1. Bakgrund inför det första
världskriget- 1800-talet
Inledning
Efter den franska revolutionen samt Napoleons fall skulle Europa aldrig mer vara sig likt.
Som ni vet bidrog Upplysningstiden under 1700-talet till att få folk att inse att det var
orättvist att en kung/kejsare styrde; folket ville nu ha mer makt. Detta missnöje utmynnade
under 1800-talet i två större revolutioner mot kungar och kejsare i Europa.
Under den franska revolutionen och Napoleontiden, var Frankrike oerhört dominerande i
Europa och världen, och då föddes en tanke om den franska nationens storhet
(nationalsången La Marseillaise). Även andra länder, som inte gillade att bli dominerade av
fransmännen, började slå sig samman med folk med samma språk, kultur och religion.
Nationalismen var på väg att födas. Tidigare bestod Europa nästan enbart av småstater
som styrdes av makthungriga furstar, vilka hela tiden låg i konflikt med varandra. Efter
Napoleons fall, och Wienkongressen 1815, förändrades Europas karta, för att bli mer lik
den vi har idag. De största förändringarna inträffade från 1830-1880-talet då bl.a.
Grekland, Belgien, Italien och Tyskland såg dagens ljus. Andra förändringar av kartan var
att Rumänien, Serbien, Ungern, Bosnien och Kroatien bröt sig loss från det stora
Omanska riket, varav Serbien och Rumänien blev självständiga nationer. Ungern,
Bosnien-H. och Kroatien upptogs i kejsardömet Österrike-Ungern till Serbiens stora ilska.
De nya nationer som skapades
gjorde det tack vare att de hade
ett gemensamt språk, en
gemensam kultur samt en
gemensam religion. Folk i dessa
länder kände en stark
Nationalism, d.v.s. tillhörighet till
en nation.
Vi kommer att inleda med att gå
igenom två mycket viktiga
”ideologier” som växte fram under
1800-talet, och som hade
MYCKET stor betydelse för det
första världskrigets utbrott,
nämligen Nationalismen och
Imperialismen.
1.Nationalism= ”En stark känsla för det egna landet”
1.1 Europa
Den nationella känslan väcks till liv i många europeiska
länder under 1800-talet. I och med att allt fler länder blev
självständiga, kände folket en stark tillhörighet till sitt land.
Man talade ju samma språk, hade samma traditioner,
samma kultur och samma (oftast) religion. Nationalsånger
och flaggor för att hylla det egna landet blev populära.
Italien bildades 1861 och Tyskland bildades 1871
Det väldiga Preussen under Bismarck övertygade de
övriga tyska småstaterna att förena sig med dem och efter
att de besegrat Frankrike i ett krig 1870-71 bildade Bismarck landet
Tyskland. Italien, som tidigare bestått av 8 mindre riken, enades under
italienaren Garibaldi år 1861. 10 år senare hade samtliga italienska
småstater anslutit sig till Italien.
Osäkerheten hos de nya länderna samt ländernas grannar var stor. Vad
skulle hända? Grannländerna var rädda för att framför allt Tyskland
skulle bli för mäktigt. Tyskland, under ledare Bismarck, visade
omgående att han skulle bli att räkna med. I det framgångsrika kriget
mot Frankrike 1870-1871 snodde världens starkaste armé åt sig de två
franska områdena Elsass och Lothringen. Detta gjorde Frankrike mycket
argt och Storbritannien mycket oroligt. Frankrike bestämde sig genast för
att rusta sin armé genom att producera vapen, rustningar samt utöka
militärtjänstgöringen. Storbritannien gjorde likadant. Den starka
misstänksamheten bidrog till att de flesta länderna började skaffa sig fler
vapen. Kapprustningen hade börjat…
1.2 Det Osmanska riket
Det Osmanska riket var enormt (se kartan), och var som starkast i
början av 1500-talet, när den muslimske sultanen Soliman den store
nådde ända fram till Wien. Han ville ta över resten av Europa, men
blev stoppad. Freden slöts 1699, och efter det så stannade den
osmanska expansionen upp. Den svagaste delen av det Osmanska
riket var Balkanhalvön, där Bosnien, Kroatien, Serbien, Makedonien,
Slovenien, Makedonien, Montenegro, Kosovo och Albanien ligger. Balkanhalvön kallades
länge ”Europas sjuke man” och ”Europas oroliga hörn” eftersom
det var så mycket oroligheter där. Anledningen till alla oroligheter
var att det fanns så många folkgrupper och nationaliteter som ville
bilda egna länder. Balkanhalvön är än idag ett s.k. oroligt hörn; så sent som 1991-1995 var
det stort inbördeskrig där.
