Nervceller i samarbete

Nervceller i samarbete
Roland S. Johansson
Professor
Institutionen för integrativ medicinsk biologi
Enheten för fysiologi
För att illustrera hur nervceller samarbetar har jag valt mitt eget forskningsområde, nervsystemets styrning av våra händer. Den bygger på signaler mellan sinnesorgan och hjärnan, på hjärnans kontroll och minnesmekanismer
och på utformning av styrsignaler från hjärnan via ryggmärgen ut till musklerna. Det här är ett intrikat samspel mellan nervceller som får våra händer
och även andra delar av kroppen att röra sig på ett mycket förfinat och målinriktat sätt.
Handen och dess verk har betraktats med vördnad under långa tider, se
t.ex. Figur 1 där händerna uppenbarligen har väckt konstnärens intresse.
Hjärnan använder handen på väldigt många olika sätt och för många olika
ändamål. Handen används som ett aktivt känselorgan för att ge kunskap om
omvärlden och är också viktig, som vi alla vet, för den nödvändiga kontakten
mellan människor och för den kommunikation som på olika sätt kompletterar det talade språket, Figur 2. Det kanske mest speciella med den mänskliga
handen är emellertid att den är hjärnans verktyg att forma vår fysiska omvärld, Figur 3. Handen är särskilt bra på att hantera och manipulera föremål.
Hjärnan använder den för att verkställa allt från att göra en kruka från en
lerklump till att bygga en stad som Tokyo eller kanske åka till månen. Avancerad verktygsanvändning — och i synnerhet verktygstillverkning — är något
väldigt speciellt för människan.
Hur kontrollerar då hjärnan våra händer vid hantering av föremål? Det
är en svår fråga som omfattar många grundläggande problem. En till synes
20
Figur 1. Både på de 4 000 år gamla svenska hällristningarna och på Leonardo da Vincis ca 5 500 år yngre teckning står händerna i fokus för uppmärksamheten.
Figur 2. Händer som instrument för
kommunikation mellan människor,
med eller utan kompletterande ord.
Figur 3. Handen är hjärnans verktyg för att forma och manipulera sin omvärld.
21
banal fråga är till exempel vad som kontrolleras. Varje uppgift som handen
har — som att ta ett föremål och att placera det på ett visst ställe eller nyttja
det som verktyg för ett speciellt syfte etc. — innebär att ett rörelseschema genomförs som i sig kan organiseras på ett praktiskt taget oändligt antal olika
sätt. För att alls förstå vad som kontrolleras är det viktigt att analysera vilka
strategier hjärnan har utvecklat och hur beteendet har finslipats.
I Lena Gunhagas föredrag hörde vi hur viktigt samspelet mellan hjärnan
och sinnessystemen är. Hjärnan har ingen annan information än den som sinnesorganen för tillfället förmedlar och vad de tidigare har bidragit med, vilket ligger i olika typer av minnessystem. Det är alldeles uppenbart att synen
är viktig vid hantering av föremål, men en väl fungerande känsel, särskilt i
fingertopparna, är oftast ännu mer avgörande. Hjärnans planering och kontroll av händernas motorik bygger på inlärning av samband mellan signaler
som går ut till musklerna och deras konsekvenser, som bara sinnesorganen
kan berätta om. Hjärnan kan med andra ord inte skickligt planera och kontrollera en målinriktad motorisk uppgift utan att redan ha lärt sig detta samband. När det gäller handens finmotorik kan sådan inlärning ta lång tid och
det handlar om att gradvis förfina sin kunskap om konsekvenserna av olika
motoriska styrsignaler. En till synes enkel manipulationsuppgift är att gripa
ett föremål, lyfta det och placera det på ett annat ställe. Innan koordinationen av rörelser och krafter i greppet fungerar som hos en vuxen dröjer det
ända upp 8—10 års ålder, trots att ett barn börjar öva sig i att gripa föremål
innan det har fyllt ett år.
