Guds mäktiga verk
(Mika 5:2-4; Rom 4:18-21; Luk 1:26-38)
Predikan i Vallentuna kyrka, Jungfru Marie Bebådelsedag, 17 mars 2013
”Som en stilla viskning kom Guds ängel med ett bud: att Maria kunde välja att bli mor. Till ett barn av
fred och frihet, till ett välde utan slut. Med sitt hjärtas jubel svarade hon ja!”
Den där ängeln var samma ängel, Gabriel, som 6 månader tidigare hade kommit till Sakarias,
Elisabets man, för att berätta att Elisabet, trots sin höga ålder, skulle få en son. På samma sätt som
för Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob och Rakel: barnlösa och gamla. Men ingenting är
omöjligt för Gud. Stora gestalter ”fick” ofta en övernaturlig tillblivelse. I antiken var inte detta något
problematiskt.
Men hur tänker vi i vår tid kring den övernaturliga tillblivelsen? Jag skulle vilja skissa tre olika
förhållningssätt till berättelsen om Jesu tillblivelse.
Det första förhållningssättet är att man säger att det MÅSTE vara en jungfrufödsel etc. eftersom
frälsningsplanen annars inte hade kunnat äga rum. För att frälsningspusslet ska gå ihop sig krävs att
Jesus var ren och obesmittad av arvsynd etc. Och eftersom arvsynden överfördes genom sexuell
kontakt mellan två människor, måste Jesus ha blivit till på ett annat sätt. Detta är ett förhållningssätt
som jag har väldigt svårt att förstå mig på.
Det andra förhållningssättet är det rakt motsatta, dvs. att Lukas och Matteus berättelser, som är de
enda två som berättar om Jesu födelse, helt enkelt är osanna. Det som dessa berättelser beskriver är
så över-naturligt att det är o-naturligt och på så vis OMÖJLIGT för Gud. Men vem är jag att döma vad
som är möjligt och inte möjligt för Gud?! Nej, ett sådant förhållningssätt vill jag heller inte sluta mig
till.
Nej, däremot tror jag att Gud är genuint inkarnatorisk, dvs. att Gud låter ord bli kött och att Gud
därför använde den tidens språk, tankegångar och föreställningar för att göra sin poäng och sin
närvaro tydlig. Och kanske är det ett tredje förhållningssätt...
Det finns ett uttryck i Talmud som säger ”dibra Torah kilshon bnei adam” dvs. Torah talade
människornas språk – Gud vill kommunicera med oss på vårt språk och kommer oss nära med hjälp
av begrepp som vi kan förstå.
Men hur förstår vi då jungfrufödseln? Först tror jag det krävs att vi gräver ner oss lite i texten.
Där sägs att Maria var ”trolovad” med Josef som var av Davids släkt. Att vara trolovad innebar att det
judiska bröllopskontraktet Ketubah hade signerats. Ketubah, bör tilläggas, fanns också till som en
säkerhet för kvinnan, som ett kontrakt som säkerställde hennes ekonomiska situation i händelse av
skilsmässa eller makens dödsfall.
En judisk kommentar i Mishna (M.Avot 5.21) anger att idealåldern för en man att gifta sig är 18 år.
Jämför det med samtida romerska normer där åldern snarare var runt 30. Så säg att Josef var 18 år
och Maria förmodligen yngre än så... Och det betonas ju också att det var just till en ung kvinna, en
flicka som ängeln kom.
Att Josef var av Davids hus var viktigt för författaren att påpeka, eftersom de dominerande judiska
messiasförväntningarna var att Messias skulle vara just av Davids ätt. I 2 Sam 7:12 lyder Guds löfte till
kung David: ”Och då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig,
en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag ska trygga hans kungavälde”.
Och detta är inte den enda referensen till Gamla testamentet, Hebreiska bibeln. Nej, referenserna
bokstavligen staplas på hög: Ängelns ord till Maria om att ”Herren är med dig” sägs också till Gideon i
Domarboken (Dom 6:12), Natan säger detsamma till David i 2 Samuelsboken (2 Sam 7:3) och Guds
Ande till Asa i 2 Krönikerboken (2 Krön 15:2). ”Den Högstes son” visar på det kommande barnets,
Jesu kungliga auktoritet (precis som i Guds löften till David i 2 Sam 7:13-16) och även Jesu
rättfärdighet som återfinns i Jesu Syraks vishet (Syr 4:10): ”Var som en far för de faderlösa och i
makens ställe för deras mor. Då ska du bli som en son till den Högste...” och, med lite annan anklang,
i Daniels bok (Dan 7:25): ”Han ska höja sin röst mot den Högste, fara hårt fram mot den Högstes
heliga och vilja ändra på högtider och lagar, och de heliga ska vara utlämnade åt honom...”.
