Mitterrands vägval - S-info

Uppsala universitet
Institutionen för ekonomisk historia
Mitterrands vägval
En analys av Frankrikes expansions- och åtstramningspolitik 1981-83
Peter Gustavsson
C-kursen, ht 2004
Handledare: Stefan Carlén
2005-01-24
Innehållsförteckning
1
2
3
4
5
6
Inledning ....................................................................................................................................... 3
1.1
Syfte ...................................................................................................................................... 4
1.2
Metod, frågeställningar och avgränsningar........................................................................... 4
1.3
Källor och litteratur ............................................................................................................... 6
1.4
Förhistorien ........................................................................................................................... 6
1.4.1
1970-talets strukturkris ................................................................................................. 6
1.4.2
Det europeiska monetära systemet och ERM ............................................................... 7
1.4.3
En egen väg? ................................................................................................................. 9
1.5
Fasta och flytande växelkurser............................................................................................ 10
1.6
Mitterrands vägval i svensk debatt ..................................................................................... 12
Drama i Elyséepalatset ................................................................................................................ 14
2.1
1981 års politik ................................................................................................................... 14
2.2
Reformpausens år 1982....................................................................................................... 17
2.3
Kvällsregeringens program ................................................................................................. 19
2.4
Det formerande ögonblicket – mars 1983 ........................................................................... 20
ERM – den enda vägen? ............................................................................................................. 21
3.1
Arbetslösheten..................................................................................................................... 21
3.2
Inflationen ........................................................................................................................... 21
3.3
Handelsbalansen ................................................................................................................. 23
3.4
Räntorna .............................................................................................................................. 24
3.5
Statsskulden ........................................................................................................................ 26
Vägvalets följder ......................................................................................................................... 27
4.1.1
Det europeiska missförståndet? .................................................................................. 28
4.1.2
Vägen till den 21 april 2002........................................................................................ 29
Slutdiskussion ............................................................................................................................. 31
5.1
Keynesianismens väg från huvudfåra till sidospår ............................................................. 32
5.2
Det missförstådda misslyckandet ........................................................................................ 33
5.3
De dubbla målsättningarna ................................................................................................. 34
Sammanfattning .......................................................................................................................... 36
6.1
7
Summary – Mitterrand’s choise .......................................................................................... 36
Käll- och litteraturförteckning .................................................................................................... 37
7.1
Källor .................................................................................................................................. 37
7.2
Litteratur ............................................................................................................................. 37
2
1 Inledning
Under de trettio första åren efter andra världskriget ansågs full sysselsättning vara den främsta
uppgiften för alla västeuropeiska regeringar oavsett politisk färg. Under perioden sedan mitten av
1970-talet har dock de västeuropeiska ekonomierna i allt större utsträckning misslyckats med denna
uppgift, se figur 1.
Andel sysselsatta, befolkningen 15-64 år
85
80
75
Sverige
70
Tyskland
65
EU 15
60
Frankrike
55
19
70
19
71
19
72
19
73
19
74
19
75
19
76
19
77
19
78
19
79
19
80
19
81
19
82
19
83
19
84
19
85
19
86
19
87
19
88
19
89
19
90
19
91
19
92
19
93
19
94
19
95
19
96
19
97
19
98
19
99
20
00
50
Figur 1: Sysselsättningsutveckling i Västeuropa 1970-2000. Källa: OECD Economic Outlook.
Från en svensk horisont klarade vi under femton år av att parera utvecklingen mot en ekonomi med
permanent
massarbetslöshet,
men
i
och
med
det
tidiga
1990-talets
kris
har
fullsysselsättningsekonomin förpassats till historien också i vårt land. Det går att peka både på
struktur- och aktörsrelaterade orsaker till detta. Aktörernas agerande inom de strukturella ramarna
har lett till kraftiga ökningar av arbetslöshetstalen. Konkreta beslut fattades av regeringarna att
prioritera ner sysselsättningsmålet i förhållande till prisstabilitetsmålet, som ledde fram till en fast
växelkurspolitik som slutade med den akuta krisen i november 1992. Beslutet om en permanent
finanspolitisk åtstramning genom det så kallade saldomålet för den offentliga sektorns underskott
3
från 1995 och framåt har tillsammans med ett lågt satt inflationsmål medfört att arbetslösheten hållit
sig kvar på höga nivåer sedan dess.1
Denna uppsats studerar etablerandet av en normpolitik på franska. Skälet till detta är att Frankrikes
tidiga 80-tal ofta diskuteras som något av ett bevis för en strukturell förändring i vår globaliserade
ekonomi som gör en fullsysselsättningspolitik omöjlig på det nationella planet. Ett exempel på detta
är de tongivande svenska socialdemokratiska Europapolitikerna Göran Färm och Margot Wallström,
som menar att ”Europas arbetarrörelse insåg utmaningen när den franska vänsterregeringen på 1980talet misslyckades med sin expansionspolitik. Efteråt fanns bara åtstramning.”2
Referenserna till regeringen Mitterrands misslyckade keynesianska försök har haft stor betydelse
både för svensk debatt om den ekonomiska politiken och för debatten kring det europeiska
valutasamarbetet runt omkring i Europa. Därför finns det stora skäl att undersöka vad som hände i
Frankrike under dessa viktiga år.
1.1 Syfte
Den franska socialistregeringens ekonomiska politik från att den tillsattes i juni 1981 fram till mars
1983 kan sägas i huvudsak vara inriktad på att genomföra ett valprogram som hade full
sysselsättning som en av sina främsta målsättningar. Från mars 1983 övergår regeringen i stället till
en åtstramande ekonomisk politik inriktad på att hålla inflationen nere.
Denna uppsats syftar till att med utgångspunkt i data kartlägga och analysera hur den ekonomiska
politiken såg ut under perioden. Vidare vill uppsatsen analysera orsakerna till övergången från en
stimulans- till en åtstramningspolitik. Hade denna att göra med strukturella förändringar som
omöjliggjorde andra handlingsvägar, eller fanns det rimliga alternativ som ställdes under seriöst
övervägande?
1.2 Metod, frågeställningar och avgränsningar
Uppsatsens metod för att tydliggöra skillnaderna mellan ett struktur- och ett aktörsbetonat synsätt på
det som skett går ut på att testa två hypoteser kring skeendet på ett antal texter som beskriver
händelseförloppet under åren 1981-83. I min slutdiskussion kommer jag sedan att försöka konstruera
en ny hypotes som inkluderar de resultat jag fått fram.
1
2
För mer ingående beskrivningar av detta, se Gustavsson, Peter, (2004a och 2004b).
Färm & Wallström, s. 143.
4
Den ena hypotesen, som är den som i dagsläget är bäst representerad i svenskspråkiga skildringar av
skeendet, är en ”hård strukturell hypotes” som utgår från att regeringen i grunden var tvungen att
följa den väg de i slutligen tog. Eftersom samhället förändrats så kraftigt i och med ett ökat
internationellt beroende, var regeringens enda möjlighet att sadla om, acceptera en inflationsnorm
och en deflationistisk politik.
Den andra hypotesen betecknas som en ”hård aktörshypotes”, och bygger på slutsatserna hos vissa
av globaliseringstesens hårdaste belackare. Den utgår från att världen inte genomgått några större
förändringar som gör en keynesiansk efterfrågestimulans omöjlig, och att den franska
socialistregeringen var helt fri att välja en annan ekonomisk politik.
För att denna hårda aktörshypotes ska stämma, krävs att det finns en förklaring till varför regeringen
inte valde att prioritera sin viktigaste uppgift – arbetslösheten. Arbetslösheten var en av de frågor
som fällde den tidigare presidenten Valéry Giscard d’Estaing genom att den hade mer än tredubblats
från det att han valdes 1974 tills nästa presidentval sju år senare3. Om regeringen medvetet valde att
inte prioritera arbetslöshetsbekämpningen, måste den ha haft andra prioriteringar som överordnades
denna. Därför kräver ett accepterande av varje hypotes som ger aktörerna en roll bortom att
genomföra det som var ”nött och tvunget” också ett klargörande av vad dessa aktörer då valde att
prioritera framför arbetslösheten.
Jag har även valt att göra en tydlig avgränsning mellan två delar av regeringen Mitterrands politik –
den generella ekonomiska politiken och nationaliseringspolitiken. Jag väljer att studera den
förstnämnda politiken, medan den andra får en mycket styvmoderlig behandling i föreliggande
uppsats. Detta beror på att jag bedömt att de olika inslagen i regeringens politik fick olika effekter –
medan den generella ekonomiska politiken syftar till att uppnå ekonomisk-politiska mål på kort eller
medellång sikt, handlar nationaliseringspolitiken om en mer långsiktig omstrukturering av det
franska näringslivet.
Här går det att invända att nationaliseringspolitikens motiveringar till stor del handlade just om
sysselsättning. I Sverige genomfördes omfattande förstatliganden inom varvssektorn under samma
tidsperiod, av en borgerlig regering. Syftet var här, precis som i Frankrike, att staten skulle ta
ansvaret för en omstrukturering av krisbetonade företag.
3
Källa: OECD Economic Outlook.
5
Visst går det att se bitar av denna politik med tydliga kopplingar till sysselsättningen – särskilt i de
så kallade solidaritetskontrakten mellan stat och (främst) statliga företag men också i att
förstatligandena sannolikt medfört att jobb stannat kvar och att nationaliserade företags investeringar
i större utsträckning placerats i Frankrike. Men denna politik hade också andra motiveringar – det
hade sina rötter i socialist- och kommunistpartiernas gemensamma program från 70-talet som
syftade till att ”bryta med kapitalismen” och gripa kontroll över ”ekonomins kommandohöjder”. Det
är därmed ämnet för en annan uppsats.4
1.3 Källor och litteratur
Trots att det franska exemplet blivit omdiskuterat i Sverige, finns få analyser av vad som egentligen
skedde publicerade på svenska. Tillgången till svenskspråkigt material som studerar det franska
exemplet mer än i förbigående för att stödja vissa allmänna teser är mycket begränsad. Den
huvudsakliga källan för denna uppsats utgörs av OECD-statistik. En komparativ analys genomförs
för att få en bild av om politiken var lyckad eller misslyckad. Vid sidan av detta har studier
genomförts av den omfattande internationella litteratur som efter vad jag kunnat utröna väldigt sällan
i den svenska debatten kring det franska misslyckandet. Litteraturen studeras utifrån ett
doktrinhistoriskt perspektiv, det vill säga med fokus på hur ekonomisk politik formulerades,
motiverades, diskuterades och fick för utfall.
1.4 Förhistorien
1.4.1 1970-talets strukturkris
De västeuropeiska ekonomierna mötte en nästintill oavbruten tillväxt under de trettio första åren
efter andra världskriget. Denna period avbröts med 1970-talets strukturkris, som orsakades av flera
betydelsefulla förändringar på den världsekonomiska scenen. Oljeprischocken från 1973 och framåt
drabbade Frankrike hårt, som hade ont om egna energiresurser. Denna medförde både ökade priser
och ökad arbetslöshet, men den kom också att sammanfalla med en tilltagande internationell
konkurrens från nya industristater i främst Östasien, samt med de elektroniska och bioteknologiska
revolutionerna som ledde till en snabb omvandling och ställde krav på ökade investeringsnivåer.
