Internationell politik 2
Föreläsning 4: Internationell rätt och bruket av våld.
Jörgen Ödalen
[email protected]
Internationell rätt och bruket av våld
• Jus ad bellum: När får en stat använda våld?
• Jus in bello: Hur får en stat använda våld?
Internationell rätt och bruket av våld
• FN‐stadgans våldsförbud: Artikel 2(4)
”All Members shall refrain in their international
relations from the threat or use of force against
the territorial integrity or political independence
of any state, or in any other manner inconsistent
with the Purposes of the United Nations”
Internationell rätt och bruket av våld
• Kellogg‐Briand‐pakten 1928: Ett totalt förbud
mot krig utan undantag:
”The High Contracting Parties solemnly declare
in the names of their respective peoples that
they condemn recourse to war for the solution
of international controversies, and renounce it,
as an instrument of national policy in their
relations with one another”.
Internationell rätt och bruket av våld
Vilken typ av våld är förbjudet?
• The Declaration concerning friendly relations among states (1970)
stipulerar följande:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
Aggressiva krig är förbjudna.
Stater får inte använda våld eller hota med våld för att påverka befintliga
internationella gränser.
Stater får inte använda våld som ett medel för vedergällning.
Stater får inte stödja aktörer som syftar till att kränka andra staters
suveränitet.
Stater får inte organisera eller stödja terrorism eller inbördeskrig i andra
stater.
Stater får inte erhålla andra staters territorium genom våldsanvändande.
Internationell rätt och bruket av våld
• Undantag från våldsförbudet:
1. Självförsvar.
2. Kapitel VII-mandat.
3. Humanitär intervention (?)
Internationell rätt och bruket av våld
• Undantag från våldsförbudet:
1.Individuellt och kollektivt självförsvar
”Nothing in the present Charter shall impair the inherent
right of individual or collective self-defense if an armed
attack occurs against a Member of the United Nations,
until the Security Council has taken measures necessary
to maintain international peace and security. Measures
taken by Members in the exercise of this right of selfdefense shall be immediately reported to the Security
Council…”
Internationell rätt och bruket av våld
Kollektivt självförsvar:
• Enligt Art. 51 får stater ta hjälp av andra stater
för att utöva självförsvar.
• Enbart legitimt om den attackerade staten
förklarar sig attackerad och offentligt begär
hjälp. Andra stater får annars inte bistå med
hjälp.
Internationell rätt och bruket av våld
• Rätten till självförsvar styrs av två
grundläggande principer: Nödvändighet och
proportionalitet.
• Ibland tas även omedelbarhet upp som ett
kriterium (men det har aldrig prövats av ICJ).
Internationell rätt och bruket av våld
• Problem med självförsvarsrätten: Vad utgör ett väpnat
angrepp?
• Väpnat angrepp är inte definierat i Stadgan. FN:s
generalförsamling har definierat aggression i resolutioner,
men GF‐resolutioner är ej bindande. Modern krigsföring
försvårar ytterligare.
• Icke‐statliga aktörer kan utföra väpnande angrepp
(Al‐Qaida), men angreppen måste vara ”omfattande” och
”upprepade” → tillfälliga gränstvister räcker ej!
• Det kan vara svårt att fastslå vem som angrep först, vem
som har självförsvarsrätt och vem som kränkte Art. 2(4)
• Vad göra när ett hot är allvarligt och överhängande?
Internationell rätt och bruket av våld
• Förebyggande självförsvar: Angrepp som äger
rum innan den egna staten blivit attackerad
1. Preemptive (föregripande): Äger rum när ett
hot är nära förestående, t.ex. grannlandet
mobiliserar.
2. Preventive (förhindrande): Äger rum för att
förhindra en långsam händelseutveckling,
t.ex. att avsätta en instabil och potentiellt
hotful regim.
Internationell rätt och bruket av våld
Exempel på föregripande självförsvar I
Caroline‐affären 1837
‐Storbritannien sänkte
skeppet Caroline, bemannat
av Kanadensiska rebeller.
‐Dåtida jurister legitimerade
förebyggande agerande om
hotet var ”instant,
over‐whelming, leaving no
choice of means and no
moment of deliberation”
Internationell rätt och bruket av våld
Exempel på föregripande självförsvar II
Israels agerande i Sexdagarskriget 1967:
• Israel attackerade Egypten, Syrien och Jordanien med
förevändningen att dessa planerade en attack.
