Från gropkeramiker till rösebyggare.

FRÅN GROPKERAMIKER
TILL RÖSEBYGGARE
Studier i Leksandstraktens sten- och bronsålder
Magisteruppsats i arkeologi
Institutionen för arkeologi
och antikens kultur
Stockholms Universitet, VT 2005
Författare: CHRISTINA SCHIERMAN
Handledare: Anders Carlsson
Abstract:
This paper deals with the Pitted Ware site at Orsand in Leksand parish in Dalecarlia.
Dalecarlia is said to be a border district between north and south. Some people suggest that
the site at Orsand was used by people from the south of Sweden as a seasonal location used
for hunting and fishing. My opinion is that it was the local population that used ideas from all
points of the compass in their own local traditions and conditions. The discussion concerns
the location of Orsand and its importance in the area. Similarities and differences between
Orsand and other possible Stone Age sites in the neighbourhood are discussed. For example
Orsand is the only site with pottery in the area. Furthermore I discuss some of the Bronze Age
cairns near Orsand and why at a first sight it seems to be a long period (late Middle Neolithic
until early Bronze Age) without any visual traces from human activity in the landscape.
Beträffande kartmaterialet (Figur 3 och Figur 12) finns följande tillstånd: Utsnitt ur GSDTerrängkarta och GSD-Ortofoto © Lantmäteriverket Gävle 2005. Medgivande I 2005/841.
Bilden på framsidan visar fynd från Orsand Raä 31, Leksand. Foto: C. Schierman mars 2005.
1
INLEDNING .............................................................................................................. 1
1.1
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR................................................................ 2
1.2
SYNSÄTT OCH AVGRÄNSNINGAR ................................................................ 3
2
ORSAND .................................................................................................................. 3
2.1
TIDIGARE FORSKNING ................................................................................... 3
2.1.1
1936 års undersökning .............................................................................. 4
2.1.2
1973 års undersökning .............................................................................. 4
2.1.3
Senare forskning........................................................................................ 5
2.2
BESKRIVNING AV ORSAND............................................................................ 6
2.3
FYND ................................................................................................................ 6
2.3.1
Keramik ..................................................................................................... 7
2.3.2
Ben ............................................................................................................ 8
2.3.3
Stenartefakter .......................................................................................... 10
2.3.4
Vad betyder det icke-lokala materialet? ................................................... 11
3
STENÅLDER VID ÖSTERVIKEN ........................................................................... 13
3.1
STUMSNÄS OCH RÄTTVIK ........................................................................... 13
3.2
ÖSTRA STRANDEN AV ÖSTERVIKEN.......................................................... 13
3.2.1
Kyrkudden, Raä 382 ................................................................................ 13
3.3
VÄSTRA STRANDEN AV ÖSTERVIKEN........................................................ 14
3.3.1
Byrviken ................................................................................................... 14
3.4
OPPLIMEN OCH LIMSJÖN ............................................................................ 14
3.4.1
Raä 829, Överboda ................................................................................. 15
3.5
SÖDER OM ÖSTERVIKEN............................................................................. 15
3.5.1
Styrsjöbo, Raä 377 .................................................................................. 15
3.6
SAMMANFATTNING AV STENÅLDERN RUNT ÖSTERVIKEN ..................... 16
4
ORSAND I SIN STENÅLDERSKONTEXT.............................................................. 16
4.1
UPPKOMST .................................................................................................... 16
4.2
BETYDELSE ................................................................................................... 17
4.3
UPPHÖRANDE............................................................................................... 19
5
RÖSEN VID SILJAN............................................................................................... 20
5.1
VARFÖR BYGGS RÖSEN? ............................................................................ 20
5.2
RÖSEN OCH STENSÄTTNINGAR VID ÖSTERVIKEN OCH DESS NÄRHET 21
5.2.1
Tingsnäsudden ........................................................................................ 22
5.2.2
Salunäset................................................................................................. 23
5.2.3
Tjuguholmen ............................................................................................ 23
6
FRÅN GROPKERAMIKER TILL RÖSEBYGGARE................................................. 24
6.1
ORSANDS ROLL ............................................................................................ 24
6.2
ORSANDS UPPHÖRANDE ............................................................................ 24
6.3
VAD HÄNDE EFTER ORSAND? .................................................................... 25
6.4
RÖSENAS UPPFÖRANDE ............................................................................. 26
7
SAMMANFATTNING .............................................................................................. 28
8
REFERENSLISTA .................................................................................................. 29
1 INLEDNING
Under min barndom tillbringade jag flera somrar i Tibble by utanför Leksand i Dalarna. Var
gång vi passerade kyrkudden med båten på väg ut mot Siljan, så mindes jag att någon hade
berättat för mig att på botten nedanför kyrkan fanns en stenåldersby (Raä 382). Detta har etsat
sig kvar i mitt minne och efter att ha bekantat mig mer med Leksand och dess omgivningar ur
arkeologiskt perspektiv har jag förstått att det finns flera stenålderslokaler runt Siljan varav
Orsand (Raä 31) är en av de större. Orsandslokalen är daterad till tidig mellanneolitikum
(MNA) utifrån keramiken, som är gropornerad. Perioden för MNA sträcker sig från ca 3 300
f.Kr. till 2 700 f.Kr. (Edenmo et al 1997:138). Vid Orsand finns idag en badplats med stugby
och camping, där jag som liten har badat utan vetskap om vad som i forntiden kan ha pågått
på platsen. Utöver stenålderslokalerna finns en del rösen, som möjligen kan dateras till
bronsålder. En mycket intressant röselokal, med en nedgrävning som har tolkats dels som en
hällkista och dels som en skeppssättning, finns centralt vid Siljan i Östervikens blickfång på
Tingsnäsudden (Raä 410). Därutöver finns också en hel del järnframställningsplatser.
Figur 1 Badplatsen vid Orsand från söder.
Orsandslokalen, Raä 31, ligger till vänster om
huset bland träden. Foto: C. Schierman april 2005.
Figur 2 Minnessten på platsen för den undersökta
gropkeramiska lokalen vid Orsand. Den berättar om
”stenåldersboplatsen” som undersöktes här 1936.
Taget från söder. Foto: C. Schierman april 2005.
Min undran är vilken betydelse Orsand hade i sin omgivning. Många arbeten om Orsand
anger att det är en boplats från mellanneolitikum (Ericson 1980; Lannerbro 1984; Burman
1996; Nawfel Ckakroun 2001). Fyndmaterialet vid Orsand (bl.a. keramik, flint- och
skifferföremål, ett nordbottniskt redskap och del av en dubbeleggad yxa) skiljer sig åt från
andra möjliga stenålderslokaler i närheten och jag tror att det är av en speciell anledning. Efter
att i inledningen till boken ”Byar och fäbodar i Leksands kommun” ha läst att bronsåldern inte
har varit någon speciell kultur för Dalarna (Andersson 1983:16), så väcktes mitt intresse
ytterligare för att ta reda på mer om varför lokalen vid Orsand upphörde och vad som kom
sedan. I boken beskrivs också att ”boplatsen vid Orsand kan uppfattas som en mera
permanent station för människor söderifrån (Mälarlandskapet) vilka uppehöll sig i
landskapet” (Andersson 1983:16). Gustaf Hallström menar också att i och med att man inte
ser spår av fasta bosättningar i Dalarna under sten- och bronsåldern, så får landskapet
uppfattas som jakt- och fiskeområden för folk från Västmanland och Uppland (Hallström
1945:104). Dessa påståenden är enligt min mening något som underskattar den lokala
befolkningen och dess forntid i den här regionen. De förtjänar att själva få träda fram.
1
Figur 3 Undersökningsområdet i Dalarna vid Österviken. Platser med stenåldersfynd, rösen/stensättningar och
en offersten. Orsand är markerad med en ring.
Underlag till stora kartan över undersökningsområdet: GSD-Terrängkarta lantmäteriverket.
Källa Sverigekartan med Dalarna markerat: Taffinder 1998:138.
Källa Topografisk karta över Dalarna: http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=149889.
1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med denna uppsats är att ge en ökad förståelse för den gropkeramiska lokalen vid
Orsand och dess roll i närområdet. Vidare är syftet även att försöka förstå varför man slutar att
använda platsen och varför rösen uppförs vid Siljan.
För att uppnå syftet anser jag att följande frågor kan ge en ökad förståelse för Orsands roll och
rösenas uppförande:
 Hur ska den gropkeramiska lokalen vid Orsand förstås i förhållande till andra
stenålderslokaler vid Österviken i Siljan?
 Varför upphör användandet av gropkeramik vid Orsandslokalen?
 Varför bygger man rösen vid Siljan?
 Hur ska avsaknaden av fornlämningar från yngre mellanneolitikum till äldre
bronsålder i Leksandstrakten förstås?
2
1.2 SYNSÄTT OCH AVGRÄNSNINGAR
Platser som Orsand, där gropkeramik har påträffats, tolkas traditionellt som boplatser. Utifrån
de påträffade fynden vid Orsand har tolkningar gjorts att befolkningen har varit päls- och
stenhandlare (Lannerbro 1984:52, 76) och Orsand hamnar i ett processuellt perspektiv. En del
menar också att det inte har varit lokalbefolkningen som har verkat på platsen, utan att det har
varit invandrande folk från Mälardalen (Andersson 1983:16; Hallström 1945:104). Jag vill
frångå dessa traditionella och processuella tolkningar och istället lyfta fram en mer
kontextuell syn, där syftet med aktiviteterna på Orsand har varit ett annat än främst
ekonomiska.
Leksandstrakten har en relativt stor utbredning och denna uppsats kommer att begränsas till
området kring Österviken, som är en del av södra Siljan. Jag kommer inte heller att göra några
djupare jämförelser med andra gropkeramiska lokaler i Dalarna, då sådana jämförelser har
gjorts i andra uppsatser (bl.a. Ericson 1980; Benedict 1998;
Nawfel Ckakroun 2001; Altner 2002).
Figur 4 Gropkeramiska lokaler i Dalarna: Från norr: Vindförberg Ore sn,
Ön Orsa sn, Orsand Leksand sn, och Korsnäset Grangärde sn (Danielsson
2000:4).
2 ORSAND
Orsand ligger på en udde vid östra stranden av Österviken. Den är utifrån fynden daterad till
MNA (Lannerbro 1984:57f, 73). För att kunna diskutera Orsands betydelse vill jag ge en
överblick över tidigare forskning och gjorda undersökningar. Tidigare arbeten om Orsand
benämner platsen som en boplats (Gustawsson 1937; Lannerbro 1984; Burman 1996; Ericson
1980), men jag anser att platsen är något mer än så. Inga härdar har påträffats och flera av
fynden är av material som inte finns lokalt i området (flinta, strålstensskiffer). En del menar
att ”orsandsborna” vid den här tiden var päls- och stenhandlare (Lannerbro 1984:52, 76). Jag
vill istället belysa den ”gropkeramiska” kulturen vid Orsand ur ett annat perspektiv, där bl.a.
hanteringen av stenmaterialet och keramiken kan ses som en viktig handling i sig. Som vi ska
se nedan så finns flera företeelser i materialet från Orsand som föder en del frågor: Varför
finns ingen gropkeramik påträffad någon annanstans i närheten? Varför avviker stenmaterialet
från andra lokaler i närheten? Varför finns här mycket älgben? Varför är bara den tidiga tiden
av ”gropkeramisk kultur” representerad?
2.1 TIDIGARE FORSKNING
Redan omkring år 1890 gjorde kapten Karl Gyllenhammar ett fynd vid Orsand. Det är enligt
knapphändiga noteringar i ATA en del av en yxa med skafthål, som nu är förkommen (ATA
dnr 4214/35). På 1920-talet påträffades en håleggad mejsel av svart skiffer med slipade inhak
ca 6 cm lång (SHM 21411). Därefter gjordes ytterligare fynd såsom krukskärvor, en
spjutspets av skiffer och bitar av ben (ATA dnr 2958/35). Dessa fynd indikerade att platsen
var speciell och Riksantikvarieämbetet gav i uppdrag till K A Gustawsson att undersöka
platsen närmare, vilket gjordes 1936.
3
2.1.1 1936 års undersökning
Syftet med undersökningen var att ta reda på om platsen var en stenåldersboplats eller inte.
Dels undersöktes det område som hotades av ras, dels gjordes en kartläggning av området och
dels gjordes fosfatanalyser (ATA dnr 4959/36). Endast några få rader har publicerats om
denna grävning där det anges att Orsand är den först påträffade platsen i Dalarna med keramik
(Gustawsson 1937:309). Vid ca 15 cm djup började fynd att komma fram och vid 30 - 40 cm
djup framkom de flesta. Det var keramik
där en del av skärvorna var gropornerade, föremål och avslag av flinta,
skiffer och kvarts samt fragment av ben
(SHM 21684). Till de mer ovanliga
fynden som samlades in hörde ett nordbottniskt redskap och en halv dubbeleggad yxa av fredgårdstyp. Gustawsson
konstaterade att platsen var en mellanneolitisk gropkeramisk boplats.
Materialet låg utspritt på en yta av 3000
m2 och Gustawsson kunde konstatera att
stora delar av lokalen hade försvunnit
genom erodering. Långt ut i Siljan kunde
han skönja det stenlager som
karakteriserade undersökningsområdet.
Ungefär 70 m2 grävdes ut. Fosfatanalysen visade på de högsta värdena i
och strax intill slänten mot Siljan samt
öst och sydöst om utgrävningsområdet
(ATA dnr 4959/36).
Figur 5 Karta över Orsand (Raä 31). Upprättad
1936 av K A Gustawsson och A Karlén (ATA dnr
4959/1936).
2.1.2 1973 års undersökning
Det utsatta läget av Orsandslokalen nära vattnet och att området används till fritidsaktiviteter
(bad och camping) har gjort att stora ytor har eroderats bort. Detta har lett till ytterligare en
undersökning utförd av Ragnar Lannerbro 1973. Man upptäckte att ca 350 m2 av den undersökta ytan 1936 hade försvunnit (Lannerbro 1984:61ff). Undersökningen omfattade ca 24 m2
(a.a. 1984:62). En pollenanalys genomfördes och ytterligare fynd (SHM 30612) samlades in.
Pollenanalysen visade att området runt Orsand troligen hade en ganska öppen terräng (a.a.
1984:69ff). Analysen visade även att sädesslag kan ha odlats i närheten. Skärvstensområdets
utbredning kartlades och mängden skärvsten uppskattades till ca 17 000 kg (ATA dnr
7020/73). I samband med denna undersökning utfördes benanalyser av Jan Ekman på de
tillvaratagna benen från 1936 års utgrävning. Av benen kunde 20,5 % identifieras. Arterna var
älg (67,6 %), säl (1,4 %), bäver (26,7 %), gädda (1,5 %), braxen (1,7 %), abborre (0,3 %), sik
(0,5 %) samt lax (0,3 %) (Lannerbro 1984:71). Benen från 1973 års undersökning är inte
analyserade.
4
Figur 6 Bild mot undersökningsområdet tagen från
klapperstenszonen vid lågvatten. Cementpiren går
över mitten av bilden. Huset till vänster anges som
Sundelis villa på kartan från 1936 (se Figur 5).
Minnesstenen har markerats med en pil. Foto: C.
Schierman april 2005.
Figur 7 Karta över Orsandslokalen Raä 31 efter 1973
års grävning av Ragnar Lannerbro. ....... = gräns för
skärvsten (Lannerbro 1984:63). Minnestenen har
markerats med en pil.