En grammatik för rörelser
När vi med händerna gör något, såsom lagar mat eller tänder eld i braskaminen, så utför de mer eller mindre automatiskt en följd av deluppgifter, vars
mål utgör delmål av uppgiften som helhet. Sådana deluppgifter – eller rörelsefaser – måste organiseras och utföras i rätt ordning. Det är ju samma princip som när vi talar. Också då måste vi ha en grammatik, en syntax. När vi
som barn med handen leker med olika föremål grundläggs fenomen som inlärning av orsakssamband och begreppsbildning. Precis de egenskaperna är
avgörande också för vårt språk med grammatik, begreppsbilder och symboler för begreppen i form av ord. Faktum är att i ett utvecklingsperspektiv går
22
framväxten av språket och handfunktionen hand i hand, om man nu får använda det uttrycket. I mångt och mycket är det i båda fallen samma grundläggande mekanismer som hjärnan måste behärska.
Som vi hörde från Lena består nervsystemet av 100 miljarder nervceller,
kanske fler. Varje nervcell har dessutom kontakt med i genomsnitt 10 000
andra, vilket innebär att nervcellerna i samarbete besitter en ofattbart stor
kapacitet för att bearbeta information. Hjärnan och nervsystemet är uppbyggt
som ett nätverk av nervkretsar som var och en är ett nätverk av nervceller. För
styrningen av handen engageras mycket stora delar av hjärnan, se Figur 4. Genom att händerna tar väldigt stor plats i hjärnan drabbas deras funktion ofta
vid nervsjukdomar och hjärnskador, t.ex. efter en stroke. Vidare samspelar
områdena för styrning av motorik och mottagande/bearbetning av sinnesintryck från handen intimt med ett antal mer anonyma, så kallade associationsområden i hjärnan. Där finns underlaget för komplicerade mentala modeller av oss själva och omvärlden, vilka har konstrueras från sinnessignaler
i vårt samspel med omgivningen. Det är sådana inre minnesbilder av yttre
händelser och situationer som ligger till grund för övergripande handlingsplanering och för våra tankar.
Figur 4. Hjärnbarken från sidan med pannloben till vänster. Det mellersta, svarta
området motsvarar de delar av hjärnan som är mer direkt inblandade i planering och
kontroll av rörelser medan det ljusare området närmast till höger är de delar som tar
emot och i första hand bearbetar sinnessignalerna från händerna och övriga delar
av kroppen. I de här hjärnområdena tar handen väldigt stor plats, vilket framgår av
bilden till höger som åskådliggör vilken del av hjärnbarken som olika kroppsdelar tar
i anspråk.
23
En första uppgift som hjärnan måste klara vid hantering av föremål är se
till att handen når fram till föremålet av intresse. Det kan innebära att hjärnan tar mig ända ner till köpcentrumet för att hitta rätt föremål. Givetvis är
också själva handutsträckningen en central fas. Lika viktig är kontrollen av
hur handen greppar föremålet. Beroende på föremålets storlek och form och
vad hjärnan avser göra med det tas det på olika sätt: Om jag ska använda en
hammare vet alla att jag måste ta tag i änden på skaftet, men om jag bara ska
flytta den från ett ställe till ett annat är det kanske smidigare att gripa den
på ett annat sätt. Allt detta planerar och kontrollerar hjärnan på ett synbarligen helt automatiskt sätt.
En viktig uppgift för hjärnan är också kontroll av gripkrafter. För att inte
tappa ett föremål måste man lägga på en gripkraft eftersom det man gör med
föremålet skapar andra krafter som vill få det att glida ur greppet. Det är bara
en god balans mellan gripkraft och sådana drag- och lastkrafter som fungerar
när jag vill ta ett föremål, se Figur 5. Om gripkraften är för svag glider föremålet ur greppet, i det här fallet sitter bäret kvar på busken. Kraften måste
också anpassas till föremålets egenskaper. Om föremålet är tungt krävs mer
lyft- och gripkraft, om det är halt krävs större gripkrafter. Alltför starka gripkrafter måste samtidigt undvikas eftersom de kan förstöra föremål men också
skada händerna och leda till onödig muskeltrötthet. Det här är kontrollproblem som hjärnan ständigt har att syssla med när vi använder händerna och
det sker helt automatiskt.