• Egyptens blockad av Tiran‐sundet sågs av Israel som en
krigshandling som legitimerade självförsvar enligt Art.
51.
Israels attack mot irakiska kärnreaktorer 1981:
• Israel argumenterade att de reaktorer som Irak byggde
kunde användas för att framställa kärnvapen.
• Oklart om hotet var överhängande och omedelbart.
Internationell rätt och bruket av våld
Exempel på förebyggande självförsvar
• ’Bush‐doktrinen’ (USA:s nationella säkerhetsstrategier
2002 och framåt)
”Given the goal of rogue states and terrorists, the US can no
longer rely on a reactive posture as we have in the past. We
cannot let our enemies strike first… the doctrine of
self‐defence needs to be revised in the light of modern
conditions. In particular the requirement that a threat be
imminent needs to be revisited”
Problem med att det kan uppstå en glidning till ett
användande av våld i vedergällningssyfte, vilket är förbjudet.
Internationell rätt och bruket av våld
Undantag från våldsförbudet:
2. Kapitel VII-mandat. ”Inskridande i händelse av hot mot freden,
fredsbrott och angreppshandlingar.”
• Enligt Art. 39 får Säkerhetsrådet agera tvingande när det föreligger
1.) hot mot freden, 2.) fredsbrott, eller 3.) angreppshandling.
• Enligt Art. 41 kan SR besluta om icke‐militära sanktioner.
Ekonomiska sanktioner, reseförbud, frysning av tillgångar,
”isolering” etc.
• Enligt Art. 42 kan SR ta beslut om väpnande åtgärder. Det finns inga
begränsningar på de åtgärder SR kan vidta – eller godkänna – men
dessa måste vara proportionerliga och lämpliga för det avsedda
syftet.
Internationell rätt och bruket av våld
• Säkerhetsrådets agerande i Libyen 2011
Res. 1970, 26 februari 2011
Res. 1973, 17 mars 2011
‐Togs med hänvisning till Art. 41.
Kräver att våldet mot civila skall
upphöra och att Libyen ska ta sitt
”ansvar att skydda sin befolkning”
‐Upprepar kraven i Res. 1970, men
godkänner därtill att stater får vidta
”alla nödvändiga medel för att
skydda civila” (utom en ockupation
av Libyen)
‐SR Beslutar om vapenembargo,
reseförbud, frysning av tillgångar,
hänskjutning till ICC.
‐Hänvisar inte explicit till Art. 42
Internationell rätt och bruket av våld
Undantag från våldsförbudet:
3. Humanitär intervention (?)
• Def.: Användande av tvångsåtgärder för att stötta återuppbyggnad i
fallerade stater och för att stoppa massiva människorättsbrott utförda av
stater.
• Det finns inget stöd för HI i FN-stadgan; HI vilar istället på sedvanerätt
(customary law).
• Praxis drar åt olika håll. Under de kalla kriget skedde endast fyra
interventioner – Indien i Östpakistan 1971, Tanzania i Uganda 1978,
Vietnam i Kampuchea 1978 och Frankrike i Centralafrika 1979.
• Dessa interventioner karaktäriserades av en ovilja hos de intervenerande
staterna att hänvisa till humanitär intervention – istället hänvisades till
självförsvar.
Internationell rätt och bruket av våld
• Sedan 1990 har detta förändrats och även om humanitär
intervention inte alltid ses som laglig, så ses den allt oftare
som legitim i en rad enskilda fall (unika, inga prejudikat) –
SR har auktoriserat HI i Somalia (1992), Bosnien (1992,
Kosovo (1999), Östtimor (1999).
• Responsibility to protect (R2P) etablerats som ett nytt
koncept på 2000-talet. Dess principer accepterades av
Generalförsamlingen 2005.
• R2P utgör ett kraftigt skutt framåt vad gäller HI: Här
omdefinieras suveränitet till att vara inte en rätt utan ett
ansvar som stater har att skydda sina medborgare, och om
en stat inte kan uppfylla detta ansvar så är det det
internationella samfundet som måste träda in för att ta
detta ansvar, om nödvändigt med våldsaktioner.
