2
patrik steorn
Bilder i omlopp
Moderiktiga män och populärkulturens skiftande mansideal
i Niclas Holtermans samling av europeiska karikatyrer kring år 1800
R
edan under 1700-talet kan man i Västeuropa se början till dagens globala mediaoch modeinriktade populärkultur i den
alltmer inflytelserika borgerlighetens smak och
konsumtionsmönster. Den visuella kulturen från
opera- och teaterscener, modeillustrationer och
populära romaner spreds genom tryckta blad
och etsningar. Porträtt och andra målningar som
hade en stor inverkan i populärkulturen flerfaldigades också i form av grafiska blad. Det fanns
en allmän fascination för tryckta bilder under
denna period, och de olika typerna av bilder cirkulerade över nationella gränser och hamnade
därmed i nya miljöer och sammanhang.
Den rika samling av europeiska karikatyrer
som en gång tillhört Niclas Holterman (1758–
1824), svensk handelsman och godsägare, och
som idag bevaras på Kungliga biblioteket i Stockholm, samt hans personliga arkiv på Riksarkivet
i Stockholm utgör källorna för denna fallstudie
om den tidigmoderna trycksakskulturens transnationella karaktär i Europa. Texten kontextualiserar Niclas Holtermans personliga och professionella bakgrund, liksom hans konsumtion och
samlande av tryckta bilder, och ger en kort översikt av svenska karikatyrer under 1700-talet. Med
en fallstudie om ”den moderiktiga mannen” som
en regelbundet karikerad figur i den kontinentala produktionen av trycksaker, är syftet med
texten att studera spridningen av europeiska ka-
Arlaud (attr.), Sprethök / Spradebassen / A Spark, c.1790.
KB KoB PLAF 50:18.
rikatyrer i Sverige omkring 1800, liksom de kulturella idéer om mode som spreds tillsammans
med trycksakerna.
Karikatyr i Sverige under 1700-talet
Karikatyrer, med både politiska och sociala ämnen, var en viktig del av den livliga europeiska
kulturen kring tryckta bilder. Engelska, tyska och
franska karikatyrer från den här perioden finns
representerade i många västerländska konstmuseer och presenteras regelbundet i utställningskataloger, men de nordiska länderna nämns sällan.1 Produktionen av karikatyrer verkar ha varit
mycket modest i Norden före år 1800, innan de
moderna tryckteknikerna xylografi och litografi
etablerades och innan förlagen, pressen och deras
publik hade ökat i antal.2 Karikatyr har snarare,
åtminstone i Sverige, ansetts vara en teckningskonst som praktiserades inom en intim sfär av
vänner och kollegor. Johan Tobias Sergels och
Carl August Ehrensvärds satiriska teckningar debatterar politiska, sociala och privata frågor med
en skarp penna.3 Teckningarna kan anses vara av
halvprivat karaktär, då de inte bara delades mellan de två vännerna. En större grupp av vänner
och bekanta utgjorde en vidare krets av betraktare och flera av dessa män och kvinnor figurerade även som aktörer i de tecknade scenerna. I
början av 1800-talet, hämtade konstnärer som
Pehr Nordquist och Carl Jakob Mörk inspiration
till sina bilder med ironisk underton från Stockholms urbana liv, och inledde därmed ett sekel
med en riklig lokal produktion av karikatyrer.4
3
Svenska karikatyrer publicerades sällan under
1700-talet, åtminstone har endast ett fåtal överlevt
i arkiven.
Karikatyrer förekom ändå i Sverige före 1800,
eftersom de importerades från England, Frankrike och Tyskland. Niclas Holtermans samling
som idag finns på Kungliga biblioteket har inte
varit föremål för tidigare forskning i någon
större utsträckning, men den innehåller cirka
400 tryckta separata karikatyrer, monterade i
fem volymer. De är alla daterade till decennierna
kring år 1800, c. 1770–1820-talen och de är främst
av engelskt ursprung, även om några är franska.
Den enda bilden i denna samling som verkar ha
sitt ursprung i en svensk miljö är ”Mme. St. Romain”, en bild av en dansare från Hamburg som
uppträdde i Stockholm omkring 1800 graverad
av Mårten Rudolf Heland. Detta motiv är tydligt kopplat till det kosmopolitiska och lockande
livet som storstaden hade att erbjuda. Svenska
kunder köpte inhemska och importerade tryckta
blad genom lokala tryckerier och bokhandlare,
men också under resor utomlands och genom internationella kontakter.
