Jesus om mission

Jesus om mission
De fyra evangelisternas olika perspektiv
Inledning
Mitt i det antika Palestinas myllrande folklager av fattiga och rika, bland judar och hedningar
av allehanda folkslag, både religiösa och de som inte brydde sig, trädde en man fram. Han
levde och talade som ingen människa hade gjort förut, och en tätt knuten skara samlades
omkring honom. När myndigheterna fick ögonen på detta potentiella hot slog de snabbt till men denne man skulle inte bli bortglömd som så många andra, utan den nya rörelsen växte sig
snart större än sin moder judendomen och kom att spridas över hela den då kända världen.
Hur kunde detta ske? Fyra ögonvittnen till detta skeende har nedtecknat varsin skildring,
skildringar som nu återfinns i våra Biblar som de fyra evangelierna, vart och ett med sitt eget
särskilda perspektiv på missionens framväxt.
Det judiska perspektivet
Tanken att alla folk skulle lära känna Gud och följa hans väg var på intet sätt något nytt eller
unikt för Jesus. Rabbiner och särskilt fariséerna ville gärna omvända hedningar till att bli
judar och tillbe Israels Gud som proselyter (se Matt 23:15), och det fanns en ännu större skara
av sympatisörer som kallades "gudfruktiga". Dessa hade inte tagit det avgörande steget att låta
omskära sig, men de drog gärna upp till Jerusalem för att fira högtiderna vid templet, liksom
Jesus sade med ett citat från profeten Jesaja: "Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla
folk" (Jes 56:7). Samme profet hade fått en stor vision:
Det skall ske i den yttersta tiden
att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat
och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna.
Alla hednafolk skall strömma dit.
Ja, många folk skall gå iväg och säga:
Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus.
Han skall undervisa oss om sina vägar,
så att vi kan vandra på hans stigar.
Ty undervisning skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem.
(Jes 2:2-3)
Men när Jesus instruerade sina lärjungar, var det ett annat grundmönster som gällde. Istället
för en centripetal rörelse från alla folk in mot Jerusalem, sände Jesus ut sina apostlar från
Jerusalem för att de skulle gå till alla folk - en centrifugal rörelse. Jerusalem var inte målet,
utan startplattan. Kristendomen har inget nödvändigt centrum likt judendomens Jerusalem,
islams Mecka eller hinduismens Ganges, utan det utsådda evangeliet blir en del av varje folk
som det når.
Evangelisten Matteus
Av de fyra evangelisterna är Matteus den som tydligast vänder sig till det judiska folket i sin
skildring av den utlovade Kungen. Han målar med skarpa färger upp juden Jesu oupplösliga
band till sitt folk, bland annat genom att minnas hur Jesus sade "Jag är sänd endast till de
2
förlorade fåren av Israels hus" (Matt 15:24) och sände ut sina apostlar på sin första ”praktik”
med klara instruktioner att inte gå till några andra folkslag än Israel (Matt 10:5-6).
Ändå är det inte något nationalistiskt epos som juden Matteus har satt samman. Som
balansering till det tidigare sagda har han också skrivit ner de starka varningar Jesus gav till
judarna, att se upp så att de inte genom högmod förlorar sin privilegierade ställning, ty Gud
har inte anseende till personen. Hedningar skildras i en positiv dager, exempelvis fick den
kananeiska kvinnan och den romerske officeren del av hans nådesunder genom sin tro, varpå
Jesus sade något som måste ha retat upp de nationalistiska judar som hörde det:
Många ska komma från öster och väster
och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.
Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför.
(Matt 8:11-12)
Medan Gud under den tidigare gammaltestamentliga historien främst fokuserat sin
verksamhet runt Jerusalem och templet på Sion, öppnas nu Guds rike för en vidare krets.
Jesus rör sig i områdena runt omkring – Betlehem, Egypten och ”hedningarnas Galileen”
(Matt 2:16, citat ur Jes 9:2) – medan Jerusalem är centrum för den gudsfrånvända religiösa
makten som motarbetar honom. En talande scen är när de österländska stjärntydarna kommer
och frågar om vägen till judarnas nyfödde Konung: de judiska skriftlärda som kan sin Bibel
utan och innan svarar genast ”Betlehem”, men de sitter självbelåtna kvar i Jerusalem utan att
handla på sin kunskap och gå ut med stjärntydarna för att hylla kungabarnet!
