Parterapi
1 av 3
file:///C:/Users/Kristoffer%20M%C3%A5nsson/Desktop/kogniti...
Norman Epstein inleder med att ställa några frågor.
Hur är kognitiv terapi för par annorlunda att arbeta med än två individuella terapier med samma
par? Är det skillnad hur terapeuten konceptualiserar fallet och hur han intervenerar?
I vilken grad kan vi förvänta att kognitiva interventioner ger beteende och affektiva förändringar?
Hur ska vi integrera dessa interventioner för att nå maximal terapeutisk effektivitet?
Vilken typ av speciell utbildning och handledning behöver terapeuter för att arbeta med par?
I vilken omfattning ska vi arbeta gentemot beteendemässig förändring och i vilken grad ska försöka
få paret att acceptera det som det är? Hur ska vi och paret dra en linje mellan dessa två?
Cory Newman svarar
I parterapi måste Du skapa en terapeutisk allians med två personer som dessutom inte är så
intresserade av att ha någon allians med varandra. Från en socialpsykologisk synvinkel ger detta en
triangel med två plus och ett minus och detta leder till problem. Med andra ord, varje gång jag gör
en empatisk reflektion till den ena så riskerar jag att bli ovän med den andra. Terapeuten måste
verkligen trycka på att de försöker underlätta relationen och inte att stödja ev partner gentemot
den andre.
I parterapi har Du ett unikt tillfälle att arbeta in‐vivo utan att lämna rummet. Du kan ge feedback
(reflektioner, instruktioner etc) på hur paret interagerar och även vilka emotioner, kognitioner etc
som dessa interventioner ger upphov till.
I parterapi kan Du låta paret utföra interventioner på varandra. Om de t ex lyckas prata med
varandra, närma sig varandra och säga bra saker till varandra, så kan Du bara luta Dig bakåt och
låta terapin sköta sig själv. I verkligheten så brukar jag kommentera denna positiva interaktion,
genom att ge feedback, le, ställa en fråga eller hjälpa dem med att processa vad som just hände.
Parterapi kan jämföras med bergsklättring ‐ både är förbundna med varandra. Om någon gör för
snabba framsteg eller tar en annan riktning kan det bli katastrof. Du kan inte vara nöjd med att herr
A blev mycket bättre medan fru A blev sämre, dvs 50% succé. Istället måste Du hjälpa båda och
lyckas inte det så har Du misslyckats.
Cory fortsätter om sitt kliniska arbete
När jag börjar arbeta med ett par så brukar jag vanligtvis inte gå igenom allt om automatiska
tankar, tankefällor etc. Istället försöker jag få med den kognitiva komponenten på ungefär följande
sätt:
‐Jag försöker hjälpa paret att förstå att de aktivt tolkar varandras beteende och att dessa tolkningar
kan vara felaktiga, kanske leder till onödiga spänningar och till en spiral av ömsesidig negativism.
‐Jag försöker att få fram hur man ser på varandra och även bevis för hur man kommit fram till denna
syn. Jag försöker sedan att plocka ner de karikatyrer man har av varandra och gå igenom hur man
kan förändra den stereotypa syn man har på den andre.
‐Klarlägger vilka förväntningarna man har på varandra inom äktenskapet och hur dessa 'skall'
kanske är otydligt uttryckta och präglade av ens uppväxt etc
2009‐09‐17 20:54
Parterapi
2 av 3
file:///C:/Users/Kristoffer%20M%C3%A5nsson/Desktop/kogniti...
En illustration till detta är när den ene partnerna klagar att den andre 'alltid' eller 'aldrig' gör
någonting, vilken i sin tur leder till att partnern försvarar sig och så fortsätter argumenterandet. Det
är då lätt för mig att visa hur användandet av absoluta uttryck som 'alltid' och 'aldrig' sällan är
lämpliga men att de ofta gör en situation inflammerad och sällan leder till en lösning. Så jag brukar
"förbjuda" orden 'alltid' och 'aldrig' i mitt rum och kommentera när de ändå dyker upp.