Niclas Holterman arbetade i det svenska Ostindiska Kompaniet som bland annat importerade
kinesiskt te, silke och porslin till Europa via Göteborg mellan 1731 och 1813. Bolaget hade avsevärd
kommersiell framgång, särskilt under den senare
delen av 1700-talet, vilket gjorde det möjligt för
en grupp entreprenörer att etablera sig i Göteborg under denna period.5 Fadern, Martin Holterman (1715–1793), invandrade till Sverige från
Hamburg, Tyskland, och var en av Kompaniets
direktörer. Niclas bror Johan Peter (1757–1793)
var också verksam inom företaget.6 Under senare
delen av 1790-talet, lämnade Niclas Holterman
Göteborg då han fick möjlighet att förvärva godset Forsby i Österåkers socken, utanför Vingåker
i Södermanland. Förvärvet är ett tecken på att
familjen Holterman gjorde en betydande social
karriär. Det Ostindiska kompaniets resor tjänade
inte bara kommersiella och ekonomiska syften.
Som flera forskare har påpekat, fungerade de
också som en plattform för internationella utbyten med Asien inom exempelvis naturvetenskap,
skeppsbyggnad och navigation samt inredning
och arkitektur.7 En stor del av de varor som importerades till Göteborg återexporterades vidare
inom Europa, det mesta till England, vilket i sin
tur öppnade ytterligare kommunikationsvägar
mellan köpmännen. Europeisk populärkultur,
såsom tryckta bilder, kan förmodligen läggas till
listan av utbyten som stimulerades av företagets
handelsvägar. Ostindiska Kompaniets internationella miljö fungerade förmodligen som en plattform som gjorde det möjligt Niclas Holterman
att utveckla en smak för engelska karikatyrer.
Karikatyrernas nationella
och transnationella rörlighet
Made. St. Romain. Graverad av Mårten Rudolf Heland, c. 1800.
KB KoB PLAF 50:75.
4
Holterman höll förmodligen främst till på den
svenska landsbygden från och med 1790-talet,
men han hade också en lägenhet på Norrlandsgatan 10 i centrala Stockholm. Det verkar som
att han höll sig uppdaterad med tidens urbana
underhållningskultur, inte bara i Sverige, utan
även i andra delar Europa. England verkar ha
haft en särskilt stark lockelse för honom. Ett porträtt föreställande Holterman från år 1797 visar
att han hade anammat en informell och bekväm
engelsk stil både när det gällde kläder och frisyr. Konstnären bakom verket, Carl Fredrik von
Carl Fredrik von Breda, Niclas Holterman, olja på duk, 1797.
Österåkers kyrka, Södermanland.
Kvitto från trycksaksförsäljaren Jonathan Watson, London,
1822. Riksarkivet, Stockholm.
Breda var född och utbildad i Sverige men spenderade sex år i London och återvände år 1796 till
Stockholm.8 Konstnären hade arbetat i Joshua
Reynolds ateljé, ställt ut på Royal Academy och
målat porträtt av en framstående kundkrets bestående av både svenska och engelska modeller.
Kopplingarna till London och den engelska estetiken gav säkert konstnären en kosmopolitisk
tjuskraft som lockade modeller ur borgerligheten,
såsom Holterman att anlita honom.
På Riksarkivet i Stockholm finns en mängd
dokument som avslöjar att Holterman stod i
kontinuerlig kontakt inte bara med den svenska
huvudstaden, utan även med andra städer i Sverige och i Europa. Arkivkällorna omfattar perioden 1810–1824, men det är mycket troligt att de
återspeglar konsumtionsmönster och spridning
av idéer och varor som förekommit i Sverige åtminstone sedan 1790-talet. Med utgångspunkt i
det otal räkningar som finns i arkivet, kan det
noteras att Holterman köpte trädgårdsväxter
från Newcastle, te från Göteborg och biljetter
till operan i Stockholm.9 Karikatyrer och trycksaker, specialutgåvor av tidningar och tidskrifter,
prenumerationer på tidningar, likväl som Mme
de Staëls De l’Allemagne, flera titlar av Walter
Scott och andra aktuella böcker köptes in i Stock-
holm.10 Kvitton från åren 1823–24 visar att han
förvärvade konsttidskrifter, Costumes de France,
en publikation kallad Voyages du Nord med tillhörande planscher, och ett antal franska porträtt
i foliantformat, och år 1820 köptes tre karikatyrer
från London via en agent i Göteborg som kallas
A. A. Frödings änka.
Det finns dessutom kvitton som visar att karikatyrer också införskaffades direkt på plats i
England. Enligt dessa dokument köptes år 1822
tre karikatyrer från Jonathan Watson, gravör,
trycksaksförsäljare och förläggare med adress
Vere Street/Bond Street i London.11 Detta ska ha
varit ett av stadens mer fashionabla områden vid
den här tiden. Förteckningen över samlingen på
Kungliga biblioteket listar endast tre karikatyrer gjorda 1822, vilket tyder på att det var dessa
som köptes in vid detta tillfälle: ”Draughts. Pl. 4.
