GÖTEBORGS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Den antidepressiva medicineringens psykologi
- en kvalitativ studie över den upplevda erfarenheten av
antidepressiv läkemedelsbehandling
Daniel Sykes
Examensarbete 15 hp
Psykoterapeutprogrammet
Vårterminen 2011
Handledare: Per Magnus
Johansson
Den antidepressiva medicineringens psykologi
– en kvalitativ studie över den upplevda erfarenheten av
antidepressiv läkemedelsbehandling
Daniel Sykes
Sammanfattning. I föreliggande uppsats görs ett försök att beskriva och
utifrån ett fenomenologiskt och psykologiskt perspektiv förstå den upplevda
erfarenheten av att påbörja, stå under respektive avsluta behandling med
antidepressivt läkemedel. Uppsatsen har en kvalitativ ansats och bygger
empiriskt på semistrukturerade intervjuer med 6 personer som står eller
nyligen stått under antidepressiv läkemedelsbehandling. Den mest centrala
slutsatsen i studien är att behandling med antidepressiva läkemedel har en
dämpande effekt på känslolivet och att detta ofta för med sig ett förbättrat
fungerande i vardagen. Den på känslolivet dämpande effekten värderas dock
inte entydigt positivt, utan för i vissa fall även med sig negativa
konsekvenser.
I Sverige förskrevs 2009 antidepressiva läkemedel till c:a 10 % av landets kvinnor och
c:a 5 % av männen (Socialstyrelsen, 2010). Som klinisk psykolog inom primärvård och
psykiatri är det därför inte förvånande att jag ofta mött och arbetat psykoterapeutiskt
med personer som samtidigt stått under behandling med antidepressiva mediciner1. De
tankar och upplevelser som för mina patienter varit förknippade med att stå under
antidepressiv medicinering har ibland blivit ett tema under våra samtal. Vad som då
framkommit är att ”effekten” av att stå under sådan medicinering – på det
upplevelsemässiga planet – sträcker sig långt utöver den symptompåverkan som denna
läkemedelsbehandling rent medicinskt syftar till. Vad mina patienter exempelvis
reflekterat kring är hur deras känsloliv, syn på sig själva och relationer till andra
människor påverkats av att stå under psykofarmakologisk behandling. Dessa frågor blir
på detta sätt ofta centrala även i ett psykoterapeutiskt arbete och därigenom inte något
som man som psykolog kan förbise eller överlämna till läkarprofessionen.
När man vänder sig till den forskning som gjorts rörande behandling med
antidepressiva läkemedel så finner man att inte många studier ägnats åt denna typ av
psykologiska och existentiella frågor. Majoriteten av de studier kring behandling med
antidepressiva läkemedel som publicerats är istället inriktade på att undersöka vilken
effekt medicineringen har på specifika symptom förknippade med psykiatriska tillstånd
som exempelvis depression och ångestsyndrom (SBU, 2004, 2005). Detta
sammanhänger möjligen med att den övervägande delen av forskningen gällande
psykisk ohälsa och behandlingen av denna tycks vara fångad antingen i en
naturvetenskaplig eller i en humanistisk tradition, vilket innebär att ett
forskningsområde som rör sig i gränslandet mellan den biologiska kroppen och den
fenomenologiska upplevelsen lätt förbises (Carlberg, 2008). Som kliniker inom den
psykiska hälsovården konfronteras man dock dagligen med patienters frågor rörande
detta gränsområde. Att stå under behandling med antidepressiva läkemedel är inte bara
1
I vår tid är denna kombination av psykofarmakologisk och psykoterapeutisk behandling mycket vanligt
förekommande inom både den offentliga och den privata psykiska hälsovården i Sverige (Schubert,
2007).
1
en medicinsk angelägenhet utan, som jag antytt ovan, i minst lika stor utsträckning en
existentiell.
Utifrån dessa kliniska iakttagelser har jag blivit intresserad av att mer systematiskt
undersöka den psykologiska och upplevelsemässiga erfarenheten av att stå under
antidepressiv medicinering. Min förhoppning är att föreliggande uppsats ska fördjupa
vår kunskap om detta område och att den ska fungera som en länk mellan det
medicinska och det psykologiska perspektivet inom den psykiska hälsovården.
Syfte och frågeställning
Denna uppsats har som huvudsakligt syfte att beskriva och utifrån ett fenomenologiskt
och psykologiskt perspektiv förstå den upplevda erfarenheten av att stå under
antidepressiv läkemedelsbehandling. Min förhoppning är att uppsatsen bidrar till en
fördjupad kunskap kring följande övergripande frågeställning: Vilka föreställningar och
erfarenheter är förknippade med att påbörja, stå under respektive avsluta behandling
med antidepressivt läkemedel och hur kan dessa föreställningar och erfarenheter
förstås? Genom att belysa detta fenomenologiska och psykologiska perspektiv hoppas
jag både kunna komplettera och skapa en möjlig mötespunkt med det traditionella
medicinska forskningsperspektivet kring antidepressiv läkemedelsbehandling och
därmed bidra till en nyansering av den ofta polariserade debatten kring effekter,
konsekvenser och värdet av farmakologisk behandling vid olika former av psykisk
ohälsa.
Det kontroversiella pillret – några nedslag i den kritiska debatten kring de nyare
antidepressiva läkemedlen
Få företeelser har väckt så många motstridiga och känslomässigt präglade åsikter som
de antidepressiva medicinerna gjort de senaste årtiondena och det kan därför vara på sin
plats att säga några ord om den kritiska debatten kring de nyare antidepressiva
läkemedlen, även om detta är ett tema som befinner sig utanför det huvudsakliga
fokuset i föreliggande uppsats.
De första antidepressiva läkemedlen upptäcktes och utvecklades under 1950-talet
(Healy, 1997).2 Dessa antidepressiva preparat var toxiska och hade dessutom
förhållandevis svåra biverkningar, vilket medförde att deras användning begränsades till
de mer allvarliga psykiatriska fallen. Från och med slutet av 1980-talet har det dock
skett en närmast explosionsartad ökning av användningen av antidepressiva mediciner.
Detta beror främst på upptäckten av en ny typ av antidepressiva läkemedel, nämligen
SSRI-preparaten3. På grund av att dessa nyare antidepressiva läkemedel hade få
biverkningar och inte var särskilt toxiska i förhållande till de äldre preparaten så var de
2
En översikt av de antidepressiva läkemedlens utvecklingshistoria återfinns i boken The Antidepressant
Era (1997) av författaren David Healy.
3
I den grupp mediciner som vanligen går under beteckningen antidepressiva läkemedel finns ett antal
undergrupper. Bland de äldre typerna av antidepressiva läkemedel finner man exempelvis de Tricykliska
preparaten och MAO-hämmarna. Fokus i föreliggande studie är dock de nyare antidepressiva preparaten
där de vanligaste tillhör grupperna SSRI (selective serotonin reuptake inhibitor), SNRI (serotoninnorepinephrine reuptake inhibitor) samt NaSSA (noradrenergic and specific serotonergic antidepressant).
En beskrivning av de olika typerna och grupperna av antidepressiva läkemedel återfinns exempelvis i
SBU-rapporten Behandling av depressionssjukdomar – en systematisk litteraturöversikt (2004).
2
enklare att förskriva även för läkare utanför de psykiatriska klinikerna. Detta innebar att
framförallt allmänläkarna, som i sin kliniska vardag mötte många patienter med olika
former av mer lindriga psykiatriska besvär, fick ett nytt och lovande verktyg bland sina
behandlingsmetoder, något som i sin tur varit med och bidragit till att förskrivningen av
antidepressiva läkemedel mångdubblats under de senaste två decennierna (Svenaeus,
2008).4
Den dramatiska ökningen vad gäller förskrivning av antidepressiva läkemedel har
varit kontroversiell och en livlig debatt har under flera perioder de senaste 20 åren förts
både inom den akademiska världen och i massmedia (Carlberg, 2008). En övergripande
fråga i debatten kring de antidepressiva läkemedlen handlar om en kritik av den
biologiska och medicinska ideologi som vissa debattörer och forskare menar fått ett allt
större inflytande i det västerländska samhället de senaste årtiondena (Carlberg, 2008;
Elliott, 2004; Reeder, 2010; Roudinesco, 2001; Svenaeus, 2008). Vad man bland annat
varit kritisk mot gällande denna biologiska ideologi är att den bidragit till en tendens att
kategorisera mänskliga livsproblem i psykiatriska termer och att detta skett på
bekostnad av ett mer humanistiskt sätt att betrakta olika former av psykiskt lidande. I
debatten har man med detta som utgångspunkt fört fram hypotesen att den biologiska
ideologin bidragit till en ökad användning av antidepressiva läkemedel, men även det
omvända orsakssambandet att den ökade användningen av antidepressiva mediciner
varit med och förstärkt denna ideologis maktställning.
En annan infallsvinkel i debatten kring den biologiska ideologins inflytande rör den
kritik som riktats mot det som går under beteckningen ”Kosmetisk psykofarmakologi”5
(Carlberg, 2008; Elliott, 2004; Svenaeus, 2008). Med denna beteckning avses en
utvidgad användning av psykofarmakologiska preparat där dessa utnyttjas för att
påverka allmänmänskliga tillstånd, som exempelvis blyghet, och inte enbart för att bota
eller lindra sjukliga processer. Följden av en sådan kosmetisk användning av de
antidepressiva läkemedlen är bland annat, enligt kritikerna, att tillstånd som tidigare
ansetts falla inom det normala och icke-patologiska nu omtolkas i termer av
diagnostiska kategorier, vilket vad gäller den ovan nämnda blygheten innebär att denna
förvandlas till det psykiatriska tillståndet social fobi (Lane, 2008). Enligt vissa kritiker
bidrar de antidepressiva läkemedlen på så vis till en anpassningsideologisk tendens i
vårt samhälle där acceptansen för det som avviker från den sociala normen blir allt
mindre (Elliott, 2004).
Ett helt annat område av debatten rör det inflytande som läkemedelsindustrin har när
det gäller forskning och utbildning kring de antidepressiva medicinerna, ett inflytande
som har sin grund i de stora finansiella resurser som står till de ekonomiskt lyckade
läkemedelsföretagens förfogande (Carlberg, 2008; Healy, 2004). Vad kritikerna bland
annat pekar på angående läkemedelsindustrins inflytande på forskningen är det
vetenskapliga trovärdighetsproblem som uppstår som en följd av att denna industri
tillåts bekosta merparten av de studier som utvärderar effekten av de antidepressiva
preparaten och att forskningen därmed inte styrs av opartiska aktörer. I detta klimat ökar
risken för att studier som inte visar på positiva behandlingsresultat sållas bort och att
4
Fredrik Svenaeus nämner i sin bok Tabletter för känsliga själar. Den antidepressiva revolutionen (2008)
att försäljningen av antidepressiva läkemedel ökade med 700 % i Sverige mellan åren 1992-2007.
5
Uttrycket ”Kosmetisk psykofarmakologi” är starkt förknippat med Peter D. Kramers bok Lyssna till
Prozac. En psykiater utforskar hur antidepressiva läkemedel kan omdana personligheten (1996).
3
effekten av de antidepressiva läkemedlen därmed överskattas6. Att läkemedelsindustrin
dessutom bekostar en stor del av de utbildningsinsatser kring diagnostisering och
behandling av olika psykiska tillstånd som erbjuds de läkare som sedan har till uppgift
att förskriva de antidepressiva läkemedlen ställer, enligt samma kritiker, ytterligare
frågor kring det inflytande som denna industri tillåts att ha och vilken möjlighet till
opartiskhet och professionell integritet som en läkare i denna ekonomiska
beroendeställning ges.
Tidigare forskning – fenomenologiska och psykologiska perspektiv på
antidepressiv läkemedelsbehandling
Som utgångspunkt för att diskutera och reflektera kring de erfarenheter av
antidepressiv medicinering som framkommer i föreliggande studie så kan det vara av
värde att förhålla sig till tidigare forskning. Föresatsen i detta avsnitt är att presentera
några olika psykologiska och existentiella teman av relevans för att tolka och diskutera
fynden i denna studie.
I artikeln ”Nothing personal: An empirical phenomenological study of the experience
of being-on-an-SSRI” (2009) redovisar och diskuterar Teal fyra personers erfarenhet av
att medicinera med SSRI-preparat. Den övergripande slutsatsen i denna artikel är att
behandling med SSRI, på det fenomenologiska planet, har den grundläggande effekten
att dämpa eller minska en människas känslomässiga närvaro i hans eller hennes
upplevelsevärld och att detta på olika sätt visar sig inom den fysiska, emotionella,
sociala respektive existentiella sfären. Samtliga deltagare i studien påbörjar sin
medicinering utifrån upplevelsen att vara fastlåst och fångad i en övermäktig, fientlig
och/eller invaderande livssituation. Den initiala effekten av att påbörja medicinering
med SSRI är en befrielse från denna negativa och kravfyllda tillvaro som istället ersätts
av en känsla av avslappning, lugn och distans. De situationer som före den påbörjade
behandlingen med SSRI skulle ha varit övermäktiga tycks i och med den antidepressiva
medicineringen inte längre kunna beröra eller påverka personen på samma negativa sätt.
Medicineringen erbjuder på så vis ett visst avstånd till de svårigheter personen plågats
av och hittills inte kunnat värja sig ifrån och han eller hon får genom detta en ökad
förmåga att fungera i, och hantera, sin vardagliga tillvaro. Till en början upplever
samtliga deltagare i studien därför den känslomässigt dämpande och distanserande
effekten som något positivt, men denna ensidigt positiva erfarenhet ersätts med tiden av
en successivt ökande negativ upplevelse. Inom det fysiska området upplever deltagarna
i studien att den antidepressiva medicineringen medför en viss befrielse från, och en
ökad distans till, de symptom man plågats av, men att detta sker till priset av en
minskad kroppslig närvaro och möjlighet till fysisk njutning. De tydligaste uttrycken för
detta är upplevelsen av fysisk kraftlöshet och minskat sexuellt intresse7. Inom den
emotionella sfären visar sig effekten av medicineringen genom en försvagning och
6
Ett vetenskapligt arbete som talar för denna hypotes är metastudien ”Selective publication of
antidepressant trials and its influence on apparent efficacy” (Turner, Matthews, Linardatos, Tell &
Rosenthal, 2008) som beskriver just en sådan skevhet i urval av publicerade studier angående
antidepressiva läkemedel.
