Insatser till föräldrar med barn i åldern 10

HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 1 2014-­‐03-­‐05 Insatser till föräldrar med barn i åldern 10 – 17 år. Effekter av föräldrastöd med avseende på risk-­‐ och friskfaktorer samt psykisk hälsa (HFÅ 2010/96) Sammanfattning Projektet består av två delar: (A) effekter av olika typer av ledarledda föräldragrupper och (B) telefonintervjuer rörande kunskap om och behov av föräldrastöd med slumpvis utvalda föräldrar. Metod: I delprojekt A deltar 315 familjer vars ena eller båda föräldrar deltar i ett av fem olika program för föräldrar till barn i åldern 10 – 17 år: De deltagande föräldrarna och deras barn (70 % av barnen till de deltagande föräldrarna deltar själva som informanter) fyller i frågeformulär rörande uppfostringsstil m.m. vid tre tillfällen: i samband med att föräldragruppen startar (T1), när gruppen avslutas (T2) och ett år efter det att gruppen startade (T3). Föreliggande rapport bygger främst på T1-­‐ och T2-­‐mätningarna, men vissa preliminära resultat från T3, där datainsamling pågår och kommer att avslutas under hösten 2014, redovisas också. I delprojekt B genomförde vi telefonintervjuer med 875 slumpvis valda föräldrar. De ombads också besvara förkortade versioner av samma frågeformulär som ovan. Resultat Delprojekt A. Jämförelsen avseende social situation och föräldrars och barns psykiska hälsa visade på stora skillnader. Föräldrarna i de riktade programmen hade den mest utsatta sociala situationen och rapporterade sämst psykisk hälsa, en mer ogynnsam uppfostringsstil och upplevde att deras barn mådde sämre än övriga. Föräldrarna i de universella programmen hamnade mitt emellan föräldrarna i de riktade programmen och de telefonintervjuade föräldrarna vad avsåg såväl bakgrundsfaktorer som sin rapportering av uppfostringsstil samt sitt eget och barnens mående. Barnen vars föräldrar deltog i de riktade programmen var i genomsnitt 1 ½ år äldre jämfört med barnen vars föräldrar deltog i de universella programmen, och de rapporterade själva genomgående sämre hälsa och välbefinnande. Barnen vars föräldrar deltog i föräldragrupper (både riktade och universella) hade en klart förhöjd psykisk ohälsa inte bara i jämförelse med den telefonintervjuade gruppens barn utan också jämfört med en jämförelsegrupp bestående av barn i samma ålder som kom till tandvården för kontroll. När föräldragrupperna upphörde (T2) uppgav föräldrarna som helhet att deras uppfostringsstil och beteende gentemot barnen hade förbättrats, och att barnens psykiska ohälsa hade minskat. Jämförelser mellan de olika typerna av föräldragrupper visade inga skillnader med avseende på dessa förändringar. Enligt de föräldrar som hittills svarat på ettårsuppföljningen (T3) höll den föräldrarapporterade positiva förändringen, i föräldrabeteende och i barnens psykiska hälsa, i sig från för-­‐ till eftermätning. Barnen rapporterade, till skillnad från föräldrarna, ingen förändring avseende vare sig föräldrarnas uppfostringsstil eller barnets eget mående från T1 till T2. Vi fann inte heller några skillnader mellan barn vars föräldrar deltagit i olika föräldragrupper. De preliminära T3-­‐
resultaten indikerar att barnen vid ett-­‐årsuppföljningen rapporterar minskad psykisk ohälsa jämfört med T1. Delprojekt B, Föräldrarna ansåg överlag att det fanns ett mycket stort behov av föräldrastöd till just föräldrar till tonårsbarn. Knappt hälften av föräldrarna önskade olika former av universellt stöd (Föreläsningar/seminarier; Nätverk/lokal för föräldrar att träffas och stödja varandra i; Lättillgänglig och informativ kommunal hemsida för föräldrar; Föräldratelefon, Ledarledda föräldragrupper & Mer, bättre, mer lättillgänglig, information). En femtedel av föräldrarna 1 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 2 2014-­‐03-­‐05 önskade sig i stället mer riktat stöd (Tillgång till individuellt professionellt stöd; Bättre hjälp/stöd i skolan resp. Stöd rörande alkohol, droger, dataspel & Internet). Var tredje förälder var nöjd som det var och hade inga synpunkter på vilken stödinsats man helst önskade sig. Diskussion. Delprojekt A. Våra resultat tyder på att föräldrar som väljer att delta i föräldragrupper, också de universella, gör det för att de upplever att både de själva och deras barn inte mår riktigt så bra som föräldrar och barn i allmänhet. Det finns alltså anledning att betrakta de ledarledda föräldragrupperna som ett universellt erbjudet riktat stöd. Mot bakgrund av att många familjer i telefonintervjuerna uttryckte skepsis mot Socialtjänsten är det extra viktigt att detta ”riktade” stöd erbjuds universellt och att det inte är Socialtjänsten som står som arrangör. Att föräldrarna som deltagit i de olika föräldragrupperna, men inte deras barn, överlag ansåg både att de förbättrat sitt föräldrabeteende och att de själva och barnen mådde bättre efter det att de deltagit i föräldragrupp, kan ha flera förklaringar. Det kan vara så att de förändringar som föräldrarna själva upplever vid T2 inte visar sig tillräckligt tydligt i deras beteende och att barnen därför inte uppfattat förändringen. En annan möjlighet är att en del förändringar i förälderns beteende, t ex. ökad fasthet vad gäller gränssättning eller tydligare regler, inte i förstone uppfattas som positivt av barnet även om det kan få positiva effekter på längre sikt. Att barnens skattningar vid T3 faktiskt antyder bättre psykisk hälsa jämfört med ett år tidigare är därför ett mycket gott tecken. Programmen hade överlag likvärdiga effekter, trots olikheter i teoretisk inriktning, vilket talar för att andra faktorer har lika stor, eller större, betydelse. Eftersom det var stora initiala skillnader, vad gäller både bakgrundsfaktorer och föräldrarnas psykiska hälsa, mellan föräldrar som deltog i de riktade programmen jämfört med övriga krävs det mer sofistikerade statistiska analyser för att studera programeffekterna mer i detalj. De analyserna blir aktuella när T3-­‐
mätningen är avslutad, Delprojekt B. Tonårsföräldrar i allmänhet upplever att de behöver en hel del samhälleligt stöd i sitt föräldraskap. Det är viktigt att samhället stöttar en stor bredd vad gäller stödet snarare än koncentrerar huvuddelen av resurserna på en eller ett par stödinsatser. För de flesta föräldrar är det viktigaste stödet lättillgänglig information och enklare rådgivning av olika slag. För andra handlar det om mer riktat stöd och individuell rådgivning. Många föräldrar efterfrågar möjligheten, både för sig och sitt barn, att kunna få råd och stöd utan att behöva söka psykiatrisk vård. 2 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 3 2014-­‐03-­‐05 Insatser till föräldrar med barn i åldern 10 – 17 år. Effekter av föräldrastöd med avseende på risk-­‐ och friskfaktorer samt psykisk hälsa (HFÅ 2010/96) Inledning På senare år har flera utländska modeller för föräldraträning introducerats i Sverige. De har oftast sin grund i inlärningsteori och syftar till att bryta destruktiva föräldra-­‐barnsamspel genom att öka positiva och minska negativa föräldrabeteenden. Modellerna har framförallt utvecklats för att hjälpa föräldrar till barn som tidigt uppvisar allvarliga trots-­‐ och uppförande problem. Beteendeproblemen, som oftare drabbar pojkar, medför ökad risk för svårare problem senare i livet, förorsakar mycket lidande för de berörda och stora kostnader för samhället. Tidigare metoder för att hjälpa denna grupp barn har haft stora brister varför utvecklingen av nya metoder varit mycket angeläget. På senare år har de nya modellerna även prövats och rekommenderats som universella insatser. En fråga som inställer sig är om dessa metoder är de mest lämpande för att förebygga den ohälsa som utvecklas senare, drabbar fler barn, oftare flickor än pojkar och har en annan karaktär (nedstämdhet, oro, psykosomatiska problem), eller om modeller med annan teoretisk förankring kan vara mer lämpade för detta. I det aktuella projektet prövas effekterna av ledarledda föräldragrupper med olika teoretisk inriktning som riktar till föräldrar till barn och tonåringar i åldern 10 till 17 år. Några av programmen ges i första hand som riktade andra främst som universella insatser. Därför jämförs också effekterna av riktade respektive universella program. Som komplement till studien av effekter av ledarledda föräldragrupper jämförs också de familjer där föräldern deltar i föräldragrupp med andra, slumpvis valda, föräldrar till barn i samma ålder i samma kommuner. Denna delstudie bygger på telefonintervjuer utvecklade inom ett tidigare av Folkhälsoinstitutet finansierat projekt [“Föräldrastödssamverkan A (Ale) till Ö (Öckerö) dnr: HFÅ 2009/218) och Sjuhärads kommunalförbund (“Samverkan kring föräldrastöd Sjuhärad/Södra Älvsborg” dnr: HFÅ 2009/215). I tillägg till telefonintervjuerna har dessa föräldrar också tillfrågats om att besvara samma typ av frågeformulär som det som föräldrar vilka deltog i föräldragrup-­‐
