Lindström, 2007a).
PSYKIATRISK REHABILITERING
I Sverige lever cirka femtiotusen människor med schizofreni. Många av de som har
schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd är i behov av vård och stöd i form av
psykosociala insatser (Socialstyrelsen, 2009). Psykiatrisk rehabilitering innebär att man
arbetar med att förbättra funktion och minska konsekvenserna av sjukdomen. Inom
rehabilitering arbetar man med att utveckla färdigheter och kompetens hos den enskilda
9
individen samt att man även arbetar med olika stödfunktioner i omgivningen. Genom lärande,
arbete eller deltagande i sociala miljöer får man möjlighet att träna förbättrande och utförande
av sina roller (Anthony, Cohen, Farkas & Gagne, 2002). Olika roller utvecklar människan
under sitt liv vilka utgör en del av individens identitet (Kielhofner, 2008). Rehabiliteringen är
en dynamisk process med syfte att bringa individen och de anhöriga i en så optimal
funktionell och social situation som möjligt (Lindström, 2007a).
Historiskt har Arbetsterapi sina rötter i den verksamhet som bedrevs i de gamla
mentalsjukhusen där aktiviteter som att väva, arbeta med trä och läder var vanliga. Under
mitten av 1950-talet hölls en konferens i USA då det behövdes arbetas fram
rekommendationer för arbetsterapeuter som arbetade inom det psykosociala området. Det som
fastslogs under denna konferens var att arbetsterapeuter skulle alstra färdigheter och kunskap
genom att använda sig själva som terapeutiska agenter. Arbetsterapeuter skulle använda sig av
aktiviteter och utveckla den terapeutiska miljön kring sina patienter. Det bestämdes även att
arbetsterapeuter skulle öka användandet av gruppbehandling. Adolf Meyer som är en av
grundarna till arbetsterapins filosofi menade redan år 1922 att gruppbehandling kunde
användas som ett redskap och var en bra teknik för arbetsterapeuter inom psykiatrisk
rehabilitering (Haglund, 1999). Arbetsterapi finns idag representerat i specialistpsykiatri,
primärvård och socialpsykiatri inom kommunen. År 2007 fanns cirka 600 arbetsterapeuter
anställda inom psykiatrisk vård. De arbetsterapeuter som arbetar inom psykiatrisk
rehabilitering genomför insatser som är både individ- och miljöinriktade med målet att öka
delaktighet och aktivitet i personens vardagliga liv. Arbetsterapeuter arbetar för att klienten
ska få ett fungerande boende, fritidsliv och arbete vilka är viktiga komponenter för integrering
i samhället. Arbetsterapeuterna arbetar mest individuellt med klienterna men även enskilt i
olika gruppverksamheter. De insatser som genomförs utgår från klientens problem, behov,
egna förutsättningar och målsättning. Det är viktigt att de arbetsterapeutiska utredningarna
och insatserna sker i ett tidigt stadium för att möjliggöra en meningsfull tillvaro och motverka
passivisering och utanförskap (Lindström, 2007b). I behandlingsarbetet använder
arbetsterapeuten teorier och kunskap från andra yrkesgrupper och tillämpar det i sin egen
profession (Haglund, 1999). För att ha ett professionellt förhållningssätt är det viktigt att
arbetsterapeuten har en kritisk attityd mot beslut och handlingar i sitt dagliga arbete (Haglund,
1999).
10
INTERVENTIONER I DEN SOCIALA MILJÖN
I regeringens nationella strategi för insatser till personer med psykiska sjukdomar och
funktionshinder identifierar man några områden som måste försäkras denna målgrupp. Dessa
områden är: arbete eller meningsfull sysselsättning, gemenskap och delaktighet i samhället
samt goda vård- och stödinsatser (Regeringskansliet, 2006). Detta visar att regeringen vill
satsa på resurser för insatser i den sociala miljön. De nationella riktlinjerna för psykosociala
insatser för personer med schizofreni finns i dagsläget inte tillgängliga då de är under
produktion och utveckling och beräknas vara klara i slutet av år 2009 (Socialstyrelsen, 2009).
Detta visar att det sociala arbetet inom psykiatrisk rehabilitering är ett område under
förändring.
I en studie (Rosenberg & Andersson, 2005) intervjuades 552 människor med psykiska
funktionshinder för att ta reda på vad som var viktigast för dem. De största behoven visade sig
handla om ”rollåterbyggnad”. Att inte känna sig ensam, att möta en livskamrat och komma
bra överens med vänner. En annan viktig sak för dessa personer var att kunna bygga upp en
fungerande roll i arbetslivet, i nära relationer och engagemang i meningsfulla aktiviteter
(Rosenberg & Andersson, 2005). Resultaten påvisar att det finns behov av att genomföra
interventioner i klienters sociala miljö. Inom vården bör man arbeta med interventioner som
syftar till att förbättra klientens tillfredställande med sina sociala relationer. Studier har visat
att ett ökat socialt nätverk leder till bättre livskvalitet därför är det viktigt att vårdsektorn
satsar på att arbeta med interventioner som syftar till att förbättra klientens tillfredställande
med sina sociala kontakter (Bengtsson- Tops & Hansson, 2001). Arbetsterapeuter bör därför i
sina interventioner fokusera på klientens sociala nätverk. Det är även viktigt att
arbetsterapeuter vet vilka aktiviteter de ska inrikta sig på med sina klienter för att kunna utöka
deras sociala nätverk. En grundläggande tanke inom arbetsterapi är att det finns ett samband
mellan meningsfulla aktiviteter, upplevd hälsa och motivation där det sociala nätverket alltid
har en påverkan (Eklund, 2006).
SAMMANFATTNING
Forskning visar vilken stor betydelse den sociala miljön har för individen och individens
aktivitetsutförande. Trots detta finns det inte mycket forskat kring den sociala miljön inom
arbetsterapi. Det är därför viktigt att undersöka ämnet för att öka kunskapen hos
arbetsterapeuter. Då FSA (2008) rekommenderar att arbetsterapeuter ska fördjupa sina
11
kontakter med brukarorganisationerna och utveckla insatser kring närståendearbete är det
angeläget att man utvärderar och ser över hur det kliniska arbetet sker ute i verksamheterna.
Den forskning som idag finns visar en tydlig koppling mellan individens sociala nätverk och
delaktighet i samhället. Samband finns även till upplevd livskvalitet och tillfredställelse vid
dagliga aktiviteter. Det är viktigt att undersökningar genomförs för att ta reda på hur
arbetsterapeutiska interventioner i den sociala miljön sker för att lyfta den sociala miljön som
arbetsområde och utveckla yrkets professionalitet. Psykiatrisk rehabilitering ska leda till en
förbättring av klientens funktion och minska konsekvenserna av sjukdomen.
Arbetsterapeuters yrkesmål går ut på att de ska verka för att utveckla patientens
aktivitetsförmåga eller förhindra nedsatt aktivitetsförmåga och i förekommande fall
kompensera den, så att patienten upplever tillfredställelse i sin dagliga livsföring (FSA, 2005).
I regeringens nationella strategi identifieras gemenskap och delaktighet i samhället som ett
område som måste försäkras personer med psykiska funktionshinder. Det är därför av
betydelse att granska arbetsterapeuters roll och de interventioner de genomför genom att ta
reda på hur arbetet sker ute på arbetsplatserna.
SYFTE
Syftet med vår studie är att beskriva några arbetsterapeuters erfarenheter av att arbetar med
klienters sociala miljö samt dess betydelse inom psykiatrisk rehabilitering. Vårt syfte kan
brytas ned i följande frågeställningar;
Hur ser arbetsterapeuter på betydelsen av klienters sociala miljö?
Hur arbetar arbetsterapeuter med interventioner i klienters sociala miljö?
METOD
I syfte att undersöka och ta del av några arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med
klienters sociala miljö och dess betydelse genomfördes en kvalitativ intervjustudie. Vi
genomförde en deskriptiv undersökning för att få en nyanserad beskrivning och förståelse
kring olika aspekter av den intervjuade personens erfarenheter (Kvale, 1997).
