roten till
det onda
Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016
Ingmar Karlsson
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2016
faktagranskning Mohammad Fazlhashemi
kartor Lönegård & Co
sättning Åsa Björck
omslag Miroslav Sokcic
omslagsbild Miroslav Sokcic
tryck ScandBook AB, Falun 2016
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
isbn 978-91-7545-338-5
innehåll
Kartförteckning 6
Förord 7
Historisk bakgrund 12
Den spirande nationalismen 24
Det perfida Albion och de dubbla sveken 36
Freden som gjorde slut på all fred 70
Det franska mandatet 91
Det brittiska mandatet Irak 128
Det brittiska mandatet Palestina 163
Mellanöstern hundra år efter Sykes–Picot-avtalet 205
Ordförklaringar 231
Källor och litteratur 233
Personregister 237
kart förte c kn in g
Osmanska rikets gränser vid första världskrigets utbrott 23
Uppdelningen enligt Sykes–Picot-avtalet 50
De brittiska och franska mandaten 88
Uppdelningen av mandatet Syrien 97
Palestinskt område 1948–2008 204
Dagens Mellanöstern 217
”Det nya Mellanöstern” enligt den amerikanska försvars­
maktens tidskrift 218
6
f örord
Sommaren 2014 publicerade Islamiska staten (IS) en propagandavideo som visade hur en bulldozer grävde upp sanden
i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien.
Händelsen var symbolisk. Gränsavsnittet var nämligen en
del av en brittisk-fransk överenskommelse som ingicks den
8 maj 1916. Den har fått sitt namn efter de båda förhandlarna Mark Sykes och François Georges-Picot som helt enkelt
drog ett streck på kartan från bokstaven e i Acre vid Medelhavskusten i Palestina till slutbokstaven k i Kirkuk i den osmanska provinsen Mosul i våra dagars norra Irak. Områdena­­­
norr om strecket förklarades vara franska och de i söder brittiska intressesfärer.
Då hade den brittiska regeringen redan lovat den osmanske
vasallen i Mecka, sharif Hussein, att han skulle bli monark i
ett självständigt arabiskt kungadöme med huvudstad i Damaskus om han ställde upp på brittisk sida i kriget mot Osmanska riket.
Som en följd av detta löfte inleddes en arabisk revolt i juli
1916, understödd av den brittiske rådgivaren T E Lawrence
som gått till historien som ”Lawrence of Arabia”.
Samtidigt förhandlade britterna utan fransmännens vetskap
med World Zionist Organization om upprättandet av ett hem7
roten till det onda
land för judarna i Palestina. I en deklaration som fått sitt namn
efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour sägs
att ”ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och
religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina”, en märklig definition med tanke på att palestinierna uppgick till över 90 procent av befolkningen.
De skriftliga löften om en självständig arabisk stat som
ställts till sharif Hussein uppfylldes inte. När hans son prins
Feisal med T E Lawrence vid sin sida tågat in i Damaskus med
sina trupper i det första världskrigets slutskede och utropat
den arabiska staten drevs han ut av franska trupper.
Framtiden för de arabiska delarna av Osmanska riket kom i
stället att avgöras under fredskonferensen i Versailles. De områden som skulle ha utgjort den utlovade arabiska staten blev
nu i stället, mot befolkningens uttryckliga önskan, franska och
brittiska mandat under det nybildade Nationernas förbund.
Den linje i sanden som dragits av Sykes och Georges-Picot
blev utgångspunkten för mandatmakternas uppdrag att skapa
nationalstater enligt den amerikanske presidenten Woodrow
Wilsons principer om folkens självbestämmande. I Paris och
London sågs emellertid mandaten i första hand som en fullmakt att säkra de egna intressena utan att behöva framstå som
kolonialmakter.
Nya stater konstruerades med gränser som inte motsvarade
de historiska, geografiska och religiösa realiteterna. Frankrike valde en söndra-och-härska-politik och spelade ut de olika kristna samfunden och muslimska sekterna mot varandra.