7
Att SSRI-preparaten på olika sätt kan påverka den sexuella funktionen negativt finns belagt i en mängd
studier. I artikeln ”Sexuell dysfunktion vanlig vid antidepressiv behandling” (1998) fastslår docent Owe
Bodlund att det finns vetenskapligt stöd för att sexuella biverkningar, främst i form av minskad lust och
hämmad ejakulations- eller orgasmförmåga, står att finna hos mellan 30-58% av de patienter som
använder SSRI-preparat.
4
försening av samtliga affektiva reaktioner hos deltagarna, vilket medför att den
känslomässiga ton som vanligtvis ackompanjerar och ger mening åt våra upplevelser i
varierande grad går förlorad. Medicineringen verkar alltså genom att minska den
affektiva reaktionen snarare än att lägga till någon känslomässig reaktion, vilket det
missvisande uttrycket ”lyckopiller” ger sken av. En konsekvens av detta är att inget –
varken personer eller ting – längre berör, engagerar eller får personlig mening på
samma sätt som före den antidepressiva medicineringen. Inom det sociala och
interpersonella fältet så medför detta ett ökat avstånd till och minskat engagemang i
andra människor vilket till en början innebär en viss befrielse från den upplevelse av att
vara invaderad av andras krav som präglat tillvaron innan personen påbörjat sin
antidepressiva medicinering. Effekten av medicineringen sträcker sig dock mycket
längre än till att erbjuda en möjlighet att etablera rimliga gränser gentemot andra. Vad
som istället framträder är en generell minskning av det grundläggande behovet av
sociala relationer och en upplevelse av att människor i personens närhet inte längre har
samma känslomässiga betydelse.
Teal (2009) drar utifrån sitt empiriska material slutsatsen att behandling med SSRIpreparat leder till en existentiell situation där tillvaron inte längre berör oss på det sätt
som den vanligtvis brukar göra och där individen som en konsekvens av detta inte
längre engagerar sig i sin omvärld. Genom detta går gradvis en människas upplevelse av
att styra sitt liv och att ha ansvar för sina val och handlingar förlorad, vilket enligt Teal
måste ses som ett högt existentiellt pris.
Ett resonemang som har vissa beröringspunkter med de slutsatser som Teal här drar
förs av Gherovici (2000) i en studie som utgår från en teoretisk reflektion kring några
kliniska erfarenheter som denne forskare själv har av psykoanalytisk behandling med
personer som stått under antidepressiv medicinering. Huvudtesen i denna studie är att
medicinering med Prozac8 för med sig stora negativa konsekvenser eftersom denna typ
av behandling inte innebär någon egentlig lösning på de bakomliggande problem som,
enligt ett psykoanalytiskt synsätt, finns dolda i en människas psykiska symptom. Enligt
psykoanalysen så betraktas psykiska symptom nämligen inte som sjukliga processer
som man bör avlägsna utan istället som betydelsebärande produkter som, genom det
lidande de ger upphov till, bär med sig budskap om de existentiella dilemman –
exempelvis i form av sorger, förluster och konfliktfyllda val – som ett meningsfullt
mänskligt liv med nödvändighet innehåller. Vad antidepressiv läkemedelsbehandling
enligt Gherovicis psykoanalytiska betraktelsesätt gör är att minska en människas
affektiva känslighet och upplevelse av lidande. Detta medför visserligen ofta ett bättre
fungerande i arbete eller sociala sammanhang – som tidigare kan ha varit konfliktfyllda
eller väckt känslor av otillräcklighet – men till priset av att individen inte längre berörs
av och bryr sig om de existentiella konflikter som ligger bakom de manifesta
problemen. På så vis försätts individen i ett känslomässigt avtrubbat och passivt tillstånd
där livet ytligt sett tycks fungera, men där meningsfullhet och kreativitet går förlorad,
tillsammans med en verklig förmåga att beröras av, sörja och finna hållbara vägar att stå
ut med livets alla förluster och problem.
De hittills förda resonemangen tycks samtliga fokusera på att antidepressiva
läkemedel främst verkar genom att dämpa den affektiva reaktionen och känsligheten
hos den som medicinerar. Utifrån detta kan man ställa sig frågan om det handlar om en
generell modifiering av känslolivet eller om den antidepressiva medicineringen främst
8
Prozac är ett antidepressivt läkemedel av typen SSRI.
5
påverkar vissa specifika affekter. Något entydigt svar på denna fråga är kanske inte
möjligt att få, men låt oss ändå se vad några som intresserat sig för detta område har att
säga.
Beck-Friis (2005) och Gottlieb (2002) för i två skilda texter fram den psykoanalytiskt
inspirerade hypotesen att den centrala verkan av SSRI-preparat är en dämpning av den
aggressiva affekten. Utgångspunkten för deras resonemang bygger på det
psykoanalytiska antagandet att aggressivitet och aggressiva driftsimpulser är starkt
bidragande vid uppkomsten av vissa former av psykiska problem – exempelvis
depressioner och tvångssyndrom – där antidepressiva läkemedel tycks ha en lindrande
effekt. Denna hypotes har främst sin grund i ett teoretiskt resonemang medan en mer
tydligt empiriskt grundad studie inom samma område presenteras i artikeln ”Selective
alternation of personality and social behavior by serotonergic intervention” (Knutson et
al., 1998). Fokus i denna kvantitativa studie är att undersöka om koncentrationsnivån
av paroxetin9 i blodet samvarierar med förekomsten av positiva respektive negativa
affekter samt aggressivitet och fientlighet10 hos personer utan psykiatrisk sjuklighet. I
studien slår man fast att det finns ett tydligt samband mellan förhöjda
koncentrationsnivåer av paroxetin i blodet och en minskning av aggressivitet och
fientlighet. Man finner dessutom belägg för ett samband mellan förhöjda nivåer av
paroxetin i blodet och en minskning av förekomsten av negativa affekter generellt och
att detta samband statistiskt är överordnat och kan förklara minskningen av de mer
specifika aggressiva och fientliga affekterna. Däremot finner man i studien inget
samband mellan förhöjda nivåer av paroxetin i blodet och en ökning av förekomsten av
positiva affekter hos deltagarna, vilket artikelförfattarna menar antyder att skilda
neurofysiologiska processer är involverade vid uppkomsten av positiva respektive
negativa affekter.
Svenaeus (2007, 2008) diskuterar bland annat den personlighetsförändrande effekt han
uppfattar att de antidepressiva läkemedlen har. Hans slutsats är att de antidepressiva
läkemedlen huvudsakligen verkar genom att ”slipa ner” den affektiva känsligheten hos
personer vars läggning gör dem särskilt sårbara för att låsas fast i negativa
känslomässiga reaktionsmönster. Han gör i detta sammanhang en teoretisk distinktion
mellan två skilda nivåer av personligheten, som han ger beteckningarna läggning
respektive karaktär. En människas läggning utgörs främst av de grundläggande
känslomässiga reaktionssätt hon har som utgångspunkt för sin varseblivning och
tolkning av tillvaron, medan karaktären är uppbyggd av de inlärda personlighetsdrag
hon har som utgångspunkt för de handlingar och val hon gör. För att exemplifiera och
därmed förtydliga denna distinktion så skulle ett uttryck för en människas läggning
kunna vara en tendens att bli irriterad eller att fastna i negativa känslor, medan ett
fenomen som hänsynslöshet har sin grund i karaktären. Våra karaktärsdrag är i viss
utsträckning flexibla och möjliga att påverka exempelvis i ett psykoterapeutiskt arbete,
medan vår läggning, som troligen står under stark inverkan av konstitutionella faktorer,
är svår att påverka med psykoterapeutiska medel. En påverkan av läggningen är dock
enligt Svenaeus (2008) möjlig med hjälp av antidepressiva läkemedel som verkar just
på en persons läggning genom att göra henne mindre känslig för de påfrestningar som
tidigare försatt henne i ett smärtsamt och handlingsförlamande stämningsläge.
Medicineringen hjälper genom denna ”läggningsmodifierande” effekt till att bryta
9
Paroxetin är den kemiska grundsubstansen i ett antidepressivt preparat av typen SSRI.
I studien användes de psykometriska instrumenten Positive and Negative Affect Scales samt BussDurkee Hostility Inventory för att mäta dessa olika affektiva parametrar.
10
6
handlingsförlamningen och genom detta kan en människa återvinna, eller kanske t o m
för första gången utveckla, förmågan att klara av basala företeelser som exempelvis att
komma upp ur sängen, få i sig mat, ta sig till arbetet eller att träffa några vänner.
Den funktionshöjande och normaliserande effekt som Svenaeus (2008) här menar att
de antidepressiva läkemedlen har är huvudtemat i en studie av Knudsen, Holme Hansen
och Eskildsen (2003). I denna studie intervjuas 12 unga kvinnor med olika former av
psykiska besvär kring sina upplevelser av hur antidepressiv läkemedelsbehandling
påverkar dem i deras vardagliga liv och göromål. Före påbörjad medicinering så
beskriver samtliga informanter i studien sig som helt uppslukade av sina psykiska
svårigheter och att detta medfört att de inte kunnat fungera i vardagliga aktiviteter – t ex
i arbete eller sociala sammanhang – på ett tillfredsställande sätt. Den huvudsakliga
effekten som informanterna i studien upplever att den antidepressiva
läkemedelsbehandlingen har, är att återskapa förmågan att fungera i det vardagliga livet
genom att öppna en väg till en tillvaro som inte helt domineras av psykiskt lidande.
Informanternas huvudsakliga upplevelse är alltså inte att den antidepressiva
medicineringen tar bort deras psykiska svårigheter, men att den återger dem förmågan
att fungera i vardagliga aktiviteter eftersom man inte längre behöver ägna all kraft åt det
psykiska måendet.
Som slutpunkt på detta avsnitt om tidigare forskning kan det vara av värde att helt kort
beröra studien ”Changes in self-concept while using SSRI antidepressants” (Knudsen,
Holme Hansen, Morgall Traulsen & Eskildsen, 2002) eftersom denna fokuserar på
några mer övergripande aspekter av den upplevda erfarenheten av antidepressiv
läkemedelsbehandling. Vad man bland annat tar upp i denna studie är vilken
konfliktfylld och värdeladdad företeelse det är att stå under antidepressiv
läkemedelsbehandling. Det framkommer att steget att påbörja sådan behandling ofta är
förknippat med en rädsla för att bli betecknad som psykiskt sjuk och en oro för att detta
i sin tur skall verka hindrande i det sociala samspelet med andra människor. Samma
rädsla ligger dessutom inte sällan bakom en vilja att avsluta en period av antidepressiv
medicinering, men detta val innehåller även det ett stort mått av ambivalens. Eftersom
många upplever en positiv effekt av den antidepressiva medicineringen så innebär
tanken på att avsluta behandlingen en oro för vilka konsekvenser detta ska föra med sig
och denna farhåga måste därför ställas mot de ovan nämnda negativt laddade
föreställningarna kring den antidepressiva läkemedelsbehandlingen.
Metod
Deltagare
I denna studie deltog tre män och tre kvinnor med egen erfarenhet av behandling med
antidepressiva läkemedel11. Samtliga deltagare i studien har svenskt ursprung. Fyra av
deltagarna har avslutat sin behandling med antidepressivt läkemedel medan två
fortfarande medicinerar. Deltagarna eftersöktes genom uppsatsförfattarens kontakt med
psykologer inom primärvård, allmänpsykiatri och företagshälsovård. Detta innebär att
11
Informanterna i denna studie har samtliga använt något eller några av de nyare antidepressiva
preparaten och hos dem finns representerade antidepressiva läkemedel av typerna SSRI (selective
serotonin reuptake inhibitor), SNRI (serotonin-norepinephrine reuptake inhibitor) och/eller NaSSA
(noradrenergic and specific serotonergic antidepressant).
7
deltagarna i studien haft psykoterapeutisk behandling under hela eller delar av den
period som de stått under antidepressiv medicinering. Tänkbara deltagare till studien
fick dels muntlig information om dess syfte och utformning och dels skriftlig
information genom ett informationsbrev (se bilaga 1).
Deltagarna fick, under samma period som de behandlades med antidepressivt
läkemedel, inte stå under behandling med antipsykotisk eller stämningsstabiliserande
medicinering. I studien har även personer som stadigvarande, under perioden som de
behandlades med antidepressivt läkemedel, använt ångestdämpande och/eller
sömngivande mediciner uteslutits. Däremot har flera av deltagarna under kortare
perioder, särskilt i samband med påbörjad antidepressiv läkemedelsbehandling, använt
ångestdämpande och/eller sömngivande mediciner.
I tabell 1 nedan presenteras bakgrundsuppgifter för deltagarna i studien. De namn som
används i tabellen och i den fortsatta texten är fingerade.
Tabell 1
Bakgrundsuppgifter för deltagarna i studien
Torbjörn
Lars
Magnus
Sofi
Emma
Katrin
Ålder
60 år
55 år
44 år
32 år
30 år
27 år
Sysselsättning
Lektor vid
högskola
Ingenjör
Handelsanställd
Speciallärare
Förskolelärare
Handelsanställd
Antidepressivt
läkemedel
Mirtazapin
Mirtazapin
Citalopram,
Sertralin
Sertralin,
Duloxetin
Citalopram, Sertralin,
Fluoxetin
Venlafaxin
Tid under
läkemedelsbehandling
c:a 5 år,
pågående
c:a 3 år,
pågående
c:a 2,5 år,
c:a 5,5 år,
avslutat 2008 avslutat
2010
c:a 2,5 år,
avslutat
2009
c:a 3,5 år,
avslutat
2009
Förskrivande
vårdinstans
Företagshälsovård
Vårdcentral
Vårdcentral
Psykiatri
Psykiatri
Vårdcentral
Diagnos
Utmattningsdepression
Depression
Utmattningsdepression
Depression
Depression, Depression
ätstörning
Tillvägagångssätt
I denna studie intervjuades 6 vuxna personer kring sina egenupplevda erfarenheter av
antidepressiv medicinering. Intervjuerna genomfördes under september och oktober
2010 på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, utom i ett fall där
intervjun istället genomfördes på den vårdinrättning där informanten gick i psykologisk
behandling. Varje informant intervjuades vid ett tillfälle och intervjuerna tog mellan 6080 minuter i anspråk.