URVAL
Vi intervjuade tio arbetsterapeuter som arbetar inom psykiatrisk rehabilitering. Genom
kontakter inom öppenvårdspsykiatrin där en av oss tidigare har arbetat fick vi flera namn på
verksamma arbetsterapeuter inom psykiatrin i Stockholmsområdet som vi kunde tillfråga för
att få intervjua. Vi använde oss därmed av en så kallad ”snöbollsmetod” (Widerberg, 2002).
12
Deltagarna tog vi kontakt med via telefon och mail. Vår undersökningsgrupp utgörs av en
tillgänglig grupp vilket innebär att resultaten inte gäller för några andra än de vi undersökt
(Patel & Davidson, 2003). För att få en bred bild av ämnet var vårt mål att intervjua
arbetsterapeuter som arbetar inom så många olika verksamhetsområden som möjligt inom
psykiatrisk rehabilitering. Vi valde att inte ha några andra urvalskriterier.
Undersökningsgruppen bestod av enbart kvinnliga arbetsterapeuter varav sex
kommunalanställda, två landstingsanställda och två privatanställda.
DATAINSAMLING
Datainsamlingen utfördes i form av halvstrukturerade intervjuer. Vi skapade en intervjuguide
(bilaga 1) med halvstrukturerade frågor som var baserade på studiens syfte (Lantz, 2007).
Detta innebar att vi hade förslag på relevanta frågor att ställa till intervjupersonen men
frågornas följd och ordningsform kunde vi förändra om det gjorde det enklare att följa upp
den intervjuades svar och berättelse (Kvale, 1997). Innan undersökningens början
genomfördes provintervjuer med två personer som båda hade erfarenheter av att arbeta inom
psykiatrisk rehabilitering. Provintervjuerna utfördes för att träna intervjuteknik samt testa
intervjuguidens användbarhet (Lantz, 2007, Patel & Davidson, 2003). Efter att de två
provintervjuerna hade genomförts ansåg vi inte att några redigeringar av intervjuguiden
behövde genomföras. Varje deltagare intervjuades av båda författarna till studien. Författarna
turades om att hålla i intervjun vilket innebar att den ena personen hade en mer aktiv roll och
den andra var lite mer passiv. Vi valde att båda delta under alla intervjuer för att fånga så
mycket nyanser som möjligt. Intervjuerna spelades in med hjälp av diktafon för att kunna
registrera svaren så exakt som möjligt och även för att få med alla verbala uttryck samt andra
uttryck som skratt och hummanden. Varje intervju pågick ca.30 minuter. Vi bokade en timma
för vårt besök för att avsätta tillräckligt mycket tid för intervjun så både vi som intervjuade
och de som blev intervjuade fick tid till eftertanke och hade möjlighet att stanna upp under
intervjun (Lantz, 2007). Alla intervjuer genomfördes på respondenternas arbetsplatser.
DATABEARBETNING
Vi använde kvalitativ metod för databearbetning enligt Lantz (2007). I nära anslutning till
intervjuerna transkriberades materialet till löpande texter där vi även noterade saker som
tystnad och andra uttryck. Här genomförde vi även en datareduktion för att reducera bort
information som inte var relevant utifrån våra frågeställningar och för att underlätta den
fortsatta analysen. För att underlätta kategoriseringen sorterade vi in materialet utifrån de
13
olika frågorna och utformade en matris vilket gav oss ett överskådligt material. Vi fortsatte
sedan att koda materialet och leta efter likheter och skillnader för att bilda kategorier eller
dimensioner som avspeglade innehållet. Utifrån dessa kategorier sökte vi mönster och
försökte förstå hur saker kunde hänga samman i olika teman (Lantz, 2007). Vi arbetade
växelvis med data för sig och hur den relaterade till våra två frågeställningar. Vi fortsatte
sedan med att beskriva våra olika teman och belyste varje tema med något citat. Vi
reflekterade även över och tog hänsyn till olika tolkningsmöjligheter av temana. Utifrån
beskrivningen av varje tema sökte vi kärnan i resultatet och den slutgiltiga tematiseringen
genomfördes. Tre huvudteman växte fram och dessa teman med tillhörande underteman utgör
rubrikerna i resultatet (Lantz, 2007).
ETISKA ASPEKTER
Vi skickade i god tid ut vårat PM till de arbetsterapeuter som vi tillfrågat och som hade tackat
ja till att delta i studien för att de skulle få tillräcklig information om studiens syfte. Vi såg till
så att deras närmaste chef var informerad om studien samt att även denna fick ta del av vårt
PM. Innan vi började med intervjuerna fick arbetsterapeuterna även ett informationsbrev där
vi informerade om att det var ett frivilligt deltagande och att examensarbetet kunde komma att
användas i utbildningssyfte. Vi informerade också om att alla deltagare avidentifierades så att
inga identiteter eller verksamheter skulle kunna röjas eller känna sig utpekade i presentationen
av resultatet (Patel & Davidson, 2003). Vid bearbetningen av intervjuerna kodade vi
arbetsterapeuterna med nummer och förvarade inte deras namn tillsammans med materialet.
Inspelningar och dataanteckningar raderades efter det att studien slutförts. Hela studien
skedde i överrensstämmelse med Karolinska Institutets etiska regler.
RESULTAT
I resultatet framkom följande struktur med nedanstående huvudteman och underrubriker.
Första delen av huvudtemat Den sociala miljön som arbetsområde handlar om hur deltagarna
värderade och uppfattade den sociala miljön i sitt arbete och svarar mot vår första
frågeställning, hur arbetsterapeuter ser på betydelsen av den sociala miljön. Övrig del av
resultatet svarar mot vår andra frågeställning som handlar om hur arbetsterapeuter arbetar
med interventioner i klientens sociala miljö. Denna del av resultatet börjar med underrubriken
Oreflekterade arbetsmetoder som beskriver att deltagarna inte upplevde sig ha så
väldefinierade arbetssätt i den sociala miljön. Nästa underrubrik Nätverksarbete sker i
14
samordnarskap hanterar temat att deltagarna inte arbetade så mycket ute i klientens sociala
miljö. Den tredje underrubriken Information genom samtal och observation handlar om hur
deltagarna bedömde och uppmärksammande behov av insatser i den sociala miljön.
I det andra huvudtemat Att använda sig själv som ett redskap beskriver vi hur deltagarna i sitt
arbete använde sig av sig själva i mötet med klienten. Det sista huvudtemat Att arbeta med
klientens färdigheter i den sociala miljön genomsyrade hela resultatet och handlar om
interventioner som riktar sig mer mot klientens förmågor än mot klientens sociala miljö. Detta
tema har följande underrubriker: Att vara delaktig i ett sammanhang och Skapa utrymme för
klienten att vara aktiv.
TEMASTRUKTUR
DEN SOCIALA MILJÖN SOM ARBETSOMRÅDE
•
Oreflekterade arbetsmetoder
•
Nätverksarbete sker i samordnarskap
•
Information genom samtal ochTTTtTjyyt
observation
ATT ANVÄNDA SIG SJÄLV SOM ETT REDSKAP
ATT ARBETA MED KLIENTENS FÄRDIGHETER I DEN SOCIALA MILJÖN
•
Att vara delaktig i ett sammanhang
•
Skapa utrymme för klienten att vara aktiv
Figur. Temastruktur med huvudteman och underrubriker över resultatet.
DEN SOCIALA MILJÖN SOM ARBETSOMRÅDE
Arbetsmetoder i den sociala miljön var inte så väldefinierade men arbetsterapeuterna var ändå
positivt inställda till att arbeta med den sociala miljön. Det mest omfattande arbetet i den
sociala miljön skedde i rollen som samordnare. För att samla in information om klientens
sociala miljö använde sig deltagarna av intervju och observation.
Genomgående var arbetsterapeuterna som vi intervjuade positivt inställda till att arbeta med
klienters sociala miljö. Den sociala miljön värderades högt och de ansåg att det var viktigt att
arbeta med den sociala miljön eftersom den målgrupp de arbetar mot; människor med
psykiska funktionshinder, har stora problem med det sociala och ofta är ensamma. Resultatet
visade att målgruppen ofta har ett begränsat socialt nätverk med bara ett fåtal kontakter.