Libanon bröts ut ur mandatet för Syrien och resten av detta
delades upp i olika småstater. Detta är grunden till de problem som fortfarande plågar de tidigare franska mandaten
Libanon och Syrien.
8
förord
Medan Frankrike genom skapandet av Libanon och Syrien slog sönder en geografisk enhet – Storsyrien – för att
tillgodose sina strategiska och ekonomiska intressen, valde
Storbritannien att grunda en ny nationalstat i det historiska
Meso­potamien. Den nya staten Irak skapades genom att slå
samman Mesopotamiens södra shiitiska delar med de sunnitiska områdena kring Bagdad och till detta lägga kurdiska
områden i norr med nyfunna oljeförekomster.
I det palestinska mandatet bekräftades Balfourdeklarationen, och den brittiska mandatärmakten uppmanades att säkra upprättandet av ett nationellt hem för judarna i Palestina.
Däri föddes dagens israelisk-palestinska konflikt. Balfours
uppriktighet i en debatt om formuleringarna rörande natio­
nernas rätt till självbestämmande i Nationernas förbunds stadga karaktäriserar väl politiken även i de övriga brittiska och
franska mandaten:
Motsägelserna mellan bokstäverna i stadgan och de allierades politik är än mer flagrant när det gäller en oberoende palestinsk nation än i fallet med en oberoende syrisk
nation. Ty i Palestina tänker vi inte ens föreslå någon form
av konsultation rörande de nuvarande invånarnas önskemål … Sammanfattningsvis har stormakterna vad Palestina angår inte gjort något uttalande i sakfrågor som inte
obestridligen är falskt och inte utfärdat en enda politisk
deklaration som de inte alltid har avsett att bryta. (Mansfield s. 167)
Fältmarskalken Earl Wavell, som tjänstgjorde på den palestinska fronten under första världskriget, sammanfattade följderna av den brittiska och franska politiken:
9
roten till det onda
Efter kriget som skulle göra slut på krigen tycks de ha varit mycket framgångsrika i Paris med att sluta en fred som
gör slut på freden.
Mellanöstern blev vad det är i dag eftersom Frankrike och
Storbritannien inte ansträngde sig för att skapa stater och politiska system som skulle kunna bli livskraftiga samtidigt som
de gjorde obotliga skador på den gamla politiska ordningen.
De gränser som drogs var godtyckliga och tog inte hänsyn
till urgamla historiska realiteter. Styret som infördes var baserat på europeiska idéer, intressen och förvaltningsmetoder
och saknade helt lokal förankring och legitimitet.
De stater man efterlämnade var inga nationalstater utan ett
konglomerat av klaner och olika etniska och religiösa grupper
som hållits samman av den brittiska och franska administrationen och militära närvaron.
De första sju kapitlen i denna bok ger en historisk bakgrund, behandlar den arabiska nationalismens framväxt, de
brittiska och franska intrigerna både under kriget och under
fredsförhandlingarna samt beskriver den politiska utvecklingen i vart och ett av mandaten fram till självständigheten.
Det sista kapitlet behandlar Mellanöstern 100 år efter Sykes–Picot-avtalet med dess raka streck på kartan.
Sällan har uttrycket att ”de som inte förstår det förflutna är
dömda att upprepa begångna misstag” haft större aktualitet
än i dagens Mellanöstern.
När britterna efter första världskriget drog upp gränserna för
sitt mandat Irak varnade en amerikansk missionär: ”Ni trotsar
öppet 4 000 år av historia.” När Bush inför attacken mot Irak
2003 fick frågan om han inte tänkte ta lärdom av historien blev
svaret: ”Jag läser inte historia. Jag är killen som skapar historia.”
10
förord
Den ordning som Storbritannien och Frankrike skapade
faller nu helt samman, men utan att någon ny är i sikte. Lösningarna ligger varken i att, som efter första världskriget, dra
upp nya nationsgränser eller i att, som George W Bush med
vapenmakt utifrån, försöka bygga upp demokratier av västerländsk modell. En väg ut ur eländet måste komma inifrån och
vara förankrad i den egna historien.