Frankrike hade stora investeringar i traditionella basindustrier som hamnade i stora svårigheter när
tillväxtnivåerna i världsekonomin sjönk.5
Sassoon beskriver ”gaullisten” Mitterrands stöd till samt fasthållande vid nationaliseringspolitiken som ett sätt att
upprätthålla en allians med vänsterfraktionen inom socialistpartiet samt med kommunistpartiet. Bådadera var
förutsättningar för att ha en chans att vinna presidentposten, Sassoon s. 568-605.
5
Schön, s. 11-34, 435-455, Friend, s. 182.
4
6
De olika europeiska länderna valde olika sätt att möta strukturkrisen. Penning- och finanspolitisk
stimulans användes aktivt i vissa länder, medan andra valde att lämna fullsysselsättningspolitiken
och i stället koncentrera sig på inflationsbekämpning.
1.4.2 Det europeiska monetära systemet och ERM
Efterkrigstidens monetära system beslutades i Bretton Woods i New Hampshire 1944, och var en
kompromiss mellan de amerikanska och brittiska positionerna. Britterna, vars delegation leddes av
John Maynard Keynes, önskade ”den flexibilitet och frihet för beslutsfattare som råder under
flytande växelkurser”, medan amerikanerna ville ha den gamla guldmyntfotens nominella stabilitet.
Systemet innebar att länderna hade fasta växelkurser i förhållande till dollarn, och att amerikanska
Federal Reserve (Fed) lovade växla in en viss mängd dollar i en viss mängd guld. Växelkurserna
kunde förändras vid ”fundamental ojämvikt”, något som också skedde vid ett antal tillfällen.6
Systemet led dock av inneboende svagheter, som gjorde det kortvarigt. Det var egentligen bara i full
funktion mellan åren 1959 och 1968. Åren före 1959 understöddes systemet av de olika
efterkrigsarrangemangen, och det var först detta år full konvertibilitet infördes. Efter 1968 var
systemet på fallrepet efter att guldmarknaden delats upp i en privat och en officiell del.7
Systemet krävde att amerikanerna upprätthöll prisstabilitet, en implicit regel USA bröt mot från
mitten av 60-talet med följd att ländernas förtroende för att Fed skulle växla in dollar mot guld
undergrävdes. De ”fundamentala ojämvikter” som fanns löstes inte genom förändringar i växelkurser
därför att devalveringar ”sågs som ett erkännande av en misslyckad och därmed icke trovärdig
ekonomisk politik” och för att man fruktade att man skulle öppna för framtida spekulation om man
öppnade för de- och revalveringar. I takt med att de internationella kapitalrörelserna växte blev det
allt svårare att försvara en fast kurs som mist valutamarknadernas förtroende mot spekulation.8
Bretton Woods-systemet rasade ihop mellan 1968 och 1971. Den 15 augusti 1971 stängde president
Nixon ”guldfönstret” efter att britterna och fransmännen under sommaren växlat in dollar mot guld.
Därmed var systemets ankare borta. I mars 1973 övergick världen slutgiltigt till flytande
växelkurser.9
6
Bordo & Jonung, s. 21.
Aldcroft & Oliver, s. 95.
8
Bordo & Jonung, s. 22.
9
Bordo & Jonung, s. 22-23.
7
7
EG-länderna bildade 1972 valutaormen, ett växelkurssystem kopplat till en från 1973 flytande dmark. Denna byggde på att dess medlemmar skulle hålla sina växelkurser inom ett fluktuationsband
på +/- 2,25 procent i förhållande till övriga valutor i samarbetet. Det var tillåtet att vidga detta band
till +/- 6 procent som en temporär åtgärd, men detta band skulle reduceras så snart de ekonomiska
omständigheterna tillät det. Förändringar i växelkurserna krävde att samtliga länder inom
valutaormen var överens om dem.10
European Monetary System (EMS) trädde i kraft i mars 1979. EMS innebar i sig enbart ett
samarbete mellan centralbanker. Det är växelkursmekanismen inom EMS – European Rate
Mechanism (ERM) – som är den bärande och centrala delen. Av denna anledning kommer jag i
denna uppsats konsekvent bruka begreppet ERM för att beskriva det som i sekundärlitteraturen
oftast benämns som EMS.11
ERM byggde på samma principer som den tidigare valutaormen. Man konstruerade en central
växelkurs kallad ECU, en omdöpning av den tidigare valutaenheten inom EG-budgeten, EUA. ECUkursen utgjorde en sammanvägning av de medverkande valutorna. Genom bildandet av ERM kunde
fransmännen, som tvingats lämna ormen två gånger, inträda igen utan att behöva förlora ansiktet när
de inträdde i ormen för tredje gången.12
Den första perioden med ERM mellan mars 1979 och mars 1983 kännetecknas av återkommande
växelkursjusteringar (realignments), som innebar att franska och belgiska franc, italienska lire och
danska kronor alla försvagades med mellan 25 och 35 procent i förhållande till d-marken. Den
ekonomiska litteraturen pekar på att skiftet till en mer stabil situation inom ERM sammanfaller med
att ”fransmännen bestämde sig definitivt för att driva igenom en fast växelkurspolitik” till skillnad
från de diskussioner som förts både före och under växelkursförändringarna i mars 1983 om att
”lämna EMS för att genomföra en mer expansiv ekonomisk politik”. Också Belgien, Danmark och
Italien gick över till en fast växelkurspolitik under perioden 1982-84, med följden att växelkursernas
fall i förhållande till d-marken dämpades.13
10
Östrup, s. 11-13.
Lybeck, s. 19-21.
12
Östrup, s. 13.
13
Östrup, s. 17-19. Sveriges ”superdevalvering” med 16 procent 1982 var också tänkt som inledningen till en fast
växelkurspolitik, inriktad på att få ner inflationen till den kontinentala nivån, se Feldt.
11
8
Tidpunkt
DEM
FRF
5 oktober 1981
+5,5 %
-3 %
14 juni 1982
+4,25 % -5,75 %
22 mars 1983
+5,5 %
-2,5 %
Tabell 1: Växelkursjusteringar mellan d-mark och franc inom EMS 1981-83. Källa: Lybeck, s. 47.
Under 80-talets slut hade ERM kommit att fungera allt bättre, i och med att medlemsländerna kom
att följa samma politik som det centrala landet, Tyskland. Detta kom dock att vara skenbart – 199293 bröt systemet ihop. Bordo & Jonung menar att detta sammanbrott påminner om Bretton Woodsystemets sammanbrott 1968-71, och att orsakerna också var desamma. ”ERM gick under därför att
fasta växelkurser, hög kapitalrörlighet och nationell självständighet i fråga om finans- och
penningpolitik inte är förenliga med varandra. ERM avvecklades efter massiva spekulativa attacker
mot länder vars politik var inkonsistent med deras fasta växelkurs till Tyskland samt mot länder som
tycktes följa reglerna men vars åtagande att i längden upprätthålla den fasta växelkursen betvivlades
av den finansiella marknadens aktörer.”14
1.4.3 En egen väg?
Den svenska utvecklingen mellan 1974 och 1990 är ett exempel på ett land som valde att gå sin egen
väg i samband med 70-talets strukturkris. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förde
en politik med full sysselsättning som det övergripande målet. När oljeprischocken kom valde
Sverige att fullfölja satsningar på tung industri och energisektor, införa ett omfattande lagerstöd och
genomföra en kraftig utbyggnad av den offentliga tjänstesektorn. Genom momssänkningar och
ökade transfereringar stimulerade man ekonomin ytterligare15.
När Sverige på detta sätt gick sin egen väg kom detta att leda till en högre svensk inflationstakt än i
de länder som från 70-talets slut löste sina inflationsproblem genom en drastisk ökning av
arbetslösheten såsom USA, Storbritannien och Västtyskland16. Ett behov fanns av att sänka den
svenska kronans värde för att bibehålla konkurrenskraften – något som gjordes vid ett flertal
växelkursjusteringar. På detta sätt kunde inflationseffekterna av stimulanspolitiken hanteras.
Den ”egna” väg Sverige valde tillsammans med ett antal andra europeiska småstater inom och
utanför EFTA såsom Norge, Österrike och Schweiz medförde att fullsysselsättningspolitiken
14
Bordo & Jonung, s. 24.
Schön, s. 440 och Carlsson, s. 167-170.
16
Se figur 3 för de europeiska arbetslöshetsnivåerna. USA hade aldrig haft full sysselsättning, men där gick
arbetslösheten enligt OECD från 6 procent 1979 till 10 procent 1982-83.
15
9
bibehölls fram till 1990. Detta framhålls dock sällan, då de flesta av beslutsfattarna egentligen inte
önskade den politik som starka inbyggda strukturer i samhällena tvingade fram 17. Dessa
fullsysselsättningsstrukturer kom dock successivt att brytas upp, inte minst genom effekterna av den
så kallade novemberrevolutionen - kreditavregleringen 1985 – som drev fram en finansiell bubbla i
Sverige. Detta åtföljdes sedan av regeringens beslut att prioritera inflationsbekämpning före full
sysselsättning och att knyta den svenska kronan till ERM för att visa på hängivenheten i denna
målsättning, vilket sedan följdes av krisen hösten 199218.
Det går att tala om tre vägar för den ekonomiska politiken sedan 70-talet – en kontinentaleuropeisk,
en amerikansk och en nordisk. Dessa bygger på en indelning hos den isländska ekonomen Gylfi
Zoega. För USA:s del tycks arbetslöshetsnivån inte ha förändrats avsevärt sedan 1970-talet. Det
kontinentaleuropeiska mönstret har två stora förhöjningar i arbetslöshetstalen – en i mitten av 1970talet och en i början av 1980-talet. Vid slutet av 1980-talet sker en cyklisk återhämtning, medan den
höga arbetslösheten återkommer på 1990-talet. Slutligen finns de skandinaviska länderna, dit Zoega
inte räknar Danmark, som hade en konstant (låg) arbetslöshet fram till slutet av 80-talet. Sedan
följde en kraftig ökning under 90-talets början följd av återhämtning under de senaste åren.19
1.5 Fasta och flytande växelkurser
Denna uppsats handlar om penningpolitiska beslut kring växelkurser. Det finns därför anledning att
redogöra för de dominerande synsätten på växelkurspolitikens utformning. Idén bakom fasta
växelkurser är att uppnå stabilitet på valutamarknaden. Fasta växelkurser förhindrar att företag
behöver ta valutarisker och främjar därmed utrikeshandel, och centralbankerna kan styra
växelkurserna efter vissa givna målsättningar. Den fasta växelkursen har också en disciplinerande
innebörd då den tvingar länder att vara hårdare i sin inflationsbekämpning. Ett land med en fast
växelkurs mot ett annat lands valuta får sin konkurrenskraft urgröpt om det låter sin pris- och
löneökningstakt vara varaktigt högre än konkurrentlandets utan att man samtidigt har en
motsvarande högre produktivitetsökning. Därmed kan man lita på att landets centralbank kommer att
hålla inflationen på en låg nivå så länge som växelkursen ligger fast. Om man kan skapa en
trovärdighet kring en fast växelkurs medför detta att aktörerna på marknaden utgår från denna
växelkurs och det ekonomisk-politiska klimat denna skapar i olika beslut.