perna besvarade. Bakgrund Yngre barn i Sverige har vid internationell jämförelse en god hälsa [1-­‐3]. I beskrivningar av hur friska barnen känner sig, uppger barn i åk 5 idag att de känner sig lika friska eller friskare än vad som uppgavs för 20 år sedan, vilket går i linje med hur utvecklingen ser ut för övriga befolkningen med ungdomsgruppen som ett alarmerande undantag [1]. I åk 9 har andelen som känner sig friska minskat och det är framförallt flickor som beskriver ökande upplevelse av stress, psykosomatiska besvär, nedstämdhet och oro. [1-­‐2]. I 3 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 4 2014-­‐03-­‐05 åldersgruppen 16 -­‐ 24 år har andelen flickor som upplever ängslan, oro eller ångest ökat från 9 till 30 % procent under en tjugoårsperiod, motsvarande siffror för pojkar är från 4 till 14 % [1]. Såväl ur ett individuellt som ur ett folkhälsoperspektiv är detta en oroande utveckling. Än mer oroande är att utvecklingen tycks vara ett specifikt svenskt fenomen. Undersökningar i våra nordiska grannländer och i Europa i övrigt pekar nämligen inte på samma negativa utveckling av den psykiska hälsan hos äldre barn och tonåringar [3-­‐4]. Under det senaste decenniet har ett flertal program för föräldraträning/stöd [5-­‐6] som bygger på den modell som utvecklats vid Oregon Social Learning Center (OSCL) i USA [7] introducerats i Sverige. Modellen, som har sin grund i inlärningsteori, syftar till att öka positiva föräldrabeteenden, minska hårda uppfostringsmetoder, förstärka önskvärda beteenden och släcka ut icke önskvärda beteenden hos barnen. Syftet är att hjälpa framför allt föräldrar till barn som tidigt uppvisar trots-­‐ och uppförande problem, eftersom barn som redan i förskoleåldern utvecklar allvarliga utagerande problem löper en kraftigt ökad risk att utveckla svårigheter som skolk, mobbning, missbruk och asocialitet under tonåren och senare i livet [8-­‐10]. Detta har varit mycket angeläget då tidigare interventioner till denna grupp varit synnerligen bristfälliga [11]. I flera studier inom ramen för Folkhälsoinstitutets utlysning ”Utveckling av kommunala strategier för föräldrastöd” har dessa metoders effektivitet när de erbjuds som universella program prövats. Det finns anledning fråga sig hur effektiva programmen, som framförallt utvecklats för selekterade och indikerade grupper, är när de ges som universella program mot bakgrund av att de tidiga trots-­‐/uppförandeproblem hos framför allt pojkar [10,12], som programmen utvecklats för att tackla, är relativt ovanliga i Sverige [13]. En annan fråga är om program som utvecklats med tanke på trots-­‐ och uppförandeproblem i de tidiga barnåren också är de mest lämpade när det gäller att förebygga den, som det verkar betydligt vanligare och ur folkhälsosynpunkt mer bekymmersamma, inåtvända psykiska ohälsa (psykosomatiska problem, nedstämdhet, oro och ångest) som senare i barndomen och tonåren, drabbar främst flickor [1-­‐2]. Finns det andra föräldraprogram som kan vara mer effektiva, och tas emot bättre av föräldrarna, när det gäller att förebygga och möta denna problematik? Aktivt föräldraskap är ett av de program som beskrivits som lovande för åldersgruppen 10 -­‐
15 år av Folkhälsoinstitutet [5]. Programmet har utvecklats i USA och anpassats efter svenska förhållanden [5,15] och riktar sig till föräldrar som är rådvilla i sitt föräldraskap och önskar få stöd i att hantera vardagliga situationer [16]. Programmet utgår från psykologen Adlers teorier om utveckling och betonar vilka psykologiska och beteendemässiga mål som finns för barnet, användandet av naturliga och logiska konsekvenser, vikten av ömsesidig respekt och metoder för uppmuntran [17]. Programmets målsättning är att göra föräldrarna mer medvetna om sin egen föräldrastil, med syftet att föräldrarna skall bli mer auktoritativa (i programmet kallade ”aktiva”) och mindre eftergivna eller auktoritära. 4 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 5 2014-­‐03-­‐05 Connect är ett föräldrastödsprogram som bygger på anknytningsteori som utvecklats av Marlene Moretti med kollegor i Kanada [18 -­‐ 20]. Modellen har under de senaste åren introducerats i Sverige [21]. Connect tar sin utgångspunkt i att i första hand skapa en bra relation eller anknytning mellan förälder och barn genom att föräldrarna tränas i att skifta perspektiv så att de bättre kan förstå varför barnet reagerar som det gör. Programmet utvecklades som ett riktat program, med särskilt fokus på tonåringar med allvarligt utagerande beteende. I Sverige har det dock i huvudsak använts som ett universellt program. COPE The community parent education program (COPE) är en kanadensisk föräldrautbildning grundad av Charles Cunningham [49]. COPE uppger en bas i social inlärningsteori, kognitivt attributionell teori, systemisk familje-­‐ och nätverksteori samt gruppteori. I manualen anges även problembaserat lärande, modellinlärning och empowerment som viktiga ingredienser. Man menar att föräldrar fungerar som förebilder till sina barn och att barn tar efter förälderns beteende. Ett mål med utbildningen är att öka föräldrarnas medvetenhet om den betydelse deras eget sätt att agera har för hur deras barn lär sig att agera, hur de ser på sig själva och hur relationen mellan förälder och barn blir. COPE betonar vidare föräldern som ansvarig i relationen till barnet. I COPE-­‐manualen framgår explicit att alla de verktyg som lektionerna avhandlar utgår från inlärningsteoretiska principer (KBT). De uttalade målen med kursen är: ”att vara lättillgänglig, ha hög närvaro, utveckla föräldrarnas nätverk samt stärka föräldrarnas tilltro till den egna förmågan och därmed bryta den nedåtgående spiralen”. Programmet utvecklades för föräldrar som redan upplever problem med sina barn, men det används i Sverige också som ett universellt program. KOMET (Kommunikationsmetod) för ungdomar 12 -­‐ 18 år är en vidareutveckling av KOMET för barn 3 – 11. Programmet har utarbetats vid Socialtjänsten i Stockholm stad [50] och är en svenskanpassad version av de nordamerikanska föräldrautbildningarna PMT (Parent Management Training). KOMET bygger på inlärningspsykologi med fokus på beteendeanalys. Programmet betonar förälderns ansvar för sitt barns beteende och mående, och försöker stärka föräldern i tron på sin egen förmåga och inge en känsla av att kunna påverka situationen. Föräldern ses som expert på sin familj. Kursen säger sig därför inte handla om att förmedla ett korrekt sätt att uppfostra barn på, utan syftar till att ge verktyg som föräldrarna kan använda på ett sätt som passar dem. Programmet poängterar vikten av en god relation och föräldern uppmuntras att genom beröm, belöningar, uppmärksamhet och visat intresse för barnet uppnå detta. KOMET för ungdomar riktar sig till föräldrar med barn som har normbrytande beteenden och kan därför sägas vara en riktad insats. Ledarskapsträning för tonårsföräldrar (LFT) är ett program som utvecklats på familjemottagningen i Majorna i Göteborgs stad [22]. Programmet kallas ledarskapsträning då det tar sin utgångspunkt i att det är föräldern som har det övergripande ansvaret för 5 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 6 2014-­‐03-­‐05 föräldra-­‐barn-­‐relationen och är den som skall ta ledningen för att relationen skall utvecklas på ett positivt sätt. Programmet har hämtat inspiration från olika teorier och några av de centrala delarna bygger på de principer för utvecklande kommunikation som beskrivs inom Marte Meo [23-­‐24], stödjande kommunikation inom Funktionell familjeterapi [25], strukturell familjeterapi [26], kognitivt förhållningssätt [27] samt föräldraskap byggt på relation och närvaro [28-­‐29]. Programmet, som har en manual och en utbildningsplan, används redan i flera kommuner. Det har prövats i en öppen studie utan jämförelsegrupp med lovande resultat [22]. Studier av effekten av olika föräldraprogram bygger i stor utsträckning på föräldraskatt-­‐
ningar av barnens hälsa och beteenden. Föräldrar har i forskningssammanhang ansetts vara de bästa informanterna när det gäller att på ett inte allt för kostnadskrävande sätt få in uppgifter, då de har en kunskap om hur barnen fungerar i olika sammanhang [30 -­‐31]. Samtidigt visar studier att samstämmigheten mellan föräldrars och barns skattningar är låg till måttlig [32 -­‐ 33], och som lägst när det gäller problem som oro, ångest och nedstämdhet [31, 34 -­‐ 35]. Utifrån detta, och barnkonventionens krav på att barn med ökande ålder ska erbjudas att delta aktivt i sådant som rör dem själva, är det viktigt att även barnen blir informanter i studier som rör barn-­‐föräldrarelationen och barnens egen hälsa. Syfte Huvudsyftet med den aktuella studien har varit att pröva effekterna av olika ledarledda föräldrastödsprogram riktade till föräldrar till äldre barn och tonåringar med avseende på föräldrarnas uppfostringsstil och barnens psykiska hälsa. Ytterligare ett syfte var att jämföra gruppen barn/ungdomar vars föräldrar deltar i föräldrastödsprogrammen med barn i allmänhet med avseende på psykisk hälsa. Ett kompletterande syfte har varit att undersöka vad föräldrar till barn/ungdomar i den aktuella åldersgruppen i allmänhet känner till om det föräldrastöd som erbjuds respektive vad som behöver utvecklas. De specifika frågeställningar som undersöktes var: •
•
•
•
•
Vad skiljer föräldrar till barn i åldern 10 -­‐ 17 år som söker föräldrastöd från de som inte gör det? Hur utvecklas den psykiska hälsan hos barn vars föräldrar deltar i föräldragrupper jämfört med barn i allmänhet? Hur beskriver barnen/ungdomarna vars föräldrar deltar i föräldraprogram själva sin psykiska hälsa? Föreligger skillnader i utvecklingen för pojkar och flickor och i så fall på vilket sätt? Hur fungerar de till svenska förhållanden anpassade modellerna jämfört med en modell som utvecklats i Sverige? 6 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 7 2014-­‐03-­‐05 •
•
•
•
•