Ljudupptagning gjordes av samtliga intervjuer och materialet transkriberades sedan
till skriven text. Vid transkriberingen har viss redigering av intervjumaterialets talspråk
gjorts för att uppnå en högre läsvänlighet, dock med det i åtanke att inte förvanska
8
innehållet i det som informanterna förmedlat. Vid intervjutillfället fick informanterna
även skriftligen besvara ett antal bakgrundsfrågor (se bilaga 2).
Intervjuerna följde i stora drag en på förhand bestämd struktur där ett antal olika
teman kring informantens upplevda erfarenhet av att stå under antidepressiv
medicinering undersöktes (se bilaga 3). Denna struktur är en egen konstruktion som
bygger på klinisk erfarenhet av området för denna studie samt influenser från den
existentialpsykologiska och den psykodynamiska kunskapstraditionen. Samma struktur
användes sedan även som grundmodell för att kategorisera och presentera de
huvudsakliga fynden i föreliggande studie, vilket innebär att studien har en induktiv
ansats. Metodiken för att analysera det som framkommit vid intervjuerna är dessutom
inspirerad av den medicinska fenomenologiska forskningstraditionen (Lauritzen,
Svenaeus & Jonsson, 2004). Denna tradition uppfattas som särskilt lämplig eftersom
fenomenologins forskningsideal – att systematiskt undersöka människans upplevda
erfarenheter och vårt sätt att tolka denna erfarenhet (Barker, Pistrang & Elliott, 2002) –
står i direkt förbindelse med denna studies övergripande syfte.
Definition av begrepp
I föreliggande studie intar begreppet den upplevda erfarenheten en helt central plats
och av detta skäl kan det vara viktigt att tydliggöra hur detta begrepp här definieras.
Med den upplevda erfarenheten av antidepressiv medicinering avses den subjektivt
upplevda och ur minnet framtagna totala erfarenhet som informanterna har av sin
behandling med antidepressiva läkemedel. Ett grundantagande är att denna upplevda
erfarenhet står i förbindelse med kroppsliga, psykiska och sociala effekter12 som
behandlingen har. Studien har inte som syfte att försöka skilja dessa områden åt, utan
fokuserar istället på att studera dem så som de framträder på den upplevelsemässiga
nivån. Till skillnad från vid en del somatiska sjukdomstillstånd så finns det idag
nämligen inga säkra objektiva mått på behandlingseffekter vid psykisk ohälsa, något
som i sin tur innebär att forskare och behandlare till stor del förlitar sig på den
subjektivt upplevda förbättring av den psykiska hälsan som personen i fråga själv
förmedlar. Att mer systematiskt studera just denna subjektivt upplevda nivå bör därför
ha ett befogat värde.
Resultat
I det följande kommer en sammanställning av informanternas upplevda erfarenheter
av och föreställningar kring att påbörja, stå under respektive avsluta behandling med
antidepressivt läkemedel att redovisas. Redovisningen följer i stora drag den struktur
som användes vid intervjuerna.
Den upplevda erfarenheten av att påbörja antidepressiv medicinering
Ett av syftena i föreliggande studie är att undersöka vad som kan leda fram till att en
person väljer att påbörja antidepressiv medicinering. För samtliga som intervjuats i
denna studie kan detta val ses som en process som sträckt sig över längre tid, i de flesta
12
Begreppet effekt används här i sin mer generella betydelse av allmän påverkan och ska inte kopplas till
den snävare betydelse som används inom medicinska effektstudier.
9
fall flera år. Alla informanter beskriver hur man på olika andra sätt försökt att lösa eller
hantera sina problem före det att läkemedelsbehandling uppfattats som en möjlig väg till
hjälp. Samtliga har dock nått fram till en punkt då man av olika skäl uppfattat
antidepressiv medicinering som ett nödvändigt, rimligt eller kanske sista alternativ.
Bakomliggande omständigheter och personliga bevekelsegrunder till att börja
med antidepressiv medicinering
Bakgrunden till att påbörja behandling med antidepressivt läkemedel kan naturligtvis
skilja sig mycket åt mellan olika individer. Låt oss därför inleda redovisningen av
fynden i denna studie med att lite mer detaljerat granska vilka omständigheter och
problem som informanterna själva ser som orsaken till att man påbörjat den
antidepressiva medicineringen.
Så här uttrycker sig Torbjörn, en 60-årig man som arbetar som högskolelektor, om
skälet till att han började medicinera.
Torbjörn: Det var problem på jobbet. Jag hade ansvar för en massa
människor och verksamheter och finansiering och hade ingen uppbackning
från chefer eller ledning. Det handlade om att verksamheter skulle flytta och
ingen brydde sig. Det handlade om mycket stora pengar och ingen hade
någon koll på vart de tog vägen och så skulle jag ha ansvar för det där. Det
förekom en hel massa oegentligheter i verksamheten, med olika intressenter.
Sen hade jag ju jobbat väldigt mycket under lång tid och jag kände en stor
press att bli färdig i tid med mitt arbete.
Intervjuaren: Och hur reagerade du i denna situation?
Torbjörn: Ja, jag kom ju inte upp på morgonen, det var ju allmänt nattsvart
allting.
Lars, en 55-årig ingenjör, beskriver på detta sätt den smärtsamma bakgrunden till att
han påbörjade antidepressiv medicinering.
Lars: Det var att min son, min mellanpojke, blev sjuk i cancer. Själva
insjuknandet kom ju väldigt oväntat, han var ju handbollsspelare på elitnivå
och kärnfrisk och förvandlades bara på ett par dagar från en vältränad
elitidrottare till ett vårdpaket på sjukhus.
Intervjuaren: Och hur reagerade du i denna situation?
Lars: Ja, det går inte riktigt att beskriva, det var en fullständig chock bara.
Han hade fått för hög vilopuls och då skulle man in och skära av några
nervtrådar till hjärtat, och bara det att de ska in och göra något med hjärtat
på ens barn gör ju att man blir orolig och så slutar det med att han blir
liggande på sjukhus med cellgiftsbehandling.
Intervjuaren: Hur mår din son nu?
Lars: Ja han är frisk nu, alla prover är bra, men hans handbollskarriär blev
ju avslutad. Det var som att jag levde i något jävla vakuum de första
veckorna, och sedan i något annat konstigt tillstånd i flera månader och jag
tycker att det tog flera år innan jag kom tillbaka.
Magnus som är 44 år och affärsbiträde berättar bland annat följande om bakgrunden
till att han började med antidepressiva mediciner.
10
Magnus: Första gången, nu vet jag inte hur längesen det var, men säkert 10
år sedan, det skedde flera dödsfall i min familj då. Sen var det, jag vet inte,
jag jobbade mycket och försökte bara förtränga allting och så fick jag
problem med att sova och massa grejer, så det slutade med att jag gick till
vårdcentralen. Jag hade ångest och var rastlös och det var helt omöjligt att
sova. Det höll på ganska länge så tillslut orkade jag inte längre.
Intervjuaren: Hur funkade saker i livet då?
Magnus: Jag jobbade ju då och hade en relation, så det var ju ingenting med
det. Men det var väl allt runtomkring tror jag. Sedan är jag väl sådan som
person, jag har så svårt att stanna upp när det händer saker, utan jag kör
väl på i 300 km/t och sedan klappar jag ihop.
Intervjuaren: Vad hände då, när du klappade ihop?
Magnus: Jag lade mig ner och grät bara och orkade inte gå ur sängen då,
och det var ju så det var. Och så att jag inte kunde sova, jag höll på att bli
knäpp i huvudet. Det gick bara inte, jag låg och hade sådan panik; ”jag
måste sova, jag måste sova”, men det gick ju inte och så låg jag vaken hela
natten. Och så höll det på i säkert 4 dagar utan att jag hade sovit och då
gick jag till vårdcentralen, men då jobbade jag ju ändå. Jag kommer inte
ihåg om jag blev sjukskriven då, men då började jag med tabletter.
Intervjuaren: Då gick du till vårdcentralen. Nu i efterhand, vad tänkte du
då? Vad ville du ha för hjälp?
Magnus: Jag ville ha någonting så jag kunde sova, sa jag, jag måste sova sa
jag. Jag hade så högt blodtryck när jag kom in också och det hade nog med
sömnen att göra, jag var överstressad och så fick jag mediciner.
För Sofi, en 32-årig speciallärare, var upprinnelsen till att börja medicinera denna.
Sofi: Jag hade mått dåligt under flera år. Jag hade ju försökt att träna
mycket och äta rätt och göra allt det där som man ska, få mycket solljus och
så. Men det hjälpte ju inte. Jag ville gärna börja medicinera, men vågade
inte söka. Jag var så rädd för att få ett nej, att de skulle säga att det är så
här du ska må. Men jag sökte tillslut med hopp om att de skulle se, för jag sa
inte att jag var deprimerad fastän jag visste det. Men jag sökte för att jag
var yr, grät och kräktes upp mat hela tiden. Jag hade gått ner nästa 10 kg i
vikt på kort tid. Så jag hoppades att de skulle säga att jag var deprimerad
och att jag behövde medicin, det var det jag ville. Men det sa de inte utan
istället tog de ett blodprov och sedan skickade de hem mig.
Intervjuaren: Var sökte du hjälp någonstans?
Sofi: Då sökte jag på min vårdcentral och då fick jag ju ett kvitto på att ”du
ska må så här, det är såhär det ska vara” och att jag inte kommer att få
någon medicin för detta. Men sedan gick det några veckor och jag bröt ihop
i skolan och då körde min bror upp mig till psykakuten och de gav mig
mediciner med en gång. De trodde nog inte att jag ville ha det för de var
mycket pedagogiska när de förklarade varför de tyckte att jag borde börja
med antidepressiva och bli sjukskriven, men jag tänkte ju bara JA
ÄNTLIGEN!
Intervjuaren: Jag blir lite nyfiken på detta att du gärna ville ha antidepressiv
medicinering. Kan du berätta hur den tanken växte fram?
Sofi: Ja, jag höll inte ihop längre, jag hade prövat allt och tänkte att det här
är den sista chansen att hitta något som kan hjälpa mig.
11
För Emma som är 30 år och förskolelärare var vägen fram till att börja med
antidepressiva läkemedel mycket lång.
Emma: Jag har ju nästan hela mitt liv haft problem med vikten, då jag har
gått upp och gått ned och gått upp och gått ned, så det har jag ju brottats
med väldigt mycket. Jag har både späkt mig själv och spytt och bara hetsätit
utan att spy och alla de varianterna. Anorektisk har jag väl egentligen inte
varit men jag har tränat väldigt mycket och ätit för lite. Jag vet den våren
innan jag började äta mediciner så hade jag dagar när jag bara plötsligt
började gråta. Det fanns egentligen ingen anledning till att jag grät utan det
bara kom över mig, det kunde vara på väg hem från jobbet eller när jag
varit på stan och handlat så kom någonting över mig. Och jag avstod från
saker som jag vanligtvis brukade göra, jag är en väldigt social människa
men om jag var bortbjuden på kalas då så orkade jag inte gå och det var till
och med så illa att jag struntade i min familj. Min storasyster fyllde år och
jag orkade bara inte träffa någon och jag tyckte att ingen brydde sig om mig.
Så det var väl det jag kände innan jag började medicinera.
Katrin som är 27 år och handelsanställd beskriver upprinnelsen till att hon började
med antidepressiva mediciner på följande sätt.
Katrin: Jag sökte för en depression som hade eskalerat ganska kraftigt
under ett par veckor. Jag hade mått dåligt ganska länge men inte brytt mig
om att behandla det på något sätt, utan mer levt i tanken att det skulle gå
över av sig självt.
Intervjuaren: Depression, hade du alltså känt dig trött och nedstämd eller
så? Vad var det som ledde fram till det?
Katrin: Det var en massa saker, bland annat skilde sig mina föräldrar i den
vevan och det var inte direkt en bra skilsmässa – det är ju sällan det – men
det var ingen bra period för mig. Sen började min egen relation, som jag
hade då, krångla i samma veva och kulmen nåddes då jag och min
dåvarande partner reste på en – enligt mig, jag mådde ju inte bra då – helt
misslyckad semester, där allt möjligt gick fel. Allt sådant som man hade
skrattat åt om man mått bra blev mycket jobbigt och det kändes som att det
blev allt för mycket gropar i vägen. Det var i slutet av en sommar som
depressionen blev som värst och jag minns att jag jobbade väldigt mycket
den sommaren och det gjorde att jag hade svårt att stanna upp och ta det
lugnt. Jag gjorde saker hela tiden och sov väldigt lite och att inte sova är
något som kan få mig att må dåligt väldigt snabbt.
Den egna beskrivningen av bakgrunden till att påbörja behandling med antidepressivt
läkemedel är som vi ser mer komplex och individuell än de opersonliga kriterier som
man finner i psykiatriska diagnosmanualer. Låt oss därför istället undersöka om det på
det fenomenologiska planet går att finna några gemensamma nämnare i det som
framkommit.
Ett tema som återkommer hos tre av informanterna är upplevelsen av att befinna sig i
en övermäktig livssituation. Dessa informanter beskriver under intervjun en
livssituation där arbete, familjeliv eller en kombination av dessa tillslut inte går att
hantera. Ett par av informanterna kopplar denna övermäktiga livssituation till
förändringar på det samhälleliga planet med ökade krav på prestation inom arbetslivet,
familjelivet och den övriga sociala sfären. Värt att notera är att båda dessa informanter
12
ger uttryck för uppfattningen att medicinering är ett för individen rimligt alternativ för
att klara dessa samhälleliga påfrestningar och att man inte tycks tro på möjligheten att
direkt påverka denna samhälleliga nivå.
En annan faktor av intresse är att det hos två av informanterna går att finna en mer
reell aktuell yttre händelse som det huvudsakliga bakomliggande skälet till att påbörja
antidepressiv medicinering medan man hos de fyra övriga informanterna inte finner en
lika tydlig aktuell yttre händelse kopplad till påbörjandet av den antidepressiva
läkemedelsbehandlingen. Hos dessa fyra sistnämnda tycks det istället röra sig om
svårigheter som utvecklats över längre tid.
Ett tema som återkommer hos flera av informanterna är att dödsfall, skilsmässa eller
annan form av förlust eller separation sammankopplas med påbörjandet av den
antidepressiva läkemedelsbehandlingen. Dessa förlust- eller separationssituationer
finner man både i dessa informanters aktuella liv och i något fall även i tidigare
livserfarenheter.
