SVENSK IDROTTSFORSKNING NR3-2005
Motorik ur ett samhällsperspektiv:
Finns det tid och rum för barn?
Enligt gängse forskning är barns motoriska förmåga betydelsefull både för självuppfattning och
för att kunna delta i lek.1 Detta innebär att barns och ungdomars motoriska utveckling kan ha
betydelse för deras psykologiska utveckling, hur deras sociala förmåga utvecklas samt på sikt hur
de kan känna sig delaktiga i samhället. Forskning har visat att klyftan mellan fysiskt aktiva och
fysiskt passiva barn har ökat.2 Motorikobservationer visar att endast 43 % av eleverna vid skolstarten hade god motorik motsvarande vad som kan förväntas av 6-7-åringar.3 Man kan fundera
över om det finns tid och rum för barn att träna sin motorik, när så stor andel av barn som börjar
skolan har en otränad eller ”oerfaren” motorik. Finns det tillräckligt stora ytor där barn får
springa, hoppa och klättra? Och finns det tid för barn att leka färdigt? Var går gränsen för när
bristande utrymme får negativa effekter för barns motoriska utveckling?
Miljöns betydelse och vad kan göras för
att stimulera barns motoriska utveckling?
Ingegerd Ericsson
IDROTTSVETENSKAP,
Malmö högskola
24
Miljön har stor betydelse för såväl
psykiskt som fysiskt välbefinnande. En
väl utformad fysisk miljö kan främja
trivsel och koncentration.4 Miljön
påverkar också hur barns motorik
utvecklas. Men tyvärr finns inte särskilt
mycket forskning om hur en miljö ska
se ut som främjar och stimulerar barns
motoriska utveckling på bästa sätt.
Tänkbart är dock att ökad biltrafik,
minskning av lekplatser och fria ytor
påverkar barns och ungas möjligheter
till fysisk aktivitet och allsidiga rörelseupplevelser.
Det finns ett behov av en långsiktig planering och politiker måste
värdera behovet av lekplatser och ytor
för fysisk aktivitet i närmiljön, för
såväl barn som vuxna. Men lekplatser
behöver inte vara så avancerade och
utrustade med dyra lekredskap. Ibland
är naturen själv fullt tillräcklig. Bland
buskar och träd i kuperad terräng finns
goda möjligheter att träna motoriska
färdigheter på ett enkelt, lustfyllt och
kreativt sätt.
Det faktum att skolan är obligatorisk och elevernas arbetsplats under
många år gör att man måste ställa höga
krav på att skolans miljö och arbetssätt utformas funktionellt. Elever med
ökad sårbarhet på grund av sjukdom,
inlärningssvårigheter eller funktionshinder löper särskilt stor risk att
påverkas negativt av brister i miljön.5
I skolan borde eleverna få många
tillfällen att genom fysisk aktivitet
träna sin motorik och uppleva rörel-
seglädje. Men eftersom såväl inne- som
utemiljön varierar mycket från skola
till skola är också elevers möjlighet till
motoriska aktiviteter olika, beroende på
vilken skola de går på. Några skolor har
så små och avgränsade skolgårdar att
eleverna mer eller mindre bara står och
pratar på rasterna medan andra erbjuder
betydligt större ytor som inbjuder till
mer fysiska aktiviteter.
Pedagogiska insatser i skolan bör
inriktas på att skapa miljöer som barn
med olika svårigheter klarar av. Med
eller utan diagnos kan pedagogiska
åtgärder i skolan vara avgörande för
hur en elev med motoriska brister och
koncentrationssvårigheter uppfattar sig
själv och vilka möjligheter till inlärning
han/hon kan tillgodogöra sig.
Men det finns inga standardiserade
träningsprogram eller metoder som
passar alla barn med motoriska brister
och det är inte tillräckligt att pedagogen är en ”glad amatör”. För att kunna
planera kvalificerad motorisk träning
krävs specifika kunskaper om utveckling
av sinnen och kroppsrörelser samt kunskaper och erfarenhet av att observera
barns grovmotoriska rörelsemönster.
