HÄRJEDALSPIPAN
LJUDER ÅTER ÖVER
MYSKOXAR, BJÖRNAR, FJÄLL OCH SKOG!
Härjedalspipan, på mål kallat för ”spälapipan”, tillverkad av Oskar
Olofsson från Lillhärdal efter Jonas ”i Basen” Jönssons modell.
Härjedalen har begåvats med ett alldeles eget landskapsinstrument. Spelpipan,
en typ av flöjt, som man vet åtminstone fanns i slutet av 1700-talet, förmodligen
ännu tidigare. Spelpipan var ett ofta trakterat instrument i Härjedalen under
1800-talet och bl.a. var det många spelmän i Duvberg som upprätthöll traditionen. De från Duvberg härstammande bröderna Olof och Jonas Jönsson, sedermera boende i grannbyn Överberg, är de som främst förknippas med det här
instrumentet. Härjedalspipan är ett instrument som var på väg att glömmas bort.
Den fanns bara kvar i form av något enstaka exemplar bevarat på museum och
hos Greta Råswall, dotter till Jonas Jönsson. I samband med det stora kulturprojektet ”Musik i Härjedalens skogar förr och nu” gjordes en djupdykning i
källorna och man fann spännande berättelser och inspelningar med flöjtmusik
med en märklig och egenartad klang. Och tanken på att försöka ge musiken nytt
liv tog form. Pipan har traditionellt använts som ensaminstrument för egen
förströelse, men det finns också möjligheter till samspel med andra instrument
som t.ex. fiol. Projektet ville lyfta fram den sista kända traditionslänken för spelpipan i Härjedalen, flöjtspelmannen Olof Jönsson från Överberg, genom att levandegöra ett unikt arkivmaterial och en bortglömd låtskatt, en liten del av den
stora folkmusikskatt som gömmer sig i Härjedalens skogar. Härjedalspipan, en
s.k. spaltflöjt, är av gammal tradition. Den är enastående i hela Sverige och
härstammar som namnet antyder från Härjedalen och den viktigaste traditions-
bäraren av instrumentet är kanske Olof Jönsson (1867-1953), kallad ”Ol' Jansa”, i Överberg, Härjedalen. Vi vet att man i Skandinavien redan i forntid framställde flöjter av ben, av en typ som ganska väl överensstämmer med senare
spelpipor. Förmodligen har spelpipan utvecklats ur dessa tidiga blåsinstrument.
Benpipa på Jönköpings läns museum.
Spelpipan har sitt upphov och sin funktion i fäbodmiljön. Som ett bevis för
detta står det faktum att spelpipan längst levat kvar i de regioner som längst
behållit fäboddriften. Dalarnas motsvarighet, spilåpipan, är av en annan konstruktion – dalapipan har en konisk borrning medan härjedalspipan är rakborrad.
Fingerhålens antal på spilåpipan är oftast sju, medan härjedalspipan har sex.
Båda instrumenten företräder den äldre tonalitet där vissa toner i skalan är
”svävande”. Den traditionella härjedalspipan är stämd i en skala med aiss som
grundton. Ett stort antal pipor har hittats med denna stämning och det verkar
inte vara en slump. Härjedalspipan har en skala som innehåller många blåtoner
eller kvartstoner. Skalan i den traditionella modellen är: Aiss, C-20, D+35,
Diss, F, G-20, A (där siffrorna markerar avvikelsen i procent från den tempererade tonhöjden). Lyssnare som inte är vana vid denna form av tonalitet upplever
spelpipemusiken som exotisk.
Härjedalspipan påminner för den oinvigde om en extremt snygg blockflöjt. Enligt
spelmän är klangen mjuk och lite väsig och det krävs betydligt mer luft för härjedalspipan än för den timida blockflöjten. Härjedalspipan är av gammal folkmusiktyp och har en skala som inte är tempererad, d.v.s. där tonerna ligger med ett
exakt mellanrum.