Det som tydligast framträder i informanternas beskrivning av skälen till att påbörja
antidepressiv medicinering är förlusten av vissa grundläggande livsfunktioner. Torbjörn
kunde inte ta sig ur sängen på grund av en nattsvart sinnesstämning och en förlamande
utmattning, medan Lars, Magnus och Katrin inte kunde sova av all stress, ångest och
oro. Sofi förmådde inte att behålla maten som hon i stället kräktes upp och klarade inte
heller sitt arbete eller att ta hand om sin dotter. Emma kunde inte längre umgås med
andra människor som hon vanligtvis uppskattade utan drog sig i stället undan i
förtvivlan.
Föreställningar om förhållandet mellan bakomliggande svårigheter och
antidepressiv medicinering som behandlingsform
En fråga som är värd att ställa är hur informanterna uppfattar den bakomliggande
orsaken till de egna problemen. Låt oss titta lite närmare på detta.
Katrin: Min personliga uppfattning är att det måste finnas en viss ärftlighet i
det eftersom min pappa varit deprimerad till och från och även min syster.
Så jag tror att det dels handlar om den miljö jag växt upp i med människor
som varit deprimerade och dels kan det finnas ett visst arvsanlag. Sen har
min pappa inte heller velat tala om det när han mått dåligt, så jag har inte
levt i att man talar om att man mår dåligt och att man berättar hur man mår
för andra, utan det har mer varit att – ”jag vill inte tala om det här” – och
så sopar man det under mattan, äter lite mediciner och så går det över. Min
pappa medicinerar ju mot sina depressioner.
Intervjuaren: Har du vetat om att din pappa använder antidepressiv
medicinering?
Katrin: Ja, tillslut förstod jag att det handlade om det, men det var ganska
många år som jag inte visste att det handlade om depressioner. Jag minns
bara att det var vissa perioder då han inte ville delta i aktiviteter och mest
var sängliggande och så där.
Intervjuaren: Men du visste alltså om att din pappa medicinerade innan du
själv började?
Katrin: Ja det visste jag, men det var inte något vi pratade om i familjen så
därför blev det så att jag varken tog tag i problemet eller sa till någon att
jag inte mår särskilt bra just nu, utan istället försökte jag bara vara som
vanligt, som det hade varit tidigare.
13
Så här resonerar Sofi när hon ombeds att fördjupa hur hon ser på bakgrunden till sina
svårigheter.
Intervjuaren: Hur såg du på detta att du under många år hade mått dåligt?
Varför tror du att det hade utvecklats hos dig?
Sofi: Jag hade föreställningen att det var för att min pappa stack när jag var
ett par veckor gammal och det hade jag haft med mig hela livet, så det visste
jag att jag mådde dåligt av och sen det som fick det att krisa ihop totalt var
när jag kände att det förhållandet jag var i då inte funkade längre. Vi hade
varit tillsammans ganska länge, i 11 år, och hade en dotter som var 3,5 år
då och jag kände bara NEJ, nu gör jag samma mot henne som min pappa
gjorde, nu splittrar jag familjen och det kunde jag inte hantera.
De resonemang som Katrin och Sofi här för är belysande exempel på den typ av
sammansatt och mångbottnad syn på de bakomliggande svårigheterna som flertalet av
informanterna i studien för fram. I beskrivningarna som bland andra Katrin och Sofi
förmedlar så lyser förenklade förklaringsmodeller med sin frånvaro och istället
samverkar aktuella händelser med tidiga livserfarenheter och det ges utrymme för både
biologiska och psykologiska förklaringsmodeller.
En fråga som man med detta som utgångspunkt ställer sig är hur informanterna själva
ser på förhållandet mellan bakomliggande svårigheter och antidepressiv medicinering
som behandlingsform. I intervjumaterialet framkommer två skilda sätt att se på denna
koppling. Sofi berättar följande.
Intervjuaren: Med utgångspunkt i det du nu säger, hur tänkte du kring hur
antidepressiv medicinering skulle kunna hjälpa dig?
Sofi: Jag ville bara ha en snabb lösning så att jag skulle kunna fortsätta, för
de sjukskrev ju mig och det ville jag inte, jag hade inte tid att vara
sjukskriven. Jag ville bara ha något som fick mig att funka igen så att jag
inte gråter i skolan eller när jag har min dotter.
Intervjuaren: Skälet till att jag frågar är att jag är nyfiken på hur du kopplar
ihop dina svårigheter, hur du förstår svårigheterna, med antidepressiv
medicinering som behandling, hur du ser på den kopplingen.
Sofi: Jag trodde aldrig att medicineringen skulle lösa mina problem, dem
hade jag ju haft med mig så länge. Jag ville bara ha medicinen för att kunna
funka, men den skulle ju inte ta bort allt som var jobbigt.
Katrin uttrycker sig på ett liknande sätt.
Intervjuaren: Jag är alltså ute efter hur eller på vilket sätt du uppfattar att
medicinen hjälpte dig, om den gjorde det.
Katrin: Ja, den tar ju inte bort något, den gjorde ju inte allting bra. Det är ju
inget lyckopiller som så många uttrycker det. Vad det gör är ju däremot att
en återgång till det vanliga blir mycket lättare.
Detta synsätt, att medicineringen uppfattas som en form av stöd som får en person att
”funka” och ”återgå till det vanliga” återkommer hos majoriteten av informanterna,
även om inte alla uttrycker denna uppfattning lika tydligt som Sofi och Katrin. Detta
synsätt kan betraktas som ett pragmatiskt förhållningssätt där personen inte tar ställning
14
till någon entydig bakomliggande orsak till sina problem. Informanterna som
förespråkar denna syn tänker sig visserligen att medicineringen påverkar dem på en
biologisk nivå, men tar därmed inte detta som intäkt för att deras problem har en rent
biologisk grund.
Den person som ger uttryck för en uppfattning om förhållandet mellan de egna
problemen och antidepressiv medicinering som behandlingsform som skiljer sig från
denna är Lars som beskriver sin syn på denna koppling på följande sätt.
Lars: Då tänker jag väl ungefär såhär att jag var väl i en situation där vissa
kemikalier felades i kroppen och de ersätter man med tabletterna. Och så
vitt jag förstår så är alla människor olika och kroppens fabrik som tar fram
det kroppen behöver så att själen ska må bra, så fungerar den olika så att
vissa har överskott på något eller vissa har underkott på något annat, och
det är väl så då att jag har ett underskott på det som tabletterna ersätter.
Det är väl ren kemi och matematik, man behöver 100 och så har man 90 och
då ersätter man de där 10.
Intervjuaren: Är detta något du haft med dig även tidigare i livet tror du
eller var det något som utlöstes då din son blev sjuk, tror du?
Lars: Nej, jag har någon brist på någon kemikalie och att jag nog alltid haft
det. Jag tror bara att det visade sig mer tydligt när pojken blev sjuk, men jag
har märkt av det även tidigare i livet, men nu påverkade det mig så mycket
att jag inte kunde hantera situationen.
Lars ger alltså uttryck för en medicinskt eller biologiskt färgad förklaringsmodell.
Gränsen mellan normalt och patologiskt är visserligen inte absolut, utan beroende av
vilken livssituation personen befinner sig i, men det grundläggande problemet rör ändå
en bristfällig biologisk funktion.
En närbesläktad fråga som informanterna fått ta ställning till är i vilka situationer de
uppfattar att antidepressiv medicinering är ett lämpligt behandlingsalternativ och om de
anser att det finns tillfällen då man bör undvika denna typ av medicinsk behandling.
Som svar på denna fråga återkommer genomgående i intervjuerna erfarenheten att
medicineringen främst är till stöd för att återfå grundläggande livsfunktioner. När ångest
eller depressiva affekter förlamat personen och gjort det omöjligt att exempelvis sova,
utföra vardagliga sysslor eller träffa andra människor, så har medicineringen varit en
hjälp för att återerövra dessa basala livsområden. Samtliga informanter betonar dock att
den antidepressiva medicineringen inte löser vad man skulle kunna definiera som
”livsomständigheter”. Problem i livet, t ex i personens familje- eller arbetsliv, måste
man ta tag i på andra sätt än med hjälp av medicinering. Gör man inte detta finns det,
anser flera av informanterna, en överhängande risk att de omständigheter som gav
upphov till den paralyserande ångesten eller depressiviteten återkommer. Av detta skäl
lyfter tre av informanterna fram att antidepressiv medicinering alltid bör ske i
kombination med samtalsbehandling, där livsproblem av olika slag kan diskuteras och
bearbetas.
En annan aspekt av detta resonemang rör vikten av att som individ lära sig att tackla
svårigheter och motgångar i livet. Hälften av informanterna reflekterar kring detta tema
som Lars på följande träffsäkra sätt fångar in.
Intervjuaren: Och vad tänker du att konsekvensen blir om man för snabbt tar
till mediciner?
15
Lars: Jag tror ju att man lär sig av motgångarna också, man lär sig att
hantera situationer som går en emot och jag tror inte att det är rätt att med
en gång ta till piller av olika slag. Jag tror att man måste lära sig att tackla
situationer, det är en del av ens utveckling från att man är barn via tonår till
att man blir vuxen. Så även om man är nervös för att stå inför en publik och
hålla ett föredrag t e x så måste man göra det utan att ta en tablett. Jag tror
att man kan träna sig på att tackla svåra situationer.
Detta resonemang belyser vikten av att tänka igenom vilken funktion den
antidepressiva medicineringen får i varje given situation. I möjligaste mån bör man,
enligt Lars, låta människor hantera svåra livshändelser utan hjälp av läkemedel, annars
finns risken att medicineringen blir ett hinder i den utvecklingsprocess det innebär att
med egen kraft ta sig igenom motgångar och svårigheter. I vissa fall, vilket Lars själv är
ett exempel på, blir svårigheterna dock övermäktiga och medicineringen har i dessa fall
en utvecklingsbefrämjande effekt.
Sociala och kulturella värderingar kring antidepressiv medicinering
Ett annat område som har en central plats i informanternas berättelser handlar om
sociala och kulturella värderingar kring antidepressiv medicinering. Att använda sig av
antidepressiva läkemedel ses av samtliga informanter som ett tecken på svaghet,
misslyckande, psykisk sjukdom eller annan avvikelse och den antidepressiva
medicineringen är därför förknippad med skam och är något man i olika grad döljer för
omgivningen. En av informanterna tar i detta sammanhang upp att de svårigheter som
antidepressiva mediciner används för handlar om hur man är och fungerar som person,
vilket gör att man inte kan distansera sig från symptomen som exempelvis vid en
infektionssjukdom. En annan värdering som ett par av informanterna säger sig ha
påverkats av är uppfattningen att antidepressiv medicinering är ett slags flykt ifrån de
problem som man med egna medel borde kunna ta sig igenom. Utifrån denna typ av
resonemang finner man hos fem av informanterna en uttalad inre konflikt mellan en
upplevelse av att behöva medicinera för att klara av grundläggande områden i livet
samtidigt som man ser det som ett misslyckande och ett tecken på svaghet att detta ska
vara nödvändigt för att hantera sådant som för de flesta tycks vara självklart. Man finner
hos dessa informanter en tydlig ambivalens till medicineringen som på olika sätt tycks
påverka personernas självbild och självtillit.
Torbjörn: Ja, det var ju delvis ett misslyckande. Här hade man ju haft igång
stora verksamheter och skött det och delvis varit uppskattad för det och
samtidigt skulle man nu krypa till korset och ta medicin. Det känns ju
motstridigt på något sätt. Hur ska man få ihop den ekvationen? Det får man
inte. Men jag var så illa tvungen att göra något, jag såg ju liksom ”galgens
skugga” på golvet.
Hos fyra av informanterna finner man uttalat att deras egna värderingar av
antidepressiv medicinering påverkats i positiv riktning av den egna erfarenheten av
denna behandling. Som i följande beskrivning, hämtad från Magnus, så handlar det ofta
om att bilden av antidepressiv medicinering får en mer nyanserad ton i och med att man
själv prövat att medicinera.
16
Magnus: Ja, det är väl att man börjat tänka att mediciner kanske är en
ganska positiv grej, att det hjälper ganska många människor. Att det hjälper
en att samla tankarna. Samtidigt är det ju inte så att jag känt några
dramatiska skillnader när jag ätit antidepressiva, utan man har förändrats
successivt, sakta, sakta. Och jag tror också att det spelar in att jag gått i
samtal och börjat tänka annorlunda.
Att berätta för andra om sin antidepressiva medicinering
Med tanke på den påverkan som samtliga informanter uppfattar att kulturella
värderingar har så kan man ställa sig frågan hur en person förhåller till människor i sin
närhet när det gäller att berätta om sin antidepressiva läkemedelsbehandling? Här finner
vi att fem av informanterna helt avstår eller är mycket återhållsamma med att berätta om
sin antidepressiva medicinering för personer i sin omgivning. Samtliga har dock berättat
för någon, vanligen en partner, om sin medicinering, men väljer i övrigt att dölja det för
de flesta andra personer. Det vanligaste skälet till detta är en känsla av att negativa
kulturella värderingar kring psykofarmaka medför att andra skulle uppfatta personen
som svag eller avvikande och att det skulle påverka ens sociala umgänge på ett menligt
sätt.
Lars: Fortfarande tycker jag att det finns en negativ stämpel över sådana
mediciner, eller över personer som använder dem. Det är ju mer accepterat
av omgivningen att man äter huvudvärkstabletter, men om man äter
antidepressiva så låter det ju lite mer skumt. Det är inget som folk pratar om
öppet eller så. Och det påverkar ju, det är ju inget man berättar vid
fikabordet på jobbet, att man äter de här tabletterna, det gör jag inte.
Intervjuaren: Hur har du förhållit dig till detta med att berätta för andra om
att du använder antidepressiva?
Lars: Det är bara min fru som vet, eller som jag berättat det för. Jag tycker
det känns som att man är rädd för att få någon stämpel på sig för att man
äter de här tabletterna. Även om jag vet att det är väldigt vanligt idag så
känns det fortfarande inte riktigt socialt accepterat.
Ett annat skäl till att man undviker att berätta om sin medicinering för andra är en mer
generell svårighet att tala om psykiska problem eftersom dessa har en mycket subjektiv
karaktär som t o m gör det svårt för personen själv att förstå dem.
Ett tredje skäl som medför en försiktighet när det gäller att upplysa omgivningen om
att man använder antidepressiv medicinering handlar om upplevelsen av att detta kan
medföra en tendens hos andra att tolka allt en person gör och förmedlar som ett uttryck
för den psykiatriska diagnos man erhållit, något som innebär en begränsande
stigmatisering av ens personlighet.