A Bad Move”, ”Back-Gammon. Pl. 5. A Hit” och
”Theatrical Pleasures. Pl. 6. Turning out half satisfied”, alla utförda av Theodore Lane och publicerade av George Humphrey.12 De två första bilderna illustrerar farorna med att spela brädspel;
i den första faller en man av sin pall och tappar
både peruk och glasögon. En bastant man kör in
en tärningskopp i munnen på sin motståndare i
den andra bilden. Den tredje visar en folksamling
5
Arlaud (attr.), Ah Dieu le Vent m’emporte, c.1790.
KB KoB PLAF 53:40.
Theodore Lane Theatrical Pleasures. Pl. 6. Turning out half satisfied.
Publicerat av George Humphrey, 1822. KB KoB PLAF 50:54.
som är på väg att lämna en teater, och skildrar
besvären med folkmassor; en högljudd nattvakt
viftar vårdslöst med en flammande fackla och en
ficktjuv försöker stjäla en näsduk ur en mans byxficka. Brädspel och teater var två populära fritidssysselsättningar i de välbärgade klasserna och får
här tjäna som motiv för att illustrera det vanligtvis så välartade sociala livets mer oregerliga och
våldsamma sidor. Slanka välklädda män utsätts
för grovheter och förlöjligas i alla tre bilderna –
en blir rånad, en annan kvävs av en tärningskopp,
och en tredje faller på golvet. Moderiktiga män
utgör måltavlor för satir i dessa bilder, och framställs som en typ som representerar det sociala
livets artiga konventioner. Denna typ av scener är
rikligt förekommande i Holtermans samling och
karakteristiska för tidens karikatyrer.
Enligt ett bevarat kvitto i arkivet var det Holtermans systerson, Martin von Wahrendorff (1789
–1861) som köpte dessa karikatyrer i London och
som förde dem till Sverige. Holterman samlade
karikatyrerna systematiskt i särskilda album.
Detta framgår av räkningar från en person vid
namn Link i Stockholm, som år 1822 debiterade
16 Riksdaler för böcker och blad och karikatyrer
som monterades i tre volymer.13 I sitt testamente
uppger Holterman en önskan om att samlingarna
skulle hållas samman som en enhet inom familjen, även om godset en dag skulle säljas.14 Karikatyrerna omnämns tillsammans med samlingar
av böcker, praktvolymer och målningar som han
önskade skulle behandlas med särskild omsorg,
vilket ytterligare bekräftar att Holterman fäste
stor vikt vid dessa tryckta bilder. Volymerna testamenterades till Kungliga biblioteket år 1863, efter
att Holtermans systerson gått bort.15 Det kan konstateras att samlandet av karikatyrer var ett intresse som Holterman delade med sina anhöriga,
vilka i sin tur ansåg dem betydande nog för att
låta dem doneras till en offentlig institution.
6
Moderiktiga män som karikatyr
Produktionen av satiriska bilder i England under
den georgianska perioden (c. 1760–1820) har varit
i fokus för ett stort antal akademiska studier, sär-
Theodore Lane, Draughts. Pl. 4. A Bad Move. Publicerat av
George Humphrey, 1822. KB KoB PLAF 50:52.
Arlaud (attr.), Werfvare / Hververen / The Recruiter, c. 1790.
KB KoB PLAF 50:18.
skilt från 1960-talet och framåt.16 Däremot är det
inte särskilt beforskat hur dessa bilder cirkulerade
utanför Englands gränser. Holtermans samling i
Sverige med bilder av Mary och Matthew Darly,
Thomas Rowlandson, George Cruikshank, James Gillray och många andra, tyder på att det
fanns en stor intresserad publik i Europa – även
om den engelska läsekretsen förmodligen ansågs
vara den viktigaste.
