2 • nationalnyckeln till sveriges flora och fauna ordning Chordata Craniata infrastam Vertebrata ranglös Gnathostomata ranglös Chondrichthyomorphi klass Chondrichthyes underklass Elasmobranchii infraklass Euselachii avdelning Neoselachii underavdelning Batoidea Rajiformes – äggrockeartade rockor stam understam Ordningen äggrockeartade rockor (Rajiformes) om­ fattar 340 arter fördelade mellan fyra familjer: Rhi­ nidae (hajrockor) med en art som till formen mer liknar en haj än en typisk rocka samt Rhynchobati­ dae, Rhinobatidae och Rajidae (äggrockor), med mer runda arter. Alla äggrockeartade rockor är ovipara (äggläggande), medan alla övriga rockor är vivipara (föder färdigutvecklade ungar). Stjärtpartiet är rela­ tivt smalt, men inte piskliknande som hos s­ pjutrockor (Dasyatididae). Mixipterygierna (hanarnas kopula­ tions­ organ) är längre och smalare än hos andra rockor. ordning familj släkte familj Chordata Craniata infrastam Vertebrata ranglös Gnathostomata ranglös Chondrichthyomorphi klass Chondrichthyes underklass Elasmobranchii infraklass Euselachii avdelning Neoselachii underavdelning Batoidea ordning Rajiformes Rajidae – äggrockor stam understam Familjen äggrockor (Rajidae) har en världsomspän­ nande marin utbredning och förekommer i huvudsak på mjukbottnar från grunda, strandnära vatten ned till som mest 3 000 meters djup. Det är den artrikaste broskfiskfamiljen med omkring 280 beskrivna arter och dessutom ett stort antal hittills obeskrivna arter. Artantalet till trots är de morfologiskt relativt lika sinsemellan, och fram till 1990-talet fördes de flesta arterna till släktet Raja. Äggrockor känns igen på att de har närmast rombisk kroppsskiva, relativt kort och tjock svans samt för­ hållandevis liten eller helt bortreducerad stjärtfena. Översidan har ofta rader eller fläckar med förstorade taggar, ibland benämnda knaggar. Unikt för ägg­ rockor är bl.a. att de är äggläggande medan andra rockor är vivipara. Vuxna hanar har så kallade ving­ kardor (grupper med taggar) längs bröstfenkanten och vanligen dessutom liknande så kallade kind­ kardor på sidan av huvudet. Svansens sidomuskler är hos båda könen omvandlade till elektriska organ. Pulserna som avges från de elektriska organen är mycket svaga, bara några tiotal millivolt. De används sannolikt för kommunikation. Ensamma rockor ger nämligen inte ifrån sig pulser annat än om man petar till dem eller stör dem på annat sätt, men rockor som lever nära varandra avger pulser, särskilt om de stö­ ter ihop. Pulserna verkar inte användas för oriente­ ring eftersom ensamma rockor som simmar omkring inte skickar ut pulser, och de är naturligtvis alldeles för svaga för att användas till försvar eller bytesfångst. De svaga elektriska organen är helt annorlunda än de mycket kraftigare elektriska organ som darrocke­ artade rockor har (se vidare under Torpediniformes). Äggen har rektangulära, hornartade kapslar med ett långt, smalt spröt i vart och ett av de fyra hörnen. Många äggrockor har äggkapseln insvept i en fluf­ fig, fibrös massa. I Nationalnyckeln har vi avbildat plogjärnsrockans ägg så, men det vanliga är att ägg­ kapslarna påträffas utan eller bara med rester av den­ na massa. Varje äggkapsel innehåller ett ägg. Äggkaps­ larnas längd och bredd mäts med spröten (hornen) borträknade. Spröten är raka eller svagt böjda, till skillnad från de långa, spiralformiga spröten på röd­ hajarnas äggkapslar. Bukfenorna är d ­ ifferentierade i en främre och en bakre lob, varav den främre används familj släkte Hane av en äggrocka. ILLUSTRATION: KARL JILG vingkardor kindkardor batoidea: rajiformes • som ben vid förflyttning. Man har liknat rockornas rörelser på bottnen vid tvåbent gång. Utöver de nio arter som tas upp här finns om­ kring 25 arter rapporterade från nordöstra Atlanten. Väldigt få arter finns ute i Nordsjön, däremot finns åtskilliga längs norska kusten och längs den västeuro­ peiska kontinentalsockelkanten. Artbestämningen av äggrockor är genomgående svår. Nosens längd, färgteckningen och fördelningen släkte 3 av taggar på ryggsidan går oftast att använda på vuxna exemplar, men noslängden