15
Deltagarna ansåg att det var vanligt att de ofta hade mist sina kontakter med anhöriga och
vänner, då sjukdomsbilden inverkar på personens förmåga att samspela och upprätthålla
kontakter. Deltagarna beskrev att den sociala miljön hade en stor påverkan på deras klienter
samtidigt som de också såg hur klienterna begränsades socialt genom sin sjukdom. En
arbetsterapeut beskrev hur hon arbetade med klienten i den sociala miljön:
”Den här målgruppen har ju svårt att samspela och vara lyhörd för mimik och
gester. Jag tror att det är viktigt att jag översätter det jag ser för klienten. Vad
jag tror behövs för förmågor och är lyhörd för att kolla upp att man förstår sin
roll vad som förväntas.”
Studien visade att deltagarna ansåg att den sociala miljön var betydelsefull för deras klienter.
En deltagare beskrev hur hon såg på den sociala miljön:
”Jag tror att finnas i ett socialt sammanhang är fundamentalt för människors
utveckling. Jag tror inte man kan utvecklas om man inte befinner sig i ett socialt
sammanhang. Jag tror det är oerhört betydelsefullt.”
Arbetsterapeuterna uttryckte en positiv attityd och tyckte att det kändes meningsfullt att arbeta
med den sociala miljön. En av deltagarna beskrev sin upplevelse av att arbeta med klientens
sociala miljö:
”Det är nog det bästa man kan jobba med när det gäller den här målgruppen,
för den är så viktig.”
Något som framkom i resultatet var att klienterna ibland själva uttryckte en önskan att kunna
fungera i ett socialt sammanhang. Önskningar om att kunna leva tillsammans med någon var
vanliga. Klienternas mål motiverade arbetsterapeuterna till att arbeta med den sociala miljön
och stärkte deras uppfattning om hur viktig den sociala miljön var. En deltagare berättade om
hennes klienters förhoppningar:
”Men det är klart att det är viktigt och att det är drömmen att kunna fungera i
ett socialt sammanhang. Drömmen för vissa är att kunna ha en flickvän eller
vän.”
Oreflekterade arbetsmetoder
Trots att arbetsterapeuterna uttryckte att den sociala miljön var betydelsefull visade det sig att
de inte hade så väldefinierade arbetssätt när det gällde att arbeta med klienters sociala miljö.
De hade inte reflekterat så mycket över den sociala miljön utan upplevde den mera som något
som bara var en del av deras arbete och ingenting de behövde reflektera över separat. En
deltagare beskrev den sociala miljön som ett spännande område men menade att den sociala
miljön inte var ett så utvecklat område:
16
”Det är inte så utvecklat mera nått man har i bakhuvudet, att man tänker på
den sociala miljön. Men det är inte så utvecklat, finns inga metoder.”
Studien visade att deltagarna inte hade så många medvetna strategier för att uppmärksamma
behov av insatser i den sociala miljön. De beskrev en mer slumpartad kartläggning då det
kunde komma upp i ett samtal eller då klienten själv tog upp det. En deltagare förklarade detta
genom beskrivningen:
”Ibland kommer det ju upp när man gör någon kartläggning eller
funktionsbedömning eller när jag intervjuar.”
En deltagare avvek däremot från de övriga då hon utifrån sitt arbete menade att hon alltid
arbetade aktivt med den sociala miljön och alltid såg till att informera sig om alla sina
klienters sociala miljö som en förutsättning för hennes arbete.
Arbetsterapeuterna hade svårt att specificera de interventioner som de genomförde i den
sociala miljön. Det visade sig ändå att de genomförde en hel del insatser som de inte
reflekterat över. Övergripande förmedlade deltagarna att arbetsmetoder i den sociala miljön
inte var så utarbetade. Trots detta kunde de berätta om flera olika tillvägagångssätt som de
använde i arbetet i den sociala miljön.
Nätverksarbete sker i samordnarskap
Deltagarna hade även uppdrag som samordnare eller case-maneger, vilket innebar att man
fungerade som en kontaktperson för några klienter och hade samordningsansvaret för stödet
kring klienten. Som samordnare uppgav deltagarna att de arbetade mer aktivt med det sociala
nätverket och gjorde fler insatser i klientens sociala miljö. Arbetsterapeuterna beskrev att
kontakten med anhöriga till största del skedde i den rollen. De beskrev också att det var i
samordnarskapet som de riktade sig utåt och arbetade ute i klientens sociala miljö. Det
framkom att rollen som arbetsterapeut inte självklart och väldigt sällan innebar arbete ute i
klientens sociala miljö. En av deltagarna berättade om hur hon arbetade i sina olika roller på
sin arbetsplats:
”Som arbetsterapeut tänker jag på hur den sociala miljön kommer att påverka
personen. Sen jobbar jag med anhöriga men det är mer som samordnare än
arbetsterapeut.”
Studien visade att deltagarna genomförde få interventioner i klientens sociala miljö. De
interventioner som genomfördes var mer inriktade på att arbeta med klienten och stärka
17
klientens sociala förmågor. Det visade sig att de i uppdraget som arbetsterapeut hade en
begränsad kontakt med klientens sociala nätverk. De berättade att de försökte bjuda in
anhöriga till planeringsmöten och anhörigskattningar men att mer omfattande kontakter än så
var sällsynta. Det var bara en av deltagarna som uppgav att hon arbetade aktivt mot klientens
sociala nätverk genom att stötta anhörigvårdare.
Information genom samtal och observation
Genomgående uppgav deltagarna att de för att samla in information om klientens sociala
miljö framförallt samtalade med sina klienter. Genom intervjuer fick de den mesta
informationen för att bedöma behov av insatser i den sociala miljön. Under intervjuerna eller
samtalen med klienten använde sig deltagarna av en observerande metod. De menade att de
fick mycket information om hur klienten fungerade i den sociala miljön genom att naturligt
observera klienterna i olika miljöer och sammanhang. De uppgav att de genom sina arbeten
hade goda och många möjligheter att se och observera klienten. Resultatet visade att de tyckte
att ostrukturerade observationer var det effektivaste sättet att använda sig av.
Arbetsterapeuterna menade att de ibland använde sig av strukturerade datainsamlingar som till
exempel AMPS men att detta inte var någonting de var beroende av eller tyckte var
nödvändigt utan mera någonting de gjorde då det efterfrågades vid utredningar eller från
andra yrkeskategorier. En deltagare berättade hur hon observerade och bedömde behov av
insatser i den sociala miljön:
”Jag tycker jag ser mycket när jag träffar klienten och gör mina intervjuer, det
ger mycket hur personen är. Sen är det bra att observera klienten i andra
sammanhang som i hemmet, eller hur den är mot andra, eller om man tar en
fika tillsammans.”
ATT ANVÄNDA SIG SJÄLV SOM ETT REDSKAP
Studien visade att deltagarna vid interventioner i den sociala miljön använde sig mycket av
sig själva som ett redskap. Detta arbetssätt beskrevs som svårt och krävande eftersom de var
tvungna att ta ställning till olika situationer och problemställningar. Ett exempel var en
deltagare som beskrev sin upplevelse av att arbeta med klientens sociala miljö:
”Det kan vara ganska jobbigt till en början, man kan vara ett hot. Man kan ju
mötas med ifrågasättande, det stöd de vill ha kan ju vara ekonomiskt och så
kommer en arbetsterapeut in.”
Ett annat exempel var en deltagare som sa att hon tyckte kunde vara svårt med att arbeta med
den sociala miljön eftersom det innebar arbete med en tredje part:
18
”Jag tycker det går bra men en stor svårighet är att jag jobbar med en tredje
part som inte är kollegor. Det krävs mycket av en att hantera det.”
Etiska aspekter av att genomföra interventioner i den sociala miljön visade sig vara en del av
arbetet. Hur skulle man ta ställning till om en klient själv inte vill men man sett ett stort behov
av insatser? Hur mycket skulle man försöka påverka en klient för att få göra insatser i den
sociala miljön? En deltagare beskrev dessa svårigheter i hennes arbete:
”Ibland kan det vara svårt och man blir osäker på sekretess, vill verkligen den
här personen ha med sig sin anhöriga. Så det tycker jag är lite svårt det tar
mycket energi och kraft att få till de bra mötena. Men det är nått sorts steg att
komma över, man måste våga, alla måste våga mötas.”