För en bild av beslutsfattarnas vånda över ”den här för Sverige negativa och olyckliga perioden” (Carlsson, s. 170), se
exempelvis Carlsson eller Feldt.
18
En mer ingående analys av Sveriges väg in i massarbetslösheten återfinns i Gustavsson, Peter (2004a).
19
Zoega, s. 18.
17
10
I diskussionen kring fasta växelkurser i Europa finns även en annan viktig aspekt – det politiska
projektet att bygga ”an ever closer union” som formuleringen lyder i Romfördraget som var grunden
till EG 1957. En del av detta projekt är en europeisk gemensam valuta – det projekt som realiserades
genom införandet av euron som betalningsmedel i 12 EU-länder den 1 januari 2002. De politiska
motiven för en gemensam europeisk valuta för att stärka den europeiska integrationsprocessen står
vid sidan av resonemangen ovan.
Argumenten för flytande växelkurser ligger i vikten av att valutakursen anpassas till skiftande
ekonomiska omständigheter. Förändringar i terms of trade, olika inflationstakter och så vidare
medför att ländernas ekonomiska utveckling ständigt kommer i otakt, vilket kräver
växelkursjusteringar. Det mest praktiska sättet att göra dessa justeringar är genom en flytande
växelkurs, som ständigt anpassar sig till nya omständigheter.
Anhängarna av flytande växelkurs ser ofta med viss skepsis på argument kring monetär stabilitet.
Man kan beskriva en flytande växelkurs som att den makroekonomiska stabiliteten överordnas den
monetära stabiliteten. En flytande växelkurs innebär att priset på landets valuta söker sig mot det
rätta värdet. Detta rätta värde är avhängigt hur landets produktivitet och priser utvecklas i
förhållande till omvärlden. Med flytande växelkurs sker disciplineringen i regel genom ett
inflationsmål för centralbanken. I stället för att centralbanken binder sig vid att försvara en viss
växelkurs i relation till omvärlden, binder den sig direkt vid ett mål om en viss prisutvecklingstakt.
Ett mellanting mellan fasta och flytande växelkurser är system med växelkurssamarbeten med fasta
kurser men med möjlighet till kursjusteringar. De flesta valutasystem som funnits under
efterkrigstiden har fungerat på det sättet. Mixen mellan fast och flytande kurs har medfört att tider av
oro lett till spekulation mot valutor som på valutamarknaderna betraktats som övervärderade, särskilt
under de senaste årtiondena då tidigare regleringar av kapital- och valutaflöden avskaffats. För att
skydda mot denna spekulation har centralbanker stödköpt valutor till stora kostnader, och många
gånger har man ändå i slutändan tvingats minska valutans värde. Dessa devalveringar har i sin tur
undergrävt förtroendet för systemet med fasta växelkurser.20
Det går att dela in 1900-talets olika växelkurssystem längs en skala mellan fullständigt fasta och
fullständigt flytande växelkurser. En valutaunion – som exempelvis USA eller EMU – är den
starkaste formen av en fast växelkurs. Metallmyntfötter såsom guld- och silvermyntfot räknas också
till de starka fastkurssystemen, liksom sedelfonder såsom den Argentina hade under sin period av
20
Se bland annat Bordo & Jonung, s. 56-57.
11
”dollarisering” när en argentinsk peso motsvarade en US-dollar. Till mellanformen fasta men
justerbara kurser räknas Bretton Woods-systemet, valutaormen, ERM-systemet och systemet med
valutakorgar där växelkursen justeras efter förändringar hos landets viktigaste handelspartners.
Slutligen finns de flytande kurserna, som åtminstone teoretiskt kan ha en uppsjö olika målsättningar
för hur penningpolitiken styrs.21
1.6 Mitterrands vägval i svensk debatt
Intrycken från det franska misslyckandet har spelat stor roll i argumentationen kring ekonomisk
politik och EU inom den svenska socialdemokratin. Det är inte en slump att referenserna till det
franska misslyckandet återkom i flera av texterna när SSU 1993, under den socialdemokratiska
oppositionstiden och i förberedelserna för folkomröstningen om EU, gav ut en antologi om
ekonomisk politik.
Erik Svanfeldt, som då var politisk sekreterare på landstinget i Gävleborg och senare arbetat som
statssekreterare vid utbildningsdepartementet, skrev i en av de inledande texterna att keynesiansk
politik ”endast fungerar i en ekonomi utan utrikeshandel”. ”Under 1980-talet förde flertalet länder i
Västeuropa en åtstramningspolitik. Frankrike försökte dock efter socialisternas valseger 1981 att föra
en expansiv politik, vilket resulterade i ökade bytesbalans- och budgetunderskott, utan några positiva
effekter på landets sysselsättning och produktion.”22
Roger Hällhag, som på den tiden var ordförande för den socialistiska ungdomsinternationalen IUSY
och senare arbetat bland annat som politisk sakkunnig åt statsministern, var en annan av dem som
skrev om det franska exemplet. Med ett målande språk beskriver Hällhag hur de socialdemokratiska
regeringarna föll på inflation och statsskulder under 1970-talets slut, och hur ”högre arbetslöshet och
kvästa fackföreningar blev det nya, enkla receptet mot inflationen”. Men detta väckte inte ”insikten
om den nationella otillräckligheten” – först skulle det ”sista (?) nationellt socialistiska projektet”
misslyckas. Hällhag nämner politiska åtgärder som höjda minimilöner, nya sociala rättigheter,
expansiv budgetpolitik, förmögenhetsskatter, skattehöjningar, bankförstatliganden och skärpta
valutakontroller. Han beskriver Mitterrands politik som ”full fart – in i väggen” och menar att
konsekvenserna av politiken blev sinande privata investeringar samt dramatiska ökningar av räntor,
21
Bordo & Jonung, s. 13. Att en valutaunion mycket väl kan ha en flytande växelkurs i relation till omvärlden är en
annan fråga. Det tål även att nämnas att ”crawling peg” – en fast växelkurs med en uttalad målsättning att justeras vid
vissa mellanrum – och en kurs under ”dirty float” som är flytande men som ändå i viss utsträckning manipuleras av
centralbanken återfinns någonstans i gränslandet mellan de fasta och justerbara och de hela flytande kurserna.
22
Bengtsson & Nilsson, s. 21.
12
inflation och offentliga underskott. För ”inte ens Frankrike kunde föra en politik som gick emot
strömmen och kapitalets makt i Reagans och Thatchers värld”.23
Det senaste exemplet på betydelsen av det franska misslyckandet i svensk socialdemokratisk EUdebatt är dåvarande Europaparlamentarikern Göran Färm och EU-kommissionären Margot
Wallströms bok inför det senaste Europaparlamentsvalet, Folkens Europa eller Varför är det så
svårt att älska EU?. I sin personliga inledning skriver Färm att ”Försöket [med nationellt expansiv
ekonomisk politik] blev ett svidande nederlag. Köpkraftsförstärkningarna läckte ut över gränserna
och gav inte alls den skjuts åt fransk sysselsättning som Mitterrand och Delors (som då var
finansminister) hade hoppats. Deras – och vår – slutsats blev att det krävdes bättre europeisk
samordning”.24
Under rubriken ”Den glömda historien bakom euron” menar Färm och Wallström att ”den
socialistledda regeringen i Frankrike tvingades till en helomvändning” till tuff åtstramningspolitik
för att inte hamna i ”bankruttläge”. De pekar på att Delors tog med sig erfarenheterna från den
misslyckade expansionspolitiken när han som kommissionsordförande ledde arbetet mot den inre
marknaden och EMU.25
23
Bengtsson & Nilsson, s. 69.
Färm & Wallström, s. 32.
25
Färm & Wallström, s. 52-55.
24
13
2 Drama i Elyséepalatset
Den tionde maj 1981 vann socialistpartiets kandidat François Mitterrand en historisk seger i den
andra omgången av det franska presidentvalet. Detta medförde en massiv spekulationsvåg mot den
franska francen. Valutamarknaderna oroade sig för att Mitterrand skulle inleda sin presidentperiod
med en omedelbar växelkursjustering, precis som presidenterna de Gaulle och Pompidou gjort 1958
respektive 1969. Francen var uppenbart övervärderad, och Mitterrand hade vunnit valet mycket på
den sittande presidenten Valéry Giscard d’Estaings misslyckande med att hantera den kraftiga
ökningen av höga arbetslösheten.26 Oron visade sig vara obefogad. Mitterrands premiärminister
Pierre Mauroy beskrev i sina memoarer sin och sin presidents hållning i orden ”man firar inte
vänsterns seger med en devalvering”27.
Socialistpartiets program från 1980 hade tagit avstånd från ERM. Bakgrunden var att det tvinga
mjukvaluteländer att skugga den tyska penningpolitiken och genomföra åtstramningspolitik.
Uppfattningarna i programmet delades också av åtskilliga regeringsledamöter. Men bland dessa
ingick inte finansminister Jacques Delors, premiärminister Pierre Mauroy eller president François
Mitterrand.28
2.1 1981 års politik
De ekonomiska problemen skulle snart komma att tillta. Den franska ekonomin gick betydligt sämre
än sin huvudkonkurrent och granne på den europeiska kontinenten – Västtyskland. Detta var ett
särskilt stort problem då ERM-samarbetet innebar att den franska växelkursen var fast i förhållande
till den tyska d-marken. Sedan införandet av ERM i mars 1979 hade d-marken justerats uppåt två
procentenheter. Som synes i figur 2 var prisökningstakten för fransk industri mer än den dubbla i
jämförelse med den tyska under åren 1979-1983, vilket ledde till en snabb försvagning av den
franska ekonomins konkurrenskraft.
Under de första månaderna efter regeringsskiftet kom den ekonomiska politiken att vara mycket
försiktig. Det stimulansprogram för ekonomin som Mitterrands finansminister Jacques Delors lade
under sommaren 1981 motsvarade en höjning av de offentliga utgifterna med 0,5 procent av BNP på
årsbasis. Det innebar en höjning av minimilönen (SMIC) och pensionerna, arbetslöshetsprogram,
stöd till byggindustrin och anställningar av fler lärare och administratörer. Delors försvarade den
26
Friend, s. 6-7.
Sassoon, s. 583, Daley (ed), s. 87-88.
28
David R Cameron, s. 60, Serge Halimi, s. 87, båda i Daley (ed).
27
14
begränsade omfattningen i stimulansprogrammet med vikten av rigeur – ett begrepp som närmast
översätts med stränghet eller hårdhet och som i mycket motsvarar hur vi i Sverige i dag använder oss
av begreppet ”sunda statsfinanser”. Mitterrand talade i slutet av juni om vikten av en ”sträng budget”
som i första hand leder till ”ett uppsving för investeringarna”.29
Producentprisutveckling för fransk respektive tysk industri
1979-1983
150
140
Frankrike
130
120
Tyskland
110
100
90
80
1979
1980
1981
1982
1983
Figur 2: Producentprisindex för industrin i Frankrike och Västtyskland 1979-1983. Källa: OECD
Trade and Competitiveness Indicators30.
