Att tämja hunden: en nyckelroll för hjärnfunktion
och nedbrytning av stärkelse
En unik sekvenseringsstudie av hela genomet hos hund och varg tyder på att både
förändringar i hjärngener och de anpassningar som gjorde att föregångarna till den
moderna hunden kunde livnära sig på en stärkelserik föda utgjorde ett viktiga steg i
deras domesticering. Resultaten pekar också mot en möjlig anmärkningsvärd
parallell utveckling, där den agrikulturella revolutionen ledde till liknande
anpassningar hos både hundar och människor.
Det verkar troligt att det första djuret som domesticerades var hunden och även om den
ursprungliga vargen verkar vara den allmänt accepterade startpunkten är det ännu oklart
varför och hur denna process gick till.
En möjlighet är att den tidiga människan fångade in vargvalpar för att hjälpa till vid jakt eller
för att vakta boplatsen. Det kan också ha varit så att vargen kan ha sökt sig till människornas
boplatser för att hitta föda under jordbrukets tidiga skede. Naturligt urval för egenskaper som
var viktiga för dessa nya roller kan ha lett till de vargvarieteter som utgjorde föregångarna
till de moderna hundarna. Om så var fallet utgör både beteenderelaterade och morfologiska
förändringar (t.ex. minskad aggression och mindre tänder) potentiellt viktiga mekanismer för
domesticering. I den första analysen av hela genomet undersökte därför forskare på
SciLifeLab tillsammans med internationella kollegor den underliggande genetiken till
adaptiva egenskaper hos hundar för att få ökad kunskap om deras domesticering.
Unika sekvensstudier av poolat DNA (från 12 vargar från hela världen och 60 hundar från 14
olika avelslinjer) identifierade 3 786 655 troliga SNP:ar i den sammanlagda poolen av vargoch hunddata. Efterföljande selektionsanalys gav 36 unika autosomala kandidatregioner för
domesticering (CDR). Dessa regioner innehöll 122 gener och representerade 25 anrikade
genontologitermer. 19 CDR innehöll ”hjärngener”, vilket ger stöd åt hypotesen att selektion
för förändrat beteende var viktigt för hundens domesticering.
Vidare var 10 CDR-gener involverade i den trestegsprocess som utgör nedbrytningen av
stärkelse hos hundar: (1) klyvning av maltos och andra oligosackarider med hjälp av alfaamylas, (2) hydrolys av oligosackarider med hjälp av maltas-glukoamylas, sukras och
isomaltas för bildning av glukos, (3) transport av glukos över plasmamembranet med hjälp
av proteinet SGLT1 (natrium-glukoskotransportprotein 1). Tre gener med nyckelroller i
denna nedbrytningsprocess (AMY2B, MGAM och SGLT1) visade ökad aktivitet hos hundar.
Denna selektion kan alltså ha förstärkt förmågan hos tamhundens föregångare att
tillgodogöra sig stärkelserik föda jämfört med vargens mer köttrika diet.
Det visar sig alltså att även om förändringarna i hundens hjärngener spelar huvudrollen, så
tyder de nya fynden på att det tidiga skedet av vår agrikulturella revolution kan ha påskyndat
hundens domesticering genom att erbjuda en ny ekologisk nisch. Denna nisch innebar att
hundarna kunde söka efter föda i avfallshögarna från de allt vanligare mänskliga boplatserna.
Referens
Axelsson et al. (2013) The genomic signature of dog domestication reveals adaptation to a starchrich diet. Nature Vol. 495, 360-365.
Kontakt
Kerstin Lindblad-Toh
[email protected]
