Resa till Strömsholms Slott och Engelsbergs Bruk den 30 oktober 2012 med Tunasol
I lätt duggregn lämnade 46 reslystna Grindslantare och Tunasolare Kommunhuset kl 8:30.
Efter en lugn resa med Eva vid ratten anlände vi i tid till Slottet och kunde efter en promenad
genom parken knacka på Slottets port 2 minuter före utsatt tid. Prick 10:15 öppnades porten
och vi släpptes in.
Lägg märke till lanterninen mitt på taket
Över bron med den forsande Kolbäcksån
Efter en del shopping kunde den duktiga och kunniga guiden påbörja visningen. Det var
råkallt ute men inne var det svalt, trots påsatta radiatorer. Gustav Vasa lätt bygga ett
stenhus på holmen sent i livet. Catharina Stenbock, hans unga hustru fick slottet som
änkesäte. Det var många drottningar som senare fick det antingen som morgon- eller
bröllopsgåva. Med tiden revs Gustavs hus och ett nytt barockslott började byggas på 1660talet av riksänkedrottningen (1636 – 1715, gift med Karl X Gustav, död 1660) användande av
den gamla grunden. Bygget tog många år och det byggdes en flygel där flera drottningar
bodde. Lustigt nog gjorde man hela ”slottsskalet” först och sedan tog det åtskilliga år innan
det blev nästan färdig på insidan. Nikodemus Tessin den äldre (1615- 1681) slutförde
slottets utsida.
Åh, shopping
Utsikt mot baksidan, se hästen mitt i till vänster
Gustav III´s gemål, Sofia Magdalena, fick slottet i morgongåva och då kom 1700-talsinredningen på plats med hjälp av arkitekten Fredrik Adelcrantz. Den kinesiska matsalens målningar
utfördes Lars Bolander som använde europeiska förlagor. De kinesiska barnen ser litet
lustiga ut med sina stora huvuden. Ljuset var litet svagt längst in och därför är bilden något
blå men tavlorna är också svaga i färgen (blekta?). I tornrummet bredvid finns nytryckta
papperstapeter gjorda av lump. Man hittade på vinden en tapetbit som varit undanstoppad
med originalfärgen dvs oblekt. Man tillverkade lumppapper och en tryckpress. Tapeterna
trycktes i fyrkanter (uppskattningsvis 4*4 dm) varpå blomfärgen målades på. (Jag har inte
lyckats med fotona för färgen var mera kraftigt gul.) Tapeterna limmades sedan ihop större
enheter vilka sedan spikades upp. I nästa rum fanns likadana originaltapeter men nu med blå
bottenfärg men den kan man inte se eftersom den har bleknat.
Kinamålning
Nytillverkad tapet
Blekt blå originaltapet
Nu blir det inga fler slottsbilder eftersom guiden noterat, men glömt säga, att fotografering
var förbjuden. Min stora kamera rasslar trots att ljudet är avstängt men det är spegeln som
rasslar. Hade jag bara vetat så hade jag tagit med min lilla kamera som är helt ljudlös men
den ger sämre bilder när man inte använder blixt. En trappa upp fick vi se Sofias officiella
sängkammare men hon sov i en annan i ett tornrum. Ytterligare en trappa upp fanns den
stora riddarsalen på 300 m2 vilken hade många hästtavlor. På detta plan, ovanför
drottningens sängkammare, fanns kungens sängkammare. Denna blev aldrig påbörjad därför
att man inte kunde enas om utformningen och detta gäller än i dag. Överst i slottet finns
kapellet upplyst dels av lanterninen men också av fyra kupor parallella med slottets sidor.
Kapellet var verkligen fint enbart vitt med litet guld men vilket ljus och lanterninen var så
stilig så. Uj, uj här kliade det i kamerafingrarna. Kapellet används hela sommaren för vigslar.
Nu var det bråda tider (jag hade försökt skynda på guiden) för vi skulle ju fara till lunchen i
Ängelsberg. Vad vi hann med var att spatsera i den fina parken men jag tror att de allra flesta
var glada åt att komma in i den varma bussen. En halvtimma sena stannade vi nedanför
backen till Restaurang Nya Serveringen. Vi trakterades med stora Wallenbergare, potatis,
gräddsås, haricouvert och sallad, allt mycket rikligt. Maten uppskattades nog extra därför att
det inte ingick i planen att dricka förmiddagskaffe men lunchkaffe fick vi. Under utspisningen
tittade solen fram och sken så vackert över sjön Åmänningen. Uppvärmda och nöjda hasade
vi ner till bussen och de väntande guiderna på Bruket. Man kunde se ett vackert hus på håll
och jag undrar om inte konstnären Olof Arborelius ägde det. Ute i sjön kan man se världens
äldsta oljeraffinaderi på Barrön, där fotogen framställdes. Fast det fick vi först veta på Bruket
Sjön Åmänningen
Arborelius hus?
efter några minuters resa. Det är 5 minuters båtresa från Ängelsberg och en tanke slår mig
att den kanske var något att göra en annan gång. Det finns en turistbåt som gör turer i
Strömsholms kanal (totala sträckningen är från Smedjebacken och till Mälaren via 26 slussar
och 100 meter i fallhöjd) genom några slussar. Kanske något att fundera på vid ett varmare
tillfälle.
Framme vid bruket mötte våra två guider upp och frågan var hur länge vi skulle hålla på. De
påpekade att det var litet kallt och det kunde man ju känna med isfläckar under fötterna.