De politiska motiven utgör den största delen
av bilderna i Holtermans album. Särskilt finns
det många karikatyrer med referenser till aktuella politiska ämnen i England, eller till landets
konflikter med Frankrike. En av hans volymer är
helt tillägnad bilder av John Bull, en folklig figur
som personifierade den engelska opinionen.17
Även om ämnena kan tyckas interna och specialiserade avskräcktes inte intresserade kunder från
övriga Europa såsom Holterman från att köpa in
dem. Periodens karikatyrer med sociala ämnen
är nära kopplade till aktuella händelser inom vardagslivets områden såsom modets förändringar,
nya attityder, moral och folkliga vanor. De ko-
miska och ibland även surrealistiska aspekterna
av moderiktiga män och kvinnor, badhus, barberarsalonger och salongsunderhållning förlöjligas i många av bilderna i Holtermans samling.
När dessa bilder cirkulerade bland en geografiskt
spridd grupp av samlare, speglade de inte bara
den sociala satiren, de var också en del av att sprida en skeptisk attityd mot modevärlden och mot
de som ägnade sig åt den.
Den moderiktiga mannen tillhör de mest förekommande motiven bland modekarikatyrerna.
En fransk bild, förmodligen från slutet 1790-talet, visar en man i en graciös pose som håller en
enorm muff, gjord av fjädrar. Med en bikorn
(tvåhörnig hatt, även kallad båthatt), en lång
jacka och värja vid sin sida, knäbyxor, randiga
strumpor och klackskor med spännen, är mannens klädsel inte extremt överdriven för perioden. Skämtet är snarare att mannen är så tunn
att vinden riskerar att svepa iväg honom om det
blåser för starkt i accessoaren, under bildern står
texten: ”Ah Dieu le Vent m’emporte” (Oh Gud
vinden för bort mig). Den enkla kommentaren
7
klargör inte bara bildens visuella drama, den
kan också läsas som en hänvisning till idén om
att mode egentligen är en parodi på naturen och
att naturen så småningom kommer att ta ut sin
revansch.18 I detta fall verkar det som att skämtet
inte bara handlar om att vissa plagg eller accessoarer skulle förlöjliga naturen, utan att det även
handlade om att en typ av maskulinitet, med
omsorgsfullt arrangerad klädsel och moderiktigt
utseende, också utmanade tidens föreställningar
om ”det naturliga”.
De flesta bilderna i Holtermans samling är av
engelskt eller franskt ursprung, men motivet med
den vindpinade mannen finns faktiskt också med
i en nordisk version. Kompositionen och motivet
är mer eller mindre identiskt med den franska
bilden, men den satiriska texten har ändrats till
en flerspråkig förklaring av figuren på svenska,
danska och engelska: ”Sprethök / Spradebassen /
A Spark”. Det finns ytterligare två likartade bilder
i samlingen: ”Werfvare / Hververen / A Recruiter”
och ”Målare / Maleren / The Painter”. Alla tre är
förmodligen del av en bildserie. Den danska museiintendenten Frederik C. Krohn har i sin omfattande inventering av dansk grafik identifierat
en serie av sex bilder med texter på både danska
och franska: ”Den Glade / Le Rejoui”, ”Apoteker /
L’Apothecaire”, ”Hververen / Le Recruteur”, ”Maleren / le Paintre”, ”Sanger / le Chanteur”, ”Spradebassen / le Petit-Maître”.19 Denna serie är, enligt
Krohn, förmodligen kopior efter franska original,
signerade av Arlaud och tryckta av den danske förläggaren Clemens Kobbere.
Med tanke på likheterna i motiv och undertexter kan det antas att de trespråkiga bladen i
Holtermans samling utförts vid samma tryckeri i
Köpenhamn, även om de inte bär några signaturer alls. De tryckta bilderna verkar vara del av en
alternativ version av den ovan beskrivna serien.
I alla fall tyder de språkliga anpassningarna på
att de riktats mot en nordisk målgrupp med intresse för satiriska blad. Förläggare och tryckare
tycks ha ansträngt sig för att aktivt tillgodose
dessa målgrupper och de översatta underrubrikerna kan betraktas som ett verktyg för att göra
de tryckta karikatyrerna ännu mer attraktiva för
lokala kunder och samlare. De olika versionerna
av motivet visar på bildernas transnationella rörlighet i norra Europa i slutet av 1700-talet.