Och Jesus blickar fram emot en kommande tid när evangeliet om honom inte bara ska
förkunnas för israeliterna eller deras grannfolk, utan ”predikas i hela världen till ett
vittnesbörd för alla folk” (Matt 24:14). Matteus minns också hans missionsliknelser om det
lilla senapskornet som växer upp till en boplats för alla fåglar, och den lilla surdegen som
gradvis bakas in i den stora degen tills alltsammans blivit syrat (Matt 13:31-33).
Det drivande motivet bakom missionen är den kommande domen, då inte bara gudsfolket
judarna utan även alla hednafolk ska samlas inför en och samma Domare på härlighetens tron
(Matt 25:31-32). All makt att döma har Fadern delegerat till Sonen, och detta är grunden för
hans välkända missionsbefallning till apostlarna:
Jag har fått all makt i himlen och på jorden.
Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!
Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn
och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.
Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.
(Matt 28:18-20)
Missionsbefallningen har en tredelad form av motivation – order – löfte. En nämnvärd detalj
är att det före världsmissionsrörelsens uppkomst på 1700-talet var många som tolkade denna
befallning som gällande enbart apostlarna (en tolkning som kanske känns främmande idag på
2000-talet), men en noggrann läsning uppenbarar Mästarens evangelisationsplan: apostlarna
skulle lära sina omvända att hålla ALLT vad Jesus hade befallt dem, inklusive
missionsbefallningen! Det blir en multipliceringseffekt med ständigt nya arbetare för Guds
rike.
3
Evangelisten Markus
Till skillnad från Matteus genomarbetade verk med dess globala syn har Markus händelserika
skildring ett betydligt mer lokalt och palestinskt perspektiv. Kan detta bero på att frågan om
det judiska folkets eventuella särställning ännu inte har kommit upp till diskussion när
evangeliet skrevs, eller kanske på att Markus mentor och informationskälla Petrus framför allt
verkade bland det judiska folket?
Ett tema som man kan urskilja ur Markus tämligen faktamässiga skildring kan vara
”apostlarna som Jesu efterträdare”. I evangeliets början utropar Jesus Guds rikes ankomst:
”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Mark 1:15).
Därefter utväljer han tolv speciella apostlar och undervisar dem – i deras utbildning ingår
både en teoridel av liknelser (kap 4) och demonstration av Guds undergörande kraft (kap 5).
Och sedan är de mogna att sändas ut på praktik för att själva göra hans gärningar:
De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig,
och de drev ut många onda andar
och smorde många sjuka med olja och botade dem…
Apostlarna samlades nu hos Jesus
och berättade för honom allt vad de hade gjort
och vad de hade lärt folket.
(Mark 6:12, 30)
I evangeliets senare del finner vi dock glimtar av den mer universella omfattning som präglar
de övriga evangelierna – det tydligaste stället är när Jesus varnar sina efterföljare: ”ni kommer
att ställas inför landshövdingar och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem. Men
först måste evangeliet predikas för alla folk” (Mark 13:9-10).
Evangelisten Lukas
När det gäller läkaren Lukas vill han i sin välartikulerade sammanställning skildra Jesus som
den sanna människan, av kvinna född trots sitt himmelska ursprung. Han betonar särskilt att
Jesu mål är förvandlade liv, och evangeliet skiljer sig från de övriga genom att det utgör ett
dubbelverk tillsammans med Apostlagärningarna. Detta verk är en nödvändig fortsättning på
missionshistorien, där man får läsa om hur församlingen fortsatte Jesu verk efter hans
programförklaring:
Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda,
för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.