Studien visade att arbetsterapeuterna såg ett stort värde i att bygga upp en relation med sina
klienter. Den terapeutiska relationen var mycket viktig för att kunna genomföra interventioner
på ett bra sätt. För att arbeta med klienters sociala miljö beskrev deltagarna att man först
behövde skapa en god arbetsrelation och ett förtroende. Deltagarna ansåg att det var viktigt att
ta sig tid för att bara vara med klienten. Det kunde handla om att bara sitta och prata eller ta
en fika tillsammans. En deltagare berättade om hur viktigt det var för henne att bygga upp en
relation till sina klienter:
”När jag gör mina AMPS bedömningar vill jag ju gärna vara hemma hos dem.
Det handlar ju också om att träffas och bygga ett förtroende. Sen har jag ju tur
att vi har en träfflokal och det är ju många som kommer dit och har ett ansikte
på mig och vi har pratat och haft avslappnande fikastunder.”
Ett annat exempel var en arbetsterapeut som berättade om svårigheten med att genomföra
insatser innan man hade byggt upp en relation:
”En anledning till att jag inte arbetar med klientens sociala miljö är att jag inte
sett behovet eller fångat upp det. Det kan vara svårt att ta upp då man inte har
kommit så långt, brist på förtroende. Samtidigt måste man vara väldigt försiktig
och respektera.”
Bemötande visade sig vara en stor del av arbetet i den sociala miljön. Det var viktigt hur man
blev bemött själv och hur man bemötte andra. Det framkom att deltagarna medvetet använde
bemötande i den sociala miljön för att arbeta med de sociala relationerna. Ett exempel var en
deltagare som beskrev hur bemötande hade betydelse för arbetet i den sociala miljön:
”Bemötande finns ju med också och med vilken attityd man pressenterar olika
aktiviteter också och vilken kontext aktiviteterna finns i.”
I träfflokaler och gruppverksamhet tog deltagarna upp vikten av att personalen hade
gemensamma förhållningssätt. De beskrev hur de använde sig av sig själva i mötet med
19
klienten. Ett exempel var en deltagare som beskrev hur hon använde sig själv i arbetet med
den sociala miljön:
”Man jobbar ju hela tiden med sig själv när man jobbar med det sociala kring
klienten, det handlar ju mycket om hur jag är och hur jag beter mig och man
måste sätta gränser. Det är en utmaning att göra sig förstådd och att alla i
personalen ska jobba lika.”
Arbetsterapeuterna beskrev att när de arbetade med klientens sociala miljö hade de en
coachande och handledande roll. De försökte bidra med sin kunskap och sina erfarenheter
utan att ge klienten några färdiga lösningar. De beskrev att de i mötet med klienten försökte
hjälpa till att resonera över vad saker hade för betydelse och att ge olika infallsvinklar.
Klientens egen målsättning styrde vad man arbetade mot och det var viktigt att tillvarata deras
egna resurser. En deltagare berättade om vilka resultat hon hade tänkt sig att få när hon
arbetade med klienters sociala miljö:
”Jag kan ha en egen tanke men jag tycker det är viktigare att tänka på att det är
människan jag möter som ska komma på sina lösningar. Däremot kan jag prata
om konsekvenser av olika val, konsekvenser av handlande. Min tanke ska inte
vara den styrande, det är den andra människans tanke.”
Resultatet visade att arbetsterapeuterna hade ett stort inflytande över sina arbetsuppgifter och
kunde planera och prioritera sitt arbete självständigt. Ens personliga intresse och
förutsättningar styrde hur mycket de inriktade sig på den sociala miljön i mötet med sina
klienter. De beskrev att ens personlighet till viss del avgjorde om man arbetade aktivt med
klientens sociala miljö eller enbart med träning runt klientens sociala färdigheter. Ett exempel
var en arbetsterapeut som beskrev hur hon prioriterade sina arbetsuppgifter:
”Jag tror det handlar mycket om ens personliga intresse, var man lägger fokus
och hur man själv är som person.”
Ett annat exempel var en deltagare som beskrev sina möjligheter att genomföra interventioner
i klientens sociala miljö:
”Egentligen har jag väldigt stor backup av min arbetsgivare från arbetsplatsen.
Sen är det väl svårt att få tid och ibland blir man osäker på sekretess, så det
ligger nog ganska mycket hos en själv.”
Det framkom att det var svårt att närma sig den sociala miljön och att arbetsterapeuterna
prioriterade arbetet lite olika utifrån sina egna förutsättningar. Ett exempel var en deltagare
som beskrev sig ha en osäker roll i arbetet med den sociala miljön:
”Som arbetsterapeut har man en lite osäker roll i den sociala miljön. Jag
känner mig tryggare i funktionsnedsättningen, men jag kan tänka mig att det är
en personlig uppfattning. Som personal så närmar man sig den sociala miljön
20
på olika sätt och av olika anledningar. Man försöker använda sig av de andra
personalkategorierna som har nätverksutbildning.”
ATT ARBETA MED KLIENTENS FÄRDIGHETER I DEN SOCIALA MILJÖN
Interventioner i den sociala miljön riktade sig mer mot klientens förmågor än mot klientens
sociala miljö. En av arbetsterapeuternas viktigaste uppgifter var att få klienterna mer socialt
aktiva. De interventioner som genomfördes syftade till att skapa utrymme för klienten att vara
aktiv i sin sociala miljö.
Studien visade att de flesta interventioner som deltagarna genomförde riktade sig mot att
förbereda klienten på att vara i en miljö som inte var anpassad till målgruppens
förutsättningar. Deltagarna arbetade mycket med social färdighetsträning. Den sociala
träningen gick ut på att klienten skulle öva sig i relationer och socialt samspel för att träna upp
och utveckla sina sociala färdigheter. Målet med den sociala träningen var att klienten sedan
skulle kunna fungera i ett socialt sammanhang ute i samhället. Den sociala interaktionen bröts
ned i delaktiviteter för att klienterna sedan skulle kunna träna och öva sig i rollspel. Ett vanligt
förekommande sätt för deltagarna att arbeta med detta var att använda det strukturerade
utbildningsmaterialet Ett Självständigt Liv (ESL). En deltagare berättade hur hon arbetade
med ESL:
”Det kan vara svårt att veta, hur gör man när man pratar eller startar ett
samtal och då finns det olika moduler till det här som är jättebra t.ex.
vardagliga samtal. Det här använder man tillsammans med patienten och gör
övningar exempelvis genom rollspel. Efteråt pratar man igenom vad som var
bra och vad som var dåligt.”
Klienterna fick även träna vanor och rutiner framför allt då det gällde arbetsförberedande
rehabilitering. Arbetsterapeuterna arbetade med förberedande grupper där man arbetade med
olika teman inriktat mot arbetsmarknaden. En deltagare berättade hur hon arbetade med
rutiner kring arbetet:
”Vad pratar man om på jobbet, hur pratar man med sina arbetskamrater, allt
sådant pratar vi om. Man har sina arbetskamrater här och man behövs på
jobbet. Vi jobbar med att man tar rast på alla arbetsplatser, man tar sitt kaffe på
morgonen det är så det fungerar.”
Träningen av klientens sociala färdigheter gav synbara resultat. Deltagarna hade upplevt en
ökad förmåga hos klienterna att skapa sociala relationer och att interagera med andra. En av
deltagarna beskrev detta då hon hade sett sina klienter utvecklas:
21
”Ibland ser man att de vågar ta kontakt med fler och fler och får bättre
självförtroende.”
Det visade sig att klienterna hade fått ett större socialt nätverk efter att de deltagit i anpassad
gruppverksamhet. I verksamheten fick klienterna möjlighet att lära känna varandra och fick
mer tillit till varandra. Ibland kunde detta leda till att de även träffades utanför verksamheten
och gjorde saker privat.
