Alkemi

???
Alkemi
DET OÖNSKADE
ARVEGODSET
TEXT ULF ELLERVIK
Osande laboratorier och drömmar om att
förädla både blyet och själen.
Kemiprofessorn och π-pristagaren Ulf Ellervik
berättar alkemins historia.
Alkemisten Mattheus van Helmont,
målning från 160 0 -talet.
E
SSÄ
J
ag var åtta år och vi hade precis,
som sista plan, landat i Kairo
innan en väldig sandstorm stängde den egyptiska huvudstaden.
Jag minns hur bilens vindrutetorkare fick arbeta oavbrutet för
att inte sanden helt skulle ta över.
Nästa dag hade stormen bedarrat och vi begav oss ut till Giza för
att se det enda av antikens sju
­underverk som överlevt till våra
dagar. Trots de enorma dimensionerna är det inte Cheopspyramiden som etsat sig fast i
mitt minne. I stället är det besöket på egyptiska museet
några dagar senare som stannat kvar. Där, i ett hus fyllt av
guld och ädla stenar finns världens kanske vackraste
konstföremål – Tutankhamuns dödsmask – till synes drygt
tio kilogram rent guld och ädla stenar. Guldet är äkta men
resten är avancerat fusk i form av färgat glas och kvarts
med målad baksida. Egyptierna var experter på att imitera
ädla material.
Kemi är en relativt sett ung vetenskap med endast ett
par hundra år på nacken. Den vilar dock på tre ursprungliga ben: kemisk teknologi och metallurgi, medicin och
­inte minst alkemi. Trots att alkemin säkerligen bidragit
med en del ny kunskap och utan tvivel många viktiga tekniker är och förblir den en parentes i den vetenskapliga
historien. Det är i stället metallurgi och kemiska metoder
/ Sans 2 • 2011 /
45
E
SSÄ
för att framställa falska ädelstenar som är det främsta
ursprunget till dagens kemi – den egyptiska chemeia-­
­
konsten. Etymologin för chemeia är inte helt klarlagd men
mycket tyder på att det kommer från ordet kême – det
svarta landet – vilket syftade på den strimma av odlingsbar jord som omgärdar Nilen. Så småningom, när magi
och kemi blandades samman, var det enkelt att kalla allt
för svartkonst.
I speciella tempelverkstäder, under överseende av präster, arbetade hantverkare för att smycka gravar och tempel
staten. Några behöll han dock själv och dessa papyrus­
rullar donerades 1832 till Kungliga Vitterhetsakademin.
Knappt hundra år senare hittade man i samlingarna den
så kallade Stockholmspapyrusen som innehåller kemiska
recept för att färga metaller och tyger och för att göra falska ädelstenar. Om du får lust att framställa en egen fusk­
smaragd kanske detta recept kan vara av intresse:
Blanda en del rostad koppar och två delar ärg med
­honung och lägg det på en glödbädd. Bringa det till
kokning och lägg i kristallen.
Kemisterna var medvetna
om att deras recept efterliknade guldets färg utan att
för den skull skapa guld.
med guld och ädla stenar. Trots en relativt sett riklig tillgång på ädla metaller användes i många fall imitationer
för enklare ändamål. Denna form av alkemi var säkerligen
en spännande verksamhet men tyvärr har nästan alla originalkällor försvunnit. En förklaring är ett edikt från den
romerske kejsaren Diocletianus, omkring år 300, att alla
alkemiska papyrusrullar skulle brännas då de ansågs utgöra ett hot mot staten. Det fanns en uttalad rädsla i Rom
för att egyptiska alkemister skulle finansiera ett uppror genom att framställa stora mängder guld. Som så mycket annat som har med alkemi att göra kan även detta vara en
myt som odlades för att ge ett skimmer av mystik och oåtkomlighet.
Vid utgrävningar i Thebe i början av 1800-talet hittade
man dock ett antal papyrusdokument. Den svenske generalkonsuln i Alexandria, Johann d’Anastasy, köpte en del
av dessa och sålde sedan vidare majoriteten till holländska
46
Ett liknande dokument från holländska Leyden, som
­troligen härrör från samma samling, är en veritabel receptsamling för fuskare. Här finns mängder av recept för hur
guld kan legeras för att öka vikten och även metoder för
att få billiga material att likna guld:
Krossa kummin och rör ner det i vatten och låt det ligga
i tre dagar. På den fjärde dagen, om du vill använda det
som förgyllning, blanda det med chrysokoll [ett koppar­
mineral] och guldet kommer att framträda.