För svag
Bra
Gripkraft
För stark
Lastkraft
Figur 5. Balans mellan gripkraft och belastning krävs för att hantera föremål med
fingrarna. Om gripkraften är för svag glider föremålet ur greppet, i det här fallet sitter
bäret kvar på busken. Om den å andra sidan blir för stark kan vi krama sönder det.
24
Figur 6. Blicken riktas mot ett ansikte i en lokal med många andra
ansikten och föremål. Ansiktet
projiceras då på gula fläcken i ögat
för att bli riktigt skarpt. Diagrammet överst visar hur synskärpan
snabbt avtar utanför gula fläcken.
De snabba ögonrörelser som behövs för att styra och kontrollera
våra rörelser är en följd av att området med maximal synskärpa är
så begränsat.
Känseln spelar en viktig roll för handgreppet. Vi har alla kramat snöbollar
och blivit kalla om fingrarna eller kylt dem på något annat sätt — och då förlorar vi känseln i fingrarna och blir väldigt fumliga. Patienter med skador
som påverkar känseln klagar ofta på att de kramar sönder saker, tappar saker, har svårt att klä sig etc. Synen kan också spela roll för kontrollen av krafter. När vi ser ett bekant föremål vet vi vad det är (t.ex. ett hallon i riset som
på Figur 5), och om vi sedan tar det kan hjärnan automatiskt använda lämpliga krafter utifrån vad som har fungerat bra vid tidigare hantering av sådana föremål. Sådan kunskap lagras som färdighetsminnen och grundar sig
främst på känselsignaler.
När händerna används för att ta och manipulera föremål använder hjärnan oftast synen för att inhämta besked om var saker finns. Vi kan i och för
sig åstadkomma en hel del i mörker, men då måste vi ersätta synen med så
kallad haptik, där vi med känseln bygger upp en ’synbild’ genom att känna
oss fram. Men också synen känner sig fram, vilket sker genom ögonrörelser.
På näthinnan i ögat finns ”gula fläcken”, ett litet område med väldigt många
nervceller som går in till hjärnan. När man tittar har man den bästa synskärpan i det område som faller på gula fläcken. Figur 6 illustrerar synskärpans
konsekvenser: De delar av scenen som faller på näthinnans periferi ser man
oskarpt, men den del som faller inom gula fläcken syns väldigt bra. Just för
25
att synskärpeområdet är sådant flyttar hjärnan blicken mellan olika platser. Detta görs med så kallade sackader, ett slags snabba ögonrörelser för
att förflytta ögat från en fixationspunkt till en annan. Vi gör sackader under
20—30 procent av vår vakna tid och då är hjärnan funktionellt blind. Vi ser
alltså inte medan vi rör ögat, men är så vana vid det att vi inte noterar denna
tillfälliga blindhet.
Blickriktningen är hjärnans verktyg för att välja syninformation och den
avslöjar därför vad hjärnan prioriterar i varje givet ögonblick. Genom att mäta
och registrera blickriktningen kan vi därför se hur hjärnan använder syninformation när den ägnar sig åt olika uppgifter. Styrningen av blicken och analysen av synsignalerna engagerar omfattande nervcellsnätverk i hjärnan.