Denna första ganska försiktiga politik hade sin grund i en ganska ljus prognos kring den
internationella ekonomiska utvecklingen. Man trodde att ekonomin skulle ta fart, medan
verkligheten i stället kom att bli en omfattande internationell lågkonjunktur under åren 1981-82.31
Efter de första månadernas segrar för det Christofferson benämner som ”det socialdemokratiska
lägret i socialistregeringen” kom en motreaktion att väckas inom och utanför regeringen32. Delors
beskrev senare situationen som att orealistiska anhängare av ”socialism i ett land” inom regeringen
förde en kamp fram till dess att de slutligen blev besegrade i mars 1983, men hösten 1981 var han på
29
Christofferson, s. 68-69.
Jag har ändrat basår för OECD:s PPI-statistik där index för 1979=100.
31
Friend, s. 181.
32
Begreppen ”socialist” och ”socialdemokrat” används på ett delvis annat sätt i Frankrike än i Sverige. Medan svensk
socialdemokratisk tradition tenderar att betrakta de båda begreppen som synonymer i exempelvis partiprogrammen, står
”socialdemokrat” i Frankrike klassiskt för en mer försiktig politisk linje än en ”socialistisk” som är mer konfrontativ i
förhållande till kapitalintressena.
30
15
defensiven33. Sedan arbetslöshetssiffrorna ökat ytterligare efter stimulanspaketet i juni, deklarerade
premiärminister Mauroy i september att kampen mot arbetslösheten var ”prioriteringen av alla
prioriteter”34.
Den statsbudget för 1982 som drevs igenom av budgetminister Laurent Fabius i oktober 1981
innebar en ökning av de offentliga utgifterna med 27,6 procent35. Man införde stöd till
funktionshindrade, allmännyttiga bostäder, statliga lån och subventioner till små och medelstora
industriföretag, ett program för ”solidaritetskontrakt” där unga arbetare fick ta platsen efter
förtidspensionerade, arbetsmarknadsutbildningar och arbetsdelningsprogram36. Samtidigt skedde en
första justering av francens kurs inom ERM – d-markens värde höjdes med 5,5 procent medan
francens minskades med 3 procent37.
Hur omfattande var då regeringens finanspolitiska stimulans av ekonomin under 1981? Som vi sett
var stimulansen under sommaren 1981 ganska begränsad, och budgetens effekter slog inte igenom
förrän året efter. Ross beskriver politiken som en ”mild keynesianism”, och statistiken pekar också i
den riktningen38. Om man bortser från konjunkturella faktorer såsom minskade skatteintäkter och
ökade kostnader för arbetslöshetsunderstöd med mera, gick Frankrike från en åtstramning på 1,1
procent av BNP 1980 till en stimulans på 1,4 procent av BNP 1981. Västtyskland stramade i stället
åt 1981 med 0,4 procent av BNP, vilket också ungefärligen motsvarade åtstramningen i G7-länderna
i stort.39 Utfallet i BNP var mycket modest under 1981. Frankrikes reala BNP-tillväxt låg på 0,3
procent, vilket dock fortfarande är bättre än Västtysklands -0,1 procent och EG som helhet där BNP
minskade med 0,3 procent40.
Den politik som lades fast under hösten 1981 kom att få ett större genomslag på utfallet år 1982.
Stimulansen efter konjunkturella justeringar var 0,9 procent av BNP – vilket ska läggas på
stimulansen 1981. Västtyskland stramade 1982 åt med hela 2,1 procent av BNP och G7-snittet låg på
0,0 procent av BNP41. 1982 går det även att se ett tydligt utfall i BNP-statistiken, när Frankrikes
33
Christofferson, s. 69.
Christofferson, s. 74.
35
Christofferson, s. 69-70.
36
Christofferson, s. 74.
37
Se tabell 1.
38
Ross, s. 6.
39
Östrup, s. 88 samt Lombard, s. 362. Bägge använder OECD-siffror men Lombards siffror avviker med en promille när
det gäller 1981 års franska stimulans (han anger siffran 1,3 %). Detta hänger sannolikt samman med att de använt olika
basår vid indexeringen.
40
Siffrorna från OECD, Historical Statistics 1960-1983, återgivet i Lombard, 365.
41
Östrup, s. 88 samt Lombard, s. 362. Också här finns en promilles skillnad i den franska statistiken, där Lombard ligger
på 1,0 procent.
34
16
ekonomi växer med 1,6 procent i reala termer medan Västtysklands BNP sjunker med 1,0 procent.
Tillväxten i EG är 0,5 procent medan OECD som helhet minskar sin reala BNP med 0,5 procent.42
Med andra ord skedde det uppenbart en stimulans, främst genom stimulanspaketet sommaren 1981
och 1982 års statsbudget, som antogs i oktober 1981. Sassoon menar att detta hindrade att den
franska ekonomin hamnade i recession under åren 1981-82.43 Statistiken ger indikationer på att detta
mycket väl kan vara fallet, se figur 3. Medan Västtyskland, Storbritannien och USA har branta
ökningar av arbetslösheten under denna period ser utvecklingen annorlunda ut i Frankrike och
Sverige. I dessa länder som kombinerade en expansiv finanspolitik med devalveringar var ökningen
av arbetslösheten betydligt långsammare under den internationella lågkonjunkturen 1981-82.
Arbetslöshetsutveckling 1981-85
14
12
Storbritannien
10
Frankrike
8
USA
Västtyskland
6
4
Sverige
2
q3
q2
q1
q4
q3
q2
q1
q4
q3
q2
q1
q4
q3
q2
q1
q4
q3
q2
q4
19
85
19
85
19
85
19
85
19
84
19
84
19
84
19
84
19
83
19
83
19
83
19
83
19
82
19
82
19
82
19
82
19
81
19
81
19
81
19
81
q1
0
Figur 3: Arbetslöshetsnivåer i 1981-85. Källa: OECD Economic Outlook, kvartalssiffror.
2.2 Reformpausens år 1982
Kampen inom regeringen och socialistpartiet om vilken väg man skulle gå var dock bara i sin linda.
Medan partikongressen i Valence i oktober 1981 talade om ett ”uppbrott från kapitalismen” kontrade
42
43
Lombard, s. 365.
Sassoon, s. 584, 589.
17
Delors i en intervju i slutet av november med att deklarera en ”reformpaus” 44. Mauroy och
Mitterrand var från början avvisande till tanken att den ekonomiska krisen skulle kräva åtstramning,
men framåt våren 1982 vann reformpaus-linjen större uppslutning inom regeringen. Man menade att
stimulanspolitiken hade misslyckats då arbetslösheten fortsatte att öka i absoluta tal. Desperationen
växte om att få igång investeringarna och öka sysselsättningen. Detta särskilt som regeringen stött på
nederlag i förhandlingarna kring arbetstidsförkortningarna i februari och i kommunalvalen i mars.45
I april 1982 gjorde regeringen upp med arbetsgivarna om frysningar och sänkningar av skatter på
näringslivet, att avbryta de obligatoriska minskningarna av arbetstiden och att små och medelstora
företag skulle erbjudas subventionerade lån. De minskade skatteintäkterna skulle finansieras genom
nedskärningar och en omfattande momshöjning, samt genom beskattning av banker och
kreditinstitut. Näringslivet lovade fler investeringar och anställningar, utbildning för anställda samt
uppslutning bakom regeringens program för ”solidaritetskontrakt” och arbetsdelning.46
Våren 1982 växte ett allt större krismedvetande fram i Frankrike. Insikten växte om att den
hittillsvarande ekonomiska politiken inte räckte för att föra Frankrike ur krisen. Stora franska
industriföretag visade röda siffror i boksluten, arbetskraftskostnaderna växte mycket snabbare i
Frankrike än i Västtyskland och bytesbalansen försämrades snabbt 47. Som en följd av detta,
omförhandlade man växelkurserna inom ERM på nytt i juni 1982. D-markens värde höjdes nu med
4,25 procent medan francens minskades med 5,75 procent48.
I samband med den andra växelkursjusteringen vidtog den franska regeringen den politik som man
själv betecknade som ”åtstramning” (austerité). Löne- och priskontroller infördes för perioden 1 juli
– 31 oktober. Enbart de som hade lönehöjningar under 10 procent fick ut sin höjning, och momsen
höjdes. Utöver detta innebar den nya åtstramningspolitiken att nya reformer fick vänta och att 1983
års statsbudget blev en nedskärningsbudget. Socialförsäkringsministern Nicole Questiaux avgick i
protest och hennes ersättare Pierre Bérégovoy genomförde omfattande nedskärningar inom den
sociala sektorn. I november höjdes även avgifterna för arbetslöshetsförsäkringen kraftigt för att täcka
kraftigt ökande kostnader.49
44
Christofferson, s. 71-72.
Christofferson, s. 97.
46
Christofferson, s. 96-97.
47
Christofferson, s. 100-101.
48
Se tabell 1.
49
Christofferson, s. 104-106 och Sassoon, s. 592.
45
18
2.3 Kvällsregeringens program
Regeringen Mitterrand närmade sig nu ett formerande ögonblick. Delors-linjen hade avgått med
åtskilliga delsegrar, då reformpausen avfärdats i ord men genomförts i handling. Men motståndarna
var inte uträknade. När premiärminister Mauroy lämnade Elyséepalatset på kvällen, mötte han ofta
de personer han kom att benämna ”Les Visiteurs de soir” efter en 40-talsfilm av Marcel Carné.
Dessa personer var flera av hans egna regeringsmedlemmar – både industriministern och ledaren för
den radikala fraktionen inom socialistpartiet (Ceres), Jean-Pierre Chevènement, och de Mitterrand
mycket närstående ministrarna Laurent Fabius och Pierre Bérégovoy. Därutöver ingick
industrialisten Jean Riboud och den socialistiske debattören Jean-Jacques Servan-Schreiber50.
Tanken om att lämna ERM framfördes även av kommunistpartiet51.
Mitterrands kvällsbesökare eller ”kvällsregering” som Christofferson kallar den förespråkade vad
som i litteraturen helt enkelt benämns som ”den andra politiken”. Huvudpunkten i denna var att
lämna ERM. Mitterrand hade själv öppnat upp för denna möjlighet i samband med den andra
växelkursjusteringen i juni 198252.
Kvällsregeringens viktigaste argument för att få Mitterrand på andra tankar var att ERMmedlemskapet innebar hårda begränsningar i politikens möjligheter samt återkommande förnedrande
förhandlingar med tyskarna. Man kunde göra som britterna och stanna kvar utanför eller välja att
återgå till samarbetet när man rett upp de ekonomiska problemen. I övrigt förespråkade
kvällsbesökarna sänkta räntor, tillfälligt höjda importtullar och en kraftfull satsning på att
återuppbygga den franska industrin.53
Vid sidan av kvällsregeringens försök att få till stånd en kursändring, fanns även försök att övertyga
andra länder om att mota den internationella recessionen genom en stimulanspolitik. I juni 1982, vid
G7-mötet i Versailles och samtidigt som den andra växelkursförändringen inom ERM förhandlades,
försökte Mitterrand övertyga övriga industrinationer om en samordnad expansion. Detta kom dock
inte att vinna något stöd i de övriga länderna.54
50
Christofferson, s. 120 och Friend, s. 41-45 och 184-187.