Olof
Jönsson, ”Ol´Jansa”, bodde på gården ”Svens” i Överberg, där han bedrev jordbruk i hela sitt liv och gårdens storlek var tillräcklig för familjens
försörjning. Förutom spelpipa spelade han också fiol, liksom brodern Jonas, och i
ungdomen spelade bröderna tillsammans på danser runtom i bygden. De danslåtar som Olof spelar på pipan härrör troligen från denna fiolrepertoar. Olof
deltog även med spelpipan vid ett flertal tillfällen på hembygdsmuseet Gammelgården i Sveg. Det berättas att Olof alltid bar med sig pipan i innerfickan, där
den alltid fanns redo för en låt. Det kunde vara på byns poststation, på rälsbussen eller varhelst han befann sig.
Vid tre tillfällen gjordes inspelningar med Olof Jönsson, den första redan 1935 av
Landsmålarkivet i Uppsala. 1947 medverkade han tillsammans med spelmannen
Olof Jönsson ”Ol´Jansa”
(1867 – 1953)
Olof Jönsson spelar för kung
Gustaf VI Adolf på eriksgatan
genom Sveg 1952
Fritjof Mesch i legendariska radiomannen Lars Madséns radioprogram ”En pratstund vid fiol och pipa”. Han spelade då bl.a. den brudmarsch som framfördes
på hans eget bröllop. Vid den inspelning berättade han också om äldre tiders
seder och bruk. Bl.a. beskrev han bruket av myrslåtter och hur han under de
långa vandringar till utmyrarna brukade spela pipa ”för att göra stegen lättare”.
Lars Madsén frågade Olof vad hans flöjt var gjord av, och Ol´Jansa svarade ” dä
kan hända dä ä en granpåk”. Granpåken var en härjedalsk spelpipa, och Olof var
den siste spelmannen i Härjedalen som spelade på detta instrument. Den tredje
inspelningen, också ett radioprogram, gjordes 1951. Höjdpunkten måste dock ha
varit när gamle kungen Gustav VI Adolf besökte Gammelgården i Sveg 1952
och Olof ombads spela en visa för honom. Sammanlagt efterlämnade Olof 35
inspelade låtar och det är dessa som legat till grund för rekonstruktionsarbetet
med härjedalspipan.
Spelmannen Olofs liv fick tyvärr ett tragiskt slut.
Under en orkanartad storm natten till tisdag den 3 mars 1953 uppstod en
eldsvåda hos Johan Olsson i Svens, Överberg. Branden fick ett förödande förlopp
som krävde både människoliv och husdjur. Hemmansägaren Olof Jönsson
innebrändes i den stuga där han bodde ensam och i ladugården innebrändes 6
kor och en kalv. Orsaken till branden är ej känd men tydligen var Olof som
vanligt uppe tidigt och gjorde upp eld för att koka kaffe och därvid själv vållat att
elden kom lös. Hans försök att rädda sig var fruktlösa. Brandkåren hittade
honom död strax innanför dörren!
På senare tid har byalaget i Överberg uppmärksammat Olof och hans musik och
man har samlat fotografier och annat material kring hans person. 1989 arrangerade man en minneskonsert i Överbergs bystuga, där Ale Möller och Mats Berglund medverkade.
Jonas Jönsson ”Jonas i Basen” (1864-1961)
Jonas Jönsson, eller ”Jonas i Basen”, som han oftare kallades, var på sin tid
den mest kända tillverkaren av härjedalspipan. Hans gård var mindre än den
brodern brukade och för familjens försörjning var han tvungen att arbeta med
annat vid sidan av jordbruket. Här kom hans hantverkskunnande väl till pass och
hans skicklighet som timmerman var vida omtalad. Det sägs att Jonas var
mycket musikalisk och hade absolut gehör, någon stämapparat hade han i vilket
fall inte. Han snickrade också möbler och var med den tidens mått en tekniskt
mycket kunnig person. Förutom spelpiporna han svarvade i sin verkstad, byggde
han ett flertal fioler. Jonas var kanske den mest musikaliske av bröderna, men
han fick aldrig någon möjlighet i vuxna år att framföra musiken offentligt. Som
på många andra platser i Sverige påverkade väckelserörelsen livet i Överberg.
