Att läsa av hjärnor och sinnen
Riitta Hari
Människans hjärna har utvecklats och formats under social växelverkan. Exempel på
social växelverkan stadd i snabb förändring
är undervisning, terapi, kommunikation och
överlistning. Människor är mycket känsliga
för andra personers handlingar och utseende,
och deras hjärnor reagerar rätt automatiskt på
dem. Som sociala experter ”avläser” vi andra
personers känslor, intentioner och till och
med sjukdomar utifrån deras kroppsställning,
gester och speciellt ansiktsuttryck. Det verkar
vara så att ”människans kropp är den bästa
bilden av människans själ” (Wittgenstein).
Faktum är att andra människor är våra
viktigaste ”stimuli”. För en utomstående kan
mänsklig social växelverkan verka rätt märklig. Sociala möten är väldigt olika beroende på
om man träffar en älskare, en släkting, en vän,
ett butiksbiträde eller en luffare, och resultatet
av mötet påverkas – förutom av den andra
personens kroppsspråk och uttryck – också
av klädsel och av olika slags dekorationer
som anger personens status och preferenser.
Många simultana ritualer människor emellan,
som att sjunga i kör, påverkar gruppsammanhållningen och till och med villigheten att ge
pengar till behövande. Därtill kommer att en
stor del av den dagliga växelverkan är suggestiv, vilket innefattar övertalning och ibland
manipulering. Det är intressant att också en
virtuell publik, bestående av datorgenererade
orörliga figurer med olika kroppsställningar
som signalerar intresse eller likgiltighet, påverkar talarens uppträdande.
Ofta vet vi bara genom andra personer hur
vi egentligen känner (eller borde känna) oss.
Vi tyr oss till olika ”surrogatpersoners” reaktioner – äkta hälfter, vänner, rentav okända
människor – för att lära oss mera om utmanande situationer. Ett barn som skadar sig tittar på sin vårdare för att veta om det ska gråta
eller skratta. På samma sätt tittar en vuxen
som befinner sig bland människor som talar
ett okänt språk på andra för att veta när hon
ska le eller nicka. Och en person med lindriga
kognitiva svårigheter tittar på sin make för att
få reda på om hon ska vara stolt eller generad
över sitt handlande. Allmänt sett kan andra
människors reaktioner vara mer informativa
än att se den egentliga orsaken till reaktionen;
detta är ett fenomen som används effektivt
inom filmen. Vill man studera det mänskliga
sinnet kan det hända att ett par är en lämpligare analysenhet än en individ, vilket går tvärt
emot vad man brukar göra inom traditionell
neurovetenskap och psykologi.
FÖRFATTAREN
MKD Riitta Hari är hjärnforskare och professor
vid Tekniska högskolans (Aalto universitetet)
Hjärnforskningsenhet.
6
Finska Läkaresällskapets Handlingar
Hur är det möjligt att vi människor med våra
individuella hjärnor och sinnen kan förstå
varandra? Lösningen tycks vara mångfasetterad. Våra sinnen och motoriska system är
tillräckligt likadana för att utgöra den fysiologiska basen för paritet. Det är av stor vikt
att den mycket formbara centralprocessorn,
hjärnan, anpassar oss till omgivningen och
verkar vara fininställd för social växelverkan
och för även mycket små sociala signaler. Att
långsamt bygga upp en individuell syn på
världen under barndomen och att komplettera
den genom livslång inlärning som genomsyras
av en kultur, är oumbärligt för att vi ska kunna
forma ett ramverk för gemensamma upplevelser. Människor och djur prövar hela tiden
sin verklighetsuppfattning genom att verka i
världen. Ett viktigt tillägg är att människor diskuterar (eller snarare skvallrar), och på så sätt
jämför och justerar sina individuella synsätt.
Data som man har fått genom neurologiska
bildundersökningar visar att hjärnor reagerar
rätt likartat också på invecklade naturalistiska
stimuli, som att se en film, och understöder
på så sätt samförstånd och intersubjektivitet.
Ett tecken på delade föreställningar är att
betraktarens motoriska system aktiveras redan av att se en annan persons handlingar,
till exempel när personen manipulerar ett litet
föremål, flyttar små föremål från en tallrik
till en annan med ätpinnar eller trummar på
en trumma. Det är väsentligt att aktiveringsstyrkan beror på försökspersonens egen
motoriska skicklighet och inte bara på sammanhanget. Begreppet (motoriska) spegel­
neuroner kommer från Rizzolattis och hans
medarbetares arbete; de rapporterade 1996 att
frontala cortex hos apan innehåller neuroner
som reagerar både på egna handlingar och på
att se liknande handlingar. Hos människor
sträcker sig speglingen till och med till spår
av handlingar, så att handskrivna brev som
betraktas aktiverar det motoriska systemet
mera än tryckta brev, som ett tecken på förkroppsligad perception.