Det osmanska riket faller samman…
Bland länderna på Balkanhalvön gjorde först grekerna uppror och
bildade en egen nation. År 1853 anföll Ryssland Turkiet i det s.k.
Krimkriget. Ryssland slogs med hjälp av Frankrike och Storbritannien
tillbaka, men resultatet av Krimkriget var att Serbien och Rumänien
bröt sig loss från det Osmanska riket och blev självständiga. Det
Osmanska rikets fall fortsatte under 1900-talet då Albanien och
Bulgarien följde efter. År 1923 bytte det Osmanska riket namn till
Turkiet under den legendariske ledaren Kemal Atatürk.
Det Osmanska rikets fall visar exempel på många länders önskan om
tillhöra det folk som pratar samma språk, delar samma kultur, religion
kultur. Detta är exempel på nationalism.
Osmanska riket
se länken om Osmanska rikets utveckling:
http://www.so-rummet.se/content/animerad-karta-over-det-osmanska-riket
att
och
2. Imperialismen= ”Viljan att skapa ett imperium”
”Vad hände då i den övriga världen”. En hel del hände utanför Europa som
hängde ihop med Nationalismen. Nationalism handlar om att göra sitt land
mäktigare än andra länder, och vad passade då bättre än att skaffa sig kolonier i
andra världsdelar?! Tanken om imperialismen var född, d.v.s. viljan att politiskt,
ekonomiskt, militärt och kulturellt dominera ett område. Som ni redan vet, reste
ju européerna runt i världen och skaffade sig handelsstationer för att få nya
naturtillgångar. För att utvinna dessa naturtillgångar förslavades den svarta
befolkningen i Afrika samt indianerna i Syd- och Mellanamerika. De europeiska
länderna ville också skaffa nya marknader, där de kunde sälja sina
egna varor. De länder som främst sysslade med detta var
Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal och Nederländerna.
Dessa länder ville skaffa sig fler områden i världen som vars
naturtillgångar de kunde baxa och vars länder de kunde styra. De
ville alltså skaffa sig ett imperium, därav begreppet ”Imperialism”.
Européerna var alltså intresserade att skaffa sig kolonier i två andra
världsdelar, nämligen Asien (Kina och Indien) och Afrika.
1. Asien
A. Indien
Storbritannien tog över Portugals roll som Indiens främsta
handelspartner. Storbritannien köpte Indiens bomull, siden och
kryddor till ett mycket billigt pris, medan indierna fick svältlöner. För
att säkra handeln med Indien bildade ett antal engelska köpmän det
engelska Ostindiska kompaniet1 . Det engelska Ostindiska
kompaniet följdes av ett franskt och ett holländskt. Det blev en hel
del konkurrens och stridigheter dememellan. Storbritannien gick
segrande ur striderna, och kontrollerade därmed all handel med
Indien. Indierna var inte nöjda med att Storbritannien tog hand om
vinsterna från handeln. Dessutom tyckte de inte om att
Storbritannien försökte överföra sin livsstil på indierna och påverka deras religiösa liv.
Detta ledde till ett allvarligt uppror år 1857, det s.k. Sepoyupproret. Engelsmännen slog
ner upproret, och lärde sig samtidigt en viktig läxa, att låta indierna sköta sitt religiösa liv
utan inblandning från engelsmännen. Indien blev Storbritanniens favoritkoloni, den s.k.