Barn är olika och barn med svårigheter
är i första hand barn som behöver det
som alla barn mår bra av, fast i högre
grad och på lite annorlunda villkor med
hänsynstagande till varje barns olika
förutsättningar.
Såväl Holle som Gjesing betonar
vikten av att det som ska läras inte upplevs som alltför svårt och att automatisering behövs för att ge barnet en känsla
av trygghet och självtillit.6 Man undviker att stimulera barnet till en funktion,
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 3-2005
som det utvecklingsmässigt inte är
moget för. Ett barn, som inte behärskar
en viss rörelsefärdighet, ska erbjudas
den färdighet som utvecklingsmässigt
kommer före, så att den blir inlärd och
automatiserad. Härmed minskas risken
för att barnet ska misslyckas. Detta är
särskilt viktigt när det gäller motoriska färdigheter, där ett misslyckande
i kroppsrörelser framträder så tydligt
och blir så uppenbart. Ett väl synligt
misslyckande innebär troligen större
risk för utvecklandet av en negativ
självbild och sämre självförtroende än
andra mindre synliga misslyckanden,
där inte hela kroppen medverkar.
Barn är ofta mycket bra på att välja
aktiviteter som de behöver träna och
som de mår bra av. Om fler vuxna
tog till vara på barns spontanaktivitet
skulle man därför kunna tänka sig
att barns motoriska utveckling skulle
påverkas positivt utan att alltför
många aktiviteter behövde konstrueras
och planeras lång tid i förväg. Ofta
behövs inte heller tillgång till speciell
eller kostsam utrustning för att träna
balans- och koordinationsförmåga.
Vad kan föräldrar göra?
Motorikobservationer vid skolstarten ger värdefulla kunskaper och kan
många gånger fungera som ”väckarklocka” för föräldrar, som måste anses
ha rättighet att få information om
sitt barns utveckling, inte bara inom
teoretiska områden. Föräldrar, som blir
medvetna om en omogen eller otränad motorik hos sitt barn, kan själva
göra viktiga insatser för att stimulera
barnets motoriska utveckling. Därmed
inte sagt att föräldrar ska använda
speciella träningsprogram för att träna
sina barns motorik. Men liksom föräldrar uppmanas att läsa mycket för sina
barn, för att stimulera språkutvecklingen, kan det vara viktigt att leka
med barnen; lekar med stora kroppsrörelser som stimulerar den motoriska
utvecklingen. För att stimulera såväl
uppmärksamhet som motorik kan det
vara bra att föräldrar ger sina barn tid
att vara nyfikna och upptäcka saker.7 Att föregå med gott exempel när
det gäller fysisk aktivitet är en utmaning för de flesta föräldrar. Kan man
komma överens med sina barn om vad
en timme vid datorn eller annan skärm
”kostar” i form av uteaktiviteter vinner
förhoppningsvis både barn och föräldrar mer tid till rörelseupplevelser.
Ett annat exempel är att promenera
i stället för att skjutsa sina barn i bil till
och från skolan. Föräldrar till skolbarn
i Lund och i Bunkefloprojektet som
prövat ”Vandrande skolbuss” menar
att barnen genom dessa promenader,
förutom den fysiska och motoriska
träningen, även vinner sociala fördelar
genom att de får mer tid till kontakt,
samtal och lek skolkamrater emellan.
Vad kan förskolan göra?
I förskolan finns goda möjligheter för
barn att utveckla och automatisera
grovmotoriska rörelsemönster. Enligt
den proximodistala utvecklingsprincipen, som innebär att centralt belägna
kroppsdelar utvecklas före de perifera,
bör barnen ges många tillfällen till
rörelseerfarenheter som involverar
stora kroppsrörelser, exempelvis rulla,
åla, krypa, springa, hoppa, snurra,
klättra, gunga, etcetera. Här skulle förskolepersonal kunna ha nytta av Bergströms teori om barns behov av stora,
vilda ”svarta” lekar.8 Den innebär i
korthet att barn behöver ha utrymme,
tid och tillåtelse att leka fartfyllda lekar
med hela kroppen.