”Den Högste” översätter hebreiskans El Eljon eller Adonaj/JHWH Eljon, nämnt i såväl 1 Mosebok (1
Mos 14:18-22) som i Psaltaren (Ps 78:35). ”Hans fader Davids tron” återknyter till löftena som gavs
till David i Ps 89: ”Din ätt skall bestå för evigt, för alla tider befäster jag din tron” och Jer 23:5-8: ”Det
skall komma en tid...då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung
och härska med vishet...”.
”Jakobs hus” är en synonym för Israel såsom beskrivs i 2 Mos 19:3; Jes 46:3; 48:1; Jer 2:4; Ps 114:1.
Och att ”hans välde är utan slut” återknyter även det till 2 Samuelsboken (2 Sam 7:13, 16) som
använder hebreiskans 'ad 'olam ”för evigt” om den davidiska dynastin.
Jag skulle kunna fortsätta så här, men tror att poängen har framgått. Lukasevangeliet är fyllt av
referenser till löften, lovsånger och Messiasförutsägelser i Hebreiska bibeln. Och kanske skulle den
”naturliga” kristna tolkningen därigenom vara: ”Javisst, så var då löftet uppfyllt i och med Jesus”! Och
det är gott och väl så. Men alltför ofta har en sådan tolkning och slutsats lett till ett exklusivt och
antagonistiskt förhållningssätt gentemot andra. Jesus är Svaret, Jesus är Målet, Jesus är
Fullkomningen... så vad händer med dem som inte ser det på det viset; de som inte ser Jesus som
Svaret, Målet och Fullkomningen med versaler, de som inte väljer att kalla sig kristna? Kanske i
synnerhet judarna – de som kände till alla de löften som gavs åt Abraham, Moses, Isak, Jakob/Israel,
David... varför förstod de inte att nu var tiden inne, nu var svaret och frälsningen här? Det var ju så
tydligt i Jesajas ord: ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan (ha'almah) är havande
och skall föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'” (Jes 7:14).
Jag skulle vilja vända på resonemanget en aning. Skulle man inte kunna se alla dessa referenser till
Gamla testamentet som en indikation på hur enormt mycket författaren till Lukasevangeliet kände
till om judiska skrifter och judisk religiös tradition. Det är ju ett tydligt bevis på att författaren själv
var judisk och levde i en judisk kontext. Vad skulle förresten ha varit alternativet? Inte kunde
Kristendomen uppstå före Kristus!
Den unga flickan Maria hette förmodligen Miriam på hebreiska med sin grekiska motsvarighet
Mariam. Och jag tror att hon var just en ung flicka, en 'almah, precis som i Jesajas ord. Det är inte
detsamma som att säga att hon INTE var jungfru. Men jag tror inte att själva jungfruligheten har den
avgörande betydelsen för berättelsens innebörd. Snarare är det så att man genom den kristna
historien har gjort skarpa åtskillnader mellan historicitet och dogmatik (två knepiga ord, så låt mig
förklara).
Genom kyrkans historia har man många gånger gjort skillnad mellan a) den historiske JESUS och b)
KRISTUS. Från att den lilla Jesusrörelsen spreds och växte till en ny religion som också blev
statsreligion i Romarriket, skedde en transformation från a) Jesus som den kringvandrande judiske
läraren och undergöraren i historien till b) den evige, gudomlige Guds son i kristologin.
Samma transformation, om inte ännu större, har många gånger skett med Maria. Hon har gått från
att vara a) Miriam, Jesu judiska mor och förmodligen också mor till ytterligare 6 barn, dvs. Jesu
syskon, till b) den välsignade, eviga Jungfru Maria, Guds Moder, Himlens drottning.
Jag kan tycka det är en smula sorgligt att den kristna dogmatiken på detta sätt har bestulit Maria,
Jesus och hans syskon på deras mänsklighet och separerat den unga judiska flickan Miriam från
hennes barn och allt vi kan föreställa oss att hon hade kärt i form av vardagsliv och judisk tro.
Den, genom kyrkans historia kristna betoningen just på Marias jungfrulighet, har på så vis lett till ett
särskiljande och avståndstagande från allt det som för Miriam och Yeshuah var en relatitet och den
kontext i vilken de levde. Avståndstagandet har använts för att visa hur oerhört exceptionell och
radikalt annorlunda än allting annat Jesus och hans mor Maria var från alla andra i sin omgivning. Och
Jesu historiska kontext har därmed gjorts till hans teologiska kontrast! Orden ur Jesajas sjunde
kapitel har i ingen judisk text setts som en förutsägelse om Messias födelse i rent biologisk synvinkel.