Sofi: Jag har nog varit väldigt öppen med att jag medicinerade och jag
skulle nog inte vara det igen. De närmsta, min familj och så, vet ju såklart,
men förut om någon frågade mig eller om det kom upp i en diskussion så har
jag inte skämts för att berätta att jag äter det. Men jag ser lite nu att man
tillskriver liksom allt till diagnosen, liksom: ”jaha nu är hon arg, det är klart
hon är ju deprimerad”, så jag tror inte att jag skulle berätta om det igen på
samma sätt. För helt plötsligt var allt som jag sa eller gjorde grundat i att
jag var deprimerad.
17
Trots dessa gemensamma erfarenheter av en svårighet att berätta om sin
antidepressiva medicinering för personer i ens omgivning så uttrycker två av
informanterna att den egna positiva erfarenheten av medicineringen lett fram till att man
valt att gå emot dessa kulturella värderingar och mer öppet försökt tala om sin egen
positiva upplevelse. I detta val finns en önskan att påverka de negativa värderingar man
själv upplevt som hindrande och begränsande.
Den upplevda erfarenheten av att stå under antidepressiv medicinering
En mycket central fråga i föreliggande studie är hur informanterna upplever att den
antidepressiva medicineringen påverkat olika områden i deras liv. Vilka positiva
respektive negativa erfarenheter finner man hos informanterna av hur den
antidepressiva medicineringen påverkat dem inom det kroppsliga, psykiska respektive
det mellanmänskliga fältet? Låt oss undersöka detta närmare.
Det upplevda kroppsliga fältet
En kroppsligt förankrad erfarenhet som diskuterats flitigt i den mediala debatten kring
antidepressiv medicinering handlar om dess inverkan på sexuallivet. Hos informanterna
i denna studie är detta inte ett område som betonas i särskilt hög grad och den upplevda
erfarenheten av hur medicineringen påverkat den sexuella lusten skiljer sig mycket åt
dem emellan. Tre av informanterna, en man och två kvinnor, beskriver en viss minskad
sexuell lust kopplad till medicineringen, medan en annan informant istället beskiver en
ökad sexuell lust särskilt den första tiden av sin antidepressiva medicinering. Två av
informanterna, en man och en kvinna, har inte erfarit någon egentlig förändrad
upplevelse inom det sexuella området kopplad till den antidepressiva medicineringen.
Ett annat kroppsligt fenomen som brukar tas upp i diskussioner om biverkningar vid
antidepressiv medicinering handlar om dess påverkan på aptit och vikt. Även här finner
vi att de upplevda erfarenheterna är mycket skiftande, även om den kända biverkan i
form av ökad aptit och viktuppgång återfinns hos hälften av informanterna. Hos en av
informanterna finner vi dock den motsatta erfarenheten, nämligen en viktnedgång under
samma period som den antidepressiva medicineringen pågick. Värt att notera är att
denna erfarenhet rör samma informant som även beskrivit en ökad sexuell lust kopplad
till den antidepressiva medicineringen. En av informanterna beskriver en upplevd
förändring gällande vikten vid byte av antidepressivt preparat. Vid det första preparatet
upplevde personen en viktuppgång medan det andra preparatet var förknippat med en
nedgång i vikt.
Om de kroppsligt förankrade erfarenheter som här framkommer är representativa i en
större population går, med utgångspunkt i denna studies upplägg, naturligtvis inte att
säga något om. Vad man däremot kan observera är att den upplevda erfarenheten vad
gäller den påverkan som den antidepressiva medicineringen haft på aptit/vikt och
sexualitet skiljer sig mycket åt mellan informanterna i denna studie och att det därför är
svårt att beskriva några generella erfarenheter inom dessa områden.
Inom det kroppsliga fältet finner man istället en sådan generell upplevd erfarenhet
inom ett annat område. En gemensam erfarenhet hos samtliga informanter rör
upplevelsen av att den antidepressiva medicineringen medför en minskad kroppslig
18
anspänning/oro som i sin tur för med sig olika positiva konsekvenser. Katrin beskriver
detta på följande sätt.
Katrin: Det var delvis en kroppslig upplevelse, jag kunde slappna av mer så
att jag kunde sova bättre, vilket gör en stor skillnad. Anspänningen släppte.
Sen såg jag inte allt negativt längre på samma sätt, utan kunde bitvis känna
att det var på väg att bli som vanligt igen.
Samtliga informanter tar, som Katrin gör i citatet, upp att den minskade oron inneburit
att de kunnat återfå en fungerande sömn. Sömnbesvär är som jag nämnt tidigare en
central del i flera informanters problembild och något som ger upphov till ett stort
lidande och en oförmåga att klara även det mest grundläggande i livet. Den minskande
kroppsliga anspänningen påverkar dock inte enbart sömnen positivt utan framställs hos
samtliga informanter snarast som en primär eller grundläggande påverkan som den
antidepressiva medicineringen har, som i sin tur har ett inflytande på en mängd olika
områden och funktioner.
Det upplevda psykiska fältet
Låt oss nu undersöka hur deltagarna i denna studie upplever att den antidepressiva
medicineringen påverkat dem på det psykologiska planet. Ett område som samtliga
informanter på olika sätt tar upp rör den inverkan som man upplever att medicineringen
haft på deras affektiva och känslomässiga reaktionssätt. Eftersom det förekommer
mycket subtila och betydelsefulla skillnader i de olika informanternas upplevelse,
tolkning och värdering av den påverkan som medicineringen haft på deras känsloliv så
är det nu åter på sin plats att låta samtliga informanter komma till tals.
Emma beskriver den inverkan som den antidepressiva medicineringen haft på hennes
känsloliv på följande sätt.
Emma: Jag har ju alltid haft mina känslor på utsidan, lätt till tårar men
också mycket glädje. Så har det ju alltid varit, men om det förändrades är så
svårt att veta. Det var nog ungefär på samma sätt när jag åt mediciner, men
innan jag började så blev jag ju ledsen för INGENTING, och så var det ju
inte när jag hade börjat med antidepressiva, utan då blev det mer ”verkliga”
känslor, att jag kunde känna att det här är jag ledsen för nu eller det här är
jag glad för nu. Innan var det mer diffust varför jag grät.
Lars upplever även han att medicineringen påverkat hans känsloliv.
Lars: Ja, jag tror att alla känslor blir lite mattare på något sätt. Förr blev
man väldigt glad när blåvitt vann en fotbollsmatch och glad blir man
fortfarande men inte på samma sätt. Eller tidigare kunde man ju ramla in i
politiska diskussioner med folk som slutade med att man stod och skrek på
varandra och, jag vet inte helt om det har med medicinerna att göra eller
med åldern, men man har blivit lite lugnare och mer slipad. Det känns lite
grann som att man lägger ett litet duntäcke på känslorna, det blir inte de där
höga topparna eller de där djupa dalarna, utan något dämpar ner det lite.
Intervjuaren: Gäller det alla känslor på samma sätt eller några känslor mer
specifikt?
19
Lars: Nej, det gäller nog alla känslor, men jag upplever känslorna, bara lite
mattare på något sätt.
Intervjuare: Hur upplever du detta att känslorna blivit lite mattare?
Lars: Jag tror att i många fall är det positivt, för att istället för att komma
med något hastigt påfunnet inlägg i någon diskussion på jobbet t ex så
tänker man efter och formulerar sig lite smartare och får igenom det man
vill på ett lite elegantare sätt än att höja rösten och gapa och skrika som det
kunde vara förut ibland.
Sofi förmedlar följande beskrivning av den inverkan hon upplever att den
antidepressiva medicineringen haft på hennes sätt att reagera känslomässigt.
Sofi: Det var en väldigt tydlig effekt i början. Allting bara stängdes av och
jag tyckte det var jätteskönt, för jag hade haft så mycket känslor under så
lång tid. När jag började äta Zoloft var jag hemma hos en kompis och min
dotter var med och jag sa till min kompis att ”jag tror på fullaste allvar att
en bil skulle ha kunnat köra över min dotter nu och jag hade inte ens börjat
gråta, utan bara tänkt, jaha.” Jag var helt avstängd. Min kompis hade ätit
antidepressiva några år innan och tyckte att ”visst är det hemskt?”, men jag
tyckte att det var jätteskönt. Jag tyckte det var så skönt att bli avtrubbad. Sen
efter ett par månader så släppte det där lite, så var man hyfsat som vanligt
igen.
Intervjuaren: Kan du försöka beskriva ännu mer om den där känslan av att
”bli avstängd”? Kan du beskriva kvaliteten av denna känsla? Vad var det
som stängdes av?
Sofi: Ja, min dotter är ju det viktigaste för mig och det skulle alltså ha
kunnat komma en bil och kört över henne och jag skulle inte ha börjat gråta.
Det låter ju hemskt, men det var precis vad jag behövde just då, för helt
plötsligt funkade jag igen, även om jag inte hade de där jättekänslorna. Jag
var ju inte glad, men det hade jag ju inte varit på flera år ändå, men jag
hamnade inte i de där topparna och dalarna, utan det var ganska skönt och
jag kunde börja leka med min dotter igen för jag bröt inte ihop hela tiden.
Helt plötsligt kände jag mig som en mycket bättre person, för att allt det där
vardagliga funkade igen. Även om jag inte kände någonting, lite som en
robot, så funkade jag igen. Och det var ju bättre än den där ”blöta fläcken”
jag varit innan.
Hos Magnus finner vi denna beskrivning av hur han upplever att känslolivet påverkats
av den antidepressiva medicineringen.
Magnus: När jag åt Cipramil så tror jag att det var mycket som dämpades.
Mina känslor över huvudtaget dämpades. Jag kanske blev lite mer likgiltig,
något som jag inte tycker om egentligen. Jag åt t ex medicinen när min
pappa dog och jag var väldigt, väldigt stark då. Även när min bror dog så
var jag väldigt stark, jag fixade det, men jag var nog ganska känslokall
också.
Intervjuaren: Menar du att du inte kände sorg lika starkt?
Magnus: Ja, jag blev ganska kall på något sätt.
Torbjörn beskriver sin upplevelse av hur medicineringen påverkat hans känsloliv på
följande sätt.
20
Torbjörn: Ja, det är på något sätt som att man ger upp eller hur man ska
uttrycka det. Det är som att man struntar i saker man inte kan hantera.
Sådana saker som jag brydde mig om tidigare, dem har jag liksom gett upp.
Det är väl delvis för att de är för svåra de där sakerna, om jag ska hitta en
ursäkt. Jag ramlar in i någon form av passivitet. Om inte bilen funkar för att
bromsarna är kassa så får den stå, jag bryr mig inte om det, eller om jag
inte städat hemma så blir det liksom inte av. Förut hade jag ju åtgärdat de
här sakerna, men inte nu. Vardagens uppgifter, saker som var viktiga förut
har jag liksom gett upp på.
Intervjuaren: Hur upplever du detta som du beskriver nu?
Torbjörn: Alltså, jag har gett upp på något sätt. Jag tänker ju fortfarande på
dessa saker, men förmår mig inte till att ta tag i dem. Det har blivit någon
form av passivitet. Förut var det roligt att t ex ha en fin bil, eller att ha
snyggt i lägenheten eller så, men nu förmår jag inte att ta tag i det. Och
detta var viktigt förut för mig. Men nu, ja det är väl viktigt, men man går
runt det, man går liksom runt ”brunnslocket” utan att veta varför.
Katrin fångar i följande citat in hur hon upplever att den antidepressiva
medicineringen påverkade hennes känsloliv.
Katrin: Jag började känna mig lite för flat, slätstruken, så som många säger,
att det kapar känslostormarna. Jag minns att jag sa till min läkare och till
folk i min omgivning att ”det som brukar vara jag är avstängt just nu, det är
en kropp som går runt och pratar och fungerar normalt, men jag är inte
riktigt där”. Så kände jag.
Intervjuaren: Jag vill ställa en svår fråga. Har du någon aning om vad du
upplevde ”blev avstängt”?
Katrin: Jag kände väl att händelser runt omkring mig inte påverkade mig på
samma sätt, jag reagerade inte som jag brukade göra, det var inte det här
jätteglada som jag brukar vara. Det var en ganska ”grå” reaktion, liksom
”nollställt” ansikte på mig hela tiden. Jag kände inte så mycket entusiasm,
det var inte heller så mycket sorg och vrede, just avsaknaden av att vara
entusiastisk eller framåt och så. Det var detta som jag reagerade på mest.
Intervjuaren: Låt mig göra en tolkning av det du säger, för att se om jag
uppfattat dig riktigt. Det låter som att något inom det område som handlar
om dina känslor och affekter blir lite nedtonat.
Katrin: Ja, lite avstängt.
Intervjuaren: Lite avstängt och det i sin tur gör att du upplever dig själv
annorlunda. Det är som att du kan tänka klart och har inga konstiga tankar,
du fungerar bättre, men du reagerar annorlunda känslomässigt än du är van
vid.
Katrin: Ja, det låter riktigt. Jag minns att jag sa och skrev detta, jag skrev
ganska mycket under den perioden, att ”jag känner mig lite som en skenbild
av mig själv, som en skenbild som går runt och ser ut som mig, låter som
mig, men det är inte riktigt jag som är där”. Det var som att jag upplevde
mig lite utifrån.
Intervjuaren: Var detta bara en negativ upplevelse eller fanns det något
positivt med den?
Katrin: Jag kände mig inte hemma i denna känsla alls. Jag sa till min läkare
att jag inte trivs med det här, det var så här jag var lite orolig för att det
21
skulle bli när jag började äta medicin, att jag skulle börja känna mig så där
som på en jämn linje hela tiden. Det var då jag bytte mediciner.
Intervjuaren: Har det varit skillnad mellan de olika antidepressiva
medicinerna du prövat när det gäller det vi just nu är inne på?
Katrin: Absolut! Effexor påverkade mig på så sätt att jag inte mådde så
dåligt, men jag hade fortfarande ett känsloregister som jag kände igen mer
som mitt eget. Den hjälpte mig att hålla mig på rätsidan, men samtidigt
kunde jag fungera så att jag kände att jag vara jag.
Den gemensamma upplevelse som samtliga informanter tar upp handlar alltså om att
medicineringen medför att känslolivet och de känslomässiga reaktionerna dämpas eller
mattas av. Hur detta tolkas och värderas, som positivt eller negativt, och vilka
konsekvenser det får är däremot något som skiljer sig mycket åt mellan informanterna.
