Prinsessorna Stuart (1637) av Anthonis van Dyck
Forskning och metodutveckling
Spegelneuron är snart på allas läppar
Det talas allt oftare om spegelneuron. En vanlig
uppfattning är att vi nu har förklaringen till
människans förmåga att känna empati. Men är
det så enkelt? Inte om man tar hjärnanatomen
Giacomo Rizzolatti på orden. Professor emeritus
Alf Nilsson presenterar aktuell forskning på
området.
O
fta framställs det som att upptäckten gjordes av ren tillfällighet. I så fall fick slumpen hjälp
på traven genom det forskningsarbete
Giacomo Rizzolatti och medarbetare
hade bedrivit under många år och som
föregick upptäckten. Tillsammans med
filosofen Corrado Sinigaglia har Rizzolati år 2006 sammanfattat sina resultat
i en liten förträfflig bok: Mirrors in the
Brain. How Our Minds Share Actions and
Emotions.
Rizzolatti och hans kolleger hade
arbetat med att kartlägga områden i
hjärnbarken, som är av betydelse för
den motoriska aktiviteten hos makak-
Psykologtidningen 8/09
apor. Hjärnbarken, unik med alla veck
och vindlingar, är med sina fyra lober,
pann- eller frontalloben, hjäss-, nackoch tinningloben, en stor sak hos människan.
För att förmedla resultaten av sitt
arbete behövde forskarna en markeringskarta av hjärnbarken. Ett centralt
område i deras forskning är den bakre
delen av frontalloben, som inrymmer
motoriska centrum. Med de tekniker
forskargruppen hade utvecklat kunde de
registrera aktiviteten i enskilda neuron,
likaväl som i avgränsade neurongrupper.
Den store kartläggaren av hjärnbarkens ytområde var neurologen Korbi-
nian Brodmann. I början av 1900-talet
urskilde han 52 distinkta områden, vart
och ett med specifik vävnadskaraktär.
Rizzolatti använder en annan modernare karta. Med den kartan som grund
kommer jag att begränsa mig till två
områden – F5, ett område i primära
motoriska barken, och AIP, främre
”intraparietala området” som ligger begravt i intraparietala fåran IP. Områden
framgår av figuren.
RIZZOLATTIS utgångspunkt är att – och nu
citerar jag: ”F5 innehåller ett slags vokabulär för motoriska handlingar, i vilka
orden är representerade av neuronpo-
15
Forskning och metodutveckling
Neuronerna i F5 förser i samarbete med AIP det motoriska systemet med en repertoar
av handlingar.
pulationer. Vissa av dem markerar det
allmänna målet för handlingen (gripa,
hålla fast, bryta av); andra på vilket sätt
en handling kan utföras (precisionsgrepp, fingerutsträckning); och slutligen
ytterligare andra som formar en temporal följdsekvens.”
F5 innehåller neuron som är viktiga
för hand- och munrörelser, vilka delvis
överlappar varandra. Via kretsgången
med AIP får F5 besked om vad som är
rådligt i en viss situation. Som redan
framgått har F5 tillgång till vokabulären för att ”tala motoriska”. Dessutom
gäller för F5 att det förser det motoriska systemet med en ”repertoar” av
handlingar, som är grunden för kognitiva funktioner. De senare som brukar
betraktas som att ha referens i sinnessystemen.
Det som händer när de visuella-motoriska F5- och AIP-neuronen ”presenteras” för ett föremål i världen är att
de aktiveras, därvid gäller aktiveringen
både föremålet som exekutivt, det vill
säga att gripa föremålet, och vad avser
iakttagelsen, det vill säga att fixera
föremålet utan att plocka upp det. Allt
tyder på att föremålet kodas på samma
sätt under båda omständigheterna. Med
andra ord, synen av föremålet är enbart
en preliminär form av handling, ett
slags åkallan av armarna och händerna.
Det sker oberoende av om vi verkligen
plockar upp föremålet eller inte. Föremålet karakteriseras som något som kan
plockas upp. På det sättet identifieras
det med de handlings- eller motoriska
möjligheter som det också innefattar.
Värt att notera är att den här typen av
16
kategorisering torde spela en viktig
roll under spädbarnets första månader
i livet.
DE NEURON lokaliserade till F5 och AIP
jag hittills uppehållit mig vid benämner Rizzolatti ”kanoniska neuron”.
Förutom kanoniska neuron inrymmer
angivna områden spegelneuron. En
första fundering, som ligger nära till
hands, kan vara att spegelneuronen
skulle vara kopplade med imitation.
Men så är det inte alls, enligt Rizzolatti.
“Kognition utan affekt
ger tomt tänkande.
Affektion utan kognition
leder till att affekten
vildsint spårar ur”
För ”imitation i ordets egentliga mening är ett privilegium för människan
och (möjligen) för människoapor – men
inte för makaker.”