Blicken ligger alltid före
Hjärnan har alltså ett maskineri för styrning av ögonrörelser och områden
som tar emot syninformationen och bearbetar den. Genom ögonrörelser bestämmer hjärnan en fixationspunkt för blicken och i retur erhålls en skarp
bild via gula fläcken för visuell analys. De nervkretsar som sköter ögonrörelser och synanalys i hjärnan används på olika sätt i olika situationer. Det är
som ett ”general purpose machinery” (allmänt verktyg) som kan tas i bruk för
olika uppgifter. Om uppgiften är att betrakta en bild av ett ansikte ser man
att blickfixationerna framförallt riktar sig mot ögonen, munnen och lite runt
konturerna, se Figur 7. Om uppgiften är att köra bil tittar vi ofta mot innerdelen av en kommande kurva för att just den punkten står i proportion till
hur mycket vi måste vrida ratten. Om föremål som dyker upp längs vägen kan
Figur 7. De vita fläckarna är fixationspunkter som visar
hur hjärnan via blickriktningen avsöker ett ansikte för att
känna igen det eller lägga det på minnet. Ögonen, munnen och konturerna står i fokus för intresset.
26
vara hinder eller faror drar de också till sig blicken för att vi ska kunna koordinera händer och fötter till att styra bilen rätt.
På motsvarande avslöjar blickriktningen viken syninformation hjärnan
inhämtar i vid hantering av föremål, se Figur 8. Om ett hinder ligger i vägen
mäter hjärnan också in hindrets position genom en kort blickfixation innan
målpunkten fixeras. Man kan säga att hjärnan stegvis specificerar delmålen
Figur 8. På den här filmen ska tre klossar läggas upp i en trave. Blicken ligger hela
tiden före och markerar kommande gripställen på klossarna och deras landningspunkter.
i varje manipulationsuppgift och delar upp dem i flera faser eller steg. Dessutom ligger blicken kvar vid varje enskild fas för att kontrollera att dess delmål har fullgjorts, vilket ju händer om de motoriska styrsignalen är korrekta. Om inte analyseras felets natur och korrigeringar sker inför nästa försök
att nå målet. Hjärnan använder alltså visuella kontrollpunkter för att bevaka
måluppfyllelsen för rörelsefaserna i ett handlingsschema.
När det gäller kontroll av krafter tänkte jag visa ett exempel på känselns
betydelse. Ett sätt att illustrera det är att se vad som händer om fingertopparna
bedövas, se Figur 9. Bedövningen påverkar bara fingertopparnas känsel, inte
de nerver som går till musklerna eller något annat som spelar en direkt roll
för styrningen av fingrarna. Filmen visar hur flickan utan bedövade fingrar
genomför en ganska svår uppgift utan besvär: Att plocka upp en tändsticka
ur asken och tända den mot ett plån. När hon sedan ska göra samma sak med
27
Figur 9. Med bedövade fingertoppar får den här filmade försökspersonen betydligt
svårare att lösa sin uppgift, som är att ta fram och tända en tändsticka. Tiden ökar från
7,5 sekund utan bedövning till 29 sekunder med bedövning.
bedövade fingrar blir det väldigt svårt och fumligt. Trots att hon hela tiden tittar på vad hon gör vet hjärnan nu inte exakt var föremålet kommer i kontakt
med fingrarna. Den kan därför inte lägga på krafter och rikta dem korrekt,
och då slinter tändstickan i greppet. Utan känsel i fingertopparna klarar vi
inte alls att knäppa knappar och liknande finmanipulativa uppgifter.