En jämförelse mellan den franska och den
8
nordiska bilden av mannen med muff visar att
det finns några detaljer som skiljer dem från varandra. I den nordiska versionen är jackan blå och
byxorna röda, medan färgerna är omvända i den
aktuella franska bilden. Muffen är omsorgsfullt
färglagd i olika nyanser av brunt och ser ut som
den var gjord av päls. Den grå färgen i den franska versionen ger snarare intryck av att den skulle
vara gjord av fjädrar. Skillnaden kan tolkas som
en visuell anpassning till de lokala väderförhållandena i de nordiska länderna. Men i jämförelse
med en modeplansch från Gallerie des Modes, den
mest inflytelserika modepublikationen i Europa
under slutet av 1700-talet, framgår att gråfärgad
pälsmuff tillhörde den moderiktiga klädseln för
män under den kalla årstiden kring år 1780.20 Karikatyren ”Ah Dieu le Vent m’emporte” är daterad till c. 1790, vilket skulle betyda att den visuellt
citerar bilder från den franska modepressen med
ett öga som ser bakåt, mot en nyligen svunnen
tid. Den visuella referensen gör att bilden kan anses förlöjliga den roll som skönhet och kläder spelade för ett nyligen passerat mansideal. Samtidigt
förlöjligas också de tryckta bildernas roll i tidens
modekultur.
Motivet presenterar ”Den moderiktiga mannen” som en typ av maskulinitet som inte ansågs
motsvara rådande ideal. De trespråkiga undertexterna i den nordiska versionen bekräftar ytterligare betraktarens kategoriska blick på denna
figur. Genom den franska ”kvinnopressens”
framgångar blev mode alltmer förknippat med
femininitet under slutet av 1700-talet.21 Samtidigt ansågs mäns intresse för mode alltmer
som tecken på snobbighet och femininitet, både
bland personer som var kritiska till mode och
bland de som hade en positiv inställning till den
begynnande industrin.22 Den moderiktiga mannen överskred onekligen föreställningen om en
stabil uppdelning i två åtskilda kön, som långsamt etablerades i Europa under 1700-talet. Extravaganta och iögonfallande kläder och gestik tillhörde exempelvis beskrivningen av ”Macaroni”,
en sorts urban figur som var omtalad i England
under denna period. Dessa män gestaltade en
annorlunda uppfattning om manlig identitet
i termer av kön, sexualitet och klass.23 Modevetaren Peter McNeil menar att även stabila föreställningar om nationell identitet utmanades av
Macaronins persona. Den nordiska karikatyren
stöder detta antagande; de översatta rubrikerna
antyder att denna manstyp existerade oavsett, eller till och med i aktiv strid med nationella gränser. Bilderna etablerade Macaroni, Sprätthök,
Petit Maître, Spradebassen och Spark som lokala
varianter av en och samma manstyp. Deras feminina framställning tycks betona idén att en moderiktig man egentligen var en kosmopolitisk typ
av internationellt snitt, och främmande för den
inhemska traditionen.
Trots detta hade diskussionen om ideal maskulinitet en viss tradition i Skandinavien. Kungliga
Teatern i Stockholm satte år 1737 upp en pjäs med
namnet Swenska Sprätthöken, skriven av diplomaten och politikern Carl Gyllenborg.24 Den
handlar om det franska inflytandet i Stockholms
hovkretsar, både när det gällde språk och seder.
Manuskriptets titelsida innehåller en satirisk bild
av en uppklädd man omgiven av vackra föremål,
till exempel ett dekorerat bord med teservis och
kakfat och en spegel med tillhörande utensilier
förmodligen från en necessär. Motivet blandar
bildkonventioner från porträtt, karikatyr och
handelskort och framställer en man som fångats
i populärkulturens och modets heterogena konsumtionsmönster.
Gyllenborg uppgav själv att han var inspirerad
av en fransk pjäs av Louis de Boissy, Le François
à Londres (1727), men diskussionen om manligt
mode, nationalitet och klass hade redan existerat
en tid i Skandinavien. Den dansk-norske författaren och dramatikern Ludvig Holberg skrev
Jean de France Eller Hans Frandsen (1723), en pjäs
med likartad tematik.25 Then Swänska Argus,
Olof von Dalins inflytelserika veckotidning, diskuterade redan under 1730-talet uppkomsten av
”sprätthökar” i Sverige.26 De flesta av texterna i
denna publikation är dock översatta från engelska tidningar som The Tatler och The Spectator.27
Med tanke på att den svenska termen myntades
på 1720-talet, i översättning från engelskan, är
det är svårt att säga om det någonsin har gått en
levande svensk ”sprätthök” på Stockholms gator.