Rizzolatti slår en gång för alla fast
att den primära funktionen hos spegelneuronen inte är kopplad till imitativt
beteende. I stället, påstår Rizzolatti, har
de, evolutionärt sett, ett tidigare utvecklingsursprung och aktiveras primärt
för att uppfatta ”motoriska händelsers
innebörd”, det vill säga vad gäller
händelser utförda av andra. Senare
förtydligar han vad det kan handla om,
nämligen att ”omedelbart känna igen
(recognize) en specifik typ av handling i
den iakttagna ’motoriska händelsen’.”
Vad kan det vara för ”händelse”? Jo,
en föremålsrelaterad rörelse, utförd av
en annan person, med syftet att gripa,
hålla tag om eller manipulera föremålet.
Innebörden uppstår hos iakttagaren
tack vare de motoriska handlingarnas
”vokabulär”.
Det Rizzolatti ytterst syftar på och var
han menar gränserna går för spegelneuronens funktion, är att de ger upphov
till ett ”motoriskt vetande” utan varken
emotionell eller kognitiv innebörd. Det
individen ”vet” via spegelneuronen är
att ”den andre griper om en nöt”, alltså
den motoriska åtbörden som fullföljs i
och med gripandet om nöten. ”Igenkännandet” sätts på spåren redan i ansatsen
av den andres rörelse (mot föremålet).
Med spegelneuronen är vi utrustade
med ett system för att registrera riktade
handlingar – men utan att känna, varseblivet uppfatta, eller kognitivt reflektera
över vad det är som försiggår. För det
här ”vetandet” är inte baserat på ”mentalisering” utan fungerar helt enkelt
som ett ”delat rum” med avseende på
motoriskt handlande.
SÅ HÄR LÅNGT tyder inget på att spegelneuronsystemet tangerar affektlivet.
Det stämmer inte.
Rizzolatti och hans kolleger har gjort
ett antal studier på affekten avsmak
– både hos makaker och hos människor. Resultaten har hittills lett fram
till en hypotes om hur det kan förhålla
sig: Att förstå andras emotiva tillstånd
beror på spegelmekanismer som kodar
för sinnesinformation direkt översatta
i emotionella termer. Och vilket är det
inkopplade neurobiologiska systemet?
Jo, samma nätverkssystem i hjärnan
som gäller när vi blir utsatta för ”affektsmitta”: Emotionella ansikts- och
kroppsuttryck förmedlas vidare direkt
till ”insula”, direkt översatt ”ön”. Insula
är ett barkområde inbäddat i och mot
insidan av de fyra övriga loberna. Insula
benämns ibland den ”femte loben”. Där
aktiveras autonomt en specifik spegelmekanism, och ”inte enbart för att det
är den barkregion, i vilken kroppens
inre tillstånd regleras. Nej, utan också
för att det är den viscerala-motoriska
Psykologtidningen 8/09
Forskning och metodutveckling
omkopplingsstationen som triggar omvandlingen av sinnesintryck till viscerala
processer.”
Insatt i ett evolutionsperspektiv torde
insula vara en tidig bildning av hjärnbarken. Med den delen kunde vi något
så när ”tänka” med affekterna innan vi
hade kognitionen att ”tänka” med. För
det behövdes utvecklingen av alla fyra
loberna, som vi känner till dem i dag;
och framför allt av ”prefrontala hjärnbarken”, ”hjärnans hjärna”, som ger den
”höga pannan”. Den delen av hjärnan är
unik för människan när vi tar våra beslut, kognitivt tänker våra djupa tankar
– men inte att förglömma för att reglera
och avväga våra affekter. Kognition
utan affekt ger tomt tänkande. Affekt
Psykologtidningen 8/09
utan kognition leder till att affekten
vildsint spårar ur.
Rizzolatti ser uppenbart en förlängning av sina hjärnanatomiska
upptäckter i riktning mot psykologin
och därvid hänvisar han till två så
olika tänkare som Jean Piaget och hans
”genetiska epistemologi” och Maurice
Merleau-Ponty, en av fenomenologins
främsta företrädare. Den senare talade
om människan som en givet målinriktad och ”intentionell” varelse, liksom
människan inneboende griper efter
– för att begripa – världen, kommer
världen människan ”till mötes” – med
mitt tillägg, på grund av människans
evolutionära historia. Piaget insåg tidigt
att barnet från födelsen var utrustat
med en reflexgrundad ”sensomotorisk
intelligens”– en direkt
föregångare till den senare
utvecklade kognitiva intelligensen. ■
ALF NILSSON
Professor emeritus
REFERENSER
Merleau-Ponty, M. (1945/2002). Phenomenology of
Perception. London: Routledge.
Piaget, J. (1936/1952). The Origin of Intelligence in the
Child. London: Routledge.
Rizzolatti, G. & Sinigaglia, C. (2006). Mirrors in the Brain.
How Our Minds Share Actions and Emotions. Oxford:
Oxford University Press.
17