Att vara delaktig i ett sammanhang
Det framkom i studien att en av arbetsterapeuternas viktigaste uppgifter var att få klienterna
mer socialt aktiva. Eftersom målgruppen ofta hade en begränsad social miljö riskerade de att
hamna utanför samhället och bli isolerade. Deltagarna beskrev att klienternas anhöriga och
vänner ibland inte orkat med att finnas kvar på grund av sjukdomsprogressen. Klienterna hade
ofta förlorat sina relationer och deras sociala miljö hade krympt till att ibland bara bestå av
professionella. En deltagare beskrev hur vanliga problem inom den sociala miljön var:
”Det har ofta brustit med föräldrarna, det är väldigt få som har barn. Därför är
det viktigt att man kommer ut i samhället och gör saker. De är mycket det här
sociala för de har inte så mycket socialt.”
Ett annat exempel var en deltagare som berättade om den problematik hon såg inom den
sociala miljön för många av hennes klienter:
”Leva i socialbidragstagande, vara psykisk sjuk och bo i de här områdena är en
stor bit. Det är främmande att man tillhör någonting större, man blir isolerad.”
Det framkom att ett övergripande mål för arbetsterapeuterna var att arbeta för att få sina
klienter mer delaktiga i samhället. Detta gjordes genom att de erbjöd möjlighet till gemenskap
i olika sammanhang som t.ex. i träfflokalsverksamhet, gruppverksamhet, på praktikplatser och
annan sysselsättning. En deltagare berättade om vilka tänkta resultat hon arbetade mot:
”Jag har tänkt utöka personens sociala miljö, deras fysiska platser och sociala
kontakter.”
Studien visade att det var viktigt att arbeta med klienten i aktiviteter. Genom att arbeta med
klienten i aktiviteter fick man möjligheter att arbeta med den sociala miljön. Deltagarna
menade att aktiviteter skapade sociala sammanhang. En deltagare berättade varför de valt att
satsa extra mycket på sysselsättning på hennes arbetsplats:
”Vi tycker det här med att ha någonting att göra, jämte medicinering, är
sysselsättning jätteviktigt. Aktiviteter och social miljö går ju ofta hand i hand.
Är du aktiv innebär det ju också ett socialt sammanhang.”
22
En av de viktigaste uppgifterna var att skapa möjligheter till aktiviteter och sysselsättning. För
att arbeta med den sociala miljön var det därför viktigt att få klienterna mer aktiva. En
arbetsterapeut berättade om betydelsen av att arbeta i aktivitet:
”Jag tror väldigt mycket på aktiviteter när man jobbar med den sociala miljön.
Att göra saker tillsammans, musik eller spela ihop, gå ut och plocka svamp,
utflykter i samhället. Aktiviteter och jobba socialt, där finns det jättemycket.”
Genomgående beskrev deltagarna att de arbetade mycket med den sociala miljön i
gruppverksamhet. De beskrev att det fanns mycket vinster med att ingå i en grupp och delta
med andra människor i ett socialt sammanhang. Genom att ingå i en grupp fick klienterna
möjlighet att träna sig i att fungera socialt i relation till varandra. Klienterna fick öva sig i att
vara aktiva, göra sig hörda, att kunna vara tysta och ta hänsyn till varandra. Gruppverksamhet
gav också möjlighet till gemenskap, en känsla av tillhörighet och möjligheten till att få flera
sociala kontakter. En deltagare berättade varför de på hennes enhet hade valt att arbeta mycket
i gruppverksamhet:
”Ibland kan man tänka att det är lättare att bara komma till ett ställe och bara
vara utan krav men det kan vara svårare, så grupper är ett jättebra sätt. I
gruppen har man ett syfte, här gör vi de här sakerna. Då kan man prata om det
man gör istället för att behöva prata om personliga saker. Jag har sett personer
blomma upp i grupper och våga hoppa på nya saker, andra aktiviteter och ta
initiativ. Om man ser att man klarar av det här lilla sammanhanget kan man
våga prova på att vidga sina cirklar.”
Några vanliga grupper var förberedelsegrupp inför arbete, trädgårdsgrupp, relationsgrupp,
musikgrupp och olika studiecirklar. Det förekom även att deltagarna arbetade med grupper i
träfflokalsverksamhet och kooperativ. Målet med gruppverksamhet var att få klienterna mer
socialt aktiva. Arbetsterapeuterna beskrev att de använde en reflekterande metod som
pedagogik. Detta innebar att gruppdeltagarna gavs möjlighet till att bidra med egna tankar och
delta i reflektion. Vilket en deltagare beskrev genom det förhållningssätt hon själv valde att ha
i gruppen:
”Om man är i en grupp så försöker jag hålla mig tillbaka, att det inte är jag
som behöver svara på alla frågor, att det inte ska vara jag som pratar med var
och en hela tiden utan det kan vara gruppen som pratar med varandra. Ibland
även öva på att ta sociala kontakter, att det är det man försöker göra i en
grupp.”
Skapa utrymme för klienten att vara aktiv
Studien visade att en viktig uppgift för deltagarna när de genomförde interventioner i den
sociala miljön var att skapa utrymme för klienten att vara aktiv i sin sociala miljö. De ville ge
23
klienterna möjligheter att samspela och kommunicera utifrån deras nivå. En deltagare beskrev
på vilket sätt hon vill underlätta för sina klienter att aktivt kunna delta i sin sociala miljö:
”Det är väl att dämpa förväntningarna så att dessa ska vara rimliga på
patienten. Minska stressen handlar det om, öka förståelsen och ge redskap.”
Kognitiva hjälpmedel kunde vara till en stor hjälp för att öka klienternas aktivitetsförmåga. En
deltagare berättar hur ett kognitivt hjälpmedel som hon förskrivit underlättat i klientens
vardag:
”Ett exempel är en man som har fått en minnesklocka som är ganska enkel, där
han kan ställa totalt fem alarm. Han har ställt ett alarm klockan sju då barnen
ska upp och ytterligare ett alarm då det är dags att gå till skolan och dagis, det
är ju jättemycket social miljö.”
En annan deltagare tog upp vikten av att ta med det personliga nätverket runt omkring
klienten för att skapa förståelse och utrymme för klienten att kunna vara aktiv:
”Med kognitiva hjälpmedel skulle det underlätta att jobba mer med den sociala
miljön för att de ska stödja personen att komma igång. Det kan falla på det, Jag
missar lätt hur viktigt det är att jobba med den sociala miljön och hjälpmedlet.”
KONKLUSION
I resultatet framkom det att de flesta interventioner som genomfördes i den sociala miljön var
riktade mot klienten och klientens färdigheter snarare än mot de sociala miljöerna.
Arbetsterapeuterna arbetade med klienternas förmågor att fungera socialt och att fungera i den
sociala miljön. En av de viktigaste uppgifterna var att få klienterna mer socialt aktiva och
delaktiga i sociala sammanhang. För att arbeta med klientens sociala färdigheter och skapa
sociala sammanhang arbetade de med aktiviteter. Aktivitet skapade sociala sammanhang.
Genomgående arbetade arbetsterapeuterna mycket med gruppverksamhet där klienten fick
möjlighet att träna sig i att fungera socialt i relation till andra. Vid interventioner i den sociala
miljön använde sig deltagarna av sig själva som redskap och det kunde därför upplevas som
ett krävande arbetsområde. För att kunna genomföra interventioner i den sociala miljön var
det viktigt att först skapa en god arbetsrelation till klienten. Arbetsterapeuternas personliga
intresse och förutsättningar styrde hur mycket de inriktade sig på den sociala miljön i mötet
med sina klienter. Studien visade att de inte genomförde så mycket interventioner ute i de
sociala miljöerna i uppdraget som arbetsterapeut. I rollen som samordnare genomförde de mer
arbete i den sociala miljön. Resultatet visade att många av klienterna hade problem inom det
sociala området. Arbetsterapeuterna var därför positivt inställda till att arbeta med klienters
24
sociala miljö och upplevde det meningsfullt, men uppgav att arbetssätten ofta inte var så
väldefinierade.
DISKUSSION
METODDISKUSSION
Eftersom vi ville beskriva hur arbetsterapeuter arbetar med klienters sociala miljö och ta reda
på hur de ser på betydelsen av den sociala miljön var det ett lämpligt val att genomföra en
kvalitativ intervjustudie. Vi ansåg att denna design var den mest användbara för att få en
nyanserad beskrivelse av den intervjuade personens kunskap och erfarenheter (Kvale, 1997).
