Slutrapport Boende för män (Kvarboende för kvinnor och barn)

Slutrapport Boende för män (Kvarboende för kvinnor och barn)
Sammanfattning
Våren 2009 ansökte Social resursförvaltning om utvecklingsmedel hos Länsstyrelsen i
syfte att utveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Social
resursförvaltning tilldelades 1,5 miljoner kronor för att under 2009-2011 utreda samt
förverkliga möjligheten att erbjuda tillfälliga boendeplatser för män med
våldsproblematik i syfte att barnen och kvinnan ska kunna bo kvar i den gemensamma
bostaden och på så sätt trygga deras frid, hälsa, liv och frihet. Utvägs Boende för män
inleddes som ett samverkansprojekt mellan polismyndigheten i Västra Götaland,
Åklagarmyndigheten, stadsdelarna i Göteborgs stad samt Social resursförvaltning som
projektägare.
Boendet riktar sig främst till våldsutövande män som bor med kvinna och barn. Även
män som lever i samkönade relationer kan erbjudas plats. Mannen måste vara
folkbokförd i Göteborg, acceptera att gå i regelbunden behandling och klara av att bo
utan tillsyn i ett tillfälligt boende. Han får inte ha ett aktivt missbruk eller lida av allvarlig
psykisk sjukdom.
Det tillfälliga boendet kan även bli aktuellt som alternativ till kvinnojoursboende oavsett
om det finns barn i hushållet eller inte, om den utsatta kvinnan är funktionshindrad och
har en anpassad lägenhet. Då kan det vara angeläget att man kan flytta på mannen istället
för på kvinnan.
De första lägenheterna fick projektet tillgång till i februari 2010. Det har sedan dess varit
13 män som varit placerade i boendet med tillhörande behandling.
Antalet barn som via insatsen kunnat bo kvar i lägenheten tillsammans med sin mamma
är 29. Såväl barnen som mammorna har erbjudits stöd via Utväg kvinnor och Utväg barn.
Ett av huvudkriterierna för att bli erbjuden insatsen har varit att mannen ska genomgå
behandling för sitt våldsbeteende omfattande minst 12 träffar. Av de 13 män som varit
aktuella har 11 av dessa fullföljt behandlingen. Av 13 män är det 11 som efter de
beviljade 4 månaderna flyttat antingen till egen lägenhet eller hem till släkting/vänner. 2
män har flyttat tillbaka till familjen efter de beviljade 4 månaderna. Av de två som flyttat
hem till familjen har socialtjänsten fortsatt ansvar att göra bedömning av familjens
situation.
Behandlingen av männen har kunnat genomföras framgångsrikt, barnen har fått
erforderligt stöd via samordnarna på barnhuset och även i de fall det krävts, genom
kontakt med till exempel BUP. Kvinnorna har vi i de flesta fall nått medd erbjudande om
stöd. I början av projektet fanns en del brister som gjorde att kvinnorna inte
uppmärksammades på det sätt de gör i dagsläget. Det fortsatta arbetet bör fokusera på att
stärka kvinnorna så att de kan ta beslut för att skydda såväl barnen som sig själva. De av
1
För att tydligare påvisa effekterna av arbetet med de individuella insatserna, behöver man
framöver utveckla ett anpassat utvärderingsinstrument.
Då projektet startade var målgruppen som skulle erbjudas behandling och lägenhet endast
män. Under projektets gång har dock uppmärksammats att det saknas behandling för
kvinnor som är våldsutövare. Den allmänna kunskapsnivån kring kvinnor som
våldsutövare har ökat under projektet och i det framtida arbetet kommer även de att
inkluderas i målgruppen.
Projektet övergår till ordinarie verksamhet i samband med dess upphörande, vilket
innebär att socialtjänsten kommer att betala för insatsen och där en biståndsbedömning är
avgörande för en placering. Projektets erfarenheter visar att framgången för insatsen är att
om man planerar insatsen istället för att placera i ett akut skede, så är det bättre för alla
inblandade inte minst gällande säkerhetsaspekten. I de fall då det inte går att invänta en
planerad placering är en placering av kvinnan och barn oftast säkrast.