Det var tveklöst så att de egyptiska kemisterna var medvetna om att deras recept bara efterliknade guldets färg
utan att för den skull verkligen skapa guld. I ett recept
finns en avslutande kommentar om att till och med hantverkarna kommer att luras att tro att det är den äkta varan.
Under de första århundradena var Alexandria det vetenskapliga och kulturella navet i Medelhavsregionen.
/ Sans 2 • 2011 /
???
de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Alkemisk a böcker är oftast ett virrvarr av mystisk a
tecken, talserier och en allt annat än salig sammanbl andning av religion och mystik.
/ Sans 2 • 2011 /
47
E
SSÄ
48
/ Sans 2 • 2011 /
JOHN CANCALOSI/SCANPIX
Här möttes egyptisk och grekisk kultur och egyptiernas
namn som Roger Bacon och Tomas av Aquino var ivriga
kemiska kunskap sammanvävdes med myter, astrologi
förespråkare och under resten av medeltiden var naturveoch filosofi. De gamla recepten tolkades som att metaller
tenskap mer eller mindre synonymt med alkemi. Varje hov
verkligen övergick i varandra – och då framförallt att enkla
med självaktning anställde en egen alkemist. Problemet
metaller blev till guld – och den gudomliga konsten var
var dock att alla försök att omvandla bly och andra oädla
född. Enligt myten skapades alkemin av den trefaldigt store
metaller till guld misslyckades. Då ändrade alkemin helt
Hermes, sannolikt en personifikation av den egyptiska guenkelt inriktning och alkemisternas arbete fokuserades ­i
den Thot, en gud som sågs som författare av alla vetenstället på att finna Aristoteles femte element – kvintessenskapliga, mystiska och filosofiska verk. För att få sina egna
sen. Så småningom fick detta namnet de vises sten – lapis
alster mer trovärdiga blev det kutym bland alkemisterna i
philosophorum – och den som fann den skulle, såklart, få
Alexandria att få dem att framstå som avskrifter av äldre
all världens rikedom.
verk som tillskrevs Isis, Mose, Kleopatra eller Cheops.
För att skyla över bristen på resultat var alkemins utövare
Den mest kände alkemisten från denna tid är Zosimos
tvungna att, antingen medvetet eller omedvetet, omge sina
från Panopolis och hans verk är besynnerliga. Här blandas
efterforskningar med stor mystik. Alkemiska böcker är
tekniskt sett korrekta beskrivningar av destillationsapparater
med underliga visioner och
dröm­mar. Zosimos blev dock ett
riktmärke för senare alkemister
och under de kommande århundradena övergick alkemin
alltmer i mystik och omvandling: upprening av kemiska ämnen blev endast allegorier för
själslig rening och upplysning.
I mitten av sexhundratalet
­erövrades Egypten av araberna
och de grekiska skrifterna översattes. De arabiska alkemis­
terna, som ofta samtidigt var
skick­
liga läkare, sammanförde
al­
kemin med läkekonsten. De
två mest namnkunniga var Abu
Ali Sina, i Europa känd som
Avicenna, som levde omkring år
1000 i Persien och Abu Musa
allt är inte guld som glimmar, inte ens k attguld.
Jābir ibn Hayyān (Geber) som
verkade på 700-talet i det som
oftast ett virrvarr av mystiska tecken, talserier och en allt
idag är Irak. Det är under denna tid som Aristoteles lära
annat än salig sammanblandning av religion och mystik.
om de fyra elementen – luft, eld, jord och vatten – inkorpoDen gudomliga treenigheten hörde givetvis ihop med de
reras i alkemin. Samtidigt börjar en teori om ett livselixir
tre principerna salt, svavel och kvicksilver, som i sin tur
växa fram, en slags medicin som skulle bota alla sjukdoförknippades med kropp, själ och ande. De sju kända
mar och ge evigt liv.
