Vattnets vandring
Det var en gång en liten vattendroppe, som levde långt, långt ner under marken. Men
där var så mörkt och vattendroppen kände sig så ensam, att den gick längtande iväg på
vandring i mörkret. Då mötte den plötsligt en kamrat längre bort och där ytterligare en
och sedan en tredje. De blev så småningom fler och fler. Alla följde de den ensamma
vattendroppen. Nu när de var så många hade de vuxit sig starka och de sa: ”Vi gräver
ett hål upp till markytan och ser hur solen ser ut.” De grävde tillsammans ett hål och
kikade upp till himlen och såg hur solen lyste. Där var så underbart vackert!
Vattendropparna kunde inte länge vara tysta och lugna. De började fnittra och spritta
av glädje. Då kom ännu fler vattendroppar för att se vad som pågick och därefter
ytterligare många fler. De hade hört det högljudda fnittrandet och glädjen och ville
också se hur solen som sken på himlen, såg ut.
”Titta, ropade några glada barn som kommit för att leka. Titta en sådan
vacker klar bäck! De fyllde sina händer med vattnet för att smaka. Men vattnet tog inte
slut, mer och mer sipprade upp till ytan ur hålet i marken. Då fylldes bäcken till
bristningsgränsen och de första vattendropparna flyttade sig allt längre bort med flera,
som skyndade efter. Så ringlade sig vattendropparna över hela gräsmattan, förbi de blå,
gula, röda och vita blommorna. ”Så underbart vackert, där rinner en liten bäck”,
ropade blommorna glatt till varandra. ”Stanna hos oss fina bäck och lek med oss”, bad
blommorna. ”Hinner inte, hinner inte”, svarade bäcken med hög röst. ”Jag har så
bråttom!”.
Och när så bäcken ringlat sig ner en bit på vägen, mötte den en annan bäck
som sa: ”God morgon, lillebror! Tag mig med” – ”Ja, kom med bara”, svarade bäcken.
Så ringlade de tillsammans glada bortåt vägen, där bäcken växte och växte, blev
bredare och bredare och djupare och djupare. Människorna som promenerade där
pekade på det sprudlande vattnet och sa: ”Titta, den lilla bäcken har redan blivit en å!”
Då när bäcken fortfarande var en liten bäck hoppade barnen över den. Nu
när den vuxit till en å, byggde människorna en bro över den. Om det fanns en kvarn vid
ån, virvlade vattnet tjutande runt i kvarnhjulet. Och den som skulle frakta något kunde
last en stor båt. Då bar strömmen båten på sina starka axlar långt, långt bort till den
stora staden, där det fanns höga hus och skorstenar. Eller ännu längre bort, över de
stora haven. Där i havet möttes alla strömmar och de stannade där, tills
vattendropparna förvandlades till vattenånga och skapade vackra moln på himlen. Om
marken var mycket torr och växterna mycket törstiga, samlades vattendropparna
samman och lät sig falla tillbaka ner på marken. På det viset ger vattendropparna
blommorna och andra växter att dricka och ger dem liv. Åter kryper de sedan ner i
marken, varifrån de första vattendropparna hittade sin väg upp till ytan. Och om ingen
hindrar vattendropparna att vandra, kommer de alltid att finnas kvar.
Författare okänd.Fritt översatt av Pirjo Thorson