Varje fingertopp har ungefär 2 000 små känselsinnesorgan och det går
alltså lika många känselnervtrådar från fingertoppen till hjärnan. Vi har i
experiment registrerat signaler i enskilda nervceller hos försökspersoner genom att sticka in en specialtillverkad mikroelektrod i handens nerver. Resultat från sådana mätningar visas schematiskt i Figur 10. Försökspersonens
uppgift är att lyfta ett föremål, hålla det uppe ett tag och sedan ställa ned det
igen. Först kontaktas föremålet, sedan säkras det med en gripkraft som ökar
och ligger kvar så länge föremålet hålls uppe. För att kunna lyfta föremålet
28
räcker det givetvis inte med att bara gripa det utan det krävs också att lastkrafter, i detta fall en lyftkraft, anbringas för att ta upp föremålets vikt. Hjärnan samordnar grip- och lastkrafterna så att gripkraften ökar och minskar
tillsammans med lastkraften. Den här matchningen – koordinationen – mellan krafter är fullt utvecklad först i 8-årsåldern. I lägre åldrar är gripkraften
mer stötig. Vid kontakt med föremålet informerar signalerna från fingertopparnas nervtrådar hjärnan om tidpunkten för kontakt, kontaktplatserna på
handen och krafternas riktning. Den informationen använder hjärnan för
att kontrollera om styrkommandot för själva utsträckningen av handen mot
föremålet fungerar eller inte. Hjärnan ligger med andra ord och kontrollerar
om allt går planenligt, om inte sätts korrigeringsmekanismer in. Är motoriken väl inlärd och fungerar kommer signalerna när de ska och det är inget
mer med det. På motsvarande sätt används de signaler som uppstår när man
ställer ned föremålet och släpper det.
Figur 10. Registrering av nervsignaler till hjärnan från handens olika typer av sinnesorgan (FA I, SA I, FA II, SA II) och krafter när försökspersonen griper och lyfter ett
föremål. De små vertikala strecken visar flödet av nervimpulser som leds in till ryggmärgen och hjärnan från handens olika typer av känselsinnesorgan. Pilarna markerar
så kallade taktila kontrollpunkter.
29
Förutom visuella kontrollpunkter, som jag tidigare berättade om, har hjärnan alltså kontrollpunkter för att bevaka förväntade nervsignaler från handens sinnesorgan om hur ett handlingsschema genomförs, de kallas taktila
kontrollpunkter. Signalerna från nerverna i Figur 10 är faktiskt också möjliga att avlyssna. Det handlar om elektriska signaler som man kan skicka genom en högtalare när de har registrerats. Det är ganska festligt att höra på
dem. De tickar på ett alldeles bestämt sätt och man upplever att man lyssnar
på nervsystemets alldeles egna språk. Signaler i handens nerver ger inte bara
information om kontakt utan också om egenskaper hos föremålet, till exempel om det är glatt, och om kontaktytornas form. Är det fråga om ett halt föremål nyper vi automatiskt åt hårdare för att inte tappa det eftersom nervsignalerna talar om för hjärnan att vi har att göra med något som riskerar
slinta ur greppet.
Hjärnan styr via sinnesorganen
Jag vill sammanfatta med konstaterandet att hjärnan är instängd i sinnesorganens värld. Det är där våra handlingar planeras och kontrolleras. En hjärna som inte har sinnesinformation har ingen information alls. Det som motiverar oss att göra någonting över huvud taget är att hjärnan har information
om det rådande tillståndet, det som kallas initiala tillståndet. Just nu kommer signaler från en mängd olika sinnessystem som talar om att nu finner jag
mig här i Aula Nordica, ett stort antal människor sitter framför mig och så
vidare. Sedan kan det vara så att jag inte tycker om att stå här längre, någonting i min hjärna säger att det här inte är trevligt just nu och då formulerar
hjärnan ett önskvärt alternativt tillstånd. Detta leder också till att ett handlingsprogram utformas för att flytta hjärnans tillstånd från det initiala, existerande tillståndet till det mer önskvärda. Handlingsprogrammet kan sen
verkställas med motorikens hjälp, vilket får mig att röra på mig.