Hur fungerar modeller med olika teoretisk grund jämfört med varandra, med avseende på effekter och hur de mottas av föräldrar? Fungerar program som riktas specifikt till föräldrar som redan gett uttryck för att de har bekymmer med sitt barn (riktade insatser) annorlunda jämfört med program som erbjuds föräldrar ”i allmänhet” (universella) Vilket behov av stöd i föräldraskapet upplever föräldrar till barn i ålder 10-­‐17 år? Hur matchar detta behov det som erbjuds i närsamhället? Hur är kunskapen om det som erbjuds? Metod Sökande kommun var Tjörns kommun, men för att möjliggöra den aktuella studien etablerades tidigt ett samarbete med ytterligare fem kommuner i Västra Götaland, nämligen Ale, Mölndal, Göteborg, Härryda och Varberg. Dessa kommuner utökades senare med ytterligare sex (Kungsbacka, Borås, Eskilstuna, Halmstad, Lund & Ängelholm), och de från början planerade tre terminerna av rekrytering till föräldragrupper utökades med ytterligare två för att uppfylla målet om 300 deltagande familjer i studien. Inom kommunerna bedrevs redan, eller fanns beslut om att införa, något eller några av de aktuella föräldrastödsprogrammen till barn i åldern 10 till17 år. Deltagare Delstudie A – Effekter av ledarledda föräldragrupper. Föräldrar som från hösten 2011 till hösten 2013 anmälde sig till en föräldragrupp för föräldrar med barn i åldern 10-­‐17 år tillfrågades, i samband med första gruppträffen, om de ville delta i studien samt om de gav sitt tillstånd till att även deras barn blev tillfrågade om att delta. Uppskattningsvis valde 90 % av de tillfrågade föräldrarna att delta, samt i sin tur ca 70 % av deras barn. Totalt deltog 315 familjer i studien, där ena eller båda föräldrarna påbörjat ett av de fem programmen: Aktivt föräldraskap [AF] (N = 46), Connect (N = 62), COPE (N = 65), KOMET (N = 27) eller Ledarskapsträning för Tonårs Föräldrar [LFT] (N = 115). Av föräldrarna var 78 % mammor (N = 278) och 22 % pappor (N = 80). I 43 familjer deltog båda föräldrarna. I analyserna som utgör underlaget för denna studie används svar från en förälder från varje familj och i de fall där båda föräldrar deltog har vi valt att använda mammornas svar. Resterande uppgifter bygger på dessa huvudföräldrar. Majoriteten av föräldrarna (61 %) var mellan 41-­‐50 år, arbetade eller studerade (81 %) och var födda i Sverige (82 %). Barnens medelålder var knappt 14 år och fördelningen mellan pojkar och flickor var jämn (162 flickor och 159 pojkar). Bortfallsanalyser visade att de 17 föräldrar som valde att avsluta sitt deltagande i studien före T2-­‐mätningen inte skilde sig från övriga föräldrar med avseende på några bakgrundsfaktorer eller föräldrarnas psykiska mående, och de var inte heller överrepresenterade i något visst föräldraprogram. Däremot skattade de sina barns 7 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 8 2014-­‐03-­‐05 öppenhet gentemot dem själva högre än övriga föräldrar, och deras barn uppgav att föräldrarna uppvisade en högre grad av försök till förståelse än vad övriga barn gjorde. 18 föräldrar valde att hoppa av föräldragruppen (de gick inte till mer än 1-­‐2 träffar). Av dessa var 10 stycken ändå kvar i studien och svarade på frågor vid T2. Som skäl till avhoppen angav en majoritet av dessa att de inte fann innehållet i föräldragruppen relevant eller att de inte hade tid. Övriga uppgav sjukdom som anledning. Bland avhopparna fann vi inga skillnader mellan de föräldrar som valde att stanna kvar i studien jämfört med de som avslutade sitt deltagande efter T1. Däremot skilde sig gruppen som helhet från resten av föräldrarna som fortsatte i föräldragrupperna, genom att dessa föräldrar hade en lägre yrkesnivå samt skattade sina barns öppenhet högre än övriga vid förmätningen. Ingen av föräldraprogrammen var överrepresenterade bland avhoppen. Utöver avhoppen var det 22 föräldrar som endast deltog i hälften eller färre än hälften av gruppträffarna. Vad som skilde dessa åt från övriga föräldrar var att de vid T1 mådde bättre (HADS), uppgav en mer positiv attityd till sitt eget föräldraskap (PLSOC1 + 3), större grad av försök till förståelse för sitt barn samt upplevde sina barn som öppnare gentemot dem. Vid T2 var de också mindre nöjda med den grupp de gått i jämfört med övriga föräldrar. Deras barn i sin tur uppgav en högre grad av anknytningstrygghet till sin förälder samt upplevde en högre grad av försök till förståelse hos föräldern vi T1. Delstudie B – Telefonintervjuade föräldrar. Telefonintervjuer gjordes med sammanlagt 875 föräldrar i 797 familjer. I 63 % av familjerna svarade bara mamman på frågorna, i 27 % bara pappan och i 10 % båda föräldrarna. Av föräldrarna uppgav 56 % att de hade ett barn i ålder 10 till 17 år, 37 % att de hade två och 6 % att de hade tre barn i den åldern. Om föräldern hade fler än ett barn ombads föräldern tänka på det äldsta av barnen när frågorna besvarades. Hälften av barnen var flickor och hälften pojkar. Av de telefonintervjuade föräldrarna svarade 72 % (N = 626) ja till att få en enkät hemskickad och av dessa besvarade 55 % (N = 345) faktiskt frågeformuläret. De föräldrar som besvarade frågeformuläret utgjorde alltså 40 % av dem som telefonintervjuats. Vi har ingen möjlighet att statistiskt bedöma representativiteten. Vi bedömer det dock som sannolikt att mer välutbildade och välfungerande föräldrar är överrepresenterade. Genomförande Delstudie A – effekter av ledarledda föräldragrupper. Forskningspersonal (assistent eller doktorand) närvarade vid första gruppträffen för att informera om studien och tillfrågade föräldrarna om de kunde tänka sig att delta i studien. Efter att ha gett sitt skriftliga medgivande fick föräldrarna med sig ett eget frågeformulär hem (T1) rörande uppfostringsstil, sin egen och barnets psykisk hälsa, m.m., samt ett motsvarande frågeformulär och information om studien till sina barn. De barn som valde att delta i studien skickade in sina formulär i ett frankerat svarskuvert som de själva kunde 8 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 9 2014-­‐03-­‐05 lägga på brevlådan, medan föräldrarnas formulär samlades in vid andra gruppträffen. I samband med att grupperna avslutades fick föräldrarna nya frågeformulär (T2) som togs med ifyllda till sista gruppträffen då forskningspersonal åter var på plats för att samla in dem och svara på eventuella frågor. Barnen kunde, liksom vid T1 skicka in sina formulär i frankerade svarskuvert. Ett år efter grupperna startade skickades nya formulär (T3) ut till föräldrar och barn via post med svarskuvert. Som tack för hjälpen erhöll föräldrarna en trisslott och barnen en biocheck vid varje datainsamlingstillfälle (T1, T2 & T3) Samtliga T1-­‐och T2-­‐mätningar är nu genomförda (förutom med avseende på en Connect-­‐
grupp med 7 familjer som inte hann avsluta sin grupp i tid för slutrapportering), men de sista T3-­‐mätningarna (67 familjer) genomförs hösten 2014. Föreliggande rapport bygger i huvudsak på T1-­‐ & T2-­‐mätningar med 289 familjer och deras 186 barn men vissa preliminära resultat från ettårsuppföljningen (T3) redovisas också, från de 206 familjer (med 137 barn) som hittills deltagit vid sista mättillfället. Delstudie B – Telefonintervjuade föräldrar Från SPAR-­‐registret fick vi för varje kommun/stadsdel namn och adress på 225 föräldrar till barn i åldern 10 – 15 år och 75 ungdomar i åldern 16 till 17 år. Anledningen till denna procedur var att SPAR-­‐registret inte tillhandhåller adresser på vårdnadshavare till 16-­‐ och 17-­‐åringar eftersom reklam får skickas direkt dem. Namnen telefonsattes sedan med hjälp av företaget Infodata AB som fick fram fast eller mobilt telefonnummer till ungefär 75 %. Listorna delades ut till av oss anställda telefonintervjuare som fick i uppgift att ringa tills de genomfört intervjuer med 100 föräldrar i varje kommun/stadsdel. Den undersökta gruppens representativitet för föräldrar i allmänhet i de undersökta kommunerna är svår att bedöma. Vi har inte några uppgifter på de 25 % av föräldrarna som aldrig kom i fråga för telefonintervju, eftersom vi inte hade något telefonnummer. Det finns dock anledning att anta att föräldrar med invandrarbakgrund, och föräldrar med mer besvärliga sociala omständigheter har telefon i mindre utsträckning än andra. Knappt en tredjedel av de uppringda blev inte aktuella för intervju därför att de inte svarat i telefon efter tre uppringningar. Av de uppringda föräldrarna var det dock väldigt få som tackade nej till att delta i intervjun, och dessa uppgav i allmänhet tidsbrist som anledning. Sammantaget finns det anledning till viss försiktighet när det gäller hur representativa de intervjuade föräldrarna är för föräldrar i allmänhet. Om en vuxen svarade när intervjuaren ringde upp tillfrågades vederbörande om hon/han var mamma eller pappa till ett barn i åldern 10 till 17 år. Därefter förklarade intervjuaren vad undersökningen rörde sig om och frågade om det gick genomföra en intervju på ca. 10 minuter. I samband med att intervjun avslutades tillfrågades föräldern om den kunde tänka sig att också besvara några frågeformulär. Om föräldern sa ja så antecknades adress eller e-­‐
postadress (beroende på om föräldern ville ha enkäten per post eller besvara den via internet). 9 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 10 2014-­‐03-­‐05 Undersökningsmetoder Delstudie A – Effekter av ledarledda föräldragrupper. I studien användes följande formulär: Bakgrundsfrågor om barnet: ålder, kön, boendesituation, om barnet är fött utomlands och när det i så fall kom till Sverige, samt om barnet tidigare haft någon kontakt med skolhälsovård eller barnpsykiatri. Bakgrundsfrågor om föräldern: ålder, kön, utbildningsnivå, sysselsättning, om föräldern de senaste sex månaderna varit arbetslös, sjukskriven/haft sjukpension eller varit föräldraledig, samt om föräldern är född utomlands och när hon/han i så fall kom till Sverige. Frågor ur instrumenten PSOC [59, 60] och PLOC [45, 46] faktoranalyserades tillsammans, vilket ledde till tre skalor: 1) Negativ och obekväm i föräldrarollen, 2) Hjälplös och släpphänt som förälder, samt 3) Oengagerad som förälder. Delskalorna Försök till förståelse och Känslomässiga utbrott utvecklade av Stattin m.fl. [53] som bl. a. använts i den nationella jämförelsestudien av föräldraprogram (NJF – en svensk multicenterstudie som utvärderat riktade föräldraprogram för yngre barn), användes i vår studie både som självskattning (förälder) och i form av att barnet skattade förälderns uppfostringsstil. Delskalorna Hård uppfostran och Instrumentellt föräldraskap ur Parenting Practices Inter-­‐
view (PPI) [37] har översatts till svenska och använts i studier kring selektivt föräldrastöd [38]. I en norsk studie av universellt föräldrastöd har de aktuella delskalorna använts och befunnits ha psykometriskt sunda egenskaper samt vara förändringskänsliga [39]. Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS) [40] som består av 14 frågor har prövats i Sverige och visat sig vara en värdefull indikator på depression och ångest också i normalbefolkningen [41, 42]. Styrkor och svårigheter (SDQ) [47-­‐48] är ett internationellt mycket använt instrument för att mäta symtom på allmän psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Instrumentet innehåller fyra problemskalor (känslomässiga problem, uppförandeproblem, uppmärksamhetsprob-­‐