”Guds son” har aldrig setts som någonting annat än en gudomlig adoption, dvs. att Gud tar sig an,
gör sig till en far för...vilket Gud har gjort med många, både små och stora människor genom
historien…
För mig blir inte Jesus mindre betydelsefull om Maria inte var jungfru. Undret och storheten ligger
inte i det. Snarare ligger vikten och poängen i berättelsen om Maria och ängeln i att Gud tar
människor i anspråk! Och dessutom människor som annars många gånger stod utanför samhällets
normer och värderingar. Vi kan lätt se det bara genom att gå till vår egen tid. Under vilken period i
livet är vi till störst nytta för samhället? Jo, förmodligen i yrkesverksam, frisk ålder, mellan 25-55 år
sådär. Det är då vi är som mest produktiva och bidrar mest till allmännyttan, före och efter kostar vi
mest samhället en massa pengar och är till besvär ;) Men de exempel som bibeln nämner, de där
stora berättelserna som gått till historien och som verkligen etsat sig fast i oss, berättelserna om när
Gud har tagit människor i anspråk, för att Gud inte gör saker på egen hand, av egen kraft, utan
behöver människor till sin hjälp... Då är det den alldeles för gamla Sara och Elisabet, eller den alldeles
för unga Jeremia eller Maria som Gud använder.
Harry Amster skrev i SvD söndagen 13 januari i år en artikel jag gång på gång återkommer till. Där
säger han bl.a om sin pappa att han brukade ”titta upp mot himlen som en annan spelman på taket
och fråga Gud varför de kristna nödvändigtvis måste välja en Messias som var jude. Det fanns ju
liksom hundratals andra folk. Och om de nu tog en jude, kunde de då inte vara lite mer najs mot oss,
folket som Jesus tillhörde?”
Kanske är det därför som jag har svårt för (alltför många) kristna tolkningar av Jesus som så
exceptionell och så radikalt annorlunda allting annat, alla andra i sin judiska samtid. För det tror jag
inte att han var! Och inte heller Maria, eller Miriam som vi kanske borde kalla henne – samma namn
som Moses syster och samma som så många andra judiska kvinnor vid samma tid.
Jag säger det inte för att förlöjliga eller förminska Jesus. Utan enbart för att det så många gånger
genom kyrkans historia har blivit så fel när utgångspunkten inte har varit korrekt.
Maria blir inte mindre för att hon var som unga flickor är mest. Snarare gör det henne större i mina
ögon. Det gör att Maria kan tala till så många fler. Människan Maria, den unga kvinnan Maria är hon
som ger mig mod och kraft och får mig att tro, snarare än den upphöjda, glorifierade jungfrun som är
mig så avlägsen.
R. Adin Steinsaltz lär ha sagt att det finns två slags under.
Små under är t.ex. att Gud delade Röda havet så att folket kunde fly slaveriet.
Stora under, däremot, är när människor förstår varandra, när vi försonas med varandra osv.
Kanske sätter det fokus på vad som är verkligen viktigt med UNDER: snarare än en UNDER-LIG
teologi är det viktiga en UNDER-BAR teologi.
Och för att göra under-bar teologi tror jag att man måste börja i det lilla, på samma sätt som tron
måste börja i det lilla: i den unga flickan, i det lilla lilla fröet som om vårens sätts i jorden. Växandets
väg ofta motsägelsefull. Hur kan man tro när mycket talar emot? Kanske ger fröet oss svaret. Det lilla
fröet liknar inte alls det jag hoppas på. Det man ser och håller i sin hand och petar ner i jorden är inte
alls det man får. Men det är ett under varje gång.
Trons växtkraft är enorm. Däremot är tron aldrig enkel. Sårbarheten är på riktigt, likaså tvivlet.
Däremot bär tron framtiden inom sig. Alltid. Och där blir Maria för mig en enorm förebild. Den unga
kvinnan som ställs inför sitt mest avgörande val i livet. Hörde ni? Ja, vi sjöng ju faktiskt om det: ”Med
en stilla viskning kom Guds Ande med ett bud att Maria kunde VÄLJA att bli mor till ett barn av fred
och frihet, till ett välde utan slut. Med sitt hjärtas jubel svarade hon JA!”
Det är för mig en under-bar teologi, att under-barn får bäras av den unga flickan som sagt sitt ”ja”,
som har tagits i anspråk trots sin mänsklighet, för att bära gudomlighet.
Amen.
Anna Nohlert,
präst i Vallentuna församling
Tfn: 08-511 862 04
Mail: [email protected]