I dag avtecknar sig inga sådana lösningar vid den politiska horisonten.
För omvärlden blir Mellanöstern därför under en överblickbar framtid snarare ett tillstånd att förhålla sig till än ett
problem som går att lösa.
Slutligen vill jag nämna att stora delar av historieskrivningen
i kapitlet om det palestinska mandatet också återfinns i min
bok Bruden är vacker men har redan en man: sionismen – en
ideologi vid vägs ände? (2012).
Lund, skottdagen 2016
Ingmar Karlsson
11
hi storisk ba kg ru n d
Det område som vi i dag betecknar som Mellanöstern har sedan urminnes tider haft stor strategisk betydelse.
Redan faraonerna kastade sina blickar på dessa trakter. Den
egyptiska befolkningen var beroende av livsmedel därifrån om
de årliga översvämningarna av Nilen uteblev. Hittiter, assyrier,
perser och andra folk invaderade innan Alexander den store
drog fram på 320-talet före vår tideräkning. Från 64 före Kristus blev området en del av först det romerska och sedan det
bysantinska riket. På 630-talet trängde de arabiska erövrarna
med sin nya religion in från söder. Bilad ash-Sham (”Landet i
nordväst”) blev centrum för ett arabiskt imperium. Damaskus
blev huvudstad för det omayadiska kalifatet från 661 till 750,
då maktens centrum flyttades österut till abbasidernas Bagdad
i Mesopotamien, ”Landet mellan de två floderna”.
För en kort tid, mellan 1098 och 1291, hade de europeiska
korsfararna fotfästen i kustområdena längs Medelhavskusten,
tills de drevs ut av mamlukerna, en kast av slavkrigare som regerade från Egypten. Dessa drabbades i sin tur av invasio­ner
österifrån under mongolhövdingen Hülegü Khan, som erövrade Aleppo och Damaskus efter att ha bränt ner och förstört
Bagdad 1258.
Åren 1400–1401 drabbades Bilad ash-Sham av en ny kata12
historisk bakgrund
strof när Timur Lenk (”Den lame”) massakrerade befolkningen i spetsen för trupperna från det mytomspunna Samarkand.
År 1516 blev våra dagars Mellanöstern en del av det snabbt
expanderande Osmanska riket. Tre århundraden av stagnation följde. Innan Vasco da Gama 1498 upptäckte sjövägen
till Indien hade handeln österut dominerats av arabiska handelsmän och sjöfarare – den tog nu nya vägar. Både Sidenvägen och landvägen till Indien via Persiska viken förlorade sin
tidigare betydelse och Mellanöstern hamnade i ett både ekonomiskt och strategiskt bakvatten.
Utanför de större städerna med sina militärgarnisoner låg
makten i händerna på lokala pashor och klan- och stamhövdingar som framför allt spelade en roll som skatteindrivare
och upprätthållare av den lokala ordningen. Särskilt Aleppo i
norra Syrien hade dock kvar sin roll som ett handelscentrum.
Här och i andra städer i Levanten bildades kolonier med europeiska affärs­män, främst fransmän och italienare, som genom
så kallade kapitulationer fick en rad ekonomiska fördelar. Redan efter den osmanska ockupationen av Konstantinopel 1453
hade Genua fått handelsprivilegier som sedan också beviljades
andra utländska handelsintressen. Frankrike tilldelades sådana
1535 och det brittiska Levantkompaniet fick liknande privilegier
1580. Efter hand utsträcktes dessa rättigheter även till icke-kommersiella koncessioner och rättigheter, som till exempel utlänningars rätt att dömas inför sina egna domstolar och rätten att
trygga de för kristendomen heliga platserna i Jerusalem.
Från 1600-talet blev en katolsk missionsverksamhet alltmer förekommande bland de orientaliska kyrkorna. Dessa så
kallade unierade kyrkor, som erkände påven som sitt religiösa
överhuvud trots att de höll fast vid sin egen orientaliska liturgi, blev basen för ett växande europeiskt kulturellt inflytande.