Emma beskriver hur hon levde i ett känslomässigt kaos och att medicineringen genom
att dämpa känsloreaktionerna något gav henne möjlighet att både uppleva sina känslor
mer verkligt och att särskilja dem bättre.
Även Lars har en i huvudsak positiv upplevelse av den avmattande effekt
medicineringen haft på hans känsloliv i det att han uppfattar sig kunna agera mer klokt
och förnuftigt i många situationer där han tidigare på ett negativt sätt påverkades av och
agerade utifrån starka känsloreaktioner. Lars tror sig dock även märka av att den
antidepressiva medicineringen medfört att han inte längre upplever lika starka känslor
inför saker som tidigare i livet berört honom mycket och antyder här att de positiva
effekterna av medicineringen har ett visst pris.
Hos Magnus finner vi ett resonemang som i innehåll liknar det Lars ger uttryck för,
men för Magnus upplevs den ökade förmågan att agera utan att styras av känslorna mer
negativt även om det medfört en ökad handlingskraft. Det som för Lars medfört en för
honom positiv förmåga att agera mer efter förnuftet innebär för Magnus en upplevelse
av att vara känslokall.
För Torbjörn innebär det avmattade känslolivet dock inte någon ökad handlingskraft,
utan istället en upplevelse av passivitet och likgiltighet. I viss mån medför detta en
konstruktiv möjlighet för honom att distansera sig från problem som är utanför hans
kontroll, men han beskriver samtidigt att medicineringen medfört en generell passivitet
som innebär att han fått en bristande motivation till att ta sig an även uppgifter som är
möjliga för honom att genomföra.
För Sofi innebär upplevelsen att vara avstängd och känslokall istället en stor befrielse.
För henne är nämligen en period av avstängda känslor en nödvändighet för att hon ska
kunna återuppta några av de mest grundläggande uppgifterna i sitt liv. I citatet ovan
exemplifierar Sofi detta genom att beskriva hur hon finner en väg tillbaka till ett
fungerande föräldraskap genom att stänga av sina känslor för sin dotter, något som för
den utomstående kanske är svårt att förstå.
Även hos Katrin finner vi denna upplevelse av att vara känslomässigt avstängd och att
utifrån detta kunna ”fungera bättre”, men för henne är detta främst en negativ
erfarenhet. Att inte känna som hon brukar och att inte reagera som vanligt innebär för
Katrin en upplevelse av att vara ”en skenbild av sig själv” och har alltså inte som i Sofis
fall en identitetsstärkande effekt. I Katrins fall medför denna känslomässigt
”nollställda” tillvaro en upplevelse av främlingskap inför henne själv som blev så
plågsam att hon valde att byta antidepressivt läkemedel.
Den stora påverkan som den antidepressiva medicineringen tycks ha på informanters
affekt- och känsloliv ger även upphov till andra effekter inom det psykiska området. En
22
sak som samtliga informanter berör är att medicineringen påverkat sättet att reagera på
och hantera olika, för individen, psykiskt påfrestande situationer.
Lars: Mm, jag upplever att när jag äter dem så blir jag lugnare på något
sätt. Tidigare hade jag lätt att blåsa upp små bekymmer till jättestora
bekymmer och det är något som jag inte gör när jag äter de här tabletterna.
Jag kan skilja stora problem från små problem på ett bättre sätt. /---/ Jag
känner mig lugnare på något sätt, tacklar problem på ett bättre sätt och jag
har dessutom fått lättare att planera saker på något sätt. Tidigare har det
varit så att ska jag göra något så måste jag göra färdigt det med en gång,
men nu har jag liksom fått en lugnare inställning till saker, jag kan göra
färdigt lite idag, lite imorgon och inte bli färdig förrän dagen efter det utan
att bli hysterisk för det.
Lars beskriver här att han efter påbörjad medicinering upplever att han tacklar
motgångar och problem bättre, en erfarenhet han delar med flera av informanterna.
Magnus: Ja, jag var nog inte så stresskänslig när jag åt medicinerna. Jag
blev mindre stresskänslig. Jag tror att jag kunde hantera saker runt mig
bättre. För när jag inte medicinerar, om det är för mycket runt mig, så tål
jag ingenting. Minsta motgång så exploderar jag, det går inte, jag klarar
inte det.
Även Torbjörn ger exempel på hur medicineringen påverkat hans förmåga att hantera
sina svårigheter. I hans fall är detta dock inte enbart en positiv erfarenhet.
Intervjuaren: De saker du sökte hjälp för till att börja med – alla
övermäktiga krav på arbetet – upplever du att medicinerna på något sätt
hjälpt dig att hantera detta?
Torbjörn: Det var en bra fråga. Jag vet inte riktigt. Men det är ju så att jag
struntar i det mer som jag sagt. Problemen och svårigheterna finns ju kvar,
men de har ju hamnat mer i periferin för mig så att jag negligerar dem.
Kanske hjälper medicinen mig att hålla styrfart i livet, att jag sover lite
bättre, att jag går och simmar och sköter det nödvändigaste så det fungerar,
men det löser ju inte de grundläggande problemen och de finns ju kvar i mitt
medvetande, men jag tar inte tag i och löser dem. Medicinen har nog mer
gett mig en korridor förbi problemen.
Det som Torbjörn här tar upp är en viktig tanke som har beröringspunkter med
innehållet i det tidigare förda resonemanget kring informanternas skilda tolkning och
värdering av den påverkan som den antidepressiva medicineringen haft på deras affektoch känsloliv. Låt oss därför i det avslutande diskussionsavsnittet av uppsatsen
återkomma till hur de erfarenhetsmässiga skillnader vi här beskrivit kan förstås.
Något som framkommer hos samtliga informanter är den inverkan som den
antidepressiva medicineringen har på möjligheten att få kontroll över och därmed inte
dras med av negativa tankemönster. Katrin ger i följande exempel en god beskrivning
av detta fenomen.
Katrin: Det tog inte bort de negativa tankarna. Det gjorde det snarare
lättare att hantera dem. När jag mådde dåligt så slog jag inte längre i
23
marken med en duns. Det blev lättare att tänka ”ok nu mår jag så här, vad
gör jag nu, ska jag gå och prata med någon?”. Jag blev inte lika påverkad
av de negativa tankarna, det var inte ett totalt misslyckande varje gång jag
vaknade och inte mådde bra. Det blev lättare att ta på problemet och göra
något åt det. Det minns jag starkt som en stor förändring. Innan jag började
med medicinerna så kunde jag spilla ut vatten och så var det en stor
katastrof, jag var mycket känslig. Det ändrades ganska ordentligt med
medicinerna och då var det ändå betydligt värre saker som kunde hända
som jag ändå hade lättare att hantera.
Ett annat område inom det psykiska fältet som tre av informanterna tar upp rör den
påverkan de upplever att den antidepressiva medicineringen haft på olika kognitiva
funktioner. Detta område är kanske inte så centralt i denna studie, men de erfarenheter
som tas upp är ändå värda att notera.
Lars: En annan sak jag tänkt på är att det inte bara känns som om jag fått en
bättre förmåga att se längre fram och planera saker utan det känns ibland
som att jag kommer ihåg bättre. Ja, jag skulle vilja säga att jag har ett bättre
minne idag än vad jag hade innan jag började med de här tabletterna. Förut
när jag gick till affären och skulle komma ihåg tre saker så glömde jag två.
Idag kan jag komma ihåg fem saker utan att missa något.
Lars upplever alltså att hans minnesförmåga förbättrats sedan han började medicinera.
Även Torbjörn ger exempel på förbättrad kognitiv förmåga, men i hans fall är det
istället den språkliga förmågan som påverkats positivt.
Torbjörn: Det går lättare att skriva på något sätt. /…/ Min
associationsförmåga vad gäller text har blivit markant bättre de senaste
åren. Det är ju annars lätt att bli fångad i några rader, men det är något
med själva gestaltningsförmågan, att texten blivit mer genomskinlig på
något sätt, så att man inte fastnar lika lätt. Förut kunde jag bli sittande och
brottas med några få meningar, men nu har det blivit lättare att släppa
denna del och skriva på något annat ställe och sedan komma tillbaka.
Erfarenheterna av den påverkan som medicineringen kan ha på den språkliga
förmågan är dock inte entydigt positiv.
Intervjuaren: Det här med att du tappade ord, tror du att det har påverkats
av att du tog antidepressiva?
Sofi: Ja, oerhört mycket. Fast om det hör samman med att jag mådde dåligt
eller att jag tog antidepressiva vet jag ju inte. Men jag mådde ju rätt dåligt
innan också och då var det inte så, att man är på väg att säga något och så
försvinner orden, halva meningen är borta, helt plötsligt och jag kommer
bara inte på det.
Det upplevda mellanmänskliga fältet
En aspekt av den mänskliga tillvaron som har en central plats i nästan samtliga
informanters lidande och svårigheter rör deras sociala och mellanmänskliga relationer. I
flertalet fall är det nog ingen överdrift att påstå att de svårigheter som uppkommit i att
24
stå ut med och fungera i relationer till andra människor varit det huvudsakliga skälet till
att påbörja antidepressiv medicinering. Med detta i åtanke är det av stor vikt att
undersöka vilka upplevda erfarenheter informanterna har av den inverkan den
antidepressiva medicineringen haft på olika aspekter av deras mellanmänskliga liv.
På det generella planet ger samtliga informanter på lite olika sätt uttryck för
upplevelsen att den antidepressiva medicineringen haft en positiv inverkan rörande
förmågan att hantera sociala situationer. Lars fångar i följande redogörelse väl in den
betydelse som medicineringen kan ha i det sociala livet.
Intervjuaren: Fanns det innan du började med antidepressiv medicinering
några sociala situationer som du upplevde som svåra, och har detta i så fall
förändrats sedan du började med medicineringen?
Lars: Ja, jag tyckte ju att det var ganska jobbigt med stora tillställningar,
där man bara kände en del, och man skulle gå runt och hälsa på folk, där
man bara kände kanske 10 % och det kändes som alla andra kände
varandra. Sådana situationer tacklar jag bättre idag, jag har lättare att
tänka att ”de känner inte mig och jag känner inte dem, men jag får väl prata
lite med dem ändå”.
Intervjuaren: Vad tror du har förändrats så att du tacklar dessa situationer
bättre?
Lars: Ja, jag blir mindre nervös och stressad på något sätt. Det är nog
tabletternas förtjänst tror jag och det är positivt. Det handlar nog lite om det
där ”duntäcket” jag pratade om. Det tar bort taggarna i omgivningen på
något sätt.
Katrin beskriver på följande sätt hur hon tror att den antidepressiva medicineringen
varit till hjälp för hennes sociala fungerande.
Intervjuaren: Har du själv haft tanken att medicinen påverkade dig i den
riktningen, att du blev en mer social person?
Katrin: Jag tror att den påverkade mig så att jag slapp ha så mycket fokus
på hur jag mådde snarare än att den påverkade mig så att den gjorde mig
mer social. Det var mer så att jag slapp ha så mycket fokus på mitt mående
och då kunde jag ha mer fokus på annat, t ex mötet med andra människor,
att hitta på saker, ett socialt liv. Det var nog snarare det.
En lite mer avgränsad aspekt av hur det sociala fungerandet kan påverkas positivt
fångas in i följande exempel hämtat från intervjun med Sofi.
Intervjuaren: En lite mer specifik situation, din upplevelse av att tala inför
folk. Har detta påverkats av medicineringen?
Sofi: Ja, kanske att jag blev lite mindre nervös, att jag kunde hantera det
lättare. Jag kommer just nu inte ihåg någon speciell situation, men jag
kommer ihåg känslan i kroppen när jag började ta medicin, och med den
känslan kan man nog stå och prata inför folk utan större problem.
Hos Emma och flertalet av informanterna är erfarenheten av det förbättrade sociala
fungerandet dock kombinerad med upplevelsen av ett, i olika grad, minskat
känslomässigt engagemang i andra människor.
25
Emma: Jag kände mig mindre engagerad i andra människor då. Jag vet att
jag hade en kompis som också mådde dåligt psykiskt. Där kände jag ganska
markant att jag inte orkar lyssna på hur hon hade det. Eller jag lyssnade,
men jag frågade kanske inte så mycket som jag brukar. Det blev en skillnad i
att jag inte engagerade mig i andra så mycket som jag brukar.
En beskrivning angående den upplevda erfarenheten av hur den antidepressiva
medicineringen påverkar det känslomässiga engagemanget i andra, som påminner om
Emmas, finner vi hos Magnus.
Intervjuaren: Under tiden du medicinerade, upplever du att din
känslomässiga kontakt med personer nära dig förändrades på något sätt?
Magnus: Ja vet inte, eller, jag var nog kallare som jag sa förut. Jag var nog
kallare mot folk över huvud taget. Om det hände någon annan något så sket
jag mer i det, om någon mådde dåligt eller något. Sådan är jag inte i vanliga
fall, det är både positivt och negativt, att jag har en förmåga att engagera
mig väldigt mycket känslomässigt i andra. Men det var något som försvann,
att jag sket i andra bara.
För Torbjörn, som har en liknande erfarenhet, blir de negativa konsekvenserna av det
minskade känslomässiga engagemanget i andra människor mer långtgående.
Intervjuaren: Har du upplevelsen att medicineringen på något sätt påverkar
din relation till andra människor?
Torbjörn: Javisst, det har den gjort. Jag struntar i andra människor, om de
är besvärliga eller sådär. De blir till ”brunnslock” som jag går förbi. Det
blir samma som med städningen som jag inte får gjord. Jag skiter i dem. Det
är som att vara psykolog eller läkare, man kan inte ta hand om allt elände,
då går man ju under. Detta är nog en ursäkt för att jag gå runt
”brunnslocket”.
Intervjuaren: Du skärmar av dig bättre, om man ska tolka det positivt, eller
hur ser du på detta? Är det positivt eller negativt?
Torbjörn: Jag har nog blivit mer asocial. Jag tror att jag avskärmar mig
mer nu än jag gjorde tidigare. Det är ju dumt för man känner sig ju liksom,
icke-kommunikativ. Jag tror inte att jag skaffat några nya kamrater och de
man haft kontakt med förut har ju gått vidare i livet.
Informanternas erfarenheter av hur den antidepressiva medicineringen påverkar det
sociala och mellanmänskliga livet innehåller som vi ser en del likheter, men det finns
även vissa skillnader. Upplevelsen att den antidepressiva medicineringen medverkar till
en minskning av det känslomässiga engagemanget i andra människor är t ex inte en
erfarenhet som delas av alla. För Sofi är upplevelsen istället denna.