(Luk 4:18-19)
Ett tydligt tema som Lukas lyfter fram i Jesu undervisning är omvändelse och den därpå
följande uppfyllelsen av den helige Ande. Jesus kallar syndare till omvändelse, både genom
stränga varningar (Luk 13) och genom målande beskrivningar av hur himlen gläder sig över
dem som hörsammar kallelsen (Luk 15). I verkets andra del återger han hur apostlarna knyter
an till detta, med större betoning på det nya livet i den helige Ande som blivit tillgänglig för
alla i och med syndernas förlåtelse genom korset:
4
Omvänd er och låt er alla döpas i Herren Jesu Kristi namn,
så att era synder blir förlåtna.
Då skall ni få den helige Ande som gåva.
(Apg 2:38)
Världen får höra något som den aldrig tidigare hade hört, och den nya tidsålder som bryter
fram förebådas av övernaturliga tecken och under där evangeliet om den Uppståndne
förkunnas. Det är Gud som bekräftar och stadfäster apostlarnas vittnesbörd genom mäktiga
ingripanden, något som blev en stor källa till den frimodighet som bar det första århundradets
kristna igenom alla förföljelser:
Och nu, Herre, se hur de hotar oss,
och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord,
genom att du räcker ut din hand
för att bota och låta tecken och under ske
genom din heliga tjänare Jesu namn.
(Apg 4:29-30)
Denna förkunnelse gick ut över hela den då kända världen, i enlighet med de sista ord Jesus
uttalade före sin himmelsfärd: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och
bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta
gräns” (Apg 1:8).
Lukas gör dock ett mycket medvetet val i den geografiska disposition han binder samman sitt
dubbelverk med: evangeliet både börjar och slutar i Herrens tempel i Jerusalem, från det att
prästen Sakarias får höra löftet om Jesu förelöpare Johannes Döparen till det att apostlarna
under stor glädje ständigt prisar Gud i templet, i väntan på den utlovade helige Ande. I
kontrast till denna cirkeldisposition följer Apostlagärningarna evangeliets väg först bland
judar och präster ut till orena samarier och hedniska greker tills det nått Rom, den världsliga
maktens centrum (antagligen slutar boken just där på grund av att den skrevs under Paulus
fångenskap i Rom 60-62 e. Kr. – det hade inte hunnit hända mer!).
På vägen har den kristna församlingen förändrats i sin sammansättning: från att ha varit en
judisk rörelse som med mycket möda fick övertygas om att även hedningar var välkomna,
blev judarna till slut i minoritet på grund av den stora tillströmningen av gudfruktiga
hedningar. Redan Jesus stötte på vilt motstånd i Nasarets synagoga när han förkunnade Guds
omsorg om vilsna hedningar (Luk 4:25-30), och samma erfarenhet av judisk avund fick
Paulus göra i Antiokia och Ikonium (Apg 13:44-14:2), i Tessalonika och Berea (Apg 17:414), i Jerusalem (Apg 22:21-23) och Rom, där Apostlagärningarna slutar med att Paulus
citerar Jesajas profetia om folkets förhärdade hjärtan och säger: "Därför skall ni veta att
denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna" (Apg 28:28).
Evangelisten Johannes
Efter de tre andra evangelisternas faktaspäckade skildringar kommer den djuplodande
teckning av Jesus som gjordes av Johannes, kärlekens apostel, ”den lärjunge Jesus älskade”.
Någon har liknat de tre synoptiska evangelierna vid fotografier av Jesus ur olika vinklar,
medan Johannesevangeliet är ett porträtt, en målning med skuggor och djup. Guds rike
förkroppsligas i Jesu person eftersom han är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6), och
5
därför vill Johannes kärleksfullt måla hans bild för oss så att vi kan lära känna honom som vår
tro vilar på.
Om man ska urskilja ett missionsperspektiv som är utmärkande för Johannes evangelium, kan
det sammanfattas i ”de utsändas auktoritet”. Jesus framträdde med en frimodighet som
grundade sig i att han var sänd av Fadern, att han gick Faderns ärenden och inte sina egna:
”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig…Den som talar av sig själv söker sin egen
ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning” (Joh 7:16, 18).
Och när han efter kors och uppståndelse framträder förhärligad, ger han sina apostlar en
sändningsauktoritet av samma slag: "Som Fadern har sänt mig sänder jag er" (Joh 20:21).