Bakgrund
Rädda Barnen har beräknat att mellan 100 000 och 200 000 barn årligen bevittnar våld i
hemmet. I Göteborg är det enligt Brottsoffermyndigheten cirka 10 procent av barnen som
bevittnat våld i sitt eget hem. Barn som upplever våld år efter år lider och tar stor skada. I
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 19 slås det fast att
barn har rätt till skydd mot bland annat psykiskt våld inom familjen. När barnet tvingas
bevittna våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld ofta är en del av vardagen kan
det, enligt Kommittén mot barnmisshandel, betraktas som psykisk misshandel. 1
Reaktionerna hos barn som har bevittnat våld mot en närstående är liknande och minst
lika allvarliga som de hos ett barn som självt har utsatts för brott. 2 Barn som upplever
våld i hemmet drabbas ofta av exempelvis koncentrationssvårigheter, kroppsliga
stressreaktioner, långvariga psykiska problem, känslan av att ha blivit kränkt, fruktan för
sitt eller någon anhörigs liv, aggressioner samt svårigheter i det sociala umgänget. 3 Ju
tidigare man bryter våldet desto större är chansen att minska de varaktiga problemen hos
barnen.
Inom kvinnofridsarbetet har det efterfrågats ett tydligare barnperspektiv än vad som
tidigare erbjudits. Stadsdelarnas socialtjänst efterfrågade därför en alternativ insats där
kvinnor och barn gavs möjlighet att bo kvar i sitt hem och att mannen var den som skulle
flytta ut.
Våren 2009 ansökte Social resursförvaltning om utvecklingsmedel hos Länsstyrelsen i
syfte att utveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Social
1
Barnmisshandel . Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), s 122.
Se exempelvis Barn som bevittnar våld (prop. 2005/06:166), s 23.
3
Barnmisshandel . Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), s 138 f och
www.rb.se/sv/FaktaOmBarn/Barnochvald/Barnsombevittnarvald.htm, lydelse 2006-12-27.
2
2
resursförvaltning tilldelades 1,5 miljoner kronor för att under 2009-2011 utreda samt
förverkliga möjligheten att erbjuda tillfälliga boendeplatser för män med
våldsproblematik i syfte att barnen och kvinnan ska kunna bo kvar i den gemensamma
bostaden och på så sätt trygga deras frid, hälsa, liv och frihet.
Frågan om ett tillfälligt boende för män hade innan projektstarten diskuterats med såväl
polisen som Åklagarmyndigheten och de såg det som en efterlängtad lösning, då det i
vissa fall inte finns någon grund för ett fortsatt frihetsberövande men där det är uppenbart
att mannen inte bör finnas i hemmet. Både Kriscentrum för män och Utväg Män träffar
våldsutövare som själva inser att de måste bo på annat håll, på grund av sitt våldsamma
beteende. Den som har ansvar för våldet får då också en möjlighet att visa att han tar
ansvar för sina handlingar och för barnens uppväxtmiljö.
Kriscentrum för kvinnor bekräftar att de dagligen möter kvinnor och barn som tvingas fly
hemifrån utan nödvändiga tillhörigheter medan mannen stannar kvar i den gemensamma
bostaden. Socialjouren menade att ett tillfälligt boende för män är en verksamhet, som
inte var tillgodosedd inom Göteborgs stad . Det har aldrig tidigare funnits ett ställe dit
man kan hänvisa mannen så att han blir omhändertagen akut utan man har alltid
prioriterat att flytta på kvinnan och barnen efter traumatiska händelser. De verksamheter
som möter dessa familjer i kris såg alltså det tillfälliga boendet för våldsutövande män
som ett efterlängtat alternativ.
Utvägs Boende för män inleddes som ett samverkansprojekt mellan polismyndigheten i
Västra Götaland, Åklagarmyndigheten, stadsdelarna i Göteborgs stad samt social
resursförvaltning som projektägare.
Syfte och Mål
Syftet med projektet har varit att kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet ska, när
det är möjligt ur säkerhetssynpunkt, kunna bo kvar i den gemensamma bostaden. Målet
med projektet har varit att fäder/män med våldsproblematik i ett tidigt skede ska erbjudas
stöd, behandling och tillfälligt akutboende. Det tillfälliga boendet ger männen tid och
möjlighet att tänka över det som hänt och se framåt. De får även en chans att visa att de
tar ansvar för vad de gjort och för att barnen ska ha det så bra som möjligt. Insatsen syftar
alltså i första hand till att skydda barnen från en destruktiv familjesituation, då barn har
rätt till ett hem utan våld.
Resultat i projektet
En arbetsgrupp med representanter från Polisen, Åklagarmyndigheten, Störningsjouren,
Tränings- och referensboendet, Kriscentrum för män, Utväg män, Kriscentrum för
kvinnor, Barnhuset, Socialjouren och Familjerätten bildades i september 2009.