varierar mellan olika indi­ vider, färgteckningen har också en viss variation och skiljer inte så mycket mellan närbesläktade arter, och taggarna kan vara olika väl utvecklade. I arttexterna nedan beskrivs inte hanarnas ving- och kindkardor, eftersom de ser ungefär likadana ut hos samtliga svenska arter. Dipturus Chordata Craniata infrastam Vertebrata ranglös Gnathostomata ranglös Chondrichthyomorphi klass Chondrichthyes underklass Elasmobranchii infraklass Euselachii avdelning Neoselachii underavdelning Batoidea ordning Rajiformes familj Rajidae stam Släktet Dipturus omfattar långnosiga rockor varav de flesta har svartmarkerade slemporer (dvs. röröppningarna till de lorenzinska ampullerna, syns bäst på undersidan). Det finns vanligtvis relativt få, förstorade taggar längs svansen och stora släta partier på kroppen. Släktet omfattar ca 50 arter, av vilka fem har påträffats i eller nära svenska vatten. Tre arter är säkert belagda med bevarade exemplar. Det har visat sig att slätrocka Dipturus batis i själva verket utgörs av två distinkta arter: en mindre och en större. De båda arterna skiljer sig från varandra både i fråga om morfologi och DNA. Under arbetet med texten till denna volym av Nationalnyckeln (2010) var inte arternas vetenskapliga namn fastställda. Bland svenska och skandinaviska beläggexemplar verkar båda arterna förekomma. I väntan på en systematisk revision behandlas därför dessa arter tillsvidare under Dipturus batis Slätrocka Känns igen på den långa, spetsiga nosen, den relativt släta kroppen och de svartmarkerade slem­ porerna på den i övrigt ljusa under­si­dan. Består egentligen av två arter, se släktesbeskrivningen. kännetecken Totallängd 145 cm (den mindre arten), 250 cm (den större), hanarna är mindre än honorna. Kroppsskivan är brett rombisk med tillspetsade ytterhörn, tydligt konkava framkanter och närmast raka bakkanter. Nosen är mycket lång och spetsig, vanligen något längre hos den större arten. De två ryggfenorna sitter tydligt åtskilda, men avståndet dem emellan är markant större hos den större arten jämfört med den mindre. Tänderna är spetsiga; hos hanarna aningen större samt med längre spets och bredare bas än hos honorna. Både över- och undersidan är slät hos unga individer, vilka slätrocka D. batis. En framtida revision kommer att knyta namnet batis till den ena arten – den andra erhåller då det äldsta tillgängliga namnet under vilket den arten beskrivs. Eftersom man antagit att det bara funnits en art av slätrocka är det i varje enskilt fall oftast inte möjligt att veta vilken art som tidigare studier egentligen handlar om. Beskrivningen av slätrockans levnadssätt och utbredning är följaktligen baserad på data från två arter. Dipturus Rafinesque, 1810. Caratteri di alcuni nuovi generi e nuove specie di animali e piante della Sicilia: 16. Etymologi: Dipturus = dubbelsvansad; diptykhos (gr.) = dubbel; oura (gr.) = svans. Syftar eventuellt på de två ryggfenorna långt bak på svansen och avsaknaden av stjärtfena. namngivning l i t t e r at u r Iglésias m.fl. 2009. dock kan ha enstaka förstorade taggar längs ögonens underkant. Hos vuxna individer finns ett begränsat antal småtaggar vilkas utbredning varierar mellan olika individer. Taggarna är begränsade till en mittrad bestående av 12–18 taggar längs svansens översida, och ytterligare 1–2 taggar sitter som regel mellan ryggfenorna – vanligen en tagg hos den mindre och två taggar hos den större arten. Ofta finns också sidorader med taggar på svansen. Hos den mindre arten är dessa relativt små, riktade åt sidan eller något framåt, medan den större arten har kraftigare och mer framåtriktade taggar. Färgen varierar kraftigt med storleken och mellan olika individer. Översidan är gråbrunaktig med gulvita fläckar som varierar i antal, täthet och kontrast. Unga individer är något mörkare och har ett flertal mindre ögonfläckar samt ofta en särskilt stor, oval ljusmarmorerad fläck vid basen av vardera bröstfenan. Den mindre arten saknar marmorering på de mörka ögonfläckarna. Den har också ljusgul i stället för mörkt olivgrön iris. Undersidan är ljus, från vitaktig understam släkte