Liksom den utsände Jesus är en förlängning av Fadern, så gör han apostlarna till en
förlängning av sig själv, utrustade med den helige Ande och fullmakt att förlåta synder (Joh
20:22-23).
Amen, amen säger jag er:
Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig,
och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.
(Joh 13:20)
Han sänder ut dem för att fullborda hans frälsningsgärning genom att förmedla den till
världen, och ser fram emot "dem som genom deras ord kommer att tro på mig" (Joh 17:20).
Liksom Jesus är världens ljus (Joh 8:12), så kommer också hans lärjungar att vara världens
ljus. Vi kan liksom honom grunda vår frimodighet på att en Utsändares auktoritet står bakom
oss, ”ty sådan han är, sådana är vi i den här världen” (1 Joh 4:17).
Denna gemenskap och identifikation med Jesus innebär inte bara välsignelse och salighet,
utan sträcker sig även till de mörkare sidorna av hans sändning. En förutsättning för att få dela
Jesu härlighet är att dela hans lidanden:
Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre.
Har de förföljt mig, skall de också förfölja er.
Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord…
Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig.
I världen får ni lida, men var vid gott mod.
Jag har övervunnit världen.
(Joh 15:20, 16:33)
Tankar av tillämpning
Det finns ett annat missionstema i Johannesevangeliet som kan vara till stor tröst och
uppmuntran för oss som vill göra Jesus känd, älskad och efterföljd idag, nämligen det
utsådda ordet. Jesus sade: ” Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd…Jag har sänt
er att skörda där ni inte har arbetat.” (Joh 4:35, 38).
Guds Ande verkar över hela jorden: närhelst människor förstummas över skapelsen, när de
konfronteras av samvetet, när de smakar smulor av Livets bröd spridda i mänsklighetens
berättelser och kulturer – allt sådant slår an en sträng i den sökande människans värkande
hjärta. ”Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas
hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden” (Pred 3:11).
6
Vi går aldrig ut på obruten mark, vi förkunnar inte en Gud som är främmande och okänd utan
en Gud som i sin omsorg och längtan gjort sig känd på tusen olika sätt, en Gud vars röst de
redan hört utan att känna igen den, en Gud som redan nämnt dem vid namn och kallat dem
sina. Jesus sade:
Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.
Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst.
Så skall det bli en hjord och en herde.
(Joh 10:16)
Ja, han skulle dö inte bara för folket
utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn.
(Joh 11:52)
Så när evangeliets förkunnare möter en sökande människa får det aldrig ske i förakt för
dennas andäktiga vördnad inför Livet, vilka uttryck denna vördnad än har tagit sig för former.
Vi möter inte ett oskrivet blad så som när man ska undervisa ett barn (om man nu kan tala om
ett oskrivet blad ens där!), utan måste knyta an till ett verk som redan byggts under Andens
tålmodiga vägledning. Kan det handla om att hjälpa sökaren att sätta namn på den verklighet
hon redan känt doften av, att ge rätt namn åt den Herre hon redan anar?
För att alls kunna göra detta måste vi ha lärt oss det ödmjuka lyssnandets svåra konst, ifall
människor ska våga ge oss förtroendet att få lära känna deras innersta skatter. Den som
klampar fram i ömtåliga trädgårdar och fördömer allt som inte låter tillräckligt kristet lär man
sig att undvika. Men den som blivit tillräckligt avslappnad i övertygelsen om Jesu sanning för
att inte behöva gå i försvarsställning så fort något andligt kommer på tal, han är trygg nog att
kunna bejaka sanningar om Gud och livet även när han hör dem ur en mun som ännu inte
bekänner Jesus som Herre. Han är trygg nog att kunna följa Jesu exempel: ”När Jesus hörde
att mannen hade svarat förståndigt, sade han till honom: Du är inte långt från Guds rike.”
(Mark 12:34).
Må vi alla låta Anden i en allt djupare mognad föra oss dit, så att vi frimodigt kan säga:
”Sådan han är, sådana är vi i den här världen” (1 Joh 4:17).