13
roten till det onda
I den fred som följde på det rysk–turkiska kriget 1768–1774
tvingades Osmanska riket för första gången i sin historia att
avträda områden med muslimsk majoritet till en kristen makt.
I fördraget fick ryssarna förutom dessa områden rätt till fri navigation på Svarta havet och tillåtelse att fritt passera sunden
ut i Medelhavet. Den osmanska dominans över Svarta havet
som rått sedan slutet på 1400-talet var förbi. Ett av huvudmotiven för denna ryska expansionspolitik var att skaffa säkra
hamnar för den viktiga spannmålsexporten från Ukraina genom Bosporen och Dardanellerna. Kontrollen över dessa strategiska sund skulle nu bli en huvudfråga i rysk politik gentemot det osmanska riket, med de följder dessa krav skulle få på
Rysslands fortsatta stormaktspolitik mot imperiet.
Av avgörande politisk betydelse på längre sikt blev till exempel de bestämmelser i fredsfördraget som gjorde Ryssland
till skyddsmakt för Osmanska rikets ortodoxa kristna. Därmed inskränktes sultanens suveränitet över en stor del av undersåtarna, vilket gjorde det möjligt för en utomstående makt
att gripa in i rikets affärer. De kristna minoriteternas situation
kom att få en avgörande betydelse för det osmanska rikets
förbindelser med de europeiska stormakterna och i takt med
rikets tilltagande svaghet tillskansade sig andra europeiska
stormakter samma rättigheter.
Redan på 1500-talet hade Frankrike påtagit sig samma rätt
vad gällde de katolska invånarna och Österrike gjorde nu anspråk på samma rättigheter för katolikerna i de av osmanerna
kontrollerade områdena på Balkan. Allteftersom riket försvagades kom dessa rättigheter också att åberopas som motiv för
inblandning i dess inre angelägenheter.
14
historisk bakgrund
När Napoleon invaderade Egypten 1798 skedde det emellertid
under förevändningen att det egyptiska folket skulle befrias från
det osmanska mamlukväldets förtryck. I pamfletter som spreds
på Kairos och Alexandrias gator förekom ett för den egyptiska befolkningen okänt begrepp – al-umma al-misriya – ”det
egyptiska samfundet”. Basen för egyptiernas identitet var dock
religionen och inte en egyptisk nationalism. För den egyptiska
befolkningen var därför fransmännen främlingar liksom mamlukerna och osmanerna, fastän på skilda vis. I stället kände man
sig som en del av al-umma al-islamiya – ”det islamiska samfundet” – detta i synnerhet i relationerna med det kristna Europa.
Napoleon insåg snart att han måste ändra taktik för att inte
framstå som en sentida korsfarare. Han försäkrade att han inte
var kristen och som ett bevis för detta anförde han att han ju
gått i krig mot självaste påven i Rom. Han utnämnde också
ett styrande råd bestående av shejker från lärosätet al-Azhar
och fick detta att utfärda en fatwa med innebörden att han
var den mahdi – ”frälsargestalt” – som skulle återupprätta den
sanna gudsdyrkan.
De egyptiska massornas reaktion lät inte vänta på sig. Snart
var Kairo i fullt uppror. De yngre shejkerna vid al-Azhar utropade ett jihad och förklarade att de som ställt sig på fransmännens sida var att betrakta som avfällingar som förverkat
rätten till sina liv. Detta fick till följd att många i det styrande
rådet anslöt sig upproret. Napoleon hade ingen auktoritet att
regera över muslimer och den franska ockupationen betraktades som ett nytt korståg.
Sultanen Selim III förklarade krig mot Frankrike och fick
England som allierad. Lord Nelson besegrade den franska
flottan utanför Alexandria och när Napoleon marscherade in
i Palestina 1799 slog brittiska och osmanska trupper gemen15