Beslutet blev att besöket skulle avslutas kl 16. Med tanke på att det börja småkrympa bakom
pannbenet och fingrarna stelnat av allt fotograferande samt att bruket har anor ända från
medeltiden så blir det ingef fullödigt återberättande av de härliga guidernas berättelser.
Från 400-talet eKr finns det gropar där järn framställdes av myrmalm men järnframställningen har säkerligen inte varit stor utan det blev säkerligen bara knivar och pilspetsar som
tillverkades enligt guiden. En liten men intressant byggnad är våghuset från 1843 vilket från
början var utrustat med en pyndarvåg, en våg med skjutbara vikter. Huset har två portar och
på mostående sida också två portar. Här kördes malmfororna (från gruvan i Norberg några
km bort) in och upp på vågen och kusken fick stiga av och efter tömning vägdes vagnen igen.
Ett stort lyft för produktionen var när det anlades en bana upp till rostugnens topp då den
tunga malmvagnen kunde dras upp med hjälp av kraften från ett vattenhjul. Detta försörjde
Våghuset i bakgrunden med guiden till vänster
Rostningshus och masugn
främst blåsbäljarna med energi. Luften behövdes för att få upp temperaturen vid rostningen
och tackjärnsframställningen. Utrustningarna var sammankopplade för att minska
träkolsförbrukningen vilken var betydande. Guiden berättade att hela bygden on längre bprt
var kalhuggen. Det syns inte nu men det finns inga träd som äldre än 150 år. Vi hade tur för
att vattenhjulet snurrade. Vet inte varför men jag kunde inte ta några bilder nere i mörkret
utom en (får nog läsa ett tag i instruktionsboken [300 sidor] och den blev mörk. Vattenhjulet
kunde tydligen ge cirka 15 Hkr. Axeln från skoveln är magnifik säkert 0,6 meter i genomskärning. I rosthuset finns några planscher men det var inte så lätt att få bra foton.
Beundra vattenhjulet med axeln!!
Översiktvy över bruket
Vagn med flätad korg för träkol rymmande 20 hl=2 m3
Rostugn och masugn
Skiss på rostugnen
Och motsvarande på masugnen
Malmen, av två slag svartmalm (magnetit Fe3O4) och rödmalm (blodstensmalm, hematit
Fe2O3), måste rostas först då bland annat en del arsenik och svavel försvinner samtidigt som
malmen blir sprödare och är lättare att krossa. Även malmkrossen drevs av vattenhjulet och
det malda blir cirka körsbärsstora bitar. I masugnen blandas, i rätt proportioner, malm, kalk
och träkol. Temperaturkontrollen är viktig och gjordes av hyttmästaren enbart visuellt
(smältans färg). Järnet måste hamna på kolhalt kring 4% för att sedan kunna göras smidbart.
Det flytande järnet tappas ur och förs ut i järnrännor med monogram i botten. Tackjärnet var
då på detta sätt märkt med bruksursprung. Slagen tappades också ur och kunde hällas i
formar så att man fick slaggsten vilka är glasaktiga och kunde sedan användas vid byggnation
i stället för tegel. Vid herrgården finns två vackra små runda byggnader, vid flyglarna,
uppförda med ”utvalda” slaggstenar, mycket vackra.
Längre upp i forsen finns hammarsmedjan och här värmdes och bearbetades tackjärnet för
att få ner kolhalten till kring 2% och göra det smidbart. Produkten var i stor utsträckning
stångjärn. Bruket sålde alltså både tackjärn och stångjärn. Brukets järn var så bra att det
exporterades till England. I slutet av 1800-talet var den årliga tackjärnsproduktionen 3.500
ton.
Då bruket funnits länge har det alltså också varit många ägare. Herrgården uppfördes
omkring 1700 som en envåningsbyggnad men en brand 1740 gjorde att återuppbyggnaden
medförde ett tvåvåningshus på den gamla grunden med brutet och valmat tak. 1830 vid en
reparation kalkrappades herrgården som tidigare varit brådfordrad och målad med oljefärg.
Engelsberg köptes 1916 av generalkonsul Axel Ax:son Johnson och lades in under Avesta
järnverk samt nedlades 1919. Nedläggningen orsakades av att första världskriget var slut
samt att ägarna säkerligen under några årtionden underlåtit att modernisera bruket.
Generalkonsuln var tydligen mycket intresserad av hus och köpte upp sådana på många
ställen. Brukskontoret köptes i Dalafloda, plockades ner och sattes upp igen och fick en
ståndsmässig entré. Herrgården har två flyglar den östra, Engelbrektsflygeln, är från 1600talet och inrymde bland annat kök. Den västra, Söderhiemlska flygeln, är från 1780-talet.
Sedan har vi de två nätta runda slagstenshusen kallade Lust (vid östra flygeln) och Nöd!! Lust
var ett lusthus och Nöd var dasset.
Administrationsbyggnaden
Söderhielimska flygeln med ”Nöd”
Trots kriser har Johsonkoncernen hållit fast vid bruket och vårdat det. Pengar verkar det inte
ha saknats på slutet därför att herrgårdens puts revs ner på 70-talet och brädfordringen
återställdes för att så på 2000-talet åter kalkputsas.
Det var en intressant dag och vi hade tur vädret men svalt och kallt var det nog litet grand.
Text&foto, Ulf Blanche