Norm Epstein
En svårighet med parterapi är att hur man ska kategorisera dessa dyad‐kognitioner. Jag menar att
det dock finns vissa kognitioner som ofta leder till problem. När en partner har uppfattningen att en
öppen diskussion om konfliktfyllt material är destruktivt för en intim relation och den andre
partnern anser att man ska vara fri att uttrycka ens känslor öppet inför partnern. Jaghar å andra
sidan upplevt par som båda anser att väluppfostrade människor undviker samtalsämnen som kan
göra den andre upprörd och de har därför utvecklat ett kommunikationsmönster som kännetecknas
av undvikande. Kanske har dessa 'delade‐schema' utvecklats efter hand genom gjorda erfarenheter.
Thomas Dowd
Jag är mycket påverkad av systemterapeuter, såsom Milton Ericson, Don Jackson m fl som
framhåller de balanserade krafterna i ett förhållande. Det är inte ovanligt att en part blir sämre när
den andre blir bättre i ett tyst försök att bibehålla ett jämvikstillstånd. Kognitiva, affektiva och
beteendemässiga förändringar interagerar med varandra. För min del så har jag funnit att i de flesta
fall är det bäst att intervenera på en beteendenivå, och sedan be patienten att reflektera kognitivt på
det nya beteendet och den mening det har.
När det gäller utbildning/handledning så är parterapi annorlunda än individuell terapi. Som tillägg
till standard så måste terapeuterna övas i att uppmärksamma de implicita regler som styr
relationen. Det är också viktigt att analysera familjemönster , eftersom implicita regler och
antaganden om relationer ofta nedärvs från vår egen familjebakgrund och tenderar att
rekapituleras genom generationer.
Cory Newman
En av de lärdomar jag drog från studien av Epstein, Baucom & Rankin (1993) var att de mest
missnöjda paren var mest benägna att ta specifika problem i sin interaktion och forma dem till
teman som t ex makt, kontroll och att bry sig. Detta är ett viktigt område för kognitiv intervention.
Det är ofta man hör en part klaga bitter över en till synes mindre händelse (Du glömde att tömma
tvättmaskinen som Du lovade) medan den andre svarar, "min fru (man) överreagerar alltid på det
sättet". Jag har då möjlighet att intervenera på två sätt;
‐Fråga den ene: Varför tror Du att din man(fru) reagerar så starkt. Vilken 'större signal' sänder ditt
beteende, vad finns det för tema?
Eller
‐Fråga den som reagerar: "Vad betyder det för dig att din man glömde att tömma tvättmaskinen"?
Ett annat sätt att peka på detta är att säga till den som reagerar, "Avsluta den här meningen…'Det
faktum att min man inte tömde tvättmaskinen visar att Du…'
Vanligtvis blir resultatet att de kan upptäcka större teman och djupare mening. T ex kanske den som
reagerade säger: 'Det visar att min man inte bryr sig, aldrig ser mina behov och aldrig håller några
löften, så jag har inget förtroende för honom'.
Just 'att bry sig' och tillit är de viktigaste teman. Den otömda tvättmaskinen är bara en
förevändning. Men så länge mannen (i det här fallet) tänker att hans fru överreagerar för just denna
situation och den djupare meningen fördold så fortsätter allt som förut.
2009‐09‐17 20:54
Parterapi
3 av 3
file:///C:/Users/Kristoffer%20M%C3%A5nsson/Desktop/kogniti...
Vi måste därför upplysa varje part om dessa 'knappar' som trycks på och som leder till ömsesidig
misstro.
Under diskussionens gång har jag också förstått hur viktigt det är att förstå de implicita 'regler' som
finns i ett förhållande och därför nyttan med att se på varje parts olika familjehistorier. För att få en
bättre förståelse för detta är det till stor hjälp att göra 'familjekartor' för att förstå dynamiken i
familjen, vilken baseras på historiska händelser, trauma, hemligheter mm
En annan sak jag lärt mej är att visserligen är det bra om en part i ett dåligt förhållande blir hjälpt
genom individuell terapi men att det är att föredra att ha båda parter i terapi. Detta för att en
parterapi är det bästa sättet att en ömsesidig förändring kan leda till en bättre jämvikt i
förhållandet.
Tillbaka
2009‐09‐17 20:54