Arbetsgruppen hade till en början i uppdrag att ta fram ett underlag för att kunna starta ett
boende för män. En förstudie presenterades för IFO-cheferna i Göteborgs Stad i
3
december 2009. IFO-cheferna godkände förstudien vilket gjorde att de tillfälliga
boendeplatserna kunde invigas den 22 februari 2010. Arbetsgruppens representanter är
idag deltagare från Utväg män, Utväg barn, Utväg kvinnor, samt en stödperson som
ansvarat för boendekontakten. Projektet har letts sedan mars 2010 av enhetschefen på
familjerättsbyrån. Verksamheten går över till ordinarie verksamhet, som biståndsbedömd
insats, from 31 december i år och ansvaret för boendet flyttas till årsskiftet 2011/12 över
till enhetschefen för Utväg män. Arbetsgruppens uppgift idag är att följa upp hur arbetet
fortlöper samt att fortsätta samverka och utveckla projektet.
Social resursförvaltning förfogar genom verksamhetsområde Boende, över olika
lägenhetsboenden runtom i Göteborg. De lägenheter som tillhör projektet hyrs genom
Boendeverksamheten och ligger insprängda bland andra lägenheter, två av lägenheterna
ligger i Bergsjön medan två är belägna i Backa. Förövarna bor som längst i lägenheten i
fyra månader. Bedömningen huruvida mannen är lämplig att denna typ av jourboende
görs av Utväg män. Platsen har varit kostnadsfri för stadsdelen under projekttiden och är
så fram till december 2011.
Det diskuterades inledningsvis tre vägar in i verksamheten, där en av dem var via polisen
som vid larm om bråk i bostaden då ett frihetsberövande inte föreligger skulle kunna
motivera mannen till en av lägenheterna. En annan väg in var via häktet. I de fall en
hävning av frihetsberövande blev aktuell skulle mannen via personal på häktet motiveras
till lägenhet och behandling. Ytterligare en väg in bestämdes att gå via socialtjänsten,
denna var i förhållande till vägen in via polisen inte aktuell under det akuta skedet.
För att möta de män som suttit häktade och motivera dem till såväl behandling som att
inte återvända hem, anställdes tre timanställda personer för att vara tillgängliga på häktet
under helgerna. Mycket få av de män som man träffade på häktet var intresserade av ett
boende i en av projektets lägenheter. Detta var tvärtemot projektets inledande uppfattning
att männen skulle vara motiverade direkt efter polisingripande. Männen fick dock
informationen och ett par av dem har i efterhand vänt sig till Utväg män för att få hjälp
med sitt våldsbeteende.
Även polisen har haft svårt att motivera männen vid ingripande. Anledningen till detta är
oklart, då polisens medverkan i projektet förändrades i samband med en omorganisation
hos polismyndigheten. Den polis som deltog i arbetsgruppens möten fick andra
arbetsuppgifter och ersattes aldrig, vilket innebar att projektet blev utan
polismyndighetens deltagande.
En erfarenhet som också gjordes relativt snabbt var att en tillräcklig säker riskbedömning
skulle vara svår att göra i ett så akut skede, som skulle bli fallet i de ärenden då männen
aktualiserades via polisen eller från häktet. De fanns farhågor i ett tidigt skede i projektet
att mannen skulle riskera att transporteras till en av lägenheterna utan tillräcklig vetskap
om omständigheterna, t.ex. missbruksproblem, psykisk hälsa och även motivationen att
delta i behandling. En annan farhåga utifrån bristen på kunskap var hur man skulle kunna
avgöra att barnet och kvinnan var tillräckligt skyddade, eller om mannen skulle söka upp
4
dem. Samtliga lägenheter har varit placerade i det ordinarie bostadsbeståndet och således
varit utan bemanning.
Den mest framgångsrika vägen in i projektet visade sig vara via socialtjänsten. Eftersom
förutsättningarna för att bli aktuell för boendet, var behandling för våldsutövaren och
säkerhet för barn och kvinnor, skapade man en inskrivningsprocess som byggde på
planering istället för en akut lösning. För att uppnå detta beslutades följande;
Socialtjänsten i stadsdelen tar kontakt med Utväg män, och meddelar att de har en person
som kan vara aktuell för boendet. Socialsekreterare och manssamordnare träffar
gemensamt personen som har utövat våld. Man bedömer då om personen är motiverad till
behandling och i övrigt lämplig för boendet. Man tar också uppgifter på övriga
familjemedlemmar, som kontaktas för att erbjudas stöd av barn- och kvinnosamordnarna.
Socialsekreteraren gör bistånds- och riskbedömningen gällande partner och barn.
Kvinnosamordnare är behjälplig vid riskbedömning. Beslut om våldsutövaren ska
erbjudas lägenhet tas av Utväg män, efter att riskbedömningen är gjord.
