2011-04-14
Heliga Stolen
Ambassadören
Inför saligförklaring av HH påven Johannes Paulus II den 1 maj 2011
”Santo subito (helgon med detsamma)!” skallade ropen från folkmassan på
Petersplatsen den 2 april 2005 när nyheten om den nära 85-årige påven
Johannes Paulus’ bortgång tillkännagavs.
Subito blev det inte. Katolska kyrkan har regler och procedurer för salig- och
helgonförklaringar. Men processen har varit mycket snabb. Bara i moder
Teresas fall (den enda kvinna som, enligt ryktet, Vatikanen ska ha övervägt att
upphöja till kardinal)1 har det gått lika fort.
Detta är inte ägnat att förvåna. För det handlar om en påve som, även om han
långt ifrån var okontroversiell, kommer att gå till historien som en av de
verkligt stora personligheterna både i sin kyrka och sin tid. Utan att disponera
några divisioner påverkade han politiskt Europas öde på ett sätt som är
jämförbart med Roosevelts, Churchills, Gorbatjovs och Reagans. Men i ett
kristet-katolskt perspektiv är det hans djupa andlighet och hans konsekventa
strävan att stå upp för människan som något mer än en materiell varelse som
står i centrum.
1 En märklig påvegärning
När Karol Wojtyla, ärkebiskop i Krakow, valdes till påve den 16 oktober 1978
var han 58 år. Hans pontifikat varade i knappt 27 år. Vid hans tillträde hette
USA:s president Jimmy Carter och Sovjetunionens Leonid Brezjnev. Vid hans
död den 2 april 2005 hette USA:s president George Bush, Sovjetunionen var
upplöst och Rysslands president hette Vladimir Putin. Europa var inte längre
delat. Det kalla kriget var slut. Men World Trade Centers tvillingtorn hade
raserats och Irakkriget utkämpats. Världen var en annan.
Vid begravningen deltog 200 stats- och regeringschefer. 300.000 pilgrimer
följde ceremonin på plats. Flera miljoner gjorde det på storbildsskärmar runt
Postadress
Telefon
Stockholmsbaserade ambassadörer +46 8 4051000
med kansli
Utrikesdepartementet
+ 46 (0)8 405 3432
103 39 Stockholm
E-post:
[email protected]
Besöksadress
Gustav Adolfs torg 1
Telex
Telefax
+46 8 723 11 76
2(7)
om i Rom. Begravningen var därmed den dittills mest besökta religiösa
ceremonin i västvärlden.
Karol Wojtyla deltog som ung biskop i alla fyra sessionerna av Andra
Vatikankonciliet (1962-1965), en milstolpe i katolska kyrkans historia. Han
förenade polsk patriotism och stark känsla för social rättvisa med djup
andlighet. Hans tydliga ställningstagande för nationellt självbestämmande
parat med kyrkoledarens moraliska auktoritet blev en murbräcka som ledde
till först den polska kommunistregimens och i förlängningen hela
sovjetsystemets sammanbrott. Om detta har både Polens f d president,
fackföreningsledaren Lech Walesa, och den siste sovjetiske presidenten
Michail Gorbatjov vittnat.
Historiska faktorer hade betydelse. Kyrka och nation har traditionellt varit
nära sammanvävda i Polen. Katolska kyrkan var den institution som
förkroppsligade den polska nationalkänslan under århundraden då Polen som
stat var utraderad från Europas karta.
Johannes Paulus skulle bli känd för sin förmåga att entusiasmera stora
människomassor, liksom för sin förmåga att otvunget umgås med s k vanligt
folk. Ca 300 miljoner beräknas ha sett honom live under hans pontifikat. Nära
en tredjedel av Polens befolkning beräknas ha gjort det vid hans första,
historiska besök i hemlandet 1979 efter att året innan ha valts till påve (den
förste ickeitalienaren på 450 år). De jublande skarorna som mötte påven,
mängden polska och påvliga flaggor (men inga med hammaren och skäran)
som kantade hans väg blev utan tvivel en boost för den unga fackföreningen
Solidaritet i dess kamp för fackliga rättigheter, och, i förlängningen, för ett
fritt Polen. Encyklikan Laborem exercens från 1981, året efter den
Solidaritetsledda revolten vid varven i Gdansk, gav moraliskt stöd åt
arbetarnas kamp för värdiga villkor.
