JUDISK K R Ö N I K A JUDISK KRÖNIKA 2/2017 LAND 50 år efter sexdagarskriget, 50 år av ockupation PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten YOSSI KLEIN HALEVI oroar sig för ett elakt och okunnigt Europa Att tillhöra ett land eller att äga det? ANNA VEEDER på besök hos bosättarna SARAH CLYNE SUNDBERG möter JONATHAN SAFRAN FOER hemma i Brooklyn 2 2017 ÅRGÅNG 85 • JUNI 2017 SIVAN 5777 • PRIS 100 KR BILDEN Jerusalem 1967 En något utsmyckad berättelse om den israeliska militärens chefsrabbin Shlomo Goren placerar honom i bräschen för de israeliska trupperna när de intar Jerusalem 7 juni 1967. Med en symbolisk shofar och Torarulle ledde Goren trupperna till Västra muren. Där tackade de Gud för segern, blåste i shofaren och kallade hem det judiska folket till det enade Jerusalem. Genom att positionera sig i truppernas främsta led placerade Shlomo Goren religionen i förgrunden till israelisk politik i decennier framöver. FOTO GETTY IMAGES LEDARE Anneli Rådestad I Yovel – ett sabbatsår för politisk övertygelse FOTO: KARL GABOR dagarna firas 50 år sedan sexdagarskriget och Jerusalems enande. Kriget blev en viktig händel­ se i Mellanöstern och ett avgörande ögonblick för den unga staten Israel. En till synes mira­ kulös seger förvandlade israeler och judar runt om i hela världen. Många kände stolthet och ett nytt slags självförtroende. Kriget lämnade också mycket olöst. Många av prob­­ lemen som det idag talas om på nyheterna, som tvåstatslösningen, bosättningarna och Jerusalems framtid kan härledas tillbaka till sexdagarskriget. Journalisten och författaren Yossi Klein Halevi me­ nar att man kan förklara polariseringen i Israelfrågan utifrån sexdagarskriget och den milsvida skillnaden mellan maj 1967 och juni 1967. Maj präglades av mass­ demonstrationer på gatorna i Kairo och Damaskus där folkhopar skanderade ”död åt Israel, död åt judarna!” och ledare för arabländerna som talade om den ”slut­ liga uppgörelsen” med den judiska staten. Maj 1967 har nästan glömts bort i den segeryra som rådde i juni 1967. Dessa två verklighetsuppfattningar har skapat två sorters ståndpunkter bland judar, menar Yossi Klein Halevi: maj ’67-juden, som lever i väntan på nästa katastrof och hela tiden ser existentiella hot och så juni ’67-juden som segervisst hävdar att Israel är starkt nog att ge palestinierna en egen stat. För författaren och skriben­ ten Peter Beinart handlar sex­ dagarskriget om en annan slags förvandling – av den judiska traditionen. Under 2000 år utvecklades judendomen till en idé­ tradition för de stats­ lösa och maktlösa och den innehåller många fina princi­ 4 per om rättvisa och hur vi ska förhålla oss till främlin­ gen. När Israel nu har makten över ett annat folk testas vår tradition, säger Peter Beinart. YOSSI KLEIN HALEVI och PETER BEINART är två rös­ ter i samtalet om Israel, som förs i det här numret av Judisk Krönika. Tillsammans med bland andra författa­ ren JONATHAN SAFRAN FOER, svensk Israel-Informa­ tions tidigare generalsekreterare LISA ABRAMOWICZ, den palestinska konstnären LARISSA SANSOUR, bosät­ taren ELIAZ COHEN och de svenska familjerna ETTLINGER-FRAJND och ROKEM, som flyttade till Israel på 60- och 70-talet, beskriver dem livserfarenheter och vär­ deringar som har präglat deras förhållande till landet. Den judiska traditionen markerar det 50:e året genom yovel – friåret. Konceptet introduceras i Tredje Mose­ bok med ett poetiskt och cykliskt språk som betonar själva räkningen: ”du skall låta det gå sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år… ” Den portugisiske 1500-talsrabbinen, Isaac Abrava­ nel, förklarar att vi räknar för att komma ihåg livets och tidens dyrbarhet och för att skapa en känsla av brådska som får oss att lära av varje dag, och noga välja vad vi gör av vår tid. Yovel tolkas som en slags biblisk återställningsknapp för social och ekonomisk rättvisa. En samhällelig kor­ rigering som erbjuder dem som är låsta i fattigdom och förtryck eller – varför inte – politiska övertygelser, chansen att börja om. Det här numret handlar nästan uteslutande om sexda­ garskriget och Israel. Varför? För att det i grunden förändrade landet, dess befolkning och relationen till omvärlden och judarna i diasporan. Med yovel i åtanke hoppas jag att du som läsare ska finna det berikande att med öppet sinne och nyfikenhet ta till dig nya perspektiv och livsberättelser. Judisk Krönika Nr 2/2017 INNEHÅLL Nr 2 • 2017 14 8 32 55 46 JUDISK K R Ö N I K A JUDISK KRÖNIKA 2/2017 LAND 8 MIN FÅTÖLJ och min doktorshatt. Porträtt av Natalie Lantz 32 JONATHAN SAFRAN FOER vill prata mer om Israel 55 LISA ABRAMOVICZ om bilden av Israel i svenska medier 16 50 ÅR efter sexdagarskriget – har Israel blivit bättre? 38 PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten 60 UNGA PALESTINIER tappar tron på tvåstatslösningen 50 år efter sexdagarskriget, 50 år av ockupation YOVEL – ett sabbatsår för politisk övertygelse PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten YOSSI KLEIN HALEVI oroar sig för ett elakt och okunnigt Europa SARAH CLYNE SUNDBERG möter JONATHAN SAFRAN FOER hemma i Brooklyn 2 2017 ÅRGÅNG 85 • JUNI 2017 SIVAN 5777 • PRIS 100 KR Omslaget: Olive Tree ur Larissa Sansours konstprojekt Nation Estate. 74 21 ISRAEL MAJ 1967 och juni 1967. Yossi Klein Halevi berättar. 44 HUSET I Ramle – en sann berättelse från 1967 62 LIVING THE high life! Palestina i Larissa Sansours sci-fi konst 26 OZ ELLER Alterman? Sexdagarskriget i israelisk litteratur 46 ATT TILLHÖRA ett land, eller att äga det? Anna Veeder på besök hos bosättarna. 68 DÄR JUDARNA inte finns – Ricki Neuman recenserar Masha Gessens nya bok Judisk Krönika Nr 2/2017 5 JUDISK KRÖNIKA UTGES AV Stiftelsen Judisk Krönika CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE Anneli Rådestad [email protected] tel: 08-660 70 62 GRAFISK FORM Karl Gabor & Anneli Rådestad MEDARBETARE I DETTA NUMMER SUZANNE GOTTFARB BERNT HERMELE är LIAM HOARE RICKI NEUMAN skriver om litteratur och politik för bl.a. Tablet och The Atlantic. är journalist, författare och Judisk Krönikas kulturkrönikör. är journalist och författare. journalist och författare. NATHALIE ROTHSCHILD SALOMON SCHULMAN SARAH CLYNE SUNDBERG är ANNA VEEDER SARA YARDEN är läkare, författare och Judisk Krönikas jiddischkrönikör. frilansjournalist, bosatt i New York. är guide och frilansjournalist, bosatt i Haifa. skriver från gränsen mellan Östra och Västra Jerusalem. är journalist på Sveriges radio. REDAKTIONSRÅD Anders Carlberg, Eva Ekselius, Mikael Feldbaum, Christina Gamstorp, Noa Hermele, Annika Hermele, Ricki Neuman, Lizzie Oved Scheja ANNONSAVDELNING Thomas Wolff tel: 031-28 50 95 mobil: 0708-580451 [email protected] EKONOMI, ADMINISTRATION OCH PRENUMERATION Dina Markovich tel: 08-660 38 72 ons, fred. [email protected] Prenumerationspris 395 kr/år Studerande 250 kr; utlandet 495 kr Lösnummerpris 100 kr Bankgiro 220-0244 Swish 1236333827 Prenumeration ingår i medlems­avgiften till Judiska Församlingen. Citera oss gärna, men ange källan. Förbehåll mot elektronisk publicering måste meddelas av artikelförfattaren. 6 EN UPPSKATTAD PRESENT. Beställ en årsprenumeration på judiskkronika.se eller genom att fylla i talongen nedan. Swisha prenumerationsavgiften till 1236333827 eller sätt in beloppet på bankgiro: 220-0244. Glöm inte att ange vem betalningen kommer ifrån. JUDISK K R Ö N I K A JUDISK KRÖNIKA 2/2017 ADRESS Box 5053, 102 42 Stockholm HEMSIDA judiskkronika.se Utkommer med 4 nr per år. Nästa nummer: 25 sep 2017 Manusstopp: 1 aug 2017 Tryckt hos Grafiska Punkten Producerad av Gabor & Co issn 0345-5580 JOHN REED är Financial Times redaktionschef i Jerusalem. LAND 50 år efter sexdagarskriget, 50 år av ockupation YOVEL – ett sabbatsår för politisk övertygelse PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten YOSSI KLEIN HALEVI oroar sig för ett elakt och okunnigt Europa SARAH CLYNE SUNDBERG möter JONATHAN SAFRAN FOER hemma i Brooklyn 2 2017 ÅRGÅNG 85 • JUNI 2017 SIVAN 5777 • PRIS 100 KR GÖR SÅ HÄR: Klipp ut och sänd nedanstående talong till Judisk Krönika. JA TACK, jag vill beställa en gåvoprenumeration på Judisk Krönika ett år (4 nr) för 395 kr (495 kr till utlandet) GÅVOADRESS: NAMN ........................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................... ADRESS.................................................................................................................................................................POSTADRESS.............................................................................................................................................. JUDISK KRÖNIKA, BOX 5053, 102 42 STOCKHOLM TEL 08-660 38 72. Judisk Krönika Nr 2/2017 Unge Meyers lidanden FOTO KATE GABOR – en podd från JUDISK KRÖNIKA Välkomna på AW och LIVE-podd på Kulturhuset 15 JUNI 17.30 Foajé 3 Spännande gäster & DJ ISRAEL ELLER ISRAHELL AVSNITT 2 e kkronika.s judis Lyssna på ETT SAMARBETE MED FAMILJEN ROBERT WEILS STIFTELSE PORTRÄTT Natalie Lantz FOTO KARL GABOR ”Nu ska jag ha min doktorshatt och min fåtölj!” 8 Judisk Krönika Nr 2/2017 Hon är så mycket – Natalie Lantz – en spröd sprakfåle på 1,55 cm, vars personlighet rymmer såväl busig lekfullhet som ett stort mörker. En fruktbar kombination uppenbarligen som frambringat denna ambitiösa doktorand i bibelexegetik. Hon forskar, undervisar, skriver artiklar och har dessutom precis avslutat översättningen av David Grossmans nya roman från hebreiska till svenska. Av SUZANNE GOTTFARB h on har ett sätt att uttrycka sig som impo­ nerar. Hennes språk är pregnant, skarpt, drastiskt, dramatiskt som om hon vässar varje ord och sedan kryddar sina fraser med en gnutta eld. Hur definierar hon sig själv? – Intensiv, ordningsam, ana­ lytisk och passionerad, säger hon, då hon slår sig ner i fåtöl­ jen, ivrigt framåtlutad med kaf­ fekoppen i handen. Passionerad är nog det ord som beskriver mig bäst, för då får man med det aggressiva. Hon skrattar. – Jag är svår att samarbe­ ta med, eftersom jag är så kom­ promisslös. Jag vill ha min egen struktur och estetik. Natalie växte upp på en häst­ gård i Roslagen med gräs och djur, en idyll på ytan, men på högsta­ diet utsattes hon för en svår mob­ bingupplevelse, följd av en hjälte­ modig insats från hennes mor. Allt detta satte djupa avtryck. – Det var sju killar som gav sig på mig och kastade mig i en con­ tainer. Efteråt trodde jag att lära­ ren skulle tvinga dem att be om ursäkt, men det blev tvärtom. Läraren sa att jag hade retat poj­ karna och att det var jag som skul­ le säga förlåt. Men då kom min lil­ la kortväxta mamma rusande till klassrummet med kolsvarta ögon och klädd i minkpäls. Hon skäll­ Judisk Krönika Nr 2/2017 de ut killarna i en timme tills alla grät. Sedan tog hon mig därifrån, för gott. Den opålitliga omvärlden, orätt­ visor och utanförskap men också kärlek och civilkurage från de all­ ra närmaste kom att prägla Nata­ lie. Hennes judiska mamma blev en naturlig förebild av en stark och känslosam kvinna, och hen­ nes svenska intellektuella pap­ pa hennes bästa samtalspartner, som tidigt introducerade henne för litteraturen och det analytis­ ka betraktelsesättet. – Pappa högläste i timmar för mig och min bror, avancerad lit­ teratur. En gång grät han, och då insåg jag litteraturens oerhörda kraft och påverkan på en männ­ iska. Han fick mig också att redan som sexåring själv gå till bibliote­ ket och leta upp svar på de frågor jag ställde. Uppslagsböckerna blev mina bästa vänner. Familjen flyttade till Stock­ holm, och Natalie började besöka Jeschurun, den ortodoxa synago­ gan på Nybrogatan, inte av reli­ giösa skäl utan av nyfikenhet på själva liturgin. Hennes judiska identitet och lust att utforska mer om judendomen gjorde att hon efter studenten valde att plugga judaistisk i Lund. Steget till att läsa hebreiska i Jerusalem tyck­ tes självklart. Där blev hon kvar i två år. – Jag var vildare på den tiden, mer av en globetrotter som grep efter olika halmstrån och inte riktigt visste vad jag ville eller var jag hörde hemma. Men Jerusalem blev en plats jag ständigt skul­ le återvända till. Jag har faktiskt fortfarande mitt namn i guldbok­ stäver på en brevlåda i Nachlaot, nära marknaden där jag bodde. Området är ett konstnärskvarter och hem till en lustig blandning av ortodoxa judar och hippies. Efter två år och en spruck­ en relation med en israel med marockanska rötter återvände Natalie till Sverige och började läsa en Master i klassisk hebreis­ ka vid Uppsala universitet. – Jag älskar de gamla språken. I skolan läste jag latin. På universi­ tetet läste jag förutom hebreiska även arameiska och akkadiska. Ja, jag är en nörd. Hon skrattar och stryker undan det stora burriga håret med sina duvblåmålade naglar. Efter ett års chevrutastudier på Paideia – the European Institute for Jewish Studies in Sweden, blev Natalie år 2008 anställd och ansvarig för de kulturella akti­ viteterna på Judiska Museet i Stockholm. Hon ordnade tema­ kvällar om allt från psykoanalys till öknens inneboende symbolik. Under en av dessa kvällar diskute­ rades översättningar från hebre­ iska till svenska, där de stora för­ lagen hittills alltid låtit översätta Israels författare via omvägen över engelska till svenska. Bland NATALIE LANTZ Född: 15 mars 1982 Gör: doktorand i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet. Bästa bibelcitat: ”Ständigt slår vinden om, slår om och vänder igen.” (Predikaren). Aktuell som: översättare av David Grossmans roman En häst går in på en bar och som bibelexpert i Judisk Krönikas podd Unge Meyers lidanden. Om romanen: Stand up-komikern Dovale Gee varvar gammal hederlig slapstick med ohyggliga obsceniteter tills publiken inte längre kan skilja på vad som tillhör föreställningen och vad som är en desperat människas publika sammanbrott. Om podden: Vi utforskar samtidens saftigaste judiska frågor i ljuset av biblisk och rabbinsk litteratur. Ingenting är för perverst, för futtigt eller för heligt för att podda om. 9 PORTRÄTT Natalie Lantz ” De två professorerna slog sig ner i varsin skön fåtölj, medan jag fick stå upp i elva centimeters klackar i en och en halv timme. Efteråt kom folk fram till mig och sa att jag var charmig. Det blev droppen! publiken råkade en redaktör från Bonniers förlag befinna sig. Hon erbjöd Natalie att börja arbeta som lektör för dem. – Jag var listig, berättar Natalie. När jag skrev mina omdömen om böckerna passade jag på att göra provöversättningar som exempel, och påpekade att jag själv gärna skulle vilja översätta direkt från hebreiska till svenska. Det ledde till att Natalie anlita­ des som sakkunnig för att granska översättningen av David Gross­ mans roman: På flykt från ett sorgebud, som hade översatts från engelska till svenska. – Jag jämförde med det hebre­ iska originalet. Det är så myck­ et som går förlorat på vägen, när man översätter från ett språk till ett annat. Det är också viktigt att känna till det judiska. Annars 10 finns det risk för att till exempel engelskans graveyard översätts till ”judisk kyrkogård” och andra lik­ nande anomalier. Snart fick Natalie sitt första egna översättningsuppdrag med romanen Falafelkungen är död av Sara Shilo. Den handlar om en änka och sexbarnsmor med marockanskt ursprung i en liten stad i norra Israel på gränsen till Libanon, som utsätts för en raket­attack. Åren i Jerusalem med den marockansk-judiske pojkvännen och hans familj blev till stor hjälp i detta översättningsuppdrag. – Jag kände igen allt, jag hade själv levt allt det där. Varit på begravningar där gråterskor slet sitt hår och vrålade, sett mor och döttrar gräla vid köksbordet, upplevt dofterna, tonfallen. Det blev ett lätt och lustfyllt uppdrag för mig. En kväll, då Natalie skulle vara moderator för två samtalan­ de professorer i Sessionssalen i Stockholm, fick hon nog. – De två professorerna slog sig ner i varsin skön fåtölj, medan jag fick stå upp i elva centimeters klackar i en och en halv timme. Efteråt kom folk fram till mig och sa att jag var charmig. Det blev droppen. Jag hade ordnat allt, läst fem böcker, skrivit alla frå­ gor. Nej, nu ska jag ha min dok­ torshatt – och min fåtölj, beslu­ tade jag. SAGT OCH GJORT. Natalie sluta­ de på Judiska museet och börja­ de plugga igen. Åter gick flyttlas­ set till Jerusalem, där hon först måste läsa teologi för att kun­ na doktorera i bibelexegetik, det vill säga bibeltolkning. Hon ville forska och skriva en jämförande avhandling om tempelsymboliken i Dödahavsrullarna i den tidigaste rabbinska litteraturen. – Det handlar om tidiga judis­ ka topografier, både fysiska och mentala. Öknen som andlig plats eller det judiska äktenskapet. Tidigare ansåg man att dessa sym­ boliska ersättningar för Temp­ let uppstod ur en katastrof, men min tes är att den judiska kreati­ viteten inte nödvändigtvis upp­ står ur katastrofer utan finns där ändå. Därför ville jag undersöka alternativ tempelsymbolik i tex­ ter från tiden före förstörelsen av det andra templet i Jerusalem och jämföra med rabbinsk litteratur. I Jerusalem hyrde hon rum av en jemenitisk lyxprostituerad, medan hon funderade på att göra alija. – Jerusalem kan inspirera till evig rotlöshet, något jag älskar och saknar, men jag valde ändå att skapa mig ett hem och försö­ ka rota mig. Jag flyttade tillbaka till Sverige. Idag känner jag mig rotad här – på alla plan. Natalie visar fram sitt vänstra ringfinger. Hon är nyförlovad. – Vi träffades på Tinder av alla Judisk Krönika Nr 2/2017 ställen. Under sin bild hade han skrivit: ”Skribent som älskar ord”. Han är från forna Jugoslavien med muslimsk bakgrund. Ett krigs­ barn från Bosnien. Första gång­ en vi sågs kom han försent i snöstorm och gav mig boken: Underkastelse av Michel Houelle­ becq. Sedan dess befinner vi oss i ett oavbrutet samtalsflöde. sin doktorshatt har hon hunnit med ännu ett prestigefyllt upp­ drag, nämligen översättningen av David Grossmans nya roman: En häst går in på en bar som kom­ mer ut på svenska i augusti i år. Den handlar om en stand-up-ko­ miker, Dovaleh G (samma initi­ aler som David Grossman) som på en comedy club i Netanya inför publiken börjar avslöja sina vul­ gäraste tankar och pinsammaste ögonblick i livet. – David Grossman bjöd in oss alla översättare att tillbringa en vecka med honom i en liten söm­ nig by i Tyskland. Vi representera­ de tio olika språk. Från klockan åtta till fem var­ je dag högläste Grossman ur bok­ en, och vi fick möjlighet att ställa frågor. Grossman har ett förflu­ tet inom radion, och nu gestalta­ de han sina karaktärer. Han res­ te sig upp, gestikulerade, vrålade, viskade. Efter några dagar levde vi romanen. Det var ett äventyr. Det Judisk Krönika Nr 2/2017 FOTO KARL GABOR MEDAN NATALIE VÄNTAR på är den största andliga upplevelse jag haft i mitt liv. Det tog ett år för Natalie att översätta boken. Det behövs mer ord på svenska, eftersom hebreis­ ka är ett mer kärnfullt språk. Jag har läst hela Grossmans för­ fattarskap och tittade dessutom mycket på stand-up för att förbe­ reda mig. Grossman korrumperar läsaren att bli en del av publiken. Det är skickligt gjort. Boken kän­ des lätt att översätta. Blandning­ en av lekfullhet och svärta kun­ de jag identifiera mig med liksom huvudpersonens – och även för­ fattarens – kortväxthet. Om tio år. Vad gör Natalie Lantz då? – Jag är en fri spelare som vill till­ höra olika världar. Och jag hoppas att jag fått översätta fler intres­ santa böcker. Jag vill vara kvar på Uppsala universitet och i samarbe­ te med Paideia planera och under­ visa. Jag tror att chevrutastudier, där man går i dialog med en studie­ kamrat om litteraturen och samti­ den, kan få en viktig plats i vår tids Europa. Jag vill även skriva popu­ lärvetenskapliga artiklar för att föra vidare min forskning. Naturligtvis har jag fått min doktorshatt – och min fåtölj! Suzanne Gottfarb är journalist och författare. 11 j! judisk kultur i sverige “en stark kulturinstitution” (dn) Vi tackar Våra medlemmar, Vänner och samarbetspartners för en fantastisk säsong och önskar alla en härlig sommar foto : k arl gabor maestro daniel barenboim & west-eastern divan orchestra konserthuset 28 april 2017 TEMA Land Ni skall helga det femtionde året och utropa frihet över hela landet för alla dess invånare. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt. 3 Mos 25 Judisk Krönika Nr 2/2017 13 UPPTAKTEN TILL SEXDAGARSKRIGET 1967 ONSDAG 17 MAJ Egypten uppmanar FN att dra tillbaka sina styrkor från Gaza. Egyptiska, syriska och jordanska trupper står beredda inför ”den slutliga uppgörelsen” med Israel. TORSDAG 18 MAJ FN:s generalsekreterare U Thant bifaller Kairos krav att dra tillbaka FN-styrkan. FREDAG 19 MAJ I Kairos moskéer manar religiösa ledare till ”heligt krig”. Egyptiska radion sprider samma budskap. LÖRDAG 20 MAJ Egypten tillkännager mobilisering, och som en följd av att egyptiska förband gått i ställning på Sinai-halvön vidtar Israel erforderliga försvarsåtgärder. SÖNDAG 21 MAJ Egypten mobiliserar styrkor ur sin reserv. Ahmed Shukeiry förkunnar att ”befrielsekriget” står för dörren. MÅNDAG 22 MAJ Inför israeliska parlamentet uttalar sig premiärminister Levi Eshkol för en ömsesidig nedskärning av styrkorna vid Sinai-gränsen. Egypten spärrar Akabaviken för sjöfart till Israel. TISDAG 23 MAJ Israel förbehåller sig rätten att vidta motåtgärder med anledning av Akabablockaden. ONSDAG 24 MAJ FN:s säkerhetsråd sammanträder. Brittiska regeringen förklararsig beredd att stödja en eventuell internationell aktion för fri passage genom Tiransundet. TORSDAG 25 MAJ Sovjet avvisar ett franskt förslag om toppkonferens mellan de fyra stora men uppges enligt officiösa källor vara emot krig i Mellersta Östern. FREDAG 26 MAJ Tidningen Al Ahram förklarar, att krig mellan Egypten och Israel är oundvikligt. På israeliskt håll hävdas, att normala förhållanden kan återställas om Tiranblockaden upphävs, truppstyrkorna vid Sinaigränsen skärs ned och den arabiska sabotageverksamheten upphör. LÖRDAG 27 MAJ I Washington misslyckas Israels utrikesminister Abba Eban med att vinna USAs stöd, om krig utbryter. På officiellt håll i Israel anser man, att endast ett mirakel nu kan hindra ett krigsutbrott mellan Egypten och Israel. Det israeliska flygvapnet skaffade sig luftherravälde på krigets första dag. SÖNDAG 28 MAJ USA och Sovjet uppmanar var för sig Israel att avstå från drastiska åtgärder. MÅNDAG 29 MAJ Kritik riktas i Israel mot premiärminister Eshkol för hans avvaktande hållning i Akabafrågan. President Nasser påstår sig ha fått budskap från Moskva med försäkringar om ”krigsstöd”. TISDAG 30 MAJ Kung Hussein av Jordanien, undertecknar ett femårigt försvarsavtal med Egypten. ONSDAG 31 MAJ Sex sovjetiska örlogsfartyg passerar Dardanellerna på väg till Medelhavet. I Israel vidtages förberedelser för tillsättandet av en samlingsregering. TORSDAG 1 JUNI Den israeliska regeringen utökas med tre nya medlemmar Moshe Dayan (Rafipartiet) övertar premiärminister Eshkols försvarsministerportfölj, och till ministrar utan portfölj utses Menachem Begin (högerpartiet Cherut) samt Josef Sapir (liberala partiet). FREDAG 2 JUNI President de Gaulle förklarar, att Frankrike intar en neutral hållning gentemot båda parterna i krisen. LÖRDAG 3 JUNI Som svar på en not från ryske regeringschefen Kosygin till Israel att iaktta återhållsamhet uppmanar premiärminister Eshkol Sovjetunionen att tillsammans med andra stormakter trygga freden i Mellersta Östern. I sammanhanget erinrar Eshkol också om att Israel eftersträvat fred med sina arabiska grannar. SÖNDAG 4 JUNI I en dagorder uppmanar egyptiske generalen Mortaga sina trupper att vara redo för strid, inte bara för att skydda ett egyptiskt herravälde över Akabaviken utan även för att ”återupprätta Palestina”. För att stärka sin försvarsbudget beslutar Israel höja inkomstskatten från genomsnittligt 33 till 43 procent. KRIGSUTBROTTET Strider till land och i luften. Rapporter i Tel Aviv om förödande slag mot Egyptens, Syriens och Jordaniens flygvapen. Syriska uppgifter om bombardemang av israeliska städer. Kairo uppger, att den egyptiska huvudstaden och andra egyptiska städer bombats, vilket förnekas av Israel. I FN:s säkerhetsråd anklagar de stridande parterna varandra för att ha öppnat fientligheterna. I rådsdebatten om en eldupphör-resolution kräver Sovjet, att Israel villkorslöst inställer alla sina militära aktioner. USA och England förklarar sig inta en neutral hållning i konflikten. MÅNDAG 5 juni Israeliska trupper rycker fram på Sinaifronten och erövrar Gaza och El Arisch. Det israeliska luftherraväldet uppges vara i det närmaste totalt, men syriska luftangrepp mot Netanya rapporteras. I ett personligt budskap till Sovjets premiärminister Kosygin vädjar Levi Eshkol om rysk förståelse för ”det judiska folket i prövningens stund”. Egypten och Syrien bryter de diplomatiska förbindelserna med USA och England. TISDAG 6 juni TILLBAKABLICK ur JK Nr 6 1967 Kartorna visar Israel vid krigsutbrottet respektive strax efter sexdagarskriget. Framflyttning av libanesiska styrkor Israeliskt territorium före sexdagarskriget Libanon Golanhöjderna Ur Israels uppkomst och historia av Patrik Öhberg, Hillelförlaget, 2003. Framflyttning av syriska styrkor Golanhöjderna Territorium under israelisk kontroll efter sexdagarskriget Syrien Haifa Medelhavet Libanon Israeliskt territorium före sexdagarskriget Syrien Haifa 19 maj 1967: På Egyptens begäran lämnar FN-styrkorna Sinai Västbanken Ramallah Tel Aviv Jerusalem Medelhavet Samarien Framflyttning av irakiska styrkor Tel Aviv Ramallah Jerusalem Judeen Gaza Suezkanalen Gaza Beer Sheba El Arish Beer Sheba Abu Aweigila Framflyttning av jordanska styrkor Suezkanalen Framflyttning av egyptiska styrkor Jordanien Jordanien Kuntilla Sinaihalvön Sinaihalvön Ras Al-Nagb Eilat Under ssexdagarskriget pågick ett av de största pansarslagen i historien. Framflyttning av saudiarabiska styrkor Egyptisk blockad Egypten En soldat och ett litet barn 0 vid Västra muren efter 0 sexdagarskriget. Israeliska pansartrupper vid Suezkanalen. Akabavikens lås, Scharm el-Scheik, bryts upp. Delar av jordanskt område ockuperas, och Jerusalems gamla del befinner sig i israeliska händer. Från Damaskus rapporteras, att syriska enheter under våldsamma strider trängt in på israeliskt område och att israeliska styrkor befinner sig på flykt mot Nasaret. ”Fienden besegras nu på alla fronter i Galileen, till land och i luften”, uppger Damaskusradion. Från israelisk sida hävdas, att landets trupper behärskar hela området från Jordanfloden till Suezkanalen. FN:s säkerhetsråd antar enhälligt en sovjetisk resolution om fientligheternas upphörande. ONSDAG 7 juni Eilat Saudiarabien 40 km Under pågående sammanträde i säkerhetsrådet – och medan de egyptiska frontrapporterna förklarar, ”att Israel går mot fullständig förintelse” – meddelar Kairoregeringen, att Egypten är villigt att lägga ner vapnen, om även Israel inställer fientligheterna, vilket Israel redan dagen före sagt sig berett att göra. I Damaskus tillkännages, att Syrien ”kommer att fortsätta striden, tills den palestinska flaggan vajar över Tel Aviv”. TORSDAG 8 juni Saudiarabien 10 juni 1967: Israel efter sexdagarskriget Upptakten till sexdagarskriget 1967 Egypten Sharm el Sheikh Tiransundet Röda havet 0 40 km Efter hårda syrisk-israeliska strider ger även Syrien upp. I Kairo tillkännages, att president Nasser avgått. Ett senare meddelande förklarar,att presidenten uppskjutit sitt avgörande i saken till lördagen. Vid ett toppmöte i Moskva mellan östblockets stater förklarar sig samtliga utom Rumänien vilja stödja arabvärlden ”i dess svåra stund”; en aktion från alla ”fredsälskande och prog­ ressiva makter” ställs i utsikt för att bistå araberna. FREDAG 9 juni Röda havet Nasser kvarstår som president efter ”en enträgen vädjan” från den egyptiska nationalförsamlingen och på folkmassornas önskan. Sovjet avbryter sina diplomatiska förbindelser med Israel och riktar i FN skarpa beskyllningar mot USA för att ha ”anstiftat Israels aggression”. Rapporter föreligger om östeuropeiskt sanktionshot mot Israel. I säkerhetsrådet meddelar U Thant, att såväl Israel som Syrien accepterat militära FN-observatörer längs den syrisk-israeliska frontlinjen. LÖRDAG 10 juni TEMA Land ARTUR FRAJND OCH MIRIAM ETTLIN­­ GER-FRAJND VÄXTE UPP I SIONISTISKA HEM I STOCKHOLM. ÅRET EFTER SEXDAGARSKRIGET TILLBRINGA­DE DE I ISRAEL OCH BESTÄMDE SIG FÖR ATT GÖRA ALIJA. 50 ÅR, FYRA BARN OCH ELVA BARNBARN SENARE TYCKER DE ATT LANDET HAR BLIVIT MYCKET BÄTTRE. ANNA VEEDER BAD DEM BLICKA TILLBAKA, OCH FOTO YAEL ILAN FRAMÅT. 16 Judisk Krönika Nr 2/2017 ISRAEL EN LYCKAD BALANSAKT PÅ KATASTROFENS RAND Ö ver ett fulldukat frukost­ bord i en ljus, hemtrevlig lägenhet i Bakka i Jerusalem träf­ far jag paret Mirjam Ettlin­gerFrajnd och Artur Frajnd. Väggen i vardagsrummet pryds av bilder på barn och barnbarn. 1973 bröt de upp från Stockholm för att ta aktiv del i det sionistiska projekt som kallas staten Israel – ett val de aldrig ångrat. – Vi kom i mars 1973, berättar Mirjam. I oktober bröt jom kip­ purkriget ut. På den tiden fanns inga mobiltelefoner och även van­ liga telefoner var sällsynta. Folk stod i kö hos grannarna för att ringa. Som socialarbetare träffade jag oroliga anhöriga som inte vis­ ste vad som hänt deras inkallade söner vid fronten. Vi rådde dem att åka till ett ställe i Tel Aviv, där man satte upp utländska nyhets­ bilder på israeliska krigsfångar så att familjerna skulle kunna iden­ tifiera sina barn. Artur jobbade som frivillig på Hadassa­sjukhuset, där soldater med svåra brännska­ dor behövde vändas regelbundet i sängen. Vad visste ni om Israel innan ni flyttade hit? – Jag fick en väldigt sionistisk upp­ fostran, förklarar Mirjam. Vi barn som gick i Hillelskolan togs varje jom ha’atzmaut till ambassaden för att se filmer med glada och tjusi­ ga ungdomar som plockade apel­ siner och dansade horra runt läge­ relden. Tjejerna var soldater och allting verkade så positivt. Att se film var en stark upplevelse då, vi Judisk Krönika Nr 2/2017 hade ju inte fått TV än. Dessutom var vi generationen efter andra världskriget. Även om vi inte vis­ ste exakt vad som hänt så begrep vi att vår existens byggde på någon slags katastrof. Men i Israel såg framtiden väldigt ljus ut. – Efter sexdagarskriget i juni 1967 rådde en stor eufori, speci­ ellt efter att man i maj sett med fasa på hotet mot Israel, minns Artur. När den israeliske ambas­ sadören i Stockholm, Itzhak Shi­ moni, talade på ett stort möte i Stockholms stora synagoga pre­ cis före kriget blev jag så impo­ nerad att jag gav bort hälften av mina pengar till Israel! Under läsåret 1968-1969 deltog Mirjam och Artur i ett program som organiserades av World Union of Jewish Students i Jerusalem tillsammans med andra judiska studenter från hela världen. – Vi hade intressanta lektioner vid universitetet, gjorde utflyk­ ter och besökte kibbutzer, berät­ tar Mirjam. Samtidigt insåg jag att Israel hade enorma sociala problem. Väldigt få människor dansade horra runt lägerelden på kvällarna. Det blev faktiskt något av en chock för mig. Plus att Isra­ els styre över områdena (Väst­ banken och Gaza) kändes väldigt problematiskt. När min mamma Charlotte kom på besök åkte vi till Nablus och Hebron. Jag blev oroad och tänkte: hur ska vi kla­ ra det här? Varför? Vad såg ni där? – Ett annat folk. En annan kul­ tur, ett annat språk, ett annat sätt att leva. Jag förstod inte hur vi skulle kunna behålla områdena utan att det skulle leda till kon­ flikt. Vi gick faktiskt på några av de första demonstrationerna som organiserades emot att behålla områdena. När året var över beslöt sig Mir­ jam och Artur för att åka tillbaka till Sverige för att fortsätta sina studier och förbereda sig för flyt­ ten till Israel. -När vi gjorde alija våren 1973 kom vi snabbt in i en vänkrets med andra unga familjer, berät­ tar Mirjam. Vi firade helger till­ sammans, tog hand om barnen tillsammans... det var en oerhört skyddad miljö mitt i alltihop. Och väldigt positiv, väldigt glad. På vilka sätt är det Israel som era barn- och barnbarn växer upp i annorlunda än det Israel ni kom till? – För det första är Israels exis­ tens en självklarhet för våra barn och barnbarn. Samtidigt finns en idé bland ungdomar om att värl­ den utanför är så oerhört mycket bättre. Å andra sidan har vi ung­ domar med en ultranationalistisk attityd. Visst har Israel inre och yttre problem, men med tanke på de utmaningar landet ställts inför, som integrationen av en miljon ryssar på 90-talet, så har Israel inte alls gjort så dåligt ifrån sig. – Samhället har blivit mycket mer välfungerande, säger Artur. Förr behövde man stå i tre köer för att ta ut pengar på banken, 17 TEMA FOTO YAEL ILAN Land ”Israel är en stabil demokrati, full av liv, och kommer till slut att lösa sina problem” säger Artur Frajnd. T.h. Mirjam Ettlinger-Frajnd. och ett besök på inrikesministe­ riet tog hela dagen. Att gå på bus­ sen var krig. – Människor från olika kulturer hade olika uppfattning om många saker, bland annat hur det offent­ liga rummet skulle se ut, berättar Mirjam. Vi tyckte att Jerusalem var så fult...det fanns inga blom­ mor då, inga träd. Jag kommer ald­ rig glömma när Jerusalems borg­ mästare Teddy Kollek bestämde sig för att sätta upp rosor i mitt­ remsan på Ruppin Boulevard. Folk kom dit på kvällarna för att klip­ pa blommor att ta med sig hem till sabbaten. Så Teddy Kollek åkte där, fram och tillbaka, för att haffa eventuella blomtjuvar! Det skrala livsmedelsutbudet – två sorters bröd, en sorts kaf­ fe, omelett och grönsakssallad till middag – störde dem inte alls. Alla levde så, ingen hade peng­ ar. Vad som var svårt var att leva under ständigt hot. – När vår äldste son var näs­ tan ett år så kallades Artur till militärtjänst i sex månader för 18 grundutbildning, berättar Mir­ jam. Så jag var ensam. Han kom hem varannan vecka på shabbat och då var han helt slut. Sedan gjorde han otroligt mycket reservtjänst, från 1977 till mit­ ten av 90-talet. Inte bara han utan alla. Idag förstår jag varför: Israel hade ockuperat hela Sinai­ halvön, hela Västbanken och senare även en bit av Libanon. När Artur inte gjorde reserv­ tjänst så jobbade han på State Comptroller’s Office (motsvarar Riksrevisionsverket), en institu­ tion vars kritiska rapporter inte alltid setts med blida ögon av israeliska myndigheter. Han ser en tydlig förändring till det bätt­ re under sina många år i ämbetet. – I början när vi gjorde revision på olika myndigheter var folk inte alls glada, berättar han. Men genom åren har allt fler insett hur viktig vår institution är. Att vi hela tiden hör om nya korruptionsskandaler beror på att man numera upptäck­ er dem. Visserligen finns det fortfa­ rande stora problem, men klimatet är ett annat. Folk förstår att detta är oehört viktigt för att Israel ska bli ett bra land. Hur ser ni på Israels utmaningar i framtiden – inre och yttre? – Om våra fiender går ihop emot oss kan det bli katastrof, konsta­ terar Mirjam. Om Jordanien eller Egypten skulle bli dysfunktionel­ la stater som sina grannar runt­ omkring kan det bli mycket svårt. Spänningarna i samhället mellan den sekulära vänstern, bosättarna, de ultraortodoxa och den arabiska befolkningen är också en utmaning, liksom de stora ekonomiska skillna­ derna mellan befolkningsgrupper­ na. I princip balanserar livet här hela tiden på randen till en möjlig katastrof, som kan komma inifrån eller utifrån eller bäggedera. – Men det är trots allt ändå oerhört vad landet har lyck­ ats åstadkomma under sin 69-åriga existens, tillägger Artur. Israel är en stabil demok­ rati, full av liv, och kommer till slut att lösa sina problem.” Judisk Krönika Nr 2/2017 ”REGERINGEN TAR STRYPGREPP PÅ STATEN” R östen i datorn är lätt avlägsen men tydlig och välfor­ mulerad. Teater­ vetaren Freddie Rokem, professor emeritus från Tel Avivuniversi­ tetet och sedan 52 år bosatt i ett litet hus i Naiotkvarteret i Jeru­ salem, befinner sig just nu i Chi­ cago som gästprofessor. Född och uppvuxen i Stockholm i en judisk traditionell familj som höll kos­ her i stan och åt skaldjur på lan­ det engagerade han sig tidigt i judiskt kulturliv, ”främst kun­ skap, mindre i trosfrågor”. 1960 reste han som femtonåring för första gången till Israel tillsam­ mans med familjen. Ett år under gymnasietiden som utby­ tesstudent i en amerikansk highschool i Beverly Hills gav honom en ny inblick i judiskt liv. – Pappan i familjen där var rab­ bin och av eleverna i skolan hade ungefär 80 procent judisk bak­ grund, berättar Freddie. De var inte religiösa utan levde snara­ Judisk Krönika Nr 2/2017 re ett högborgerligt liv, men där fanns en förståelse för vikten av att kunna leva ett judiskt liv i galut, diasporan. Att gå på Norra Latin i Stockholm där det fanns två eller tre andra judar var en helt annan upplevelse än i Amerika. Efter att ha tagit studenten 1965 reste han själv till Israel, ”mer nyfiken än sionist”. Först blev det äppelplockning på en kibbutz i Galileen, sedan hebre­ iska på Hebreiska universitetet i Jerusalem och därefter studier i engelsk litteratur och filosofi. Successivt närmade han sig ock­ så den israeliska kulturen med tyngdpunkten på teater. – 1965 var Israel ett väldigt litet land, berättar Freddie. Man besökte folk till fots - ingen hade telefon – och man kunde knacka på dörren när som helst. 1967 bodde han i studentbostä­ derna i Givat Ram, universitets­ området i västra Jerusalem som upprättades på 50-talet efter­ som Hebreiska universitetets campus på Scopusberget låg i en Freddie Rokem. Foto: privat enklav inne på jordanskt territo­ rium. Tillsammans med de andra utländska studenterna fick han i uppgift att göra iordning student­ bostäderna till ett slags fältsjuk­ hus, som skulle tjäna som akut­ mottagning för sårade om kriget skulle bryta ut. – Plötsligt en morgon när jag satt och åt frukost hördes ett fly­ galarm, berättar Freddie. Jorda­ nierna bombarderade södra Jeru­ salem i riktning mot parlamentet, Knesset, som bara ligger ett par hundra meter ifrån Givat Ram. En av bomberna föll i ett hus några hundra meter öster om campus, byggt av Jewish Agency för bulga­ riska immigranter på 40-talet. I » 19 TEMA Land det huset har jag nu bott i 52 år, och där har mina barn växt upp. Sexdagarskriget innebar en stor omvälvning vars politiska konsek­ venser han inte fullt insåg förrän ett par år senare. – En av mina första upplevelser när jag kom till Jerusalem 1965 var en natt på Notre Dame-klost­ ret, som då låg på en sidogata där staden tog slut. På morgonen vaknade jag av röster och tutan­ de bilar. Först trodde jag att jag drömde. Men när jag såg ut från balkongen förstod jag att det kom från Sultan Suleimangatan, på andra sidan muren, vid Damas­ kusporten – en annan värld, full av liv men utom räckhåll. OMEDELBART EFTER sexda­ Anna Veeder är guide och frilansjournalist i Israel. 20 garskriget blev Jerusalem, som känts som en tydligt definierad och något instängd stad, plöts­ ligt öppen. Nu kunde man gå till Gamla staden med alla kristna platser, Tempelplatsen och Västra muren. Det tog åtminstone två år innan jag förstod att mycket star­ ka politiska krafter hade satts igång i och med ockupationen av Västbanken, Gaza och Sinai. När oktoberkriget bröt ut 1973 forskade Freddie i Stockholm men åkte snabbt hem till Jerusalem, job­ bade på sjukhus och hjälpte såra­ de soldater som tog de första ste­ gen tillbaka till livet. Först efter det gjorde han militärtjänst. Grundut­ bildningen skedde på en bas utan­ för Nablus på Västbanken. – Vi var utrustade med väldigt primitiva vapen – tjeckiska gevär som den unga staten Israel fått 1948 för att kämpa i självständig­ hetskriget, berättar Freddie. En av övningarna som vi upprepade fle­ ra gånger var att marschera nat­ tetid genom små palestinska byar utanför Nablus. Vi skulle stam­ pa med fötterna i marken. Sena­ re insåg jag att detta var en del av en planerad närvaro i palestinier­ nas mardrömmar. Under 80-talet vägrade Freddie att tjänstgöra i Libanon, och han är mycket kritisk till Israels fort­ satta ockupation av Västbanken. – De områden som Israel fort­ farande har kontroll över på Väst­ banken är de som den israeliska högern tydligt har markerat som en del av ”vårt land”, säger Fred­ die. Nästa steg blir troligen annek­ tering av bosättningen Maale Adu­ mim, vilket i praktiken skulle dela Västbanken i två delar. Högern för en politik som leder till ytterligare annektering, vilket jag ser som en katastrof eftersom man inte planerar att upprätthålla det demokratiska systemet inom en enstatslösning. En tvåstatslös­ ning vore bättre förutsatt att man upprättar en fullvärdig palestinsk stat, inte något som Israel kontrol­ lerar. Jag tror att Israels militär­ makt är så pass stark på det strate­ giska planet att man inte behöver oroa sig för en palestinsk stat. Utvecklingen i det israeliska civilsamhället, inklusive ökat poli­ tiskt tryck på media och domstols­ väsende, oroar honom mycket. – Ett av den nuvarande högerre­ geringens viktigaste mål är att för­ söka styra radio, TV och tidningar. När det gäller lagstiftningen upple­ ver jag att man har gått alldeles för långt med antidemokratiska lagar. Utbildningsminister Naftali Bennet har planer på hur skolor och univer­ sitet ska likriktas, och hur man på olika sätt ska utesluta de 20 procent av befolkningen som är palestinier eller talar arabiska som modersmål. Akademiker med uttalade vän­ stersympatier har på senare år utsatts för skarp kritik och kal�­ lats landsförrädare av grupper som högersionistiska Im Tirzu. – De första tecknen på detta fanns redan i början av 70-talet, säger Freddie. Det är inte någon­ ting nytt, men det har blivit stör­ re. Tzachi Hanegbi som är minis­ ter ledde som student gruppen ”dikui bogdim”, ungefär ”ned med förrädarna”. DEN PÅGÅENDE POLISUTREDNINGEN av premiärminister Netanyahu angående korrup­ tionsmisstankar kan eventuellt leda till en positiv förändring, anser han. Förutsättningen är att polisen och domstolarna verkli­ gen har det mod och får det stöd som behövs för att bringa klarhet i anklagelserna. – Den regering vi har idag kom­ mer att sitta kvar, konstaterar Freddie. Vänstern har inte det stöd i befolkningen som behövs för en politisk förändring. Det är därför som institutionerna som attacke­ ras just nu – media, domstolarna, undervisningen, polisväsendet – är så livsviktiga. Men om den nuva­ rande trenden med likriktning och avdemokratisering av lagar och försvagande av domstolar får fort­ sätta i femton år till finns det ing­ en chans mer, då är korruptionen institutionaliserad. Judisk Krönika Nr 2/2017 FOTO ANNELI RÅDESTAD ETT ELAKT OCH OKUNNIGT EUROPA MOTVERKAR FRED V årens sista regn strilar ner för fönstren i journalis­ ten och författaren Yossi Klein Halevis arbetsrum. Grålila moln kastar skug­ gor över dalen nedanför. Genom den ringlar säkerhetsmuren. Den grå betongen klyver ökenlandskapet och lämnar det judiska French hill, där vi befin­ ner oss, överblickandes den palestinska byn Anata, på andra sidan muren. – Mitt liv har präglats av murar som byggs och rivs, säger Yossi Klein Halevi och gör en gest mot fönstret. Det spektakulära året 1989 tillbringade han som journalist i Europa och blev vitt­ ne till Berlinmurens fall och den optimism som präglade kontinenten efter det. Yossi Klein Halevi är barn till en överlevare från Förintelsen och att tillbringa tid i Tyskland var svårt men också läkande, säger han. Judisk Krönika Nr 2/2017 Dagens Europa upplever han som mycket komplicerat. – Idag trängs Europas judar av flera olika krafter: högerextrema antisemiter, vänster­ extrema antisemiter och militanta islamis­ ter. Varje gång det sker ett terrorattentat är frågan vilken av de här krafterna som lig­ ger bakom. Jag oroar mig särskilt för små judiska församlingar som den i Sverige. Där verkar antisionismen extra våldsam, nästan som en religion i vissa cirklar. FRENCH HILL LIGGER i den del av Jerusa­ lem som befriades eller ockuperades, bero­ ende på hur man ser det, av Israel i sexda­ garskriget 1967. En händelse som Yossi Klein Halevi beskriver i boken Like dreamers som kom ut 2013. I boken följer han sju fallskärmsjägare som deltog i Jerusalems enade 1967. Några av dem fick sedemera ledande roller i två av Israels utopiska och YOSSI KLEIN HALEVI Yossi Klein Halevi föddes i New York 1953. Han har en bachelor i judiska studier från Brooklyn College och en master i journalistik från Northwestern University. Han flyttade till Israel 1982. Han arbetar på Shalom Hartman Institute och skriver för flera av USA:s ledande amerikanska tidningar. Han är författare till flera böcker bland andra At the Entrence to the Garden of Eden – a Jew´s search for God with Christians and Muslims in the Holy Land. Yossis första bok, Memoirs of a Jewish Extremist, berättar historien om hans tonårsattraktion till den militanta ledaren Meir Kahane. 