Sassoon, s. 591.
52
Friend, s. 41. Uppgifterna kommer ursprungligen från artiklar i Le Monde.
53
Friend, s. 41.
54
Sassoon, s. 591 samt Aldcroft & Oliver, 137.
51
19
2.4 Det formerande ögonblicket – mars 1983
Efter att valresultatet var klart i lokalvalen i mars 1983 övervägde Mitterrand en övergång till ”den
andra politiken”. Finansminister Delors motsatte sig detta, och en kaskad av argument presenterades
för att hålla fast vid åtstramningslinjen. Premiärminister Mauroys ställningstagande är mer oklart.
Östrup menar att Frankrikes fortsatta deltagande i ERM ”verkade tveksam” i samband med
omförhandlingarna i mars 1983, och att Mauroy föredrog att lämna ERM före att acceptera de
villkor för den ekonomiska politiken som EG:s finansministrar ställde. Friend menar däremot att
premiärministern ställde sig bakom Delors’ position.55
Delors’ män framställde ”den andra politiken” som en ”albansk linje” där gränserna skulle stängas
för andra länders varor, och regeringskansliets datorer extrapolerade resultat som visade på den
inslagna vägens fördelar. Inte minst framhölls det som betydelsefullt att francen inte sjönk för
mycket i relation till dollarn, och utan ERM skulle man inte få något stöd i att hålla värdet uppe. För
att skydda francen skulle man behöva höja räntan kraftigt, vilket skulle medföra att ingen skulle
investera i Frankrike. Delors’ anhängare menade att om francen sjönk 20-30 procent, vilket var
troligt om den tilläts flyta, skulle detta genast öka utlandsskulden och importpriserna kraftigt.
Eventuella stimulanseffekter skulle låta vänta på sig.56
Den 22 mars höjdes d-markens värde med 5,5 procent, medan francens värde minskades med 2,5
procent57. Och ett nytt, mycket stramt åtstramningspaket lanserades i Frankrike. Det innehöll ett
tvångssparande på 10 procent, skattehöjningar på inkomster, alkohol och tobak samt högre priser för
el, gas, tågbiljetter och telefonsamtal. Staten gjorde också vissa nedskärningar, och en inskränkning
infördes i möjligheterna att växla in i utländsk valuta om 2 000 franc per vuxen och år.58
I maj 1983 fick Frankrike ett lån omfattande 4 miljoner ecu, på villkor att man accepterade ett
stabiliseringsprogram som EG beslutade om. EG-villkoren motsvarade den politik man nu beslutat
om i Frankrike, så dessa villkor var inte något problem utan visade i stället på den franska
hängivenheten att följa den nya fastvalutepolitiken.59
55
Friend, s. 42-45, Östrup s. 47.
Friend, s. 42-45.
57
Se tabell 1.
58
Friend, s. 44-45.
59
Östrup, s. 47.
56
20
3 ERM – den enda vägen?
Vi har nu kunnat följa förloppet kring den ekonomiska politiken i Frankrike under perioden 1981-83.
Nu är det dags att granska det ekonomiska läget som det såg ut under perioden 1981-83. Vi ska
undersöka de argument som framförts för att Mitterrand saknade verkliga alternativ, och se på
rimligheten i dessa påståenden.
3.1 Arbetslösheten
Det har hävdats att den förda politiken hade svag effekt på arbetslösheten. Tabellerna 2 och 3
tillbakavisar detta påstående. De visar på hur Frankrike under perioden klarade av att hålla
arbetslösheten kring samma nivå under stimulansperioden, medan den i andra länder ökade med
mellan 20 och 100 procent. Under åtstramningsperioden, däremot, ökade arbetslösheten i Frankrike
medan den låg stilla eller sjönk på andra håll.
Arbetslöshetsnivå
Frankrike
Storbritannien
Sverige
USA
Västtyskland
G7
1981q3
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
1981q4
100.9
104.4
121.1
111.1
116.2
108.6
1982q1
101.4
106.3
121.4
119.2
129.1
114.0
1982q2
103.9
109.3
123.9
127.1
141.6
120.3
1982q3
105.8
113.2
135.1
134.1
159.8
127.2
1982q4
105.7
117.3
125.1
144.0
183.8
134.6
1983q1
104.9
119.6
132.6
140.2
203.0
134.7
Tabell 2: Arbetslöshetsutveckling under Mitterrands stimulansperiod, index 1981q3=100.
Arbetslöshetsnivå
Frankrike
Storbritannien
Sverige
USA
Västtyskland
G7
1983q2
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
100.0
1983q3
102.9
99.4
100.7
92.6
101.7
96.4
1983q4
107.9
99.2
96.0
84.5
101.2
92.6
1984q1
114.8
99.9
90.0
77.9
100.0
91.2
1984q2
118.1
99.6
89.6
74.0
101.1
89.4
1984q3
120.4
101.3
85.5
73.7
103.9
89.8
1984q4
122.8
101.8
84.3
72.1
104.0
89.1
Tabell 3: Arbetslöshetsutveckling under inledningen av Mitterrands åtstramningsperiod, index
1983q2=100.60
3.2 Inflationen
Vikten av att ta ner inflationen var det främsta argument som användes för att Frankrike måste
övergå till en ny ekonomisk politik. Men att ta ner inflationen är ingen enkel process. Som synes i
figur 4 kom producentpriserna att fortsätta växa kraftigt i Frankrike, och utan växelkursförändringar
som kunde kompensera för detta försämrades Frankrikes konkurrenskraft än mer. Regeringens beska
60
Båda tabellerna utgör indexeringar av uppgifter från OECD, Main Economic Outlook no. 75, d.v.s. samma uppgifter
som återfinns i figur 3.
21
medicin fick effekt 1985 genom att PPI-utvecklingen stannade av, och producentpriserna minskade
till och med en tid. Det högre kostnadsläge Frankrike hade ackumulerat under omställningen 198385 kom dock att bestå, och medförde konkurrensnackdelar också fortsättningsvis.
Producentprisutveckling för industrin justerad för
växelkursförändringar
170
160
Frankrike
150
140
130
Västtyskland
120
110
100
90
80
1979
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
Figur 4: Producentprisindex för industrin i Frankrike och Tyskland 1979-1990, justerad för
växelkursförändringar. Källa: OECD Trade and Competitiveness Indicators (PPI-statistik) samt
Eurostat (växelkurser).61
Som synes av figuren, och som vi också kommer att se nedan, innebar alltså den nya
låginflationspolitiken inledningsvis att inflationen fick ett större genomslag i ekonomin. Detta är
samma effekt som syns i de flesta länder som genomfört snabba övergångar från hög till låg
inflation. Ett exempel är hur den nya låginflationsregimen i Sverige från 1991, tillsammans med de
avskaffade avdragsmöjligheterna för bolån i och med skattereformen, innebar en ränteexplosion för
hushållen som bidrog till att göra 90-talskrisen ännu djupare62. Frankrikes ökning av arbetslösheten
från åtta- till tioprocentsnivån skedde under perioden 1983-85 när den amerikanska ekonomin
kommit igång och de flesta övriga industriländer upplevde stillastående eller sjunkande
arbetslöshetstal, som framgår av figur 3 ovan. Politiken för att ta ner inflationen kom att bli
framgångsrik efter 1985, men konsekvenserna av omställningen från hög till låg inflation blev
smärtsamma för den franska ekonomin.
61
62
Jag har ändrat basår för OECD:s PPI-statistik och satt index för 1979=100.
Se Gustavsson, Peter (2004a).
22
3.3 Handelsbalansen
Det har också påståtts att stimulanspolitiken under Mitterrands första år medförde kraftiga
underskott i den franska handelsbalansen. Som synes i figur 5 visade den franska handelsbalansen på
omfattande underskott under det tidiga 1980-talet. Försämringen skedde dock redan 1980, och den
svaga handelsbalansen föregick stimulanspolitiken. Den avgående premiärministern 1981 Raymond
Barre ska ha sagt till Valéry Giscard d’Estaing att den nya regeringen måste genomföra en snabb
devalvering, varpå Giscard svarade att ”Nej, det kommer de inte att våga”.63
Franskt handelsunderskott i miljoner US-dollar per år baserat på
månadssiffror, säsongsjusterade data
35000
30000
25000
20000
15000
10000
5000
Ja
n1
98
Ap 0
r1
98
Ju 0
l1
98
0
O
ct
19
80
Ja
n1
98
Ap 1
r1
98
Ju 1
l1
98
1
O
ct
19
81
Ja
n1
98
Ap 2
r1
98
Ju 2
l1
98
2
O
ct
19
82
Ja
n1
98
Ap 3
r1
98
Ju 3
l1
98
3
O
ct
19
83
Ja
n1
98
Ap 4
r1
98
Ju 4
l1
98
4
O
ct
19
84
Ja
n1
98
Ap 5
r1
98
Ju 5
l1
98
5
O
ct
19
85
0
Figur 5: Frankrikes handelsunderskott enligt OECD Main Economic Indicators.
Som framgår av figuren, hade handelsunderskottet reducerats avsevärt redan vid övergången till
helhjärtad åtstramning i mars 1983. Orsakerna till detta ska förmodligen sökas i två faktorer – dels
de två växelkursjusteringar som genomfördes och förbättrade konkurrensläget för fransk industri
både på export- och hemmamarknaden men även den begynnande åtstramningen från juli 1982 som
drog ner aktiviteten i ekonomin och därmed importbehovet. Den fortsatta åtstramningen tycks inte
ha haft några omfattande effekter på handelsbalansen.
När stimulanspolitiken utvärderas framstår det som tydligt att enbart en finanspolitisk stimulans
sannolikt hade lett till fortsatt stort och eventuellt växande handelsunderskott. Men alternativet till
63
Enligt David R Cameron, i Daley (ed), s. 60-61.
23
åtstramningslinjen från mars 1983 var inte status quo – det var att lämna ERM och låta francen flyta.
Lombard menar att utan växelkursrestriktionen skulle en fortsatt förändring av franckursen ha
åtgärdat handelsunderskottet utan att ytterligare åtstramning hade behövts64.
3.4 Räntorna
Ett av de främsta argument som framförs för att Mitterrands politik var omöjlig var att den ledde till
kraftiga räntehöjningar, något som figur 6 visar att det finns viss substans i. De nominella räntorna
höjdes kraftigt i maj 1981, och även om Västtyskland upplevde en kraftig räntehöjning vid samma
tid ökade räntegapet mellan länderna kraftigt. Dessutom kom den långa räntan successivt kom att
sjunka i takt med att marknadens förtroende för regeringens deflationspolitik växte.
Ränta i procent
20
18
16
14
Fransk 10-årig
ränta
12
10
8
Fransk 3månadersränta
6
19
19
80
M
01
80
M
19 04
80
M
19 07
80
M
19 10
81
M
19 01
81
M
19 04
81
M
19 07
81
M
19 10
82
M
19 01
82
M
19 04
82
M
19 07
82
M
19 10
83
M
19 01
83
M
19 04
83
M
19 07
83
M
19 10
84
M
19 01
84
M
19 04
84
M
19 07
84
M
19 10
85
M
19 01
85
M
19 04
85
M
19 07
85
M
10
4
Tysk 3månadersränta
Figur 6: Långa och korta räntor enligt OECD, Main Economic Indicators65.