2.1.3 Senare forskning
Ytterligare undersökningar har gjorts vid Orsand (Raä 31). I samband med arbeten vid
Leksands camping gjordes en arkeologisk övervakning 2003 (Dalarnas museum dnr 146/03).
Inga fynd tillvaratogs. I de grävda schakten kunde vissa lager med skärvsten konstateras. I
rapporten anges att fornminnesplatsen är för snävt avgränsad i fornminnesregistret och att
arbeten inom området bör föregås av en arkeologisk undersökning för att utöka kunskapen om
stenålder i Dalarna, då denna plats är att anses som unik.
Det finns ett flertal uppsatser från universitet och högskola där bl.a. Orsand behandlas (Altner
2002; Wadhagen 2002; Nawfel Ckakroun 2001; Andersson 1999; Benedict 1998; Burman
1996; Ericson 1980). I en B-uppsats om Orsand menar författaren att det inte rör sig om
människor från Mälardalen som har verkat på platsen (Andersson 1999:7ff). Han menar att de
människor som använt Orsand ”aktivt har tagit avstånd från gängse kulturer under
mellanneolitikum” (a.a. 1999:9). Då platsen sägs ligga i ett gränsland, mellan den norrländska
skifferkulturen och den södra gropkeramiska kulturen, så menar författaren att man kan se det
ur två aspekter. Antingen kan det vara gropkeramiker som kommer dit och behåller sin
keramik men som aktivt tar till sig den norrländska kulturen och skapar en egen ”dalsk”
kultur, eller så är det folk från den norrländska skifferkulturen som i sitt område tar till sig
gropkeramiken för att skapa en egen identitet (a.a. 1999:9). I båda fall så rör det sig om
skapandet av en egen identitet. Det viktiga är att man inte bara ser till ett större sammanhang
vad gäller den gropkeramiska traditionen i Dalarna, utan att man även måste se till ett mer
lokalt sammanhang (Benedict 1998:48).
Per Ericson (1980) utgick i sin C-uppsats från Korsnäset, ca 6 mil söder om Orsand.
Korsnäset är också en gropkeramisk plats påträffad under ett vendeltida gravfält. Författaren
gör en del jämförande analyser med Orsand och konstaterar utifrån det osteologiska materialet
att Korsnäset utnyttjats som jaktstation för bäverjakt under vinterhalvåret. Keramiken har
daterats till perioden för Fagervik II – IV (a.a. 1980:17ff). Bosättningen har haft sin höjdpunkt
under tiden för Fagervik II – III (a.a. 1980:30). I en annan jämförande C-uppsats diskuteras
5
likheter och olikheter mellan Orsand och Korsnäset (Wadhagen 2002). Båda platserna ligger
på en udde och har ett berg i närheten. Det osteologiska materialet skiljer sig åt där bäver
dominerat vid Korsnäset och älgen vid Orsand, och författaren menar att man på de olika
platserna har idealiserat djur som varit viktiga i deras respektive lokala sammanhang (a.a.
2002:24f).
Keramiken diskuteras och jämförs av Marie Burman i en CD-uppsats (1996), där hon
konstaterar att keramiken vid Orsand till viss del har egen ornamentik (S-formad), som inte
finns i hennes jämförelsematerial (Södra Mårtsbo, Valbo sn, Gästrikland). Vid de båda
platserna konstaterar hon också att inga bottenbitar är påträffade (a.a. 1996:45).
2.2 BESKRIVNING AV ORSAND
Utifrån undersökningarna har man antagit att ungefär 10 % av Orsand är undersökt och idag
upptar fyndytan ca 1000 m2 (Lannerbro 1984:52, 60). Gropkeramiska lokaler är ofta stora och
ligger direkt vid stranden på sandmark (Olsson 1996:44; Edenmo et al 1997:173). Valet av
plats vid en strand föreslås vara viktigt där man samlades och stranden kopplades till föreställningar om gruppens ursprung och idéer om hur och var samhället skapades (Gill
2003:129). Orsand är belägen på sandig mark på en udde ca 2 - 5 m över Siljan, och
vattenståndet var lägre då än idag (Lannerbro 1984:15). Det är nära till Stor-Siljan och
Österdalälvens utflöde vid Kyrkudden. Det som avviker i Orsandsmaterialet är att här finns
mycket skärvsten, vilket annars är ovanligt på gropkeramiska platser (Olsson 1996:44;
Edenmo et al 1997:175) och är mer vanligt på tidigneolitiska boplatser (Olsson 1996:44).
Detta är något som gör att man kan se Orsand med sin egna lokala karaktär (Benedict
1998:39). Öster om Orsand ligger Limsjön, där flera fynd från stenåldern har gjorts, däribland
en nyupptäckt boplats (Raä 405) från mesolitikum. Mellan Limsjön och Orsand ligger
Käringberget (Raä 29). Därifrån har man en enastående utsikt över området och en del menar
att ”orsandsborna” bör ha haft en bra utsikt över sitt ”resursområde” härifrån (Benedict
1998:32; Wadhagen 2002:8). Det har vid andra gropkeramiska lokaler iakttagits kopplingen
mellan valet av plats och ett närliggande berg, som kan ha varit en viktig del i människornas
föreställningsvärld (Gill 2003:127).
Käringberget är ett berg med traditioner. År 1671 brändes här 8 kvinnor anklagade för häxeri
(Dalgård 1946:7), därav bergets namn. Flammorna från elden skulle synas långt i
omgivningen för att avskräcka befolkningen. Senare har man samlats här för att fira Valborg
och någon menar att det möjligen kan vara en kvarleva från hedniska riter (a.a. 1946:14). Det
är frestande att sätta berget i relation till fornlämningarna i omgivningen. Richard Bradley
menar att naturliga platser kunde ha en betydelse hos människor förr i tiden (Bradley
2000:35). Som exempel anför Bradley att man på vissa viktiga platser, med Ukonsaari som
exempel, kunde deponera föremål och/eller ben i en religiös handling (a.a. 2000:35). En
annan syn på en speciell plats kunde även vara att man tog något från den viktiga platsen för
att använda någon annanstans. Ett exempel finns från Grekland där man tog ett särskilt träd
från en speciell plats, som man sedan gjorde om till en idol. Denna idol offrades sedan
tillsammans med slaktade djur (a.a. 2000:35). Det viktiga här var att trädet hade kommit från
den speciella platsen. Hur detta kan kopplas till Orsand kommer jag till senare.
2.3 FYND
Lannerbro upprättade en profil över lagren vid Orsand. Han noterar att profilen saknar mörka
färgämnen (Lannerbro 1984:64), vilket även Gustawsson såg 1936 (ATA dnr 4959/36). De
flesta fynden påträffades ca 40 cm under markytan.
6
Inga härdar är påträffade, men av mängden djurben
och keramik att döma så har sannolikt mat tillagats här.
Om djuren har tillagats över öppen eld, så efterlämnas
endast sotfläckar som spår av tillagningen (Gill
2003:125). Med tanke på att Orsand ligger på sandig
mark och har utsatts för kraftig erosion, så har möjliga
sotfläckar sannolikt urlakats med tiden och är därmed
svåra att finna.
Figur 8 Grävningsprofil A3 vid Orsand Raä 31 (Rapport Orsand
dnr 7020/73).
2.3.1 Keramik
Närmare 4000 skärvor, motsvarande ca 8,5 kg keramik, är påträffade. Av skärvorna är 33 %
ornerade (Lannerbro 1984:57) och tillhörande gruppen Fagervik II och Fagervik II-III. Man
kan ana två typer av denna keramik. Gustawsson noterar att merparten av keramiken är av fast
”gropkeramiskt” gods av ljus rödbrun färg magrad med sand och större kvarts- och
fältspatskorn. Ett mindre antal av keramiken är av poröst gods
magrat med sand och kalk. Lannerbro tolkar den senare som
yngre keramik (Lannerbro 1984:57). Kaelas menar att det inte
är möjligt att dela in keramiken i två olika stadier då både den
fasta och den porösa keramiken har exakt likadan dekor och att
mönstervariationerna är lika stora. Inte heller fanns någon
stratigrafisk eller horisontal skillnad i keramikens förekomst
inom undersökningsområdet. Hon menar att keramiken vid
Orsand mest liknar Fagervik II-III (Kaelas 1957:134). Likartad
keramik är annars påträffad vid andra uppländska lokaler, såsom
Sotmyra, Persbo, Åloppe-Norrskog och Åloppe-Rusthållsskog
(a.a. 1957:132).
Figur 9 Exempel på keramik från Orsand (Kaelas 1957:133).
Marie Burman konstaterar 16 olika dekorelement i keramiken från Orsand och att det är
keramik från två olika kärlformer. Den ena formen är lätt svängd nedanför mynningen
(klockform) och den andra är nästan rak (Burman 1996:41). Bortsett från gropar kan hon se
att den vanligaste dekoren är S-formad, vilket skiljer sig från hennes andra referensmaterial i
Södra Mårtsbo, Valbo sn, Gästrikland, där denna dekor saknas
helt (a.a. 1996:47). Likadant så förekommer bara kilformade
intryck i mynningsdekoren vid Orsand. I jämförelse med Södra
Mårtsbo, så är keramiken vid Orsand mindre fantasifullt
dekorerad, enligt Burman (a.a. 1996:47). Detta är enligt mitt
tycke en indikation på, liksom den S-formade dekoren, att
keramiken och dekoren vid Orsand är en lokal företeelse där
egna traditioner och uppfattningar har varit viktiga.
Figur 10 Keramik med S-form SHM 21684:2. Foto C. Schierman mars 2005.
I sin uppsats noterar Burman en intressant sak. Inga bottenbitar är påträffade vare sig i
Orsandsmaterialet (ca 4000 skärvor) eller i urvalet i Södra Mårtsbomaterialet (ungefär lika
många skärvor). Tyvärr diskuterar hon inte det närmare mer än att det är svårt att dra
slutsatser om kärlens form utan bottenbitar (Burman 1996:45). Det är ju en arkeologisk
svårighet att diskutera avsaknaden av något, då det är svårt att föra fram några bevis. Jag vill
7
ändå ta upp en diskussion om kärlbottnar på gropkeramiska platser. Lannerbro förklarar att
keramikfynden i huvudsak består av de övre delarna av kärlen pga. att de nedre delarna har
utsatts av fragmentering troligen orsakat av att kärlet utsatts för eld vid matlagning e.dyl.
(Lannerbro 1984:60). Jag vill istället lyfta fram en annan iakttagelse i samband med gropkeramiken. På andra gropkeramiska platser där gravar har påträffats finns bl.a. keramik bland
gravgåvorna. Kärlen är inte hela utan är ofta enbart kärlbottnar eller miniatyrer (Carlsson
1998:52). Kärlbottnarna har avsiktligt deponerats i gravarna och Anders Carlsson menar att
hela gropkeramiska kärl inte hör till gravarna, utan har fragmenterats (bortsett från bottenpartiet) och deponerats på andra platser, vanligen vid stranden
(a.a.1998:52). Det är ju just fragment av gropkeramiska kärl
(utan bottnar) som påträffats vid Orsand, som är en strandbunden lokal. Ännu är inga gravar påträffade här och inte
heller några människoben. Av intresse är att det finns ett
kärlfragment med en mynningsdiameter på ca 6 cm
(Lannerbro 1984:59). Ska man se detta lilla fragment som en
del av ett miniatyrkärl?
Figur 11 Miniatyrkärl (?) SHM 21684:7. Foto C. Schierman mars 2005.
Miniatyrkärl är vanliga på östliga gropkeramiska boplatser och i gravar (Papmehl-Dufay
2004:40 med a.a.). Dessa kan ses som föremål laddade med associationer till handlingar de
kunde kopplas ihop med (a.a. 2004:41f).
Representationen av keramiken vid Orsand är tidig gropkeramik. Anders Carlsson lyfter fram
att det annars ofta är på yngre gropkeramiska lokaler där gravarna finns. Ska man kanske se
det som att Orsand är i ett övergångsskede där de gropkeramiska traditionerna ännu inte helt
fått fäste? Var det kanske så att man behandlade sina döda enligt äldre traditioner (vad det nu
var? - deponerad i sjön, på öppna platser e.dyl.), men att man hade uppfattningen att den döde
skulle få med sig kärlbotten ändå? I en intressant uppsats om fragmentering under neolitikum
lyfter författaren fram en tanke att fragment kunde symbolisera personer, platsen och deras
koppling sinsemellan (Salomonsen 2003:4f). Med Alvastra pålbyggnad som exempel, där inte
heller några kärlbottnar har påträffats, så menar författaren att i och med att man medvetet tog
bort kärlbottnarna från platsen, så var det en symbol för förfadern och också en koppling till
platsen och de händelser som företogs där (a.a. 2003:16f). Platsen, personerna och artefakten
är det centrala i den här tanken.
Gropkeramiska kärl har ofta ganska stora mått och varierar inte mycket i formen. Gill menar
att de stora måtten skulle kunna indikera att måltiderna som företogs på stränderna hade
kollektiva drag (Gill 2003:140). Det största fragmentet vid Orsand har tillhört ett kärl (ca 20
cm i mynningsdiameter) som rymt ca 4 liter (Lannerbro 1984:58f). Utifrån förmodad form på
en del kärl och orneringen, som på en del skärvor har ett vertikalt mönster, menar Lannerbro
att det antyder en viss likhet med trattbägarkeramiken (Lannerbro 1984:59). Gill menar att
den tidiga gropkeramiken ska ses som en lokal variant av trattbägarkeramiken (Gill 2003:155)
och det är ju just tidig gropkeramik (Fagervik II, II-III) som finns vid Orsand.
2.3.2 Ben
Totalt har 7002 g brända ben samlats in varav älg är mest representerad. Intressant är att också
sälben har påträffats. Lannerbro menar att det antingen är fångstfolket som fört med sig
sälkött från kusten, eller att sälen funnits kvar i Siljan som en kvarleva från Ancylusskedet
(Lannerbro 1984:72). Inga spår av säl påträffades vid den mesolitiska lokalen, Raä 405, öster
om Orsand. Om nu sälen var en rest från Ancylusskedet, vore det rimligt att även hitta det vid
den mesolitiska lokalen, vilket även Ericson menar (Ericson 1994:256).
8
Lannerbro anser att avsaknaden av bl.a. sångsvan, änder och orre är märklig då det i
materialet borde vara rimligt att man påträffade spår av detta. Enligt min mening har det inte
varit viktigt med den delen av faunan, utan Orsand har utnyttjats till andra aktiviteter.
Lannerbro menar att den stora mängden älg- och bäverben skulle ha varit för
mathushållningen och skinnets skull (Lannerbro 1984:72). Jag menar att förekomsten av
älgben vid Orsand ska ses ur ett annat perspektiv än rent ekonomiska. Har man bedrivit någon
slags älgkult med tanke på den stora mängden älgben? Inte
långt från Orsandslokalen (ca 400 m norr ut) har ett område
med ett flertal gropar undersökts (Raä 963). Av 14
anläggningar kunde tre betecknas som fångstgropar och två
som kokgropar (Rapport Raä dnr 492/85). Tyvärr har ingen
närmare datering kunnat göras. Det är frestande att sätta dessa
gropar i relation till Orsandslokalen och de aktiviteter som
föregick på platsen. I Dalarna finns flera registrerade
fångstgropar och vid ett vägbygge i Orsa undersöktes några
gropar lite närmare. En 14C-datering gav ett resultat till ca
3000 f.Kr. (Hyenstrand 1982:25f).