Vi valde att ta del av arbetsterapeuters erfarenheter genom deras berättelser utan att studera
hur arbetet skedde i praktiken, vilket läsaren bör ha i beaktande. När man studerar ett
subjektivt uppfattat fenomen är kvalitativ intervju en självklar datainsamlingsmetod (Lantz,
2007).
I studien eftersträvade vi att intervjua arbetsterapeuter som arbetade inom så många olika
verksamhetsområden som möjligt inom psykiatrisk rehabilitering. Alla deltagarna uppfyllde
inklusionskriterierna då de var verksamma inom psykiatrisk rehabilitering och arbetade inom
både kommun, landsting och i den privata sektorn. Undersökningsgruppen bestod uteslutande
av kvinnor vilket möjligtvis kan ha påverkat resultatet. En annan faktor som kan ha påverkat
resultatet är att alla i undersökningsgruppen var verksamma i Stockholmsområdet. Vi tror att
det inom den sociala miljön kan finnas stora kulturella skillnader. Det hade varit intressant att
jämföra med undersökningsgrupper verksamma i andra områden i Sverige eller i andra länder.
Innan vi genomförde intervjuerna utformade vi en intervjuguide med öppna frågor. Denna
guide granskades av vår handledare för att höja kvalitén på materialet och få stöd i att se
eventuella brister (Patel & Davidson, 2003). Innan vi intervjuade arbetsterapeuterna
genomfördes två provintervjuer som bidrog till att höja kvalitén på intervjuguiden och vår
intervjuteknik. Den öppna intervjun gav deltagarna möjligheter att resonera med sig själva,
skildra sina sätt att uppfatta fenomenet och berätta om viktiga samband (Lantz, 2007). Vi
valde att träffa alla respondenter på deras arbetsplatser där intervjuerna genomfördes i
avskilda och lugna rum. Rummet tillät kommunikation och var fredat från störande inslag
(Lantz, 2007). Vi bad deltagarna att avsätta en timma för vårt besök även fast vi beräknat att
intervjun skulle ta en halvtimma. Vi upplevde att det under intervjuerna var en lugn stämning
och att tiden för både oss och den intervjuade räckte till (Lantz, 2007). När vi sammanställde
det material vi fått fram från intervjuerna upptäckte vi att det på vissa ställen saknades djupare
25
aspekter. Trots att det fanns generöst med tid för varje intervju och att vi förberett oss genom
att ha genomfört provintervjuer samt läst litteratur om intervjuteknik upplevde vi att det
material vi fått inte alltid var så djupgående som vi hade önskat. Framför allt för att svara på
vår första frågeställning. Detta kan bero på brister i vår teknik att följa upp och ställa
följdfrågor som hade kunnat fördjupa materialet. Under intervjuerna försökte vi använda oss
mycket av spegling och feedback för att försöka hålla validiteten hög (Lantz, 2007). Brister i
vår intervjuteknik kan ändå ha påverkat validiteten negativt. Vi tror att våra tidigare
erfarenheter och de erfarenheter vi fått genom utbildningen i att möta människor har varit till
en stor nytta under intervjuerna men möjligheten finns att det kan ha påverkat vår tolkning av
resultatet.
Vi började våra intervjuer med att be deltagarna definiera vad den sociala miljön innebar för
dem. Eftersom vi ville ta del av deltagarnas beskrivningar valde vi att inte tala om hur vi
definierade den sociala miljön för att inte påverka resultatet. Detta gjorde vi för att få
information om deltagarnas inifrån bestämda definition (Lantz, 2007). Vi upplevde att många
deltagare var osäkra på vad som i deras arbete omfattades av den sociala miljön och det
visade sig att de inte hade reflekterat så mycket kring den sociala miljön. Eftersom vi
upplevde att vårt ämne krävde en viss eftertanke och reflektion frågar vi oss därför om vi hade
fått fram mer omfattande material om vi hade definierat vad vi tillskrev den sociala miljön
och kanske även skickat iväg intervjuguiden till deltagarna innan intervjutillfället.
Under databearbetningen reducerade vi bort material som vi inte tyckte svarade på våra
frågeställningar. När man reducerar bort data finns det en risk att man tar bort för mycket
information eller att man tar en mening ur sitt sammanhang och den mister sin betydelse
(Lantz, 2007). Vi har försökt att minimera denna risk genom att flera gånger då osäkerhet har
uppstått återvänt till det ursprungliga materialet.
I studien har vi varit två författare vilket vi sett som en stor tillgång. Vi har valt att genomföra
allt arbete tillsammans. Under analysarbetet har det varit mycket värdefullt att kunna
diskutera materialet och det har även varit en tillgång att behöva motivera analysen inför
varandra. Vi tror att detta har inneburit att vi fått fler dimensioner på analysresultatet och
motverkat feltolkningar samt under analysarbetet minskat risken för allt för snabba slutsatser.
Med en ganska hög sannolikhet har detta höjt trovärdigheten på materialet (Lantz, 2007). En
av författarna har egna erfarenheter och förkunskaper inom ämnet vilket vi har sett som en
26
tillgång men har beaktats under hela arbetets gång och framför allt under analysarbetet för att
inte påverka resultatet.
RESULTATDISKUSSION
I resultatet visade det sig att det är vanligt att klienterna har ett litet socialt nätverk vilket
stämmer väl överrens med tidigare forskning där man har sett att personer med psykiska
funktionshinder har en nedsatt förmåga att utveckla sociala relationer (Eklund, BengtssonTops & Lindstedt, 2007, Eklund & Hanson 2007). Det framkom även i vårt resultat att
klienterna ofta hade en önskan om att kunna fungera i ett socialt sammanhang, vilket även har
visat sig i tidigare studier (Bengtsson- Tops & Hansson, 2001). Klientens önskemål var en av
anledningarna till att arbetsterapeuterna ansåg att det sociala arbetsområdet var betydelsefullt.
När man arbetar klientcentrerat är det viktigt att ta hänsyn till klientens behov och arbeta
tillsammans med klienten för att nå uppsatta mål (Fisher, 2007). CMOP förespråkar ett
klientcentrerat arbetssätt vilket innebär att arbetsterapeuter bör se till att informera sig om,
respektera och möjliggöra för klienten att vara delaktig i målsättning och åtgärdsplan
(Townsend & Polatajko, 2007).
Resultatet tyder på att den sociala miljön var ett ganska så oreflekterat område. Studien visade
att interventioner i den sociala miljön inte var så väldefinierade och att deltagarna utförde
många åtgärder inom den sociala miljön som inte var tydligt uttalade. Eftersom man använder
sig av sig själv som redskap i arbetet med den sociala miljön kan det hänga ihop med
svårigheten att konkret benämna och belysa det arbete man utför. Den sociala miljön handlar
om mänskliga relationer som är svåra att precisera och identifiera. Kanske är det de ospecifika
faktorerna som gör det svårt att konkret redogöra för det man gör. Det finns olika typer av
kunskap varav en är tyst kunskap vilken inte kan uttryckas på ett adekvat sätt i språklig form
(Göranzon, Hammarén & Ennals, 2006). Den tysta kunskapen är samlade erfarenheter och de
outtalade förutsättningar som styr tillvägagångssättet inom ett område och är svårfångat och
sällan beskriven. Om den tysta kunskapen inte ses som en del av yrkeskunnandet finns det en
fara att den tappas bort (Billgren, Chekol, Linder, Falck & Gebru, 1990). Vi anser att det är
viktigt att synliggöra och metodutveckla interventioner som arbetsterapeuter utför i den
sociala miljön för att göra dem officiella så att det får ett självklart utrymme inom
rehabilitering. Det skulle även kunna bidra till att utveckla yrkets professionalitet. Studien
visade att insatsernas omfattning påverkades av deltagarnas personliga intresse. Insatser i den
27
sociala miljön bör inte vara beroende av de verksammas personliga intresse utan vara en
självklar del av arbetet.