Genom sensomotoriska aktiviteter bygger barn upp en förspråklig
förståelse av omvärlden. Leken är en
förutsättning för lärande och utveckling. Barn upplever att vuxnas aktiva
deltagande i lekar och aktiviteter är
viktigt, och i förskolan finns goda förutsättningar att omsätta dessa tankar
i praktiken. Genom att själva delta i
barnens lekar kan förskolepersonal
ge barnen positiva rörelseupplevelser
och samtidigt bidra till barnens sociala
utveckling. Om planering och organisering av motoriska aktiviteter syftade till
att barnen prövar och lär sig en motorisk färdighet, exempelvis att klättra
i träd, skulle barn som inte själva tar
initiativ till att utforska och pröva sina
motoriska färdigheter kunna få hjälp
av förskolepersonalen med att komma
igång.
Vad kan skolan göra?
Skolan är en arena där man kan nå alla
barn och föräldrar och här finns goda
möjligheter att få kunskap om kroppsrörelsens betydelse för en hälsosam
livsstil. Motorisk utveckling har mer
och mer kommit att betraktas som en
livslång process. Det innebär att barnen
inte är färdigutvecklade när de börjar
skolan.9 Skolan har därför en viktig
roll när det gäller barns och ungdomars
motoriska utveckling och lärande. I
dag är idrott och hälsa så gott som det
enda skolämnet, där elever får möjlighet att genom kroppsrörelse utveckla
och förbättra motorik samt kinestetisk
kunskap. Därför behövs en utökning
av antalet schemalagda idrottstimmar i
skolan. Om inte befintliga lokaler räcker
till för att alla klasser ska få en daglig
idrottslektion i gymnastik- eller idrottshall kan en eller några timmar med
fördel förläggas till närmiljön utomhus.
Skolans ansvar för att erbjuda alla
elever regelbunden fysisk aktivitet inom
ramen för skoldagen, samt uppmärksamma hälso- och livsstilsfrågor, tydliggjordes 2003/04 genom särskilda tillägg
i läroplanerna. Tilläggen markerar att
skolan gjort ett viktigt ställningstagande
för ökad fysisk aktivitet bland barn
och ungdomar. Dock sägs ingenting
om vilken omfattning eller intensitet
den ökade fysiska aktiviteten ska ha.
Inte heller definieras några tydliga
motoriska mål som ska uppnås eller
vad eleverna förväntas lära sig genom
regelbunden fysisk aktivitet. Vidare
ges ingen särskild vägledning om vilket
innehåll den ökade fysiska aktiviteten i
skolan ska ha. Ingenting sägs heller om
hur skolan ska arbeta för att nå elever
som har motoriska brister eller andra
svårigheter och kunna motivera även
dessa till ökad fysisk aktivitet. De goda
intentionerna som märks i läroplanstilläggen kan alltså tolkas på olika sätt
på olika skolor, vilket troligen innebär
stora variationer i aktiviteter från skola
till skola, både avseende omfattning och
kvalitet.
Skolpolitiker och skolledare
I Kunskaper och mål för grundskolan, i
Lpo 94, ges intryck av att motorik och
rörelseförmåga är funktioner som barn
förutsätts utveckla automatiskt, utan att
föräldrar och lärare behöver ägna någon
särskild tanke åt det. Endast kognitiva
mål finns i formulerade mål att uppnå i
grundskolan. Men motoriska färdigheter och kinestetisk kunskap uppnås inte
genom teoretiska studier eller genom
att se andra röra sig. Därför behövs en
utökning och en mer medveten motorisk
träning inom skolans ram för alla elever.
Forskningsresultat tyder på att
skolan behöver ha en större beredskap
än idag för att ta emot och undervisa
barn, som har motoriska brister och
koncentrationssvårigheter.10 Motorikobservationer vid skolstarten kan ge
viktiga indikationer om vilka barn som
skulle behöva extra stöd inom olika
områden. Utformandet av adekvata
åtgärdsprogram för barn med koncentrations- och inlärningssvårigheter
skulle underlättas, om bedömningar
av motorisk status och stimulering av
barns sensomotoriska utveckling fanns
med som en naturlig del av skolans
verksamhet. Några kommuner har särskilda nyckelpersoner som i sitt arbete
25
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR3-2005
också är ”motorikansvariga”. Det
kan vara en sjukgymnast, en idrottslärare eller specialpedagog med särskilt
intresse för motorikfrågor. De motorikansvariga genomför motorikobservationer tillsammans med skolpersonal
vid kommunens skolor och initierar
motorikträning för elever som behöver
extra stöd. Ännu bättre för kontinuiteten och kontakten med eleverna vore
naturligtvis om det på varje skola fanns
ett antal motorikkunniga som tog
ansvar för skolans motorikobservationer och specialundervisning i motorik.
Här ligger det nära till hands att tänka
på skolans idrottslärare som i samverkan med skolhälsovården skulle kunna
ha ett sådant övergripande motorikansvar.
Trots att många barn med motorik- och koncentrationssvårigheter
skulle ha nytta av motorisk träning
är de ofta ”befriade” från skolans
idrottslektioner. Orsaken till befrielsen
är inte sällan att de blivit retade eller
mobbade på grund av sin klumpiga,
omogna eller tafatta motorik. Detta
är anmärkningsvärt och får ses som
ett misslyckande från skolans sida, då
idrottsämnet inte lyckats leva upp till
de goda intentionerna i skolans styrdokument, det vill säga att ge det växande
barnet möjlighet att genom motorisk
och fysisk träning utveckla sensomotoriska funktioner.
Med nedskärningar av skolans
idrottsämne signalerar samhället
samtidigt att fysisk aktivitet inte är
viktigt. Skolan riskerar härmed att
medverka till att klyftan mellan aktiva
medborgare, med kunskap om den
fysiska aktivitetens betydelse för hälsan
och passiva medborgare från mindre
gynnade sociala förhållanden ökar.
Skolan är den arena där man kan nå
alla barn och föräldrar och här borde
skolan ta ett större ansvar för att ge
kunskap om och påverka växande barn
och ungdomar till en hälsosam livsstil,
där kroppsrörelse ingår som en naturlig
daglig aktivitet.
Skolhälsovårdens roll
Skolhälsovårdens mål, som definieras
i skollagen, är att bevara och förbättra
elevernas psykiska och kroppsliga hälsa
och verka för sunda levnadsvanor.11
För att uppnå dessa mål är det viktigt att tidigt identifiera problem eller
symtom hos elever som kan innebära
att de behöver särskilda insatser. I
skollagen framgår att skolhälsovården främst ska vara förebyggande. En
viktig uppgift är också att bevaka varje
elevs rätt till att få goda förhållanden
26
för sitt lärande. I skolhälsovårdens
hälsofrämjande arbete ingår att känna
igen elever med ökad sårbarhet, att
upptäcka sådant som går att påverka
och att aktivt bistå elever som behöver
särskilt stöd.
Det finns alltså goda skäl för
skolhälsovården att medverka till att
utveckla tekniker för observationer
och rutiner vid tidpunkten för barns
skolstart. Enligt Socialstyrelsen är det
en utvecklingsuppgift för skolhälsovården att ta fram och införliva evidensbaserade arbetsmetoder både i sitt
arbete och i sitt samarbete med andra
verksamheter.12
Den största förändringen i barns
och ungdomars hälsa under de senaste
25 åren är en ökande förekomst av
psykiska och psykosociala hälsoproblem. Psykisk ohälsa kan hindra barn
från att tillgodogöra sig undervisning
och att vara fysiskt aktiva tillsammans med kamrater.13 Barn med ökad
sårbarhet för psykisk ohälsa förfaller
löpa större risk att bli mobbade, vilket
ytterligare förvärrar deras psykiska
problem. Psykiska problem i barn- och
ungdomsåren är ofta tecken på ökad
risk för fortsatta problem i vuxen
ålder.14 Även här finns alltså ett behov
av ett förebyggande arbete och metoder för riktade förebyggande insatser
behöver utvecklas. Trots detta saknas
i stor utsträckning riktlinjer för hur
skolhälsovården skulle kunna arbeta
för att förebygga att barn får motoriska och psykosociala problem.