Sofi: Ja, det begränsar ju inte, eller trubbar av, kärleken till någon. Det
förändras inte över huvud taget. Utan det är just det där sorgsna,
ledsamheten som trubbas av. Det var jätteskönt tycker jag, det var ju inte
ofta jag bröt ihop tillsammans med min dotter, men för ett barn att se sin
mamma bryta ihop sådär det funkar ju inte. Så jag är så glad att jag började
medicinera, för hennes skull. Det trubbar ju inte av glädjen tillsammans med
henne.
26
Den upplevda erfarenheten av att avsluta antidepressiv medicinering
Låt oss för att avrunda denna del av uppsatsen titta lite närmare på vad informanterna i
denna studie har för erfarenheter av och/eller föreställningar kring att avsluta sin
antidepressiva medicinering.
Ett skäl till att vilja avsluta den antidepressiva medicineringen som framkommer hos
tre av informanterna i denna studie är en önskan att klara av att hantera sitt lidande och
sina svårigheter på något annat sätt än med hjälp av medicinering. Informanterna
betonar i detta sammanhang behovet av samtalsterapi utifrån en önskan att finna en väg
att hantera sitt lidande som involverar dem själva på ett mer aktivt sätt än
medicineringen gjort.
Intervjuaren: Jag tänkte att vi skulle övergå till att tala om dina tankar kring
att avsluta din antidepressiva medicinering. Jag förstod det som att du har
slutat, vad var det för tankar och omständigheter som ledde fram till det?
Emma: Jag hade ju då börjat inom vuxenpsykiatrin. Jag slutade på
ätstörningsenheten, jag kände att jag inte kom vidare där. Jag behövde
psykologhjälp för det hade jag ju aldrig fått, så jag kände att det är den
vägen jag vill gå nu för att kunna se vad det kan hjälpa mig med. /---/
Intervjuaren: Varför ville du sluta med medicinerna?
Emma: Alltså, jag menar att jag ville ju inte äta antidepressiva i hela mitt
liv.
Intervjuaren: Varför inte?
Emma: För att jag inte tycker att man ska behöva mediciner för att må bra.
Det känns helt galet att man inte ska må bra av sig själv. Det ska man ju inte
sträva efter, att någonting kemiskt ska få en att må bra, det känns helt fel. Så
det är ju därför jag har kämpat vidare, att jag måste hitta rätt i vad det är
jag behöver för att kunna fungera normalt för att bli jämnare och slippa den
här berg- och dalbanan.
Några informanter tar som Emma här gör även upp tanken att de uppfattar
antidepressiv medicinering som något man använder under en begränsad tid, som en
hjälp för att ta sig upp över ”vattenytan”, men att tanken på en ”livstidsmedicinering”
upplevs som mycket främmande.
En annan orsak till att vilja avsluta den antidepressiva medicineringen som
framkommer hos flertalet informanter handlar om en önskan att slippa den
stigmatisering som det innebär att uppfatta sig själv, och av andra bli betraktad, som
psykiskt sjuk. Denna upplevelse exemplifieras väl av Sofi i följande citat där hon
reflekterar över tidigare gjorda försöka att avsluta sin medicinering.
Sofi: Jag hade försökt att avsluta många gånger. Det här var den gången jag
lyckades. Man vill så gärna fungera utan medicin, så man vill testa och
tänker att ”nu funkar det nog”. Innerst inne visste jag nog att det inte
kommer att funka och jag märkte också bara efter ett par dagar att ”det här
funkar inte”, att ångesten kommer tillbaka liksom.
Intervjuaren: Detta som du säger, att ”man vill så gärna fungera utan
medicin”, varför ville du det?
Sofi: Därför att man vill vara en normal fungerande människa och inte
någon psykpatient, och normal är man om man inte äter antidepressiva. Och
gör man det är man på gränsen, då sitter man där på psykakuten.
27
Intervjuaren: Så det är starka värderingsmässiga föreställningar som styr
dig här, inte biverkningar eller tankar kring om medicinen hjälper eller
inte?
Sofi: Nej, det är bara värderingarna. För någonstans visste jag ju att jag
inte kommer fixa det utan medicinerna, och ändå försökte jag sluta flera
gånger. Jag liksom bara bestämde mig att ”nu ska jag sluta”.
I detta citat framträder det tydligt vilken komplex handling valet att ta antidepressiva
mediciner kan vara. Sofi beskriver här hur hon å ena sidan upplever sig hjälpt av
medicineringen vad gäller hennes ångest, men att medicineringen samtidigt påverkar
hennes självbild och sociala liv negativt. Detta dilemma blir på så vis en viktig faktor i
hennes tankar kring att avsluta sin medicinering.
Torbjörn, som vid tidpunkten för intervjun fortfarande medicinerar, uttrycker ett
liknade dilemma, men i hans fall alltså har valet mellan de två polerna i detta dilemma
blivit ett annat.
Torbjörn: Ja, jag har tänkt på att sluta, men sedan har jag inte vågat göra
det. Jag har haft en mängd olika ursäkter. Delvis ville jag inte sluta medan
jag har de här problemen med ögonen, jag har blivit opererad 2 gånger, och
så länge ögonen krånglar så har jag faktiskt inte vågat sluta med
medicineringen. Jag har varit för feg helt enkelt.
Intervjuaren: Men du har haft tanke att sluta. Hur har du tänkt då?
Torbjörn: Ja, det är ju att man vill vara frisk och att sluta med medicinerna
skulle vara någon sorts erkännande på det. Ibland när man pratar med
läkare så säger de att du kanske måste äta mediciner hela livet. Kan det vara
så? Jag vill inte tänka så, jag vill bli frisk, jag vill ha någon form av
certifiering på det.
I det som hittills tagits upp framträder en tydlig kluvenhet inför att fortsätta med
antidepressiv medicinering efter det att man återfått sin förmåga att klara av att hantera
grundläggande områden i livet, som exempelvis sömn och social samvaro. När dessa
områden återerövrats tycks istället olika mer negativa konsekvenser av den
antidepressiva medicineringen komma i förgrunden, vilket leder till en önskan att
avsluta läkemedelsbehandlingen.
Det är viktigt att betona att denna typ av erfarenhet inte är den enda som återfinns hos
informanterna, även om den har en dominant position. Lars ger i detta sammanhang
uttryck för en annan uppfattning som även återfinns hos andra informanter om än lite
mindre renodlat.
Lars: Ja, i början tänkte jag ju att det här ska jag bara hålla på med ett kort
tag. Och det var väl kanske något år sedan som jag pratade med frugan och
då föreslog hon att jag kanske skulle sluta med dem. Och sedan var det väl
ungefär ett halvt år sedan då jag var hos den där läkaren som pratade om
att jag kanske borde trappa ner och sluta. Men, kan man säga att man trivs
med att äta dem?( informanten skrattar) För jag tycker att jag mår bättre av
dem, jag har ju gett flera exempel på saker som jag tycker fungerar bättre i
livet när jag äter antidepressiva. Och jag upplever ju egentligen inte några
större biverkningar, det är ju en något ökad hunger, men det kan man ju
kompensera genom att röra sig lite mer.
28
Den antidepressiva medicineringen är för Lars alltså inte förknippad med samma
kluvenhet som beskrivits ovan. I hans fall är det istället omgivningen som ger uttryck
för föreställningen att medicineringen kanske borde avslutas, medan Lars själv upplever
det som att den ökade livskvalitet som medicineringen ger honom utan tvekan
överväger de mycket ringa negativa effekterna.
Diskussion
Det övergripande syftet i denna uppsats är att beskriva och utifrån ett fenomenologiskt
och psykologiskt perspektiv förstå den upplevda erfarenheten av att påbörja, stå under
respektive avsluta antidepressiv läkemedelsbehandling. Avsikten i det föregående
resultatavsnittet har främst varit att beskriva dessa upplevda erfarenheter och nu återstår
att på ett övergripande plan diskutera det som framkommit.
Vad kan då sägas vara de mest centrala fynden gällande informanternas
föreställningar och erfarenheter av antidepressiv medicinering och hur kan dessa fynd
förstås? Bakgrunden till att påbörja antidepressiv läkemedelsbehandling är helt tydligt
en sak som på det fenomenologiska och psykologiska planet kan skilja sig mycket åt
mellan olika individer och därför något som knappast går att på ett rättvisande sätt fånga
in i psykiatriska diagnostiska termer, vilket man inom den psykiska hälsovården idag
ofta försöker göra. För några informanter handlar denna bakgrund om att man i sitt
aktuella liv drabbats av en yttre händelse eller hamnat i en övermäktig livssituation,
medan det för andra mer tycks röra sig om ett lidande som funnits med, om inte hela
livet, så åtminstone en stor del av detta. Vad gäller aktuella erfarenheter som kan
sammankopplas med påbörjandet av antidepressiv medicinering så tycks händelser som
är förknippade med separation eller förlust – som ett dödsfall, en skilsmässa eller en
nära anhörigs livshotande sjukdom – vara av särskild betydelse.
Det mest centrala skälet till att påbörja en antidepressiv läkemedelsbehandling som
går att utläsa ur materialet i denna studie tycks vara att den grundläggande förmågan att
fungera i det vardagliga livet i olika grad gått förlorad. Det handlar här om en oförmåga
att klara av basala saker som att sova, ta sig upp ur sängen, få i sig mat eller att alls stå
ut i samvaro med andra människor. Utifrån detta är det inte förvånande att en
pragmatisk syn på antidepressiv läkemedelsbehandling – där medicineringen uppfattas
som en form av stöd för att åter kunna fungera i det vardagliga – intar en framträdande
plats i materialet, en slutsats som har stora likheter med och på så vis bekräftas av de
idéer som förs fram av Knudsen et al (2003) och även av Svenaeus (2008).
Kanske är denna pragmatiska syn – där frågan om bakomliggande orsaker till
problemen blir underordnad den antidepressiva medicineringens funktionsstödjande
potential – också det huvudsakliga skälet till att den i den mediala debatten så vanligt
förekommande polariseringen mellan biologiska respektive psykologiska
förklaringsmodeller kring psykiska besvär, nästan helt lyser med sin frånvaro i det som
framkommer hos informanterna. De visar istället i flera fall prov på komplexa och
nyanserade resonemang kring det sätt som ärftliga och miljömässiga faktorer spelat in
vid uppkomsten av deras aktuella svårigheter. Informanterna tycks alltså inte vara
dominerade av ett biologiskt ideologiskt tänkande och den i inledningsavsnittet nämnda
hypotesen att en sådan biologisk ideologi bidragit till en tendens att uppfatta mänskliga
livsproblem i psykiatriska termer, på bekostnad av ett mer humanistiskt sätt att betrakta
psykiskt lidande, får inte stöd av det empiriska materialet i föreliggande studie.
29
Samtliga informanter i studien betonar att antidepressiv läkemedelsbehandling inte
leder till en lösning på det man skulle kunna beteckna som livsomständigheter, t ex
svårigheter gällande arbets- och familjeliv, och att samtalsbehandling troligen är ett
rimligare alternativ för att komma till rätta med sådana problem. I detta sammanhang
lyfts betydelsen av att lära sig att tackla motgångar och svårigheter utan
medicineringens hjälp fram och att man bör tänka på vilken funktion medicineringen
har i varje enskilt fall, för att avgöra om den är hindrande eller befrämjande för
individens utveckling.
Låt oss nu övergå till att diskutera den verkan eller effekt som informanterna i denna
studie upplever att den antidepressiva läkemedelsbehandlingen haft på kroppslig,
psykologisk respektive mellanmänsklig nivå.
Samtliga informanter beskriver att den antidepressiva läkemedelsbehandlingen
medfört en minskad kroppslig anspänning eller oro. Denna minskade kroppsliga
anspänning framställs som en primär påverkan som den antidepressiva medicineringen
har, som i sin tur kan kopplas samman med ett antal andra effekter. Den mest centrala
och betydelsefulla av dessa är den upplevda erfarenheten att den antidepressiva
läkemedelsbehandlingen har en dämpande effekt på känslolivet och sättet att reagera
affektivt. Konsekvenserna av denna effekt är dock något som tolkas och värderas
mycket olika av informanterna som i detta sammanhang ger uttryck för både positiva
och negativa erfarenheter. Att de affektiva reaktionerna dämpas kan i det positiva fallet
t ex ge upphov till en bättre förmåga att särskilja och uppleva olika känslotillstånd eller
en ökad förmåga att agera förnuftigt i situationer där man tidigare låtit starka känslor
styra. Det grundläggande i de positiva erfarenheterna tycks vara att medicineringen
hjälper personen att få kontroll över ett känsloliv som är alltför kaotiskt eller intensivt
och att den affektivt dämpande effekten i dessa fall medför en ökad känslomässig
närvaro och/eller ett bättre fungerande i vardagen. Den upplevda erfarenheten av den
känslomässigt dämpande effekt som den antidepressiva läkemedelsbehandlingen har är
dock inte entydigt positiv. Hos somliga tycks denna effekt istället bidra till en känsla av
likgiltighet och passivitet, där personen inte längre upplever sig närvarande eller
engagerad i sitt liv. I ytterlighetsfallet finner vi här att den affektivt dämpande effekten
ger upphov till en känsla av overklighet och den skrämmande erfarenheten av att
uppleva sig som en främling inför sig själv och sin omgivning.
Den betydande påverkan som den antidepressiva medicineringen tycks ha på
informanters känsloliv ger även upphov till andra effekter. Samtliga informanter delar
erfarenheten att medicineringen medfört en ökad förmåga att stå ut med psykiskt
belastande situationer och att finna mer konstruktiva lösningar på de problem man
brottas med. Man är dessutom överens om att detta sker genom att den negativa
känslomässiga reaktionen som är förknippad med den belastande situationen dämpas
något, vilket i sin tur medför en ökad distans till lidandet. Vad som däremot skiljer sig
åt mellan informanterna är återigen hur denna påverkan värderas. Hos flera informanter
är detta en i grunden positiv erfarenhet som tycks föra med sig en ökad möjlighet för
individen att utvecklas och på ett konkret sätt påverka de svårigheter eller
livsomständigheter han eller hon befinner sig i. I andra fall finner vi att medicineringen
visserligen medfört att personen kan leva i en mindre smärtfylld vardag, men att vägen
dit snarare handlar om att undvika problem än om att förändra eller påverka dem.