21 TEMA FOTO ANNELI RÅDESTAD Land rivaliserande rörelser: bosättarrö­ relsen och Fred nu. I boken Like dreamers beskri­ ver Yossi Klein Halevi hur de oli­ ka argument som rörelserna ännu debatterar, väcks omedelbart efter sexdagarskriget. - Bara dagar efter kriget somma­ ren 1967 intar författarna Natan Alterman och en ung Amos Oz de positioner som fortfarande präg­ lar debatten om Israel. Oz förkas­ tar ockupationen av ett annat folk medan Alterman argumenterar för en annektering av de erövra­ de områdena för att Israel aldrig igen ska vara så utsatt som inför sexdagars­kriget. - Det är samma argument som vi har diskuterat i 50 år nu. Med samma pas­ sion som av Oz och Alter­ man, och med Genom att vinna samma obe­ sexdagarskriget lär nägenhet att lyssna och ta sig judarna leva och in den andres överleva i en värld där argument. ” Auschwitz fortfarande är möjligt. 22 Låt oss ta ett steg tillbaka. Kan du beskriva skillnaden mellan Israel i maj 1967 och Israel i juni 1967? Minnet av maj 1967 har för­ svunnit i den extraordinära seger som Israel upplevde i juni 1967. I maj var Israel, för första gången sedan självständighetskriget 1948 och bara 22 år efter Förintelsen, hotat i sina grundvalar och fann sig plötsligt ensam, utan någon internationell uppbackning. De fredsbevarande trupper som FN etablerade i Sinai efter kriget 1956 packade plötsligt ihop och reste hem för att Egyptens presi­ dent Abdel Nasser sa att de skul­ le det – helt utan motstånd eller diskussion i FN. Det var den för­ sta chocken. – DEN ANDRA chocken kom när Frank­rike, som var Israels främsta vapenleverantör och allierade, vän­ de oss ryggen för att stärka sina relationer med arabländerna. När Israel drog sig tillbaka från Sinai 1957 garanterade USA:s dåva­ rande president Dwight D. Eisen­ hower att om Egypten någonsin skulle blockera Israelisk tillgång till Akabaviken så skulle USA leda en internationell flotta mot Egypten. Det visade sig vara ett tomt löfte. När Israel i maj 1967 vänder sig till Lyndon B. Johnson för att be om hjälp uttrycker han sina sympa­ tier, men säger att det är omöjligt för USA att bidra med någon hjälp, eftersom landet redan för ett myck­ et impopulärt krig i Vietnam. Samtidigt pågår det massde­ monstrationer i Damaskus och Kairo där stora folkhopar skande­ rar ”död år judarna, död åt Israel”. Två decennier efter Förintelsen visar omvärlden att garantier inte betyder något, att FN:s fredsbeva­ rande trupper inte betyder något och att det inte spelar någon roll om Israel försvinner. I maj 1967 inser israelerna och judarna i diasporan att världen efter Förintelsen inte har blivit bättre. Auschwitz-världen är den­ samma. Det är judarna och inte världen som förändras, vilket de gör i juni 1967. Genom att vin­ na sexdagarskriget lär sig judar­ na leva och överleva i en värld där Auschwitz fortfarande är möjligt. – MÅNGA AV oss lever fortfaran­ de mellan maj och juni 1967. Mel­ lan rädslan för ytterligare en kata­ strof och upplevelsen av judisk Judisk Krönika Nr 2/2017 makt och det ansvar som kom­ mer med det. – Det som placerar mig i mitt­ fåran politiskt är att jag insisterar på att hålla båda dessa upplevel­ ser i huvudet samtidigt. En vänstermänniska lever efter juni 1967 och menar att vi inte är svaga längre, att vi har råd att ge palestinierna en egen stat. Maj 67-juden säger: är du galen?! Titta på Mellanöstern. Vi lever i en av världens farligaste och mest instabila regioner. Våra grannar accepterar fortfarande inte att vi bor här och världen har inte blivit bättre. FOTO ANNELI RÅDESTAD Varför tror du att ett judiskt hemland är problematiskt för många? Just den reaktionen skapade en djup kris för sionismen. Om man läser de tidiga sionistiska tänkar­ na kunde de inte föreställa sig att det skulle bli reaktionen på ett judiskt självstyre. De föreställde sig att antisemitismen skulle för­ svinna med en egen stat och flag­ ga. En av de tidiga sionisterna, Leon Pinsker, utvecklade en teo­ ri om ”spökantisemitismen”. Den uppstod när judarna fördrevs i exil och blev rotlösa för 2000 år sedan. De borde ha dött ut som folk utan ett hemland ofta gör och när de inte gjorde det kän­ de sig nationerna hemsökta, som av spöken. Pinsker menade att så snart judarna skulle få ett eget hemland skulle antisemitismen försvinna. Sionismen var medicinen. Det enda problemet med Pinskers teo­ ri var att den var fel, vilket vi vet idag då Israel har blivit målet för en ny sorts antisemitism. Varför tror du att omvärlden reagerade så starkt på Israels seger i sexdagarskriget? I Polen, till exempel, inleddes en häxjakt på landets judar. Och 1975 röstade FN igenom en deklaration som jämställde sionism med rasism. – FN:s ”Sionism är rasism”-reso­ lution röstades fram på initiativ av Sovjetunionen 1975. Det är en intressant resolution som ock­ så blev vändningen för dagens bosättarrörelse. Sovjet hade redan före sexdagarskriget motsatt sig att ta avstånd mot antisemitism och menade att om antisemitism skulle ses som rasism, då skulle sionism också göra det. Sovjetunionen hade stöttat arab­ länderna i sexdagarskriget och det sved när Israel vann. ”Sionism är rasism”-resolutio­ nen blev en liten seger i alla bak­ slag. Men världen förstod nog inte konsekvenserna av att resolutio­ nen röstades igenom. När israeler känner sig uteläm­ nade och pressade så tenderar de ”Sionism är rasismresolutionen” 10 november 1975 antog FN resolution 3379 som definierade sionism som en typ av rasism. Resolutionen lades fram av Sovjetunionen med uppbackning av flera arabländer. 1991 röstade FN:s general­ församling för ett tillbaka­ dragande av resolutionen. » Judisk Krönika Nr 2/2017 23 TEMA Land ” att bli ännu mer höger. Samtidigt som diskussionen om ”sionism är rasism”-resolutionen pågick i FN försökte den begynnande bosät­ tarrörelsen att mobilisera massor­ na i Israel. -Sett i backspegeln lyckades de nog mycket på grund av den här FN-resolutionen. Även om majo­ Även om Rabbin inte hade mördats tror jag inte för ett ögonblick att vi hade en verklig chans till fred. Det var inte Rabbin som var problemet utan Yassir Arafat. riteten av israeler inte stöttade bosättarnas ideologi så ställde de upp för dem. På ett filmklipp från en demonstration för bosättarrö­ relsen tre veckor efter att resolu­ tionen har röstats igenom syns en ung Ehud Olmert som säger till reportrarna: ”det här är vårt svar på sionism är rasism – trots!” Hur ersatte den religiösa sionismen och bosättarrörelsen så lätt den vänster-idealistiska kibbutzelit som byggde landet? Vänstern förlorade sin kraft pre­ cis när den religiösa sionismen upptäckte sin egen kraft. Efter sexdagarskriget 1967 hände det inte så mycket. Det etablerades några få bosättningar men Arbe­ 24 tarregeringen höll ett hårt koppel om de religiösa sionisterna, som blev allt mer frustrerade. Det avgörande ögonblicket för bosättarrörelsen var jom kippur­ kriget 1973 som grusade förhopp­ ningen om att segern i sexdagar­ skriget innebar slutet på alla krig. Istället blev det ett krig med stora förluster som sköttes dåligt av det sittande Arbetarpartiet. Det ledde till att högerns Mena­ chem Begin vann valet 1977. Begins regering initierade eko­ nomiska incitament för judar att flytta till Judéen och Samarien (Västbanken). Planen var att stär­ ka Israels grepp om det som anses vara det bibliska landet Israel och motverka en palestinsk stat. I Like dreamers föreslår du dock att bosättarna har misslyckats med att förankra rörelsen hos den stora massan israeler, hur då? – Bosättarrörelsen misslyckades redan under den första intifadan. Israelerna blev varse om priset de betalar för att vara en ockupa­ tionsmakt. De insåg att en ocku­ pation aldrig kan vara godhjärtad. Andra intifadan blev också slu­ tet för Fred nu-rörelsen och idén om att byta ”fred mot land”. Den värsta terrorismen i Israels histo­ ria tog fart efter erbjudandet om en verklig territoriell kompromiss vid Camp David 2000. Så verkligheten har diskrediterat både högern och vänstern? – Ja, vinnaren i höger-vänster­ debatten är mittenpolitiken. Det är där jag själv befinner mig. Det är en kombination av höger och vänster­idéer. Mitten håller med vänstern om att ockupationen är en katastrof och den håller med högern om att det är omöjligt att åstadkom­ ma fred med en palestinsk natio­ nell rörelse som inte ser oss judar som en del av landet utan som en vit kolonialmakt. Vad innebär det för samhället? – Den lämnar mig och det israe­ liska samhället i en slags förlam­ ning, ett dödläge där status quo känns som det bästa alternativet. Samtidigt tyder allt på att när ett trovärdigt fredsfördrag väl pre­ senteras kommer majoriteten av israelerna att rösta för det. Så var fallet i fredsfördraget mel­ lan Anwar Sadat och Menachem Begin 1977. Om du före det hade frågat isra­ elerna om de stödde ett tillbaka­ dragande från Sinai hade de fles­ ta nog sagt nej med argumentet: vi har tvingats till krig i Sinai tre gånger, vi behöver området som buffertzon. Något liknande hände med Osloavtalet. Många av oss som stödde Oslo kände oss samtidigt obekväma med avtalet. Många av oss tittade på direktsändningen av handskakningen mellan Rabb­ in och Yassir Arafat på Vita husets gräsmatta och kände att vi hade Judisk Krönika Nr 2/2017 begått historiens största misstag. Arafat och PLO hade aldrig en rik­ tig fredsintention. Även om Rab­ bin inte hade mördats tror jag inte för ett ögonblick att vi hade en verklig chans till fred. Det var inte Rabbin som var problemet utan Yassir Arafat och det faktum att varken han eller någon annan palestinsk ledare kunde garantera en varaktig fred. KONCEPTET LAND FÖR fred är problematiskt menar Yossi Klein Halevi. Han vill istället tala om uppoffringar på båda sidor: judar­ na ger upp sin rätt till ett Storisra­ el som sträcker sig från Medelha­ vet till den jordanska gränsen och palestinierna ger upp sin rätt till ett Storpalestina som sträcker sig över exakt samma område. - Enligt palestinierna är hela territoriet mellan havet och flo­ den, inklusive Israel, Palestina. Enligt mitt sätt att se det är hela territoriet mellan havet och flo­ den Israel. Jag blir inte upprörd när jag i skolor på Västbanken ser kartor över Mellanöstern, där Israel inte finns med. Eftersom Palestina inte finns med på min karta heller. - Jag godtar hundraprocentigt att för en palestinier är det land jag kallar Israel, Palestina. Nyck­ eln till fred ligger i att båda sidor talar rakt och ärligt med varandra: jag förstår att du tycker att hela det här området är Palestina. För mig är samma område Israel och Judisk Krönika Nr 2/2017 vi israeler kommer inte att flyt­ ta på oss. Jag önskar att du inte vore här, men nu är du det, och jag förstår att vi måste dela lan­ det itu, vilket jag hatar. Jag hatar en delning av Israel. Jag hatar tvåstatslösningen. Det är därför människor som jag är en bra part­ ner för palestinierna, för de hatar också tvåstatslösningen, och jag förstår det hundraprocentigt. Men internationellt verkar folk ha svårt att förstå att tvåstatslösningen är både djup orättvis och en enorm uppoffring, för båda parter. Vad behöver Sverige och Europa förstå om Israel, tycker du? Många välmenande européer ver­ kar ha svårt att förstå att vi lever i en paradox. Jag har två sorters mardrömmar om en palestinsk stat. Den första handlar om att det aldrig blir en palestinsk stat och att status quo fortsätter i all evighet. Den andra mardrömmen handlar om att Palestina etable­ ras på Västbanken och att Israel inte kan försvara sig i ett framti­ da krig. Kan en europé ens föreställa sig hur det är att vakna varje morgon och inte ha en enda vettig lösning och veta att hur det än utvecklas så kommer det att vara dåligt för landet. När fransmännen diskuterade om de skulle dra sig ur Algeriet, befarade ingen att Frankrikes existens skulle hotas. Israel är litet och många här undrar om vi ens kommer klara nästa krig. Samtidigt undrar jag om vi kommer att klara av flera generationer av ockupation? Svenska och europeiska ledare kan hjälpa till genom att påminna israelerna om att om de vill till­ höra de demokratiska nationerna, då kan inte ockupationen fortsät­ ta ytterligare 50 år. ” Kan en europé ens föreställa sig hur det är att vakna varje morgon och inte ha en enda vettig lösning och veta att hur det än utvecklas så kommer det att vara dåligt för landet. Men för att israelerna ska lyss­ na måste de vara övertygade om att ni verkligen förstår vår situa­ tion. Om Sverige och Europa vill spela en konstruktiv roll i den här konflikten måste ni kunna kriti­ sera båda parter. Ni måste kritisera palestinska ledare som uppfostrar genera­ tion efter generation fylld med hat mot Israel. Ni måste utma­ na de palestinier som förnekar en judisk koppling till Israel pre­ cis som ni kritiserar Israel för bosättningarna. För närvarande framstår ni mest som en livsfarlig kombina­ tion av okunnighet och arrogans med en underton av elakhet. Anneli Rådestad är chefredaktör för Judisk Krönika. 25 TEMA Land LIAM HOARE: HUR SEXDAGARSKRIGET PÅVERKADE ISRAELISK LITTERATUR OCH DESS FÖRFATTARE NATAN ALTERMAN Sexdagarskriget splittrade israeliska för­ fattare. På den ena sidan fanns poeten Natan Alterman och Rörelsen för hela lan­ det Israel som ansåg att Israel bara skulle Natan Alterman O medelbart efter sexdagarskriget var det poesi och sång som fång­ ade segern och glädjeruset. Sång­ erskan Naomi Shemers omskriv­ ning av balladen Jerusalem of Gold sägs ha skrivits medan israeliska trupper ännu firade med shofar-blåsning vid Västra muren. Källorna är åter fyllda med vatten och på torget samlas lyckliga människor På Tempelberget i Gamla staden Hörs ljudet av shofarn Och i stengrottorna skiner tusen solar Vi skall återvända till Döda havet på Jerikovägen Sången är fortfarande populär och har bidragit till bilden av sexdagarskriget som ett ögonblick av jubel och för­ ändring för israelerna. Men i euforin hörs också var­ sel. Poeten Yehuda Amichai till­ hör en generation israeliska män som gått ut i krig efter krig. Han dras inte med i de översvallande känslorna: I nitton år var staden delad, En ynglings ålder. Längtansfullt minns jag stillhet och längtan. Galningar överskred det skiljande stängslet, Fiender bröt sig igenom det, Som cirkusakrobater prövar nätet Före sina vågsamma hopp. Där låg ingenmansland som lugna fjärdar. Och på himlen där upp drev längtan Likt skepp vilkas ankare fastnat i oss Och smärtade ljuvt. (…) Om sommaren kommer folken till varandra För att spionera Var landet ligger skyddslöst. Hebreiska och arabiska, Är som stenar i strupen och sand mot gommen, Har mjuknats upp till olja för turisterna. Yehuda Amichai Muslimers och judars heliga krig exploderar som fikon. (översättning från hebreiska av Anita Goldman/Jerusalem och jag) Naomi Shemer 26 Judisk Krönika Nr 2/2017 ELLER AMOS OZ? överleva och blomstra om man behöll hela landet. På andra sidan mobiliserade det som skulle bli Israels fredsrörelse med en ung Amos Oz i spetsen. Amos Oz 1960-talet och tidigt 70-tal präglas av en slags ner­ vositet i förhållande till den nya nationella situatio­ nen. En del författare hanterade ångesten genom att sluta skildra det samtida Israel och förlägga hand­ lingen någon annanstans. Andra återvände till sin egen barndom som Haim Gouri i The Crazy Book (1972) eller Hanoch Bartov i Whose are you, Son? (1970). Andra, som Amalia Kahana-Carmon i And Moon in the Valley of Ayalon (1971), skildrar tiden för sex­ dagarskriget, men i förbigående – kriget nämns helt flyktigt. Författaren A.B. Yehoshua använder dock kriget som bakgrund och sammanhang i sina berät­ telser, till exempel i romanen Early in the summer of 1970. Enligt Warren Bargad, författare till Israeli Poetry, är Early in The Summer of 1970 en slags stilföränd­ ring hos Yehoshua som i början av sin karriär mest skrev surrealistiska allegorier. Det är först med sex­ dagarskriget som Yehoshua börjar beskriva samti­ dens verklighet och utmaningar, säger Bargad. Också i Amos Oz författarskap märks en föränd­ ring efter sexdagarskriget. Hans tidiga berättelser Where the Jackals Howl och Elsewhere, Perhaps hand­ lar om kibbutzen som ett slags fort, en belägrad institution omgiven av fiender antingen i form av vilda djur, beväpnade arabiska styrkor eller främling­ ar på besök som störande inslag i gemenskapslivet. I boken Min Michael – som gavs ut 1968 men som skrevs före kriget – beskrivs Hannah Gonens gradvi­ sa mentala förfall och flykt in i fantasin. Med novellsamlingen Unto Death märks en anmärkningsvärd utveckling i Oz’ stil och ämnes­ val. Samlingen innehåller två noveller där Crusadors, den mindre lyckade av dem, är en historisk berättelse om självdestruktiva korsriddare som dödar judar och förstör byar på sin väg mot det Heliga landet. Den mästerliga Late Love är en paranoid monolog med fokus på en förintelsekomplott som beskrivs med en obehaglig omedelbarhet. Ett av de sista styckena – något av det bästa Oz har skrivit – är fängslande både i stämning och andemening: ”För de andra, ägna en tanke åt nätternas lukt här i Tel Aviv. (…) Det finns ingen annan stad i hela världen, Hugo, där så många människor drömmer så hemska drömmar varje natt(….) hur hela denna judiska stad skriker i sömnen. Det är mardrömmarnas läten, Hugo, mardrömmar om skräcken i det förflutna och skräcken i det kommande, allt komprimerat under dessa torra, heta nätter. Vi är inte förunnade mer än ett kort andrum. (…) Det judiska folket, Hugo, är totalt ur stånd att en gång för alla A.B. Yehoshua Judisk Krönika Nr 2/2017 27 TEMA Land dra sig ur spelet. Hoppades vi verkligen kunna ta vår tillflykt hit och bygga ett nytt land och låtsas att det var ett Bulgarien eller ett Nya Zeeland? (…) All vrede, allt elände, all entusiasm, all hysteri, all galenskap i världen, alla revolutioner och ideologier, och allt lidande och all skräck, allt detta är riktat mot oss.” (översättning från engelska av Mårten Edlund ur boken Sen kärlek) När jag, förra året, intervjuade Amos Oz, berättade han att Crusadors inte hade kunnat skrivas utan medveten­ heten om Förintelsen. I novellen finns ett visst perspek­ tiv av fanatism, antisemitism, judehat och fördomar som han aldrig hade kunnat få fram om inte Förintelsen hade ägt rum. På liknande sätt är både Crusadors och Late love präglade av tiden som ledde fram till sexdagarskriget. Det var en period av existentiell ångest och rädslor frammana­ de av verkliga hot från de arabiska grannländerna och en utbredd känsla av att israelerna stod inför en ny Förintelse. Till skillnad från Shemers Jerusalem of Gold porträtterar israelisk litteratur inte sexdagarskriget som en triumf. Kri­ get blev heller inte något som genom seger och territoriell utvidgning kunde fördriva ångest och rädslor. När man läser Late love förstår man att rädslan aldrig försvann. Sexdagarskriget blev snarare en bro som förde Israel från en sorts oro till en annan. På andra sidan sexdagarskriget fanns inte fred, utan bara andra orsaker till oro, problem, trauman och mardrömmar. LANDET ISRAEL ELLER FRED NU? En dag, strax efter stridigheternas slut, samlade dåtidens ledande poet, Natan Alterman, till möte på Författarnas hus i Tel Aviv. Närvarande var de författare och intellektu­ ella som hade svarat på hans uppmaning att agera. Tillsammans med Nobelpristagaren och författaren Sam­ uel Agnon, poeten Uri Zvi Greenberg, Haim Gouri och Mos­ he Shamir från arbetarrörelsen grundade Natan Alterman Rörelsen för hela Landet Israel. I programförklaringen från juli 1967 förklarade de att de på samma sätt som de inte hade rätt att ge upp staten Israel, var de skyldiga att behålla de territorier de hade befriat under kriget. De deklarerade sin lojalitet till hela landet Israel och menade att ingen israelisk regering hade rätt att avstå den helheten. Ungefär samtidigt drog Amos Oz en helt annan slutsats i den numera nedlagda socialistiska dagstidningen Davar. En yngre generation författare, som A.B. Yehoshua och Yehuda Amichai, delade hans åsikter. ”Jag är sionist i allt som rör befrielsen av judar, men inte befrielsen av det Heliga landet, skrev Oz. ”Ordet ”befriel­ se” gäller folk, inte damm och stenar. 28 Oz ingick i en generationsrevolt mot 1948 års författare, mot de mytiska sionistiska huvudtankarna om förstörelse och återfödelse. På ledig hebreiska skrev Oz och hans unga författarvänner om den palestinska tragedin och kibbutzi­ dealismens nedgång. Men Oz kände väl till den miljö som Alterman kom ifrån. Amos Oz växte upp i ett revisionistiskt sionistiskt hem i Jerusalem. Föräldrarna var anhängare till Jabotinskys poli­ tik, en – enligt Oz – unik kombination av mycket käns­ losam nationalism och mycket äkta liberalism och plura­ lism. De var också fullkomligt sekulära till skillnad från Menachem Begin, ledaren för den revisionistiska rörelsen 1967, där Jabotinskys idéer blandades med en del östeu­ ropeiska religiösa tankar. I ett samtal med Ari Shavit om boken My promised land förklarar Oz hur han blev medveten om det farliga läget för Israel när han strax efter sexdagarskriget återvände till barndomsstaden. Hans känsla var motsatsen till den tri­ umfalistiska anda som präglat kriget. Han förstod att Jeru­ salem var en främmande stad, även om det var hans stad. ”Jag insåg att jag inte kan bestämma över staden, att Israel inte får göra det. Gamla staden i Jerusalem är vår historia, men det är inte vår nutid och det utgör en fara för vår framtid.” Alterman, däremot, ansåg att Jerusalem och de återeröv­ rade territorierna var det judiska folkets historia, nutid och framtid. Det skulle tillhöra judarna både av säkerhetsskäl och moraliska och historiska skäl. Han ansåg att hela lan­ det hade en andlig och praktisk betydelse och att det skulle innebära att man klippte bandet mellan det judiska folket och Landet Israel om man avstod en del av det. Alterman hade en grundläggande tro på det judiska folkets upphöjda öde och det sionistiska företagets uppdrag. Schismen mellan Oz och Alterman skulle med tiden komma att dela och definiera israelisk politik och samhäl­ le. Ingen av lösningarna som förespråkades av någon av författarna kom att genomföras. Alterman dog 1970 utan att hans dröm om en judisk massinvandring hade slagit in. Rörelsen Hela landet Israel misslyckades som oberoende parlamentarisk rörelse och slukades av Likud. Israel annek­ terade inte Västbanken och tankarna på att befria hela lan­ det föll undan och gav vika för en utdragen ockupation. Naturligtvis genomfördes inte heller Oz’ vision om poli­ tisk separation. På 1980-talet och tidigt 90-tal var freds­ rörelsen en massrörelse i Israel, men med cykler av pales­ tinskt våld och terror vissnade även den bort. Israelerna är mer höger idag än vad de var för tjugo år sedan men de skulle fortfarande stödja en tvåstatslösning, tror Amos Oz. Översättning från engelska Agneta Sederowsky Artikeln har tidigare publicerats i Fathom Journal, vår 2017. Judisk Krönika Nr 2/2017 Utställning • Försäljning Textkompletteringar • Omförgyllningar Gravvårdsleverantören som värnar om svensk kvalitet och hantverk. - Det lilla företaget med personlig service Kyrkogatan 15 172 32 Sundbyberg Tel 08-564 802 00 Fax 08-28 95 90 E-post: [email protected] Judisk Krönika och Paideia folkhögskola bjuder in till kurs Kreativt skrivande: judiska perspektiv Lärare är författaren Stephan Mendel-Enk Kursen ges en kväll i veckan med start i september 2017. Vill du skriva ur ett judiskt perspektiv? Det kanske handlar om familj, antisemitism, att vara en minoritet eller förhållandet till Israel? Den här kursen hjälper dig att skapa litteratur av judiska erfarenheter. Genom att diskutera texter av judiska författare får du en bild av hur typiskt judiska teman kan tacklas litterärt. Genom skrivövningar, diskussioner och respons ger kursen dig möjlighet att utveckla ditt språk och hitta din personliga stil. Vi går igenom hur man får till intressanta personbeskrivningar, en fängslande dramaturgi och en levande dialog. Allt för att få fram nya, spännande judiska berättelser för 2000-talet. För mer information och anmälan: www.paideiafolkhogskola.se folkhögskola Judisk Krönika Nr 2/2017 29 Välkommen hem! Vi värnar om livets olika skeenden. För våra äldre kan vi erbjuda ett bekvämt äldreboende eller ett seniorboende i moderna lägenheter. Förutom ett tryggt boende i en stimulerande miljö finns här även den sociala samvaron och möjligheter till god mat. Allt för att du skall känna dig som hemma. Allan Stutzinsky AdvoKAT Mobil 070-517 20 43 E-post: [email protected] För ytterligare information kontakta Helén Berndtsson, 031 –741 15 30 eller besök vår hemsida www.nbhemmet.se Advokatfirman SJS KB, Kristinelundsg. 