Det finns dock skäl att fundera lite djupare kring orsakerna till räntehöjningen. Som framgått tidigare
i denna uppsats, var marknaderna övertygade om att Mitterrand skulle inleda sin presidentperiod
med en växelkursjustering. Marknadens förtroende för francens växelkurs var lågt, vilket medförde
höjda räntor. Varje månadsnotering som följer på en devalvering – november 1981, juli 1982 och
64
Lombard, s. 371.
Fransk tremånadersränta enligt PIBOR, fransk 10-årig ränta är government benchmark bonds, tysk tremånadersränta
enligt FIBOR. De 10-åriga tyska räntorna återfinns tyvärr inte hos OECD.
65
24
april 1983 – visar också på dramatiska fall i tremånadersräntan. I november 1981 sjönk
tremånadersräntan med mer än två procentenheter jämfört med månaden innan.
När realräntorna studeras blir bilden dock helt annorlunda, se figur 7. När hänsyn tas till
inflationsdifferensen mellan Frankrike och Västtyskland, innebär den dramatiska räntehöjningen i
maj 1981 att Frankrike når till den tyska realräntenivån från en negativ realränta. Realräntan ligger
ganska stabilt mellan två och fyra procent med undantag för de första månaderna efter
presidentinstallationen, för att sedan ligga mellan 3 och 4,5 procent under 1984-85.
Realränta i procent
10
8
Tysk 3månadersränta
6
Fransk 10-årig
ränta
4
2
0
Fransk 3månadersränta
-2
1985M11
1985M09
1985M07
1985M05
1985M03
1985M01
1984M11
1984M09
1984M07
1984M05
1984M03
1984M01
1983M11
1983M09
1983M07
1983M05
1983M03
1983M01
1982M11
1982M09
1982M07
1982M05
1982M03
1982M01
1981M11
1981M09
1981M07
1981M05
1981M03
1981M01
1980M11
1980M09
1980M07
1980M05
1980M03
1980M01
-4
Figur 7: Realräntor enligt OECD. Räntor efter månadsnotering i Main Economic Indicators, KPI
enligt årsgenomsnitt66.
Vi finner att den franska realräntan låg under den tyska fram till 1983, då de kom att börja följa
varandra. Sannolikt sammanfaller det med den franska regeringens linje från våren 1983, vars
målsättning var att undvika framtida växelkursjusteringar genom en stramare ekonomisk politik.
66
KPI-siffrorna baseras på årsgenomsnitt, men detta årsgenomsnitt får inte fullt genomslag förrän i decembersiffrorna
genom att årssiffrorna för de senaste 12 månaderna använts. På detta sätts undvikes plötsliga ”hopp” i
inflationsberäkningarna.
25
3.5 Statsskulden
Vidare har Mitterrands stimulanspolitik kritiserats för att den ökade den franska statsskulden
kraftigt. Figur 8 visar på hur den franska statsskulden ökade i snabb takt, från 29,4 procent av BNP
fjärde kvartalet 1981 till 33,5 procent samma kvartal året efter, för att sedan ha en långsammare
ökningstakt.
Detta följde dock ett allmänt mönster i G7-länderna som grundades i den ekonomiska recessionen
under 1981-82. Den amerikanska skuldsättningen under Reagans första år som president var större
än den franska vid samma tid. Sveriges skuldsättning ökade mellan fjärde kvartalet 1981 till fjärde
kvartalet 1982 från 55,9 till 66,1 procent av BNP, under en borgerlig regering. När man jämför
nivåerna på statsskulden är det också tydligt att Frankrike hade en av västvärldens lägsta statsskulder
som andel av BNP under denna period.
Statsskuld som andel av BNP, brutto
65
60
G7
55
50
45
40
Frankrike
35
30
19
79
q
19 1
79
q
19 2
79
q
19 3
79
q
19 4
80
q
19 1
80
q
19 2
80
q
19 3
80
q
19 4
81
q
19 1
81
q
19 2
81
q
19 3
81
q
19 4
82
q
19 1
82
q
19 2
82
q
19 3
82
q
19 4
83
q
19 1
83
q
19 2
83
q
19 3
83
q
19 4
84
q
19 1
84
q
19 2
84
q
19 3
84
q
19 4
85
q
19 1
85
q
19 2
85
q
19 3
85
q4
25
Figur 8: Frankrikes och G7-ländernas aggregerade statsskuld i procent av BNP, enligt OECD
Economic Outlook, kvartalssiffror..
26
4 Vägvalets följder
ERM har beskrivits som ”ett sätt för Frankrike och Italien att köpa sig ett åtagande om låg inflation
genom att acceptera den tyska penningpolitiken”67. Beslutet om att inte lämna ERM i mars 1983
utan i stället följa de hårda villkoren fick till omedelbar följd en kraftig åtstramning för att föra ner
den franska inflationen mot tyska nivåer. Det innebar även att ERM i sin helhet övergick i en ny fas
med fastare växelkurser och ett betydligt högre politiskt pris för devalveringar.68
Arbetslöshet i Frankrike 1983-2003, procent av arbetskraften
13
12
11
10
9
8
q1
q1
20
03
q1
20
02
q1
20
01
q1
20
00
q1
19
99
q1
19
98
q1
19
97
q1
19
96
q1
19
95
q1
19
94
q1
19
93
q1
19
92
q1
19
91
q1
19
90
q1
19
89
q1
19
88
q1
19
87
q1
19
86
q1
19
85
19
84
19
83
q1
7
Figur 9: Arbetslösheten i Frankrike 1983-2003. Källa: OECD Economic Outlook, kvartalssiffror.
I fransk politik talar man om ”la pensée unique” – det faktum att alla de stora partierna tillsammans
med de dominerande medierna för samma resonemang och har samma grundläggande analyser 69.
Genom besluten i mars 1983 stod det klart för alla att 1982 års reformpaus inte var en parentes, utan
det som skulle gälla framöver. Socialisterna, inklusive Mitterrand, förklarade nu att den politik man
gått till val på 1981 varit orealistisk och ”drömmande”70. Friend skriver att ”alla kommentatorer är
överens om att detta beslut fattat i mars 1983 [att stanna i ERM] var det avgörande ekonomiska valet
67
Giavazzi & Giovannini, s. 85.
Östrup, s. 47-51.
69
Clinell (2000), s. 31.
70
Friend, s. 45.
68
27
under Mitterrands båda perioder”. På det beslutet följde politiken för en ”stark franc” som sedan
bedrivits i Frankrike, men även beslutet att lägga tyngdpunkten på Europapolitiken.71 Ross pekar på
hur detta ”enskilt viktigaste beslut under Mitterrands presidentperiod” var den vändpunkt som
slutligen skulle leda till EMU.72
Arbetslösheten kom att permanentas runt tioprocentsnivån under resten av 1980-talet, med en smärre
nedgång under högkonjunkturens toppår runt 1990 som framgår av figur 9. Inte heller under 90-talet
har Frankrike lyckats komma ur massarbetslösheten, och OECD:s siffror för antalet arbetslösa i
Frankrike år 2004 är 3,6 miljoner. Detta innebär en ökning med 500 procent sedan det tidiga 70-talet
då siffran låg omkring 600 000.73
4.1.1 Det europeiska missförståndet?
Mitterrand kom efter mars 1983 att göra Europapolitiken till sitt främsta politiska område. Under det
franska ordförandeskapet i EG första halvåret 1984, sattes den europeiska maskinen i rörelse. En
uppgörelse nåddes om den brittiska rabatten på EG-avgiften, Spanien och Portugals inträde i
gemenskapen och en kommitté tillsattes för att utforma ett fördrag för en Europeisk Union.
Mitterrand och Kohl kom överens om att Jacques Delors skulle bli ny ordförande för EGkommissionen, och vägen var öppnad för 1986 års Enhetsakt och för Maastrichtfördraget.74
Delors och Mitterrands mål för EU beskrivs ofta, av dem själva såväl som av andra, som ett sätt att
genomföra vad perioden 1981-83 visade var omöjligt att göra på en nationell nivå. Målet var ett
”socialt Europa”, som kunde åstadkommas genom en ekonomisk integration som skulle utgöra
grunden för en politisk integration. Det var bara genom att göra Europa till en stark politisk kraft
som man skulle kunna återfå medlen att föra en socialdemokratisk politik på allvar igen.75 En av
Pierre Bérégovoys närmaste män, André Gauron, har dock i sin bok The European
Misunderstanding pekat på hur drömmen om det sociala Europa gång på gång ”slogs i bitar på
Frankfurts monetära murar”. Gauron menar att förlusten av den självständiga penningpolitiken och
förödandet av arbetsmarknaden bara är två sidor av samma mynt.76
71
Friend, s. 187.
Ross, s. 7.
73
Enligt OECD, Economic Outlook.
74
Friend, s. 204-207.
75
För beskrivning av de europeiska socialisternas Europavisioner, se bland annat Dankert & Kooyman (samtliga artiklar)
samt Svenning, s. 42.
76
Gauron, s. 162-165.
72
28
Det finns också en annan viktig aspekt av den europeiska politikens betydelse för regeringen
Mitterrand. Christofferson skriver att ”ju närmare den socialistiska ekonomiska politiken kom
verkligheten, desto mer pragmatisk och konjunkturell blev den”. I utrikespolitikens deklarationer
kunde socialisterna hålla sig ideologiskt ”rena” genom saker som dåvarande finansminister Jacques
Delors’ förslag på EG-åtgärder kring arbetslöshet, energi och utvecklingsfonder i juli 1981. Trots att
dessa förslag inte vann något stöd inom EG, tjänade det inrikespolitiska syften genom att man kunde
visa på ett stöd till sina grundidéer trots omvärldens motstånd.77
4.1.2 Vägen till den 21 april 2002
Den franska folkomröstningen om Maastrichtfördraget 1992 visade på ”två Frankrike i otakt med
varandra”, och slutade med en ja-seger med siffrorna 51 procent för och 49 procent mot efter att de
utomeuropeiska territoriernas röster svängt över resultatet till ett ja78. Det var osäkerheten om
Frankrikes stöd till den gemensamma valutan, efter Danmarks nej i folkomröstningen i juni 1992,
som fick valutamarknaderna att skaka så mycket att Storbritannien den 20 september 1992 lämnade
ERM efter en lång och utdragen kris.
Socialisterna kom i vanrykte efter en omfattande korruptionsskandal gällande partiets finansiering.
Den 1 maj 1993 valde premiärminister Pierre Bérégovoy, som liksom Laurent Fabius hade ingått
bland Mitterrands kvällsbesökare men som efter presidentens beslut lojalt tagit del i genomförandet
av den nya politiska linjen, att dränka sig innan anklagelserna nådde honom.79
Sedan gaullisten Jacques Chirac vunnit presidentposten efter att Mitterrands andra och sista
mandatperiod var över 1995 kom en ny och mycket hårdhänt nedskärningspolitik att genomföras.