lem och kamratproblem) och en fråga för hur allvarliga svårigheter barnet har. SDQ finns, och användes i vårs studie, både som föräldraskattningsformulär och som självskattningsformulär för barn och ungdomar. OPEN/Child disclosure [54, 56] mäter barnets öppenhet gentemot föräldrarna och användes i vår studie både som självskattning för barnen och föräldraskattning. Delskalorna Generellt välbefinnande, Nedstämdhet och Självförtroende från det internationellt och nationellt använda instrumentet Kidscreen [57]. PSP (Psychosomatic Plauge) som är en självskattning av barnets psykosomatiska symptom [58]. 10 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 11 2014-­‐03-­‐05 ECR-­‐RC9 är ett självskattningsformulär för barn som mäter barnets grad av anknytningstrygghet till föräldern [51, 52]. Delstudie B – Telefonintervjuade föräldrar Telefonintervjuer. I ett tidigare, av Folkhälsoinstitutet finansierat projekt [“Föräldrastöds-­‐ samverkan A (Ale) till Ö (Öckerö) dnr: HFÅ 2009/218) och Sjuhärads kommunalförbund (“Samverkan kring föräldrastöd Sjuhärad/Södra Älvsborg” dnr: HFÅ 2009/215), utvecklade vi en telefonintervju som vi intervjuade över 1 000 föräldrar till barn i åldern 0 – 15 år med. Intervjun ändrades på några punkter baserat på erfarenheter från det förra projektet och anpassades till den aktuella åldersgruppen (se bilaga 1). Intervjun tog 10 – 15 minuter att genomföra, och intervjuaren skrev ner svaren på ett i förväg färdigställt svarsformulär. När intervjun var klar tillfrågades föräldern om den andre föräldern fanns tillgänglig och om denne accepterade så intervjuades också hon/han. Intervjusvaren överfördes sedan till Excel-­‐filer och de öppna svaren kategoriserades av en person, som inte deltagit som intervjuare. Frågeformulär. Frågeformuläret bestod dels av följande bakgrundsuppgifter: förälderns ålder, kön, utbildningsbakgrund, huruvida man var född i Sverige eller ej, och om man arbetade, studerade, var föräldraledig, långtidsarbetslös (= mer än 6 månader) eller långtidssjukskriven. Därutöver innehöll frågeformuläret nedkortade versioner av några av de skalor som föräldrarna som deltog i föräldragrupper besvarade (Känslomässiga utbrott, Instrumentellt föräldraskap, Negativ och obekväm i föräldrarollen, Oengagerad som förälder, HADS & SDQ). Nedkortningen baserades på data från de första föräldragruppernas T1-­‐mätningar. För varje skala beräknades de ingående frågornas korrelation med totalvariabeln. De fem item som hade högst korrelation med totalvariabeln valdes ut för beräkning av nytt Cronbachs alpha-­‐värde och korrelation med den ursprungliga skalan. Om det nya alpha-­‐värdet och korrelationen med den ursprungliga skalan var tillräckligt höga (≥ .70 resp. .90) accepterades skalan. Statistiska analyser Delstudie A – Effekter av ledarledda föräldragrupper I de statistiska jämförelserna har det svenskutvecklade programmet (LFT) jämförts med övriga, och dessutom har de två mer relationsinriktade programmen (AF & Connect) jäm-­‐
förts med dem som primärt bygger på inlärningsteori (COPE och KOMET). Eftersom två av programmen främst visade sig användas som riktade insatser, medan de övriga program-­‐
men i allt väsentligt varit universella, har vi också gjort en jämförelse mellan riktade (LFT & KOMET) och universella (AF, Connect & COPE) insatser. Jämförelser görs dels med avseen-­‐
de på förändringar i de deltagande föräldrarnas uppfostringsstil och dels med avseende på barnens psykiska ohälsa och psykologiska välmående. Jämförelser har också gjorts mellan föräldragruppsdata och data från enkäter som fyllts i av de telefonintervjuade föräldrarna. Som jämförelsegrupp för SDQ-­‐skattningar användes material från den så kallade BITA-­‐
11 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 12 2014-­‐03-­‐05 studien (Barn i tandvården) [61] där normdata finns för barn-­‐ och föräldraskattningar i åldern 13 till 15 år. Databearbetning skedde i SPSS 21. Chi2-­‐test, oberoende t-­‐test och envägs oberoende variansanalys (ANOVA) genomfördes för de deskriptiva analyserna vid baslinjemätning. Beroende t-­‐test användes för jämförelser mellan föräldrars och barns skattningar samt för att mäta skillnaderna mellan T1 och T2. Oberoende t-­‐test användes för jämförelser mellan föräldragruppsdata och normdata (BITA 13-­‐15 år), samt mellan de olika grupperna(universell – riktad; svensk – nordamerikansk resp. inlärnings-­‐ vs. relationsinriktad). Multipel variansanalys (MANOVA) gjordes för att undersöka köns-­‐ och åldersskillnader samt eventuella interaktionseffekter på måtten för psykisk hälsa hos barnen. För att undersöka sambandet mellan förälders och barns skattningar vid T1 beräknades ICC (Intra Class Correlation). För att ta reda på vilka bakgrundsfaktorer som tydligast skiljde den telefonintervjuade föräldragruppen från den grupp som fick universella insatser gjordes en binär logistisk regressionsanalys. Slutligen genomfördes hierarkiska multipla regressionsanalyser för att undersöka betydelsen av olika bakgrundsfaktorer vid beräkning av skillnader i effekter av deltagande i föräldragrupp. Resultat Delprojekt A – Effekter av ledarledda föräldragrupper Vid eftermätningen (T2) uppgav föräldrarna som gått i föräldragrupp som helhet att deras uppfostringsstil och beteende gentemot barnen hade förbättrats måttligt och att barnens psykiska ohälsa minskat måttligt. Barnen uppgav en något minskad öppenhet gentemot föräldrarna. Vid jämförelse mellan de riktade och de universella programmen, mellan det svenska programmet och övriga program samt mellan de relationsinriktade och de inlärningsteoretiskt baserade programmen fanns inga skillnader med avseende på förändringar i barnets mående. Inte heller vad gällde förändringar i föräldrarnas uppfostringsstil eller beteende gentemot barnen. Föräldrarna var överlag nöjda eller mycket nöjda med sitt deltagande i föräldragrupp (M = 4.2 på en 5-­‐gradig skala) men föräldrarna som deltog i Connect-­‐programmet var mindre nöjda jämfört övriga föräldrar (M = 3.7). Enligt de föräldrar som hittills svarat på ettårs-­‐uppföljningen (T3) framgår att den positiva förändringen i föräldrabeteende och i barnens psykiska hälsa från för-­‐ till eftermätningen höll i sig. Preliminära resultat från barnens skattningar vid ett-­‐årsuppföljningen visar att de skattade sin psykiska hälsa som bättre vid T3 jämfört med T1. Vilka föräldrar deltar i föräldragrupp? Skiljer det sig mellan de olika föräldraprogrammen? Som framgår av tabell 1 så var könsfördelning i alla tre grupperna nästan exakt jämn. När det gällde barnens ålder så var barnen vars föräldrar gick i de universella programmen 12 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 13 2014-­‐03-­‐05 nästan ett år yngre (M =13,1), i genomsnitt, jämfört med de telefonintervjuade föräldrarnas barn (M = 14,0) och mer än 1 ½ år yngre än barnen vars föräldrar gick i riktade föräldragrupper (M = 14,8). Det var också stor skillnad på om barnen haft någon form av professionell kontakt under det senaste året. Det hade 29 % av barnen i den telefonintervjuade gruppen haft, jämfört med 38 % i den universella och 68 % i gruppen där föräldrarna gått i riktade insatser. Skillnaden var alltså större mellan gruppen med riktade insatser och den med universella insatser än mellan den senare och den telefonintervjuade gruppen. Det samma gällde om barnet bodde med båda sina föräldrar (i gemensamt eller växelvis boende). Det gjorde 54 % av barnen vars förälder gick i riktad föräldragrupp jämfört med 82 % av barnen vars förälder gick i universell föräldragrupp och 88 % av barnen vars föräldrar telefonintervjuades. Att det var skillnader mellan alla tre grupperna, och att den grupp som gått i riktat föräldrastöd skiljde ut sig mest från de två andra, var ett mönster som gick igen också i de fortsatta jämförelserna. Föräldrarna i den gruppen hade lägst yrkesmässig status, var oftare arbetslösa eller långtidssjukskrivna, hade fler egna symtom på psykisk ohälsa, en mer ogynnsam uppfostringsstil och de upplevde att deras barn mådde sämre. Tabell 1. Jämförelser mellan telefonintervjuade föräldrar och föräldrar som deltog i universella respektive riktade föräldragrupper Tel_gr Univ_Fö_gr Riktad Fö_gr B_Kön Fl: 162 (51 %) Fl: 81 (47 %) Fl: 75 (53 %) Chi2 = 1,25, Po: 155 (49 %) Po: 91 (53 %) Po: 66 (47 %) p = .53 JA: 92 (29 %) JA: 64 (38 %) JA: 94 (68 %) Chi2 = 20,91, NEJ: 230 (71 %) NEJ: 103 (62 %) NEJ: 44 (32 %) p < .001 B_Bor med båda JA: 283 (88 %) föräldrarna (tils NEJ: 40 (12 %) eller vx-­‐vis) JA: 140 (82 %) JA: 74 (54 %) Chi2 = 91.94, NEJ: 32 (18 %) NEJ: 63 (46 %) p < .001 JA: 305 (94 %) JA: 148 (86 %) JA: 108 (79 %) Chi2 = 25,21, NEJ: 18 (6 %) NEJ 24 (14 %) NEJ 29 (21 %) p < .001 JA: 23 (7 %) JA: 20 (12 %) JA: 27 (19 %) Chi2 = 14,36, NEJ: 300 (93 %) NEJ: 151 (88 %) NEJ: 115 (81 %) p < .001 B_ Kontakt vård Fö_född-­‐Sv Fö_Arb_lös/Sjuks
_skr 13 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 14 2014-­‐03-­‐05 Tel_gr Univ_Fö_gr M B_Ålder 14,0 2,4 13,1 1,6 14,8 FÖ_Utbildning 3,8 1,2 3,8 1,3 3,6 FÖ_Yrke 5,9 1,8 5,4 2,0 4,7 FÖ_HADS 2,3 0,1 3,0 0,2 3,5 PAR_EO 1,7 0,4 2,0 0,4 2,1 PPI_HS_Instr 1,7 0,8 1,9 0,7 2,1 PLSOC_1 2,1 0,8 3,2 0,8 3,6 PLSOC_3 1,8 0,7 2,9 0,8 3,2 OPEN 3,5 0,7 3,2 0,9 2,9 SDQ_TOT 2,7 2,8 4,2 3,1 6,7 SDQ_svårigh 0,4 0,7 0,7 0,8 1,3 SD M Riktad Fö_gr SD M *Svarsalternativen var: Ja, Nej, Kanske. Enbart Ja har tagits med ovan SD 1,4 f = 25,27 p < .000 P H; Alla olika 1,3 f = 2,64 p = .07 1,9 f = 18.16 p < .000 P H; Alla olika 0,3 f = 124,3 p < .000 P H; Alla olika 0,5 f = 57,13 p < .000 P H; Alla olika 0,9 f = 13,9 p < .000 P H; Alla olika 0,8 f = 226,06 p < .000 P H; Alla olika 0,8 f = 232,08 p < .000 P H; Alla olika 0.9 f = 25,27 p < .000 P H; Alla olika 3,2 f = 88,90 p < .000 P H; Alla olika 0,8 f = 68,77 p < .000 P H; Alla olika Hur beskriver barnen/ungdomarna vars föräldrar deltar i föräldraprogram själva sin psykiska hälsa vid gruppstart (T1)? Som framgår av tabell 2 skattade barnen sina psykiska symptom (SDQ) något högre än vad föräldrarna gjorde. Jämfört med en normalgrupp (BITA 13-­‐15 år) skattade barnen i gruppen som helhet sina symptom på psykisk ohälsa mycket högre. Det gjorde även föräldrarna. Föräldrarna skattade sina försök till förståelse men även sina känslomässiga utbrott högre än barnen gjorde och barnen skattade sin egen öppenhet gentemot föräldrarna högre än föräldrarna gjorde (Tabell 3).