Johannes Paulus var konsekvent och tydlig i sitt stöd för Solidaritet. Han
förde också, tillsammans med den polska kyrkans primas, den gamle
kardinalen Stefan Wyszynski, en dialog med regimen Jaruszelski, som i sin tur
tvangs gå en delikat balansgång i förhållande till Moskva. Numera
offentliggjorda protokoll från politbyråns sammanträden visar att man i
sovjetledningen tidigt insåg att man i Wojtyla hade en formidabel ideologisk
motståndare. En nära dialog utvecklades också med den amerikanska
statsledningen, president Reagan och, inte minst CIA-chefen William Casey
(CIA understödde via den amerikanska fackföreningsrörelsen finansiellt
3(7)
Solidaritet). Casey var varm katolik. Journalisterna Carl Bernstein och Marco
Politi beskriver i biografin His Holiness sammanträffanden mellan Casey och
påven då de inte bara talade politik utan också andliga ting och bad
tillsammans.
Karol Wojtyla var moralfilosof, en av de stora företrädarna i vår tid för den
riktning som brukar kallas personalism och som är grunden för den katolska
socialläran. Centrum i denna filosofiska riktning är människan som
”relationell” varelse (både materiell och andlig).2 1950 skrev han en pjäs som, i
likhet med Sartres Smutsiga händer, gestaltar en dragkamp mellan två personer
med radikalt olika etiska utgångspunkter. Den prefigurerar hans senare kritik
av marxismen för dess i hans ögon förkrympta syn på människan som enbart
en materiell varelse. Kritiken blev, tillsammans med hans erfarenhet av den
reellt existerande socialismen i Polen, grunden för hans avståndstagande inte
bara från den östeuropeiska kommunismen utan också från den
latinamerikanska s k befrielseteologin, som han menade låg alltför nära
marxismen i sin syn på Jesus (social revolutionär snarare än Frälsare).
Johannes Paulus’ pontifikat innebar ett brott med det som, med hänsyftning
på den västtyske kanslern Willy Brandt, brukar kallas katolska kyrkans
Ostpolitik. Under 1960- och 1970-talen gjordes diplomatiska ansträngningar att
skapa ett livsrum för de katolska kyrkorna bakom järnridån genom
förhandlingar och avtal med regimerna. Politiken byggde på antagandet att
regimerna skulle bestå under överskådlig tid. ”Det handlar inte om ars vivendi
(levnadskonst), utan om ars non moriendi (konsten att inte dö)”, som
Vatikanens statsminister ärkebiskop Agostino Casaroli torrt uttryckte det.
(Det är i efterhand slående att se hur svängningarna i Vatikanens utrikespolitik
under det kalla kriget motsvarat dem i den sekulära politiken. Ostpolitiken
utsattes för samma kritik som Willy Brandts. Johannes Paulus utmaning av
marxismen i början av 1980-talet sammanföll i tiden med president Ronald
Reagans mer konfrontatoriska politik gentemot Moskva. Det stora mötet i
Assisi 1986 (se nedan), där alla världens religiösa ledare på påvens initiativ
samlades i gemensam bön för freden, hölls samma år som Reagan och
Gorbatjov i Reykjavik tog de första trevande stegen mot vad som skulle bli
slutet på det kalla kriget. Irakkriget tog Johannes Paulus starkt avstånd från
och gjorde stora men fruktlösa ansträngningar att förhindra).
Johannes Paulus’ engagemang begränsade sig inte till hemlandet och Europa.
Han ansåg sig ha ett uppdrag som gällde hela världen och under sin tid som
4(7)
påve besökte han sammanlagt 130 länder. Budskapet till människorna
handlade genomgående om värdighet, om social rättvisa och om demokrati,
men också om att människans sanna kallelse är något härutöver. I encyklikan
Veritatis Splendor från 1993, enligt den svenske dominikanprästen Anders Piltz
kanske hans mest representativa, pläderade han ”för att det som är gott för
människan är något objektivt och överindividuellt, att den sanna friheten inte
består i en godtycklig valfrihet utan i möjligheten att leva det goda, det rätta
och det sköna”.
Ekumeniskt verkade Johannes Paulus för goda relationer till både ortodoxa
och till de kyrkor som framgått ur reformationen. Moder Tekla,
generalabbedissa i birgittinerorden med moderhus vid Piazza Farnese i Rom
och nära vän till påven, har varit en naturlig länk till Sverige. Ärkebiskopen i
Svenska Kyrkan Bertil Werkström besökte påven flera gånger (1985, 1987,
1991 i samband med 600-årsminnet av den heliga Birgittas helgonförklaring
och 2002 i samband med 700-årsminnet av Birgittas födelse). Påven avlade ett
officiellt besök (det första någonsin av en påve) i Sverige 1989 och det
svenska kungaparet avlade svarsbesök 1991. Kungaparet, dåvarande
statsminister Göran Persson och dåvarande ärkebiskop KG Hammar var
närvarande vid Johannes Paulus’ begravning den 8 april 2005
Fredsmötet i Assisi 1986 (25-årsminnet firas i oktober i år) som hölls på
Johannes Paulus’ initiativ var en stor sak i den interreligiösa dialogen. FN
hade förklarat 1986 som ”fredens år” och påven ville med mötet i Assisi ge ett
religiöst svar på denna appell. Valet av Assisi snarare än Rom var medvetet.