För handen kan ett handlingsprogram innefatta att röja av ett bord, städa ett helt hus, bygga en brevlåda eller något annat. Hjärnan formulerar då
en plan i termer av vilka sensoriska delmål som måste uppnås för att nå det
önskvärda slutmålet. Motorikens uppgift är att uppfylla den sensoriska planen: Att gripa ett föremål, lyfta det och transportera det till en viss plats och
så vidare. Sedan finns kontrollpunkter för uppfyllandet av delmålen. De byg-
30
ger på information från både synen och känseln. I hjärnan jämförs hela tiden
de sensoriska konsekvenserna av de motoriska styrsignalerna, dvs. det som
händer, med den sensoriska planens mål, alltså med känselsystemets, synsystemets och andra sinnessystems planer.
Normalt — när vi inte fumlar och strular — råder ett precist samspel mellan den sensoriska planens mål och signalerna från sinnesorganen. Men när
vi inte har fungerande motoriska kommandon eller när sjukdomar påverkar
förutsättningarna att styra motoriken uppstår avvikelser. Inte minst i de lägen
när vi inte kan en sak, innan vi har lärt oss en rörelse, uppstår en avvikelse
mellan det önskvärda målet och vad de motoriska styrsignalerna kan åstadkomma. Sådana avvikelser identifieras och driver fram en motorisk inlärning:
Vi försöker igen och om igen och lyckas till slut få en matchning mellan de
motoriska styrsignalerna och deras önskvärda konsekvenser. Samtidigt med
att vi lär oss de motoriska styrsignalerna för rörelsefaserna lär vi oss också
att snabbt rätta till småfel som uppstår. Därigenom skapas automatiska korrigeringsmekanismer som hjärnan sedan utlöser helt automatiskt under våra
handlingar utan att vi är medvetna om det.
En mycket stor utmaning, som jag bara tänkte säga något lite om, är att
förstå hur de här kontrollmekanismerna verkställs i hjärnans nätverk av nervkretsar. Djupare kunskap om detta saknas, men idag finns en mängd olika tekniker för att gradvis bygga upp en insikt om hur människans hjärna fungerar.
Nya tekniker gör det möjligt att mäta vilka områden i hjärnan som aktiveras
och engageras vid olika uppgifter, till exempel när handen används i manipulationsuppgifter. En sådan teknik, som vi numera använder här i Umeå, är
fMRI (Functional Magnetic Resonance Imaging; funktionell avbildning med
magnetkamera) som på röntgenliknande bilder visar de hjärnområden som
engageras i en viss uppgift. Dessa bilder ger översiktlig information och visar
inte detaljerna om när i tiden olika kontrollfunktioner tickar igång i hjärnan.
Det finns andra tekniker för det, bland annat TMS (Transcranial Magnetic
Brain Stimulation, magnetisk hjärnstimulering) som innebär att vi via magnetpulser stör nervcellernas funktion i ett visst begränsat område i hjärnan
och i en viss fas av en rörelse. Ser man då en störning i beteendet är det ett
tecken på att just detta område i hjärnan används i kontrollen av just i denna
rörelsefas. På det sättet kan man med väldigt hög tidsprecision, kanske på en
31
tusendels sekund när, avgöra när vissa grupper av nervceller engageras i en
viss kontrollfunktion. Man kan också via MEG (magnetoencefalografi) mäta
de magnetfält och via EEG (elektroencephalografi) den elektricitet som skapas av nervceller i arbete och därigenom få kompletterande information. Här
i Umeå arbetar vi med flera av de frågeställningar som har med hjärnans kontroll av handen att göra och med olika tekniker. Jag har själv forskat på området i många år i en forskningsgrupp på 5—10 personer som varierat i sammansättning över tiden. Det är ju så att som forskare är man oftast mycket
beroende av kompetenta medarbetare, från goda ingenjörer till samarbete
med utländska gästforskare som kan berika ens begreppsvärld.
Sverker Olofsson: När du visade bilden på hammaren tänkte jag att när man
jobbar hemma eller i stugan håller man i en spik och hammaren och sopar till
ganska hårt. Man har ju kanske ett par hammare med olika längd på skaftet
och det skulle ju kunna gå alldeles åt skogen. Man måste väl ha lärt sig det
här, annars är det kört?