”Juvelen i kronan”. De andra europeiska länderna var inte så glada över Storbritanniens
seger i Indien. Denna kamp om kolonierna, att få nya handelspartners, spädde på
motsättningarna mellan de europeiska länderna. Varje land ville ju ha så många områden
som möjligt. Och argare skulle de bli…
2. Afrika
Innan européerna kom till Afrika fanns det ett antal mäktiga riken på jordens näst största
världsdel. Bl.a. så fanns det blomstrande kulturer bl.a. handelsstaden Timbuktu, i Östafrika
och Stora Zimbabwe. Gemensamt för dessa är att de hade en högt utvecklad kultur, som
lätt kunde jämföras med Europa. När européerna upptäckte gamla ruiner, vägrade de att
tro att afrikaner låg bakom dessa mästerverk. Denna syn genomsyrade européernas syn
på afrikaner i allmänhet; afrikaner var en ras som stod djuren närmast och som levde
under primitiva förhållanden. Att jämföra en europé med en afrikan var det inte tal om. Av
ovanstående anledningar ansåg sig européerna
Européerna ansåg sig överlägsna
överlägsna afrikanerna.
afrikanerna. Europa använde historien
för att visa på sin överlägsenhet. Tron
på den vite mannens överlägsenhet
levde kvar långt in på 1900-talet.
Denna syn förstärktes av tidningar, och
visar hur man kan använda historien
för att hävda sin överlägsenhet.
Tidigare, under 1500-talet, hade européerna, främst
portugiserna, utforskat kustområdena i Afrika. De centrala
delarna var fortfarande outforskade. Två personer vid
namn Doctor Livingstone och mister Stanley hade via sina
forskningsresor lyckats förmedla en bild av Afrika som ett
paradis för europeiska företag som vill tjäna pengar. Nu
började de europeiska handelsmännen samt regeringarna reagera. När man funnit
effektivt botemedel mot sjukdomen malaria samt uppfunnit bättre gevär, blev det fritt fram
för kolonialmakterna att bege sig in i Afrikas inre…
Under andra halvan av 1800-talet satte den stora europeiska
kapplöpningen om de afrikanska kolonierna igång. En skillnad med 1800talet var att Europa nu planerade att skaffa mer varaktiga kolonier, så att
de européer även skulle kunna bosätta sig där, och inte bara ta deras
naturtillgångar. Man kan säga att Afrika styckades upp som en pizza
mellan de europeiska länderna. Det splittrade Afrika kunde inte försvara
sig mot européerna och deras vapen. Det var framför allt Frankrike och
Storbritannien som konkurrerade om herraväldet i Afrika.
Storbritannien var inblandat i ett antal krig med sina europeiska
konkurrenter. Det mest kända är det s.k. Boerkriget i Sydafrika åren 1899-1902. Boerna
var holländska bönder som bosatt sig i Sydafrika under 1600-talet. En engelsman vid
namn Cecil Rhodes upptäckte diamant- och guldfyndigheter där,
och meddelade den engelska regeringen att köra bort boerna
därifrån. Efter våldsamma stridigheter fick den stackars
holländska bönderna ge sig av. Boerna har lämnat spår efter sig
i dagens Sydafrika, bl.a. så talas fortfarande det holländska
språket afrikaans. Cecil Rhodes dröm var att ordna en engelsk
landremsa från Kapstaden (Sydafrika) till Kairo (Egypten). Efter
Tysklands förlust 1918, blev denna dröm verklighet:
Storbritannien hade skaffat sig kontroll över hela Östafrika, från nord till syd. Cecil Rhodes
gav även upphov till ett afrikanskt land, Rhodesia (numera Zimbabwe).
Karta från 1800
Karta från 1900
Så här såg den europeiska kartan ut före det första
världskrigets utbrott, 1914:
