Tjänsteutlåtande

HSN 2007-12-18 p 14
Förvaltningen
Handläggare:
Daniel Håkansson
1 (3)
TJÄNSTEUTLÅTANDE
2007-11-27
HSN 0705-0539
Yttrande över motion av Anna Kettner (s) om rättvisa
matkostnader i landstingets slutenvård
Ärendet
Landstingsstyrelsen har begärt att hälso- och sjukvårdsnämnden skall yttra
sig över motionen.
Förslag till beslut
Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutar
att föreslå landstingsstyrelsen yttra sig över motionen i enlighet med
synpunkter som framgår av tjänsteutlåtandet.
Förvaltningens synpunkter
I motionen föreslås att möjligheten att differentiera avgiften för slutenvård
utifrån patientens kost skall utredas. Motionären anser att det är orättvist att
den som ges sondnäring eller av andra skäl inte intar normal kost skall
betala lika mycket som en patient som äter normal kost. Motionären anför
att landstingets kostnader för sådan särskild kost – gemensamt benämnt
SärNär (särskilt näringsändamål) – rimligen bör uppgå till en bråkdel av de
intäkter som erhålls genom patientavgifter. Det är enligt motionären
ovärdigt att svårt sjuka personer på detta sätt skall stå för en del av
landstingets kostnader.
Rättsligt stöd och principer för avgiftsuttag för hälso- och sjukvårdstjänster
Den kommunala avgiftsmakten grundar sig på 8 kap. 5 § regeringsformen
(1974:152), vari anges att grunderna för kommunal beskattning tillika
föreskrifter om kommunens befogenheter i övrigt skall regleras i lag. I 8
kap. 3 § b första stycket kommunallagen (1991:900) (KL) anges att
kommuner och landsting får ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de
tillhandhåller. I andra stycket samma lagrum begränsas dock denna rätt på
så sätt att kommuner och landsting för tjänster och nyttigheter de är skyldiga
att tillhandahålla endast får ta ut avgift om det är särskilt föreskrivet. För
hälso- och sjukvårdens vidkommande regleras detta i 26 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) (HSL). Enligt 8 kap. 3 § c KL får landstinget inte
ta ut högre avgifter än vad som svarar mot kostnaderna för de tjänster som
landstinget tillhandahåller (självkostnadsprincipen). Landstinget skall
härutöver enligt 2 kap. 2 § KL behandla sina medlemmar lika, om det inte
finns sakliga skäl för något annat (likställighetsprincipen). Avgifterna får
alltså inte bestämmas så att de får till konsekvens att vissa av landstingets
Bilaga: Motionen
2 (3)
medborgare eller grupper av medborgare gynnas eller missgynnas i
förhållande till varandra, såvida det inte finns sakliga skäl för det.
Slutenvårdsavgiften
Vårdavgifter får enligt 26 § första stycket HSL tas ut enligt de grunder som
landstinget bestämmer, i den mån inget annat är särskilt föreskrivet.
Huvudregeln är att patienter som är bosatta inom landstinget skall behandlas
lika vid avgiftssättning. Det har dock gjorts ett undantag för avgiftssättning
inom slutenvården på så sätt att landstinget får fastställa avgiftsnivåer i olika
inkomstintervall och besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften
som skall gälla. Slutenvårdsavgiften har begränsats till maximalt 80 kronor
per dygn. Avgifter för hälso- och sjukvård fastställs varje år i
landstingsfullmäktiges budget och avgiften för slutenvård har för
innevarande år bestämts till 80 kronor per dygn för den som har fyllt 18 år
och 40 kronor för personer under 40 år med hel
aktivitetsersättning/sjukersättning (gäller de 30 första dygnen vid varje
vårdtillfälle). Barn och ungdom under 18 år betalar ingen slutenvårdsavgift.
Möjligheterna till avgiftsdifferentiering
Utgångspunkten vid avgiftssättning är det i 2 § HSL uppställda målet om en
vård på lika villkor för hela befolkningen. Vid en strikt tolkning innebär
detta att alla patienter skall erlägga samma avgift för en och samma hälsooch sjukvårdstjänst. Som nämnts ovan kan dock landstingsfullmäktige för
sluten vård, förutom att fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall,
besluta om regler för nedsättning av avgiften. Tolkningen av begreppet vård
på lika villkor vid fastställelse av slutenvårdsavgiften innefattar alltså även
sociala överväganden. Differentiering av slutenvårdsavgiften utöver
inkomstdifferentieringen är således möjlig men får, med beaktande av
likställighetsprincipen, endast ske på objektiv grund. Det är exempelvis
enligt förarbetena till HSL tillåtet med en generell regel om nedsättning av
avgiften för gruppen pensionärer eftersom differentieringen grundar sig på
ett objektivt skäl; pensionärer har i allmänhet mindre inkomster än en
förvärvsarbetare. Motsatsvis är det i princip otillåtet med en differentiering
som utgår från omständigheter i det enskilda fallet. Det är alltså inte tillåtet
med nedsättning av avgiften i det enskilda fallet på grund av bristfällig
betalningsförmåga.
Differentiering av slutenvårdsavgiften utifrån patientens kost, motiverat av
ekonomiska skäl, skulle enligt förvaltningens mening innebära att
avgiftssättningen baserades på omständigheter i det enskilda fallet och är
därför med beaktande av ovanstående otillåten. Förutom att en
differentiering av detta slag saknar rättsligt stöd är en sådan differentiering
dessutom orimlig av följande skäl. Slutenvårdsavgiften skall förutom mat
även ”täcka” den medicinska behandlingen, omvårdnad och boende. Det är
inte rättvist att bryta ut en del av slutenvården – matkostnaderna – och
differentiera avgiften utefter denna. Det torde också vara så att allvarligt
sjuka patienter som ges sondnäring i förekommande fall renderar landstinget
en högre kostnad – på grund av högre kostnader för medicinsk behandling
och omvårdnad – än patienter som är friska nog att inta normal kost. I vissa
fall kan patienten överhuvudtaget inte äta och då sker näringstillförseln
intranevöst i form av dropp som är avsevärt dyrare än normal kost. Av dessa
3 (3)
skäl är det inte rimligt att differentiera slutenvårdsavgiften enligt motionens
förslag. En regel om att differentiering av slutenvårdsavgiften sker med
beaktande av samtliga i slutenvården ingående delar är förvisso mer rättvis,
men är inte praktiskt genomförbar. Det kan dessutom tilläggas att SärNär
innefattar en mängd olika livsmedel, vilka inte regelmässigt är billigare än
normal kost.
Förvaltningen anser sammanfattningsvis att en differentiering av
slutenvårdsavgiften utifrån den enskilde patientens kost saknar rättsligt stöd
och är därutöver av ovan nämnda skäl olämplig.
Christina Torstensson
Leif Karnström