Tal av Jens Orback vid FN:s kvinnokommissions möte i New York 2005
Fru ordförande, ers excellenser, ärade delegater! Jag har äran att tala på den svenska
regeringens vägnar. Sverige ställer sig bakom det uttalande som Luxemburg gjorde på
Europeiska unionens vägnar. Jag vill först av allt gratulera biträdande generalsekreteraren
Rachel N. Mayanja till hennes nya befattning och dessutom tacka avdelningen för främjande
av kvinnors utveckling för deras arbete med att främja jämställdhet i FN-systemet.
Fru ordförande,
det finns mycket att göra för att förändra maktstrukturerna mellan kvinnor och män i världen.
Enligt UNDPA är hälften av världens befolkning ungdomar under 25 år. Det innebär att vi
politiker har ett stort ansvar för att skapa ett samhälle med lika rättigheter för alla dessa unga
kvinnor och män, och för att förnya våra idéer om jämställdhet mellan könen om och om igen.
Vi måste ta upp frågor som är relevanta för den nya generationen, om kvinnors lika rätt att
delta i beslutsfattandet, om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i samband med det,
om lika lön för lika arbete och alla dessa andra frågor som är centrala i ett jämställt samhälle.
De har rätt att kräva ansträngningar och engagemang från vår sida. Det är också av
grundläggande vikt att vi visar nästa generation att förändring är möjlig.
Därför måste vi uppfylla målen och leva upp till utmaningarna i tioårsöversynen av
handlingsplanen från Peking (Beijing+10), halvtidsöversynen av millenniedeklarationen och
millenniemålen för utveckling, t.ex. att garantera kvinnors ekonomiska oberoende, kvinnors
möjligheter att åtnjuta mänskliga rättigheter, kvinnors tillgång till sexuell och reproduktiv
hälsovård och service och mäns ansvar bland annat i samband med könsrelaterad
diskriminering och könsrelaterat våld.
Sverige ser detta möte som ett tillfälle att starkt och enstämmigt bekräfta handlingsplanen från
Peking och resultatdokumentet från femårsöversynen (Beijing+5). Att Pekingagendan
genomförs fullt ut är absolut nödvändigt om vi verkligen menar allvar med att vilja utplåna
fattigdomen och främja jämställdheten.
För att lyckas med detta arbete måste vi, kvinnor och män, vara medvetna om de
genusbaserade maktstrukturer som finns i alla kända samhällen och kulturer. Vi måste
erkänna att de befintliga maktrelationerna, som har sina rötter i patriarkaliska system, bidrar
till att cementera ett odemokratiskt system som påverkar alla i samhället och undanhåller oss
resurser.
Jämställdhet är i grunden en fråga om demokrati. Ett demokratiskt samhälle är otänkbart utan
jämställdhet mellan kvinnor och män. Halva befolkningen kan inte förnekas sina rättigheter.
Jämställdhet är också ett verktyg för att uppnå andra politiska mål i samhället, som ekonomisk
tillväxt.
Jämställdhet, liksom skydd för och främjande av mänskliga rättigheter måste alltså kopplas
till fattigdomsminskningen i ett enda sammanhängande grepp. Främjandet av jämställdhet
mellan könen och kvinnors ökade medinflytande är inte bara en fråga om rättvisa utan också
om politiskt, socialt och ekonomiskt förnuft. Ojämställdhet begränsar i hög grad såväl den
produktiva som den demokratiska potentialen på hushållsnivå, på samhällsnivå och på
nationell nivå. Den begränsar tillträdet till arbete och välbehövliga inkomster och tillväxt på
alla nivåer.
Trots att det är såväl dokumenterat som obestritt att kvinnor i hög grad bidrar till den lokala
och nationella ekonomin, saknar kvinnor fortfarande tillträde till produktionstillgångarna. I
många delar av världen utgör kvinnorna en majoritet av dem som arbetar inom jordbruket och
inom lokal och småskalig saluföring. Deras insatser är livsviktiga för deras familjer och för
hela samhället. Men trots att det är kvinnorna som brukar jorden, äger de den inte. Männen
kan ärva – kvinnorna kan det ofta inte. Att utbilda en kvinna betyder bättre hälsa för hela
familjen – ändå får många flickor ingen skolgång. I vissa delar av världen har flickorna bättre
utbildning än pojkarna, men förvägras ändå de bästa jobben. Och överallt är det kvinnorna
som saknas mest i den politiska representationen, som kompenseras minst för det arbete de
utför, som har sämst läs- och skrivkunnighet, som är fattigast, som har det sämsta rättsliga
skyddet och sämst möjligheter till rättshjälp, och som är överrepresenterade i de sämst
betalda, farligaste och lägst värderade sektorerna på arbetsmarknaden.
Sverige välkomnar Millennieprojektets rapport ”Investing in Development”, som framhåller
att jämställdhet är livsviktigt för den globala ekonomiska tillväxten och utvecklingen.
I år äger flera andra viktiga möten rum, som tioårsuppföljningen av toppmötet om social
utveckling i Köpenhamn och inte minst femårsuppföljningen av Millennietoppmötet, där man
bland annat kommer att ta upp genomförandet av millennieutvecklingsmålen. Förra året hölls
tioårsuppföljningen av konferensen i Kairo.