All växelverkan mellan en person och hennes omgivning (vilket också omfattar andra
människor) grundar sig på att kopplingen mellan handling och perception fungerar på rätt
sätt. Varje människa påverkar och formar sin
omgivning genom motoriska handlingar, och
omgivningen modifierar i sin tur den handlande människans hjärna. Genom upprepning
kommer handlingarna automatiskt att associeras med de väntade sensoriska följderna.
Den ”inre värld” som på så sätt uppstår om-
Årgång 170 Nr 1-2, 2010
fattar simulering av andra människor, deras
kroppar, föreställningar och avsikter
När två likartade, växelverkande partner
delar samma miljö, blir den ena individens
output input för den andra. Följaktligen är
det så att överensstämmelse mellan handling
och perception måste uppkomma inte bara
inom en individ utan också mellan individer.
Med andra ord måste den som sänder ett
meddelande och den som tar emot det vara
inställda på samma ”våglängd”.
Människor speglar också beröring, smärta
och avsky. Till exempel aktiveras observatörens primära somatosensoriska cortex om hon
iakttar en annan person som vidrörs. Eller
då friska försökspersoner tittar på ansikten
till patienter som lider av kronisk smärta,
aktiveras en del av deras egna affektiva smärtnervbanor. Ju fler poäng betraktaren får på en
empatiskala, desto mera engageras banorna,
och den del som aktiveras alla mest är insula
som är intimt förknippad med behandling av
viscerala data.
När det gäller social växelverkan har ansikten en särställning. I en scen med invecklade
sociala stimuli är det vanligen ansikten som
tilldrar sig iakttagarens uppmärksamhet, och
därför bearbetar hjärnan dem effektivt. Vi registrerar således inte vår omgivning likformigt,
utan vi reagerar mera på det som är fysiskt
och socialt viktigt.
Förutom gyrus fusiformis – ett hjärnområde
ägnat behandling av ansikten – aktiverar
ansikten också amygdala, som är en del av
hjärnans emotionella nervbanor. Amygdala
aktiveras speciellt kraftigt hos autistiska personer, som vanligen inte tycker om direkt
ögonkontakt, medan aktiveringen av amygdala är nedsatt hos hypersociala personer
som lider av Williams syndrom. Patienter
med bilaterala skador i amygdala betraktar
dessutom ansikten på ett avvikande sätt; de
koncentrerar sig mest på munområdet i stället
för att mera intressera sig för ögonen, vilket
friska personer gör. Hos sådana patienter är
sinnet för det personliga rummet avvikande:
de föredrar att stå närmare andra personer
än vad som är vanligt inom deras kultur. Alla
dessa rön stöder uppfattningen att social växelverkan påverkas både av hur framträdande
de fysiska och sociala signalerna är och av
kopplingarna i den individuella hjärnan,
samt av dess historia. ”Medan en del av vad
vi varseblir kommer via våra sinnen från
objektet framför oss, kommer en annan del
(som kanske är den större delen) alltid från
vårt eget huvud” (William James).
7
Ett svårt ansiktstrauma påverkar i hög grad
social växelverkan, eftersom andra kan uppfatta det vanställda ansiktet som störande.
Den därmed sammanhängande instinktiva
känslan hos betraktarna stöds av att deras
egna kroppsrelaterade hjärnområden aktiveras. Om man till exempel ser en annan persons
vanställda fingrar, aktiveras betraktarens sensomotoriska cortex, amygdala, putamen och
insula; de knutpunkter i hjärnans nervkretsar
som stöder kroppsperceptionen och de viscerala känningarna.
Summa summarum är hjärnan och sinnet
inte så privata som vi ofta tror!
Moderna neurologiska bildundersökningsmetoder ger en plattform för neurovetenskap
och besläktade områden att undersöka män-
8
niskans hjärna och sinne. Framtida utmaningar är bland annat att föra in invecklade sociala
upplevelser i hjärnavbildningslaboratoriet, att
analysera och sålla fram hjärnavbildningsdata
med nya verktyg som ger tillgång till vissa
delar av sinnesinnehållet samt att lokalisera
och behandla störningar i social samverkan.
Prof. Riitta Hari
Hjärnforskningsenheten
Lågtemperaturlaboratoriet
Tekniska högskolan
[email protected]
Detta abstrakt baserar sig på flera forskningsgruppers resultat;
en del referenser finns t.ex. i Hari R och Kujala MV : Brain basis
of human social interaction. From concepts to brain imaging.
Physiol Reviews 2009, 89: 453–479.
Finska Läkaresällskapets Handlingar