Grunden till dessa nedskärningar var de krav Frankrikes anpassning till EMU:s konvergenskrav
skapade. Premiärminister Juppés ekonomiska plan kom att utlösa ett kraftigt motstånd genom det
som kallas ”decemberrörelsen” vintern 1995. Den offentliga sektorn gick ut i strejk, och en av
demonstrationerna samlade nästan en miljon människor runt omkring i landet. Trots stora
umbäranden, stödde 65 procent av den franska befolkningen de strejkande. Decemberrörelsen var
ursprunget till det som 1997 skulle bli den franska Attac-rörelsen, men var också grunden till det
starka missnöje med regeringen Juppé som förde socialisten Lionel Jospin till posten som
premiärminister samma år.80
77
Christofferson, s. 81.
Clinell (2000), s. 31-32 samt EU Observer.
79
Svenning, s. 44-45.
80
Clinell (2000), s. 33-40, Svenning, s. 46-49.
78
29
Mitterrands vägval och etablerandet av en ”pensée unique” fick också en annan realpolitisk
konsekvens – etablerandet av ett högerextremt parti på 10-15-procentsnivån. Valet till
Europaparlamentet 1984 kom att bli genombrottet för den Nationella Fronten under Jean-Marie Le
Pen, ett parti med direkta personella kopplingar till den lydregering nazisterna tillsatte i Vichy under
andra världskriget. Fronten kom att plocka väljare både från högern och vänstern, och inte minst
bland besvikna väljare till kommunist- och socialistpartierna.81
Den stora chocken för socialistpartiet kom dock långt senare, sedan Fronten etablerat sig och vunnit
mark men också splittrats under skandaler under det sena 90-talet. Den 21 april 2002 skulle
Frankrike skulle välja president igen efter två sjuårsperioder med Mitterrand och en med
högerpolitikern Jacques Chirac. Lionel Jospin hade under fem år varit socialistisk premiärminister
under en högerinriktad president, och nu skulle man ändra på det. Jospins presidentvalskampanj kom
dock aldrig att fortsätta till den andra omgången, där bara de två kandidaterna med flest röster
återstår. För Jospin kom bara trea i den första omgången, slagen av Jean-Marie Le Pen.82
Den 21 april 2002 har blivit ett begrepp inom det franska socialistpartiet, som enligt många pekar på
att partiet tappat kontakten med sin väljarbas. Detta har också påverkat partiets ställningstaganden i
det alltid lika aktuella Europafrågorna. När socialistpartiet den 1 december 2004 genomförde en
medlemsomröstning om partiets ställningstagande till EU:s konstitution, kom resultatet att förvåna
många. Hela 42 procent av partiets medlemskår valde att rösta nej till konstitutionen. Debatten om
EU-konstitutionen ekar tillbaka från 1983 och 1992. Bland annat ingick Laurent Fabius, en av
medlemmarna i Mitterrands ”kvällsregering”, i kampanjen för ett nej inför medlemsomröstningen.
Kampanjen kom att handla om ifall man skulle säga ja till konstitutionen för den europeiska
integrationens skull, eller säga nej på grund av det politiska innehållet i dokumentet. Båda sidor
talade om ”det sociala Europa” – anhängarna för att det handlar om att vara med fullt ut och inte
isolera sig, motståndarna för att konstitutionen stadfäster högerns Europa.83
81
Clinell, s. 114-121, samt www.election-politique.com. Front National fick 10,90 procent i EU-valet 1984, och har
sedan legat mellan 10 och 15 procent i de flesta nationella val sedan dess.
82
Clinell, s. 35-41.
83
Enligt uppgifter från www.euobserver.com samt från samtal undertecknad fört med Rezzye Hammadi och Rémi
Bazillier, som för närvarande är generalsekreterare respektive internationell sekreterare i socialistpartiets
ungdomsförbund MJS, har dessa mycket tydligt beskrivit 21 april som en ”väckarklocka” för många socialister. De
menar att Mitterrands linje – att social integration i Europa skulle följa på ekonomisk integration – visat sig vara en from
förhoppning utan verklighetsförankring. Vad man fått är privatiseringar och nedskärningar, och därför kräver MJS ett
socialt Europa i stället för EU-konstitutionen.
30
5 Slutdiskussion
En kritisk analys av motiveringarna för och formuleringarna av ekonomiska doktriner är ett
angeläget forskningsområde för ämnet ekonomisk historia. Uppgiften att studera utveckling och
omvandlingar inom den ekonomiska politiken kan inte lämnas över till statsvetarna. Ett ekonomiskhistoriskt perspektiv har mycket att bidra med till förståelsen av de senaste årtiondenas
omvälvningar inom västeuropeisk ekonomisk politik.
Ekonomisk historia är en vetenskap som ofta fokuserar på de strukturella orsakerna till den
historiska utvecklingen. Detta är en del av disciplinens styrka, och bidrar på många sätt till de
ekonomisk-historiska förklaringsmodellernas överlägsenhet i att beskriva historiska processer.
Men samtidigt är det viktigt att inte låta ämnets strukturella karaktär medföra att man bortser från
den betydelse individernas agerande har. Att rationalisera bort aktörernas olika beslut från
förklaringarna innebär också att acceptera en deterministisk världsbild, där allt sker oavsett vad
människorna vill med samhället. En sådan hållning är möjlig att företräda, men den är långt ifrån
självklar och möter på många invändningar.
Den struktur som här studerats är den nya fas i den kapitalistiska utvecklingen som trädde i kraft i
och med Bretton Woods-systemets kollaps och 70-talets strukturkris. Jag formulerade i mitt
metodavsnitt en ”hård strukturhypotes” som utgår från att denna nya situation mer eller mindre
omöjliggjort keynesianismen och tvingat alla regeringar att anpassa sig till nyliberal ekonomisk
politik.
Den slutsats jag drar utifrån min undersökning, är att detta tankesätt bygger på en överdriven tilltro
till de strukturella faktorerna i förklaringen till samhällsutvecklingen sedan 1970-talet. Om man
väljer att inte se djupare på vad som faktiskt hänt kan detta inte bara leda till mindre avvikelser från
den bild en noggrannare undersökning skulle ge, utan till att bilden rentav blir felaktig och ställd på
huvudet om inte aktörernas konkreta handlade och valsituationer beaktas.
Att hävda detta innebär inte ett stöd till en ”hård aktörshypotes”. Ett möjligt synsätt på relationen
mellan struktur och aktör är att strukturen anger ramarna för aktörernas handlingar men att dessa
aktörer har ett spelrum att inom dessa ramar välja väg. Jag hävdar att för att förstå hur
nyliberalismen etablerades som den näst intill allenarådande ekonomiska doktrinen, är 1970-talets
förändringar en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning.
31
5.1 Keynesianismens väg från huvudfåra till sidospår
1970-talets omvälvningar medförde ett nytt ekonomisk-politiskt klimat där keynesianismen övergick
från att vara huvudfåran till att vara ett sidospår. När stora länder som Storbritannien och
Västtyskland övergick till en deflationistisk politik i bjärt kontrast med de keynesianska principerna,
ställde detta de kvarvarande staterna inför ett problem.
Det ekonomiska systemet i Västeuropa under efterkrigstiden byggde på att alla länder förde en
ekonomisk politik inriktad på full sysselsättning. När nu tongivande industriländer sadlade om,
hamnade de länder som fortsatte bedriva en keynesiansk politik i ett svårlöst dilemma. Med fasta
växelkurser gentemot de deflationistiska länderna, tenderade de keynesianska ländernas
konkurrenskraft att undergrävas genom att producentpriserna växte fortare än i de länderna som
genomförde åtstramning. Detta skedde samtidigt som den stora strukturkrisen kom över hela
västvärlden, och omöjliggjorde överlevnaden för vissa industrier såsom textil- och varvsindustrin i
Sverige. Man var mitt uppe i en omfattande ekonomisk förändring där industrisektorn slutade alstra
nya jobb trots att den totalt sett växte i produktion.
Men det var inte bara det fåtal länder som fortsatte med en aktiv keynesianism som hamnade i
problem. Också Frankrike, som låtit arbetslösheten stiga i höjden redan under mitten av 70-talet,
hamnade i stora bekymmer i den nya internationella ekonomiska miljön. De stora förändringar
strukturkrisen innebar slog olika hårt mot olika länder, och Frankrikes industrisektor hade ett
betydligt högre kostnadsläge än den tyska84.
Under 70-talets slut blev utvägen för de länder som ville fortsätta den keynesianska politiken att
hantera problemen genom växelkursjusteringar. Konkurrenskraften förbättrades temporärt genom
depreciering av valutan. Samtidigt sågs varje växelkursjustering som ett politiskt nederlag, inte minst
i ett land som Frankrike där förknippade en stark franc med nationell ära. Tänkandet att en stark
valuta är liktydigt med en stark ekonomi levde i medvetandet också hos många politiska
beslutsfattare85. Man förknippade internationell ekonomisk stabilitet med en ordning på
valutamarknaden, och tanken om att man kunde låta växelkursen vara flytande sågs som en
kapitulation för marknadskrafterna. Att ”försvara växelkursen från spekulanterna” ansågs också i
Sverige som en ärofull sak. Under tidigt 80-tal deklarerade vänsterregeringar både i Sverige och i
Frankrike att man inte skulle justera växelkursen mer. I Sverige gjorde man det i och med
84
Enligt OECD:s International Trade and Competitiveness Indicators var index för relativa exportpriser inom industrin i
enhetlig valuta för Frankrike 109 medan det var 79 för Tyskland när Mitterrand tillträdde, det andra kvartalet 1981.
85
Sassoon, s. 583.
32
superdevalveringen 1982, då kronans värde sänktes med 16 procent. I Frankrike skedde det i
samband med den sista devalveringen 1983.
Det finns dock skäl att diskutera teori och praktik när det gäller stimulanspolitiken. Den ekonomiska
uppgång Paul Krugman kallar ”Volckerexpansionen” inleddes i november 1982 efter att ordföranden
i amerikanska Federal Reserve ledde en snabb omsvängning av penningpolitiken då den tidigare
åtstramningen visserligen fått ner inflationen men också ledde till allvarliga följder för den reala
ekonomin86. Denna penningpolitiska expansion skedde också samtidigt som ökade militärutgifter
drev upp underskotten i den amerikanska statsbudgeten. Mycket av bakgrunden till att Ronald
Reagan kunde bli återvald som president 1984 är effekterna av det vi mycket oortodoxt skulle kunna
beskriva som en ”högerkeynesianism” – att arbetslöshetstalen i USA gick kraftigt tillbaka till följd
av en aktiv statlig stimulanspolitik.87 Sedan mitten av 80-talet har också en ny keynesianism
utvecklats i den akademiska debatten i USA, en utveckling som dock fått mycket begränsat
genomslag i Europa.88
5.2 Det missförstådda misslyckandet
I sitt praktverk om världens historia skildrar Eric J Hobsbawm det franska misslyckandet i två
meningar. Han menar att de franska socialisterna fann att ”det var omöjligt att pumpa upp ekonomin
ensidigt” och att man inom två år efter Mitterrands valseger stod ”inför en betalningsbalanskris,
tvingades devalvera sin valuta och ersätta den keynesianska stimulansen av efterfrågan med ’en
åtstramning med mänskligt ansikte’”89.