16, 411 37 Göteborg Tel 031-708 59 90 www.advokatfirmansjs.se GÖTEBORG Kalkonprodukter Förmögenhetsplanering på ditt sätt Det israeliska företaget SharingAlpha har rankat europeiska investeringsrådgivare och här är resultatet från Israel • Of Tov Vill också du ha det bästa? Daniel Rock Europeiska Försäkringsmäklarna Nybrogatan 6 1 Telefon 08 5460 1715 0041 22 776 70 10 [email protected] STOCKHOLM Alexander Grünfeld AB • Riddargatan 10 • 114 35 STOCKHOLM Tel 08-614 18 80 • [email protected] • www. grunfeld.se 30 Judisk Krönika Nr 2/2017 ”Ingen stad i världen, inte ens Athen eller Rom, har någonsin spelat en så stor roll under så lång tid i en nations liv, som Jerusalem har gjort för det judiska folket. David Ben-Gurion Jerusalem firar 50 år som Israels odelade huvudstad Ge en jubileumsgåva till Keren Kajemets arbete att få hela Israel att grönska! Under 1 000 år var Jerusalem huvudstad i Israel, efter att kung David för drygt 3000 år sedan gjorde staden till landets andliga och politiska centrum. Efter Jerusalems förstöring för knappt 2000 år bad judar i förskingringen varje år bönen ”Nästa år i Jerusalem” i samband med påskhögtiden. Jerusalem utan en judisk överhöghet blev därefter en stad i förfall och var aldrig en huvudstad i ett annat land. När staten Israel återbildades år 1948 ockuperades halva staden av Jordanien, som skändade synagogor och judiska gravplatser. Alla som inte var muslimer utestängdes från stadens historiska och religiösa platser. Sätt in din gåva på bankgiro 5816-5515 – märk talongen ”Jerusalem”. Nu firar vi att det är femtio år sedan Jerusalem, i samband med sexdagarskriget, blev Israels odelade huvudstad. Vi firar också att staden därmed blev en öppen stad och att samtliga historiska och religiösa platser nu är öppna för alla. Keren Kajemet har en mängd projekt kring Jerusalem som syftar till att få staden och dess omgivningar att grönska. I dag ifrågasätts det judiska folkets långvariga och historiskt välförankrade relation med Jerusalem, utifrån historielösa och ibland även direkt antisemitiska utgångspunkter. Inför detta 50-årsjubileum vill vi ge dig möjlighet att uttrycka din solidaritet till det judiska folkets självklara förbindelse med Jerusalem genom en jubileumsgåva till Keren Kajemets arbete i och omkring Israels huvudstad. Sätt in din gåva på bankgiro 5816-5515 – märk talongen ”Jerusalem”. Tack för Ditt stöd och Ditt engagemang! Max Federmann, ordförande Keren Kajemet Sverige Keren Kajemet Israelfonden • Adress: Box 5053 10242 Stockholm • Tel: 08-661 8686 • Hemsida: www.kkl.nu • E-post: [email protected] • Bankgiro: 5816-5515 JONATHAN SAFRAN FOER: Relationen till Israel hänger på en skör tråd 32 Judisk Krönika Nr 2/2017 I sina två första romaner skrev Jonathan Safran Foer om otänkbara, men verkliga, katastrofer på ett språk som lyser upp historiens fasor genom sin egen uppfinningsrikedom och känslighet. I hans senaste bok Här är jag gör han det motsatta. Med hjälp av en påhittad katastrof – Israels förstörelse – tar han tempen på sin egen generation. SARAH CLYNE SUNDBERG och fotografen KATE GABOR träffade honom hemma i Brooklyn. J onathan Safran Foers fyravåningshus ligger på en lugn gata i Brooklyn. Inne är det ljust, rymligt, och fullt av konstverk, böcker, och barnteckningar. Han bjuder på te och vi sät­ ter oss i soffan för att prata, medan hans två hun­ dar tuggar på ben. På det enorma soffbordet ligger, utöver en stapel konstböcker under ett blomsterar­ rangemang, en tummad pocketutgåva av en Agatha Christie deckare och en vegansk kokbok. Vid sidan om står en uppsättning talmudvolymer. Han är lågmäld och eftertänksam när han svarar på frågor och vill ogärna prata om någon djupa­ re mening bakom Här är jag, hans första roman på 10 år. Den förra, Extremt högt och otroligt nära (Nor­ stedts) kom ut 2006, sedan dess har han både blivit far till två barn och hunnit skilja sig. va förstörelse, och amerikanska judars förhållande till det ”judiska hemlandet” samt till Förintelsen – två grundpelare i en mer eller mindre sekulär ameri­ kansk-judisk identitet. ”Här är jag” – eller hineni på hebreiska, är som bekant Abrahams svar när Gud kallar honom att offra sin son Isak. Romanen ställer också frågan vad det inne­ bär att ställa upp för någon eller något, vad man är beredd att offra för det man tror på. Det kan kanske också läsas som ett existentiellt ångestskri, utstött av romanens bekväma, välutbildade och aningen riktningslösa huvudpersoner. KANSKE ÄR DET inget sammanträffande att frasen – Här är jag tog inte mer än två år att skriva, att hitta viljan till det tog längre. Att bli författare var aldrig min dröm. Skrivande är viktigt för mig i den mening att det är mitt leverne, men å andra sidan föreläser jag också på universitet och får lön därifrån. Under­ ligt nog känner jag mig mer manad nu. Kanske för att den här boken ligger mig närmare än mina tidi­ gare. Inte på så sätt att den är självbiografisk, men för att berättarrösten i stort sett är min egen, säger Safran Foer. hineni även förekommit i en annan skildring av kri­ sande judiskt övremedelklassliv: i TV-serien Transparent, som handlar om en judisk familj i Los Angeles vars patriark kommer ut som kvinna. Familjens unga rabbin, Raquel, kämpar med att entusiasmera sina församlingsmedlemmar. Ett initiativ, en sorts urvattnad shabbatsammankomst, heter just hineni. Rabbinen blir i slutändan less på det hela, hon tyck­ er att det är för flummigt och representativt för ett synsätt på judendomen där man inte längre frågar sig vad man kan göra för andra, utan hur man kan forma religionen för att passa ens personliga smak och behov. Romanen rör sig på olika sätt kring temat hem och tillhörighet, något Safran Foer säger att han funderat mycket på. I centrum står familjen Bloch, i synnerhet föräldrarna, Jacob och Julia, deras medelålderskris och skilsmässa. Den handlar även om Israels fikti­ Safran Foer utforskar liknande territorium i Här är jag. Jacob och Julia är fästa vid sin judiskhet, men är inte särskilt praktiserande i traditionell bemärkelse. Istället har de skapat sina egna traditioner, ”en reli­ gion för två” som de kallar det. Dock insisterar de på Judisk Krönika Nr 2/2017 33 INTERVJU Jonathan Safran Foer ” ATT BLI FÖRFATTARE VAR ALDRIG MIN DRÖM. att Sam, den äldsta av deras tre söner, ska lära sig sitt Toraavsnitt och sjunga det i synagogan, trots att han egentligen inte vill och trots att de inte kan svara på varför han bör göra det. Att vara judar är något de känner utmärker dem, men de verkar osäkra på vad det egentligen har för personlig betydelse. Deras osäkerhet ställs i kontrast till deras israeliska släktingars till synes bergsäkra identitet. Irv, Jacobs koleriske och höger-sionistiske far tycker om att säga att ”en judisk näve kan annat än att onanera och att hålla i en penna.” Om detta stämmer in på familjen Bloch är oklart – samtliga medlemmar är djupt försjunkna i en ängslig själv­ upptagenhet som många läsare nog känner igen från Woody Allen och Philip Roth. Tamir, Jacobs israeliske kusin, är å andra sidan allt Jacob inte är: viril, handlingskraftig, och solbränd. Vid ett tillfälle frågar berättarrösten varför Tamir inte kan vara mer som Jacob och vice versa. ”Om de kunde mötas någonstans i mitten skulle de utgöra 34 en mer rimlig jude.” Ett eko av gamla stereotyper om otillräckliga och omanliga diasporajudar och överdå­ digt starka israeler. – Tamir och Jacob är extrema typer och i viss mån är de båda karikatyrer. Men de är karikatyrer som visar på generella sanningar, nämligen att israeler tenderar att vara hämningslöst uttrycksfulla medan amerikan­ ska judar har något… neurotiskt över sig. DET AMERIKANSK-JUDISKA förhållandet till Israel är något Safran Foer inte tycker dryftas så mycket som det borde. – Amerikanska judar är på väg bort ifrån Israel, i alla fall unga judar, eller liberala judar, för det finns även en motrörelse bland politiskt konservativa judar, vilket i stort sett är det republikanska partiet. Men republikanernas förhållande till Israel är mycket mer skört än vad folk tror. Min poäng är att det hela hänger på en tråd. Judisk Krönika Nr 2/2017 HAT ELLER DJUPT IFRÅGASÄTTANDE AV ISRAELISK POLITIK KAN LEDA TILL FÖRÄNDRING MEN APATI ÄR EN TYST DÖD. Romanen är skriven innan Donald Trump blev pre­ sident. Oron över amerikansk inrikespolitik lyser med sin frånvaro, med undantag av Irvs ständiga utbrott över hur allt annat än hundraprocentigt ame­ rikanskt stöd för Israels regering är antisemitism. En vanligt förekommande tankegång på den judiska högerkanten som nu ställts på sin spets. Hur tänker Safran Foer kring den judiska högerns vurmande för Trumps flört med både Israel och antisemitiska tan­ kegångar? – Den ”alternativa” högern och evangelikala kristna älskar Israel, men inte judar – en intressant motsä­ gelse. De gör i princip skillnad mellan hebréer och judar. Judar är de som styr media och hebréer är de som tar hand om hemlandet. Jag tror att det är del­ vis den splittringen man märker av när man ser både en ökande antisemitism och en ökning av pro-israe­ liska uttalanden från Trumps regering. Överlag menar han att avsaknaden av personlig erfa­ renhet av antisemitism hos den yngre generationen är Judisk Krönika Nr 2/2017 ytterligare en orsak till bristen på intresse för Israel. – Hot om utrotning är delvis det som uppehållit judisk lojalitet till Israel under nittonhundratalet. Idag tror jag inte att många amerikanska judar oro­ ar sig särskilt mycket för antisemitism eller sin per­ sonliga säkerhet. HAN TROR INTE heller att det är särskilt sannolikt att antisemitism kan bli en betydande kraft i USA, även om han tillstår en ökning i antisemitiskt klot­ ter och telefonhot mot judiska institutioner nyligen. Han ser det judiska som helt och hållet mainstre­ am i USA och som en «älskad del av amerikansk kul­ tur». Han är mer oroad över det som han ser som den judiska bristen på intresse för Israel. – De i min föräldrageneration som inte var särskilt engagerade skänkte ändå pengar till Israel och för­ svarade dess politik på cocktailpartyn. Oengage­ rade unga judar idag är apatiska och kanske lite generade över Israel. De står inte utanför Hillel på » 35 Jonathan Safran Foer föddes 21 februari INTERVJU Jonathan Safran Foer 1977 i Washington. Han började arbetet med sin första roman Allt är upplyst som en del av sitt examensarbete vid Princetonuniversitetet. Som handledare hade han författarinnan Joyce Carol Oates. Hans andra romaner är Extremt högt och otroligt nära och Här är jag. Han har också skrivit fackboken Äta djur. Jonathan Safran Foer bor i Brooklyn tillsammans med sina två barn och undervisar i kreativt skrivande vid New York University. 36 Judisk Krönika Nr 2/2017 ” JAG ÄR INTE KRITISK TILL ANNE FRANKS DAGBOK OCH FÖRINTELSEN SOM CENTRALT TEMA INOM MODERN AMERIKANSK JUDENDOM MEN DET ÄR ETT PROBLEM OM DET ÄR PÅ BEKOSTNAD AV GRUNDLÄGGANDE JUDISKA TEXTER. universitets­campus och protesterar mot regeringen Netanyahu. De vill distansera sig. Hat eller djupt ifrå­ gasättande av israelisk politik skulle kunna leda till förändring. Apati är en tyst död. Den apatin är något han kopplar till avståndet från Förintelsen – ett annat centralt tema i Här är jag, Jacobs farfar Isaac, en förintelseöverlevare från Galicien, begår självmord inför sin stundande flytt till det judiska ålderdomshemmet. På hans begrav­ ning håller rabbinen ett tal där han kritiskt kallar Anne Franks dagbok för sekulära amerikanska judars ”bibel”. – Jag är inte kritisk till Anne Franks dagbok och Förintelsen som centralt tema inom modern ame­ rikansk judendom i sig. Det är däremot ett problem om det får huvudrollen på bekostnad av kännedom om grundläggande judiska texter. Anne Franks dag­ bok är ett kulturellt dokument som berättar en spe­ cifik historia. En av de viktigaste historierna, men inte den enda historien. Figurerna i Här är jag har alltså ett djupt ambivalent förhållande till judendom och kanske även till sin judiskhet. Även om Safran Foer betonar att roma­ Judisk Krönika Nr 2/2017 nen inte är självbiografisk är det svårt att inte undra över hans eget förhållande till det judiska. Han säger att han inte tillhör någon församling och inte går i synagogan, förutom på jom kippur och rosh hashana men att han funderar mycket över vad det innebär att vara jude. – Judendom är något jag främst förhåller mig till genom mina barn. Vilket är ett förvånansvärt rikt förhållande. Som barn gick jag i religionsskola som jag tyckte var hur tråkig som helst, men jag lärde mig den judiska kalendern och judisk bön. Mina barn har en lärare som kommer hit och ger dem privatlektio­ ner. Med min äldsta son brukade vi läsa ur första Mosebok tillsammans. Jag vill att det ska vara något levande för dem. Han säger att hans barns utbildning inte skulle var möjlig om hans föräldrar inte tvingat iväg honom till religionsundervisning. – Det är något de gav mig. Och om syftet med evolu­ tion är att föra vidare gener är syftet med judendom att föra vidare värderingar. Det är som en apparat för arv av lagar, beteenden och koder som har testats och beprövats genom århundraden. Sarah Clyne Sundberg är frilansjournalist bosatt i New York. 37 TEMA Land JUDENDOMEN TALAR Sionismen som före­ språkas av den israe­ liska regeringen står i strid med liberala idéer, säger journa­ listen och författa­ ren Peter Beinart. Det gör att många unga amerikanska judar vill klippa ban­ den med Israel. 2012 kom han ut med boken The Crises of Zionism som anklagats för att så split i relationen Israel och diaspora­ judarna. Anneli Rådestad träffade honom i New York. 38 P eter Beinart är en av de mest tongivande judiska rösterna i kritiken mot Israels ockupation och bosättarrörelsen. Han skri­ ver i flera tidningar både i Isra­ el och USA och är ofta inbjuden att ”ta debatten” i synagogor och på uni­ versitetscampus. När vi möts visar han sig vara minst lika engagerad och snabbtänkt som han verkar i sina spalter. Under den korta promenaden från lobbyn till hans kontor på City University of New Yorks jour­ nalistskola, hinner han ställa en uppsjö av frågor om antisemitismen i Malmö, det första många amerikanska judar associe­ rar med Sverige. – Har du drabbats? Vilka drabbas? Hur är situatio­ nen i resten av landet? Beinarts bok The Crises of Zionism är en lika modig bok som den är kontroversiell. I den beskriver Peter Bein­ art sina åsikter om den israelisk-palestinska konflikten och den ökande fientligheten mot Israels politik bland unga amerikanska judar. Du anklagar Benjamin Netanyahus sionism för att stå i strid med liberala värderingar. Vad är du själv för slags sionist? Sionismen är idén om att judiskt liv stärks genom att ha en judisk närvaro i Staten Isra­ el men det finns flera olika sorters sionism. Enligt kultursionisten Ahad Haam kunde den judiska staten lika gärna ha etablerats i det osmanska riket eller den kunde ha inne­ burit en konfederation i det brittiska Pales­ tina. Liksom Ahad Haam definierar jag mig som kulturell sionist. Jag tror att skapan­ det av ett hebreisktalande judiskt samhäl­ le i Israel påverkar judendomen i diasporan på ett positivt sätt. Jag definierar mig också som en politisk sionist med övertygelsen att det behövs en stat vars uppgift är att skydda den judiska befolkningen. Är det viktigt att majoriteten i Israel är judisk? Jag skulle föredra att majoriteten i Israel är judisk men jag skulle aldrig stöd­ ja lagar eller policys som krän­ ker icke-judars rättigheter, för att garantera en fortsatt judisk majoritet. Att främja judisk invandring till Israel ser jag som ett icke påtvingat sätt att främja en judisk majoritet i landet men som liberal är min övertygelse att demografi inte är något man kan kontrollera. Upplever du att det ju­disk-amerikanska samhället har blivit mer polariserat i förhållandet till Israel? Så är det absolut. I den ameri­ kansk-judiska communityn växer gruppen unga assimilerade och progressi­ va med universella värden och de ortodoxa som tenderar att vara mer tribalistiska med­ an mitten, den konservativa masorti-rörel­ sen, har kollapsat. De politiska skillnaderna i synen på Israel är på sätt och vis en kon­ sekvens av det här nya judiska landskapet. Judisk Krönika Nr 2/2017 FOTO ANDREW TOBIN SANNING TILL MAKTEN Peter Beinart promenerar genom Hebron på Västbanken tillsammans med aktvister från The Center for Jewish Nonviolence. I den äldre generationen är det annorlunda. De har ofta upp­ levt en rädsla för assimilering och antisemitism och även om de inte har fått en judisk utbildning är de så kallade sekulä­ ra tribalister. Deras barn däremot, har aldrig upplevt anti­ semitism. De ser sig själva som en självklar del av det ameri­ kanska samhället. Samtidigt har den ortodoxa gruppen blivit mer iso­ lerad och högerorienterad. När före detta senatorn Joe Lie­ berman var barn gick han i en kommunal skola. Nästan alla ortodoxa barn gjorde det på den tiden. Idag går de i egna sko­ lor och efter det tillbringar de ett eller ett par år i Israel, vilket också påverkar samtalet om Israel. Egentligen kan man inte längre tala om en amerikansk-ju­ disk community då det inte längre finns någon gemensam vär­ degrund. [ ] Tribalist - En förespråkare eller utövare av stark lojalitet mot ens egen stam eller social grupp. Judisk Krönika Nr 2/2017 Det finns en klyfta mellan en äldre generation amerikan­ ska judar som upplever världen som ett ”vi mot dem” och upprörs när man kritiserar Israel eller judendomen öppet inför icke-judar och en yngre generation progressiva judar som i övervägande majoritet lever i blandäktenskap, och som undrar vad de menar med att man inte kan kritisera inför icke-judar, de är ju familj – äkta makar, svärföräldrar och svägerskor. Samtidigt är det fortfarande svårt att vara öppet kritiskt till Israel inom flera större judiska institutioner och församlingar i USA. De stora judiska institutionerna är ofta beroende av en liten grupp äldre och mer konservativa givare som har en ”vi mot dem”-syn på världen. De upplever att judar ständigt är under attack och vill bevara institutioner som till exempel studentor­ 39 TEMA Land tionen i världen och finns på över 550 högskolor och universitet, främst i USA. ] har vuxit upp med Israel efter sexdagarskriget 1967 – ett land som militärt är väldigt starkt. Jag önskar att det skapades möjligheter att stude­ ra tillsammans, progressiva och ortodoxa. Jag tror att vi skulle kunna skapa en ny gemensam grund tillsammans genom studier. Ju starkare relation du har till judendomen desto starkare relation får du till Israel. Jag tror att bristen på kunskap om judendo­ men är en orsak till att progressiva judar inte kän­ ner att de kan relatera till Israel. Om du kan din bibel känner du förmodligen annorlunda. När min son och jag besökte Jaffa för första gången påpekade han att det var staden som Jona avseglade ifrån. För honom var det relevant och spännande. Man bryr sig om en plats som man kan relatera till. FOTO: JODIE SHUPAC [ Hillel - är den största judiska studentorganisa- Peter Beinart, Mira Sucharov, Yossi Beilin och Emanuel Adler vid Bronfman Debate on the Future of Israel. ganisationen Hillel som en slags fästning. Och när folk är beroende av en lön håller de tyst. Du har fått kritik för din bok The Crisis of Zionism som vissa anser ifrågasätter och skadar unga judars relation till Israel. Känner du dig rädd eller hotad? Jag är så van vid att vara en offentlig person att jag inte bryr mig om vad folk tycker. Jag är journalist och undervisar vid CUNY och är inte utsatt på sam­ ma sätt som en rabbin med en församling. Jag kän­ ner mig lyckligt lottad över att få skriva om ämnen som jag bryr mig om och som uttrycker vem jag är och vad jag står för. [ Birthright - en organisation vars vision är att stärka judisk identitet, judiska communitys och judisk solidaritet med Israel genom att ta med unga judar på en 10-dagars resa till Israel. ] 40 Bryr du dig inte om kritiken att boken bidrar till polariseringen i den judiska världen i förhållande till Israel? Visst bryr jag mig om det. Jag tycker att det är vär­ defullt att föra samman människor men inte om du tvingas ljuga eller överge din moral och rättvisepatos. Polariseringen i frågan om Israel kommer att fortsät­ ta öka då det är resultatet av olika världsåskådningar och livserfarenheter. Den yngre generationen judar Hur blev du en engagerad röst mot ockupationen? Var det en särskild upplevelse som fick dig att vakna? Första gången jag tillbringade