En annan gemensam erfarenhet hos informanterna, som har tydliga beröringspunkter
med det resonemang vi nu för, handlar om upplevelsen att den antidepressiva
läkemedelsbehandlingen stödjer förmågan att klara av att delta i och hantera sociala
30
situationer. Hos flertalet är denna erfarenhet kombinerad med upplevelsen av ett, i olika
grad, dämpat eller minskat känslomässigt engagemang i dessa situationer. Det minskade
känslomässiga engagemanget i andra människor står dock oftast inte i kontrast till en
förbättrad förmåga att hantera sociala situationer, utan ska nog snarast tolkas som en
förutsättning för denna förbättrade förmåga. I något fall tycks den känslomässiga
avskärmningen dock ha gått så långt att den inte längre är till stöd för, utan istället
verkar negativt på, hela det sociala livet och fungerandet.
De slutsatser som framkommer i föreliggande studie har många likheter med de
synpunkter som Teal (2009) och Svenaeus (2007, 2008) för fram angående den verkan
som antidepressiva läkemedel kan ha. Den grundläggande effekten av antidepressiv
läkemedelsbehandling tycks vara att minska en människas affektiva känslighet. Detta
medför en ökad möjlighet att distansera sig från de svårigheter eller den övermäktiga
livssituation som en person befinner sig i, vilket i sin tur leder till en förbättrad förmåga
att fungera i det vardagliga livet. I sitt resonemang drar dock Teal slutsatsen att den
minskade affektiva känsligheten leder till en existentiell situation där inget i tillvaron
berör en människa längre och där hon som en konsekvens av detta slutar att engagera
sig i och ta ansvar för sitt liv och sin omvärld. Denna slutsats får bara delvis bekräftelse
i föreliggande studie vars empiri snarast antyder att konsekvensen av antidepressiv
läkemedelsbehandling är komplex och svår att värdera i renodlat positiva eller negativa
termer och där det istället tycks som att den känslomässigt dämpande effekt som de
antidepressiva medicinerna har, tolkas och värderas olika för olika individer.
Låt oss nu övergå till att säga några ord om det som framkommit kring den upplevda
erfarenheten av att avsluta antidepressiv läkemedelsbehandling. Inom den medicinska
forskningen avseende depressionsbehandling förs det en diskussion kring hur lång
tidsperiod en antidepressiv läkemedelsbehandling bör pågå för att uppnå ett
tillfredsställande resultat (SBU, 2004). I denna forskning ligger fokus på den mätbara
reduktionen av symptom samt möjligheten att påverka risken för att en person återfaller
i ny depression. Detta är naturligtvis viktiga områden i den kliniska vardagen, men inte
de enda av betydelse när frågan om att avsluta en antidepressiv läkemedelsbehandling
blir aktuell.
Det som framkommer i föreliggande studie angående frågan kring att sluta med
antidepressiva läkemedel är i stort sett samstämmigt med de slutsatser som dras av
Knudsen, et al (2002). Att använda antidepressiva läkemedel ses som ett tecken på att
man är avvikande eller svag och den antidepressiva medicineringen är därför förknippad
med skam och något man i varierande grad försöker att dölja för sin omgivning.
Flertalet informanter i föreliggande studie uppfattar att det har inverkat eller skulle
inverka menligt på deras sociala liv att öppet berätta om sin medicinering. Med detta
som utgångspunkt så finner man hos personerna en uttalad inre konflikt mellan
upplevelsen av att behöva medicinera för att klara basala saker i livet, samtidigt som
detta behov av medicinering uppfattas som ett misslyckande. Den mest centrala orsaken
till att vilja avsluta sin läkemedelsbehandling är med detta som bakgrund en önskan att
slippa den stigmatisering som det innebär att uppfatta sig själv, och av andra bli
betraktad, som psykiskt sjuk.
Låt oss avslutningsvis helt kort ta upp några övergripande reflektioner. Föreliggande
studie har – i syfte att ge en så heltäckande beskrivning som möjligt av den upplevda
erfarenheten av att använda antidepressiva läkemedel – haft ett brett anslag. Det
empiriska materialet är därför både rikt till omfång och i komplexitet och har av dessa
31
skäl ibland varit svårt att överblicka. Möjligen har detta medfört att vissa nyanser – i de
flerbottnade och ibland motstridiga föreställningar och erfarenheter som informanterna
beskrivit – gått förlorade och att exaktheten i analysen blivit lidande. Samtidigt är
komplexiteten i informanternas erfarenheter kanske ett bevis på att olika frågor kring
antidepressiv läkemedelsbehandling inte bör förenklas och att detta område bör hanteras
med ödmjukhet och försiktighet av alla som i sin kliniska vardag möter personer som
använder antidepressiva mediciner.
32
Referenser
Barker, C., Pistrang, N. & Elliott, R. (2002). Research methods in clinical psychology.
An introduction to students and practitioners (2:a utgåvan). Chichester: John Wiley &
Sons Ltd.
Beck-Friis, J. (2005). När Orfeus vände sig om. En bok om depression som förlorad
självaktning. Stockholm: Natur och Kultur.
Bodlund, O. (1998). Sexuell dysfunktion vanlig vid antidepressiv behandling.
Läkartidningen, 95(26-27), 3061-3063.
Carlberg, I. (2008). Pillret. En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och
Freud, människor och marknader. Stockholm: Norstedts.
Elliott, C. (2004). Pursued by happiness and beaten senseless: Prozac and the American
dream. I C Elliott & T Chambers (red.), Prozac as a way of life (ss 127-140). Chapel
Hill: The University of North Carolina Press.
Gherovici, P. (2000). Why do people take Prozac? Anxiety, symptom and the inhibition
of responsibility. I Malone, K.R & Friedlander, S.R. (red:er). The Subject of Lacan. A
Lacanian Reader for Psychologists (ss 279-295). Albany: Suny Press.
Gottlieb, R. (2002). A psychoanalytical hypothesis concerning the therapeutic action of
SSRI medications. Journal of the American Psychoanalytic Association, 50, 969-971.
Healy, D. (1997). The antidepressant era. Cambridge Massachusetts: Harvard
University Press.
Healy, D. (2004). Good science or good business. I C Elliott & T Chambers (red.),
Prozac as a way of life (ss 72-79). Chapel Hill: The University of North Carolina
Press.
Knudsen, P., Holme Hansen, E. & Eskildsen, K. (2003). Leading ordinary lives: a
qualitative study of younger women´s perceived functions of antidepressants.
Pharmacy World & Science, 25(4), 162-167.
Knudsen, P., Holme Hansen, E., Morgall Traulsen, J. & Eskildsen, K. (2002). Changes
in self-concept while using SSRI antidepressants. Qualitative Health Research, 12(7),
932-944.
Knutson, B., Wolkowitz, O., Cole, S., Chan, T., Moore, E., Johnson, R., Terpstra, J.,
Turner, R. & Reus, V. (1998). Selective alternation of personality and social behavior
by serotonergic intervention. American Journal of Psychiatry, 155 (3), 373-379.
Kramer, P. (1996). Lyssna till Prozac. En psykiater utforskar hur antidepressiva
läkemedel kan omdana personligheten. Stockholm: Natur och Kultur.
Lane, C. (2008). Hur blyghet blev en sjukdom. En kort historik om social fobi.
Psykoanalytisk Tid/Skrift, 24-25, 19-31.
Lauritzen, S., Svenaeus, F. & Jonsson, A-C. (red:er). (2004). När människan möter
medicinen. Livsvärldens och berättelsens betydelse för förståelsen av sjukdom och
medicinsk teknologi. Stockholm: Carlsson bokförlag.
Reeder, J. (2010). Det tystade samtalet. Om staten, psykiatrin och försöken att
undanröja det psykoanalytiska inflytandet. Stockholm: Norstedts.
Roudinesco, E. (2001). Why psychoanalysis?. New York: Columbia University Press.
SBU (2004). Behandling av depressionssjukdomar: En systematisk litteraturöversikt
(166/vol 1-3). Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering.
SBU (2005). Behandling av ångestsyndrom: En systematisk litteraturöversikt (171/vol
1-2). Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering.
33
Schubert, J. (2007). Psychotherapy and antidepressant medication: Scope, procedure
and interaction: A survey of psychotherapists’ experience. European Journal of
Psychotherapy and Counseling, 9 (2), 191-207.
Socialstyrelsen. (2010). Läkemedel – statistik för år 2009. Artikelnummer 2010-3-28.
Svenaeus, F. (2007). Do antidepressants affect the self? A phenomenological approach.
Medicine, Health Care and Philosophy, 10, 153-166.
Svenaeus, F. (2008). Tabletter för känsliga själar. Den antidepressiva revolutionen.
Nora: Bokförlaget Nya Doxa.
Teal, J. (2009). Nothing personal: An empirical phenomenological study of the
experience of being-on-an-SSRI. Journal of Phenomenological Psychology, 40, 1950.
Turner, E., Matthews, A., Linardatos, E., Tell, R. & Rosenthal, B. (2008). Selective
publication of antidepressant trials and its influence on apparent efficacy. New
England Journal of Medicine, 358, 252-260.
34
Bilaga 1. Informationsbrev
Göteborg 2010-06-15
Deltagare sökes till studie om personers upplevda erfarenhet av antidepressiv
medicinering
I Sverige förskrevs 2009 antidepressiva läkemedel till c:a 10 % av landets kvinnor och
c:a 5 % av männen. En stor del av den forskning som studerar behandlingsresultat
avseende denna typ av medicinering är inriktad på att undersöka vilken effekt
medicineringen har på specifika symptom förknippade med exempelvis depression och
ångestsyndrom.
För att komplettera och fördjupa den kunskap man får genom forskning av detta slag så
genomförs följande studie som har som syfte att fånga in och undersöka de personliga
och upplevda erfarenheter människor har av att stå under antidepressiv medicinering.
Studien genomförs som examensarbete på psykoterapeutprogrammet vid psykologiska
institutionen, Göteborgs universitet. I studien kommer ett antal personer som står eller
nyligen har stått under antidepressiv läkemedelsbehandling att intervjuas om deras
personliga erfarenhet av denna medicinering. Exempel på områden som kan komma att
fördjupas under intervjuerna är om och i så fall hur känsloliv, självbild och relationer till
andra människor upplevs ha påverkats av att stå under antidepressiv medicinering.
Intervjuerna kommer att ta ca 1-2 timmar i anspråk. De kommer att genomföras på
psykologiska institutionen eller, om så önskas, på annan överenskommen plats.
Ljudupptagning av intervjuerna kommer att göras. Det som sägs under intervjuerna
kommer att behandlas konfidentiellt och i den slutliga rapporten kommer materialet att
vara avidentifierat.
Det bedöms inte föreligga några risker förknippade med deltagandet i denna studie.
Man har som deltagare naturligtvis rätt att dra sig ur studien när som helst under
processen.
För att vara aktuell för studien gäller följande:
Du är över 18 år.
Du står eller har nyligen stått under antidepressiv medicinering med SSRI/SNRIpreparat under minst 3 månader.
Du använde inte annan typ av psykofarmaka – ex antipsykotisk eller
stämningsstabiliserande – under samma period som du behandlades med
SSRI/SNRI-preparat.
Är du intresserad av att delta eller få mer information angående studien så hör gärna av
dig.
Daniel Sykes
Leg psykolog
e-post: [email protected]
35
Bilaga 2. Formulär för bakgrundsuppgifter
Namn:
Ålder:
Yrke/sysselsättning:
Bostadsort:
e-post:
Vilket antidepressivt preparat använder/använde du?
Under hur lång tidsperiod har du använt antidepressiv medicinering?
Har du avslutat din antidepressiva medicinering och i så fall när?
Var förskrevs den antidepressiva medicinen? (exempelvis: vårdcentral, psykiatri)
Vilken diagnos angav läkaren som ordinerade den antidepressiva medicineringen?
Medgivande att delta i studien
Jag accepterar att delta i denna studie och har fått information om dess syfte och
utformning.
-
Alla uppgifter som lämnas kommer att behandlas konfidentiellt.
Deltagandet i studien är frivilligt och man har rätt att avbryta sitt deltagande när
som helst under studiens gång.
Ort, datum och namnunderskrift
36
Bilaga 3. Intervjuguide
Den upplevda erfarenheten av att påbörja antidepressiv medicinering
- Vilka omständigheter (psykiska, sociala eller andra) ledde fram till att personen
påbörjade antidepressiv medicinering?
- Vilka bevekelsegrunder hade personen själv för att påbörja antidepressiv
medicinering?
- Hur uppfattar personen som använder/använde antidepressiva mediciner sina
svårigheter/sitt lidande? Ser personen exempelvis dessa svårigheter som en sjukdom
som medicinen botar eller som livsproblem vilka medicinerna kan lindra eller hjälpa
personen att övervinna?
- I vilka situationer uppfattar personen att antidepressiv medicinering är respektive
inte är ett rimligt alternativ?
- Vilka värderingsmässiga uppfattningar angående antidepressiv medicinering hade
personen före han/hon påbörjade egen medicinering? Har dessa värderingsmässiga
uppfattningar förändrats efter påbörjad medicinering?
- Hur förhåller sig personen till människor i sin närhet med avseende på att berätta om
sin antidepressiva medicinering?
Den upplevda erfarenheten av att stå under antidepressiv medicinering
- Vilka olika upplevelsemässiga erfarenheter har personen av att stå under
antidepressiv medicinering? (positiva respektive negativa)
Det upplevda kroppsliga fältet
- förändringar inom det kroppsliga upplevda området ex: ökad eller minskad energi,
stresstålighet, sexuell lust.
Det upplevda psykiska fältet
- förändringar i känslolivet och sättet att reagera känslomässigt
- förändringar i upplevelsen av närvaro eller engagemang
- förändrad självbild och självkänsla
Det upplevda interpersonella fältet
- förändringar i upplevelsen av känslomässig kontakt med betydelsefulla andra
- förändringar i graden eller kvaliteten av engagemang i eller empati med andra
människor
- förändringar i det sociala agerandet
Den upplevda erfarenheten av att avsluta antidepressiv medicinering
- Har personen funderat på att avsluta sin behandling med antidepressiva mediciner?
Om så är fallet, vad ligger i så fall bakom dessa funderingar?
- Om personen avslutat sin antidepressiva medicinering, vilka bevekelsegrunder hade
han/hon för att fatta detta beslut?
- Om personen valt att inte avsluta eller inte har för avsikt att avsluta sin
antidepressiva medicinering, vilka bevekelsegrunder har han/hon för detta?
37