­metallerna hörde på ett mystiskt sätt ihop med de kända
Under 1100-talet började de arabiska arbetena översättas
planeterna, som vid denna tid innefattade även solen och
till latin och snart bredde alkemin ut sig i Europa. Kända
Det känns troligt att en längre
vistelse i sådant laboratorium
resulterade i förändrad
personlighet, för att inte säga
galenskap.
månen. Denna typ av alkemi levde kvar i Europa ända till
slutet av 1800-talet. Samtidigt växte det dock fram en annan alkemi, som i stället var praktiskt inriktad på att framställa läkemedel och förbättra kemisk teknologi. En av de
viktigaste av dessa nya alkemister var Philippus Aureolus
Theophrastus Bombastus von Hohenheim – mer känd
under det betydligt enklare namnet Paracelsus. Han föddes i november eller möjligen i december 1493 i Einsiedeln
i den Schweiziska kantonen Schwyz. Hans far var läkare
och sonen följde tidigt i sin fars fotspår och tog en doktorsgrad i medicin. När familjen flyttade till Kärnten i
södra Österrike fick han också tillfälle att studera bergshantering och gruvdrift och med denna unika dubbelutbildning i medicin och kemi hade han en stor fördel framför sina gelikar. Han misstänkte att mycket av den tidens
medicinska teorier, som byggde på Hippokrates, Galenos
och Avicenna, var långt från sanningen. För att söka den
riktiga kunskapen gav han sig i stället ut på vandring genom Europa för att prata med allt från kloka gummor till
fältskärer och skarprättare för att förstå så mycket som
möjligt om hur människan fungerar och vad som styr
­olika sjukdomar. Under sina vandringar besökte han till
och med Sverige.
Paracelsus godtog den äldre teorin att fyra kroppsvätskor styrde människan i såväl nöd som lust, men han teoretiserade också att sjukdom berodde på en obalans mellan
människan och naturen och att denna obalans berodde på
kemikalier av olika slag – en revolutionerande teori i den
medicinska historien. Han hade dock bara valt en smula
fel bland kemikalierna. Hans teorier, som kallades iatro­
kemi efter det grekiska ordet för läkande, byggde näm­
ligen på att människan är en slags kemisk verkstad som
styrdes av balansen mellan svavel, kvicksilver och salt.
Under ett par hundra år separerades alkemi alltmer från
det som senare skulle bli kemi. Gång efter annan försvaras
alkemin med att den trots allt bidragit med mycket kunskap. Visst är det sant att en del tekniker utvecklades av alkemister men på det stora hela var alkemin, till skillnad
från kemin, en introvert verksamhet. De flesta alkemister
var inriktade på att leta i äldre skrifter och deras experiment syftade inte till att hitta ny kunskap utan i stället bekräfta gamla recept – ofta skrivna i mystisk form av tidigare
alkemister. Alkemisterna hade sällan intentionen att pröva
hypoteser och resultat. Samma försök upprepades gång
på gång och kunskapen fördjupades därmed aldrig.
Under 1600-talet började en ny metod för naturvetenskap växa fram. Med René Descartes och Francis Bacon
som föregångare betonades nu vikten av empiriska försök
och prövning av uppställda hypoteser och eftersom al­
kemin så lätt kunde falsifieras lämnade snart alla seriösa
vetenskapsmän fältet. Den nya tidens utövare kallade sig
helt enkelt för kemister. Alkemin togs i stället helt över av
charlataner och lycksökare som ofta var ganska framgångsrika – i vart fall med att dupera sin omgivning. Till
och med Gustav III hade en egen guldmakare, August
Nordenskiöld, som arbetade i ett synnerligen hemligt
­laboratorium på Drottningholm och senare i Finland.
Nordenskiöld föll så småningom i onåd och han avled
1792 under försök att skapa ett idealsamhälle i Sierra
­Leone i Västafrika.
Kemin har dock svårt att släppa det mörka arvet från
alkemin. Det är sällan kemisten får spela hjälterollen i
/ Sans 2 • 2011 /
49
E
SSÄ
böcker och filmer. I stället tilldelas kemisten antingen rollen som den misslyckade forskaren vars experiment får
mer eller mindre katastrofala följder eller möjligen det onda
geniet – men hjälteglorian uteblir, och grunden till kemins
dåliga rykte verkar härstamma från alkemisternas tid. Till
skillnad från dagens kliniskt rena laboratorier var alkemisternas rum mörka och ugnen, som gav rummet ett
spöklikt skimmer, var det viktigaste arbetsredskapet. I andra akten av andra delen av Faust beskriver Goethe hur
han ville att laboratoriet skulle se ut:
Strindberg tog kritiken mycket hårt vilket dock inte hind­
rade honom från att arbeta vidare och denna gång gav han
sig i kast med guldframställning. Här skiljer han sig i
många avseenden från äldre tiders alkemister. Strindberg
hävdade nämligen att naturen själv gör guld, till exempel
genom att låta järn och svavel reagera, och hans ”forskning” inriktades på att förstå hur detta gick till. I slutet av
1890-talet kom Strindberg ut med två små häften med de
lockande titlarna Nutidens guldmakeri och Guldets syntes.