Tabell 2. Jämförelser mellan barnens självskattade psykiska ohälsa och föräldrarnas skattningar av barnens ohälsa vid T1, samt jämförelser med en normalgrupp (BITA 13-­‐15 år). Barn grp M SDQ Total 11.26 SD Barn norm 13-­‐15 M SD 5.61 7.92 4.81 Test mot norm Fö grp Test mot norm 13-­‐15 M t = 8.0, p < .001, d = .66 Fö norm 10.29 SD M SD 6.47 5.31 4.53 t = 12.12, p < .001, d = .92 Test Barn grp mot Fö grp t = 2.36, p < .05, d = .16 14 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 15 2014-­‐03-­‐05 Tabell 3. Jämförelser mellan barns och föräldrars skattningar med avseende på föräldrabeteende samt barnens öppenhet gentemot föräldrarna. Barn M Föräldrar SD M Test SD Förståelse 2.50 0.47 2.58 0.33 t = -­‐2.35, p < .05, d = .21 Utbrott 1.78 0.63 2.04 0.45 t = -­‐6.19, p < .001, d = .49 Öppenhet 3.28 0.83 3.10 0.88 t = 2.96, p < .01, d = .21 Jämförelser mellan barn vars föräldrar går i olika typer av föräldraprogram. Som framgår av tabell 4 är det måttliga till stora skillnader på i stort sett samtliga variabler vid förmätningen avseende självskattad hälsa mellan barnen i de riktade och i de universella grupperna. Barnen i de riktade grupperna rapporterar mycket högre grad av psykisk ohälsa, nedstämdhet och psykosomatiska symptom, samt lägre grad av generellt välbefinnande, självkänsla, och anknytningstrygghet till båda sina föräldrar. Dessutom rapporterar de mycket lägre grad av öppenhet gentemot sina föräldrar samt måttligt högre grad av känslomässiga utbrott hos föräldern som valt att börja i föräldragrupp. Däremot finns inga skillnader mellan de relationsinriktade och de inlärningsteoretiskt baserade programmen, varken på barnets självskattade hälsa eller på förälderns beteende. Tabell 4. Jämförelser mellan grupperna med avseende på barnskattningar av psykisk hälsa och välbefinnande samt föräldrastil vid T1. Alla Riktat Univ. M SD M SD M SD SDQ Total Barn 11.28 5.64 13.28 5.81 9.80 5.03 Anknytn. Ma 5.44 1.23 5.08 1.28 5.72 Anknytn. Pa 4.95 1.40 4.42 1.51 Generellt välb. 23.00 4.59 21.39 Nedstämdhet 14.76 6.13 Självkänsla 18.01 Psykosom. Test Inlärn. Rel. Test M SD M SD t = 4.78, p < .000, d = .65 2.51 0.46 2.56 0.46 ns 1.13 t = -­‐3.86, p < .000, d = .54 5.69 1.20 5.60 1.17 ns 5.32 1.18 t = -­‐4.79, p < .000, d = .68 5.28 1.35 5.19 1.15 ns 4.78 24.18 4.08 t = -­‐4.51, p < .000, d = .64 23.70 4.06 24.03 4.11 ns 16.39 6.33 13.56 5.72 t = 3.45, p = .001, d = .47 13.98 5.82 13.73 5.69 ns 4.80 16.92 4.83 18.80 4.63 t = -­‐2.89, p< .01, d = .40 18.91 4.21 18.57 4.89 ns 19.05 6.03 21.11 6.53 17.54 5.16 t = 4.33, p < .000, d = .62 17.78 5.11 17.84 5.32 ns Öppenhet 3.28 0.82 3.01 0.82 3.48 0.77 t = -­‐4.27, p < .000, d = .60 3.55 0,84 3.33 0.73 ns Förståelse 2.49 0.46 2.43 0.48 2.54 0.45 ns 2.51 0.46 2.56 0.46 ns Utbrott 1.77 0.63 1.91 0.66 1.68 0.59 t = 2.77, p < .01, d = .38 1.76 0.62 1.66 0.59 ns Mår flickor och pojkar respektive de yngre och de äldre barnen olika bra vid T1? Som framgår av tabell 5 rapporterade flickorna vid T1 lägre grad av generellt välbefin-­‐
nande, självkänsla och anknytningstrygghet till pappa, samt högre grad av nedstämdhet och psykosomatiska symptom, än pojkarna. Jämfört med de yngre barnen rapporterade de 15 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 16 2014-­‐03-­‐05 äldre högre grad av psykisk ohälsa, nedstämdhet och psykosomatiska symptom samt lägre grad av generellt välbefinnande, självkänsla samt anknytningstrygghet till båda sina föräldrar. Inga interaktionseffekter mellan kön och ålder fanns. Tabell 5. Skillnader flickor och pojkar samt äldre och yngre barn avseende psykisk hälsa vid T1. Flickor 10 -­‐ 13 M Pojkar 14 -­‐ 17 SD M SD 10 -­‐ 13 M SD Test 14 -­‐ 17 M SD SDQ barn 10.56 5.01 11.85 5.62 9.78 5.40 12.26 5.94 Ålder: f = 5.74, p < .05 Generellt välbef. 23.42 4.21 21.36 4.87 25.15 3.71 22.69 4.43 Ålder: f = 13.12, p < .000, Kön: f = 6.01, p < .05 Nedstämdhet 14.58 5.81 17.41 6.20 12.47 5.53 13.32 5.71 Ålder: f = 4.87, p < .05, Kön: f = 13.76, p < .000 Självkänsla 18.04 4.71 15.99 4.67 19.91 4.65 18.94 4.46 Ålder: f = 5.26, p < .05, Kön: f = 13.27, p < .000 Psykosom. 18.28 4.89 22.07 6.86 16.57 5.28 17.99 5.04 Ålder: f = 10.30, p < .01, Kön: f = 12.73, p < .000 Anknytn. pappa 4.86 1.47 4.66 1.42 5.65 1.16 4.78 1.29 Ålder: f = 7.65, p < .01, Kön: f = 5.58, p < .05 Anknytn. mamma 5.66 1.44 5.09 1.38 5.85 0.87 5.28 1.12 Ålder: f = 10.18, p < .01 Avslutningsvis undersökte vi också sambandet mellan barnens och föräldrarnas skatt-­‐
ningar på de variabler som var gemensamma. När det gällde både den psykiska ohälsan och barnens grad av öppenhet gentemot föräldern var samstämmigheten vid T1 god (SDQ Total .67, p < .001; OPEN .65, p < .001). När det gällde skattningen av förälderns känslomäs-­‐
siga utbrott (PAR_EO) respektive försök till förståelse (PAR_AU) var överensstämmelsen lägre (PAR_EO .50, p < .001; PAR_AU .44, p < .001). Hur utvecklas den psykiska hälsan hos barn vars föräldrar deltar i föräldragrupper jämfört med barn i allmänhet? Enligt föräldrarna skedde en måttlig minskning av barnens psykiska symptom (SDQ) från T1 till T2 (Tabell 6). Jämfört med en normalgrupp (BITA föräldraskattning 13-­‐15 år) är skillnaden mellan medelvärdet vid T2 och normalgruppen dock fortfarande stor. Enligt barnen skedde ingen förändring varken på psykiska symptom, generellt välbefinnande, nedstämdhet, självkänsla eller psykosomatiska symptom. Tabell 6. Utveckling av barnens psykiska hälsa från T1 till T2 enligt föräldrarna samt jämförelse med en normalgrupp (BITA 13-­‐15 år). T1 M SDQ Fö 10.73 T2 SD M Test SD Norm M Test SD 6.41 9.28 5.92 t = 5.89, p < .000, d =.23 5.31 4.53 t = 10.15, p = .001, d = .78 16 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 17 2014-­‐03-­‐05 Jämförelse mellan de riktade och de universella grupperna, mellan det svenska programmet (LFT) och övriga, samt mellan de relationsinriktade och de inlärningsteoretiskt baserade programmen visade inga skillnader med avseende på utvecklingen i barnens psykiska hälsa från T1 till T2, varken enligt föräldrar eller enligt barnen själva. Föreligger skillnader i utvecklingen för pojkar och flickor och i så fall på vilket sätt? Utvecklingen av den psykiska hälsan från T1 till T2 skiljde sig inte mellan könen eller mellan de yngre och de äldre barnen. Det förekom heller inga interaktionseffekter mellan kön och ålder. Jämförelser mellan föräldraprogrammen I gruppen som helhet rapporterade föräldrarna en signifikant förbättring i känslan av att vara förälder (PLSOC) samt i sin uppfostringsstil (PAR; PPI) (Tabell 7). Känslan av att vara negativ och obekväm i föräldrarollen, att vara hjälplös och släpphänt, samt oengagerad som förälder hade minskat. Det fanns också en signifikant minskning av känslomässiga utbrott och av att vara hårdhänt samt ökade försök till förståelse enligt föräldrarna. Som redovisat tidigare fanns inga signifikanta skillnader mellan LFT och övriga program med avseende på utvecklingen från T1 till T2 av barnens psykiska hälsa, föräldrarnas uppfostringsstil eller i känslan av att vara förälder. I LFT precis som i övriga program skedde här signifikanta förbättringar enligt föräldrarna, medan inga förändringar rapporterades enligt barnen. Vi fann inte heller några skillnader mellan de relations-­‐ och de inlärningsteoretiskt baserade programmen, avseende förändringar i barnens psykiska hälsa, känslan av att vara förälder eller föräldrarnas uppfostringsstil. I båda grupperna skedde här signifikanta förbättringar enligt föräldrarna medan inga förändringar rapporterades av barnen. Tabell 7. Förändringar från T1 till T2 avseende känslan av att vara förälder samt föräldrastil. T1 M T2 SD M Test SD Utbrott 2.06 0.46 1.86 0.39 t = -­‐8.65, p < .000, d = .47 Förståelse 2.56 0.33 2.66 0.33 t = 5.38, p < .000, d = .30 Hård 2.38 0.57 2.20 0.50 t = -­‐6.95, p < .000, d = .34 Negativ & obekväm 3.41 0.74 3.14 0.68 t = -­‐8.71, p < .000, d = .38 Hjälplös & släpphänt 2.77 0.81 2.56 0.70 t = -­‐6.01, p < .000, d = .28 Oengagerad 2.94 0.68 2.83 0.56 t = -­‐2.97, p < .01, d = .18 17 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 18 2014-­‐03-­‐05 Analyser baserade på hierarkiska regressionsmodeller Eftersom de föräldrar som deltagit i de riktade föräldrainsatserna gissningsvis gjorde det bland annat utifrån sin sociala situation så ansåg vid det inte meningsfullt att ta med dem när vi försökte förstå vad som skiljer föräldrar som deltar i föräldragrupp från dem som inte gör det. Vi baserade därför jämförelsen enbart på den telefonintervjuade gruppen och de föräldrar som deltagit i de universella insatserna. Jämförelsen gjordes med hjälp av logistisk regression. Den enda sociala bakgrundsfaktor som, i den slutliga modellen, hade betydelse för vilken grupp föräldern tillhörde var om föräldern var född i Sverige eller ej. Föräldrar som deltog i föräldragrupp var i något högre utsträckning födda utomlands. De faktorer som hade störst betydelse för grupptillhörigheten var hur Negativ och obekväm i föräldrarollen respektive Oengagerad som förälder föräldern skattade sig själv samt barnets ålder och hur stora svårigheter föräldern bedömde att barnet hade. De telefonintervjuade föräldrarna hade barn som var något äldre i genomsnitt, medan föräldrarna som deltog i föräldragrupp upplevde sig som mer obekväma i sin föräldraroll och upplevde att barnet hade större svårigheter. Även förälderns psykiska mående (HADS) visade i tidigare steg i analysen göra stor skillnad mellan grupperna. Betydelsen av förälderns mående försvann dock när skalorna som mätte attityd till den egna föräldrarollen introducerades i modellen. Tillsammans kunde den slutliga modellen predicera grupptillhörighet (telefongrupp eller universell föräldragrupp) i drygt 80 % av fallen. När det gällde förändringar från T1 till T2 bland de föräldrar som gick i föräldragrupp var förälderns psykiska mående (HADS) den bakgrundsfaktor som bäst kunde predicera förändringen. Om föräldern upplevde förbättring i eget mående så upplevde föräldern också att hennes/hans uppfostringsstil hade förändrats positivt och att barnet mådde bättre. Viss betydelse hade också förälderns sociala situation (Yrkesstatus, född i/utanför Sverige, arbetslös eller sjukskriven sedan 6 månader) samt psykiska mående vid T1. Tillsammans kunde dessa variabler förklara runt 8 % av förbättringen i negativt föräldrabeteende (känslomässiga utbrott samt hårt föräldraskap) och mellan 5-­‐15 % i förbättringen i känslan av att vara förälder (negativ och obekväm, hjälplös och släpphänt samt oengagerad). När det gällde förbättringen av barnens psykiska hälsa enligt föräldrarna kunde dessa faktorer predicera ca 11 % av den totala variansen. Trender vid T3 En preliminär beräkning av resultaten från de ettårsuppföljningar (T3) som vi hittills har fått in (N = 208) visade att samtliga av föräldrarna rapporterade förbättringar från T1 till T2 när det gäller föräldrastil och känslor i föräldraskapet håller i sig. Detsamma gäller föräldrarnas upplevelse av barnens psykiska hälsa (SDQ). Även barnens (N = 138) skattningar visar på en signifikant förbättring av den självskattade psykiska hälsan från T1 till T3. 