Figur 12 Flygfoto över Orsand. Stjärnan markerar platsen för undersökta
gropar, Raä 963, ca 400 m norr om Orsand (Underlag: GSD-Ortofoto
lantmäteriverket).
Något som inte framgår av benmaterialet är om det har påträffats spår av älghorn. Om nu
älgen jagats i ekonomiskt syfte, vilket jag inte tror, så borde även spår av hornarbeten finnas i
materialet. Det kan vara att bevarandegraden är så dålig att hornföremål inte har bevarats.
Inom den norrländska skifferkulturen är älgen viktig både som byte och som en
sammanhållande symbol (Baudou 1995:63). Den förekommer på skifferföremål och ristas på
hällar. På hällristningarna är älgarna hornlösa, vilket kan innebära att det är vinterälgar (eller
möjligen älgkor) som avbildas (Lundberg 1997:153). Åsa Lundberg skriver att det i så fall
skulle innebära att ”jakten var allra viktigast efter att djuren fällt sina horn och i så fall skulle
höst och tidig vinter inte ha utnyttjats för älgjakt. Hornmaterialet har då heller inte varit av
större betydelse” (a.a. 1997:153). Jag menar att älgens roll vid Orsand var mer symbolisk.
I K A Gustawssons grävningsmaterial finns en notering om eventuella fragment av hästtänder
(SHM 21684). Kan det möjligen indikera att man hållit ett domesticerat djur? Pollenanalysen
visade även ett visst inslag av cerealier. Halten var förvisso ganska låg, 2,4 % (Lannerbro
1984:69ff), men det är ändå intressant att pollen av säd och ett möjligt domesticerat djur kan
ha förekommit vid Orsand.
På flera gropkeramiska platser förekommer människoben i kulturlagren (Edenmo et al
1997:180f; Gill 2003:129ff). Vid andra gropkeramiska lokaler i landet har man även påträffat
gravläggningar under kulturlagren (Edenmo et al 1997:180f). Orsandsmaterialet visar inga
spår av människoben, men intressant är att av rapporten från 1936 framgår att man under stenlagret ca 45-50 cm djupt ner fann små samlingar av brända ben (ATA dnr 4959/36 s.5).
Frågan är om det är en källkritisk aspekt eftersom endast ca 10 % av den förmodade ytan är
undersökt och att man därför inte har påträffat några spår av människoben, eller att påträffade
ben varit så fragmenterade att de har varit svåra att identifiera? Vid exempelvis ÅloppeNorrskog i Uppland påträffades människoben hopblandade med säl-, svin och älgben i kulturlagren (Gill 2003:130). I en anläggning på den gropkeramiska lokalen Korsnäs i Södermanland framkom en del människoben tillsammans med bl.a. brända och obrända djurben,
skörbränd sten, keramik och stenavslag (Olsson et al 1994:38, 71). Det är sannolikt att
hantering av människoben på gropkeramiska platser har förekommit, men att bevarandemiljön
9
har gjort att de är svåra att identifiera på flera av platserna (Gill 2003:134). Läget, en plats där
land och vatten möts, kan ses som en gränszon som kan vara lämplig i hanterandet av de döda
– gränsen mellan liv och död (a.a. 2003:140f).
2.3.3 Stenartefakter
Stenmaterialet består bl.a. av skiffer, flinta och lokala bergarter som asktuff och porfyr. Flinta
finns inte naturligt i Dalarna. Lannerbro menar också att en del skiffer och grårosa tuffit har
kommit till platsen som bytesobjekt eller genom insamling inom Övre Dalarna, däribland
leksbergsskiffern som har varit material för yxor, mejslar och pilspetsar i Dalarna (Lannerbro
1984:52; 1992:12ff). Vid Orsand har en pilspets påträffats av det materialet (a.a. 1992:15).
Lannerbro har tolkat de icke lokala materialen som att Orsandsborna har varit nomadiserande
päls- och stenhandlare (Lannerbro 1984:52, 76).
Materialet utgörs av en mängd avslag och fragment av redskap. Redskap gjorda av flinta (bl.a.
skrapor) utgör 20 % och flintavslag 50,6 %. Lannerbro menar att talet för avslagen är något
högt, då de enligt egna undersökningar av andra stenålderslokaler i Dalarna inte brukar utgöra
mer än 10 % (Lannerbro 1984:77). Han menar att man möjligen tolkat materialet i avslagen
fel. Den lokala asktuffen är snarlik flintan i både utseende och egenskaper. Thomas
Danielsson, som i en uppsats diskuterar neolitiska artefakter i Dalarna, har efter en egen
genomgång av materialet vid Orsand konstaterat att det finns fler fragment av flintyxor
(Danielsson 2000:36). Slipytor på flintavslag kan indikera att ursprunget har varit färdiga yxor
eller mejslar som kunde användas till den egna tillverkningen (Edenmo et al 1997:179). Det
föreslås att yxorna importerats och att man utnyttjat redskapen när de har gått sönder. Inom
klapperstenszonen har en spånkniv med slipmärke påträffats, som enligt Lannerbro ska vara
gjord av en neolitisk tunnackig flintyxa (Lannerbro 1984:80).
Det fynd som drar till sig en del uppmärksamhet är det nordbottniska redskapet av
strålstensskiffer som påträffades vid utgrävningen 1936. Strålstensskiffer finns inte heller som
bergart i Dalarna. Det nordbottniska redskapet, menar Lannerbro, indikerar kontakter norrut i
Sverige. Vid Korsnäset, Grangärde socken, Dalarna, 6 mil söder om Orsand har gropkeramik
också påträffats. Där har ett möjligt fragment till ett nordbottniskt redskap påträffats, och i så
fall skulle det vara det sydligaste (Ericsson
1980:14). Här kan vara intressant att nämna ett fynd
av en bergartsyxa påträffad norr om Orsand vid
Tällberg (Raä 936), som enligt fornminnesregistret
har karaktär av ett nordbottniskt redskap.
Figur 13 Nordbottniskt redskap SHM 21684:18. Foto C.
Schierman mars 2005.
En del av en dubbeleggad yxa (fredgårdsyxa) av diabasporfyrit insamlades 1936, men den
påträffades enligt rapporten ”för länge sedan” (SHM 21684:29). Enligt Kaelas är Orsand den
nordligaste gropkeramiska lokalen där en sådan yxa har påträffats och hör tidigast till
perioden Fagervik II, men troligen till perioden för Fagervik II-III
(Kaelas 1957:132). Det är nackpartiet som är bevarat. Intressant
vore att få veta om den yxdel med skafthål som påträffades på
1890-t kan sättas i relation till denna.
Figur 14 Del av en dubbeleggad yxa SHM 21684:29. Foto C. Schierman mars
2005.
10
Vid Orsand är 45 % av redskapen gjorda av skiffer (Lannerbro 1984:79). Skifferredskap
förknippas med den norrländska kultursfären (Baudou 1995:62) och det sägs att de
gropkeramiska traditionerna kan ha hämtat inspiration från den norrländska skifferkulturen
(Carlsson 1998:48). Skifferspetsar är vanliga på gropkeramiska lokaler (Hyenstrand 1962:20;
Malmer 2002:88) och flera hela och fragmenterade skifferpilspetsar i olika grå nyanser är
påträffade vid Orsand. Bruket av gråaktig skiffer stämmer
även överens med bilden i centrala och södra Sverige
(Taffinder 1998:149).
Figur 15 Skifferpilspets SHM 21684:31. Foto C. Schierman mars
2005.
Det har också påträffats skifferstycken med sågmärken, vilket skulle indikera tillverkning av
pilspetsar på platsen (Lannerbro 1984:78). Vid en egen genomgång av materialet noterade jag
stora skifferstycken (ca 20 cm långa) som var grovt bearbetade (SHM 21684:24).
Ett par fragment av möjliga skifferdolkar har påträffats (SHM 21684: 5, 18) varav en är av
rödaktig skiffer. Inom den norrländska skifferkulturen har knivar och dolkar påträffats med
skulpterade älghuvuden. Där har älgen haft en ideologisk betydelse och Baudou menar att
knivar och dolkar var allmänt accepterade tecken som band samman nordskandinaviska jägargrupper (Baudou 1995:63). En del av en skifferdolk med skulpterat huvud på skaftet
påträffades vid Vindförberg norr om Orsand (Lannerbro 1976:72). I 1973 års grävrapport från
Orsand noteras i ett tillägg ett fynd av en ornerad skifferkniv (ATA dnr 7020/73).
2.3.4 Vad betyder det icke-lokala materialet?
Hanteringen av stenartefakter, som till stor del inte är lokala, kan ses ur flera perspektiv. Dels
kan handhavandet av materialet vara viktigt och dels kan det ha varit viktigt att artefakterna
producerades just där. Föremålen är starkt fragmenterade. Denna tradition att avsiktligen
destruera föremål ser ut att ha sitt ursprung i trattbägartraditionen. Gill menar att ett föremål
som har använts på en speciell plats har sedan förstörs för att man ska försäkra sig om att det
inte skulle nyttjas på andra platser efter användandet (Gill 2003:91). Vissa föremål visar
också tecken på att de har bränts. Förstörandet kan ses som ett sätt att påbörja eller avsluta
olika aktiviteter som företogs på platsen (a.a. 2003:91).
De eldpåverkade föremålen, bortsett från brända ben, är de som är gjorda av flinta (SHM
21684: 1, 6, 32). Vid en egen genomgång av materialet kunde jag konstatera ytterligare
brända fragment av flinta från insamlingen 1973 (SHM 30612: A2, A3, A6, B3, B5, B6). Lars
Larsson tar upp flintföremål som blivit eldpåverkade (Larsson 2000).
Vid hans undersökningsplats i Kverrestad i Skåne finns spår av att
flera föremål av flinta och andra bergarter har förstörts och
fragmenterats av eld (a.a. 2000:602).
Figur 16 Skivskrapa av flinta som är bränd. SHM 21684:1. Foto C. Schierman
mars 2005.
Färgförändringen i flintan från obränd (svartgrå) till bränd (vit) ska
kanske förstås som en slags ”rite de passage” menar Larsson (a.a.
2000:609). En annan tolkning av en ”rite de passage” anförs av Apel
et al där man menar att man kan se på flintan, som utsatts för eld, som
ett resultat att man har refuserat den och genom elden transformerades artefakten skapad av
människan (kulturen) tillbaka till naturen (Apel et al 1997:24, 41). Genom att använda eld på
avfall från hantverksproduktion var det en länk mellan kultur och natur (a.a. 1997:41). I en
jämförelse kan även en liknande transformation ses när en människa kremeras, vilket leder till
11
att benen också fragmenteras. En källkritisk aspekt är att artefakter av bergart som utsätts för
eld kan ha en tendens att smula sönder och kan därför vara svåra att identifiera i
utgrävningsmaterialet (Karsten 1994:158). Därmed kan det vara svårt att dra slutsatser om att
det enbart var flintan som utsattes för eld, men enligt traditionen med brännoffer, så är
flintföremål annars vanliga (a.a. 1994:157ff). Förutom att flintan ändrar färg vid bränning, så
kan transformationen även ha medfört att flintan fick andra egenskaper av övernaturlig art.
Karsten skriver att ”syftet med bränningen kan således ha varit att underlätta kontakten med
de högre makterna samt att medvetet förstöra objektet vilket omöjliggjorde en profan
användning” (a.a. 1994:165).
Vad kan då det nordbottniska redskapet haft för betydelse? Med tanke på föremålets ringa
förekomst så ska man nog se det som ett prestigeföremål (Carlsson 1998:45f). Baudou har
noterat på andra nordbottniska redskap att de väl slipade eggdelarna brukar sakna
nötningsspår (Baudou 1995:63), vilket man kan ana även på redskapet från Orsand. En
tolkning av redskapet är att det har använts vid bearbetning av hudar då man flådde älg och
säl (Baudou 1995:62). Den anses även ha kunnat användas till att slå upp vakar vid
vinterfiske, till tillverkning av båtar av trä eller till åkerbruk (Moberg 1955:108). Baudou
menar att föremålets otympliga och klumpiga form skulle göra
det opraktiskt som arbetsredskap. Det kan ses som ett slags
symbolföremål, vilket skulle kunna vara rimligt då många saknar
nötningsspår (Baudou 1995:63). En idé är att det kan ses som en
symbol för en älgtunga (muntlig uppgift Anders Carlsson 200503-04). Det skulle i så fall vara en intressant koppling till
mängden älgben som finns i materialet. Till detta kan vara
intressant att föra exemplen på en del nordbottniska redskap i
Norrland som har varit bemålade med rödockra (Hallström
1952:408f). Detta indikerar i alla fall att redskapet är att betrakta
som något mer än bara för arbete.
Figur 17 Detalj av det nordbottniska redskapet SHM 21684:18. Foto C.
Schierman mars 2005.
Dubbeleggade yxor förekommer även på platser kopplade till TRB (Edenmo et al 1997:164).
Ian Hodder menar att yxor ska ses ur symboliska aspekter kopplade till prestige och en
förändring av samhället där en ökad betoning av försvar och krigsföring uttrycks (Hodder
1990:163f). Vikten att jaga vilda resurser spelar också en social och symbolisk roll (a.a.
1990:164). Att det bara är en halv dubbeleggad yxa, som är påträffad vid Orsand, ska nog i
sig ses som en viktig handling. I en uppsats som diskuterar den dubbeleggade yxans roll under
mellanneolitikum menar författaren att det har varit en medveten handling att den har
fragmenterats och deponerats med andra fragmenterade föremål (Andersson 1994:21).
I ett exempel som Bradley anför kunde det viktiga med en plats även vara det man tog
därifrån och gjorde något av (Bradley 2000:81). Orsand tolkas bl.a. som en plats där man
tillverkade föremål. Att de tillverkades just här kanske ska ses som det viktiga i sig – att de
kom just från Orsand. Bradley menar att föremål inte bara ska ses som verktyg utan även att
ett föremål kan vara laddat med associationer med platsen där det tillverkades (a.a. 2000:84).
Taffinder menar att flintan ska ses som en begränsad resurs, då den bara fanns på speciella
ställen och att flintan därmed kunde ses som ett prestigematerial (Taffinder 1998:91f). Flintan
ska kanske ses som att den var viktig att samla till en plats, Orsand, där man kunde kontrollera
och omarbeta det. Bradley talar om ”pieces of places” representerade av bärbara artefakter
(Bradley 2000:96). Till denna tanke skulle även det nordbottniska redskapet och den
dubbeleggade yxan kunna föras.
12
3 STENÅLDER VID ÖSTERVIKEN
Runt Österviken och dess närhet finns flera platser som indikerar aktivitet från stenåldern.
Platserna redovisas i tabellform per område. I anslutning kommer jag att lyfta fram några
platser som bör nämnas lite mer ingående i undersökningsområdet.
3.1
STUMSNÄS OCH RÄTTVIK
Raä 54
Raä 55
Raä 57
Raä 56
Raä 60
Raä 85
Raä 12
Raä 61
Rättvik
Rättvik
Rättvik
Rättvik
Rättvik
Rättvik
Rättvik
Rättvik
Stumsnäs. Boplats 50x40 m. 2 mejslar, 1 trindyxa, skärvsten, 1 spån, 1 skrapa/kärna av vit kvarts.
Stumsnäs. Fyndplats för trindyxa.
Stumsnäs. Fyndplats för trindyxa samt avslag av ljusgrå bergart.