tid på Västbanken var för 15 år sedan då jag besökte Qalqilya, Tulkarm och Ramalla. Det var en mäktig upplevelse. Många judar till höger och i mitten på den politiska skalan säger: visst är det problematiskt med ockupationen men det är palestiniernas eget fel. De har röstat fram ett odugligt ledarskap. På marken ser det annorlunda ut. Att förstå hur livet är när det genomsyras av res­ triktioner som reseförbud och vägspärrar och hur det är att sakna rättigheter i den stat man lever i, är ett brutalt uppvaknande. Om de tio dagar långa Birthright-resorna skulle ägna en eftermiddag till besök på Västbanken tror jag att deras statistik över unga diasporajudars relation till Israel skulle se väl­ digt annorlunda ut. Ett annat uppvaknande skedde när Avigdor Lieber­ man utnämndes till utrikesminister i Israel 2009. Attityden från det judiska ledarskapet i USA var att Lieberman är okej, inte någon att bekymra sig över. Men om man försvarar Lieberman, var drar man sedan gränsen? Många amerikansk-judiska ledar­ es position är att försvara Israel oavsett vilken linje regeringen förespråkar. Det är oerhört skrämman­ Judisk Krönika Nr 2/2017 FAKTARUTA Peter Beinart, 46, är född i en konservativ familj men blev ortodox i 20-årsåldern. Han stödjer aktivt en liberal typ av sionism och är starkt kritisk till den israeliska bosättarrörelsen. Han har tidigare varit redaktör för The New Republic och skriver för tidningar som Time, The New York Times, The New York Review of Books, The Atlantic och Haaretz. Beinart undervisar i journalistik och statsvetenskap vid City University of New York. Han har gett ut tre böcker, senast: The Crises of Zionism (2012) om den ameriansk-judiska relationen till Israel. AIPAC – en [ lobby­­­­organisation vars uppdrag är att stärka, skydda och främja förhållandet mellan USA och Israel på sätt som förbättrar Förenta staternas och Israels säkerhet. ] de att man inte har en oberoende moralisk hållning – hur kan man då avgöra när det har gått för långt? Hur representativt är ledarskapets förhållningssätt till Israel för amerikanska judar i stort? Jag tror att de flesta amerikanska judar är öppna för kritik mot Israel men de tillhör inte de judar som räknas. Progressiva judar tenderar att vara mindre involverade och fattigare och därför också ha min­ dre makt. De som räknas är de som kan mobilisera massorna, som AIPAC. Bland AIPAC:s medlemmar hittar du många äldre, engagerade och välbärgade. Privat kanske de tycker att bosättningarna är onödi­ ga och Benjamin Netanyahu frustrerande men deras förhållningssätt är ofta: ”vi bor inte där och det mås­ te finnas en bra anledning till att israelerna röstade fram Netanyahu”. Den generationen har också dåligt samvete över att de inte mobiliserade till de europe­ iska judarnas försvar under Förintelsen. Nu ger de sig sjutton på att alltid ställa upp för Israel. I slutet av förra året uppmanade du offentligt, tillsammans med bland andra Michael Walzer och Peter Brooks, till ekonomisk bojkott av varor från bosättningarna på Västbanken. Vad tror du att er röst spelar för roll? Tyvärr tror jag inte att vi har någon större inverkan. Förre presidenten Barack Obama var vårt bästa kort. Han är genuint progressiv när det kommer till Israel men J Street, som stöttade honom, kunde inte för­ svara honom. Till slut gav han upp. Ockupationen är inne på sitt 50:e år – hur ser framtiden ut? I slutändan kommer situationen på marken diktera vad som händer näst. Jag känner mig kluven inför det. Å ena sidan vill jag verkligen inte att israelis­ ka judar ska fara illa. Jag vill att de ska ha ett bra liv och njuta av det fantastiska judiska samhälle de har byggt upp. Det är på många sätt storartat och jag äls­ kar att vara där. Den amerikanske aktivisten och statsmannen Fre­ derick Douglass sa att makten aldrig ger upp själv­ Judisk Krönika Nr 2/2017 mant. För att ockupationen ska upphöra måste något hända som gör att priset för att behålla Västbanken blir allt för högt. Jag hoppas att det inte kommer innebära att människor dör. Har tvåstatslösningen fortfarande en chans? I USA tror de flesta judar på en tvåstatslösning. För mig är skiljelinjen inte mellan dem som är redo att ta sig an en tvåstatslösning och dem som inte är det. Vattendelaren går mellan dem som tycker att den moraliska orättvisan är så stor och farorna för Israel så överhängande att de är beredda att sätta press på den israeliska regeringen, och dem som inte är det. Om man säger att man är för en tvåstatslösning men inte reagerar när israels regering antar lagar som för­ svårar tvåstatslösningen, som AIPAC till exempel, då spelar det ingen roll vad man säger. Det som är fascinerande med Israel är att det är ett experiment med judisk makt. Vi har inte haft den här typen av makt på över 2000 år. Vi kan lära oss mycket om oss själva som folk, och om vår tra­ dition genom hur vi svarar på makt. Vår tradition säger att vi ska utmana makten, också judisk makt, för en bättre moralisk vision. Det ser vi bland annat genom profeten Natan som utmanar kung David när han inleder ett utomäktenskapligt förhållande med Batsheva. Om det visar sig att vår tradition inte kan inspirera folk att göra just det, då kommer juden­ domen att förändras, för min del på ett väldigt trå­ kigt och skrämmande sätt. Judendomen utveckla­ des till stor del när judar var statslösa och maktlösa och den innehåller väldigt fina idéer och flera vikti­ ga texter om rättvisa och hur vi ska förhålla oss till främlingen. Nu när vi har makt testas vår tradition. Om judiska israeler och judar i diasporan inte fixar den moraliska prövning som en ockupation innebär, om vi inte lever upp till det vår tradition förespråkar, kommer vi inte kunna förhålla oss till den på samma sätt i framtiden. [ J Street – är en lobbyorganiation och ett politisk hem för pro-Israel, pro-fred amerikaner som vill att Israel ska vara säkert, demokratiskt och det judiska folks nationella hem. ] Anneli Rådestad är chefredaktör för Judisk Krönika. 41 JIDDISCHKRÖNIKAN Salomon Schulman Jiddisch – en utslagen strykpojke som reser sig på tio D et finns två förlorare i Israels korta historia. te att oförtrutet kämpa för sitt tungomål tills den Hebreiska Araberna och jiddischvännerna. Ända sedan Staten släppte efter. hebreiskan vann mark har jiddischen behand­ När jag idag kommer till Israel är det så gott som jiddisch­ lats som landets strykpojke. En gång vid tiden fritt på gatorna. Enbart i enklaver som Bnei Brak och Mea för första världskriget besökte Yehoash Tel Shearim språkas ett för mig begripligt tungomål. Jag brukar Aviv i vardande. Han var känd som stor bibelöversättare – förbereda mina promenader bland chassidernas heliga kvarter överföringen till jiddisch av heligheten anses av många vara genom att odla mina payes, mina tinninglockar, ta på mig en den förnämsta. Vid sitt besök märkte han svart hatt och se heligare ut än en Rebbe. hur människorna kämpade med ivriten Min försåtlighet till trots blir jag och stakade sig fram mening för mening obarmhärtigt avslöjad. Red nisht mit im, UNDRENS TID ÄR medan deras jiddisch var lika obefläckad prata inte med honom, skriker de äldre som förbjuden hos dessa nynationalister. skarpsynta Gudsbejakarna. De genomskå­ INTE FÖRBI, GOT ZAY Plötsligt rör sig en arab från Jaffa med dar att jag är en tsadik in pelts, en ulv i fåra­ DANK! JIDDISCHEN åsna och kärra in bland de prudentliga kläder, som vi uttrycker oss på svenska. nyspråklingarna och vrålar obesvärat: På Författarföreningen för jiddische ÄR NÄRMARE SIN ”Koyf shmates, koyf gute shmates”. Den­ shreiber un zhurnalistn finns bara någ­ ÅTERFÖDELSE ÄN DEN ne lumphandlare lyckades briljant i sina ra enstaka nittioåringar att förnöja sig affärer medan hebraisternas språkstrid med. Jag minns att när jag för nästan HEBREISKA YEHOASH skulle få sig ytterligare några år på nack­ tjugo år sedan höll en välbesökt föreläs­ LYSTRADE TILL. en – de föredrog tyska framför jiddisch. ning för dessa ännu kvarlevande legender Vem ville tala Europas mest förtryck­ strödde de sina böcker över mig. Jag vil­ ta språk när man var på väg att skapa le göra rätt för mig men skrattande tack­ den nya Människan? Det utopiska tänkandet krävde också ade de nej åt mitt svenska rättvisepatos. ”S´iz faran mer en tradition för att framstå som fullödigt. Den gamla hebre­ shrayber vi leyener”, gnäggade de med en säll­ iskan, jämväl i Ben Yehudas tappning, kom åter till heders sam sorg. Det fanns fler författare än för att legera en gången storhetstid med ett kommande läsare. drömrike. Undrens tid är inte förbi, Got zay Språkstriden skärptes under det brittiska mandatet. dank. Jiddischen är närmare sin återfö­ Hebraisterna kastade sura ägg på biodukar som visade jid­ delse än den hebreiska Yehoash lyst­ dischfilm medan jiddischisterna kunde glädja sig åt att tala en rade till. Vem vet: Kanske man oförfärad jiddisch med hebraisterna, ty de senare inte behärs­ redan inom en nära framtid kade sitt heliga språk med samma bravur och nyansrikedom kan höra ovan nämnda som sin mameloschn (jiddisch). författares verk stakas När väl staten föddes förbjöds till och med dagstidningar fram på någon uni­ på jiddisch till en början. Enbart enstaka bundister fortsat­ versitetskurs. 42 Judisk Krönika Nr 2/2017 Paideia folkhögskola Kurser hösten 2017 Språk Hebreiska, Jiddisch (Kurserna ges på flera olika nivåer) Kultur Text Liv Judisk musik, Kreativt skrivande, Hebreisk litteratur Talmud, Judisk-muslimska texter Jewish Holidays, Grundkurs i judendom, Tora-läsning Historia Judarnas historia i Sverige Kurser i Malmö och Göteborg är på gång! Mer information och anmälan: www.paideiafolkhogskola.se Paideia folkhögskola är en mötesplats för judiskt lärande, tänkande och kreativitet och verkar för att stärka den judiska kunskapen i Sverige. folkhögskola שהתלמוד מביא לידי מעשה Foto:David Gauffin För att lärande leder till handling Judisk Krönika Nr 2/2017 43 LITTERATUR Novellen Huset i Ramle av Anan Safadi d enna berättelse är baserad på en verklig händelse från junikriget 1967. Endast namnen är fingerade. Det var första morgonen efter sexdagarskrigets slut. Från Jeriko begav sig fortfarande många människor österut för att fortsätta flykten över Jordanfloden. Men denna morgon flydde de inte längre i panik. Trötta israeliska soldater sökte förmå dem att återvända hem. Några gjorde det också. En arabkvinna på närmare fyrtio år, Salma Abu Rajab, var på väg i motsatt riktning. Hon var ensam, ty hon hade ingen familj. Nu syntes ingen rök mer, de stora metallfåglarna kretsade inte längre över trakten. Ekot av explosionerna hade dött ut. Salma hade bott i utkanten av Gamla Jerusalem. I nitton långa år hade hon väntat på en möjlighet att fara till Ramle i Israel, staden hon flytt ifrån 1948. På gården utanför sitt hus hade hon gömt de få turkiska mynt hennes man efterlämnat.”Må Gud välsigna honom i hans grav. Utom guldmynten är mitt minne av honom av renaste guld”, tänkte hon. ”Men allting blev kvar i Ramle . . .” Det var dessa guldmynt - och också något annat, som hon inte ens vågade tänka på - som förmådde Salma att vända tillbaka till Jerusalem för att försöka få tillstånd att gå till Ramle. Hon undvek huvudvägen men måste passera många platser, där såren efter striderna ännu var alldeles färska. På en kulle såg hon en man, som låg vid sidan av en utbränd tank. Hon vågade inte gå alltför nära. Då han inte rörde sig, stannade hon dock ett ögonblick och vände sig till den utsträckta gestalten i uniform för att fråga, om hon tryggt kunde passera området. ”O, broder, hör du mig?” ropade hon och gick några steg närmare, men plötsligt slog hon händerna för ansiktet och sprang. Solen höll redan på att sjunka bakom bergen, när Salma blickade ned på Jerusalem från Oljeberget, och tiden för utegångsförbudet skulle strax vara inne. Bilar patrullerade på de övergivna gatorna. Det skulle ta henne ytterligare en halvtimma, innan hon kom hem. Hon tvekade om den bästa vägen, när hon hejdades av ett strängt tillrop att stanna. Soldaten bakom ratten sade åt henne att följa med i jeepen, men mannen vid hans sida vinkade bort henne. Salma bönföll att få gå hem till sig men fick befallning att omedelbart söka skydd i närmaste hus. Darrande rusade hon 44 till första bästa hus och knackade på, men dörren öppnades inte förrän soldaterna givit sig av. Hon hann knappast berätta för värdfolket, att hon gått ända från Jeriko, förrän hon föll i sömn sittande på en matta med ryggen mot en länstol, med huvudet vilande på armarna och ansiktet strimmigt av tårar. Nästa morgon ställde Salma sig i kön framför militärförvaltningens byggnad för att be om en passersedel, så att hon kunde bege sig till Ramle. ”Har ni hört på maken”, sade vakten skrattande till sina kamrater, ”just nu när alla vill till andra platser på västsidan om Jordan, vill den här kvinnan fara till Ramle. Bästa lilla frun, låt oss få några dar på oss, så att Ramle hinner förbereda sig på er ankomst”, fortsatte han sarkastiskt. Salma undrade, varför den unge, blonde soldaten behövde vara så ovänlig, och svarade att hon var gammal nog att vara hans mor. ”Har ni själv inte någon mor, som ni måste visa respekt för?” frågade hon. Vaktens ansikte mulnade, och han röt åt henne att ge sig i väg. ”Har aldrig haft någon mor eller far, alla är borta”, mumlade han och lutade sig mot järngrinden, medan han med slutna ögon drog ett bloss på sin cigarrett. På vägen till sin bostad gick Salma och funderade på om det ändå inte varit ett misstag av henne att återvända från Jeriko. Hade det inte varit för guldmynten i Ramle, kunde hon ju begivit sig vart som helst. ”En duktig tjänstekvinna behövs alltid, där det finns folk med pengar”, tänkte hon. Hushållsarbete var nämligen vad hon försörjt sig på ända sedan hon flydde hemifrån för nitton år sedan. De två åren i Ramle hade gått fort, men de var det enda, som var värt att minnas. Hon gifte sig 1946 vid knappa sjutton års ålder, och två år senare hade hon förlorat både man och son. Den 29 juni 1967 – ett förenat Jerusalem utan gränser. Nu kunde Salma fritt fara till Ramle. När taxin från Jerusalem susade ned på väg mot Ramle, undgick ingenting Salmas uppmärksamma blick. Denna trakt med sina vägar och byar föreföll alldeles främmande. Allting var så olika den bild hon gömde i sitt minne, men ändå var allting så Judisk Krönika Nr 2/2017 bekant. Till och med vinden, som blåste in genom de öppna bilfönstren, verkade ny och ändå densamma. Hennes hand fattade redan om dörrhandtaget, när bilen saktade in framför den gamla järnvägsstationen i Ramle. Det tog henne endast ett par minuter att korsa stadens huvudgata och passera några små gränder, innan hon blev stående och betraktade en äldre kvinna, som gick och vattnade blommor i den lilla trädgården utanför hennes forna hem. Kvinnan bad Salma komma med in och frågade, vad hon ville. Lättad över att bli tilltalad på sitt eget språk, förklarade Salma, att hon kommit från Gamla Jerusalem till Ramle för att besöka platsen, där hon en gång bott. Efter några minuter avslöjade hon hemligheten med sin lilla guldgömma och frågade, om hon kunde få hämta pengarna. Judinnans nyfikenhet och förvirring växte, och hon försvann in i ett annat rum, medan Salma gick ut på gården och flyttade undan en stor sten. Då judinnan kom tillbaka med ett beslutsamt leende på sina läppar, berättade Salma lyckligt, att hon funnit sina sexton turkiska lira. ”Så roligt”, sade den andra kvinnan. ”Nu ska vi ha oss en kopp kaffe, och sen måste ni berätta, vad som hände er här.” ”Å, den gången var det rena paniken”, sade Salma. ”Alla gick ut för att hålla utkik efter de irakiska soldaterna, som man sa skulle komma hit till Ramle. Men plötsligt började alla springa i en helt annan riktning och skrika, att det inte var irakierna som kom utan judiska soldater ur Hagana. Själv hade jag också gått ut, och när jag kom hem igen, kunde jag inte hitta mitt barn, som just lärt sig gå. Jag letade efter honom överallt, medan folk knuffades och trängdes på gatorna. De ropade åt mig att också fly. En granne talade om att arabiska soldater hade kört bort med en lastbil full med arabiska barn. Jag sprang och sprang, men jag fann aldrig mitt barn . . .” Den gamla kvinnan fick tårar i ögonen. Vid avskedet bad hon enträget, att Salma skulle komma igen fredag eftermiddag. Det måste vara på fredag. Salma tackade sin nyvunna vän och lovade komma. På fredagseftermiddagen höll judinnan på med att laga till sabbats­måltiden. Hennes son, som var soldat, hade kommit hem på permission över veckoslutet och höll just på att göra i ordning ett bad åt sig. Salma hade kommit tidigare än väntat. ”Det här är Schalom”, sade judinnan och pekade på pojken, medan hon försökte få Salma att göra sig hemmastadd. Så satte de sig till bords. Nu började judinnan berätta, att hennes son var adoptivbarn. Salma skruvade på sig. ”Var inte orolig, han vet det redan”, sade den judiska kvinnan. ”Han vet allt, till och med att hans föräldrar är spårlöst försvunna. Han är allt jag äger. Min man är också död.” ”Men, mamma, det vet vi ju, varför måste du prata om det nu?” avbröt sonen. ”Du har ju jämt bett mig berätta det om och om igen”, sade modern. ”Men en sak visste du inte, och det var att vi flyttade hit för din skull från Petach Tikva.” ”Vad menar du?” frågade pojken. ”Medan striderna pågick i Ramle, hittade min man dig just i det här huset. Han var en av de judiska soldaterna, som kom till Ramle den gången. Du var alldeles ensam och övergiven, så han tog dig med sig hem till Petach Tikva. Men vi förstod, att om man sökte efter dig, skulle man först komma hit. Om du inte fanns här i huset, skulle det inte finnas stor utsikt att få tag i dig”, snyftade den gamla kvinnan. Och här säger nu Salma, att det var just från det här huset hennes pojke försvann.” Den gamla judinnan dolde ansiktet i händerna, medan Salma och Schalom såg på varandra. Den unge mannen reste sig upp. ”Vad ska jag göra?” frågade han och lade handen på sin fostermors skuldra. Den gamla kvinnan lyfte huvudet och såg på Salma som för att läsa svaret i hennes ögon. Salma kastade sig ned framför sonens fötter och slog armarna om hans knän. ”Vad tycker du, mamma?” sade Schalom och vände sig till den gamla kvinnan. ”Be henne att stanna här, så ska jag dra försorg om er båda”, svarade hon. Då böjde sig Schalom ner och omfamnade kvinnan vid sina fötter. Novellen har tidigare publicerats i Judisk Krönika Nr 1 1968 Judisk Krönika Nr 2/2017 45 TEMA Land ATT TILLHÖRA ETT LAND Vilka är egentligen bosättarna? Finns det en gemensam ideologi och syn på framtiden? Femtio år efter sexdagarskriget besöker ANNA VEEDER och fotografen JOHANNA GERON tre olika bosättningar i Gush Etzion på Västbanken. L ogotypen för Gush Etzions kommun är en stor, friståen­ de ek, ett sjuhundra år gam­ malt träd som länge tjänade som riktmärke för gränsen mellan Betlehem och Hebron. Efter de judiska bosättningarnas fall i kri­ get 1948 blev den ”ensamma eken” en symbol för de forna Gush Etzion-bornas längtan tillbaka. Idag står den skyddad i en liten park nära Allon Shvut, överskug­ gad av den nya bebyggelse som slagit rot i det vackra landskapet. 