Enligt den nya strategiska agendan (FSA, 2008) bör arbetsterapeuter utveckla insatser kring
närståendearbete. Om arbetsterapeuter hade mer kontakt med klientens nära kan det utgöra ett
stöd för klienten och påverka deras livskvalitet positivt. I arbetsterapeuters etiska kod (FSA,
2005) menar man att det är viktigt att man med patientens samtycke informerar och gör
klientens närstående delaktiga i behandlingen. I resultatet visade det sig att det i arbetet med
anhöriga kunde uppstå etiska dilemman och att det kunde uppstå en osäkerhet kring sekretess.
Detta kan innebära att man som verksam arbetsterapeut väljer att inte arbeta lika aktivt med
klientens sociala miljö. Kanske behöver de verksamma få mer stöd i arbetet. Därför är det
viktigt att det utarbetas tydliga riktlinjer och metoder för hur arbetet i den sociala miljön bör
ske. Resultaten indikerade att det idag saknas utarbetade arbetssätt.
Resultatet visade att arbetsterapeuterna inte hade så mycket kontakt med klientens personliga
nätverk förutom den kontakt de hade i rollen som samordnare. Som arbetsterapeut ska man ha
en helhetssyn på människan och se till hela individens livssituation (Townsend & Polatajko,
2007). Borde inte arbetsterapeuter alltid ha en etablerad kontakt med klientens personliga
nätverk? Med kunskap om hur viktig och vilken stor påverkan den sociala miljön har på
individen kanske man behöver utveckla arbetsterapeuters uppdrag inom psykiatrisk
rehabilitering.
I resultatet framkom det att arbetsterapeuterna tyckte att det var viktigt att kunna ta sig tid och
bara sitta och prata eller ta en fika med sina klienter för att bygga upp en bra relation. En god
arbetsrelation stödjer klientens engagemang i rehabiliteringen och ökar möjligheterna till att
klienten går vidare mot sina mål. En terapeutisk relation bygger på respekt och förtroende
mellan den professionella och klienten. (Fisher, 2007). För att ett bra möte ska äga rum och
leda till en god relation krävs både engagemang och tid. Tidigare har man inte
uppmärksammat hur viktig en relation och ett förtroende är för arbetsrelationen men
forskning visar att detta är en nödvändighet (Hammarlund, 2001). Vår erfarenhet är att
arbetsterapeuter idag ofta har en hög arbetsbelastning vilket gör det svårt att ta sig den där
extra tiden med sina klienter. Deltagarna som deltog i vår studie tog sig tid och använde detta
som metod. Det vore intressant att jämföra med en undersökningsgrupp inom ett annat
28
rehabiliteringsområde för att se om skillnader finns. Vi misstänker att det kan vara så att man
lägger mer vikt på relationer inom psykiatrisk rehabilitering.
I resultatet framkom det att de interventioner som genomfördes i den sociala miljön var
riktade mot klienten och klientens färdigheter snarare än mot de sociala miljöerna. I Canadian
Model of Occupational Performance [CMOP] som är en arbetsterapeutisk modell finns ett
tredimensionellt tänkande kring människors aktivitetsutförande. Detta innebär ett dynamiskt
beroendeförhållande och en ständig påverkan mellan person, miljö och aktivitet (Townsend &
Polatajko, 2007). När man arbetar med interventioner inom psykiatrisk rehabilitering blir det
därför viktigt att ta hänsyn till alla dessa delar och inte bara arbeta med personen vilket även
stärks av Deweys tankar om att det inte går att separera människan och miljön (Cutchin,
2004). Därför bör arbetsterapeuter inom psykiatrisk rehabilitering arbeta mer riktat mot de
sociala miljöerna.
I resultatet visade det sig att många av interventionerna som genomfördes i den sociala miljön
riktade sig mot att klienten skulle bli mer socialt aktiv. Genom att delta i sociala miljöer får
man möjlighet att träna förbättrande av sina roller (Anthony, Cohen, Farkas & Gagne, 2002).
Deltagarna arbetade mycket med den sociala miljön genom aktivitet. Aktivitet skapar många
möjligheter och är någonting grundläggande i människans existens. Aktiviteter skapar även
mening i livet och bidrar till individens sociala identitet och självbild. Genom aktiviteter knyts
människor samman och får en möjlighet att utveckla och hantera färdigheter (Townsend &
Polatajko, 2007). Som blivande arbetsterapeuter var det meningsfullt att få ta del av
deltagarnas erfarenheter av att arbeta med den sociala miljön genom aktivitet. Vi bedömer
detta som ett givande arbetsätt och anser att det är en bra metod till att få klienten intresserad
och engagerad i att arbeta med sin sociala miljö.
Resultatet visade att arbetet handlade mycket om att aktivera klienterna vilket väl
överensstämmer med regeringens strategi där man vill satsa på en meningsfull sysselsättning,
gemenskap och delaktighet i samhället för personer med psykiska funktionshinder
(Regeringskansliet, 2006). Arbetsterapeuterna arbetade för att göra sina klienter delaktiga i
olika sammanhang men vi tycker det är viktigt att vara medveten om att delaktighet inte
nödvändigtvis innebär att man har sociala relationer.
29
Inom Arbetsterapi arbetar arbetsterapeuter ofta med gruppverksamhet (Blesedell Crepeau,
Cohn & Boyt Schell, 2003), vilket även framkom i denna studie. Arbetsterapeuterna i denna
studie uppgav att gruppverksamhet både är arbets- och kostnadseffektivt vilket vi tror kan
bidra till att det är ett vanligt arbetssätt. Generellt när man arbetar i gruppverksamhet är målet
att individen ska utvecklas. Klienten får möjlighet att återhämta sig och utveckla sin funktion
och sina förmågor men också förebygga och stödja befintliga styrkor. I gruppverksamhet
använder man sig också av grupprocessen och gruppdynamiken för att möjliggöra en
utveckling hos individen (Blesedell Crepeau, Cohn & Boyt Schell, 2003).
SLUTSATS
Det framkom att det arbete som arbetsterapeuter utför i den sociala miljön inom psykiatrisk
rehabilitering främst riktade sig mot klienten och klientens färdigheter. Arbetsterapeuter bör i
enlighet med de arbetsterapeutiska modellerna arbeta med alla dimensioner i klientens sociala
miljö. Eftersom det visade sig att arbetssätten i den sociala miljön inte var så väldefinierade
drar vi slutsatsen att det är nödvändigt att arbeta vidare med att lyfta fram den tysta kunskapen
som finns inom detta område för att utveckla arbetet och ge det ett självklart utrymme. Tas
inte kunskapen tillvara finns det en risk att den går förlorad. Interventioner behöver
synliggöras och utvecklas för att det ska kunna utarbetas tydliga riktlinjer och metoder i hur
arbetet i den sociala miljön bör ske, men även för att bidra till att utveckla arbetsterapeuters
professionalitet.
FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING
Studien har ökat vår kunskap i ämnet men även ökat vårt intresse och väckt nya frågor.
Det skulle vara intressant att undersöka om fler interventioner kan genomföras ute i de sociala
miljöerna och vilka resultat det skulle leda till. Eftersom den sociala miljön har en stor
inverkan på individen tror vi att detta kan vara av betydelse. Vår uppfattning om att den
sociala miljön är mycket betydelsefull för hälsa och välbefinnande har stärkts under detta
arbete. För att utveckla och förankra arbetsområdet inom rehabilitering behöver man kunna
påvisa resultat av interventioner i den sociala miljön. Forskning behöver genomföras för att
utveckla interventioner och evidensbasera arbetet i den sociala miljön. Det är möjligt att det
finns kulturella skillnader inom den sociala miljön. Det skulle därför vara intressant att
studera hur arbetsterapeuter arbetar med den sociala miljön i andra delar av Sverige och även i
30
andra delar av världen. Detta kanske kunde ge nya infallsvinklar och strategier i arbetet med
den sociala miljön.
Den sociala miljön kan vara svår att greppa. Arbetsterapeuterna hade svårt att beskriva sina
arbetssätt trots att de genomförde interventioner i den sociala miljön. Det visade sig även att
det var ett ganska oreflekterat område och mycket av kunskapen var baserad på erfarenheter
och inte benämnd. Vi upplever att det är ganska vanligt att den sociala miljön är ett
odefinierat område. Det är viktigt att man som professionell vet vilka delar som ingår i den
sociala miljön. Fortsatt forskning behöver ske för att reda ut och tydliggöra begrepp och öka
kunskapen inom den sociala miljön.