Stumsnäs. Fyndplats för trindyxa.
Fyndplats för pilspets av flinta.
Fyndplats för trindyxa.
Fyndplats för trindyxa.
Fyndplats för skafthålsyxa. 200 m söder om offerstenen i Altsarby, Raä 18, Rättvik.
Figur 18 Fornlämningar och fynd från Stumsnäs i väster vidare österut mot Rättvik.
3.2
ÖSTRA STRANDEN AV ÖSTERVIKEN
Raä 932
Raä 936
Raä 988
Raä 58
Raä 826
Raä 914
Raä 41
Raä 963
Raä 31
Raä 841
Raä 906
Raä 382
Raä 989
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Fyndplats för ljus till mörkgrå flintkärna 5x4 cm med spår av avslag.
Fyndplats för 2 bergartsyxor, 2 yxämnen. En av dessa har karaktär av ett nordbottniskt redskap.
Fyndplats för slipat stenredskap 135 mm, troligen kvartsit.
Skärvsten, avslag av kvarts och flinta.
Kvartsfynd.
Fynd av avslag (skrapa?) av bergart.
Skärvsten och möjliga avslag.
Område med gropar. Fångstgropar, matberedningsgropar?
Orsand. Gropkeramisk plats.
Fyndplats för skivformiga vita kvartsbitar.
Fyndplats för skarpkantad ljus kvarts, skärvsten.
Kyrkudden.
Mittemot kyrkudden. Avslag grön och mörkbrun asktuff, eldpåverkad flinta/asktuff, kvartsavslag, 1 bränt
och 1 obränt ben.
Figur 19 Fornlämningar och fynd på östra sidan av Österviken. Från norr till söder.
3.2.1 Kyrkudden, Raä 382
Ca 75 m från stranden nedanför udden där Leksands kyrka ligger har man funnit spår av
aktivitet från stenåldern. En yta av ca 50 x 40 m har spridd skärvsten, som syns vid lågvatten.
Bland fynden finns vit kvarts, avslag av vulkaniter (asktuff, porfyr) och en skivskrapa av grå
flinta samt ett avslag av brun hälleflinta (SHM 32188). Flintavslaget, menar Lannerbro, är
gjord av en neolitisk yxa (Lannerbro
1984:105). En trindyxa ska också ha tagits
om hand inom kyrkogårdens område (a.a.
1984:48). Platsen utgör ett utmärkt läge
där man kunde kontrollera Österdalälvens
utflöde från Siljan. Härifrån har man en
bra utsikt mot Orsand som ligger ca 2 km
norrut.
Figur 20 Bild från Raä 382 vid lågvatten utanför
Kyrkudden mot udden vid Orsand. Orsands udde
är markerad med en pil. Foto C. Schierman april
2005.
13
3.3
VÄSTRA STRANDEN AV ÖSTERVIKEN
Raä 174
Raä 46
Raä 746
Raä 848
Raä 379
Raä 416
Raä 417
Raä 414
Siljansnäs Fyndplats för avslag av gråvit tuff troligen bränt samt ett möjligt kvartsitavslag.
Siljansnäs Fyndplats av två isläggar av djurben med rester av läderremmar (SHM 9324). Isläggarna låg 2,4 m djupt i
ett mjälaskikt och Lannerbro menar att djupet talar för en möjlig datering till stenåldern (Lannerbro
1984:36). I SHMs översiktsdatabas sorteras fyndet under medeltid.
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Ett avslag av vit kvarts.
slagen vit kvarts, en bit vit kvarts, skärvsten, stenyxa.
Skärvsten, skrapa, slagen vit kvarts, avslag samt fynd av yxa.
Fyndplats för trindyxa.
Fyndplats för slipad yxa av svart tät bergart.
Förekomst av skärvsten.
Figur 21 Fornlämningar och fynd på västra sidan av Österviken. Från norr till söder.
3.3.1 Byrviken
Raä 109
Raä 52
Raä 180
Raä 78
Raä 177
Raä 176
Raä 71
Raä 77
Raä 178
Raä 123
Raä 105
Raä 179
Raä 122
Raä 121
Raä 58
Raä 81
Raä 28
Raä 50
Raä 173
Raä 80
Raä 30
Raä 842
Siljansnäs Avslag av gråbrun asktuff, kvarts och mörkgrå bergart.
Siljansnäs Avslag av mörkgrå bergart.
Siljansnäs Skärvsten, slagen vit kvarts, spån och avslag av ljus kvarts och bergartsavslag med egg.
Siljansnäs Avslag av vit kvarts, 2 skrapor, skärvsten.
Siljansnäs Avslag av vit kvarts.
Siljansnäs Vit kvarts, skärvsten och bergartsavslag.
Siljansnäs Skärvsten, kvarts, skrapa och mikrospån.
Siljansnäs Avslag av kvarts, asktuff, bergart samt 2 skivskrapor och mikrospån.
Siljansnäs Skärvsten, skrapa av röd bergart och spån.
Siljansnäs Skärvsten, avslag av kvarts eller kvartsit, asktuff.
Siljansnäs Fyndplats för stenklubba av bergart.
Siljansnäs Avslag av mörk kvartsit, avslag av rödbrun bergart, bearbetad vit kvarts, bergartsavslag.
Siljansnäs Skärvsten, avslag av kvarts eller kvartsit, avslag av bergart.
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Leksand
Kvarts, skärvsten, tvärpilspets av ljust gråbrun bergart.
Skärvsten, avslag av skiffer, vit kvarts, bergart, kvartsit.
Skärvsten, avslag av kvarts och flinta e.dyl.
Fynd av kvartsbit, skärvsten.
Boplats? Möjlig pilspets av ljus flinta, avslag ljus flinta, kvarts, grå flinta, bergart. Lannerbros nr 28.
Storön. Skärvsten, slagen vit kvarts.
Storön. Bit av asktuff, avslag av vit kvarts.
Storön. Skärvsten, avslag vit kvarts, bergart, 3 bergartsskrapor.
Skärvsten, avslag bergart.
Figur 22 Byrviken är en del av Siljan och går in som en vik från Österviken. Fornlämningar och fynd från norra
stranden öster mot väster.
Byrviken är rik på spår från stenåldern. Lannerbro menar att av fynden vid Raä 28 (enligt
FMR Raä 50 (Borkeby 2000:17f)), kan en handtagskärna höra till mesolitikum, men platsen
har troligen använts länge (Lannerbro 1984:40). Bland fynden finns bl.a. skivskrapor,
knackstenar, del av en grönstensyxa och ett hängbryne av skiffer med timglasformigt hål.
Bergarterna utgörs bl.a. kvarts och asktuff. En liten mängd flinta förekommer också.
3.4 OPPLIMEN OCH LIMSJÖN
Ett av de tidigast daterade fynden i Dalarna är påträffat vid Sätra, nära sjön Opplimen. Det är
en hornhacka med skafthål, som påträffades vid grävning i en torvmosse tillsammans med
mogna hasselnötter (SHM 14893). Vid Opplimen har också en hornharpun påträffats
(Dalarnas museum 5509) samt en hacka av kalksten med borrat hål (Dalarnas Museum 5566).
Åke Hyenstrand menar att dessa fynd kan höra till de äldsta i Dalarna, men att de även kan
tillhöra den nordliga fångstkulturen under yngre stenålder (Hyenstrand 1962:10).
14
DM 5566
Raä 830
Raä 829
Raä 380
Raä 797
Raä 790
Raä 789
Raä 901
Raä 799
Raä 405
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Fyndplats av kalkstenshacka med borrat hål (Dalarnas museum nr 5566).
Fyndplats för hornhacka funnen tillsammans med mogna hasselnötter.
Fynd av flertal artefakter från stenåldern. Se nedan.
Avslag, skärvsten, skifferpilspets.
Fyndplats för stenspets.
Vid en järnframställningsplats har även skärvsten, ett skifferbryne, kvartsavslag påträffats.
Skärvsten.
Talrika avslag av kvarts.
Kvartsavslag, skärvsten.
”Leksandsboplatsen”. Daterad till omkring 5500 f.Kr. (Larsson 1994:247f). Hyddor, redskap av lokala
bergarter (bl.a. skrapor, spjutspets, handtagskärnor. Flinta förekommer (eldslagningsflinta). Bland brända
benen utgör vildsvin det vanligaste (Ericson 1994:251ff). Skärvsten förekommer. Keramik saknades
(Rapport UV Uppsala 1996:46 s.50).
Figur 23 Fornlämningar och fynd mellan sjön Opplimen och Limsjön från norr till söder.
3.4.1 Raä 829, Överboda
En plats med intressanta fynd är Raä 829 vid Överboda mellan Limsjön och sjön Opplimen.
Bland fynden finns en tjocknackig yxa, en avbruten skafthålsyxa av diabas, en sänkesten med
ränna, en möjlig klubba med dubbelkoniskt borrat hål, kvartsit samt två brynen.
3.5
SÖDER OM ÖSTERVIKEN
Raä 694
Raä 377
Raä 741
Raä 709
Raä 614
Raä 612
Raä 613
Raä 585
Raä 158
Raä 163
Raä 737
Raä 736
Raä 715
Raä 643
Raä 376
Raä 375
Raä 724
Raä 725
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
170x80m. Avslag av kvarts, ljus flinta e.dyl, grå flinta, porfyr, kvartsit m.m. 2 brända ben.
Boplats vid Styrsjöbo. Mångkantsyxa, skafthålsyxa, skärvsten och avslag.
Skärvsten, avslag.
Skärvsten, skrapa och kvarts.
Fångstgrop.
30x10m. Avslag av ljus flinta, enstaka brända ben, enstaka skärvsten.
20x10m. Ett berbetat avslag av vit kvarts samt flera kvartssplitter.
20x10m. Okänt antal avslag och redskap av lokala bergarter.
Fångstgrop.
Fångstgrop.
Avslag och redskap av stenålderskaraktär.
Redskapsmaterial av stenålderskaraktär.
Skärvstensförekomst.
Skärvstensförekomst.
100x20m. Avslag av vit kvarts, asktuff, skrapa av vit kvarts, 17 gr brända ben och skärvsten.
Avslag av vit kvarts och lokala bergarter (asktuff). Skärvsten och brandgropar (Lannerbro 1984:44).
Fynd av avslag.
Skärvstensförekomst.
Figur 24 Fornlämningar och fynd söder om Österviken mot Styrsjön och sedan mot Österdalälven.
3.5.1 Styrsjöbo, Raä 377
Söder om Österviken, vid Styrsjöbo, har en möjlig boplats från stenåldern funnits (Raä 377). I
åkerkanten intill en bäck har man hittat en mångkantig grönstensyxa och Lannerbro menar att
denna tyder på förbindelser med jordbrukande folk i Öst- eller Sydsverige
(Lannerbro 1984:45f). Thomas Danielsson ställer sig lite tveksam till denna yxa
och menar att det Lannerbro säger, att det är ”en degenererad mångkantig yxa”
(Lannerbro 1984:45), inte egentligen säger så mycket om själva yxan
(Danielsson 2000:24).
Figur 25 Mångkantsyxa av grönsten. Styrsjöbo, Raä 377, Leksand. Den är 11 cm lång och 4,4
cm bred (Lannerbro 1984:45f, 104).
15
Mångkantsyxan kan ses som ett föremål kopplat till trattbägarkulturen under tidigneolitikum
(Edenmo et al 1997:164; Hallgren 1998:64ff). I Per Karstens avhandling diskuterar han
neolitiska fynd som kan ha offrats i olika sammanhang och på olika sätt, och han menar att
fyndplats och fyndomständigheter får avgöra om fyndet är att ses som avsiktligt deponerat
eller ej (Karsten 1994:21f). I hans undersökning finns belägg för offer av stenyxor i våtmarker
från mesolitikum och neolitikum (a.a. 1994:166ff). Fyndkontexten av mångkantsyxan skulle
kunna sätta den i ett sammanhang att den avsiktligt deponerats (intill/i en bäck).
En omgjord skafthålsyxa av Åsbydiabas är också påträffad här. I FMR får man en indikation
att båda yxorna är påträffade på i stort sett samma ställe. Detta kan enligt min mening vara en
antydan att platsen är speciell och att man avsiktligen deponerat/offrat yxorna här.
Intressant är att ca 2 km väster om platsen för de funna yxorna ligger ett högt berg
som idag benämns Yxberget. I anslutning till åkern har även skärvsten och några
avslag påträffats (Lannerbro 1984:46).
Figur 26 Omgjord skafthålsyxa, Åsbydiabas, Styrsjöbo. Raä 377, Leksand. Längd ca 11 cm och
bredd ca 6,4 cm (Lannerbro 1984:46, 104).
3.6 SAMMANFATTNING AV STENÅLDERN RUNT ÖSTERVIKEN
Av det genomgångna materialet kan man konstatera att det inte finns några spår som liknar
fynden vid Orsand. Fynden är många gånger knapphändiga och består ofta av skärvsten och
några avslag. Detta gör det också svårt att datera platserna, då det egentligen inte ger någon
indikation på att platserna enbart har använts under stenåldern. Förekomst av trindyxor och
kvarts indikerar att det ändå finns en etablering i området redan under mesolitikum.
Mångkantsyxan vid Styrsjöbo (Raä 377, Leksand) ger en indikation att platsen använts och
möjligen tillhört trattbägartraditionen. Även den omarbetade skafthålsyxan kan ge oss en
aning om att platsen kan ha en kontinuitet till senneolitikum/bronsålder. Den enkla
skafthålsyxan är vanligt förekommande under den tidsperioden. Den halva skafthålsyxan vid
Raä 829, Leksand i Överboda ger oss också en indikation på tillhörighet till den tidsperioden.
Om man ser till platserna jag har lyft fram, där fyndmaterialet är rikligare så ser man att i
förhållande till dessa platser så hamnar Orsand ganska centralt. Platserna jag åsyftar är Raä
829, Överboda, Raä 377, Styrsjöbo, Raä 382, Kyrkudden samt Byrviken i Siljansnäs.
4 ORSAND I SIN STENÅLDERSKONTEXT
Vad vi har sett i de föregående kapitlen, så har Orsand ett avvikande fyndmaterial i
förhållande till övriga stenålderslokaler i området. Vad kan denna avvikelse betyda och hur
ska Orsands roll förstås?
4.1 UPPKOMST
Det är svårt att sätta Orsand i relation till omkringliggande platser, där man inte har påträffat
spår som tyder på samtidighet med Orsand. Stratigrafiskt har de olika skedena under
stenåldern i Dalarna varit svåra att särskilja och mesolitiska former har tolkats som
ålderdomliga drag i en neolitisk formvärld (Rapport UV Uppsala 1996:46 s.49). Generellt i
Dalarna verkar det som att människorna här väljer att hålla kvar vid de mesolitiska
traditionerna (Guinard et al 2003:62). Lannerbro menar att människorna levde isolerat, vilket
också skulle förklara bruket av lokala bergarter (Lannerbro 1976:74f). Även om han under
mellanneolitikum ser att kontakter med andra traditioner förekommer, som bl.a. syns i det
nordbottniska redskapet och den dubbeleggade yxan vid Orsand, så menar han att
människorna höll kvar vid sina traditioner. När man i Mälarområdet tar till sig de neolitiska
traditionerna, verkar det som att man i Dalarna väljer att inte helt göra det utan här råder en
16
stark mesolitisk tradition där bl.a. jakt och sociala relationer hölls kvar och till och med
förstärktes (Guinard et al 2003:74). Stenbäck menar att de gropkeramiska traditionerna ska
ses som en anpassning av en verklighet där man betonar jakten mer istället för idéer och
aktiviteter kopplade till jordbruket, vilket hör till trattbägartraditionen (Stenbäck 2003:194f).