Man ville att dagen skulle firas i den helige Franciskus’ anda, dvs i ödmjukhet
och enkelhet. Mötet var ingen fredskongress; inga diskussioner eller
resolutioner. Påven och hans gäster, ledarna för alla de stora
världsreligionerna, gjorde det alla kunde enas om: de bad, fastade och
vandrade som pilgrimer genom Assisis gator i en mäktig manifestation för
fred på jorden.3
Johannes Paulus var den första påven i historien som besökte synagogan i
Rom (nuvarande påven Benedictus upprepade gesten i januari 2010). Han
besökte också Auschwitz (även nuvarande påven har varit där). Hans ord om
antisemitismen som en synd mot både Gud och människor bekräftade Andra
Vatikankonciliets deklaration Nostra Aetate – att kyrkan lämnat arvet av
antisemitism bakom sig. Heliga Stolen upprättade 1993 diplomatiska
förbindelser med staten Israel. Förhållandet till islam var mera distanserat
5(7)
(privat ska han ha kritiserat islam som en våldsreligion). Men vid besöket i
Umayyadmoskén i Damaskus kysste han Koranen.
Johannes Paulus’ obestridliga karisma förstärktes genom ett intuitivt sinne för
dramatiska effekter. Hans dramaturgiska samspel med en ständigt lika
fascinerad press utvecklades till något som liknade symbios. Han har också
kritiserats för att vara auktoritär. Många katoliker, kanske speciellt i
västvärlden, har vänt sig mot den centralisering av makten i katolska kyrkan
till påven och kurian i Rom som genomfördes under hans tid. De har menat
att den rullar tillbaka den utveckling mot kollegialitet (gemensamt
beslutsfattande av påve och biskopar) som Andra Vatikankonciliet betonade.
Vissa skulle hävda att det rörde sig om en nödvändig uppstramning efter de
turbulenta årtionden som följde på konciliet. Andra anser att det rörde sig om
ett medvetet försök till generell roll-back av konciliets reformer. Jesuitordens
arbete bland fattiga människor i Latinamerika fick inget stöd hos Johannes
Paulus. Icke konforma teologer som schweizaren Hans Küng och amerikanen
Charles Curran fråntogs rätten att bedriva katolsk undervisning.
Kvinnor inom och utom katolska kyrkan har kritiserat Johannes Paulus för
hans konservativa syn i genderfrågor och sexualetik. Den senare frågan
ställdes på sin spets vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 då Vatikanen
aktivt kämpade mot ställningstaganden till förmån för familjeplanering och
abort.
Den kanske allvarligaste kritiken mot Johannes Paulus har kommit först efter
hans livstid. Den har gällt avslöjandena år 2010 av omfattande sexuella
övergrepp i katolska kyrkan. De flesta ligger långt tillbaka i tiden och många
måste ha ägt rum och rapporterats till Rom under hans ämbetstid. Initierade
bedömare har hävdat att den nuvarande påven Benedictus, då kardinal Joseph
Ratzinger, gjorde tappra försök att få Vatikanens ledning att agera, men att
detta stoppades på hög nivå. Om och i så fall i vilken utsträckning Johannes
Paulus personligen var involverad är omöjligt att säga. Uteslutet är inte att
minnen av den polska kommunistregimens utpressning mot misshagliga
präster kan ha fördunklat hans omdöme på denna punkt och också fått
honom att ställa sig negativ till samarbete med den sekulära rättvisan.
Ostridigt är att han beskyddade Marcial Machiel Degollado, mexikansk präst
och grundare av Kristi legionärer, en religiös orden där omfattande sexuella
oegentligheter avslöjats.
6(7)
Men allt detta till trots framstår Johannes Paulus, kanske vid sidan av
Johannes XXIII, med sin varma och spontana framtoning som den påve i
modern tid som varit mest älskad och avhållen världen över. Och det är,
enligt katolska kyrkan, vördnaden för personens helighet som är grunden för
saligförklaring och helgonvärdighet.
2 Stegen i saligförklaringsprocessen
Hur går det till när en person saligförklaras?. Normalt kan processen inledas
först fem år efter personens död. I Johannes Paulus fall gav hans efterträdare,
Benedictus XVI, dispens redan 2005, dvs samma år som denne avlidit.