Under dessa processer har vi samlat på oss en mängd konkreta bevis på att vi alla kommer att
tjäna på ett jämställt samhälle. För att vi ska kunna förändra de patriarkaliska strukturerna
måste vi genom beslutsamma handlingar klargöra att alla människor, oavsett kön, etniskt
ursprung, ålder, religion, sexuell läggning eller funktionshinder, har samma värde och måste
få åtnjuta samma rättigheter och möjligheter inom alla områden i samhället.
Fru ordförande,
ett av de mest avgörande kännetecknen på självbestämmande och fullvärdig mänsklighet och
medborgarskap är att man har rätt att bestämma över sin kropp och sin sexualitet. God hälsa,
däribland sexuell och reproduktiv hälsa och därmed sammanhängande rättigheter, särskilt
rätten att kontrollera sin egen fruktsamhet, är av central betydelse. Den svenska regeringen
förblir starkt engagerad i dessa frågor, i enlighet med målen och åtagandena i
handlingsplanen.
Jag vill än en gång hänvisa till Millennieprojektets rapport. I den föreskrivs att alla
investeringspaket som grundas på millennieutvecklingsmålen bör ta upp frågan om skydd för
sexuell och reproduktiv hälsa och därmed sammanhängande rättigheter, bland annat
tillgången till sexualupplysning och familjeplanering. Att kvinnor inte får tillgång till sexuell
och reproduktiv hälsovård och inte tillåts bestämma över sin egen fruktsamhet är inte bara en
kränkning av kvinnornas mänskliga rättigheter, utan det undanhåller hela nationer värdefulla
mänskliga resurser, orsakar lidande och medför att flera av millennieutvecklingsmålen inte
kan uppnås inom en förutsebar framtid.
Vi är långt ifrån målet att minska mödradödligheten. Många kvinnor, inte minst de fattigaste,
har inte tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård. Detta beror både på att denna typ av
tjänster saknas och på att man, i de fall de finns, inte får tillgång till dem på grund av sociala,
kulturella, könsmaktsrelaterade, geografiska eller ekonomiska hinder.
Omkring 200 miljoner kvinnor i utvecklingsländerna har ett otillfredsställt behov av
preventivmedel och många drabbas av livshotande obstretiska komplikationers. Vi måste
också ta itu med effekterna av osäkra aborter. De osäkra aborterna ligger bakom 13 procent av
all mödradödlighet i världen. Vi har sett att den abortrelaterade dödligheten och sjukligheten
är högst i länder där aborter är olagliga, där den reproduktiva hälsovården är otillräcklig och
där kvinnor inte själva bestämmer över sin sexualitet och fruktsamhet.
Kvinnor måste få möjligheter att skydda sig från oönskade graviditeter och sexuellt
överförbara sjukdomar, särskilt hiv. En viktig del av det förebyggande arbetet är att se till så
alla har tillgång till sexualupplysning och till kondomer och andra preventivmedel. Sanningen
är att det inte fungerar att förespråka avhållsamhet. För många flickor och kvinnor är det
budskapet inte tillräckligt. När våldtäkter och andra former av sexuellt våld är vanligt
förkommande, är avhållsamhet inte ett alternativ.
De politiska krafter som motsätter sig varje individs rätt till sexuell och reproduktiv hälsovård
och därmed sammanhängande rättigheter sätter många unga kvinnors, ungdomars och barns
liv på spel. Vi måste i dag komma ihåg att vi redan har enats om att gå framåt i agendan, och
därigenom stödja ett ökat medinflytande för kvinnor.
Fru ordförande,
om vi på ett effektivt sätt vill främja jämställdheten kan vi inte fokusera enbart på kvinnorna.
För att bekämpa diskriminering mot kvinnor och flickor måste män och pojkar engageras.
Män har ett ansvar för att ifrågasätta de negativa uttrycken för maskulinitet, attityder och
uppförande gentemot kvinnor och flickor, uttryck för maskulinitet som inte respekterar
kvinnors och flickors mänskliga rättigheter.
Det är dags att bryta tystnaden kring det könsrelaterade våldet. Det är dags att tala om de
avskyvärde brott som män begår mot kvinnor, som våld mot kvinnor och barn i hemmet,
hedersrelaterat våld och våld i samband med prostitution eller handel med kvinnor och barn,
bland annat i samband med väpnade konflikter, kriser och ekonomiska övergångsperioder. I
detta sammanhang vill vi nämna att Sverige till fullo stöder genomförandet av säkerhetsrådets
resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Jag vill informera om att vi är mitt uppe i
arbetet med att utforma en handlingsplan för resolution 1325 och dess genomförande på
nationell nivå, EU-nivå och FN-nivå.
Fru ordförande,
den svenska regeringen är övertygad om att vi, om vi ska kunna lyckas möta dessa
utmaningar och uppnå ett jämställt samhälle, måste utgå från ett samförstånd om att den
ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män underhålls av den genusbaserade
maktstrukturerna i samhället. Den svenska regeringen kommer att fortsätta arbetet med att
bryta ner dessa strukturer. Det är vi skyldiga kommande generationer!
Tack!