Oavsett, hade de kulturella föreställningarna ett
stort genomslag och pekar på periodens flöde av
idéer från Frankrike och England till de skandinaviska länderna. En ”sprätthök” uppfattades
som en svensk man som var så attraherad av franska seder, språk och mode att han övergav och
ibland också kom att förakta sin egen nationella
Titelsida till Carl Gyllenborg, Swenska sprätthöken, comédie uti
5. acter. Stockholm, 1740.
bakgrund.28 Termen handlar alltså i första hand
om en kritik av den franska kulturens inflytande
och om de pågående förhandlingarna om vad
det innebar att vara svensk i det tidiga 1700-talet i
fråga om språk, seder och kulturell identitet.
Historikern Jonas Liliequist har noterat att moderiktiga män uppfattades som en omanlig och
mindre viril typ av man och användes konsekvent
i den offentliga debatten i Sverige som en retorisk motsats till manliga dygder.29 Under loppet
av 1700-talet förändrades de positiva attityderna
gentemot män som uttryckte känslor och sensibilitet genom raffinerat tal och artiga manér till förmån för en ny typ av manlig respektabilitet som
bestod dels av ett förakt för det lättsinniga, dels av
att uppvisa styrka och kontroll över både kropp
och själ. Liliequist hävdar att de tidigmoderna
föreställningarna om omanlighet i Sverige är relaterade till en brist på fysisk och mental styrka,
till skillnad från södra Europa där de mer förknippats med otillräcklig potens och brist på penetrerande sexualitet.30 Mot bakgrund av dessa teorier
kan det konstateras att mannen i karikatyrerna
med ”sprätthöken” förmodligen skulle diskvalificeras från den ideala maskuliniteten i både norr
och söder. Den hånade, moderiktiga mannen var
varken idrottsman eller förförare, men i rollen
9
som motbild lockade han ändå en europeisk publik, från Frankrike till Skandinavien.
Slutsats
Mot slutet av 1700-talet kodades modeintresse
alltmer i termer av kön och nationell identitet i
Europa. Trycksakskulturen bär spår av förändringarna i de maskulina idealen, vilket manifesteras i motivets mångsidighet när den moderiktiga
mannen dök upp i olika skepnader över hela kontinenten. Att samla karikatyrer kan anses vara en
praktik som tillhörde en typ av borgerlig, europeisk maskulinitet, som Niclas Holterman tycks
ha anslutit sig till. Hans porträtt är helt i stil med
den engelska romantikens stilideal och att döma
av arkivmaterialet organiserade han ett bekvämt
liv för sig själv. Holtermans samling av europeiska karikatyrer visar att publiken för visuell satir
av sociala och politiska frågor sträckte sig långt
utöver de inhemska läsargrupperna. Perspektivet
öppnar upp för ett helt fält av forskning om det
transnationella utbytet av karikatyrer – hur förhöll sig de engelska konstnärerna, tryckerierna
och förlagen till den utländska publiken?
Även om den lokala produktionen i Sverige
var i mindre skala, bidrog europeiska tryckta
blad, inte minst karikatyrer, till den nordiska
trycksakskulturen genom import. De sociala
idéerna och kritiken som finns med i bilderna
exporterades tillsammans med de materiella bilderna. Det är dock intressant att notera att bildernas migration kunde ändra deras innebörd
på olika sätt. De svenska och danska texterna
till bilden ”Ah Dieu le Vent m’emporte” tyder
på att de tryckta bladen integrerades i nordisk
kontext, men att det inte var fråga om ett passivt mottagande utan att det snarare handlade
om en aktiv och kunnig anpassning till lokala
förhållanden och traditioner. Genom att kombinera bilden av en smal man i åtsittande kläder
med ordet ”sprätthök” fördes också den inhemska svenska satiren (med engelskt ursprung)
som hånade män som anslöt sig till utländska
modetrender, ihop med en kontinental kritik av
de förment franska aristokratiska idealen. Tillsammans med danska och engelska rubriker,
smältes ord och bild samman till en eklektisk
karikatyr som samtidigt talade om både lokalt
svenska och globala europeiska debatter. Det
tryckta bladets additiva bildspråk, där varje
element verkar vara en kopia av en kopia av en
kopia, men utan original, innehåller spår av de
transnationella migrationer som präglade den
tidigmoderna trycksakskulturen i Europa.
N OTE R
1. Donald (2002) och Rasche och Wolter, red. (2003) är utställningskataloger med fokus på karikatyrer från England, Frankrike
och Tyskland. Porterfield och Contogouris, red. (2011) samt Kaenel och Reichardt, red. (2007) är exempel på litteratur som eftersträvar geografisk spridning inom forskningen kring karikatyrer
och modeplanscher i europeisk trycksakskultur.