Saligförklaring (näst sista steget i en helgonförklaring) innebär att en avliden
kan vördas som helgon lokalt – i ett stift, en kongregation eller en orden.
Eftersom saligförklaringen i detta fall gäller en påve (biskop av Rom) skedde
den inledande undersökningen i Roms stift 2005-2007. Den godkändes av
Vatikanens kongregation för helgonförklaringar den 4 maj 2007.
Kongregationen utsåg nio teologer som fick granska den mycket omfattande
dokumentationen, positio. I juni 2009 avslutade teologerna sitt arbete.
Dokumentationen granskades och godkändes härefter av de kardinaler och
biskopar som ingår i helgonkongregationen, varefter påven den 19 december
samma år gav tillåtelse till kongregationen att erkänna Johannes Paulus II:s
”heroiska dygder”.
Nästa steg var att välja ut ett av de många mirakel som tillskrivs Johannes
Paulus för att det skulle granskas av kongregationen. Tidigare krävdes två
mirakel, men Johannes Paulus (som själv under sitt liv helgon- och
saligförklarade fler personer, 483 resp 1.3404, än någon tidigare påve), hade
beslutat att det räckte med ett. Under hans pontifikat avskaffades också den
ärevördiga institutionen "Djävulens advokat”, dvs den person som under
processens gång hade till uppgift att bestrida en kandidats kvalifikationer för
helgonvärdighet.
Valet av mirakel i Johannes Paulus’ fall föll på ett oförklarligt tillfrisknande
från Parkinsons sjukdom (även Johannes Paulus led av Parkinson) hos en
fransk nunna, syster Marie Simon Pierre Normand. Tillfrisknandet skedde två
månader efter Johannes Paulus’ död efter det att hon själv och hennes
medsystrar bett den avlidne påven om förbön. Den 14 december 2010
fastslog helgonkongregationens experter att ett samband fanns mellan
tillfrisknandet (som vetenskapligt inte kunde förklaras) och den förbön som
riktats endast till Johannes Paulus. Vid ett ordinarie sammanträde i
7(7)
kongregationen den 11 januari 2011 bekräftades att tillfrisknandet var ett
under. Den 14 januari gav påven formellt helgonkongregationen tillåtelse att
utfärda ett dekret som erkänner Johannes Paulus’ mirakel. Nyheten kablades
därmed ut över världen.5
2
Varför saligförklaring 1 maj?
Att saligförklaringen formellt sker den 1 maj, arbetarrörelsens traditionella
helgdag, kan se ut som en tanke. Johannes Paulus var en av de få påvar som
arbetat med sina händer (i Solvays kemifabrik under den nazistiska
ockupationen av Polen). I Latinamerika hände det att jublande
människomassor hälsade honom med ropen ”papa obrero”, arbetarpåve.
Om de italienska fackföreningarnas traditionella första majdemonstration vid
domkyrkan San Giovanni in Laterano (som brukar samla en miljon
människor) skulle dra en smula folk från saligförklaringen, kan alltså även den
ses som en indirekt tribut till en påve med stark känsla för social rättvisa och
för arbetares mänskliga värdighet. Kanske inte är det vad organisatörerna
tänkt sig. Men många av deras medlemmar kan nog se det så.
Och det finns nog ingen retsam avsikt bakom kyrkans val av datum för
saligförklaringen. På den 1 maj infaller i år andra söndagen efter påsk.
Johannes Paulus dog på kvällen före denna liturgiska helgdag. Den är också
särskilt knuten till honom genom att han vigt den åt Guds barmhärtighet,
inspirerad av en polsk mystiker, Faustina Kowalska (1905-1938) som han själv
kanoniserat.
Ulla Gudmundson
1Om
detta rykte är sant eller inte kan man, som Sr Madeleine Fredell OP och
Fr Ulf Jonsson, SJ och jag konstaterat, spekulera om. Möjligt är det i alla
händelser. Kardinal är en hederstitel i katolska kyrkan. Den har, till
skillnad mot präst- och biskopstiteln, ingen sakramentell grund. Några
ämbetsmässiga hinder för en kvinna att bli kardinal finns alltså inte.
2JJag är tacksam mot Sr Madeleine Fredell, OP, för hennes hjälp att klargöra
personalismen
3Likaledes är jag tacksam mot Sr Katrin Åmell, OP, för hennes klargörande
av Assisimötets betydelse
4Uppgifterna ur Wikipedia
5Här följer jag Olof Brandts utförliga redogörelse för processen i den katolska
kultur/samhällstidskriften Signum 1/2011