I Socialstyrelsens riktlinjer för
skolhälsovården framgår att barnkompetensen inom skolhälsovården måste
stärkas och arbetet mer präglas av hälsofrämjande insatser och förebyggande
åtgärder.15 Inom skolhälsovården
måste det finnas en fördjupad kunskap
om funktionsstörningar och handikapp
som kan medföra inlärningssvårigheter
eller samspelsproblem. En kompetent
skolhälsovård i samarbete med skolans
övriga elevvård och pedagogiska personal är, enligt Socialstyrelsen, en viktig
hälsofrämjande resurs för samhället,
både när det gäller förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av barn i behov
av stöd och andra åtgärder. ”Förutom
betydelsen för de enskilda eleverna kan
tidiga preventiva insatser på sikt reducera vård- och sociala stödkostnader
för samhället”.16
Reflektion: Didaktiska konsekvenser för
skolämnet idrott och hälsa
Resultaten från Bunkefloprojektet
visar att en stor andel av eleverna
som endast hade skolans ordinarie
idrott och hälsa två lektioner per vecka
hade motoriska brister skolår 2 och att
motoriken inte förbättrats nämnvärt
från skolår 2 till 3.17 Detta är förvånande och väcker tankar inte bara om
omfattningen, utan också om innehållet i
idrottsundervisningen. En viktig kvalitetsfråga är naturligtvis vilket innehåll
idrott och hälsa ska ha för att motoriska,
fysiska, psykiska och sociala effekter ska
bli optimala. På vilket sätt ska undervisningen genomföras för att läroplanens
mål ska uppnås och eleverna få ett bestående livslångt intresse för hälsofrämjande
fysisk aktivitet? Vikten av att varje elev
känner sig delaktig och får uppleva
rörelseglädje kan i detta sammanhang
inte nog betonas. Av största betydelse
är också att eleverna får kunskap om
och förståelse för varför man gör olika
rörelser och aktiviteter. Regelbundet återkommande utvärderingar av elevernas
upplevelser av idrott och hälsa kan vara
ett sätt att arbeta med elevmedverkan för
förbättrad kvalitet i undervisningen.
I en utvärdering av den fysiska
aktiviteten i Bunkefloprojektets interventionsklasser fyra år efter projektstart
framgår att 131 av 152 elever tycker det
är bra att ha fysisk aktivitet varje dag
i skolan.18 Det är alltså endast ett fåtal
elever som inte uppskattar den utökade
fysiska aktiviteten. Skäl som anges för
detta är att det är trångt och stökigt
i omklädningsrummen, stressigt samt
upplevs som jobbigt att ha idrottskläder
med sig varje dag.
Eftersom många barn med motoriska brister är mindre fysiskt aktiva
än barn med god motorik skulle god
motorik kunna ses som en bra grund
för utvecklandet av ett ökat intresse
för olika fysiska aktiviteter.19 Här har
idrottsläraren en viktig roll att, med goda
kunskaper om motorisk utveckling och
träning, kunna observera och tidigt fånga
upp barn som riskerar att få motoriska
svårigheter.
Kritik har riktats mot att innehållet i
skolämnet idrott och hälsa ofta sker på
pojkarnas villkor och liknar föreningsidrottens träning allt för mycket. Enligt
min erfarenhet som idrottslärare och
lärarutbildare har olika typer av bollspel
mer och mer kommit att dominera innehållet i idrott och hälsa i svenska skolor
på bekostnad av redskapsgymnastik och
fristående rörelseprogram. Detta bekräftas i olika utvärderingar och rapporter.20
Bollek och bollspelsövningar är
alldeles utmärkta aktiviteter för att träna
exempelvis öga-handkoordination och
rumsuppfattning. Men för att träna
och automatisera grovmotoriska rörelsemönster såsom att rulla, åla, krypa,
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 3-2005
klättra, hoppa och balansera behövs
även dans, fristående och redskapsgymnastik. För att kunna planera,
organisera och genomföra motorisk
träning på redskap behöver idrottsläraren ha goda kunskaper och erfarenhet
av mottagning och skadeförebyggande
åtgärder.