Visserligen ser vi ett litet spår kopplat till trattbägartraditionen i området – mångkantsyxan
vid Styrsjöbo. När trattbägartraditionen förändras mer åt den gropkeramiska traditionen, så
sammanfaller det gropkeramiska mer med traditionerna från mesolitikum där bl.a. jakten står i
fokus (Malmer 2002:126ff; Guinard et al 2003:74). Det är enligt min mening ur det
perspektivet man kan förstå varför Orsand uppkommer. Det var ett sätt för människorna i
trakten att stärka den rådande ideologin, i en tid där idéer om jordbruk började göra sig
gällande, som man valde en synlig och central plats där man kunde företa sig olika
gemensamma aktiviteter knutna till jakten. Stenbäck vill se den gropkeramiska traditionen
som ”av-neolitiserad” där jägaridentiteten framhölls i handlingar kopplade till en särskild
plats – stranden (Stenbäck 2003:194ff). Enligt Anders Carlsson kan förhållandet mellan
trattbägar- och gropkeramisk tradition ses som en ritualisering mot en ideologi där individen
och jägaren får fokus istället för kollektivet som har fokus inom trattbägarkulturen (Carlsson
1998:48). Gill menar att gropkeramiska platser inte ska ses ur ett ekonomiskt perspektiv där
försörjningsbasen har legat i jakt och fiske, utan att man istället kan jämställa platserna med
megalitgravarna där man samlades för sociala aktiviteter (Gill 2003:123). Orsands placering i
Österviken, i förhållande till de andra möjliga stenålderslokalerna i området, var centralt.
4.2 BETYDELSE
Dalarna upplevs som ett gränsland med influenser både från norr och söder. Tittar man
närmare på Orsand så finner man influenser från alla väderstreck. Från söder kan man se
likheter i förekomsten av gropkeramik och flinta. Bruket av skiffer diskuterades under
avsnittet om Orsand och bl.a. skifferpilspetsar kan kopplas till den norrländska kulturen
(Carlsson 1998:52). I Norrland finns skärvstensvallar, som ibland benämns boplatsvallar, och
förekommer på platser med lång kontinuitet (Bolin 1999:122). Förutom skärvsten förekommer stora mängder djurben där älg utgör en stor andel. I jämförelse med, som Bolin
uttrycker det, ”vanliga fångstboplatser”, finns en stor skillnad i den representerade faunan
(a.a. 1999:78f). Likaså förekommer mer flinta och röd skiffer än på ”vanliga fångstboplatser”. Detta, menar Bolin, skulle indikera att anläggningar med skärvsten varit platser
som använts för särskilda ändamål och aktiviteter. I ett norrländskt exempel av fynd i skärvstensvallar visar platsen exempel på att man utövat någon slags rituell förstöring av föremål
med speciell symbolik. Föremål i det här exemplet är skifferknivar med skulpterade djurhuvuden samt asbetskeramik (a.a. 1999:81). Möjligen har det varit för olika ceremonier och
jaktmagiska syften. En del av skärvstensplatserna kan ha varit för gemensamma
sammankomster där religiösa ritualer var integrerade i jakt, matlagning och redskapstillverkning (a.a. 1999:82, 169). Det har setts som en omfattande och långvarig matlagning
där själva tillredningen och ätandet av älg har varit en viktig del (a.a. 1999:83). Ritualer har
företagits där den sociala ordningen, olika föreställningar om djuren och jakten legitimerades.
Är det kanske i ett sådant sammanhang vi ska sätta Orsand? Vi ser i materialet en stor del
skärvsten, keramik och spår av redskapstillverkning. Dessutom har vi en stor mängd älgben.
Kopplingar till östkusten kan vi se i materialet i form av gropkeramik där bl.a. miniatyrkärl är
vanligt inom östliga gropkeramiska lokaler (Papmehl-Dufay 2004:40). I en uppsats där den
gropkeramiska kulturen diskuteras och Orsand tas upp som ett exempel, menar författaren att
Orsand har varit ett slags boplatscentrum/samlingsplats där lokala grupper träffades och bytte
varor (Benedict 1998:41). Fynd av sälben, som annars förekommer vid kusten i öst, skulle
förklaras av ett sådant utbyte. Han menar vidare att det inte är invandrande människor som
17
har tagit med sig bruket av gropkeramik utan att det snarare är idéer och produkter som har
invandrat och anpassats till lokala förutsättningar. Förekomst av keramik vid Orsand skulle
också ses som ett tecken på ett ekonomiskt behov, kontakter och utbyte (a.a. 1998:45). Jag
kan hålla med om att det inte rör sig människor som invandrat med idéerna utan att det
snarare är människorna på plats som tagit till sig idén om gropkeramik och aktiviteterna kring
den. Men jag anser att det inte har något ekonomiskt syfte, utan snarare mer handlingen i sig –
hanteringen av keramiken, som fragmenteras, liksom föremålen av sten som också
fragmenteras. Jag håller med Ludvig Papmehl-Dufay om att en gropkeramisk plats inte enbart
ska ses som en plats för boende eller hanterandet av de döda, utan en plats för olika aktivteter
där bl.a. bruket av keramik uttryckt en kulturell identitet (Papmehl-Dufay 2004:42).
Var kommer då kopplingen till väst? Bland flintavslagen har bl.a. Thomas Danielsson kunnat
konstatera att det finns fragment som visar spår av att de är slipade (Danielsson 2000:36),
vilket kan indikera att råmaterialet utgjorts av hela flintyxor. Frågan är då varifrån flintan kom
då den inte finns som bergart i Dalarna? Flintan skulle tyda på kontakt med Sydskandinavien
(Nawfel Ckakroun 2001:32). Till viss del kan man föra flintan till kopplingar söderut, men än
har inga proveniensanalyser gjorts, som har kunnat styrka den tanken. I Lannerbros undersökningar i övre Dalarna har han kunnat konstatera en större koncentration av flinta på fyndplatserna västerut (Lannerbro 1976:43) och med det menar han att flintan möjligen skulle
kunna komma västerifrån – från västkusten eller Norge. Det har även Åsa Lundberg
konstaterat i sin undersökning av Norrlands inland. Där ser hon att flintförekomsterna är
högre i de västra delarna och ser det möjligt att flintan kan kopplas till den norska kusten
(Lundberg 1997:164ff). Tanken ska inte helt förkastas.
Vad kan då dessa influenser ha fått för roll vid Orsand och för människorna i området? Jag
menar att Orsands roll har varit för kontroll. Vad är det då för kontroll jag menar? Som jag tog
upp ovan anser jag att Orsand tillkom för att stärka en rådande ideologi. Vid Orsand har flera
främmande föremål och icke lokala material påträffats (ett nordbottniskt redskap, en del av en
dubbeleggad yxa, flinta och skiffer). Genom att hantera dessa på en och samma plats, så
kunde människorna också ta kontroll över det. Kontrollen innebar både en symbolisk och en
materiell kontroll. Råmaterialet, som också kunde utgöras av färdiga flintyxor, omvandlades
till egna färdiga produkter. Materialet hanterades och transformerades till nya kulturföremål,
som människorna tillverkat efter egna lokala traditioner. Sammanfattat kan man säga att man
omvandlade främmade föremål och naturföremål till kulturföremål och på så vis tog man
kontroll över det främmande materialet. Det har inte varit viktigt att hantera icke lokala
material på de andra stenålderslokalerna i området i samma utsträckning som man gjorde vid
Orsand. Jag har även framfört tankarna att produktionsavfallet transformerades tillbaka till
naturen genom bruket av eld, vilket spår av eldpåverkad flinta kanske kunde indikera. Man
kan också se tillverkandet av föremål ur det perspektivet att det var viktigt att föremålen kom
just från Orsand. Bradley menar att förhållandet till en plats även kunde innebära att något
kom från denna plats (Bradley 2000:35).
Till kontrollen kan även föras fynden av ben, som domineras av älg. Ska man tolka det som
att älgen har haft en framstående roll vid Orsand? Avsaknaden av tamdjur, bortsett från de
möjliga hästtandfragmenten, indikerar enligt mitt tycke att tamdjuren inte har varit viktiga
här. Det är snarare de vilda djurarterna och framförallt älgen som var viktig. Att vilda
djurarter har varit betydelsefulla har varit framträdande inom andra gropkeramiska platser
(Gill 2003:220). Gill menar att de begravningsritualer som företagits vid gropkeramiska
platser har varit av betydelse för återfödelsen och människans koppling till ett ursprung i
djurvärlden och därmed ”regenerationen av några av regionens naturligt förekommande
18
djurarter” (a.a. 2003:220ff). När man sedan upphör att använda platser med gropkeramik, så
ska man kanske förstå det som att människans förhållande till vissa djur har förändrats och att
tamdjuren får en mer framskjutande roll (a.a. 2003:223). I stället för ett förhållande där jakten
var det primära, så blev förhållandet istället ett omhändertagande i och med domesticeringen.
Indikationen på ett tamt djur (hästtänderna) och spår av sädespollen kan möjligen ses som en
del av denna övergång. Kanske man ska föra platsen till en där transformation också skedde
från det levande till det döda, vilket gällde både för djur och människor (Carlsson 1998:51).
Jag menade ju att även föremålen transformerades.
Älgbenen ska troligen sättas i relation till att man har tillagat älg på platsen. Till detta kan
man föra fynden av skärvsten på platsen. Matlagningen föregicks säkerligen av en kollektiv
ansträngning i och med jakten. Den vilda älgen transformerades sedan till mat som åts
gemensamt. Därmed kan platsen ses som en gemensam knutpunkt för människorna i området.
Aktiviteterna som företogs vid gropkeramiska stränder kan ses som en kollektiv plats, bl.a.
indikerat av stora kärl i bruket av gemensamma måltider (Gill 2003:140). Det största
keramikfragmentet anses ha tillhört ett stort kärl på ca 4 liter (Lannerbro 1984:58f). Att bruket
av keramik dekorerad enligt den gropkeramiska traditionen skulle bero på att den brukades av
”invandrande” människor tror jag inte stämmer i fallet Orsand. Burman kunde i sitt material
påvisa lokala avvikelser i Orsandsmaterialet (Burman 1996), såsom S-formad dekor. Vad
Bradley menar, så brukades inte föremål utan att människorna tänkte på något. Snarare
tillförde de sin egen tradition med kopplingar till det förflutna (Bradley 2002:11). I detta
perspektiv ska nog den gropkeramiska kulturen ses – att olika lokala grupper bildade
regionala samhällen, men som möjligen ingick i ett större överregionalt utbytessystem
(Edenmo et al 1997:166). Grupperna anpassade sig till sina egna lokala förutsättningar och
traditioner.
Orsand är unik i området bl.a. pga. att det är den enda platsen med keramik i området.
Keramiken i gropkeramiska sammanhang föreslås i forskningen ha använts för förvaring och
för tillagning av fermenterade blodgrötar (Arrhenius 1987:115). Om man tänker sig att man
på platsen har tillagat och slaktat älg, så kan man förstå att en hel del blod skulle tas om hand.
Intressant är att analyser av blodgrötar har visat att de även innehöll odlad säd och det skulle i
så fall vara intressant att koppla till pollenanalysen vid Orsand där sädespollen förekom. Det
skulle vara av intresse att göra kemiska analyser på Orsandskeramiken för att utröna vad den
kan ha använts till. Även analyser av själva leran vore av intresse, för att ta reda på varifrån
den kan tänkas komma. Har man tillverkat keramik vid Orsand? Anders Carlsson menar att i
vissa fall i gropkeramiska sammanhang kan keramiken indikera att man bara varit på platsen
tillfälligt och att man tillverkat keramiken på plats för förvaring (Carlsson 1987:234).
Keramiken kan kopplas till ett sätt att omforma naturen. Den naturliga leran formas av
mänsklig hand till keramik (Stenbäck 2003:32). Även här kan man se det som en slags
transformation. Jag anser, liksom Anders Carlsson menar, att keramiken varit en del i
gemensamma rituella måltider kopplade till den speciella platsen och att den avsiktligen
lämnats kvar efter att ha fragmenterats (Carlsson 1998:52). I och med att keramik inte har
påträffats på andra platser i området, kan man koppla det till Anders Carlssons tanke att
keramik kunde anses som tabu på andra platser (a.a. 1998:52).
4.3 UPPHÖRANDE
Många andra gropkeramiska lokalers olika faser är kopplade till strandlinjeförskjutningen. I
och med landhöjningen har aktiviteterna flyttats så att de har varit strandbundna. Strandlinjeförskjutningen har varit en förklaring till att platserna inte har använts under så lång tid
(Björck 1997:27). I och med att landhöjningen inte har påverkat naturen kring Siljan något
19
nämnvärt, så kan denna förklaring inte tillämpas på Orsand. Möjligen kan man se det att i och
med att stranden inte förändrats i någon större grad, så kan det vara en anledning till att några
yngre faser av den gropkeramiska traditionen vid Orsand inte har varit viktiga. Gill menar att
fynd av stora mängder keramik inte behöver innebära att platsen använts under längre tid eller
varit permanent, utan kan ha brukats en kort tid (ett par generationer) innan den övergivits
(Gill 2003:125). Det man kan fundera över är ifall Orsands roll i och med att den överges, inte
längre anses om viktig och att man återgår till boplatserna i området runtomkring, eller ifall
aktiviteterna vid platsen har blivit så viktiga att man väljer en ny plats i närheten då platsen
vid Orsand inte längre räcker till.
En stor del av inventeringen och insamlingen av fynd i Dalarna har gjorts med ”ytinsamling”
och det kan vara en av orsakerna till att man ännu inte har hittat fler lokaler med keramik i
området. Keramik är svårt att påträffa vid en ”ytinventering” (Guinard et al 2003:69).
Målmedvetna inventeringar gjorda utmed kusten i norra Uppland och Gästrikland har gett rika
resultat i form av flera neolitiska lokaler (Björck 1997) och jag tror att bilden av stenåldern
kring Österviken kan komma att se annorlunda ut om mer målmedvetna inventeringar och
undersökningar kan komma till stånd.
5 RÖSEN VID SILJAN
Gustaf Hallström är den förste som behandlar rösen i Dalarna och han menar att flera av
rösena påminner om bronsålderns kuströsen (Hallström 1931). Han kan identifiera två olika
typer av rösen. Den ena är ensamt liggande rösen i närheten av älvarna och den andra är
skogsrösen, som förekommer vid sjöar och flera i grupp (a.a. 1931:42f). De ensamliggande
rösena, som ligger på mark som är obrukbar (a.a. 1931:43) är de som främst stämmer in på
några av rösena i mitt undersökningsområde. Annika Berntsson har tagit sig an rösen vid
älvarna i södra Dalarna och har i två seminarieuppsatser behandlat dessa (Berntsson 1999,
2000). Svårigheten ligger bl.a. i dateringen av dessa rösen. Ett fåtal är undersökta och sällan
framkommer några daterbara fynd, men Berntsson vill datera älvrösena till äldre järnålder
(Berntsson 1999:26). Frågan är var man ska placera rösena vid Siljan?