Ja, du måste lära dig att hantera en hammare och om
egenskapen hos din hammare ändras, till exempel viktfördelningen eller
skaftets längd, får du nog provslå lite för att lära dig dess nya dynamik, som
det kallas. Genom sådan övning får hjärnan sensoriska signaler om vad som
händer. Går det bra fungerar ju dina motoriska kommandon för uppgiften
och du har grundlagt en fungerande teknik för framtiden, men fungerar det
inte bör du nog öva mer.
Roland S Johansson:
Sverker Olofsson: Det är en massa tankar som dyker upp när jag pratar med
dig för man inser ju att det finns en väldigt stark koppling mellan hand, hjärna och syn. En person med väldigt väl utvecklad motorik, jag kan föreställa
mig till exempel en person som är en fena på att jonglera, säger det något om
hjärnan? Är han eller hon smartare än andra?
Roland S Johansson: Det
är väl så att vi har en del olika genetiska förutsättningar för att klara olika dimensioner av motoriska uppgifter. Men jag tror att
i allmänhet när det gäller färdigheter är generna bara en komponent. Kanske
ännu viktigare är vad du exponeras för, vad du gör under barnaåren och un32
der uppväxten. Nervsystemet är väldigt formbart och lär sig enormt mycket
särskilt under perioden fram till ungefär pubertetsåldern.
Sverker Olofsson:
Gäller det att ligga i med sina barn?
Ja, om du börjar spela gitarr när du i 4—5 årsåldern
går det lättare och du blir skickligare senare i livet jämfört med om du börjar i 20-årsåldern. I genomsnitt är det framför allt barnaåren som är viktiga
för din motoriska skicklighet.
Roland S Johansson:
Sverker Olofsson: Det innebär alltså att om man som förälder ger väldigt
mycket tid och kraft till barnen att träna, fixa och trixa med en massa saker,
då ger man dem goda förutsättningar?
Roland S Johansson:
Ja, och dessutom goda förutsättningar för att hålla sig
aktiva senare i livet.
Bara en fråga till: Är det här samarbetet vi har mellan
hand, hjärna och syn – där jag förstår att det finns nästan en treenighet –
optimalt också i dagens komplicerade samhälle när vi måste både köra bil
och mickla med datorer?
Sverker Olofsson:
Roland S Johansson: Det är väl viktigare än någonsin? Dagens samhälle leder ju till att vi kontrollerar händelser mer indirekt. Ta bara ett sågverk idag:
Förr tog man brädan och matade in den i klingan med handkraft, nu sitter
sågverksarbetaren med en joystick. Begreppsmässigt handlar det ju om samma sak, att brädan ska in i klingan, men du gör det på ett mycket mer indirekt
sätt, naturligtvis kraftbesparande men också med mer omskrivningar i rutinerna. Det betyder att du har en inlärning att passera. För att styra en markör på datorn krävs ju inlärning. Det var så länge sedan vi började arbeta så
att vi har glömt bort att vi fick lära oss det, men det är bara att ställa skärmen
på högkant så ser man vad det handlar om och hur svårt det kan vara.
33
Proteinklumpar i nervsystemet
– en mekanism
bakom flera sjukdomar
Ludmilla Morozova-Roche
Forskare
Inst. för medicinsk kemi och biofysik
Jag ska berätta om ett fenomen på molekylär nivå som ligger bakom flera sjukdomar. Figur 1 visar några typer av felveckning hos proteiner. De kallas amyloidstrukturer och kan bildas av flera olika proteiner, till exempel lysozym,
som består av både alfa-helix- och beta-flakstrukturer, myoglobin, som bara
består av alfa-helix, och mikroglobulin, som bara består av beta-flak. Alla är
Figur 1. Felveckning av proteiner på
molekylnivå är en mekanism som ligger bakom flera olika sjukdomar.
34