När personen bedömningen är gjord och personen tackar ja till en boendeplats kontaktas
boendets stödperson. Stödpersonen och manssamordnare träffar den boende och i
samband med detta går man igenom boendeavtal och regler, som undertecknas av den
boende. För att placeringen ska gå så snabbt som möjligt prioriterar man arbetet med
inskrivningsprocessen.
Om mannen tackar nej, alternativt inte är lämplig för en boendeplats, kan denne ändå
erbjudas samtalsstöd av samordnare. Om mannen inte är aktuell för boendet gör
socialsekreteraren en riskbedömning för att avgöra om partnern och barnen till den
våldsutövande måste erbjudas annan hjälp. Även vid denna riskbedömning kan
kvinnosamordnare vara behjälplig.
För att samtliga perspektiv skall uppmärksammas, då en våldshandling inträffat hålls
gemensamma samråd i ärendet, där placerande socialsekreteraren och samordnarna för
barn, kvinnor och män, samt boendets stödperson deltar. Samråden förläggs till
Barnhuset och ska hållas så snart som möjligt efter beslut om placering. Syftet med
samråd är att planera kring hela familjens framtid. Vid det första samrådet planeras också
för uppföljande samråd. Innan den som bott i lägenheten flyttar därifrån, hålls ett
avslutande samråd där en utvärdering av placering görs.
Under projekttiden har arbetet utvecklats i takt med de erfarenheter som projektet bidragit
med. Ovanstående arbetsmodell är därför ett resultat utifrån de olika metoder som prövats
för att uppnå syftet med ett säkert kvarboende för kvinnor och barn. Se bilaga 2.
De första lägenheterna projektet fick tillgång till var under februari 2009. Det har sedan
dess varit 13 män som varit placerade i boendet med tillhörande behandling.
Antalet barn som via insatsen kunnat bo kvar i lägenheten tillsammans med sin mamma
är 29. Såväl barnen som mammorna har erbjudits stöd via utväg kvinnor och utväg barn.
5
Ett av huvudkriterierna för att bli erbjuden insatsen har varit att mannen ska genomgå
behandling för sitt våldsbeteende under minst 12 träffar. Av de 13 män som varit aktuella
har 11 av dessa fullföljt behandlingen. Av 13 män är det 11 som efter de beviljade 4
månaderna flyttat antingen till egen lägenhet eller hem till släkting/vänner. 2 män har
flyttat tillbaka till familjen efter de beviljade 4 månaderna. Av de två som flyttat hem till
familjen har socialtjänsten åter ansvaret att göra bedömning om familjens situation.
Det är viktigt att man i ett tidigt skede bryter våldet och därmed öka chansen att de
varaktiga problemen hos de utsatta minskar. Som en viktig del att lyckas med att bryta
våldet utvecklade projektet samrådsfunktionen. Samråd är en sedan tidigare utvecklad
modell som har sin bas på Barnhuset. Det sågs som en möjlighet att utveckla och anpassa
samråden för projektet och därigenom ge förutsättningar för att samtliga perspektiv i
familjen tas till vara på i ett så tidigt skede som möjligt.
Eftersom genomförandet av insatsen visat sig vara lämpligast och mest genomförbar när
den gått via socialtjänsten, har socialsekreteraren i den placerande stadsdelen haft en
viktig roll hur framgångsrik placeringen skulle bli. Efter att projektet varit igång ett tag
intervjuades därför socialsekreterarna och fick svara på frågor om deras uppfattning över
verksamhetens funktion. (Se bilaga 3). Svaren från socialsekreterarna tyder på att de är
nöjda med insatsen och att den fyllt ett stort behov. I fem av de sex fallen hade
alternativet varit att flytta mamman och barnet från hemmet. Man har även uppfattat att
barnperspektivet varit ett genomgående och aktivt perspektiv och att projektet haft fokus
på att skydda och tillgodose barnens behov. Här påtalades särskilt värdet i Barnhusets
verksamhet och i samråden.
Eftersom utvärderingen gjordes i början av projektet visade resultatet även på vissa
brister i rutiner, i information och i kring det praktiska vid flytten till den tillfälliga
lägenheten. Detta har åtgärdats under projektets gång, bland annat genom att det nu finns
en stödperson knuten till boendet. Vid tillfället för utvärderingen hade projektet också
svårt att fånga upp kvinnorna. De erbjöds visserligen stöd men få kvinnor tackade ja.
Genom att utveckla samarbetet med verksamheten riktad till kvinnor ytterligare får nu de
flesta kvinnorna stöd via kvinnosamordnarna.