5.1 VARFÖR BYGGS RÖSEN?
Först behöver man diskutera varför rösen anläggs och i fall teorierna kring rösebyggandet i
södra Sverige är applicerbara på rösena i Dalarna. Många monument byggdes på platser som
redan hade fått en speciell betydelse (Bradley 1993:22, 44). Platserna blev en del av
människans kultur och genom att anlägga monument blev det också något som människan
kunde råda över (Johansen 1992:64). Människan skapade därmed fysiska och symboliska
gränser genom vilka människan kunde hantera omvärlden (a.a. 1992:64).
I den traditionella och processuella tolkningen anläggs rösen, förutom som grav för den döde,
som gränsmarkering för att markera kontrollen över landskapet, då många rösen är högt
placerade invid vattnet. Vid undersökningar på Lovö i Uppland, har Petré tolkat rösena i
krönläge som reviravgränsande (Petré 1984:58). Dessa förklaringar ger enbart en ekonomisk
bild på varför man bygger rösen och anledningen till att det skulle vara en plats för de döda
försvinner. I postprocessuella tolkningar har platsen och materialet stor betydelse. Stenens till
viss del oförgängliga egenskaper, fylld av kraft och själsegenskaper, skulle göra den lämplig
att bygga monument med (Kaliff 1997:106f, 121). Graven (och stenen) blev en plats där de
avlidnas andar bodde och ett kraftcentrum för de levande och släktens identitet (a.a. 1997:71,
121). Röset kunde ses som en kommunikationsplats mellan de döda och de levande eller
mellan gud och människa (a.a. 1997:68). Röset band den döde vid graven och utgjorde en
länk mellan de levande och de döda (Thedéen 1999:122). Därmed kan också röset vara ett
20
tecken på etableringen av ett rituellt system med förfädersdyrkan (Widholm 1998:116). Att
bygga ett röse var ett sätt att förkroppsliga förfädernas relation med den levande befolkningen
och det förflutna (Tilley 1994:202). Bradley menar att byggandet var för minnets skull och
monumentet förenade det förflutna med nutiden (Bradley 1993:2). Minnet av de döda levde
vidare och röset blev som en slags identitet eller äganderättsförklaring till marken för de
efterlevande (Nord Paulsson 2002:118).
Går det då att föra dessa tolkningar till rösena i Dalarna? Utmed Norrlandskusten finns ett
flertal bronsåldersrösen. Baudou menar att dessa rösen byggdes av människor som kom
söderifrån (Baudou 1995:100), men det finns diskussioner ifall man snarare ska se dem i ett
kust–/inlandsförhållande (Bolin 1999). Berntsson menar, utifrån sitt analysmaterial – älvrösen
i södra Dalarna, att kuströsena möjligen brukades av de människor som verkade i inlandet.
Hon menar att man inte ritualiserade aktiviteterna i inlandet och att det är därför man inte ser
bronsåldern så tydligt i Dalarna (Berntsson 2000:12). Byggandet av monument i relation till
introduktionen av jordbruk diskuteras av Richard Bradley (1993). Berntsson ser en förändring
i fångstkulturen och i hennes analysområde verkar byggandet av de första monumenten –
rösena – gå hand i hand med de första jordbruksförsöken (Berntsson 2000:17). Bradley menar
att byggandet av monument sker på platser som redan tidigare haft en speciell betydelse och
där man gärna har deponerat keramik eller vapen (Bradley 1993:22ff, 44). Om vi tittar på
spridningen av platser från stenåldern respektive platser med rösen/stensättningar kring
Österviken, så är spridningsbilden något annorlunda (se Figur 3). De ser ut att ligga på platser
där stenåldern inte är lika representerad.
5.2 RÖSEN OCH STENSÄTTNINGAR VID ÖSTERVIKEN OCH DESS NÄRHET
Vilka typer av rösen finns det i undersökningsområdet? I detta avsnitt kommer jag att ge en
presentation av de rösen och stensättningar som finns (se Figur 3). De stensättningarna jag har
tagit med är främst ensamliggande eller att de i en del litteratur benämns som rösen.
Raä 410
Raä 15
Raä 16
Raä 60
Leksand
Rättvik
Rättvik
Leksand
Raä 128
Raä 99
Raä 30
Leksand
Leksand
Leksand
Raä 40
Raä 42
Raä 907
Raä 179
Raä 62
Raä 63
Raä 69
Raä 76
Raä 762
Leksand
Leksand
Leksand
Leksand
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Siljansnäs
Leksand
Raä 56
Siljansnäs
N
Ö
Ö
Ö
Tingsnäsudden. 4 + 2 rösen med en möjlig stenkista.
Salunäset. 3 rösen
Salunäset. 4 rösen.
Stensättningsliknande lämning. Uppgift om gammal rösebotten 9 m i diameter. Uppgift om kol
och brända ben samt obrända ben med ett bibehållet kranium (Serning 1966a:145).
Ö Tjuguholmen. Röse 16 m diameter, 2 m högt.
Ö Stensättning. 7 m i diameter och 0,5 m högt.
Ö Stensättning. 6 m i diameter och 0,2 m högt. Hallström benämner detta som ett röse ca 8 m i
diameter och 0,5 m högt (Hallström 1931:56f).
Ö Röse. Flackt intill 9 m i diameter och 0,5 m högt.
Ö Uppgift om röse. Borttaget 1920-t (Hallström 1931:56).
Ö 2 stensättningar. 6-7 m i diameter samt 2,5 m i diameter.
V Stensättning 6-10 m i diameter och 0,1-0,4 m högt. Mittemot Orsand.
VB Lissön. 7 stensättningar.
VB Lissön. 3 stensättningar.
VB Lissön. 1 röse och 1 stensättning.
VN Vaverön. 1 röse och 2 stensättningar.
VN Fd. raä 26, Siljansnäs. Vaverön. Röse ca 6 m i diameter. En grop är noterad i NNV-SSO
riktning med måtten 1,8 x 0,8 m.
VN Fastlandet vid Vaverön. 2 stensättningar.
Figur 27 Rösen och stensättningar vid Österviken. N = norr i undersökningsområdet, Ö = östra stranden, V =
västra stranden, VB = västra stranden, Byrviken, VN = västra stranden, norr.
Som framgår av presentationen, så rör det sig om flera stensättningar. Troligtvis kan flertalet
av gravarna i Siljansnäs föras till yngre järnålder (Landström 1981:392) och den bilden kan
även stämma på de andra gravarna av mindre storlek. I det följande kommer jag att lyfta fram
de rösen som eventuellt kan dateras till bronsåldern.
21
5.2.1 Tingsnäsudden
De rösen som drar till sig mest uppmärksamhet är de som finns på Tingsnäsudden (Raä 410,
Leksand). Fyra rösen ligger tillsammans och två ligger ca 1 km söder ut. Enligt traditionen har
på udden funnits en gammal tingsplats, men trots undersökningar har ingen sådan plats kunnat
lokaliseras (ATA dnr 1476/41; 2611/41). Två av rösena är undersökta (inom grupperingen om
fyra rösen). Det ena röset (nr 2) mätte 11,6 x 8,2 m och innehöll en stor stenkista 9 x 2,5 m
(ATA dnr 5661/60). Båda ändarna av kistan markerades av ett stort stenblock. Tyvärr var ena
sidan kraftigt skadad. Inga Serning, som gjorde undersökningen, anser att stenkistan
(hällkistan) och troligen även röset tillhör sen stenålder
eller äldre bronsålder (Serning 1966b:21). I rapporten
benämner hon dock stenkistan som en skeppssättning
(ATA dnr 5661/61). Skeppssättningens riktning var
NNV-SSO och byggd av 1,3 m långa stenblock.
Fyllningen bestod av stenar av samma storlek som röset
samt grus.
Figur 28 Plan över röse nr 2, Tingsnäsudde. Möjlig stenkista eller
skeppssättning? (ATA dnr 5661/60). Kompletterad med skalstock.
I ett av rösena, nr 6, som inte undersöktes, fanns en avlång grop i mitten, vilket även
noterades för röse nr 2 (ATA dnr 6351/56). Det som är intressant är att i alla fall fyra av dessa
rösen har en oval form med i huvudsak en NV-SO riktning och en snarlik storlek. Det andra
undersökta röset (nr 4), som bara undersöktes delvis, var kraftigt omrört, men inga spår av
någon gravläggning fanns (ATA dnr 5661/60).
För att nå fram till en möjlig datering av framförallt det undersökta röset, så finns det ett par
vägar att gå. Till viss del påminner det om de norrländska kuströsena som har hällkistor under
rösepackningen. Det är en intressant att Inga Serning benämner stenkistan för en skeppssättning i rapporten och att hon senare tolkar den som en senneolitisk hällkista. Ska stenkistan
tolkas som en skeppssättning, så hamnar man i en annan tidsperiod. För att förstå detta röse
bättre, bör man titta på liknande fenomen på andra ställen i landet. I Baudous undersökning av
ångermanländska kuströsen dateras rösen med en manslång kista till äldre bronsålder. Rösen
och skeppsformiga röseliknande stensättningar daterar han till yngre bronsålder (Baudou
1968:102). I hans material förekommer även sekundärgravar där ytterligare kistor byggts till
röset (a.a. 1968:31ff). Min tanke var ifall röset vid Tingsnäsudden kunde visa på att stenkistan
bestod av flera kistor med tanke på de stora måtten kistan har, men inget tyder på det. Ingen
av kistorna i Baudous material har heller detta stora mått.
Inger Hedengran diskuterar fenomenet med skepp i gravsammanhang där hon tar upp
exemplet om den senneolitiska hällkistan vid Dragby i Skuttunge sn, Uppland (Hedengran
1990). Hällkistan (3,2 m x 1,2 m) påträffades under ett ovalt röse, och hade en NV-SO
riktning (a.a. 1990:233). Den ena långsidan av kistan hade en svagt svängd form och ena
kanten avslutades med ett större block, som gav kistan en form av ett stäv som pekade åt
nordväst (a.a. 1990:234). Det verkar som att Hedengran inte försöker föra denna hällkista till
en annan tidsperiod än just senneolitkum/äldre bronsålder, utan snarare att hon vill ge en
annan dimension på tolkningen av hällkistan med ”resan och rummet” som en huvudtanke.
Tove Werner ställer sig tveksam till tolkningen av Dragbykistan som en skeppsform (Werner
2003:259). I hennes undersökningar av stenskepp under bronsåldern, menar hon att de flesta
stenskeppsformationer tidigast hör till bronsålderns period III då det inte finns några exempel
från period I eller II (a.a. 2003:259). Alla upptäckta skepp från period III låg intressant nog
dolda under hög eller röse. Annars hör traditionen att bygga skepp till yngre bronsålder.
22
Det finns exempel på senneolitiska skeppsformade gravar (dock inte i Dalarna) i olika
utformning med det gemensamma draget att de var kollektivgravar (Artelius 1996:24). Av de
undersökta skeppssättningarnas storlek (a.a. 1996:59) kan konstateras att ingen av dem från
äldre bronsålder har de mått som kan jämföras med Tingsnäsrösets mått. Från yngre
bronsålder finns ett exempel från Tofta högar i Hovs socken, där en skeppssättning (10,6 x 3,8
m) i riktningen NNV-SSO har påträffats under ett röse (a.a. 1996:74, 78). Ingen gravgömma
påträffades, men en mindre stenkista med gravläggning fanns utanför anläggningen. Ett annat
exempel vid Slättaröd i V:a Karup visade en skeppsformad stensättning (11,5 x 4 m) i
riktningen VNV-OSO under en skadad gravhög (a.a. 1996:78f).
En annan möjlig tolkning som kan föra ”stenkistan” till äldre bronsålder är att se den som ett
kulthus – ”brobyhus”. Kulthus av stengrundstyp har kraftiga väggar där innersidan utgörs av
en flat sida (Victor 2002:77). Ofta ligger dessa kulthus i anslutning till bronsåldersgravar. I ett
exempel från Valhall, Barkåkra socken i Skåne, finns ett kulthus påträffat under en
bronsåldershög daterad till period III. Kulthuset mätte 11,5 x 4 m och låg i NNV-SSO riktning
(a.a. 2002:96f). Måtten på ”stenkistan” på Tingsnäsudden stämmer väl med måtten som
förekommer på kulthus från bronsåldern, men pga. att röset var kraftigt omrört vid
undersökningen har det varit svårt att avgöra de ursprungliga konstruktionerna.
Sammanfattningsvis är tolkningen av stenkistan i Tingsnäsröset som en hällkista svår att
belägga i jämförelse med andra undersökningar i landet. Ingen har de mått som Tingsnäsröset
har. En möjlig tolkning är att det är ett överbyggt kulthus från äldre bronsålder där måttet och
till viss del utseendet stämmer bättre överens. Tolkningen att stenkistan är en skeppssättning
kan också ses som mer relevant med hänsyn till både formen och måtten. I jämförelse med
liknande konstruktioner i landet kan en datering till yngre bronsålder vara relevant för
Tingsnäsröset och därmed också de övriga rösena på platsen.
5.2.2 Salunäset
På en udde, Salunäset, i Siljan i Rättviks socken ligger två rösegrupper (Raä 15, 16, Rättvik)
med totalt sju rösen. Det största har en diameter på ca 10 m och en höjd på ca 2 m. I ett av
dem (nr 3) påträffades en liten stenkista byggd av hällar och enligt äldre noteringar ska fynd
av lerkärl ha gjorts i något av rösena vid Salunäset (Hallström 1931:60f). Den lilla stenkistan
kan ha varit för förvaring av brända ben och då den låg i rösets övre del tror Serning att det är
en sekundärgrav. En datering till yngre bronsålder kan vara trolig (Serning 1966b:21).
5.2.3 Tjuguholmen
På en holme, även kallad Tjuvholmen, nedanför Tällberg finns ett stort röse (Raä 128,
Leksand) (Hallström 1931:58). Holmen är inte större än 130 x 65 m och rösets diameter är ca
16 m. Fyndet av kol i rösets botten kan indikera att det rör sig om ett äldre röse (Serning
1966a:147). Sägnen säger annars att man begravde tjuvar här (Trotzig 1937:194). Hallström
ställer sig något tveksam till om det är ett röse som hör till förhistorien. Han menar att det som
sägnen säger är ”ett gravställe för slagna stigmän eller enligt traditionen i Leksand för
avrättade människor” (Hallström 1931:62).
Röset undersöktes 1936 och fynden utgjordes av
bl.a. ben, kol, läder, lerkärl, butelj och en 5-öring
från 1880-t (Serning 1966a:147).
Figur 29 Röse på Tjuguholmen, innan restaurering Foto:
A. Karlén (ATA dnr 3411/1936).
23
6 FRÅN GROPKERAMIKER TILL RÖSEBYGGARE
Frågan är hur man nu slutligen kan knyta ihop gropkeramiker och rösebyggare? Det är en lång
tidsperiod, ca 3300 f.Kr. till 1000 f.Kr., som i mångt och mycket saknar fornlämningar som
kan berätta för oss hur det var. Jag vill inledningsvis citera Anders Strinnholm och hans
tankar kring gropkeramisk kultur: ”det finns kanske inte en historia att berätta om den gropkeramiska kulturen, men det finns många viktiga berättelser om mellanneolitikum att
förtälja” (Strinnholm 2001:123). Det är enligt min mening viktigt att se de gropkeramiska
företeelserna ur sina egna lokala perspektiv, där de lokala förutsättningarna har spelat stor roll
i de mellanneolitiska aktiviteterna. Detta gäller givetvis även för efterkommande perioder.