18 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 19 2014-­‐03-­‐05 Vad ansåg föräldrarna om att delta i föräldragrupper? Föräldrarna var överlag nöjda eller mycket nöjda med sitt deltagande. Det fanns en signifikant skillnad mellan grupperna vad gäller hur programmen mottogs av föräldrarna. Connect skiljde sig från övriga fyra med ett lägre snittbetyg. Tabell 8. Skillnader i hur de olika programmen mottas av föräldrarna. Alla M Consumer satisfaction SD Connect M SD 4.17 0.55 3.72 0.61 AF M LFT SD M SD COPE M SD KOMET M Test SD 4.24 0.50 4.26 0.50 4.13 0.49 4.52 0.38 f = 13.07, p < .000 Delprojekt B – Telefonintervjuerna De telefonintervjuade föräldrarnas kännedom om och deltagande i ledarledda föräldragrupper De flesta föräldrarna (72 %) hade inte deltagit i någon föräldragrupp tidigare medan 24 % uppgav att de deltagit tidigare och 4 % att deltog för närvarande. Närmare analys av de svar som gällde vilken typ av föräldragrupp som föräldern deltagit i visade att de i allmänhet rörde sig om föräldragrupper på BVC när barnen var små eller olika former av träffar med andra föräldrar i samband med skolans verksamhet eller barnens idrott. Tidigare deltagande i ledarledd föräldragrupp av det slag som vi utvärderar var ovanligt. Ett rimligt antagande är att av föräldrar till barn i åldern 10 – 17 år i de undersökta kommunerna deltar färre än 7 % i ledarledda föräldragrupper. Detta stöds också av de svårigheter vi haft med att rekrytera deltagare i forskningsprojektet. Trots att över 90 % av de föräldrar som påbörjat föräldragrupp och tillfrågats om deltagande i projektet har tackat ja har det tagit fem terminer att få ihop totalt 315 familjer från de 12 kommuner som deltar. Sista frågan i telefonintervjun var ”Skulle du själv vara intresserad av att delta i föräldragrupp? I så fall kan jag förmedla kontakten till de i kommunen som har hand om föräldragrupperna?” Nästan en femtedel (18 %) av föräldrarna svarade ja och lämnade sitt namn och telefonnummer. De telefonintervjuade föräldrarnas kännedom om och efterfrågan av olika typer av föräldrastöd och hur det matchas av vad kommunerna erbjuder Som framgår av tabell 9 uppgav 28 % av föräldrarna att de kände till att deras kommun/-­‐
stadsdel erbjöd ledarledda grupper till föräldrar med äldre barn/tonåringar, medan 72 % uppgav att de inte kände till det. Den vanligaste källan till kunskap om grupperna var information via skolan (37 % av de som uppgav sig känna till att det erbjöds föräldragrupper) följt av annons i lokaltidning eller på annat sätt (21 %). Tabell 9. Vilket stöd trodde föräldrarna att de skulle ta del av om det erbjöds? 19 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 20 2014-­‐03-­‐05 Antal kommuner/ stadsdelar som erbjöd Föräldern känner till Föräldern tror sig vilja utnyttja* 5 (56 %) 15 % 64 % 9 (100 %) 69 % 61 % Rådgivning 8 (89 %) 32 % 54 % Föräldratelefon 2 (22 %) 5 % 40 % Föräldragrupp 9 (100 %) 28 % 31 % 2 (22 %) 19 % 26 % Lokal föräldrahem-­‐
sida på internet Föreläsningar Lokal *Svarsalternativen var: Ja, Nej, Kanske. Enbart Ja har tagits med ovan I telefonintervjun frågade vi också, som framgår av tabell 2, efter fem andra typer av föräldrastöd som vi visste att kommunerna erbjöd i varierande utsträckning. Det mest välkända och mest populära stödet var “Föreläsningar” som drygt 2/3 av de tillfrågade föräldrarna kände till att kommunen erbjöd och nästan lika många (61 %) sa sig vilja utnyttja. Störst diskrepans rådde det mellan kännedom och önskan om att få tillgång till en lokalt förankrad, informativ hemsida för föräldrar. Enbart 15 % av föräldrarna kände till om det fanns någon sådan medan 64 % skulle vilja ha tillgång till en. Som framgår av tabellen var det drygt hälften (5 av 9 kommuner/stadsdelar) som erbjöd en lokal föräldrahemsida. Möjlighet till individuell rådgivning och tillgång till en lokal föräldratelefon (för hänvisning och enklare rådgivning) efterfrågades av drygt respektive knappt hälften av föräldrarna. Rådgivning, erbjöds av 8 kommuner stadsdelar, men i hälften av fallen enbart inom Socialtjänstens regi, medan en lokal föräldratelefon bara erbjöds av två av Göteborgs kranskommuner. Ledarledda föräldragrupper, som alla kommunerna erbjöd, trodde sig 31 % skola utnyttja och nästan lika många (26 %) trodde att de skulle utnyttja en lokal där föräldrar kunde träffas och ”nätverka” m.m. Det var bara en av stadsdelarna i Göteborg och en av kommunerna utanför Göteborg som erbjöd en sådan. Slutligen frågade vi också föräldrarna vad de, om de fick välja fritt, skulle vilja att kommunen erbjöd för stöd. Av tabell 10 framgår att drygt en tredjedel inte ansåg sig ha något behov, och inte heller några förslag på vilket stöd kommunen borde erbjuda. De övriga fördelade sig på väldigt många olika förslag. Sammantaget kan man dock säga att förslagen föll i två kategorier: Universellt respektive riktat stöd. 20 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 21 2014-­‐03-­‐05 Tabell 10. Vilket stöd ville föräldrarna ha om de fick önska fritt? Typ av stöd Andel Inget behov inga förslag 35 % Universellt stöd 40 % ’Föreläsningar/seminarier’ (9 %) ’Nätverk/lokal för föräldrar att träffas och stödja varandra’ (8 %) ’Lättillgänglig och informativ hemsida för föräldrar i kommunen’ (7 %) ’Föräldratelefon’ (6 %) ’Ledarledda föräldragrupper’ (6 %) ’Mer, bättre, mer lättillgänglig, infor-­‐
mation’ (4 %) Riktat stöd 21 % ’Professionellt stöd’ (11 %) ’Bättre hjälp/stöd i skolan’ (6 %) ’Stöd rörande Alkohol, droger, dataspel & Internet’ (4 %) Annat 6 % ’Mer av allt’ (3 %) ’Annat’ (3 %) Knappt hälften (40 %) av föräldrarna förordade olika typer av Universellt stöd (Föreläs-­‐
ningar/seminarier, Lättillgänglig och informativ hemsida, föräldratelefon, nätverk/lokal för föräldrar att träffas, ledarledda föräldragrupper & mer, bättre information om vad kommunen erbjuder rent generellt). Riktat stöd (Professionellt stöd, stöd rörande bekymmer med alkohol, droger & dataspel, & stöd för barn med svårigheter i skolan) lyftes fram som det viktigaste av en dryg femtedel av föräldrarna. Diskussion Delprojekt A – Effekter av ledarledda föräldragrupper Vad skiljer föräldrar till barn i åldern 10 -­‐ 17 år som söker föräldrastöd från de som inte gör det, och hur beskriver barnen/ungdomarna vars föräldrar deltar i föräldraprogram själva sin psykiska hälsa? 21 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 22 2014-­‐03-­‐05 Våra resultat talar tydligt för att föräldrar som söker sig till ledarledda föräldragrupper, också de grupper som annonseras ”universellt”, gör det därför att de själva känner sig mer ”nere” (lättare symtom på oro och nedstämdhet) och också mer obekväma i sin föräldraroll jämfört med föräldrar i allmänhet. Både de själva och deras barn bedömer också att barnen har fler symtom på psykisk ohälsa jämfört med barn i allmänhet. Stödet för att det förhåller sig på det viset kommer inte bara från våra telefonintervjuade föräldrar utan också från jämförelsen med normativa data gällande barnens psykiska hälsa. För det talar också en intressant detalj, nämligen vår bortfallsanalys. Till skillnad mot hur det brukar vara när man analyserar bortfall, att det är de som mår sämst som hoppar av, så visar det sig här snarast vara tvärtom. Föräldrar som tidigt avslutade sitt deltagande i föräldragruppen eller som bara deltog sporadiskt hade snarare en positivare föräldrastil jämfört med övriga, och de upplevde också att barnen var öppnare gentemot dem. Det verkar alltså som att flera av de här föräldrarna upplevde att de och deras barn hade det ”för bra” för att de skulle passa i föräldragruppen. En annan intressant iakttagelse är att barnen vars föräldrar deltog i de universella grupperna var något yngre än barn ”i allmänhet”, och betydligt yngre än de barn vars föräldrar gick i riktad föräldragrupp. Vår slutsats blir att det handlar om kloka föräldrar som är modiga nog att inse att de behövde göra något åt sitt föräldraskap. Det gäller att räta upp ett ”sluttande plan” innan problemen vuxit sig för stora, och att ta tag i sin föräldraroll så att de själva och deras barn kan må bättre. Föräldrar som deltog i de riktade grupperna, hade bitvis annorlunda, och överlag allvarligare, bekymmer. Bekymren gällde både dem själva (i högre utsträckning arbetslöshet, långtidssjukskrivning, psykisk ohälsa, negativa föräldraattityder och dito uppfostringsstil) och deras barn (otrygg anknytning, bristande öppenhet, lägre grad av psykiskt välmående och ökad grad av psykisk ohälsa). Föräldrarna i de riktade grupperna hade en större utmaning, med fler och större bekymmer att ta hand om. Där får man nog tänka sig att föräldragruppen bara är en del av lösningen på familjens bekymmer. Men, och det är viktigt att understryka, det faktum att föräldern anmält sig till och, i de flesta fall, troget närvarade vid, gruppträffarna är i sig ett mycket positivt tecken. Det innebär ju nämligen att föräldern ser sin egen del i bekymren och är beredd att göra vad som ankommer på henne eller honom för att det ska bli bättre. Olikheterna mellan föräldrarnas situation i de universella respektive riktade grupperna understryker vikten av att det, åtminstone i större kommuner, finns båda typerna av föräldragrupper. Föräldrar med mer vardagliga bekymmer, som platsar väl i en universell grupp, kan skrämmas iväg om övriga föräldrar i gruppen och deras barn har stora bekymmer och allvarlig psykisk ohälsa. Föräldern kan då lätt reagera med ”så hemskt har ju inte vi det, här platsar inte jag”, och därför hoppa av gruppen. Motsatsen kan också inträffa, dvs. att en förälder med stora egna bekymmer och med ett barn som visar allvarliga tecken på att må dåligt, hamnar i en grupp där flertalet föräldrar ger exempel på problem som kan upplevas som lyxproblem. En sådan förälder riskerar också att hoppa av gruppen därför att 22 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 23 2014-­‐03-­‐05 det känns helt omöjligt att ta upp de allvarliga problem som föräldern brottas med i en grupp där andra föräldrar har mycket mindre eller enklare problem,. Att mer än 75 % av de föräldrar som deltog i föräldragrupperna var mammor är ett lika förväntat som tragiskt resultat. Det handlar INTE om att mammorna skulle vara sämre föräldrar än papporna. Tvärtom talar barnens egna anknytningsskattningar för att de uppfattar sina mammor som en trygg bas i större utsträckning vad de uppfattar sina pappor. Sanningen är väl alltså, som vanligt är man frestad att utbrista, att pappor i gemen tar sitt föräldraskap på mindre allvar än vad mammor gör. Extra heder därför åt de 25 % av föräldrarna som var pappor. Ni är lika bra föräldrar som mammor, och det är inget dåligt betyg. En intressant nyhet, också internationellt, i föreliggande projekt är att barnen själva fått bedöma sin situation både i termer av eget mående och vad gäller förälderns uppfostrings-­‐
stil och attityder. Barnens bild av sin anknytning, sitt eget välmående och sina symtom på psykisk ohälsa avvek från de normativa data vi har för svenska ungdomar, barnen mådde enkelt uttryckt sämre. Och precis som föräldrarna, så bedömde barnen vars föräldrar gick i riktade grupper att de mådde betydligt sämre än barnen vars föräldrar gick i universella grupper. De ålders-­‐ och könsskillnader vi såg stämmer, tyvärr också väl med vad tidigare studier visat; äldre ungdomar mådde sämre än yngre, och flickor mådde sämre än pojkar, i synnerhet vad gällde oro, nedstämdhet och kroppsliga besvär (huvudvärk, magvärk, sömnlöshet m.m.). När det gäller utgångsläget, dvs. T1-­‐mätningen, så överensstämde barnens beskrivningar alltså med föräldrarnas vad gäller skillnader mellan de universella och de riktade grupperna, och jämförelsen med normativa data. Men, detta gällde enbart på gruppnivå! När vi granskar data mera i detalj så visar det sig att föräldrar och barn bara i begränsad utsträckning var överens om förälderns uppfostringsstil eller om barnets öppenhet medan överensstämmelsen var större när det gällde barnets symtom på psykisk ohälsa. Detta är viktigt att ha i åtanke när det gäller nästa frågeställning. Hur utvecklas den psykiska hälsan hos barn vars föräldrar deltar i föräldragrupper jämfört med barn i allmänhet? Sett till gruppen som helhet så ger föräldrarnas skattningar vid T1 och T2 en lika positiv bild som den som tidigare studier [62-­‐63] visat för yngre barn. Föräldrarna upplevde att de själva mådde bättre, att deras uppfostringstil och dito attityder blivit mer utvecklings-­‐