46 Femtio år efter sexdagarskriget är Gush Etzion-området söder om Jeru­ salem ett israeliskt mikrokosmos på Västbanken. Eller med kommunens egen slogan bayit israeli, ett israeliskt hem. Här bor alla: liberal anglosaxisk medelklass, religiösa hippies, radikala ultranationalister och vanliga israelis­ ka Svensson-bosättare i andra och tred­ je generationen. Vänstersympatisörer finns också, fast inte den sekulära, ide­ ologiskt renläriga sort som befolkar Tel Aviv utan mer den religiösa variant som vill sluta fred med palestinierna utan att flytta någonstans. Men flest av alla är faktiskt de ultraortodoxa. Över 50 000 bor i staden Beitar Illit alldeles utanför gröna linjen, Västbankens snabbast väx­ ande israeliska stad. Två tredjedelar av invånarna är under 18 år. - Vi är inte en ideologisk bosättning, betonar Moshe Glaser från Beitar Illits kommunkontor. Vi är en lösning på bostadsproblemen. Hit flyttar ultraor­ todoxa som inte har råd att bo i Jeru­ salem. Judisk Krönika Nr 2/2017 ELLER ATT ÄGA DET? I ultraortodoxa Beitar Illit, strax söder om Jerusalem, bor över 50 000 invånare. Samhället är Västbankens snabbast växande israeliska stad. Beitar Illit är en fattig stad. Åttio pro­ cent lever på bidrag. Arbetsmöjlighe­ terna är få, men många pendlar med buss till Jerusalem. Vägen går förbi den palestinska byn Hussan, igenom en checkpoint och in i tunnlarna. På runt 30 minuter är man framme. - Om ett par år bor här ytterligare 10 000 personer, säger Moshe Glaser. Där­ för behöver vi bygga mer, både bostäder och skolor. I dalen nedanför ligger den pales­ tinska byn Wadi Fuqin. Vid ett besök Judisk Krönika Nr 2/2017 för några år sedan såg vi hur den till bristningsgränsen ansträngda avlopp­ sanläggningen i Beitar Illit svämmat över. Odlingarna i Wadi Fuqin täcktes av avloppsvatten. Inte avsiktligt, men inte heller främjande för grannsämjan. VÄGEN FRÅN BEITAR Illit till kibbutz Kfar Etzion slingrar sig genom ett kul­ ligt landskap fyllt av olivlundar, terras­ sodlingar, senapsblommor och glimtvis med röd vallmo. Israeliska och pales­ tinskskyltade bilar om vartannat. Ing­ en mur, ingen militär i sikte. Den stora gula grinden vid infarten till Kfar Etzion finns också i många judiska samhällen i norra Israel för att stoppa ovälkomna gäster. Kfar Etzion var den första av fyra natio­ nalreligiösa kibbutzer som grundades här i mitten av 40-talet, på mark som köpts upp av den judiske entreprenö­ ren Holzmann. Av de första husen står bara ett kvar. De andra jämnades med marken 1948 efter att jordanska armé­ 47 » TEMA Land Kfar Etzion var den första av fyra nationalreligiösa kibbutzer som grundades i mitten av 40-talet, på mark köpt av den judiske entreprenören Holzmann. Av de första husen står bara det här kvar. De andra jämnades med marken av jordanska armén 1948. ”Vi måste förstå att palestinierna tillhör landet precis som vi” säger Eliaz Cohen, en av initiativtagarna till rörelsen Två stater – ett hemland. styrkor och beväpnade palestinier från byarna omkring intagit kibbutzen och dödat nästan alla av de 157 kvarvaran­ de försvararna. Ett museum med arkiv och film berättar Kfar Etzions historia för skolelever, soldater och turister på besök. Redan en vecka efter sexdagarskri­ get kom jeshivastudenten och solda­ ten Hanan Porat hit för att besöka den plats han evakuerats ifrån som fyraår­ ing. Trots viss skepsis i det politiska etablissemanget gentemot Porat och hans gelikars krav på att återuppbygga Kfar Etzion – ”jag förstår era känslor, men med all respekt, man kan inte byg­ ga policy på nostalgi”, sade försvarsmi­ 48 nister Moshe Dayan – så lyckades grup­ pen i september 1967 få regeringens godkännande att flytta in i de övergiv­ na jordanska militärbarackerna på plat­ sen. Kfar Etzion var tillbaka på kartan, men Porats aktivism hade bara börjat. Som Knessetledamot för det religiösa Mafdalpartiet och en av grundarna till bosättarrörelsen Gush Emunim var han en ståndfast motståndare till alla för­ slag om territoriell kompromiss med palestinierna och trägen initiativtaga­ re till nya bosättningsprojekt. UNDER SENARE ÅR har Kfar Etzion blivit centrum även för en annan slags aktivism. I ett nybyggt radhusområde omgivet av prydliga rabatter träffar vi poeten Eliaz Cohen, en av initiativta­ garna till rörelsen ”Två stater – ett hem­ land” som betonar det judiska och det palestinska folkets tillhörighet till lan­ det och även deras separata nationella aspirationer. Två stater ska existera i federation, med öppna gränser. Bosät­ tarna får bo kvar, medan palestinier kan flytta innanför gröna linjen. Eliaz föddes i Petach Tikva men väx­ te upp i bosättningen Elkana. Efter mili­ tärtjänsten kom han till Kfar Etzion. Han hyste stor respekt för Hanan Porat men deltog också i rabbin Menachem Fro­ mans interreligiösa, judisk-palestinska dialoginitiativ. Judisk Krönika Nr 2/2017 ” Vi i Bnei Akiva uppfostrades i generationer enligt devisen ”Eretz Israel tillhör Israels folk”, säger Eliaz. Detta hör vi fortfarande från många tongivande politiker i den nationalreligiösa rörelsen. Men rabbin Froman vände på det: Israels folk tillhör Eretz Israel. Det är en enorm skillnad. Att tillhöra landet, inte äga det. Rabbin Menachem Froman var chefsrabbin i Tekoa. Han är känd för sina dialogprojekt mellan judiska israeler och palestinier. Froman gick bort 2013. - Vi i Bnei Akiva uppfostrades i gene­ rationer enligt devisen ”Eretz Israel till­ hör Israels folk”, säger Eliaz. Detta hör vi fortfarande från många tongivande politiker i den nationalreligiösa rörel­ sen. Men rabbin Froman vände på det: Israels folk tillhör Eretz Israel. Det är en enorm skillnad. Att tillhöra landet, inte äga det. Båda principerna går att härleda från Toran. ”Dig ska jag ge detta land”, till Abraham, Isak och Jakob. Samtidigt står det också ”landet är mitt; ni är främling­ ar och gäster hos mig”. Rabbin Froman föredrog den senare varianten. - Vi måste förstå att palestinierna till­ hör landet precis som vi, säger Eliaz. Judisk Krönika Nr 2/2017 Det är vad vi pratar om i ”Två stater, ett hemland”: båda folken har en religiös, känslomässig tilllhörighet till hela lan­ det som inte stannar vid gröna linjen. FÖR DEN ISRAELISKA sionistiska mit­ ten-vänstern, som hellre vill se en sepa­ ration mellan israeler och palestinier, är detta ofta svårsmält. - Som [Arbetarpartiets ledare] Boji sade för ett tag sedan: ”Jag vill skiljas från så många palestinier som möjligt så snabbt som möjligt (...) och bygga en hög mur mellan oss”. Var är ansvaret, samarbetet? Freden? Istället för att dela landet (hebreiska lehalek), låt oss båda ha del i det (lahalok). Att bygga murar är nog lättare, åtminstone på kort sikt. Ett halvår efter att dialogcentret Shorashim-Judur (”Röt­ ter”) i Gush Etzion öppnat sina portar kidnappades tre judiska tonåringar från korsningen alldeles i närheten och mör­ dades brutalt i juni 2014. Strax därefter bröt kriget i Gaza ut. - Men då var banden mellan deltagar­ na redan starka, berättar Eliaz. Några palestinier från gruppen bad att få göra ett kondoleansbesök hos tonåringar­ nas föräldrar. En av familjerna gav sitt medgivande, och vi - en grupp bosätta­ re och palestinier - anlände till sorge­ tältet. För många närvarande var det helt surrealistiskt. 49 » TEMA Land Rav Yossi Froman bor i Tekoa som grundades av religiösa och sekulära bosättare 1975. Som sin far har han regelbundna kontakter med palestinier i byarna omkring. Synen på palestinier som likvärdiga delas inte av alla i området. Intill Kfar Etzion ligger bosättningen Bat Ayin, en högborg för ultranationalistisk religi­ ös extremism med rasistiska övertoner som grundades av den kontroversielle Chabadrabbinen Yitzhak Ginsburg. Hit är araber och andra icke-judar inte väl­ komna. Från Bat Ayin opererade på 90och 00-talet en judisk terrororganisation som bland annat sköt mot palestinska bilar och ägnade sig åt att plantera bom­ ber i palestinska skolor. Stenkastning mot polis och israelisk militär har också förekommit. Vi kör ner mot Gush Etzion-korsning­ en. Grå betong­stolpar skyddar busshåll­ platserna. Några beväpnade soldater står på vakt. På andra sidan ligger den stora bosättningen Efrat med över 8 000 50 invånare. Hit flyttade flera av mina anglosaxiska nationalreligiösa vänner under 90-talet, lockade av närheten till Jerusalem och ortens välorganise­ rade, modernt ortodoxa karaktär. Från Efrat löper en väg österut, mot de sprid­ da bosättningarna i östra Gush Etzion sydöst om Betlehem. Gush Etzions yta är idag mångfalt större än på 40-talet. I DEN JUDEISKA öknens gränsland lig­ ger Tekoa, vackert beläget nära Herodi­ um där kung Herodes fick sin sista vila. 1975 upprättades en militär utpost på platsen, som två år senare blev en per­ manent bosättning. Idag bor här 3 400 invånare. På en bänk med hänförande utsikt över en floddal träffar vi rabbin Yossi Froman, ett av Menachem Fromans tio barn. Sex av dem har stannat i Tekoa. - Tekoas speciella atmosfär beror mycket på att vi är ett blandat samhälle, säger Yossi Froman. Min religiösa värld kvävs av att enbart vara med religiösa. Vad som ger den syre är dialogen med det som finns utanför den. Här utveck­ las en annan slags religiositet. Som sin far har han regelbundna kon­ takter med palestinier i byarna omkring. - Deras situation är mycket svår, säger Yossi Froman. De lever i stor fattigdom och har svårt att försörja sig. Tillgången på sjukvård är dålig, och för att få till­ gång till israelisk sjukvård behöver de massor av hjälp. 2002 upprättades Tekoa Dalet, en utpost på en kulle några kilometer öst­ erut. Här ligger spridda baracker i ett öppet, nästan vilt landskap. Inga staket i sikte. David Harel, en vänlig man i tret­ Judisk Krönika Nr 2/2017 Med ”bosättning” avses ett samhälle som judar med israeliskt medborgarskap byggt upp utanför gröna linjen på ett område som staten Israel inte har annekterat men som sedan sexdagarskriget styrs av israelisk militär. På Västbanken (Judéen och Samarien) bor 421 000 israeliska medborgare. 60 procent bor i något av de ”bosättningsblock” som Israel kräver att annektera i en fredsuppgörelse. 180 000 bor utanför ett sådant block. Källa: Israel Central Bureau of Statistics 2002 upprättades Tekoa Dalet, en utpost på en kulle några kilometer öster om Tekoa. Tekoa Dalet är en illegal bosättning både enligt israelisk och internationell lag. Alla bosättningar är illegala enligt internationell lag. tioårsåldern, tar emot oss i sin frus kera­ mikverkstad. - Tekoa Dalet är fortfarande inte lega­ liserat, förklarar David Harel. Vi bygger långsamt och sparsamt för att behål­ la platsens naturliga prägel och för att leva i harmoni med omgivningen. Ekolo­ gi är viktigt för oss, och att folk kan ska­ pa. Förutom keramik finns träsnideri, järnsmide, en kvinna syr bröllopsklän­ ningar... vi försöker understödja dem så gott det går. Området är klassat som statlig mark. En plan för framtida utveckling ligger hos Civiladministrationen men är ännu inte underskriven. - Det kan hända att någon herde från grannbyn hade sina djur här på bete och tycker att vi har tagit hans betesmark, säger David Harel. Men vi vet att vi byg­ Judisk Krönika Nr 2/2017 David Harel växte upp i Judéen och vill leva sitt liv där. Han tror att israeler och palestinier kan leva tillsammans. ger våra hus på mark som ingen privat­ person kan hävda som sin. Vissa skulle säga att det är viktigt av tekniska skäl, för att slippa trassel. För oss är det vik­ tigt principiellt. Som Eliaz tillhör David den genera­ tion som växt upp i bosättningarna och aldrig bott någon annanstans. - Jag föddes och växte upp i Efrat. Det är också Judéen, säger David och ler. Det här är min värld. Jag känner mig inte som en främmande fågel, att imor­ gon kan de komma och flytta mig. Men det är komplext. - Kanske håller inte alla med om vad jag säger nu, men vi hoppas att Tekoa kan vara en slags pilotprojekt för hur vi kan leva i äkta samexistens. Bosät­ tare som kom hit för fyrtio år sedan med eller utan statens uppmuntran, och de invånare som bodde här innan oss, araberna. Precis som vi så bygger och utvecklas de också. Vi tror att vi kan leva här tillsammans. TILLBAKA MOT JERUSALEM. Längs vägen står de välbekanta röda skyl­ tarna och varnar israeler för att åka in i palestinska byar i område B. Till vänster ligger staden Betlehem, skymd bakom kullen och säkerhetsbarriären. De flesta palestinier jag känner gör ingen skillnad på olika sorters bosät­ tare. De ser dem som inkräktare, lag­ brytare, som ska bort från deras mark. Men femtio år är en lång tid. Rötterna har hunnit borra sig djupt ner i jorden. Är visionen om det delade landet en dröm, eller en illusion? Anna Veeder 51 52 Judisk Krönika Nr 2/2017 JERUSALEMKRÖNIKAN Sara Yarden Barnens sorg och glädje går Hand i Hand P Judisk Krönika Nr 2/2017 FOTO JULIA LINDEMALM esach är förbi i Jerusalem.Vi har firat att et vägledning, tolerans och tålamod av lärarna. Israels barn blivit ett fritt folk och lämnat I slutet av minnesdagen kommer alla barnen, och många slaveriet i Egypten. Framför oss ligger de av deras föräldrar, tillsammans för en symboliskt gemen­ nationella helgdagarna: Förintelsedagen, sam samling, för att lämna smärtan och uppdelningen Minnesdagen för de som fallit i Israels krig bakom sig, för att blicka framåt. och Självständighetsdagen. Vi minns Förin­ För försoning är det viktigt att historiska fakta erkänns. telsens offer och de som gav sina liv för att bygga landet. Det är också nödvändigt att människors subjektiva Vi firar att vi blivit ett fritt folk i vårt eget land - Israel. berättelser, på båda sidor, blir respekterade. Fred i dju­ För lärarna i min sons skola är perio­ pare mening kräver en dialog där min­ den från Pesach till Självständighetsda­ nen, glädje och trauman får komma till gen den svåraste tiden på året. Sonen går uttryck; utan klander, fördömanden och i Hand i hand-skolan där hälften av bar­ utmätande av skuld. Att erkänna lidan­ FÖR FÖRSONING nen, och personalen, är palestinier och ÄR DET VIKTIGT ATT de och att lyssna till den andres berättel­ hälften judar. För judarna är staten Isra­ se behöver inte vara att jämföra lidande HISTORISKA FAKTA el kulmen på tvåtusen år av längtan. För eller undergräva sin egen rätt. Ibland kan palestinierna innebar den al-Nakba, för­ det till och med vara nödvändigt att vara ERKÄNNS. DET ÄR lusten av Palestina. Hur kan hälften av separerade för att kunna samexistera. OCKSÅ NÖDVÄNDIGT Inte av bristande respekt, utan för att kla­ barnen fira medan hälften sörjer? Under den mesta tiden på året fort­ ra av att låta den andre ha sin berättelse. ATT MÄNNISKORS går samexistensen på Hand i hand-sko­ Hur kan jag då förena att min glädje är SUBJEKTIVA BERÄT- någon annans sorg? En välkänd midrash lan förvånansvärt bra. Barnen studerar, TELSER, PÅ BÅDA leker och bråkar tillsammans, på hebre­ om 2 Mosebok 14:28 kan hjälpa oss. Gud iska och arabiska. Men en dag om året SIDOR, RESPEKTERAS. befriade Israels barn från slaveriet och är det annorlunda: den fjärde i månaden förde dem ut ur Egypten och över Röda Iyyar, minnesdagen för de som fallit i Isra­ Havet torrskodda. Vattnet vände tillbaka els krig. Sirener ljuder under en annars och dränkte vagnarna och hela faraos här tyst minut. Barnen delas upp. De judiska som hade följt efter israeliterna ut i det bär vita skjortor och lyssnar till berättelserna om krigen, delade havet. Inte en enda återvände. Midrashen om en farfar som kämpade mot Syrien på Golanhöjderna fortsätter att lägga ut texten: Israels folk 1967. De palestinska barnen har en samling kring förlus­ stämde upp i glädjesång och änglarna ten 1948. För dem är perspektivet ett annat, bilden av de ville vara med. Då tillrättavisade Gud fallna israeliska soldaterna en annan. De minns släktin­ dem och sa: ”Hur kan ni sjunga för gar i exil och kanske farfars by som inte längre existerar. mig när mina skapelser drunknar?” Personalen utför ett fantastiskt arbete under perio­ Fastän att Gud har räddat oss, och den. De ägnar mycket tid åt diskussion i klassrummen. fastän vi har all rätt att känna gläd­ Perspektivet är på individnivå. En fröken jag pratade med je, måste vi samtidigt komma ihåg sa att det viktigaste är att eleverna står ut med att höra att vår fiendes sorg är en annan sida berättelsen om den andres lidande och se människan bak­ av samma mynt. om nationaliteten. För att komma dit krävs oändligt myck­ Sara Yarden 53 www.brosoft.se | [email protected] | 08­668 66 08 Vårens boksuccé bland psykologer! Psykologi har aldrig tidigare varit så underhållande paketerat! Med mustiga färgillustrationer och träffande liknelser ger Ödlan i huvudet: KBT i bilder sin läsare inspirerande insikter i psykologi och tar samtidigt död på flera psykologiska myter. Ett måste för psykologiintresserade och behandlare! Boken finns att beställa hos bokus.com och adlibris.com Grafiska Punkten Dan Katz är psykolog och psykoterapeut och en av Sveriges mest kända auktoriteter inom KBT. 54 Judisk Krönika Nr 2/2017 INTERVJU Lisa Abramowicz Bilden av Israel i svenska medier FOTO KARL GABOR I 15 år var Lisa Abramowicz general­ sekreterare för Svensk Israel-Information. Organisationen, som lade ner sin verksamhet vid årsskiftet, hade som syfte att ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”. NATHALIE ROTHSCHILD har träffat henne. I september år 2000 bröt den andra intifadan ut efter att den dåvarande israeliske oppo­ sitionsledaren Ariel Sharon besökt Tempelberget i Jerusa­ lem tillsammans med en hand­ full Likud-representanter och en 1 500 man stark poliseskort. Bara några månader tidigare hade Camp David-förhandlingarna kollapsat. Judisk Krönika Nr 2/2017 Israel-Palestinakonflikten tog en blodig vändning med terroratten­ tat och militära ingrepp. Under den här tiden följde Lisa Abramowicz intensivt rapporte­ ringen från Mellanöstern. Hon jobbade på Regeringskansliet som handläggare med fokus på utbild­ ningsfrågor, men gjorde själv någ­ ra inspel i debatten kring Isra­ el-Palestinafrågan, då hon blev mer och mer frustrerad över det hon ansåg vara en orättvis medial behandling av Israel och en ”total brist på förståelse” för landets situation. - Media var inte bara kritiska utan direkt oförskämda mot Isra­ el. Man tolkade allt landet gjor­ de negativt. Man brydde sig inte » 55 Lisa Abramowicz om: ockupationen: ”Den kan jag absolut förstå.” Israel drog sig tillbaka från den ockuperade delen av Södra Libanon år 2000. År 2005 utrymde Israel hela Gaza, och varenda soldat och bosättare fick lämna området. Dessa tillbakadraganden sågs som ”svagheter” från Hizbollah i Libanon och Hamas på Gaza och ledde till fyra krig. De länder som Israel har fredsavtal med, Jordanien och Egypten, har inte startat några krig. Att ge upp områden, som Västbanken, utan ett fredsavtal, kan innebära att krig bryter ut även på en tredje front, det vill säga inte bara från norr och söder utan även från öster. bosättningarna: ”Det är inget som jag personligen ställer mig bakom. Jag tycker dessutom att det är kontraproduktivt att bygga ut dem. Samtidigit bör man komma ihåg att bosättningarna endast utgör några procent av område C på Västbanken, där endast drygt fem procent av Västbankens palestinier bor.” Bosättningarnas framtid kommer att avgöras i framtida fredsförhandlingar.” Gazakrigen under tvåtusentalet: ”De har alla startats av Hamas som liksom andra militanta grupper placerar både vapenförråd och avskjutningsramper i civila områden. Därmed tar de bort det folkrättsliga skyddet av dessa områden.” Nathalie Rothschild är journalist och medarbetare på Sveriges radio. 56 överhuvudtaget om den roll som den Palestinska Myndigheten hade i det här. Intifadan var ju faktiskt planerad redan somma­ ren 2000 medan förhandlingarna fortfarande pågick i Camp David, säger Lisa Abramowicz. Vintern 2001 bestämde hon sig för att ta tjänstledigt från Reger­ ingskansliet i ett halvår då hon blivit ombedd att tillträda som generalsekretare för Svensk Isra­ el-Information(SII). Under i stort sett hela nittiotalet och under Oslo-processen var det rätt lugnt i svensk media, säger Lisa Abramowicz. Israel och freds­ samtalen skildrades på ett ganska schysst sätt. Men under andra inti­ fadan vände det, menar hon. liskt håll; både hur man diskuterar bland majoriteten av israeler och hur den israeliska regeringen reso­ nerar och försvarar sin politik. Men andra har uppfattat hen­ ne som ett israeliskt språkrör och anklagat henne för att syssla med propaganda. Sådana kommenta­ rer förekommer särskilt i sociala medier där Lisa Abramowicz upp­ lever att debattklimatet kan vara väldigt hätskt. - Det finns ju en hel del galning­ ar som skriver mejl eller otrev­ ligheter i sociala medier. Några gånger har jag polisanmält folk, när det varit fråga om ren antise­ mitism. Till exempel en som skrev att ”Hitler borde gjort färdigt job­ bet” och sådana saker.” Varför, tror du? Troligen på grund av att svensk media och den svenska regering­ en lade hela skulden på den pla­ nerade och igångsatta Intifadan på Israel. Intifadan måste bero på palestiniernas frustration, tycks man ha menat. I sin roll som SII:s generalse­ kreterare har det inte varit hen­ nes uppgift att i alla sammanhang försvara Israels officiella politik, insisterar Lisa Abramowicz. - SII var inte Israels ambassads förlängda arm. Vi kunde välja vad vi ville ta upp, vad vi ville bely­ sa. Jag försökte förklara hur man ser på saker och ting från israe­ LISA ABRAMOWICZ BERÖRS inte särskilt mycket av sådana hän­ delser, säger hon, men i andra debattforum har hon ofta känt sig orättvist behandlad. - Ibland (men inte alltid) har det i radioprogram och TV-soffor där jag medverkat, känts som att jag har haft alla emot mig, att även programledaren står på motdebat­ törers sida. Ja, det har ofta känts ensamt. Jag begär inte att någon ska ge mig några fördelar. Jag vill bara att de ska behandla mig som de andra debattdeltagarna. Varför bemöttes du på det viset, tror du? - Jag tror att man uppfattar Israel och de som vill försvara eller förkla­ ra Israels position som den starka­ re parten, och därför ska man sär­ skilt gå hårt åt dem. Jag tror också att många ser judar som en resurs­ stark grupp och att det inte ”är synd om dem”. Därför kan sådana frågor som den antisemitiska fråga som ställdes av en medarbetare på Stu­ dio Ett, komma med utan att någon på redaktionen reagerade förrän den hade uttalats.” - I små länder som Sverige är vi ju inte så många som skriver om Israel, eller som försöker förkla­ ra eller försvara. Och tänk på vad vi har att kämpa mot: Till exem­ pel svenska UD, Utrikespolitiska Institutet (UI) och Mellanöstern­ institutionerna på de stora uni­ versiteten, som inte haft någon balanserad syn på den israe­ lisk-arabiska konflikten på många år. En annan institution är Svens­ ka kyrkan, eller åtminstone dess ledning, som för att uttrycka det milt, varit mycket Israelkritisk. Obalansen består i att media och olika statliga institutioner näs­ tan uteslutande ger en pro-pales­ tinsk syn på konflikten. Hur länge sedan är det som UI hade en kon­ ferens där deltagare hade en israe­ lisk eller pro-israelisk uppfattning eller hade en neutral inställning till konflikten? I den mån israeliska ståndpunkter redovisas i media, så sker det med en negativ eller för­ Judisk Krönika Nr 2/2017 FOTO KARL GABOR S L U T R E P L I K dömande snäsning eller så ger man möjligen röst åt extrema individer på höger- eller vän­ sterkanten. Typ, en osympatisk bosättare på Västbanken eller journalister som Ha’aretz Gide­ on Levy vars åsikter sannerligen inte är representativa för israe­ ler i gemen. Var tycker du att gränsen går för att vara Israel-kritisk och att vara Israel-hätsk? - Självklart får och ska Israel kritiseras. Men det är balan­ sen som saknas. Därför är det inte acceptabelt att ifrågasätta Israels existens, däremot helt legitimt att kritisera den poli­ tik som förs. Dessutom så får den palestinska sidan sällan samma negativa behandling som Israel. Media ger utförli­ ga och känslomässigt laddade ”förklaringar” till deras upp­ förande. När det gäller Isra­ el är det sällan media på ett seriöst sätt anstränger sig för att ge en förklaring till Israels handlingar. Då blir en naturlig följd att mediekonsumenter och allmänhet upplever Isra­ el och israelerna som ”onda”. DNs Nathan Shachar hade en poäng i en chatt med läsarna 2010, där han skrev: ”Om konflikten är en tävling i elände och smärta så vinner palestinierna och pressen har Judisk Krönika Nr 2/2017 fog för sin fördelning av upp­ märksamheten. Mer allvar­ ligt tycker jag är att inte alla rapportörer lyckas göra Isra­ els agerande - också när det är förkastligt - begripligt för läsarna. En läsare vill inte bara att rapportören skall för­ dela uppförandebetyg åt par­ terna, hon vill också sätta sig in i hur de är funtade, hur de resonerar.” Under de senaste två åren har det inte blivit många medieframträdanden för Lisa Abramowicz. Man är som mest populär när det är krig, säger hon med sarkastisk ton. I och med allt annat elände som hän­ der i Mellanöstern har rappor­ tering från Israel avtagit. Men hur har mediabevak­ ningen förändrats under åren? Inte särskilt mycket, enligt Lisa Abramowicz som menar att 60och 70-talens vänstervåg satte djupa spår i journalistkåren. - På den tiden skulle hela världen ses ur ett imperialismoch kolonialismperspektiv och man utmålade Israel som ett ”vitt” (europeiskt) land som hade gett sig på urinvånarna. Att Israels judiska befolkning bestod och består av en majo­ ritet med rötter i Mellanöstern var inget man kände till eller brydde sig om. Det här märkte jag själv den vecka jag gick på Journalisthögskolan år 1976. Jag hoppade av för jag orkade inte med vänstervågen och då var jag ändå rätt vänster själv. LISA ABRAMOWICZ MENAR att Israel mäts med andra mått­ stockar än andra länder, men utanför Sverige är situationen något annorlunda. - Av det lilla jag läst av nord­ iska tidningar så märker jag ändå att de är mer nyansera­ de i frågan och i engelsksprå­ kig press finns så klart en helt annan bredd. Hon läser själv inte hebre­ iska, men har flera favoriter bland Israels engelskspråkiga publikationer. - Times of Israel tycker jag är mycket bra. De har plockat de bästa journalisterna från Jerusalem Post och Haaretz och pre­ senterar väldigt många olika perspektiv från Israel och även från den palestinska sidan, säger hon. De skribenter hon beund­ rar – Benny Morris, Ari Shavit, Amos Oz – utmärker sig, säger hon, genom att vara kunniga och kritiska ”utan att tappa huvudet”. - De kan vara kritiska mot alla sidor och det är bra. Jag gil­ lar inte propaganda – man ska vara så klar, tydlig, saklig och icke-emotionell som möjligt. FAKTA ELLER ALTERNATIV TILL FAKTA? Vårt kritiska inlägg i JK 4/2016 om hur Judisk Krönikas ko­lum­nister hanterar Israelfakta har träffande nog USA:s nye president på omslaget. Denne har blivit en symbol för att ge ordet fakta en helt ny innebörd men han är tyvärr inte ensam om att på fullt allvar påstå saker som inte kan beläggas. När det gäller rapportering om Israel är det lätt att hitta slående exempel i annars seriösa media och som vi visade i vårt inlägg även i JK. Fanns det några faktafel i vår debattartikel? De utpekade kolumnisterna och redaktören har varsitt långt svar men utan att tillbakavisa eller dementera de sakfel vi påpekat. En positiv utveckling av detta meningsutbyte skulle vara om JK kunde bredda urvalet av kolumnister till sådana som även är kritiska till de Israelkritiker som nu dominerar utrymmet. Josef Milerad MD, docent, medicinsk redaktör 57 TEMA Land FOTO OSNAT KRASNANSKI Rädslan ska inte få styra! Västbanken och att staten snarast ska etablera en ny ”legal” bosättning. I romanen På flykt från ett sorgebud beskriver David Grossman hur ockupationen påverkar unga israeler, som tidigt i livet släpper familjens värderingar – och istället anammar arméns och det långt innan de påbörjar sin värnplikt. Ziad Abu Zayyad en av chefredaktörerna för The Palestine-Israel Journal. I ett slitet arbetsrum, två trappor upp från gatan i Jerusalems östra arabiska delar, ligger The Palestine-Israel Journals redaktion. RICKI NEUMAN är där för att intervjua tidningens ena chefredaktör, Ziad Abu Zayyad. 