Exkurs: Föreningsidrotten
Regeringen har beslutat att Riksidrottsförbundet får disponera en
miljard kronor under en fyraårsperiod
(2004-2007) för satsningar på idrottens barn- och ungdomsverksamhet.
Satsningen benämns som ”Ett handslag
med idrotten”, men kallas i dagligt
tal för ”Handslaget”.21 Pengarna ska
användas för att stötta och uppmuntra
idrottsföreningar och förbund att
öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka
avgifterna, satsa mer på flickors idrottande, delta i kampen mot droger och
intensifiera samarbetet med skolorna.
Barn och ungdomar, som idag inte
deltar i idrottsverksamhet, ska genom
särskilda åtgärder erbjudas lustfyllda
och hälsofrämjande aktiviteter. Förutsättningar ska skapas för att flickor
skall kunna utöva idrott på det sätt
de själva önskar. Idrottsföreningar ska
uppmuntras att i nära samarbete med
skolorna utveckla metoder som lockar
alla elever till fysisk aktivitet i olika
former.
Handslaget tillför nya resurser till
idrottsrörelsen och skapar ökade möjligheter att utveckla den lokala idrottsverksamheten. Genom samverkan med
skolan kommer föreningsidrotten att
kunna nå alla barn, även dem som inte
själva anmäler sig till träning på fritiden. Flera specialförbund försöker nu
inspirera till medveten rörelseträning i
skolan genom att producera material
och utbildningar.
Vanliga samverkansformer är att
olika idrottsföreningar ges möjlighet
att under skolans friluftsdagar presentera sin verksamhet och låta eleverna
prova på olika aktiviteter. Mer ovanligt
är att, som i Bunkefloprojektet, idrottsföreningar har schemalagda aktivitetstimmar för eleverna varje skoldag.
Ett annat exempel på en väl
fungerande samverkan mellan skola
och idrottsförening är det så kallade
RÖRIS-projektet, som innebär att
intresserade lärare får teoretisk och
praktisk kompetensutveckling i Friskis
& Svettis regi. Under en halvdag får
lärarna pröva och lära sig ett kort program till musik som kan användas som
en rörelselektion eller som pausgymnastik under en teorilektion. Dessutom
ges en föreläsning och diskuteras argument för motorikobservationer och
mer medveten motorisk träning, såväl
i skolan som under idrottsföreningars
träningspass.
Föreningsidrotten erbjuder många
tillfällen och möjligheter för barn att
träna sin motorik på ett positivt sätt.
Men ibland kan den också få negativa effekter för en del barn, genom
att deras motorik inte är lika bra som
kamraternas.22 Om vissa barn tidigt
sorteras bort och inte får vara med
i exempelvis olika lagspel bekräftas
deras och kanske kamraternas redan
negativa värderingar. Den så kallade
”barnifieringen” inom tävlingsidrotten diskuteras ibland bland lärare,
föräldrar och tränare, vilken innebär
att tävlingsverksamheten inom idrotten förekommer och börjar i allt lägre
åldrar. Föreningsledare kanske skulle
ställa sig frågan vem tävlingarna är till
för: Är det för barnen, eller föräldrarna
eller kanske rentav för ledaren/tränaren? Många gånger verkar det som
om barnen själva skulle ha lika roligt
att spela med och mot varandra inom
klubben, som att skjutsas i bil flera
timmar till något större tävlingsarrangemang flera mil bort. Ett stort ansvar
vilar alltså på föreningsledaren när det
gäller att inte medverka till den utsortering, som kan få negativa konsekvenser
för barn som ”inte platsar i laget”.