befrämjande, och att barnen mådde bättre vid T2 jämfört med T1 Och, inte minst viktigt, förutsatt att resultatet står sig, den positiva förändringen mellan T1 och T2 höll i sig även till T3. Föräldragrupper ser helt enkelt ut att kunna vara till lika stor hjälp för tonårsföräldrar som för småbarnsföräldrar. Föräldrarnas bedömningar av skillnader mellan T1 och T2 hade inget samband med barnens ålder eller kön. Generellt sätt var det 23 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 24 2014-­‐03-­‐05 alltså lika stor chans till positiva förändringar om barnet var yngre som om det var äldre och lika stor om barnet var flicka som om det var pojke. Barnens skattningar gav en annan bild än föräldrarnas. Enligt barnen hade inte mycket hänt, medelvärdena låg på nästan precis samma nivå vid T2 som vid T1. Men, medan föräldrarna i huvudsak bedömde de olika variablerna som oförändrade eller förbättrade så bedömde barnen lika ofta att det skett en försämring som en förbättring, vilket ju innebar att dessa två tendenser tog ut varandra. En viktig del i det fortsatta analysarbetet blir därför att försöka förstå olikheterna mellan föräldrars och barns skattningar. Som framgick av resultatredovisningen så såg vi ett positivt tecken vid T3-­‐mätningen; jämförelsen mellan T3-­‐ och T1-­‐skattningarna visade att barnens psykiska hälsa förbättrats. Förutsatt att det här resultatet står sig när alla T3-­‐skattningar är klara så kan en möjlig förklaring till diskrepansen mellan barn-­‐ och föräldraskattningar vara skillnader i situation för förälder och barn vid bedömningstillfället. Föräldern, som gått i föräldragrupp, upplever vid T2 att det hänt positiva saker med henne/honom själv, och denna positiva känsla färgar också av sig på bedömningen av hur barnet mår vid T2. Barnet däremot ser ingen förändring i förälderns beteende, eftersom förändringen än så länge mest är en upplevelse som föräldern bär inom sig. I en del fall ser barnet visserligen en förändring i föräldrabeteende men denna upplevs inte omedelbart som något positivt; t ex. att föräldern visar större fasthet och mindre eftergivenhet gentemot barnet. Att barnen vid T2 rapporterade minskad öppenhet mot föräldern kan vara ett uttryck för detta. Ytterligare en möjlighet är att barnet ”inte känner igen sin förälder”, som lärt sig ett nytt förhållningsätt i föräldragruppen som hon/han nu lite valhänt prövar i olika vardagssituationer. Resultatet kan bli att barnet känner sig osäker på föräldern, och på relationen till denne, vilket initialt skapar osäkerhet och i värsta fall ökad otrygghet. Förändring, även när den sker till det bättre, är förenad med oro och spänning. I en redan ansträngd barn-­‐föräldrarelation, med låg grad av anknytningstrygghet, kan sådan osäkerhet vara ännu svårare att hantera. Fortsatta analyser av materialet får visa om de här hypoteserna har fog för sig. I så fall kan det bidra till att utveckla föräldragrupperna genom att kunskapen om förändringens baksida diskuteras tydligare i grupperna. Finns det skillnader i effekt, på kort sikt, mellan de olika föräldraprogrammen? En viktig utgångspunkt för föreliggande projekt var att pröva om mer öppet relationsinriktade föräldraprogram hade en bättre effekt på föräldrars uppfostrings-­‐
metoder och äldre barns/tonåringars psykiska hälsa jämfört med de mer inlärnings-­‐
teoretiskt grundade program som visat sig fungera väl på yngre barn med främst utagerande problem. Vi fann dock inga belägg för detta. Det var inga skillnader i effekt mellan T1 och T2 när det gäller program med olika teoretisk inriktning, vare sig vad gäller förälderns eller barnens skattningar och vare sig det gällde förälderns uppfostringsstil eller förälderns eller barnets psykiska hälsa. 24 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 25 2014-­‐03-­‐05 Två andra frågeställningar var om det svenskutvecklade LFT-­‐programmet hade annan effekt än de program som utvecklats i Nordamerika, respektive om program som gavs universellt hade annan effekt jämfört med program som gavs riktat. Inte heller i dessa avseenden fann vi några skillnader. Hur ska vi förstå att ingen av de olikheter som vi identifierat (teori; kulturellt ursprung respektive vem programmet riktar sig till) hade betydelse för utfallet. För det första finns det anledning av vara försiktig så länge all data inte är insamlad. Det ska bli spännande att se om resultatet av jämförelsen T2 – T1 står sig också vid T3. Givet att så blir fallet, finns det några olika förklaringar. För det första visar en genomgång av programmens manualer [64] att det finns minst lika många likheter som skillnader mellan programmen och att samma typ av intervention kan kläs i olika teoretisk ”dräkt”. Det finns också anledning att hänvisa till psykoterapiforskningen som visar att metodspecifika effekter står för en begränsad, ibland obetydlig, del av effekten medan det som kallas gemensamma faktorer ofta står för en relativt stor del. Till de gemensamma faktorerna hör sådant som terapeutens erfarenhet och utbildning samt patientfaktorer som motivation och relation till terapeuten. En annan viktig faktor, som inte primärt har med teoretisk inriktning att göra, är den grupp som föräldern gått i. Alla grupper utvecklar sin egen dynamik, ibland är denna väldigt gynnsam ibland kan den bli ett hinder. Till gruppen hör ju också sammansättningen av olika föräldrar. Vi har redan varit inne på de svårigheter som kan uppstå om föräldrarna upplever väldigt olika typ eller svårighet vad gäller de problem man sökt sig till gruppen för. Men föräldrar är ju också olika på många andra sätt, ibland fungerar personkemin bättre och ibland sämre. I samband med gruppernas avslutning har vi därför intervjuat samtliga gruppledare om deras utbildning och erfarenhet samt bett dem bedöma hur respektive grupp fungerat och de enskilda föräldrarnas motivation och engagemang i gruppen. På så sätt hoppas vi i de fortsatta analyserna att kunna fördjupa förståelsen av vad som underlättat respektive försvårat förändring. När det gäller frågan om programmens kulturella sammanhang så är det ju en sanning med modifikation att bara LFT skulle vara svenskutvecklat. För det första anges i LFT-­‐
manualen en lång rad ”förebilder/inspirationskällor” som alla är Amerikanska, ja det finns t o m en förebild med samma namn (Parent Leadership Training), och för det andra har flertalet av de andra programmen, främst KOMET och Aktivt föräldraskap, anpassats rejält efter svenska förhållanden. Det program som kom sämst ut när föräldrarna skattade hur nöjda de var med gruppen var det anknytningsteoribaserade Connect-­‐programmet. Här har vi börjat analysera föräldrarnas fria kommentarer för att se vad i programmet man inte är nöjd med. Det ser ut som att det handlar om att programmets uppläggning är alltför ledarstyrd och ”undervisningsinriktad” medan utrymmet för diskussion och att ta vara på föräldragruppen är för liten. Det fanns också klagomål på att de föräldra-­‐barn-­‐situationer som exemplifierades var alltför ”extrema”. Där kan det alltså handla om att en metod utvecklad för svårt utagerande Nordamerikanska tonåringar, inte utan rejäl anpassning låter sig översättas till svenska förhållanden. Ytterligare ett skäl kan vara att metoden 25 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 26 2014-­‐03-­‐05 introducerades i Västsverige på initiativ av forskargruppen, vilket också innebar att grupp-­‐
ledarna alla var nybörjare, åtminstone vad gällde just den här metoden. Mer förvånande är det faktum att vi inte fann någon skillnad i effekt mellan program som erbjöds som riktade jämfört med universellt. Möjligen kan två motriktade tendenser ge en förklaring. Å ena sidan brukar det vara lättast att åstadkomma mätbara förändringar om utgångsläget är riktigt dåligt, vilket borde gynna de riktade programmen. Å andra sidan kan det vara så att föräldrarna som deltog i de riktade programmen hade så många andra problem, som arbetslöshet, långtidssjukskrivning och bördan av att vara ensamstående förälder, att det ”tog udden ur” den statistiska fördel vad gäller förändringspotential som kan ligga i ett relativt sett lägre utgångsvärde. Även här blir det intressant både med fördjupade analyser enligt ovan och med T3-­‐skattningarna. Delprojekt B – Telefonintervjuerna I projektet har vi fått väldigt olika besked, beroende på hur vi frågat, vad gäller föräldrars behov och intresse av att gå i föräldragrupp. Läxan som vi lärt av effektstudien ovan är ju att även de universella föräldragrupperna är riktade i den bemärkelsen att det sker en självselektion dit av föräldrar som har större behov av stöd än föräldrar i allmänhet, men där problemen är hanterliga. Detta är en väldigt viktig målgrupp för kommunernas föräldrastöd. Därför är det också viktigt hur kommunerna når ut med sin marknadsföring av grupperna. Där talar våra data entydigt för att de flesta av de deltagande kommunerna/-­‐
stadsdelarna inte var särskilt framgångsrika. Att 72 % av de telefonintervjuade föräldrarna, i kommuner som själva valt att delta i ett forskningsprojekt om effekten av ledarledda föräldragrupper, inte kände till att det fanns grupper för föräldrar till äldre barn och tonåringar måste betraktas som ett misslyckande. När vi i telefonintervjuerna avslutade med att fråga om föräldern själv var intresserad så uppgav nästan var femte (18 %) sitt namn och telefonnummer så att de kunde bli uppringda för att få ett konkret erbjudande. Vi anser att kommunerna borde sätt upp en egen målsättning för hur stor andel av föräldrar till barn i åldern 10 – 17 år som ska delta i de här grupperna, och vi menar att en rimlig målsättning skulle vara 5 till 10 % av föräldrarna med barn i åldern 12 -­‐17 år. Det är väldigt viktigt att få kommunpolitiker att förstå att ledarledda föräldragrupper inte rör sig om lyxkonsumtion, utan att det är ett viktigt verktyg för att hjälpa föräldrar som börjar vackla i sin föräldraroll att ta tag i denna, för att på så sätt undvika att problemen förvärras, och medför lidande för den enskilde och stora kostnader för kommunen. För att kunna erbjuda ledarledda föräldragrupper krävs det en stödjande struktur i kommunen, så att gruppledar-­‐