Alla funktionsnedsättningar inverkar på den sociala miljön men kanske är det mer uppenbart
att psykiska funktionsnedsättningar verkar hindrande i den sociala miljön. Vår erfarenhet är
att man inom psykiatrin arbetar mer med den sociala miljön än inom andra områden. Det
vore intressant att studera hur man arbetar och i vilken omfattning arbetet sker inom andra
grupper med funktionshinder. Det skulle kunna ge möjligheter att lära av varandras
erfarenheter och ytterligare utveckla arbetssätt.
31
REFERENSLISTA
LITTERATUR
Anthony, W., Cohen, M., Farkas, M., & Gagne, C. (2002). Psychiatric Rehabilitation (2nd
ed.). Boston: Center for Psychiatric Rehabilitation.
Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur.
Barnes, C., Mercer, G., & Shakespeare, T. (2000). Exploring disability: A sociological
introduction. Cambridge: Polity press.
Bengtsson- Tops, A., & Hansson, L. (2001). Quantitative and Qualitative Aspects of the
Social Network in Schizophrenic Patients Living in the Community: Relationship To
Sociodemographic Characteristics and Clinical Factors and Subjective Quality of Life.
International Journal of Social Psychiatry, 47 (3), 67-77.
Billgren, B., Chekol, I-M., Linder, K., Falck, L & Gebru, K.(1990). Tyst kunskap- någon att
lyssna till i framtidens vård. Skellefteå: Artemis Bokförlag.
Blesedell Crepeau, E., Cohn, E.S., & Boyt Schell, B.A. (2003). Willard & Spackman´s
Occupational Therapy. Philadelphia: Lippincott, Williams & Wilkins.
Cutchin, M.P. (2004). Using Deweyan Philosophy To Rename and Reframe Adaption-toEnvironment. The American Journal of Occupational Therapy, 58 (3), 303-312.
Eklund, M. (2006). Occupational Factors and Characteristics of the Social Network in People
with Persistent Mental Illness. American Journal of Occupational Therapy, 60 (5), 587-594.
Eklund, M., Bengtsson- Tops, A., & Lindstedt, H. (2007). Construct and discriminant validity
and dimensionality of the Interview Schedule for Social Interaction (ISSI) in three psychiatric
samples. Nordic Journal of Psychiatry, 61 (3), 182-188.
Eklund, M., & Hansson, L. (2007). Social Network Among People With Persistent Mental
Illness: Associations With Sociodemographic, Clinical and Health-Related Factors.
Inetnational Journal of Social Psychiatry, 53 (4), 293-305.
Fisher, A.G.(2007). OTIPM: En modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa
praxis i arbetsterapi. Nacka: FSA.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA]. (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. Nacka:
FSA.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2008). Arbetsterapins framtid- Strategisk agenda
2009-2016, Strategisk plan 2009-2010. Hämtad 9 februari, 2009, från Förbundet Sveriges
Arbetsterapeuters hemsida:
http://www.fsa.akademikerhuset.se/SiteCollectionDocuments/Om_forbundet/Fullmaktige/Full
maktige2008vision.pdf
32
Göranzon, B., Hammrén, M., & Ennals, R. (2006). Dialog, Skill and Tacit Knowledge.
Chichester: John Wiley & Sons Ltd.
Haglund, L. (1999). Arbetsterapeutisk bedömning inom psykiatrisk vård. (FOU-rapport, nr.
9). Lindköping: FSA.
Hammarlund, C.O. (2001). Bearbetande samtal. Stockholm: Natur & Kultur.
Hawe, P., Webster, C., & Shiell, A. (2004). A glossary of terms for navigating the field of
social network analysis. Journal of Epidemiology and Community Health, 58, 971-975.
Kielhofner, G. (2008). Model Of Human Occupation (4: th ed.). Philadelphia: Lippincott
Williams & Wilkins.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lantz, A. (2007). Intervjumetodik (2:a uppl.). Malmö: Studentlitteratur.
Lindström, M. (2007a). Vardagslivets rehabilitering – Del A: Modellverksamhet för
rehabilitering inom socialpsykiatri. Hämtad 2 november 2009, från Socialpsykiatriskt
kunskapscentrums hemsida:
http://socialpsykiatri.se/files/Slutrapport_Vardagslivets_Rehabilitering_De_%20AModellverksamhet_for_rehabilitering_inom_socialpsykiatripdf.pdf
Lindstöm, M. (2007b). Vardagslivets rehabilitering – Del B: Vy över arbetsterapeutiska
insatser i svensk psykiatri. Hämtad 2 november 2009, från Socialpsykiatriskt
kunskapscentrums hemsida:
http://socialpsykiatri.se/images/stories/file/pdf/slutrapport_vardagslivets_rehabilitering_del_b.
pdf
Patel, R., & Davidson, B. (2003). Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur.
Regeringskansliet, (2006). Ambition och ansvar: Nationell strategi för utveckling av
samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktions. SOU 2006:100.
Hämtad 5 november 2009, från Regeringens hemsida:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/31/78/f8d9f649.pdf
Rosenberg, D., & Andersson, U. (2005). Och vad gör du då? Sysselsättning eller en roll i
samhällslivet? En socialpsykiatrisk undersökning. (2005:1). Härnösand: FoU Västernorrland.
Socialstyrelsen. (2009). Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni. Hämtad
2 november 2009, från Socialstyrelsens hemsida:
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellariktlinjer/schizofreni
Townsend, E.A., & Polatajko, H.J. (2007). Enabling Occupation 11: Advancing An
Occupational Therapy Vision For Health, Well-Being, & Justice Through Occupation.
Ottawa: Canadian Association of Occupational Therapists.
33
Turner, N., Whitty, P., Lydon, C., Clarke, M., Browne, S., Larkin, C., Waddington, J., &
O`Callaghan, E. (2008). Evaluating Psychosocial Interventions in First-Episode Psychosis.
British Journal of Occupational Therapy, 71 (4), 155-160.
Widerberg, K. (2002). Kvalitativ forskning i praktiken. Malmö: Studentlitteratur.
BILAGA 1
INTERVJUGUIDE
Syfte: Att beskriva några arbetsterapeuters erfarenheter av betydelsen av klienters vardagliga
sociala miljö och på vilket sätt deras arbete är riktat mot klientens sociala miljö i intervention
inom psykiatrisk rehabilitering.
Vårt syfte kan brytas ned i följande frågeställningar:
- Hur ser arbetsterapeuter på betydelsen av klienters sociala miljö?
- Hur arbetar arbetsterapeuter med interventioner i klienters sociala miljö?
Informera om intervjun:
- tid – dokumentation - användning av resultat - ta del av resultat - etik (tystnadsplikt,
anonymitet, förvaring och delgivning av material, avbryta deltagande) – syftet
BAKGRUNDSINFORMATION
Berätta kort om dig själv
Hur länge har du arbetat inom psykiatrisk rehabilitering?
Vem är din arbetsgivare?
Vilken är din målgrupp?
ERFARENHETER AV DEN SOCIALA MILJÖN
- Vad innebär (innefattar, innehåller?) den sociala miljön för dig?
-
Hur ser du på betydelsen av den sociala miljön utifrån ditt arbete inom psykiatrin?
-
Hur arbetar du med klientens sociala miljö?
-
Hur ser dina möjligheter ut till att arbeta med klienters sociala miljö? (vilka
hinder/svårigheter finns?)
-
Hur observerar och bedömer du behov av insatser i den sociala miljön? (frågor,
observation, instrument?)
-
Vad har du tänkt dig för resultat när du arbetar med klientens sociala miljö?
-
Vad ser du för resultat efter insatser i klienters sociala miljö? (motivation, stöd,
hinder)
-
Hur upplever du själv att det är att arbeta med klienters sociala miljö?
AVSLUT
- Sammanfatta
- Frågor kring innehåll
- Tillägg
Kan du berätta mer om….
Kan du utveckla…..
Kan du förklara…..
Våga vara tyst!!
Kan du beskriva….
Hur tänker du…
Begränsa till aktuellt område!
Hur menar du…
Kan du förtydliga…
Kan du fördjupa….
Är det så att (spegla)…