58 FÖR 20 ÅR sedan träffade jag Ziad Abu Zayyad i sam­ ma slitna arbetsrum. Då skröt han med att det bara tog tio minuter med bil från hemmet i al-Eizariya på Västbanken. På grund av separationsbarriären och vägspärrarna tar samma resa till jobbet numera upp till två timmar. Idag måste han lämna bilen vid vägspärren och ta taxi resten av vägen till jobbet. Också mycket annat har blivit sämre sedan vi sågs sist. Ziad Abu Zayyad berättar upprört om en pågående braindrain, om mängder av unga, välutbildade pales­ tinier som utvandrar till väst eller andra arabstater. Av hans egna åtta barn bor fem utomlands, varav en i Hawaii. – Men när ockupationen tar slut och det blir fred och ett självständigt Palestina då kommer alla mina barn tillbaka, det vet jag säger han men utan över­ tygelse i rösten. 50 år efter sexdagarskriget finns det inga teck­ en på att Israels ockupation av Västbanken är på väg att upphöra. Tvärtom. Det blir allt fler bosät­ tare och de får allt större politisk makt i Knes­ set. Dagen efter vårt möte meddelar den israelis­ ka regeringen att man nu fortsätter bygga ut på Finns det något liknande hos unga palestinier? – Ja, och den förändringen ägde rum före den för­ sta intifadan 1987. Det upproret var ett resultat av att unga palestinier hade fått nog. De hade tappat respekten för sina fäder, sina klaner och sina poli­ tiska och religiösa ledare som inte gjorde något åt ockupationen, utan bara anpassade sig och backade. Det är den generationen som initierar och leder den första intifadan. ZIAD ABU ZAYYAD är en av The Palestine-Israel Jour- nals två chefredaktörer, och det ska alltid vara en israel och en palestinier. Även redaktionsrådet har ungefär lika många från varje sida, och detsamma gäller läsekretsen. I en tid av polarisering och separation står The Palestine-Israel Journal för pluralism och dialog. Första numret kom ut 1994. Det var en mer hoppfull tid, efter den uppmärksammade överenskommelsen i Oslo, ”som vi alla hoppades så mycket på, och som blev till intet”, säger Ziad Abu Zayyad, och slår ut med händerna igen. – Då var vi uppfyllda av det som hade ägt rum i Norge, och övertygade om att vi själva skulle klara fortsättningen. Israeler och palestinier skulle till­ sammans åstadkomma ett återlämnande av den ockuperade marken, och därefter skapa fred och en Judisk Krönika Nr 2/2017 FOTO OSNAT KRASNANSKI På trendiga Kasho i östra Jerusalem dricker unga palestinier kaffe och röker vattenpipa självständig palestinsk stat. Idag säger Ziad Abu Zayyad att det enda som kan få igång förhandlingar mellan israeler och palestini­ er är om den judiska staten känner sig rejält pres­ sad av omvärlden. Därför välkomnar han Sveriges erkännande av staten Palestina, och berättar att fle­ ra andra länder överväger att följa efter, till exempel Irland, och därför hoppas han mycket på den anti-is­ raeliska bojkottrörelsen som har sina starkaste fäs­ ten i Västeuropa och USA. – Tanken är att man kan skada israeliska export­ företag, och indirekt hela näringslivet, vilket skulle sätta press på regeringen i Jerusalem. ISRAEL HAR REDAN börjat förbereda sig för det­ ta scenario, och några dagar senare läser jag om en israelisk handelsdelegation som har åkt runt i Sydostasien och träffat överenskommelser med företag i Japan, Sydkorea och Taiwan. Resan var understödd av regeringen – och hade bland annat som syfte att ”parera effekterna av en växande boj­ kott från EU”. Vi sitter en timme på redaktionen, får med oss några äldre nummer av tidskriften och möter några redaktionsmedlemmar. Efter att ha sagt adjö till vår värd går vi runt i östra Jerusalem, och äter en sen lunch på trendiga Kasho, där uppklädda och smin­ kade unga kvinnor dricker kaffe och röker vatten­ pipa. De ler och skrattar, fast varken de eller några andra vill svara på frågor, när jag berättar att jag är journalist. Jag tänker att kanske hör denna försiktighet ihop med det som Ziad Abu Zayyad berättade för oss tidi­ gare på redaktionen: – Vi har försökt skapa en dialog mellan unga pales­ Judisk Krönika Nr 2/2017 tinier och israeler som bor här i samma stad och som har en del gemensamt. Vår tanke var att få ihop ett rundabordssamtal som sedan kunde tryckas i tid­ skriften. Men de palestinska ungdomarna ville inte sitta i samma rum som de israeliska, och ville inte heller ha med sina namn i artikeln. De var rädda för att bli attackerade av israeliska myndigheter för kri­ tik mot den judiska staten, särskilt de ungdomar som studerade på israeliska universitet eller arbetade i västra, judiska Jerusalem. Det är den ena rädslan, förklarar Ziad Abu Zayyad, och den är befogad, lika mycket som den andra, som handlar om vad familj och vänner kommer att säga. Risken är att de palestinska ungdomarna blir ankla­ gade för att ”normalisera ockupationen”, och för att samarbeta med fienden. För att underlätta dialogen skickades ungdomarna till Sevilla i Spanien, neutral mark för bägge parter. Under fyra dagars tid möttes 10 palestinier och 10 israeler – samt 10 andalusiska ung­domar, de sena­ re för att ytterligare underlätta dialogen och mild­ ra tonen. Det blev resultat, man kom varandra närmare, och kunde till exempel diskutera hur den unga palestin­ ska generationen, den som föddes efter Oslo, har kommit till världen ”i en tid av politiska misslyck­ anden”, och misstror den politiska processen, som ännu inte har åstadkommit något. Efteråt frågade man deltagarna vad de hade lärt sig, och många svarade att ”inte låta rädslan styra livet”. Det låter som en lyckad konferens. Det går att se ljus, och tro på en väg till samtal, och kanske för­ handling, och kanske fred. Men det tycks kräva extraordinära omständighet­ er… Ricki Neuman är journalist, författare och Judisk Krönikas kulturkrönikör. 59 TEMA Land Allt fler palestinier ger upp tanken om en tvåstatslösning Av JOHN REED S tudentpolitik vid Birzeituniversitet, Västbankens högst rankade institution för högre utbildning, tas på största allvar. Det är en ventil för unga palestinier att vädra sin frustration över livet i de ockuperade områdena. Det anses också vara en barometer för hur det står till i nationen över lag. När universitetet gick till val i april vann en Hamasallierad organisation för andra året i rad. Ramallah. Birzeit, vars campus ligger utspritt bland kullarna, finansieras till stor del av rika palestinier från USA och gulf­ staterna, och många barn ur det palestinska toppskiktet stude­ rar där. Universitetet har länge 60 ansetts spegla hur det palestinska samhället mår och idag, när eko­ nomin vacklar och hoppet om en palestinsk stat krymper, är stäm­ ningen bland studenterna uppen­ bart dyster. Utsikten om att palestinierna skulle kunna få ett eget land verka­ de drabbas av ytterligare ett bakslag när USA:s president Donald Trump nyligen förklarade att hans admi­ nistration inte känner sig bunden vid en tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och Palestina. Han säger sig vara öppen för en enstatslösning, eller snarare för den lösning som konfliktens par­ ter till slut väljer. Kommentarerna togs emot med ilska av palestinska politi­ ker som under snart tre decennier har investerat sina diplomatiska ansträngningar i drömmen om en tvåstatslösning. Men för många av studenterna vid Birzeit möttes kommentarerna med en axelryck­ ning. För dem har Israels femtio­ åriga ockupation av Västbanken och tillväxten av illegala bosätt­ ningar i realiteten redan skapat en enstatssituation. Studenter­ na talar allt oftare om konflikten med Israel som en kamp om allt land mellan Medelhavet och Jor­ danfloden. ”Om vi talar om lega­ litet, så är detta vårt land,” säger Mohammad Makhalfeh, 21, som studerar statsvetenskap. ”Varför ska man behöva kompromissa om något som tillhör en själv?” Sådana känslor illustrerar hur det palestin­ ska stödet för den tvåstatslösning som ritades upp med Osloavtalet 1993 har avtagit, medan stödet för en enstatslösning är på uppgång även om denna är dåligt definierad och inte har stöd från ledarskapet på någon av sidorna. EN UNDERSÖKNING BLAND isra­ eler och palestinier som genom­ fördes i februari visade att 44 procent av palestinierna säger sig stödja en tvåstatslösning. Det är en minskning från 51 procent i juni förra året och kan jämföras med 55 procent bland israeler­ Judisk Krönika Nr 2/2017 VAD ÄR TVÅSTATSLÖSNINGEN OCH ENSTATSLÖSNINGEN? Tvåstatslösningen skulle skapa ett oberoende Israel och Palestina, sida vid sida. Idén är att israelerna och palestinierna vill sköta sina länder på olika sätt. Israelerna vill ha en judisk stat och palestinierna en palestinsk stat och eftersom ingen sida kan få det de vill ha i en gemensam stat är lösningen att separera folken. Enstatslösningen skulle slå samman Israel, Västbanken och Gazaremsan till ett stort land. Den kommer i två versioner: den ena versionen, stöttad främst av palestinier och en del israeler på vänsterkanten, skulle skapa ett enda demokratiskt land. Farhågan för många israeler är att när palestinierna överträffar judarna demografiskt kommer de rösta för att Israel ska upphöra att vara en judisk stat. Den andra varianten som stöttas av en del israeler på högerkanten, skulle innebära att Israel annekterar Västbanken och antingen tvingar ut palestinierna eller förnekar dem rösträtt. Nästan alla avvisar dock detta alternativ som en oacceptabel kränkning av mänskliga rättigheter. De flesta undersökningar tyder på att både israeler och palestinier föredrar en tvåstatslösning. Källa: Everything you need to know about Israel-Palestine/vox.com na. Det lägsta stödet för tvåstats­ lösningen, och det starkaste stö­ det för enstatslösningen, fanns i åldersgruppen 18-22, där man hittar de flesta studenterna vid Birzeit. Opinionsundersökaren Kahlil Skikaki, som är en av dem som ligger bakom enkäten, kallar gruppen för ”Oslogenerationen”. Trumpadministrationens starkt pro-israeliska hållning har bara ytterligare förstärkt den pales­ tinska åsikten att premiärminis­ ter Benjamin Netanyahus höger­ regering aldrig kommer att vidta några åtgärder som leder till fred, om den inte tvingas till det. Många palestinska studenter som växt upp i de ockuperade område­ na bakom israeliska stängsel och murar säger till och med att deras enda hopp ligger i en öppen kon­ flikt med Israel eller i en radikal enstatslösning. I det senare fallet skulle palestinierna avstå från att driva frågan om en stat i Västban­ ken och Gaza och istället agitera för lika rättigheter med israelerna i det historiska hemlandet. ”Israelerna ger oss aldrig någon­ ting utan konfrontation,” säger Hassan Manasar, en annan stu­ dent. ”Om deras intressen inte hotas på riktigt, så kommer de inte Judisk Krönika Nr 2/2017 att göra något.” Birzeits studenter ur ”Oslogenerationen” ger ofta svä­ vande besked när de pressas på svar om vad det är de vill, förutom för­ klaringen att det nuvarande recep­ tet har befäst den israeliska ocku­ pationen. Mohammad al-Ahmad, som är dekan för studentangeläg­ enheter vid universitetet, säger att många av studenterna har for­ mats av ”dåliga erfarenheter”, vilket inbegriper att bevittna vänner som arresteras eller att ytterligare land går till judiska bosättningar. EN DEL AV studenterna vid Birzeit arresteras med jämna mellanrum för brott mot säkerhetsreglerna. Under varje läsår brukar det saknas runt sjuttio av skolans elever, efter­ som de sitter bakom lås och bom. Universitetet arbetar med pa­­ les­tinska företag hemma och i Gulfstaterna för att hitta jobb åt studenterna efter examen, men på grund av den dåliga ekonomin lyckas bara cirka hälften verkligen få ett jobb. Det är en miljö i vilken islamistiska studentaktivister har lyckats skaffa sig stöd genom att sälja subventionerad studentlit­ teratur och agera förhandlare åt studenter som har problem med att betala terminsavgiften. Till skillnad från många andra pales­ tinska universitet tillåter Birzeit Hamas att ställa upp i student­ valet. En organisation som väg­ rar erkänna Israel och som vägrar samarbeta med Mahmoud Abbas palestinska myndigheter Professor Ghassan Khatib talar med stolthet om universitetets demokratiska traditioner och ”civiliserade debattklimat”. Men han tillägger att studenter ibland ”överdriver” sin aktivism och att studierna blir lidande. Han avfär­ dar allt tal om en enstatslösning och säger att valet ligger mellan två stater eller i ett fortsatt status quo. ”En stat ligger inte framme som ett erbjudande, och det är inte realistiskt,” säger professor Khatib. ”Valet är antingen två stater eller att Israel fortsätter som det gör – mer av detsamma – vilket jag tror är vad Netanyahu föredrar.” Andra har tappat tron på tanken om en fredlig lösning. ”Allt prat handlar om två stater eller en stat, men det vi bryr oss om är Palestina,” säger Wa’d, en studentrepresentant från det islamistiska blocket. ”Varför skulle vi kompromissa?” Texten har tidigare publicerats i Financial Times. Översättning från engelska Erik Gribbe. John Reed är chef för Financial Times Jerusalem-redaktion. 61 KONST Larissa Sansour PALESTINA RESER Main Lobby Nation Estate, från 2013, är ett film- och fotoprojekt som presenterar ett kliniskt, dystopiskt om än humoristiskt förslag till dödläget i Israel-Palestinakonflikten. Verket utforskar en vertikal lösning på en palestinsk stat – en kolossal skyskrapa som rymmer hela den palestinska befolkningen, som nu äntligen får leva ”the high life”. 62 Judisk Krönika Nr 2/2017 SIG MOT SKYN Larissa Sansour om Nation Estate: Jag använder mig av science fiction för att folk ska se Palestina på ett nytt sätt. Konflikten har pågått så länge att människor har tröttnat. De har utvecklat en slags immunitet mot bilder av krig och förstörelse. Nation Estate utforskar ett framtida Palestina om ockupationen får fortsätta. Verket är en kommentar på bosättningarna som fortsätter ta mark på Västbanken. I Nation Estate har alla palestinier flyttat in i en gigantisk skyskrapa. Med hiss kan de ta sig mel­ lan olika städer som Jerusalem, Ramallah och Betlehem. Det kan verka bekvämt men egent­ ligen lever de i ett fängelse, likt Gaza idag. Verket är absurt och om ockupationen fortsätter kommer också verkligheten bli absurd. Det känns oerhört tragiskt. Judisk Krönika Nr 2/2017 Om konstnären: Larissa Sansour, 44, växte upp i Betle­ hem och flyttade som 15-åring till London för att studera konst. Hon arbetar främst med film och foto. Ett återkommande tema i hennes konst är Isra­ el-Palestinakonflikten. 63 Manger Square Jerusalem Floor 64 Judisk Krönika Nr 2/2017 Tack för att ni stödjer vårt ideella arbete genom att köpa våra matzeprodukter. På vår hemsida www.auserdalim.se kan du ta del av vår verksamhet. Gå gärna in under fliken ”Bli medlem” Det är enkelt och vi behöver ditt stöd. www.auserdalim.se VEM KAN MAN LITA PÅ? Västkust-Tomter AB VI HJÄLP HJÄLPER ER ATT BYGGA FÖRTROENDE Odinslundsgatan 11, 412 66 Göteborg KONTAKTA EVA STEIN - AUKTORISERAD REVISOR Tel 031-40 02 10 • Fax 031-40 05 29 08-5224 9042 • www.allegretto.se [email protected] www.kommunicera.net Etablerad 1987 KVINNOHÄLSAN SÖDER s Dr Stanislaw Rodau Högdalens Läkarhus Önskehemsgatan 22 • Tel: 08-686 60 58 Vi ger systrar och bröder 20% rabatt Judisk Krönika Nr 2/2017 [email protected] Här inspirerar vi dig till matchning av det senaste i trendkulörer, tapeter, tillbehör, inredningsdetaljer och nya tekniker. Eller det genuina, strikt traditionella – om det är visionen för ditt hem. Vi hjälper dig att utmana och utveckla din smak. Beställ vinet från Israel och Galil Mountain Winery genom oss på Sam & Jenny Wine. Del av tavlan Fest på restaurang? VEM UTVECKLAR DIN SMAK? Efterlysning -Vem är konstnären? Dan-Louis Schneider [email protected] FIN GAMMAL TAVLA SÄLJS tel. 08-6679270 www.galilmountain.com Kohen. Mailar signerad bild. Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor. Gärna judisk härkomst? ´K Pagrotsky´ 070-265 63 45 65 TEMA Land – Samtalet Nedan erbjuds tre tolkningar av 3 mos 25: ”utropa frihet över hela landet för alla dess invånare.” Kommentatorerna – en palestinier, en bosättare och grundaren av The Center for Jewish Nonviolence – diskuterar hur de förhåller sig till ockupationens komplexitet. Vad tycker du själv? Hur tänker din familj och dina vänner? Av Munir Fasheh: Jag ser på samhällen som om de vore mänskliga kroppar. Om något är fel med lillfingret, känns obehaget i hela kroppen. Om jag ignorerar det eller behandlar det som obetydligt, kommer jag i längden att förstöra min häl­ sa. Likväl som kroppens måste vi även se samhällets välmående som holis­ tiskt. Varje försök att segregera, ignorera, eller utesluta delar av samhället är kontraproduktivt, minst sagt. Jag önskar att den sionistiska rörelsen hade tagit Andalusien som före­ bild. Av alla Europas ledare är Alfons X av Kastilien den jag finner mest inspirerande. Han var kung i Galicien, León och Kastilien från 1252 till 1282. Först ville han utvisa alla araber och judar, men när han besökte väl­ mående mångkulturella städer som Toledo bestämde han sig för att eta­ blera en mångkulturell stat. En stat där kristna, muslimer och judar levde under statens skydd och hade möjlighet att förvalta det gemensamma humanistiska arvet. Av de tidiga sionistiska ledarna är Ahad Haam den som tydligast motsät­ ter sig segregationens ideologi. Om Alfons och Ahad Haams visioner hade tagits till vara hade de kunnat skapa ett samhälle styrt av visdom istället för kontroll och herravälde. Friheten är inkluderande, aldrig exkluderan­ de som det står i den bibliska versen: ”förkunna frihet över hela landet till alla dess invånare.” Är det för sent att arbeta mot en sådan vision? Vi har inget val. En sådan vision är det klokaste alternativet för en värld som villigt rör sig mot självförstörelse. Munir Fasheh föddes 1941 i ett hus i Bakka i västra Jerusalem. Han har en doktorsexamen i Education vid Harvard University och är grundare av Arab Education Forum. 66 Av Hanan Schlesinger: ”Den som förvärvar en slav förvärvar en herre över sig själv”, säger babylonis­ ka Talmud (Kiddushin 20a). Kontexten är att judisk lag lägger en tung börda på slavägaren när det kommer till fysiskt och ekonomiskt ansvar för slaven. Men det går djupare än så: slaveri förslavar både slavar och mästare. Den sistnämn­ da måste ständigt hävda sitt herravälde enbart för att gradvis förlora sin känsla för ödmjukhet och rättvisa och förvand­ las till en tyrann vars gudomliga avbild är skadad. Det kanske är därför friåret yovel proklamerar frihet ”till alla dess invåna­ re”. När slavar frigörs, frigörs också deras herrar. Slavar vet att de är slavar. Mäs­ tare är ofta blinda för hur de behandlar sina slavar, men också vad de utsätter sig själva för. Jag ser inte Judéen och Samarien som ockuperad mark. (Ockuperad mark är land som kontrolleras av en part medan den andra parten är en internationellt erkänd stat. Vad gäller Västbanken var den sista internationellt erkända sta­ ten det brittiska mandatet 1948.) Men palestinierna lever samma verklighet Judisk Krönika Nr 2/2017 Ni skall helga det femtionde året och utropa frihet över hela landet för alla dess invånare. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt. 3 Mos 25 Rabbin Hanan Schlesinger har undervisat i bibelstudier vid högskolor och seminarier i Jerusalem och Gush Etzion. Han är medgrundare till Shorashim-Judur-Roots, ett lokalt pales­ tinskt-israeliskt initiativ för förståel­ se, icke-våld och förändring. Han bor i Gush Etzion. Judisk Krönika Nr 2/2017 Av Ilana Sumka En palestinier sitter i sin bil vid en vägspärr i regnet och väntar på tillstånd att passera. En israelisk soldat står i regnet och kon­ trollerar palestiniern som sitter i bilen. Vem är fri? Styrkan i fredliga metoder vid konfliktlösning, säger den palestinske ledaren Sami Awad, är möjligheten att lyfta för­ trycket både från de förtryckta och förtryckaren samtidigt. ”För­ kunna frihet över hela landet för alla invånare”, säger versen i 3:e Mosebok, för friheten är inkluderande, inte exkluderande, och det enda sättet att helga yovel, det 50:e året, är befrielsen av alla, inte några. Nu är tiden för denna befrielse. 