Som framkommit i denna uppsats, håller inte denna analys för en närmare granskning. President
Mitterrand befann sig i en valsituation mellan sin egen valplattform och ett ERM som under
perioden övergick till en allt tydligare hårdvalutepolitik. Den milda stimulanspolitik som bedrevs,
trots Jacques Delors’ motstånd, hade effekt genom att Frankrike undvek den snabba ökningen i
arbetslöshetstalen de flesta andra länder upplevde 1981-82. Den stora skillnaden i inflationstakt
mellan Frankrike och Tyskland föranledde upprepade växelkursjusteringar, som syftade till att
möjliggöra efterfrågestimulansen. Den sista devalveringen i mars 1983 åtföljdes av ett kraftigt
åtstramningsprogram – ett villkor för att kunna genomföra växelkursjusteringen och stanna kvar i
ERM.
86
Krugman, s. 123-125.
Den amerikanska ekonomiska återhämtningen från november 1982 återspeglas i figur 3 och tabell 3 i föreliggande
uppsats.
88
För en tillämpning av nykeynesianska idéer på svenska förhållanden, se bland annat Lundborg & Sacklén.
89
Hobsbawm, s. 466.
87
33
Hobsbawms analys är typisk för hur många vänsterintellektuella betraktat den period som behandlas
i denna uppsats. Konsekvenserna av detta synsätt är omfattande, särskilt som ingen ny ekonomisk
teori med anspråk på att vara praktiskt genomförbar av ett socialistiskt parti vid makten konstruerats
i keynesianismens ställe. Därigenom är vänstern hänvisad till moral- och kulturfrågor, samt till det
som Klas Gustavsson beskrivit som postpolitik – att klara de oväntade kriser som dyker upp med
hjälp av marknadsföringens hjälpmedel90. Det är en vänster som står handfallen inför
”utvecklingens” krafter, som kan analysera den globaliserade kapitalismen men som saknar verktyg
för att agera för att stödja dem som drabbas av den.
Misslyckandet för den keynesianska stimulanspolitiken i Frankrike var ett misslyckande för det
Friend beskriver som ”Socialism in One Common Market Country”91. Som Lombard påpekar, var
skälet till misslyckandet vare sig att man på egen hand bedrev expansionspolitik mitt i recessionen
eller för att keynesianismen var förlegad, utan främst på grund av ”motviljan hos den franska
regeringen mot att operera utanför EMS’ riktlinjer”. Expansionspolitiken var för begränsad, och
avbröts sedan den begränsning av handlingsfriheten ERM innebar gjort sig påmind92.
Alternativ till denna politik existerade, och framfördes av ledande regeringsmedlemmar. Det är svårt
att se att dessa alternativ skulle vara orimliga, med tanke på att två av Frankrikes grannar –
Storbritannien och Schweiz – också stod utanför ERM vid denna tid. Detsamma gjorde Sverige,
Norge och Finland. Att införa en flytande växelkurs och därmed depreciera francen hade kunnat
hantera skillnaden i inflation med den viktigaste handelspartnern Västtyskland och åtgärda
handelsunderskottet.
5.3 De dubbla målsättningarna
En sak återstår dock att förklara. Varför valde François Mitterrand den väg han valde? Vilka andra
prioriteringar fanns, som gjorde att kampen mot arbetslösheten och därmed stora delar av
valprogrammet lades åt sidan i mars 1983?
Friend beskriver Mitterrand som ”en övertygad europé”. Mitterrand tog strid inom socialistpartiet för
NATO och för EG, och oroade sig för att Västtyskland under 80-talet skulle utvecklas i riktning mot
neutralitet. Friend beskriver beslutet att stanna i ERM i mars 1983 som ”mer politiskt än
90
Gustavsson, Klas, s. 114-115. Under slutförandet av denna uppsats har den svenska s-regeringens förmåga att lösa just
dessa oväntade kriser också kommit att ifrågasättas i samband med tsunamikatastrofen i Sydostasien.
91
Friend, s. 23-61.
92
Lombard, s. 371.
34
ekonomiskt” – kopplat till presidentens utrikespolitiska linje att bevara en stark axel Paris-Bonn.
Utöver detta fanns en rädsla hos Mitterrand för att den ”andra politiken” skulle misslyckas.93
Det är inte rättvist mot Mitterrand att utvärdera hans politik enbart utifrån hans valprogram. Det är
nödvändigt att också se till de prioriteringar som fanns mellan olika politiska mål. För Mitterrand var
den europeiska dimensionen oerhört betydelsefull, och detta gjorde att han i mars 1983 stod mellan
två obekväma alternativ. Att stanna kvar i ERM skulle innebära att ge avkall på många av de
inrikespolitiska målsättningarna, och att lämna det skulle innebära att stänga dörren till ett tätare
europeiskt samarbete.
Mitterrands slutgiltiga val – att sätta enandet av Europa före det socialistiska valprogrammet – kom
att få mycket stor betydelse för europeisk vänster för lång tid framöver. I hög grad känner vi
fortfarande av dess effekter.
93
Friend, s. 200-204.
35
6 Sammanfattning
Uppsatsen granskar den ekonomiska politiken i Frankrike under president Mitterrands första två år
utifrån ett doktrinhistoriskt perspektiv. Undersökningen tyder på att politiken klarade av att hålla
uppe sysselsättningen under en internationell lågkonjunktur, och att en mer renodlad penning- och
finanspolitisk expansion sannolikt också hade kunnat föra ner arbetslösheten i absoluta tal.
Uppsatsen visar också på en motsättning inom regeringen kring relationen till den europeiska
växelkursmekanismen ERM, som i mars 1983 slutade med Mitterrands vägval – en fast växelkurs
och anpassning till den tyska åtstramningspolitiken. Detta vägval innebar också att Mitterrand de
facto bröt med sitt valprogram från 1981. Beslutet att stanna kvar i ERM ledde till utslagning av
företag, hög arbetslöshet och låg inflation.
Mitterrands vägval kom att bli formerande för fransk och europeisk politik för många år framöver,
bland annat i etablerandet av den inre marknaden och utvecklingen mot EMU.
6.1 Summary – Mitterrand’s choise
This essay examines the economic policy in France in the first two years of president Mitterrand,
from a perspective of doctrine history. The research implies that the policy succeeded in holding
down unemployment during an international recession, and that a more downright monetary and
fiscal expansion would probably also have been able to take unemployment down in absolute
figures.
The essay also points at a conflict inside the Government around the relation to the European Rate
Mechanism, a conflict that ended with Mitterrand’s choise in March 1983 – fixed exchange rate and
adaption to the German deflationary policy. This choise also led to a de facto break with
Mitterrand’s election manifesto from 1981. The decision to stay in the ERM led to bankrupt
companies, high unemployment and low inflation.
Mitterrand’s choise came to be decisive for French and European politics for many years to come,
i.e. in the establishment of the Common Market and in the development towards EMU.
36
7 Käll- och litteraturförteckning
7.1
Källor
Eurostat, ERM fluctuations på http://europa.eu.int/comm/eurostat/
OECD, Economic Outlook no 75 (utgåva 1/2004)
- Main Economic Indicators, utgåva 1/2005
- International Trade and Competitiveness Indicators, utgåva 2/2003
7.2
Litteratur
Aldcroft, Derek H., The European Economy 1914-2000, 4th Edition, London 2001
Aldcroft, Derek H. & Oliver, Michael J, Exchange Rate Regimes in the Twentieth Century,
Cheltenham 1998
Bengtsson, Håkan A och Nilsson, Ronnie (ed), Att se om sitt hus – En antologi om Sveriges ekonomi,
Stockholm 1993
Bordo, Michael D & Jonung, Lars, Internationella växelkurssystem och valutaunioner: några
lärdomar rörande Sverige och EMU – Bilaga 1 till EMU-utredningen (SOU 1996:158),
Stockholm 1996
Carlsson, Ingvar, Så tänkte jag, Stockholm 2003
Christofferson, Thomas R, The French Socialists in Power 1981-1986 – From Autogestion to
Cohabitation, Cranbury, New Jersey 1991
Clinell, Bim, Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden, Stockholm 2000
- De hunsades revansch – En resa i fascismens Frankrike, Stockholm 2002
Daley, Anthony (ed), The Mitterrand Era, London 1996
Dankert, Piet & Kooyman, Ad (ed), Europe Without Frontiers – Socialists on the Future of the
European Economic Community, London 1989
Feldt, Kjell-Olof, Alla dessa dagar (Stockholm 1991)
Friend, Julius W, The long presidency – France in the Mitterrand years 1981-1995, Boulder, Colorado
1998
Färm, Göran & Wallström, Margot, Folkens Europa eller Varför är det så svårt att älska EU?,
Stockholm 2004
Gauron, André, European Misunderstanding, New York 2000
Giavazzi, Francesco & Giovannini, Alberto, Limiting Exchange Rate Flexibility: The European
Monetary System, Cambridge 1989
Gustavsson, Klas, Socialismens liv efter döden, Stockholm 2004
Gustavsson, Peter, Från full sysselsättning till massarbetslöshet – En studie av Sveriges ekonomiska
kris 1990-94, Uppsala 2004 (opubl, erhålles via författaren) (2004a)
- Normpolitik på svenska – Om socialdemokraternas väg från stimulans- till
åtstramningspolitik 1992-95, Uppsala 2004 (opubl, erhålles via författaren) (2004b)
Hanley, David, Keeping left? Ceres and the French Socialist Party, Manchester 1986
Hobsbawm, Eric J, Ytterligheternas tidsålder – Det korta 1900-talet: 1914-1991, Stockholm 1994
Krugman, Paul, Valser om välfärd – Idéentreprenörernas farliga förenklingar och den ekonomiska
politiken, Stockholm 1994
Lombard, Marc, “A re-examination of the reasons for the failure of Keynesian expansionary policies
in France, 1981-83” i Cambridge Journal of Economics 1995, 19, s. 359-372
Lundborg, Per & Sacklén, Hans, ”Is there a Long Run Unemployment-Inflation Trade-off in Sweden”,
FIEF Working Paper Series 2001, no 173
Lybeck, Johan, Det europeiska valutasamarbetet – EMS, Stockholm 1989
Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia, tredje upplagan, Stockholm 2002
Morray, Joseph P, Grand Disillusion – François Mitterrand and the French Left, Westport,
Connecticut 1997
37
Patat, Jean-Pierre & Lutfalla, Michel, A Monetary History of France in the Twentieth Century, London
1990
Petersson, Olof & Forsne, Chris, Den franska modellen – Mitterrands första år, Stockholm 1982
Ross, George, French Social Democracy and the EMU, ARENA Working Papers 98/19, Oslo 1998
(på http://www.arena.oio.no)
Sassoon, Donald, Hundra år av socialism, Stockholm 2001
Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia – Tillväxt och omvandling under två sekel,
Stockholm 2000
Svenning, Olle, Vänstern i Europa – De nya liberalerna?, Stockholm 2000
Zoega, Gylfi, Inflation and Unemployment in Iceland in the Light of Natural-Rate Theory, Central
Bank of Iceland, Working Papers 17, mars 2002, http://www.sedlabanki.is/uploads/files/Wp17.pdf
Östrup, Finn, The Development of the European Monetary System, Köpenhamn 1992
38