na känner sig uppskattade efter förtjänst för sina många kvällstimmar, och så att det sker en kontinuerlig fortbildning av ledare och utbildning av nya för att ersätta de som slutar. I den stödjande strukturen ligger också att någon har, och tar, ansvaret för marknadsföring av grupperna, på ett modernt och kanske nyskapande sätt. 26 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 27 2014-­‐03-­‐05 Ledarledda föräldragrupper i all ära, men de utgör bara ett av många verktyg för att barn, ungdomar och deras föräldrar ska må väl och fungera bra, som kommunerna förfogar över. Det som våra telefonintervjuer visade allra tydligast var behovet av en bredd av insatser. För de flesta föräldrar rörde det sig om att enkelt kunna få tillgång till information av olika slag av betydelse för föräldraskapet. Det enskilt mest uppskattade föräldrastödet, som många sa sig ha utnyttjat var föreläsningar om olika aktuella ämnen som är relevanta för föräldrar till tonåringar Många efterfrågade också en tydlig ”Föräldraknapp” på kommunens hemsida. Tryckte man på den knappen så kom man till en Föräldrahemsida där kommunen samlat olika typer av information, om föreläsningar, om andra aktiviteter och om vart man som barn eller förälder kan vända sig i olika situationer. En lokal föräldratelefon, dit man kunde ringa för information och enklare rådgivning nämndes också i det här sammanhanget. Flera föräldrar efterfrågade också möjligheter att ”nätverka” med andra föräldrar utan att det behövde vara någon av kommunen anställd personal som höll i det hela, men att kommunen kunde underlätta genom att t ex hålla med en lokal som föräldrarna kunde träffas i. Förutom olika universella stödinsatser så var det också många av de telefonintervjuade föräldrarna som uttryckte starka önskemål om bättre individuell rådgivning både för egen del och för sitt barn. Man vill kunna träffa någon klok person att ”snacka med” utan att behöva ”gå till det sociala” eller till BUP. Slutligen märktes också skolans kris också i våra telefonintervjuer. En hel del föräldrar efterfrågade bättre stöd inom skolans ramar för att förebygga och komma till rätta med mobbning men också för att stödja elever med olika typer av svårigheter. Som framgått ovan hade föräldrarna alltså en lång rad idéer och förslag på hur kommunens föräldrastöd kunde utvecklas. Vår slutsats är att det först och främst behövs en tydlig strategi för vad kommunen vill och därefter delegation av uppgifter till personer med tillräcklig beslutskraft. Vi har i forskningssamarbetet med gruppledarna mött fantastiskt engagerade och kunniga människor som verkligen vill kunna göra skillnad för föräldrar och barn, men som inte upplever att de får det stöd och den uppbackning som de skulle behöva för att orka fortsätta lägga så mycket kvällstid på att stötta andra föräldrar. Referenser 1. Socialstyrelsen (2009) Folkhälsorapport 2009. Socialstyrelsen, Stockholm 2. Petersen S, Bergström E, Cederblad M, Ivarsson A, Köhler L, Rydell A-­‐M, Stenbeck M, Sundelin C, Hägglöf B (2010) Barns och ungdomars psykiska hälsa i sverige. En systematisk litteraturöversikt med tonvikt på förändringar över tid. Kungl. Vetenskapsakademien, Hälsoutskottet., Stockholm 3. UNICEF (2007) Child poverty in perspective: An overview of child well-­‐being in rich countries. vol Innocenti Report Card 7. UNICEF Innocenti Research Centre, Florence 27 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 28 2014-­‐03-­‐05 4. Lindblad FL, Lindgren C (2009) Välfärdslandets gåta -­‐ varför mår barnen inte lika bra som de har det? Carlssons Bokförlag. , Stockholm 5. Bremberg S (ed) (2004) Nya verktyg för föräldrar. Statens folkhälsoinstitut, 6. Thorell LB (2009) The community parent education program (cope): Treatment effects in a clinical and a community-­‐based sample. Clinical Child Psychology and Psychiatry 14 (3):373-­‐387. doi:10.1177/1359104509104047 7. Patterson GR, Reid JB, Dishion T (1992) Antisocial boys. Castalia, Eugene, Or 8. Farrington DP (2005) Childhood origins of antisocial behavior. Clinical Psychology and Psychotherapy 12:177-­‐190 9. Moffitt TE (2003) Life-­‐course persistent and adolescence-­‐limited antisocial behavior: A 10-­‐year research review and a research agenda. In: Lahey BB, Moffitt TE, Caspi A (eds) Causes of conduct disorder and juvenile delinquency. Guilford Press, New York, pp 49-­‐75 10. Andershed H, Andershed A-­‐K (2005) Normbrytande beteende i barndomen. Vad säger forskningen? Gothia, Stockholm 11. Rutter M, Giller H, Hagell A (1998) Antisocial behavior by young people. Cambridge University Press, 12. Messer J, Goodman R, Rowe R, Meltzer H, Maughan B (2006) Preadolescent conduct problems in girls and boys. Journal of American Academy Child and Adolscent Psychiatry 45 (2):184-­‐191 13. Ferrer-­‐Wreder L, Stattin H, Cass Lorente C, Tubman JG, Adamson L (2005) Framgångsrika preventionsprogram för barn-­‐ och unga -­‐ en forskningsöversikt. In. Förlagshuset Gothia, Stockholm, 15. Popkin M (1991) Active parenting: A video-­‐based program In: Fine M (ed) The second handbook of parent education. Academic Press, San Diego, 16. Berne S, Jones G (2006) Utvärdering av active parenting's föräldrautbildning i sverige. Aktivt föräldraskap idag 2-­‐12 år. Examensuppsats, Göteborgs Universitet, Göteborgs 17. Mullis F (1999) Active parenting: An evaluation of two adlerian parent education programs. Journal of Individual Psychology 55 (2):225 18. Moretti MM, Obsuth I (2009) Effectiveness of an attachment-­‐focused manualized intervention for parents of teens at risk for aggressive behaviour: The connect program. Journal of Adolescence 32 (6):1347-­‐1357 19. Moretti M, Holland R, Moore K, McKay S (2004) An attachment-­‐based parenting program for caregivers of severely conduct-­‐disordered adolescents: Preliminary findings Journal of Child and Youth Care Work 19:170-­‐179 20. Moretti MM, Peled M (2004) Adolescent-­‐parent attachment: Bonds that support healthy development. Paediatrics and child health 9 (8):551-­‐555 21. Harradine L (2010) Örebro blir nationellt centrum för connect Örebro Universitet. https://inforum.oru.se/Arkiv/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv1/2010/Orebro-­‐blir-­‐nationellt-­‐centrum-­‐for-­‐
Connect/. 2010 22. Jörhall O (2008) Utvärdering av föräldraträningsprogramet ledraskapsträning för tonårsföräldrar. Göteborgs Stad, majorna, Göteborg 23. Aarts M (2000) Marie meo: Basic manual. Aarts Productions, Harderwijk 24. Hedenbro M, Wirtberg I (2000) Samspelets kraft, marie meo -­‐ möjlighet till utveckling. Liber, Stockholm 25. Alexander JF (1998) Blueprints for violence prevention. Functional family therapy. University of Colorado, 26. Minuchin S, Nichols MP (1995) Hela familjen. Natur och kultur, Stockholm 27. Palm A, Andersson C, Freeman A, Juhela P, Palm U (1994) Kognitivt förhållningssätt : En psykologisk teori för samverkan med patienten. Natur och kultur, Stockholm 28. Omer H (2000) Parental presence: Reclaiming a leadership role in bringing up our children. Zeig, Tucker and Co, Inc, Phoenix, Aizona 28 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 29 2014-­‐03-­‐05 29. Trondman M (2009) Kloka möten : Om den praktiska konsten att bemöta barn och ungdomar. Studentlitteratur, Lund 30. Achenbach TM, McConaughy SH, Howell CT (1987) Child/adolescent behavioral and emotional problems: Implications of cross-­‐informant correlations for situational specificity. Psychological Bulletin 101:213-­‐232 31. Myers K, Winters NC (2002) Ten-­‐year review of rating scales. I: Overview of scale functioning, psychometric properties, and selection. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry 41 (2):114-­‐122 32. de Los Reyes A, Kazdin AE (2004) Measuring informant discrepancies in child research. Psychological Assessment 16 (330-­‐334) 33. Seiffge-­‐Krenke I, Kollmar F (1998) Discrepancies between mothers' and fathers' perceptions of sons' and daughters' problem behaviour: A longitudinal analysis of parent -­‐adolescent agreement on internalising and externalising problem behaviour. Journal of Child Psychology and Psychiatry 39 (5):687-­‐697 34. Waaktaar T, Borge AIH, Christie HJ, Torgensen S (2005) Youth-­‐parent consistencies on ratings of difficulties and prosocial behavior: Exploration of an at-­‐risk sample. Scandinavian Journal of Psychology 46:179-­‐188 35. Duhig AM, Renk K, Epstein MK, Phares V (2000) Interparental agreement on internalizing, externalizing, and total behavior problems: A meta-­‐analysis. Clinical Psychology: Science and Practice 7:435-­‐453 37. Webster-­‐Stratton C, Reid MJ, Hammond M (2001) Preventing conduct problems, promoting social competence: A parent and teacher training partnership in head start. Journal of Clinical Child & Adolescent Psychology 30 (3):283 -­‐ 302 38. Kling Å, Sundell K, Melin L, Forster M (2006) En randomiserad effektutvärdering av ett föräldraprogram för barns beteendeproblem. Forsknings och Utvecklingsenheten (FoU), Stockholms Stad 39. Reedtz C, Handegård BH, Mørch WT (In press) Promoting positive parenting practices in primary care: Outcomes in a randomized controlled risk reduction trial. . Scandinavian Journal of Psychology 40. Zigmond AS, Snaith RP (1983) The hospital anxiety and depression scale. Acta Psychiatry Scandinavica 67 (6):361.370 41. Lisspers J, Nygren A, Söderman E (1997) Hospital anxiety and depression scale (had): Some psychometric data for a swedish sample Acta Psychiatrica Scandinavia 96:281-­‐286 42 Kjaergaard M, Arfwedsson Wang CE, Waterloo K, Jorde R (2014) A study of the psychometric properties og the Beck Depression Inventory-­‐II, the Montgomery and Åsberg Depression Rating Scale and the Hospital Anxiety and Depression Scale in a sample from a healthy population. Scandinavian Journal of Psychology. 55, 83-­‐89 45. Campis LK, Lyman RD, Prentice-­‐Dunn S (1986) The parent locus of control scale: Developmen and validation. Journal of Clinical Child Psychology 15:260-­‐267 46. Hagekull B, Bohlin G, Hammarberg A (2001) The role of parental perceived control in child development: A longitudinal study. International Journal of Behavioral Development 25 (5):429-­‐437 47. Goodman R (1999) The extended version of the strengths and difficulties questionnaire as a guide to child psychiatric caseness and consequent burden. Journal of Child Psychology and Psychiatry 40 (5):791-­‐
799 48. Smedje H, Broman JE, Hetta J, von Knorring A-­‐L (1999) Psychometric properties of a swedish version of the "Strengths and difficulties questionnaire". European Child & Adolescent Psychiatry 8 (2):63-­‐70 49. COPE-­‐manualen 50. KOMET-­‐manualen 51. Fraley C, Heffernan ME, Vicary AM, Brumbaugh CC (2011) The experiences in close relationships – Relationship Structures Questionnaire: A method for assessing attachment orientations across relationships. Psychological Assessment 29 HFÅ 2010_96 Tjörn; Forskarrapport 30 2014-­‐03-­‐05 52. Brenning K, Soenens B, Braet C, Bosmans G (2011) An adaptation of the Experiences in Close Relationships-­‐Scale-­‐Revised for use with children and adolescents. Journal of social and personal relationships 53. Tilton-­‐Weaver L, Kerr M, Pakalniskiene V, Tokic A, Salihovic S, Stattin H (2010) Open up or close down: How do parental reactions affect youth information management? Journal of Adolescence 54. Stattin H, Kerr M (2000) Parental monitoring: A reinterpretation. Child Development 55. Kerr M, Stattin H (2000) What parents know and how the know it, and several forms of adjustment: Further support for a reinterpretation of monitoring. Developmental Psychology 56. Kerr M, Stattin H, Burk WJ (2010) A reinterpretation of parental monitoring in longitudinal perpective. Journal of Research and Adolescence 57. The kidscreen group (Ravens-­‐Sieberer et al) (2008) The Kidscreen-­‐52 Quality of life measure for children and adolescents: Psychometric results from a cross-­‐cultural survey in 13 European countries. Value of Health 58. PSP 59. Johnston C, Mash EJ (1989) A measure of parenting satisfaction and efficacy. Journal of Clinical Psychology 60. Gilmore L, Cuskelly M (2008) Factor atructure of the Parenting Sense of Competence scale using a normative sample. Child: care, helath and development 61. Barn i tandvården (BITA) 62. NJF 63. Axberg, U. & Broberg, A.G. (2012). Evaluation of ‘‘The Incredible Years’’ in Sweden: The transferability of an American parent-­‐training program to Sweden. Scandinavian Journal of Psychology, 53, 224-­‐232. 64. Anna och Julias uppsats 30