Det förefaller som om det finns
behov av ökad kunskap bland föreningsledare och tränare om hur man kan
stimulera och träna barns motoriska
färdigheter på olika nivåer.23 Även blivande handbollsspelare eller simmare
kan ha nytta av att träna sin motorik,
öga-handkoordination och balansförmåga på ett allsidigt och varierat sätt.
Föreningsidrotten måste vara
öppen för alla barn, även för dem som
inte redan är välmotiverade till fysisk
aktivitet och även för dem som inte har
så väl utvecklad motorik. Det är inte
ovanligt att föräldrar som vill stötta
sitt barns motoriska utveckling vänder
sig till någon föreningsledare med en
förhoppning om att barnet i föreningen
ska få hjälp och stöd i sin motoriska
utveckling. Specialförbundens nya
utbildningar för att inspirera till medveten rörelseträning är därför varmt
välkomna.
Sammanfattningsvis finns alltså
många viktiga insatser som kan göras
av många olika vuxna; föräldrar, personal i förskola och skola, skolpolitiker
och föreningsledare. För ett enskilt
barn blir förmodligen resultatet allra
bäst om insatserna sker i samverkan.
Referenser
1. Segal R., Mandich A., Polatajko, H. &
Cook, JV. (2002) “Stigma and its management: a pilot study of parental perceptions of
the experiences of children with developmental
coordination disorder”; American Journal
Occupational Therapy, (56), 422-428.
2. Engström, L-M. (1990) Idrottsvanor i förändring. Rapport från Idrottens Forskningsråd. Stockholm: Sveriges Riksidrottsförbund.
3. Ericsson, I. (2003) Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer, en interventionsstudie i skolår 1-3. Malmö: Lärarutbildningen,
Malmö högskola..
4. Socialstyrelsen (2004) Socialstyrelsens riktlinjer för skolhälsovården. www.socialstyrelsen.se, nr 2004-130-2.
5. ibid.
6. Holle, B. (1978) Normala och utvecklingshämmade barns motoriska utveckling. Stockholm: Natur och Kultur; Gjesing, G. (1997)
Kropumulige Unger. Köpenhamn: DHLs
förlag.
7. Hansen, M. (2002) Børn og opmærksomhed. Om opmærksomhedens psykologi og
pædagogik. Köpenhamn: Nordisk Forlag A/S.
8. Bergström, M. (1996) Barnet – den sista
slaven. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
9. Sigmundsson, H. & Pedersen, A. (2000)
Motorisk utvikling. Nyere perspektiver på
barns motorikk. Oslo: SEBU Forlag.
10. Ericsson, a. a.
11. Socialstyrelsen, a. a.
12. ibid.
13. Segal et al., a. a.
14. ibid.
15. Socialstyrelsen, a. a.
16. ibid., s. 4.
17. Ericsson, a. a.
18. Lindh, P. (2003) Utvärdering Fysisk aktivitet åk 4-5. Malmö: Ängslättskolan, Bunkeflomodellen.
19. Smyth, T. & Anderson, H. (1999) “Coping
with clumsiness in the school playground:
Social and physical play in children with
coordination impairments”; British Journal of
Developmental Psychology, (18), 389-413.
20. Carli, B. (2004). The Making and Breaking of a Female Culture: The History of Swedish Physical Education ’in a Different Voice’.
Göteborg: Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet.
21. Jämför, Åkesson, Joakim ”Hur kan Handslaget tolkas?” intra.
22. Ingebrigtsen, J. E. (2004) ”Motorikk som
samfunnsfenomen – en refleksjon”; i H. Sigmundsson & M. Haga (Red.), Motorikk &
samfunn. En sammfunnsvitenskapelig tillnærming till motorisk atferd. (ss. 161-180). Oslo:
SEBU Forlag.
23. Dahlin, L. (2004) ”Kan idrott förbereda
ungdomar för vuxenlivet eller slår den ut
potentiella idrottsutövare?;
www.idrottsforum.org.
27