50 år har gått sedan 1967, när ockupationen började. Det här är det bibliska 50-års jubiléet, då landet ska ligga i träda, då skulder ska avskrivas, slavar friges och land återbördas till dess rättmätiga ägare. Detta är vad Israel nu måste göra med Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza: erkänna de förluster som palestinierna har genomlidit och frigöra dem från ett liv där de förvägras medborgerliga rättigheter, lever med stora rörelsebegränsningar och blir förtryckta av en militärockupation. 50-årsjubileet av ockupationen är ett avgörande ögonblick i den judiska historien. Aldrig tidigare har begreppet yovel varit så relevant för vår samtid och aldrig har frågan om judisk makt krävt ett svar så desperat. Idé & texter: Sh’ma Now A Journal of Jewish Sensibilities/The Forward som ett ockuperat folk. Vi israeler är ett ockuperande folk som själva också är ockuperade av ockupationen. Allt fler israeler och de flesta judiska invånarna i Judéen och Samarien bor i en bubbla, och vill inte erkänna ockupationen eller dess tragiska effekter. En av de många väsentliga nycklarna till att avsluta ock­ upationen av det palestinska folket och börja läka landet och dess invånare kan vara mänsklig kontakt: israelerna måste möta sina palestinska grannars ögon. Vi behöver lära känna deras mänsklighet, deras berättelser och deras smärta – ta in det helt och fullt - och sedan titta oss i spegeln och se ockupanten. Kanske blir reflektionen av oss själva en tillräckligt stor chock för att förkunna ”frihet över hela landet till alla dess invånare”. Ilana Sumka undervisar i judendom vid en progressiv syna­ goga i Bryssel. Hon är medgrundare till Een Andere Joodse Stem/Another Jewish Voice och rektor för The Center for Jewish Nonviolence. 67 LITTERATUR Recension Birobidjan – det röda Israel RICKI NEUMAN har läst Masha Gessens Where the Jews Aren’t (Schocken Books) D et är så den judis­ ka autonoma repu­ bliken i Birobid­ jan grundas, nära gränsen till Kina, i ett kargt område befolkat av främst koreaner, kine­ ser och kosacker. Dit ska judarna flytta, föreslår någon i Moskva. Där ska de få utveckla sin kultur, och så gör vi jiddisch till områdets officiella språk. Partiet skickar en expertgrupp till Birobidjan med syfte att utre­ da om detta är möjligt. Deras 80-sidiga rapport säger nej – ett krävande klimat med långa kalla vintrar och heta torra somrar, och dålig jord, stora svampmarker, farliga insekter och en befolkning som inte skulle välkomna judar­ na, tvärtom. Men partiet bryr sig inte. Projektet sätter igång ändå, och från slutet av 1920-talet strömmar judiska nybyggare till denna avlägsna del av världen, lockade av affischer och före­ drag. De flesta är idealister som vill skapa nytt, som vill förverk­ liga socialismen och samtidigt bevara det judiska, unga besjäla­ de människor som är övertygade om att det går att vara både kom­ munist och jude, att det går att både uppskatta Marx och Sholem Aleichem. Denna skara påminner om de judiska invandrarna till Palestina vid denna tid, och de sovjetiska myndigheterna var medvetna om konkurrensen. I flera reklamaffi­ scher lanserades Birobidjan som 68 Judisk Krönika Nr 2/2017 ”det röda Israel”, välkomnande, frodigt och fullt av ”mjölk och honung”. Framför allt i New York och Buenos Aires försöker man vär­ va unga judar. Under den sto­ ra depressionen i början av 1930-talet ökar framför allt anta­ let amerikanska judar som vill till Birobidjan. Flera är från arbetar­ klassen. De känner sig desillusio­ nerade och vill pröva något annat än den västerländska kapitalis­ men. Det sägs att Stalin tyckte om idén med Birobidjan, bland annat för att han då kunde få bort judar­ na från Europa, där han var osä­ ker på vilken sida de skulle väl­ ja, om det blev krig, och istället få dem samlade på ett enda stäl­ le, en plats lätt att bevaka och ta över, om man så önskade. Om denna märkliga och fasci­ nerande konstruktion har Masha Gessen skrivit en tunn bok, Where the Jews Aren’t, som rymmer flera intressanta kapitel, men som ock­ så lider av att författaren tyvärr slösar merparten av utrymmet på två personer som hade lite med Birobidjan att göra. Den ena, his­ torikern Simon Dubnow var ald­ rig ens där,och den andra, poeten David Bergelson, besökte området en enda gång. 1937 bor det över 18 000 judar i Birobidjan. Det är en låg siffra, med tanke på att projektet nu har varit igång i ett decennium. Vi den tidpunkten borde den judis­ ka republiken ha lockat till sig Judisk Krönika Nr 2/2017 en miljon nybyggare, enligt den ursprungliga tioårsplanen. Det är en fascinerande tan­ ke – ett Birobidjan befolkat av en miljon jiddischtalande judar i mitten av 1930-talet. Dessa människor skulle alltså ha und­ gått Förintelsen, och försett efterkrigstiden med ännu ett rikt judiskt centrum, förutom Israel och USA, med jiddisch som huvudspråk. Just mitten av 30-talet blir gyl­ lene år för Birobidjan, och skild­ ras väl i Gessens bok, som berät­ tar om skolor, bibliotek, tidningar och bokförlag, många beroen­ de av amerikansk-judiska peng­ ar. Mycket är av hög klass, som den stora judiska teatern, ritad av Hannes Meyer från konstsko­ lan Bauhaus. Sedan kommer den stora ter­ rorn, och flera av de judiska led­ arna i Birobidjan fängslas och deporteras. Därefter det stora kri­ get, under vilket hälften av Sov­ jets fem miljoner judar mördas. De som överlevde återvände ofta till hem som inte längre var deras, skriver Gessen, bebodda av främ­ lingar eller grannar, som vägrade att flytta, och till platser där de inte längre fanns några judar kvar men där det fortfarande pyrde av antisemitism. En del av dessa hemlösa och drabbade östjudar, främst från Ukraina och Vitryssland, reser till Birobidjan, för att där kunna bör­ ja om, och medverkar till en tunn och kortvarig renässans. 1948 bor det hela 30 000 judar i området, den högsta siffran någonsin, och det judiska livet berikas. Men Stalins ökande para­ noia, hans rädsla för ”rotlösa och opålitliga kosmopoliter”, utlöser en ny våg av antisemitism. Judar­ na anklagas för att samarbeta med Amerika, och från 1948 med Israel, och 1950 arrangerar Scho­ lem Aleichem-biblioteket i Biro­ bidjan ett stort bokbål med syfte att bränna alla regionens böcker på jiddisch. Det blir en symbolisk final på historien om den judiska republiken. 1953 stegras förföljelserna mot judar, och det finns histori­ ker som menar att om inte Stalin plötsligt hade dött i mars samma år, då hade världen fått uppleva ännu en judisk katastrof, endast åtta år efter den senaste. Idag lever cirka 1 500 judar i Birobidjan, varav ett tiotal pratar jiddisch, och där finns fortfaran­ de ett judiskt liv, om än tunt, och helt beroende av stöd från Israel och judiska organisationer i USA. Staden rymmer ett församlings­ hus, en förskola, ett museum, ett bibliotek, ett soppkök - och så den nya synagogan på Leninga­ tan, byggd 2004. När Gessen gör ett besök går hon på restaurang och bestäl­ ler Schnitzel a la Birobidjan. Den visar sig vara gjord på fläsk. För den som vill läsa en mer fokuserad bok rekommenderas Lars Åhlanders lågmälda och sakliga Birobidzjan från 2010. 69 LITTERATUR Recension Lätt att avfärda tvåstatsmodellen RICKI NEUMAN recenserar Vem säger vad? (Rabble) U nder många år har det pågått en internationell debatt om den israeliska ockupationen av Västbanken, östra Jerusalem och Gaza, om framtiden för dessa områden och för den judiska staten. Denna pågående diskus­ sion har till stor del hand­ lat om tvåstatslösningen, och hur möjlig eller omöjlig den är. Därutöver har man tagit upp olika enstatslösningar, sta­ tus quo, total israelisk annek­ tering, palestinsk federation med Jordanien med mera. Förra året kom ännu ett inlägg, i form av en ny fredsrö­ relse. One Home Country, Two States är ett gemensamt isra­ eliskt och palestinskt initia­ tiv, som förenklat går ut på att skapa två självständiga stater, sida vid sida, men med synner­ ligen öppna gränser, och med ett utvecklat samarbete ifrå­ ga om säkerhet och mänskli­ ga rättigheter. Och i december satte historikern Daniel Pipes igång en debatt i USA, när han skrev att det mest konstruktiva, på lång sikt, är ett nytt krig, som Israel vinner, överlägset. Först då finns förutsättningen för reella förhandlingar och fred. Rickie Neuman är journalist, författare och Judisk Krönikas kulturkrönikör. 70 I Vem säger vad? introducerar Martin Blecher flera betydelse­ fulla röster i detta offentliga sam­ tal, från bägge sidor, och har delat upp sina 16 skribenter (varav endast en kvinna) i tre grupper. En grupp förespråkar tvåstatslös­ ningen och i den ingår före detta politikern Avraham Burg och för­ fattaren Edward Said. En annan grupp är emot denna modell, och där återfinns statsvetaren Amal Jamal och historikern Benny Morris. Den tredje ”relativistis­ ka” gruppen består endast av två personer, politikern Sari Nussei­ beh och författaren Leon Pinsker. Det går att invända mot urvalet, och denne läsare saknar flera rös­ ter, bland andra historikern Tony Judt, som förespråkade enstats­ lösningen i en uppmärksammad essä i New York Review of Books år 2003. Under läsningen blir jag gång på gång påmind om hur lätt det är att avfärda tvåstatsmo­ dellen, till exempel genom att säga att chansen fanns men nu är det för sent, eller: det framtida Palestina blir för litet och för svagt för att kun­ na överleva, eller: vi har inga politiska ledare som är till­ räckligt modiga och starka för att förverkliga denna lösning. Därutöver blir jag påmind om hur svårt det är att före­ slå andra hyfsat realistiska modeller. I ett kapitel lägger Benny Morris ut texten om en fram­ tida palestinsk konfederation med Jordanien, grannen får ta över problemet, men det blir knappast övertygande (och mellan raderna går det till och med att utläsa att inte heller för­ fattaren tror på detta). Blecher har ställt samman en läs­ värd antologi, med både moderna och gamla texter (Pinskers bidrag är från Självbefrielse som kom 1882) – och dessutom försett texterna med resonerande inled­ ningar, där författarna sätts in i ett större sammanhang. Judisk Krönika Nr 2/2017 En uppgörelse med bokstavsvänstern BERNT HERMELE recenserar Med skuldkänslan som drivkraft – Om svenska Israelvänner och västfiender (Timbro ) D avid Andersson gör upp med den svenska bokstavsvän­ stern. Det är 60- och 70-tal. Anderssons förebilder är Her­ bert Tingsten och Per Ahlmark, måltavlorna är Jan Myrdal, Göran Palm, Olof Lagercrantz och Göran Rosenberg. Bokens skärningspunkt går genom Israel-Palestina-konflik­ ten, närmare bestämt sexda­ gars-kriget 1967. Andersson menar att den svenska borger­ lighetens och socialdemokra­ tins stöd för Israel, åtminsto­ ne fram till 1967, bottnar i en skuldkänsla för Förintelsen. Bok­ stavsvänstern, däremot pla­cerar sin skuldkänsla i Tredje Världen, till stor del sprunget ur motstån­ det mot USA:s krigföring i Viet­ nam. Davidsson menar att Israels existens var hotad 1967 och att kriget splittrade de intellektu­ ella i Sverige och att ännu idag utgör Israel en splittrande fråga i svensk debatt. Utifrån Mellanöstern-konflikten målar Andersson upp två världs­ bilder på kollisionskurs, på den ena sidan de borgerliga, med undantag för Per Gahrton, och en del socialdemokrater som är ”för demokrati och väst”. På den andra sidan extremvänstern, inklusive Olof Lagercrantz, chefredaktör för Dagens Nyheter. Judisk Krönika Nr 2/2017 Andersson gör ett mycket nog­ grant utgrävningsarbete av vän­ sterns gamla försyndelser. Han följer Myrdals klassiska uppma­ ning - ”Gå till läggen” och där hit­ tar han många grodor från den tidens ledande vänsterdebattörer; Myrdals Pol Pot-kramande, Göran Palms hyllande av enpartivälde och Olof Lagercrantz Mao-hyll­ ningar, för att bara ta några exem­ pel i en alltför stor hög. För all del inga nyheter, men ändå värda att upprepa. Han gör också en poäng av att den borgerlige debattören Her­ bert Tingsten, chefredaktör på DN, var statsvetare och profes­ sor, medan vänsterns debattörer var poeter och författare. Myr­ dal, Lagercrantz och Palm klarade inte av att vara neutrala. Givetvis sant, men Tingsten och Ahlmark gjorde sig inte heller kända för någon kall neutralitet. Och var­ för skulle de vara det? När det gäller Israel-Palesti­ na-konflikten har Andersson inte mycket nytt att komma med. Han beskriver, helt rätt, att många debattörer kopplade Förintelsen med bildandet av staten Israel och tycks själv inte ha något att invända. För egen del skriver jag under på histori­ kern Dan Diners hållning: ”Man bör diskutera konflik­ ten Israel-Palestina som om Förintelsen inte ägt rum, och Förintelsen som om den kon­ flikten inte pågick”. Det är uppenbarligen lättare sagt än gjort, men en hopbland­ ning skymmer sikten. Anderssons värld är den vite mannens, helst statsvetarens. Jag saknar kvinnornas röster i den här boken. Jag saknar också de drabbades, de som debatten rör. Den här typen av intellektu­ ella övningar på molnfri höjd, blir i långa loppet syrefattiga. Männ­ iskorna på marken hamnar aldrig i fokus, trots att det är de som får betala politikens pris. Han är inte heller intresserad av att vrida på sin egen världsbild, vilket gör bok­ en förutsägbar. Bernt Hermele är författare och skriver på en bok om Sveriges assimilerade judar. 71 Vi har bredden av tjänster och kompetenser som behövs för att företag ska växa. Om du vill ha en partner som ser möjliheterna för ditt företag är vi rätt för dig. Kontakta gärna John Osser för mer information, 08 120 116 00 eller www.bdo.se. ER SLIPP KÖ boka e VIP servic Ta med familjen till Israel Ta med familj och vänner, barn och barnbarn på en unik rundresa tillsammans med en svensktalande guide. [email protected] | tel:08-661 25 00 | israeltours.se Gör kontoret till en strategisk resurs för medarbetarna och verksamheten Affärslogik Svenska AB, Hammarby Allé 91, 120 63 STOCKHOLM Telefon: 08-555 770 00 | www.affarslogik.se | [email protected] Välkommen till vår färska e-handel Det är med stor portion glädje vi välkomnar dig till Lisa Elmqvists nya hemsida och e-handel, där du även finner varor från vårt systerföretag Husmans Deli. Tandläkarna Roman Gotlib Tel & Fax: 042-13 64 14 Stortorget 13 Helsingborg FASTIGHETSFÖRVALTNING FASTIGHETSMÄKLERI Kontakta Marton Grünbaum Besöksadress: Upplandsgatan 35, Postadress: Box 6018, 102 31 Stockholm Telefon: 08-32 74 60 Fax: 08-32 40 71 www.botema.se e-mail: [email protected] Behöver du optimera din eller ditt bolags ekonomiska situation? Kontakta Managent AB, 070-3375767 för SwedSec-licensierad rådgivning. ÖSTERMALMS SALUHALL | 114 39 STOCKHOLM TEL: 46 8 553 40 400 | FAX: 46 8 553 40 405 WWW.LISAELMQVIST.SE 72 Judisk Krönika Nr 2/2017 KULTURKRÖNIKAN Ricki Neuman Jude i Sverige år 2017 FOTO KARL GABOR J ag orkar inte läsa ännu en israelisk eller amerikansk artikel om hur hemskt det är i Sverige, och hur svårt vi judar har det. I verkligheten har vi det bra, och har haft det så länge (även om Judiska Föreningen i Umeå tvingades lägga ned). Inte minst i Stockholm, där mer än hälften av oss bor. Förra året invigde vi Bajit, som utgör två stora hus mitt i staden, ”prime location”, och som är försam­ lingens största satsning sedan synagogan byggdes på 1880-talet. Förra året firade man 15 år på Forum för Levande His­ toria, som är en resursstark statlig myndighet, direkt under regeringen och med syfte att sprida upplysning om Förintelsen, framförallt i våra skolor. Inget annat land har en liknande institution. Varje december samlas många av oss i Kungsträdgår­ den, för att uppmärksamma chanuka, och då med en ljusstake som är högre än parkens egen julgran. Och förra månaden satt jag på en lunchrestaurang i Stockholm, tittade ut genom fönstret och såg ett dussin ortodoxa judar passera förbi, på väg från shul på Sankt Paulsgatan till en barmitsva-lunch. Låter det som om jag skryter? Ok, jag vet, det finns problem. Ett är en ny typ av antisemitism, åt­mins­ tone för oss. Den förekommer bland annat i Malmö, där en stor del av landets 500 000 muslimer bor, och är en orsak till den judiska utflyttningen därifrån, fast kanske inte den avgörande. Man bryter även upp av andra skäl, tar sig vidare till Stock­ holm, England eller Israel, för att där kunna leva ett mer judiskt liv. Var får de sin information ifrån, undrar jag, alla dessa journalister som skriver att Sverige har drab­ bats av omfattande terrorism, och att massinvandringen har förstört landet? Judisk Krönika Nr 2/2017 I själva verket rymmer Sverige flera goda exempel på anpassning och accepterande, men det skriver ingen om. Under efterkrigstiden har vi i tur och ordning tagit emot chilenare, iranier, bosnier och kurder, och på det hela taget har dessa immigranter blivit framgångsrika i sitt nya hemland, så även de judar som kom från Polen i slutet av 60-talet. Låter det som om jag skryter? Ok, jag vet, det finns problem. Utöver den nya mus­ limska antisemitismen (från ett fåtal personer) I EN RAPPORT FRÅN I ÅR FRÅN kämpar vi mot den gam­ INSTITUTE FOR JEWISH POLICY la, hederliga höger-anti­ semitismen, och den RESEARCH I LONDON FRAMGÅR något yngre och ohe­ TILL EXEMPEL ATT VÅRT LAND derliga från vänstern, den som ofta gömmer LIGGER ABSOLUT BÄST TILL, sig bakom anti-israelis­ OCH UNGERN SÄMST, OM MAN ka positioner - plus det ohämmade judehatet på JÄMFÖR ANTISEMITISMEN I ÅTTA nätet. EUROPEISKA LÄNDER. Detta är oroväckande och kräver åtgärder, och arbete pågår, men att jämföra med Europa under 30-talet, vilket allt fler gör, det blir överdrivet. Då fanns nästan inga institutioner eller personer som ville försvara judarna. Så är det inte i dagens Sverige. I en rapport från i år från Institute for Jewish Policy Research i London framgår att vårt land ligger absolut bäst till, och Ungern sämst, om man jämför antisemitis­ men i åtta europeiska länder. I dokumentärfilmen Judagölen berättar Staffan Lamm om ett av de sista ”judedråpen” i Sverige. Året är 1874. Gårdfarihandlare Isak Goldstein dödas ute på landsbygden i Småland - och förövaren infångas och döms till avrättning. Inget liknande mord sker under 1900-talet. Och så kommer det att förbli… Ricki Neuman 73 TILL SIST Moshe David HaCohen 74 Moshe David HaCohen – ny rabbin i Malmös judiska församling FOTO PETER KROON 4 FRÅGOR TILL Judisk Krönika Nr 2/2017 1 Hej, vem är du? Jag är Moshe David, ny rabbin i Malmö. Min familj och jag bor en kvart söder om Jerusalem, vid gränsen till öknen, strax ovanför Tekoadalen där David rymde från Shaul, enligt bibeln. Tekoa är en väl­ digt speciell bosättning som grundades av både religiösa och icke-religiösa människor. De ville leva och lära tillsam­ mans, gå bortom ”jag kastar inte sten på nån som kör på shabbat” och faktiskt bo till­ sammans. Det skapar myck­ et intressanta samtal, exem­ pelvis om den gemensamma poolen. Vi ville inte ha enbart sepa­ rerade simtillfällen för kvin­ nor och män, utan också gemensamma. För att alla skulle känna sig bekväma och respekterade var vi tvungna att lyssna på varandras tan­ kar, känslor och åsikter. Vi använder numera våra erfarenheter från de samta­ len i dialogen med våra pales­ tinska grannar. Mina andliga lärare är rabbi Froman, välsignat vara hans minne. Han lärde mig zohar och kabbalah. Min andra lära­ re är rabbin Adin Steinsaltz och i bakgrunden finns Shlo­ mo Carlebach, som jag skriver en avhandling om. 2 En del av ditt arbete i Malmö handlar om dialog med muslimska le­ dare och samfund, berätta mer om det. Jag kommer att arbeta till­ sammans med imam Sala­ huddin Barakat. Vi har en fin relation och är båda djupt rotade i våra respektive tradi­ tioner. Tillsammans kommer vi besöka skolor, studera, och fira helger tillsammans. Vi har precis gett projek­ tet namnet AMANAH - The Muslim-Jewish Faith and Trust Project. Namnet kommer från det hebreiska ordet för tro - emunah (som i amen) och betyder förbund på hebreiska och att infria ett förtroende på ara­ biska. Namnet bär förhopp­ ningarna om vad vårt projekt ska innebära – ett växan­ de förtroende och förbund mellan den judiska och mus­ limska gruppen i Malmö. 3 Vad hoppas du är resultatet 5 år från nu? Jag hoppas att synen på Malmö kommer att änd­ ras. Att Malmö blir känt för den nya dialogmodellen vi hoppas skapa. Min förhoppning är att de muslimska och judiska sam­ funden ska lära känna var­ andra genom textstudier och personliga möten och att vi lyckas utbilda ledare i att hantera de svåra situationer som uppstår när läget i Isra­ el blir spänt. Jag hoppas också att vi ska lära oss mer om vårt gemen­ samma förflutna. Muslimska och judiska samfund brukade dela kunskap och traditioner. Maimonides skrev på arabis­ ka eftersom det var det språk han kände sig hemma på. Jag har föreslagit för imam Barakat att vi kan stu­ dera en responsa på frågan om handskakning med det motsatta könet, som skrevs för 120 år sedan, av en rab­ bin i Lübeck. Kanske finns det något dagens europe­ iska muslimer kan lära av halachan som utvecklats under judarnas tusenåriga möte med kontinenten? 4 2017 markerar 50 år sedan sexdagarskriget och 50 år av ockupation. Hur kan vi förhålla oss till det genom det judiska konceptet yovel? Tack vare segern i sexdagar­ skriget fick vi möjligheten att återvända till flera delar av det bibliska Israel. Mina egna barn fick möjligheten att växa upp på en plats där de plockade sina egna oliver och mjölkade våra getter. De känner till granatäpplet, inte utifrån bibelklassen i sko­ lan, utan från trädet som de plockar det från. Vart sjun­ de år infaller shmita då lan­ det ska ligga i träda. Det är jordens sabbat och påminner oss om två saker: att respek­ tera jorden, vikten av att den får möjlighet att återhäm­ ta sig, och att det är en gåva från Gud att vara tacksam för snarare än att ockupera med våld. Yovel är kulmen av denna process. När vi har genom­ fört sju cykler om sju år, åter­ går landet till dess rättmätiga ägare och våra slavar friges, vilket påminner oss om att landet aldrig var vårt att ta, snarare en möjlighet att dela i djup respekt och kärlek. ANTECKNAT AV ANNELI RÅDESTAD Judisk Krönika Nr 2/2017 75 POSTTIDNING B Returadress: Judisk Krönika Box 5053 102 42 Stockholm UR INNEHÅLLET Yovel – ett sabbatsår för politisk övertygelse • Suzanne Gottfarb porträtterar Natalie Lantz • Oz eller Alterman? Sexdagarskriget i israelisk litteratur • Lisa Abramowicz och synen på Israel i svenska medier • Sara Yarden om Hand i handskolan • Unga palestinier tappar tron på tvåstatslösningen • 4 frågor till Moshe David HaCohen, ny rabbin i Malmö