2. Berefelt (1971); Johannesson (1978).
3. Cederlöf, red. (1997); Frykenstedt (1972), s. 105–37; Frykenstedt
(1974); Hökby och Cederlöf och Olausson, red. (1990); Laurin
(1907–08), s. 103–8.
4. Fehr, red. (1822), Linné (1930) s. 109–125, Laurin (1907–08),
s. 108.
5. Magnusson (1989), s. 46–74.
6. Andersson (1996), s. 237.
7. Söderpalm, red. (2000).
8. Hultmark (1915), 98.
9. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 115–120.
10. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 115, Nr 120.
11. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 119.
12. Kungliga biblioteket, Stockholm: Planschsamlingen, Pl. AF
50:40, 50:51, 50:52.
13. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 119.
14. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 114.
10
15. Carlander (1889), Vol. I, s. 342. Notera att Carlander felaktigt
kallar Holterman för ”Nils” istället för Niclas, och uppger att godset hette ”Torsby” istället för Forsby.
16. Donald (1996); George (1967); Wood (1994).
17. Kungliga biblioteket, Stockholm: Planschsamlingen, Pl. AF
46. För mer om John Bull, se Wolf (2011), s. 49–60.
18. Donald, (2002), s. 10.
19. Krohn (1962), s. 152.
20. Se exempelvis modebilden tecknad av Le Clerc: ”Redingotte
en Bakmann ou à coqueluchon” i Gallerie des Modes et Costumes
Français. 20e. Cahier des Costumes Français, 14e Suite d’Habillemens
à la mode en 1779 (1779) Paris.
21. Roche (1994), s. 499–500.
22. Jones (2004), s. 203.
23. McNeil (1999), 411–12; McNeil (2000), s. 398–99.
24. Gyllenborg (1740).
25. Holberg (1969), s. 157–222.
26. von Dalin (1732–1734).
27. Karlsson (2007), s. 39.
28. Karlsson (2007), s. 60–79.
29. Liliequist (2004), s. 34–51.
30. Liliequist (1999), s. 73–94.
k ällor
BIBLI O GRAF I
Kart- och bildsamlingen, Kungliga biblioteket, Stockholm.
Dalin, Olof von (1732–1734) Then swänska Argus. Stockholm.
Gallerie des Modes et Costumes Français. 20e. Cahier des Costumes
Français, 14e Suite d’Habillemens à la mode en 1779 (1779) Paris.
Gyllenborg, Carl (1740) Swenska sprätthöken, comédie. Stockholm.
Hedensöarkivet, Riksarkivet, Stockholm.
lit ter atur
Andersson, Bertil. 1996. Göteborgs historia: Näringsliv och samhällsutveckling, 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619–1820.
Stockholm: Nerenius & Santérus.
Berefelt, Gunnar. 1971. Med konsten för fosterlandet: En studie över
konstlivet i Sverige på konung Karl XIV Johans tid. Stockholm:
Almqvist & Wiksell.
Carlander, Carl Magnus. 1889. Svenska bibliotek och ex-libris.
Stockholm.
Cederlöf, Ulf, red. 1997. Carl August Ehrensvärd: 1745–1800: Tecknaren och arkitekten. Stockholm: Nationalmuseum.
Donald, Diana. 1996. The Age of Caricature: Satirical Prints in
the Reign of George III. New Haven: Paul Mellon Centre for
Studies in British Art.
Donald, Diana. 2002. Followers of Fashion: Graphic Satire from the
Georgian Period. London: National Touring Exhibitions.
Fehr, Ludvig, red. 1822. Strödda handteckningar af Nordquist:
Efter originalerna copierade och utgifne i stentryck af Ludew:
Fehr. Göteborg.
Frykenstedt, Holger. 1972. ”Carl August Ehrensvärds svit ’Politiska skifvan’. En ideologisk seglats i den gustavianska epokens
bakvatten”. I Gustaf III: En konstbok från Nationalmuseum, red.
Ulf G. Johnsson, s. 105–137. Stockholm: Nationalmuseum.
Frykenstedt, Holger. 1974. Idé och verklighet i C. A. Ehrensvärds
karikatyrer. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
George, Dorothy M. 1967. Hogarth to Cruikshank: Social Change
in Graphic Satire. London: Allen Lane The Penguin Press.