Framförallt den senare rymmer en del recept:
I medeltida stil: väldiga, svårhanterliga apparater, för
fantastiska ändamål.
En pappersremsa doppas i lösning av järnsulfat; rökes
över ammoniakflaskan och blir blågrön som guld­
oxidul; torkas i lindrig värme (över en tänd cigarr) och
blir kastanjebrun som guldoxid; slutligen framträder
guldgula metallglänsande fjäll. Dessa lösas visserligen
av salpetersyra och av saltsyra, men detta är även fallet
med fint fördelat guld.
Det känns troligt att en längre vistelse i ett sådant laboratorium, fyllt av kvicksilverångor och brinnande fosfor,
­resulterade i förändrad personlighet, för att inte säga galenskap, hos alkemisten. När den moderna kemin så småningom tog sina första steg som en egen vetenskap, ärvde
kemisterna det dåliga ryktet från sina föregångare, guldmakarna. Under århundradena har en rad författare, från
Dante och Chaucer till Dumas och Balzac, sedan spätt på
bilden av den galne forskaren.
När det gäller alkemisk litteratur står dock August
Strindberg i en klass för sig. Totalt skrev Strindberg omkring 800 sidor av ”naturvetenskap” och drygt hälften kan
hänföras till kemi. Strindberg underkändes på en kemitentamen i Uppsala 1869 och under två decennier ägnade han
sig sedan åt annat skrivande. Någon gång i mitten av 1880talet läste han dock en artikel av Christian Wilhelm Blom­
strand, Naturens grundämnen i deras inbördes ställning till
varandra. Blomstrands artikel var en populär­vetenskaplig
beskrivning av det nyligen upptäckta periodiska systemet
men tyvärr misstar Strindberg helt Blomstrands förenklingar. Snart upptäcker han mystiska talserier i grundämnenas periodiska system och 1894 ger han på tyska ut sitt
första kemiska arbete – Antibarbarus – där han försöker
införa nya, bättre regler för kemin. Han börjar med att helt
enkelt förkasta hela idén med grundämnen och rasar s­ edan
vidare med egna teorier hur växter kan omvandla kisel i
marken till kol – för hur skulle de annars kunna växa? Efter
några månader av fullständig tystnad från forskarsamhället recenserades Antibarbarus i Dagens Nyheter.
Det var givetvis inte guld utan bara vanlig rost och tyvärr
slutade inte eländet här. Under åren 1907-1912 gav han ut
En blå bok i fyra delar där ett stort antal kemiska försök
beskrivs. Den mycket kände svenske kemisten och senare
Nobelpristagaren The Svedberg kommenterade boken:
ofta små stilistiska mästerstycken av bestickande idio­
ti, verkliga pärlor av absurditet
Pseudovetenskap kan bland annat kännas igen på att dess
utövare presenterar sina resultat direkt utan att låta andra
forskare granska dem, på att kritik tas personligt, på att
andra forskare konspirerar för att dölja de ”sanna upptäckterna” och på att kunskapen aldrig fördjupas, bara
upprepas. Alkemin är utan tvekan en pseudovetenskap
och en allt annat än framkomlig väg till rikedom och
lycka. Geber, en av de mest inflytelserika av de arabiska alkemisterna konstaterade redan på 700-talet:
Jag såg att de personer, som höllo på med framställ­
ning av guld och silver, voro fullständigt okunniga och
arbetade efter felaktiga metoder. Då begrep jag, att de
kunde indelas i två klasser: bedragare och bedragna.
Jag beklagar båda.
den skolade fackmannen kommer väl i de flesta fall en­
dast att affärda boken med en axelryckning och några
ord om geni och vansinne
50
/ Sans 2 • 2011 /