Ekonomi
Bilaga 4
6
Slutsats
Projektet startade som ett gemensamt projekt där socialtjänsten, polisen och åklagarna
såg ett gemensamt intresse av att minska skadorna för såväl barn som kvinnor vid
förekomst av våld i hemmet. Som metod utvecklades en modell som erbjöd
våldsutövaren behandling och lägenhet, samtidigt som barnet och kvinnan erbjöds
kvarboende med stöd, utifrån att ha blivit utsatt som offer.
Projektet har inte till antalet nått så många som var tänkt inledningsvis. Polisen och
åklagarens roller har mer eller mindre upphört i projektet och socialtjänstens roll
harbistället har blivit mest betydelsefull i arbetet med såväl offer som utövare av våldet.
Det stod i ett tidigt skede av projektet klart att det, motivationen hos männen att välja
behandling och jourboende i samband med polisingripande och frihetsberövande var
mycket låg. Ur en säkerhetssynpunkt gällande barn och kvinna skulle det också krävts
stora personalresurser i lägenheterna för att möta mannen i ett akut skede om man skulle
kunna, trygga barn och kvinna som bodde kvar i bostaden. För att det skulle vara
praktiskt genomförbart att trygga säkerheten skulle det krävas ett institutionsboende för
våldsutövare med dygnetrunt bemanning.
Erfarenheterna i projektet visade också att insatsen var mer effektivt genom att en
utförligare planering innan placering gjordes. Två grundkriterier skulle vara uppfyllda för
att en placering skulle bli aktuell, mannen skulle vara motiverad till behandling, samt
klara av ett eget boende. Då socialtjänsten i stadsdelarna har det övergripande ansvaret att
tillgodose behov av insatser i det fall det förekommer våld i nära relationer innebär det
också att en biståndsbedömning måste göras.
Polismyndigheten och åklagarmyndigheten har som beskrivits ovan ingen roll i
verksamheten idag. De delar dock bilden av de erfarenheter som ändrat inriktningen på
projektet och vägarna in i boendet och ser att den metod som används idag, via
socialtjänsten, är den naturligaste och effektivaste. Polisen och åklagarna kommer även
framöver att hållas informerade om verksamheten, för att i sina respektive verksamheter
sprida att insatsen finns som alternativ.
Projektets erfarenheter visar att framgången för insatsen är att man planerar inflyttningen
i samråd istället för att placera i ett akut skede. Erfarenheterna visar också på att insatser
för att bryta våld i nära relationer går att göra framgångsrika med hjälp av ett uttalat
samarbete mellan verksamheter som på olika vis arbetar med dessa frågor. Barnen har
fått erforderligt stöd via samordnarna på Barnhuset och i de fall det krävts via till
exempel BUP. Kvinnorna har projektet nått i de flesta fall, även om det i början av
projektet fanns en del brister som gjorde att kvinnorna inte uppmärksammas som de gör
idag. Majoriteten av alla män som varit aktuella för insatsen har genomgått behandling
och har efter jourplaceringens avslutning, inte återvänt till den relation där man brukat
våld.
7
Det projektet inte kan påvisa är hur effekterna i ett långt perspektiv ser ut. Vi kan se att
det stora flertalet av de män som utövat våld inte flyttar hem igen efter de 4 månader som
en lägenhet är beviljad till men inte om detta även gäller över tid då projektet endast varat
under en begränsad tid.. Det behövs utvärderingsinstrument för att bättre påvisa
effekterna av behandlingsarbetet.
Då projektet startade var målgruppen som skulle erbjudas behandling och lägenhet endast
män. Vi har dock blivit uppmärksamma på att målgruppen även behöver gälla kvinnor.
Det har saknats behandling att ge kvinnor som är våldsutövare. Den allmänna
kunskapsnivån kring kvinnor som våldsutövare har dock ökat under projektet och i det
framtida arbetet kommer även kvinnor som utövar våld i nära relationer, som målgrupp
att inkluderas.
Oroande är dock att efterfrågan sjunkit från stadsdelarna under hösten. Detta är särskilt
bekymmersamt då projektet övergår till en ordinarie, vilket innebär att projektmedlen inta
kan bekosta boendet utan att socialtjänsten kommer att få betala kostnaden för insatsen.
En rimlig förklaring till den minskade efterfrågan, kan vara att stadsdelarnas
omorganisation påverkar verksamheterna vad det gäller rutiner och informationsvägar.
Det krävs liknande informationssatsningar som gjordes inledningsvis av projektet för att
därefter dra kunna dra några slutsatser om insatsens efterfrågan. Den information vi har
från socialtjänsten är dock att det finns ett fortsatt intresse av insatsen som möjliggör för
kvinnor och barn att bo kvar i bostaden.
8