6.1 ORSANDS ROLL
Orsands roll var för kontroll. Ja, så kan jag kortfattat sammanfatta min uppfattning om
Orsands roll i sitt närområde. Min tanke är att man vid Orsand samlades för gemensamma
aktiviteter i området och det som företogs och även materialet på platsen ansågs som tabu på
andra platser. Det skulle avvikelsen i fyndmaterialet kunna vara en indikation på. Man tog
kontroll över produktionen av vissa föremål, som kan ha varit viktiga för att de kom just från
Orsand. Den främmande flintan, som möjligen kommit till området i form av färdiga föremål,
transformerades till egna artefakter gjorda efter lokala traditioner. Fragmenten efter
föremålstillverkningen lämnades kvar och en del utsattes för eld, som kan ses som ytterligare
en transformation. Det nordbottniska redskapet, som inte visar spår av användning, kan ha
varit en viktig symbol för älgen och älgjakten. I en kollektiv ansträngning jagades säkerligen
älgen som sedan tillagades och åts gemensamt. Keramiken var starkt kopplad till
mataktiviteterna och fragmenterades för att lämnas kvar på platsen. Valet av plats, den
sydvända udden i Österviken, kan ha varit av vikt då den låg i blickfånget för stora delar av
Österviken. Udden låg i ett utmärkt läge där man kunde synas och de aktiviteter som företogs
kunde synas vida omkring. Detta är att jämföra under senare tid med valet av plats för
häxbränning på Käringberget – att det skulle synas vida omkring. Den centrala platsen och de
gemensamma aktiviteterna var ett sätt för människorna i trakten att stärka den rådande
ideologin med jakten som fokus, i en tid där idéer om jordbruk började göra sig gällande.
6.2 ORSANDS UPPHÖRANDE
Varför ser vi då utifrån fyndmaterialet att Orsand bara använts under tidig mellanneolitikum?
Den gropkeramiska lokalen vid Korsnäset, 6 mil söder om Orsand, visar på keramik från
Fagervik II – IV där större delen av skärvorna tillhör Fagervik II-III. Av de ornerade
skärvorna utgör ca 8 % Fagervik IV (Ericson 1980:26ff). Keramiken vid Vindförberg, norr
om Orsand, tillhör enligt Wyszomirska Säter III (Wyszomirska 1984:36). Då kan man fråga
sig varför inte en senare stil än Fagervik II-III förekommer vid Orsand? Möjligen ska man se
det ur en källkritisk aspekt. Endast ca 10 % av Orsandslokalens förmodade yta är undersökt.
Genom årens lopp har Siljans vattenstånd skiftat bl.a. pga. vattenreglering och översvämningar har också förekommit (Dandanell (red) 1982:110). Detta har lett till att strandlinjen har utsatts för kraftigt erosion. Många gropkeramiska lokaler i landet och dess olika
faser är kopplade till strandlinjeförskjutningen. I och med att landhöjningen under den här
tiden inte har påverkat naturen kring Siljan något nämnvärt, så kan det möjligen ses som en
anledning till att några yngre faser av den gropkeramiska traditionen vid Orsand inte syns här.
Att Orsand använts under en kortare tid, bortsett från de källkritiska aspekterna, kan annars
ses ur två aspekter. Den ena är att platsen förlorade sin roll. Om nu aktiviteterna vid Orsand
var för att stärka en rådande ideologi, som till viss del byggde på mesolitiska traditioner med
jakten i fokus, så kan man se det som att befolkningen inte längre behövde befästa sina
traditioner. De kringliggande boplatserna blev istället viktiga igen. Den andra är att Orsands
24
roll blev så viktig att den inte räckte till, utan man söker sig ett nytt läge. Ett annat utmärkt
läge skulle kunna vara där Leksands kyrka ligger idag. Det utmärkta läget på en södervänd
udde med kontroll över utloppet av Dalälven skulle utgöra en bra plats. Vid Raä 382, ca 75 m
ut i Siljan från kyrkudden, har artefakter kopplade till stenåldern påträffats.
Figur 30 Målning av
Wilhelm Marstrand, 1853,
”Sommarsöndag i
Leksand”. Kyrkbåtarna
lägger till vid Östervikens
östra strand. I bakgrunden
syns Leksands kyrka.
Erosionen syns tydligt i
denna målning. Målningen
visar stranden mellan
Kyrkudden och Orsand.
Kan man tänka sig att
gropkeramikerna samlades
så här vid stranden och
blickade mot den nya
tilltänkta platsen vid
Kyrkudden?
6.3 VAD HÄNDE EFTER ORSAND?
Hyenstrand skriver ”med stenålder i Dalarna avses en period som domineras av
stenålderskultur, dvs. i princip den långa tidsrymd som föregår den järnåldersbebyggelse
som avsatt lämningar efter sig i form av gravar” (Hyenstrand 1974:16). Med hans definition
hör även perioden för bronsåldern till stenåldern. Perioden från yngre mellanneolitikum fram
till äldre bronsålder visar inga tydliga spår i undersökningsområdet och frågan är vad det kan
bero på?
Perioden efter att Orsand troligen har upphört kännetecknas i södra Sveriges inland av
traditioner kopplade till stridsyxekulturen och vid kusten av en fortsatt gropkeramisk
tradition. Vid de andra gropkeramiska lokalerna i Dalarna har senare faser av gropkeramik
påträffats, vilket tyder på att traditionen har fortsatt där. Endast två båtyxor tillhörande
stridsyxekulturen har påträffats norr om Siljan (Danielsson 2000:27). I norr domineras
traditionerna fortfarande av skifferkulturen med jägaren i fokus (Carlsson 1998:44) och
österut vid kusten börjar traditionen att bygga kuströsen senare att växa fram. Kanske är det så
att man i undersökningsområdet ska förstå denna ”fyndtomma” period av samma anledning
som man börjar använda Orsand. Orsand tillkom troligen för att befästa en rådande ideologi,
med traditioner som gick tillbaka till mesolitikum. Jakten och bruket av lokala bergarter blev
kanske fortsättningsvis det centrala.
Några enkla skafthålsyxor syns i området (bl.a. Raä 377 vid Styrsjöbo och Raä 829 vid
Överboda) och generellt brukar skafthålsyxor föras till perioden för senneolitkum, men även
till bronsåldern. Skafthålsyxan kan ses om en viktig symbol för ett nytt utnyttjande av
landskapet (Carlsson 2001:23), och det är kanske det vi ser här i området. Per Lekberg menar
i sin avhandling, att skafthålsyxornas olika utformning kunde ha en viss symbolisk betydelse
(Lekberg 2002:214ff). Han menar att en del yxor omarbetats och blivit kortare samt att yxor
också medvetet skulle ha slagits sönder inför en deposition (a.a. 2002:112ff). Yxan vid
Styrsjöbo är en omarbetad skafthålsyxa. Enligt Lekberg så påträffas omarbetade yxor ofta i
gravsammanhang, men kan även föras till hans definition om enkelfynd: ”enstaka föremål
25
påträffat i dåvarande våtmark och ska tolkas som rest av en offerkontext” (a.a. 2002:118,
127). Det skulle stärka tanken att yxan är offrad i landskapet vid Styrsjöbo. I hans studie är
fragmenterade yxor mer vanliga i boplatskontexter än i grav- och depåfynd (a.a. 2002:175,
214), och då skulle vi kunna föra yxan vid Överboda dit, som är en halv skafthålsyxa.
Till senneolitikum brukar också hällkistor föras och det är ju av intresse att lyfta fram den
möjliga hällkistan under ett av rösena vid Tingsnäsudden. Undersökningen har dock visat att
denna troligtvis inte kan föras till senneolitikum. Inga andra motsvarigheter i forskningen
finns ännu, som gör att man kan tolka den som en hällkista.
Bronsåldern är otydlig i Dalarna och endast ett fåtal fynd av bronsföremål är påträffade, dock
inga i den här uppsatsens undersökningsområde. Lannerbro menar att metallen har varit alltför
lyxbetonad för att vara praktisk i Dalarna och därför har man inte heller påträffat några tydliga
bronsåldersartefakter (Lannerbro 1984:86). Han menar att man fortsatt traditionen från
stenåldern att använda föremål av sten, ben, horn och trä (a.a. 1984:86). Detta menar också
Bolin i exemplet Norrland, men han menar också att bronset snarare ska ses som ett
symbolföremål och inte som ett material som brukades till vardags (Bolin 1994:25). Han
menar att de få bronsfynd som finns i Norrland speglar att behovet av en ny symbolvärld inte
var viktigt (a.a. 1994:26). De bronsföremål som då ändå förekommer ska enbart ses som
förstärkande symboler i en social ordning som redan är etablerad och att denna ordning redan
fanns under senneolitikum (a.a. 1994:27). Enligt min mening fanns inte behovet vid södra
Siljan att stärka den rådande ordningen, som fortfarande var så stark.
Det fortsatta bruket av stenredskap gör det svårt att formulera en typisk bronsålderskultur
(Hyenstrand 1962:29). En föremålskategori som Hyenstrand för till bronsåldern är dels
skafthålsyxor och dels s.k. stenklubbor med omlöpande ränna. Stenklubborna förekommer
ofta tillsammans med material av norrländsk karaktär (Hyenstrand 1962:23f). Vid Överboda
kan då möjligen bl.a. den avbrutna skafthålsyxan och klubban föras till senneolitikum och
bronsålder. Det kan även vara svårt att ge en datering på platser som omnämns i
fornminnesregistret där avslag av kvarts och andra bergarter samt skärvsten hör till det
vanliga.
6.4 RÖSENAS UPPFÖRANDE
De spår vi ser från bronsålder är rösen. Berntsson menar utifrån sitt undersökningsområde,
södra Dalarna, att kuströsena användes av de människor som kom från inlandet. Anledningen
till att man inte ser bronsåldern i inlandet så tydligt är just för att man inte ritualiserade
aktiviteterna där (Berntsson 2000:12). En möjlig indikation på en ritualisering är en älvkvarnsförekomst (Raä 18) vid Altsarbyn i Rättvik. Stenen är enligt traditionen en offersten
och ligger vid en bäck. Den är naturligt formad som ett bord med fot och på ovansidan finns
en fördjupning som är tolkad som en älvkvarn (Serning 1966b:21).
Innan rösena anlades var fortfarande sten det huvudsakliga materialet för verktyg och de för
bronsåldern så typiska föremålen av metall lyser, som vi har sett, med sin frånvaro. Berntsson
menar att i och med att rösena anläggs, så inleds också den egna metallhanteringen vilket flera
spår av järnframställningsplatser och slaggvarpar visar (Berntsson 2000:16). Runt hela
Österviken finns flera registrerade järnframställningsplatser och slaggvarpar. Vid Orsand
finns också en slaggvarp registrerad, Raä 32. Däremot finns där inget röse. Två järnpilspetsar
är påträffade vid Orsand vid stenar som bildade en rät vinkel på den stenfria stranden (Serning
1966a:145). Dessa är inte registrerade i FMR, men kan troligen kopplas till tiden för
slaggvarpen. Utifrån spridningsbilden av rösena vid Österviken i relation till stenålders-
26
lokalerna, så får man en bild som säger att rösen i huvudsak inte anläggs där stenåldern finns.
Här får man känslan av att man har velat ta landskapet i anspråk på nytt och därmed väljer
man nya platser för byggandet av monument. Naturligt hade annars varit att rösena tydligare
låg i anslutning till platser med stenåldersaktivitet. Detta kan även Berntsson se i sitt
analysområde i södra Dalarna. Där byggdes rösen på platser som inte använts tidigare, utan
det var nya platser som saknade anknytning till gamla förfäder eller gamla seder (Berntsson
2000:19). Platsen där rösena anläggs är den viktiga – platsen vid älven. Älven var, så som
Berntsson uttrycker det, en ”livsåder” knuten till många viktiga aktiviteter. Älven hade en
stark koppling till det förgångna och förfäderna samtidigt som rösena var en indikation på
något nytt (a.a. 2000:20). En aspekt som Bolin ger rösena vid kusten är att de ska ses som
riktade utåt mot främmande grupper. Kusten utgjorde där en gränszon inom vilken
människorna i Norrland markerade sin närvaro och genom rösena kommunicerade de med
främmande grupper (Bolin 1994:28). Det viktiga var att de låg vid vattenleder.
Berntsson menar att avsikten med uppförandet av älvrösen var att manifestera nya idéer och
värderingar. Detta gjordes genom att man förändrade landskapsbilden genom att anlägga nya
monument. Monumenten byggde på traditionen att uppföra rösen som fanns vid kusten, där de
redan hade en stark laddning. Älvrösena blev en länk mellan gammalt och nytt (Berntsson
2000:24). Möjligen skulle man kunna koppla rösena vid Siljan till traditionen vid kusten där
kuströsen har anlagts. Till en början fanns inget behov i inlandet att kommunicera genom
rösen och bronsföremål (Bolin 1994:28), vilket det fåtalet fynd från bronsåldern kan indikera.
Däremot förstärktes behovet av att kontrollera de viktiga vattenlederna som utgjorde viktiga
kontaktvägar mellan norr, söder, öst och väst.
Bolin menar ändå att man kan skönja en ursprunglig förfäderskult i anläggandet och
användandet av kuströsena. Många av kuströsena har manslånga stenkistor över vilket röset
har byggts och kanske dessa kistor ska ses som en symbol för släkten (Bolin 1999:89).
Rösena vid kusten visar sedan spår av att de har återanvänts och byggts till i olika omgångar.
Man har alltså återvänt och återanvänt röset. En del av rösena vid Siljan visar spår av
”manslånga” fördjupningar som kanske är kistor (ex. Tingsnäsudden och Vaverön) och i ett
av rösena vid Stumsnäs fanns också en mindre stenkista, som möjligen tillkommit i ett senare
skede än när röset anlades. Kanske ska man ändå se det som ett led och en viktig koppling till
släkten och släktens hågkomst? Liksom, som Gill menar, att stränder var platser för
kommunikation med gångna släktled under tidigneolitikum, då även kommunikation med
förfäderna skedde vid megalitgravar (Gill 2003:105), så menar jag att man kan se uppförandet
av rösen vid Siljan som en kommunikationspunkt med förfäderna – på/nära stranden och ett
nytt sätt att ta landskapet i anspråk vid det viktiga vattnet. Det nya ianspråktagandet var, för
att knyta till Berntssons tankar, ett sätt att visa nya idéer samtidigt som platsen där rösena
byggdes kunde kopplas till förfäderna och forna traditioner.
27
7 SAMMANFATTNING
Dalarna har länge uppfattats som ett gränsland mellan de norrländska och de sydsvenska
traditionerna, men även kopplingar mot öst med gropkeramik och bl.a. miniatyrkärl och
jakten på säl kan göras. Kopplingen till väst görs med flintan som eventuellt kom därifrån.
Det finns influenser i materialet som tyder på dessa traditioner, men det som man inte får
glömma är att det ändå är lokalbefolkningen som har tagit till sig idéerna och satt in dem i
sina egna lokala traditioner. Den här uppsatsen har utgått från den gropkeramiska lokalen vid
Orsand, Raä 31, Leksand där man har gjort två undersökningar, 1936 och 1973. Bland fynden
kan nämnas dekorerad keramik enligt den gropkeramiska traditionen tillhörande Fagervik II
och Fagervik II-III, föremål och avfall av flinta och skiffer samt brända ben där älg utgör den
största delen. Orsandslokalen har jämförts med andra stenålderslokaler i området och inga
likheter har kunnat konstateras. Fynden vid lokaler runt Orsand har främst bestått av skärvsten
och avslag av lokala bergarter. Tolkningen har varit att man har samlats vid Orsand för
kontroll och gemensamma aktiviteter i en tid då idéer om jordbrukande började göra sig
gällande. Kontrollen har varit över de främmande föremålen såsom flinta och till viss del
skiffer. Flintan har omvandlats till egna föremål gjorda efter lokala traditioner. Material från
naturen har gjorts om till material i kulturen. De gemensamma aktiviteterna har bl.a. bestått i
en kollektiv ansträngning i jagandet av bl.a. älg, som man sedan har tillagat och ätit.
