Natrix natrix
Vanlig snok
NE
NA
Grod- och kräldjur, Kräldjur
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Reptilia (kräldjur), Ordning: Squamata, Familj: Colubridae (snokar), Släkte: Natrix, Art: Natrix natrix vanlig snok (Linneaus, 1758) Synonymer: snok, vattensnok
Kännetecken
En 60-120 cm lång orm som snabbt försvinner i gräset då fara nalkas. Honan blir avsevärt längre och kraftigare än
hannen. Snoken har svart eller grå kroppsfärg, med eller utan mörkare teckning längs sidorna. Buksidan är ljus och
arten har typiska gula, orangefärgade eller vita fläckar på bakhuvudet. Helsvarta individer som saknar nackfläckar
förekommer lokalt, och kan förväxlas med svarta huggormar. Den gotländska underarten varierar mycket i utseende
och är ofta tydligt tecknad. Pupillen är rund och huvudets ovansida är täckt av stora plåtar. Dessa båda karaktärer
skiljer snoken från huggormen. Kroppens fjäll har en svag mittköl vilket ger skinnet ett matt intryck, jämfört med
hasselsnokens mer glatta struktur.
Utbredning och status
Den sammanhängande utbredningen i Sverige omfattar Götaland, större delen av Svealand samt södra
Norrlandskusten. De nordligaste reproducerande bestånden finns i sydöstra Medelpad (kustlandet S Sundsvall samt
en bit upp i Ljungans dalgång). Sentida fynd av enstaka snokar har gjorts i Ångermanland, Västerbotten och
Norrbotten. Under 1900-talets första hälft tycks arten ha haft en långt vidare och talrikare förekomst i Norrland
nedom fjällkedjan, med de allra nordligaste fynden gjorda utanför Gällivare. Tillbakagången i Norrland under 1900talet har varit mycket stor, men det är osäkert om den tidigare vida utbredningen var en naturlig värmetidsrelikt
eller resultatet av mänsklig aktivitet. Snoken har minskat kraftigt också i delar av södra Sverige under senare delen
av 1900-talet, och artens nuvarande utbredning och status är överlag dåligt känd. Snoken förekommer dessutom på
Öland och Gotland. Snokens totala utbredning omfattar så gott som hela Europa (saknas bl.a. på Irland) och österut
till Centralasien (Bajkalsjön och nordvästra Mongoliet), Mellanöstern till norra Iran i öster och Syrien i söder, Cypern
och nordvästra Afrika.
Ekologi
Arten påträffas vanligen vid olika typer av vatten eller fuktmarker såsom sjöar, floder, dammar, åar, bäckar, mossoch myrmarker. Kan också vandra över stora områden mellan våtmarker. Under näringsperioden är den knuten till
platser med grodor, paddor eller fisk och under sommarens äggutvecklingsperiod till platser med förmultnande
vegetation (vassbäddar, gödselstackar, komposthögar o.dyl.) eller annan lämplig varm och fuktig mark. Övervintrar
ofta i steniga områden långt från vatten, från oktober till mars, med viss tidsförskjutning under varma eller långa
vintrar och på olika latituder. Äggen läggs normalt i slutet av juni eller i juli och ungarna kläcks i augusti eller
september. Vanligen läggs mellan 11 och 25 ägg per kull, men stora honor kan producera betydligt fler.
Hot
Snoken är utsatt för flera typer av hot. Utdikning av våtmarker med minskad födotillgång har lokalt slagit ut arten.
Antalet lämpliga äggläggningsplatser har minskat kraftigt allt eftersom antalet öppna gödselstäder och komposthögar i
landskapet blivit färre. Försurningen kan lokalt slå ut amfibier och fisk med minskad födotillgång för snoken som följd.
Stora vägbyggen mellan sommarens näringsplatser och vinterns övervintringsplatser kan slå ut hela populationer.
Även ”naturvårdande” åtgärder, i form av alltför intensiv röjning av skyddande ris och undervegetation vid
övervintringsplatser, har lokalt slagit ut snokbestånd i Mälardalen.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Åtgärder
Skydd av våtmarker och övervintringsplatser, speciellt viktigt på nordliga lokaler där arten finns kvar. Förbättrad
överlevnad hos amfibier genom kalkning av försurade områden kan också gynna snoken. Bibehållandet av ett mera
traditionellt småskaligt jordbruk skulle gynna förekomsten av lämpliga äggläggningsplatser.
Övrigt
Utländska namn - NO: Buorm, DK: Snog, FI: Rantakäärme, GB: Grass snake, Ringed snake.
Naturvård
Konventioner: Bernkonventionens bilaga III
Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 6. Bestämmelsen gäller hela
landet
Litteratur
Ahlén, I., Andrén, C. och Nilson, G. 1995. Sveriges grodor, ödlor och ormar. ArtDatabanken och
Naturskyddsföreningen. Uppsala och Stockholm. 2:a uppl.
Andrén, C. Nilsson, G. och Sjökvist, A. 1994. Ormarna på Öby kulle. Fauna och flora 89(3): 9-13.
Elmberg, J. 1995. Grod- och kräldjurens utbredning i Norrland. Natur i Norr 14(2): 57-82.
Gasc, J-P. m.fl. (red.). 2002. Atlas of amphibians and reptiles in Europe. Societas Europaea Herpetologica.
Gislén, T. och Kauri, H. 1959. Zoogeography of the Swedish amphibians and reptiles. Acta Vertebratica 1(3): 1-397.
Höggren, M. och Terhivuo, J. 2002. Snoken, i Djur i Sveriges natur, Volym 3: Fiskar, grod- och kräldjur (Danielsson,
U., red.) Bertmarks Förlag, Malmö.
Madsen, T. 1983. Growth rates, maturation and sexual size dimorphism in a population of grass snakes, Natrix natrix,
in southern Sweden. Oikos 40: 277-282.
Madsen, T. 1984. Movements, home range size and habitat use of radio-tracked grass snakes (Natrix natrix) in
southern Sweden. Copeia 1984(3): 707-713.
Nilson, G. och Andrén, C. 1981. Morphology and taxonomic status of the grass snake, Natrix natrix (L.) (Reptilia,
Squamata, Colubridae) on the island of Gotland, Sweden. Zool. J. Linn. Soc, 72: 355-368.
Street, D. 1979. The reptiles of northern and central Europe. B.T. Batsford Ltd, London.
Författare
Förf. Claes Andrén & Göran Nilson 1991. Rev. Claes Andrén & Göran Nilson 1994, Mats Höggren 2002, Johan
Elmberg 2003.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