Holberg, Ludvig. 1969. Værker i tolv bind, 3, Komedier. Köpenhamn: Rosenkilde og Bagger.
Hultmark, Erik. 1915. Carl Fredrik von Breda: Sein leben und sein
Schaffen. Stockholm: Centraltryckeriet.
Hökby, Nils-Göran, Ulf Cederlöf och Magnus Olausson, red.
1990. Sergel. Stockholm: Nationalmuseum.
Johannesson, Lena. 1978. Den massproducerade bilden: Ur bildindustrialismens historia. Stockholm: AWE/Geber.
Jones, Jennifer M. 2004. Sexing La Mode: Gender, Fashion and
Commercial Culture in Old Regime France. New York och
Oxford: Berg.
Kaenel, Philippe och Rolf Reichardt, red. 2007. Interkulturelle
Kommunikation in der europäischen Druck- graphik im 18. und
19. Jahrhundert / The European Print and Cultural Transfer in
the 18th and 19th Centuries / Gravure et communication interculturelle en Europe aux 18e et 19e siècles. Hildesheim: Olms.
Karlsson, Rickard. 2007. Svensk-franska förhandlingar: Bland
sprätthökar och franska flugor i svenskt 1700-tal. Linköping:
Institutionen för kultur och kommunikation, Linköpings
universitet.
Krohn, Frederik C. 1962. Samlinger til en beskrivende fortegnelse
over danske kobberstik, raderinger, illustrationer m.m. Köpenhamn: Rosenkilde og Bagger.
Laurin, Carl G. 1907–08. Skämtbilden och dess historia i konsten.
Stockholm: P.A. Norstedt.
Liliequist, Jonas. 1999. ”Från niding till sprätt: En studie i det
svenska omanlighetsbegreppets historia från vikingatid till
sent 1700-tal”. I Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv,
red. Anne Marie Berggren, s. 73–94. Stockholm: Forskningsrådsnämnden.
Liliequist, Jonas. 2004. ”Manlighet och virilitet i 1700-talets
Sverige”. I Sjuttonhundratal, s. 34–51.
Linné, Sigvald. 1930. ”Skämttecknaren och landskapsmålaren
Per Nordqvist”. I Axel L Romdahl 18 mars 1930, s. 109–25.
Göteborg: O. Isacson.
Magnusson, Thomas. 1989. ”En borgarklass i vardande: Göteborgskapitalister 1780 och 1830”. Historisk Tidskrift 109, nr 1,
s. 46–74.
McNeil, Peter. 1999. ”’That Doubtful Gender’, Macaroni Dress
and Male Sexualities”. Fashion Theory 3, nr 4, s. 411–47.
McNeil, Peter. 2000. ”Macaroni Masculinities”. Fashion Theory 4,
nr 4, s. 373–440.
Porterfield, Todd B. och Ersy Contogouris, red. 2011. The Efflorescence of Caricature, 1759–1838. Farnham: Ashgate.
Rasche, Adelheid och Gundula Wolter, red. 2003. Ridikül! Mode
in der Karikatur 1600 bis 1900. Berlin: Staatliche Museen zu
Berlin / DuMont.
Roche, Daniel. 1994. The Culture of Clothing: Dress and Fashion in
the ”ancien régime”. Cambridge: Cambridge University Press.
Söderpalm, Kristina red. 2000. Ostindiska Compagniet: Affärer
och föremål. Göteborg: Göteborgs stadsmuseum.
Wolf, Reva. 2011. ”John Bull, Liberty and Wit: How England Became Caricature”. I The Efflorescence of Caricature, 1759–1838,
red. Todd B. Porterfield och Ersy Contogouris, s. 49–60.
Farnham: Ashgate.
Wood, Marcus. 1994. Radical Satire and Print Culture 1790–1822.
Oxford: Clarendon Press.
Texten har tidigare publicerats på engelska under titeln ”Circulating
Images of Unmanliness and Foreignness: Collector Niclas Holterman
and European Caricatures in Sweden around 1800” i Fashionable Encounters: Perspectives and Trends in Textile and Dress in the Early Modern
Nordic World, redigerad av Maj Ringgaard, Kirsten Toftegaard, Tove
Engelhardt Mathiasen, Mikkel Venborg Pedersen, och Marie-Louise
Nosch (Oxford: Oxbow Books, 2014).
Red:s anm. I utställningen Mode på KB, som pågår t.o.m. den 17 oktober
2015, visas bland annat material ur Holtermanska samlingen.
11