Aktiviteterna kopplade till de gropkeramiska traditionerna har varit för att befästa en rådande
ideologi med ett ursprung där jakten har varit central.
Två möjliga orsaker till att Orsand upphör har framlagts. Ett av förslagen har varit att platsen
har förlorat sin roll och boplatserna i närområdet har åter blivit viktiga. Ett annat förslag är att
Orsand blir så viktig att den inte räcker till, så att man behöver ta en ny plats i anspråk för sina
aktiviteter. Ett utmärkt nytt läge skulle vara Kyrkudden, ca 2 km söder om Orsand. Udden
ligger i ett kontrollerande läge vid Österdalälvens utlopp från Siljan. I vattnet utanför udden
har artefakter kopplade till stenåldern påträffats (Raä 382).
Stenåldersmaterialet är svårt att datera, då man i området har brukat stenföremål under en lång
sammanhängande tid. De fåtal påträffade skafthålsyxor, som användes under senneolitikum
och in i bronsåldern, indikerar människors närvaro i området och ett nytt sätt att förhålla sig
till landskapet. Pga. att det i området sedan länge fanns en stark rådande social ordning fanns
därmed inget behov att förstärka den med bronsföremål. Därmed är inte bronsåldern heller
tydlig i området förutom genom de rösen som har anlagts vid Siljan. I huvudsak är rösena och
stensättningarna anlagda på platser där stenåldern inte är framträdande. Man har genom
rösena tagit landet i anspråk på ett nytt sätt, men med traditioner som fanns vid kusten, där
man byggde kuströsen. Flertalet av rösena och stensättningarna kan föras till perioden för
järnåldern, men några rösen kan föras längre tillbaka i tiden. De äldre rösena hör främst till
yngre bronsåldern och den möjliga hällkistan påträffad i röset på Tingsnäsudden har
omtolkats till en skeppssättning med en datering till yngre bronsålder.
28
8 REFERENSLISTA
Altner, Anders. 2002. Gropkeramik i Dalarna: mellan hällristningar och megalitgravar. Magisteruppsats i
arkeologi. Stockholm.
Andersson, Charlotte. 1994. Den dubbeleggade stridsyxan. En studie av användning, funktion samt betydelse
inom Trattbägartraditionen och den Gropkeramiska traditionen under äldre Mellanneolitikum. D-uppsats
i arkeologi. Stockholm.
Andersson, Mats. 1999. Orsand – det södra fångstlandet? En studie av en gropkeramisk inlandslokal i Dalarna
under mellanneolitikum. B-uppsats i arkeologi. Stockholm.
Andersson, Roland. 1983. Byar och fäbodar i Leksands kommun. Kulturhistorisk miljöanalys. Dalarnas
museums serie av rapporter: 13. Leksand.
Apel, Jan; Hadevik, Claes; Sundström, Lars. 1997. Burning down the house. The transformational use of fire and
other aspects of an Early Neolithic TRB site in eastern central Sweden. Tor vol 29. Uppsala.
Arrhenius, Birgit. 1987. Prehistoric Diet and Archaeology in the laboratory. Swedish Archaeology 1981-1985.
Svenska Arkeologiska Samfundet. Stockholm.
Artelius, Tore. 1996. Långfärd och återkomst – skeppet i bronsålderns gravar. Riksantikvarieämbetets
arkeologiska undersökningar Skrifter no 17. Göteborg.
Baudou, Evert. 1968. Forntida bebyggelse i Ångermanlands kustland. Arkeologiska undersökningar av
ångermanländska kuströsen. Härnösand.
- 1995. Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Cewe-förlaget.
Benedict, Alexander. 1998. Gropkeramisk kultur. En hållbar teori? CD-uppsats i arkeologi. Umeå.
Berntsson, Annika. 1999. Älvrösen – bortglömda fornlämningar längs Dalälven i sydöstra Dalarna. C-uppsats i
arkeologi. Stockholm.
- 2000. Stensatt livsåder. Om älvrösen och övergivandet av fångstkulturen i sydöstra Dalarna under äldre
järnålder. Magisteruppsats i arkeologi. Stockholm.
Björck, Niclas. 1997. New perspecitves on the pitted ware culture in northern Sweden. Current Swedish
Archaeology Vol. 5.
Bolin, Hans. 1994. Bronsföremål och kuströsen i Norrland under bronsålder. En studie av variationen mellan
kust och inland. Aktuell arkeologi IV. SAR Nr 29. Stockholm.
- 1999. Kulturlandskapets korsvägar. Mellersta Norrland under de två sista årtusendena f. Kr.
Stockholm.
Borkeby, Bengt. 2000. Fornminnen inom Näsbygge fjärding. Kungsängen.
Bradley, Richard. 1993. Altering the earth. The origins of monuments in Britain and continental Europe.
Edinburgh.
- 2000. An Archaeology of Natural places. London.
- 2002. The past in prehistoric societies. London.
Burman, Marie. 1996. Från Gästrikekusten till Siljan. En jämförande studie mellan två gropkeramiska
boplatser, Södra Mårtsbo, Raä 397, Valbo sn i Gästrikland och Orsand, Raä 31, Leksands sn i Dalarna.
CD-uppsats. Umeå.
Carlsson, Anders. 1987. Three Stone Age cultures in the province of Södermanland, eastern central Sweden –
fact or fiction? Theoretical Approaches to Artefacts, Settlement and Society. Studies in honour of Mats P.
Malmer. BAR Int. Series 366. Oxford.
- 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. Stockholm.
- 2001. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Bronsåldern. Stockholm.
Dalgård, Walfrid. 1946. Käringberget. Ett Leksandsberg med traditioner. Stockholm.
Dandanell, Birgitta (red). 1982. Tusen år på kyrkudden. Leksands kyrka, arkeologi och byggnadshistoria.
Leksands församling.
Danielsson, Thomas. 2000. Norr om neoliticum? Neolitiska lösfynd i Dalarna. CD-uppsats. Östersund.
Edenmo, R; Larsson, M; Nordqvist, B; Olsson, E. 1997. Gropkeramikerna – fanns de? Materiell kultur och
ideologisk förändring. Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige.
Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr. 23.
Ericson, Per. 1980. Korsnäset. En gropkeramisk inlandsboplats i Dalarna. Trebetygsuppsats i arkeologi.
Stockholm.
Ericson, Per G. P. 1994. Senatlantiska faunalämningar från en boplats vid Leksand, Dalarna. Fornvännen
1994/4. Stockholm.
Gill, Alexander. 2003. Stenålder i Mälardalen. Stockholm.
Guinard, Michel; Wikell, Roger. 2003. Once the Shore – Always the Shore. Mesolithic and de-neolithic
strategies in Eastern Middle Sweden. Cases from Södertörn in Södermanland and the Siljan region in
Dalarna. Uniting sea. Opia 33. Uppsala.
Gustawsson, K A. 1937. Archaeological investigations and finds in the Scandinavian countries in the year 1936,
Orsand. Acta Archaeologica VIII.
29
Hallgren, Fredrik. 1998. Etnicitet under stenåldern i Mellansverige och södra Norrland. Etnicitet eller kultur.
Östersund.
Hallström, Gustaf. 1931. Den tidigaste järnåldern i Dalarna. Dalarnas hembygdsbok.
- 1945. En skandinavisk gränsbygd under yngre järnålder. Fornvännen årgång 40.
- 1952. Hällmålningen i Kyrkslätts sn, Finland. Arkeologiska forskningar och fynd. Stockholm.
Hedengran, Inger. 1990. Skeppet i kretsen. Kring en symbolstruktur i Mälardalens förhistoria. Fornvännen 85.
Stockholm.
Hodder, Ian. 1990. The domestication of Europe. Structure and contingency in Neolithic societies.
Basil Blackwell.
Hyenstrand, Åke. 1962. Kring Dalarnas sten- och bronsålder. Fyndmaterial och kulturförhållanden. Från
Dalarnas forntid och medeltid. Dalarnas hembygdsbok.
- 1974. Järn och bebyggelse. Studier i Dalarnas äldre kolonisationshistoria. Dalarnas hembygdsbok.
- 1982. Kulturminnesvårdsprogram för Kopparbergs län del 1. Länssytrelsen Dalarnas museum.
Johansen, Birgitta. 1992. Människan och rummet. Rumsliga strukturer i Södermanland under bronsåldern.
Forntid i förändring. Aktuell arkeologi III. SAR nr 25. Stockholm.
Kaelas, Lili. 1957. De dubbeleggade yxorna i Sverige. Finska fornminnesföreningens tidskrift 58. Helsingfors.
Kaliff, Anders. 1997. Grav och kultplats: eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och äldre
järnålder i Östergötland. AUN 24. Uppsala.
Karsten, Per. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändring utifrån skånska
neolitiska offerfynd. Acta Archaeologica Lundensia series in 8º, No 23.
Landström, Klas-Håkan. 1981. Utgrävningar och fornfynd. En bok om Siljansnäs. Leksand.
Lannerbro, Ragnar. 1976. Early Norrland 4. Implements and rock materials in the prehistory of upper Dalarna.
Stockholm.
- 1984. Stenålder och bronsålder i Leksand. Leksands sockenbeskrivning del VIII. Leksand.
- 1992. Det södra fångstlandet. Katalog del II. Oreälven. SAR nr 3. Stockholm.
Larsson, Lars. 2000. The passage of axes: fire transformation of flint objects in the Neolithic of southern
Sweden. Antiquity volume 74, number 285, September 2000.
Larsson, Mats. 1994. Stenåldersjägare vid Siljan. En atlantisk boplats vid Leksand. Fornvännen 1994/4.
Stockholm.
Lekberg, Per. 2002. Yxors liv. Människors landskap. Uppsala.
Lundberg, Åsa. 1997. Vinterbyar – ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500-2500 f.Kr. Studia
archaeologica universitatis umensis 8. Umeå
Malmer, Mats. 2002. The Neolithic of south Sweden. TRB, GRK and STR. Stockholm.
Moberg, Carl-Axel. 1955. Studier i bottnisk stenålder I – V. KVHAA 3. Stockholm.
Nawfel Ckakroun, Tony. 2001. En arkeologisk analys av den ekonomiska bakgrunden för fyra
mellanneolitiska gropkeramiska boplatser i Dalarna. CD-uppsats i arkeologi. Östersund.
Nord Paulsson, Jenny. 2002. Ritualiserandet av ett landskap – tankar om Bjäres bronsålder. Bilder av brons
ålder – ett seminarium om förhistorisk kommunikation. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8º,No 37.
Olsson, Eva, Granath Zillén, Gunilla, Mohr, Anna. 1994. Korsnäs – en gropkeramisk grav- och boplats på
Södertörn. Riksantikvarieämbetet, UV Stockholm, rapport 1994:63.
Olsson, Eva. 1996. Neolitikum i Stockholms län – källmaterial och forskningsläge. Stenålder i Stockholms län.
Två seminarier vid Stockholms länsmuseum.
Papmehl-Dufay, Ludvig. 2004. Kulturell identitet på Öland under mellanneolitikum. Om keramikens betydelse
inom den gropkeramiska kulturen. Aktuell arkeologi VIII. SAR nr 42. Stockholm.
Petré, Bo. 1984. Indikationer om bebyggelseintensitet, samhällsstruktur och ekonomi i östra Mälarområdet
under yngre bronsålder. Bronsåldersforskning – kring aktuella projekt. Stockholm.
Salomonsen, Pia. 2003. En forntid i spillror. Medveten fragmentering av material under neolitikum? C-uppsats i
arkeologi. Stockholm.
Serning, Inga. 1966a. Dalarnas järnålder. Stockholm.
- 1966b. Socknens förhistoria. Rättvik. Del 1:1. Socknen och kommunen. Rättvik.
Stenbäck, Niklas. 2003. Människorna vid havet. Platser och keramik på ålandsöarna perioden 3500-2000 f.Kr.
Stockholm.
Stensköld, Eva. 1996. Behov av materiella uttryck under senneolitikum och äldre bronsålder. Aktuell
arkeologi V. SAR Nr 30. Stockholm.
Strinnholm, Anders. 2001. Bland säljägare och fårfarmare. Struktur och förändring i Västsveriges
mellanneolitikum. Uppsala.
Taffinder, Jacqueline. 1998. The allure of the exotic. The social use of non-local raw materials during the Stone
Age in Sweden. Aun 25. Uppsala.
Thedéen, Susanne. 1999. Kosmologi och rituella landskap i Mälardalens bronsålder. Aktuell arkeologi VII nr 36.
SAR no 36. Stockholm.
30
Tilley, Christopher. 1994. Phenomenology of landscape: places, paths, and monuments. Oxford.
Trotzig, Karl. 1937. Gravröset på Tjuvholmen vid Tällberg I Leksand. Dalarnas hembygdsbok.
Victor, Helena. 2002. Med graven som granne. Om bronsålderns kulthus. Aun 30. Uppsala
Wadhagen, Erik. 2002. Orsand och Korsnäset. En jämförande analys av två gropkeramiska platser i Dalarna.
C- uppsats i arkeologi. Stockholm.
Werner, Tove. 2003. Stenskepp i Södermanland – utbredning och datering. Fornvännen 98. Stockholm.
Widholm, Dag. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta archaeologica Lundensia series prima in 4º nr 23. Lund.
Wyszomirska, Bozena. 1984. Figurplastik och gravskick hos Nord- och Nordösteuropas neolitiska
fångstkulturer. Acta Achaeologica Lundensia. Series in 4º, Nº 18. Lund.
Antikvarisk topografiska arkivet (ATA)
Dnr 4214/35 Fynd av yxa med skafthål vid Orsand.
Dnr 2958/35 Anmälan om fornfynd i Leksand vid Orsandsbaden. A. Karlén.
Dnr 4959/36 Karta över undersökningen vid Orsand 1936.
Dnr 4959/36 Rapport över preliminära undersökningar under år 1936 av stenåldersboplats vid Orsand, Leksand.
Dnr 7020/73 Rapport ang. utgrävning vid stenåldersboplatsen vid Orsand. Lannerbro.
Dnr 1476/41 Tingsnäsudden.
Dnr 2611/41 Besiktningsrapport rösen Tingsnäsudden.
Dnr 6351/56 Besiktning av fornlämningar på Tingsnäsudde.
Dnr 5661/60 Rapport Tingsnäsudde. Rösen. Serning.
Rapport Riksantikvarieämbetet, dnr 492/85, undersökning av eventuella fångstgropar.
Rapport efter schaktövervakning, Orsandsbaden. Dalarnas museum dnr 146/03.
Rapport UV Uppsala 1996:46, Leksandsboplatsen.
Kartor
Digital terrängkarta. GSD-Terrängkarta.
Hela Sverige, Ortofoto. GSD-Ortofoto.
Internet
Förenklad topografisk karta, Dalarna. 2005-03-17 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=149889
Muntlig uppgift
Anders Carlsson 2005-03-04. Nordbottniskt redskap.
31