Jonas hustru var varmt religiös och ville inte att maken skulle befatta sig med
denna, med synd förknippade, musik. Så hans musicerande fick ske i verkstaden. Förutom spelpipan hanterade han bl.a. fiol, gitarr och klarinett.
Intressant att veta är kanske att bröderna Olof och Jonas Jönsson ställde upp och
spelade på spelmanstävlingen i Sveg 1909. De spelade i samspelsklassen med
spelpipa och erhöll där ett tredjepris. Detta skedde i samband med att inlandsbanan invigdes, där mycket folk söderifrån kom. Efter bröderna Jönssons bortgång har spelpipan fallit i glömska och det var först i samband med den stora
kultursatsningen i kommunen 1989, ”Musik i Härjedalens skogar förr och nu”,
som intresset för att återuppliva den härjedalska spelpipan väcktes till liv igen.
”Musik i Härjedalens skogar – förr och nu”.
Greger Brändström
Lasse Sörlin
Ale Möller
Mats Berglund
Med ekonomiskt stöd från statens kulturråd hade kommunens entusiastiska kulturchef Lillemor Eklund och radiomannen Bosse Yman spelat in en skiva,
Härjedalspipan, med idel folkmusik från landskapet. Den välbekanta folkmusikern Mats Berglund medverkade i musikprojektet och han kom då att speciellt
intressera sig för den bortglömda spelpipan. Man kan säga att det var då projektet spelpipan föddes, som kom att växa till någonting riktigt stort.
Greger Brändström, Ale Möller och Lasse Sörlin öser på!
Spelmannen Mats Berglund knöts till Härjedalen. Med erfarenhet från liknande
musikprojekt i Värmland blev hans uppgift att undersöka huruvida de värmländska skogsarbetsvandringarna till Härjedalen påverkat den härjedalska folkmusiken. Vid en genomgång av låtmaterial i arkiven uppmärksammade han
inspelningar med Olof Jönsson, musik med en märklig och egenartad klang. Och
tanken att försöka ge den nytt liv tog form. Greta Råswall, dotter till Jonas
Jönsson, hade en spelpipa i behåll och den fick man låna. Ale Möller, en
internationell storhet inom folkmusikens område, kopplades in och han gjorde en
spelteknisk utvärdering av spelpipan. Även riksspelmannen Greger Brändström
från Sveg knöts till projektet och var delaktig vid inspelningen av skivan.
Att tillfälligheter ofta styr skeendet är bekant. Under sin vistelse i Härjedalen
hyrde Mats in sig hos spelmannen och instrumentmakaren Oskar Olofsson från
Lillhärdal, en mycket skicklig fiolbyggare och duktig spelman, vilket resulterade i
att denne intresserade sig för att nytillverka spelpipan. Han tyckte att ”dess ton
är trolsk och vild, lika karg och ödslig som naturen i Härjedalen”. Svenske
mästaren i fiolbyggeri och kulturpersonligheten Olofsson tog efter bröderna Jönssons bortgång som 70-åring över arvet över pipbyggartraditionen och började
med tillverkning av spelpipor som ”gick åt som smör i solen”. Sedan dess har
hundratals spelpipor lämnat hans verkstad. Materialet som både Jonas Jönsson
och Oskar Olofsson använde till piporna var tätvuxen gran, vilket är det klassiska
träslaget i instrument av alla slag. En pipa tog ungefär 10 timmar att göra för
Oskar och då gjorde han flera på samma gång så han kunde göra de olika
delmomenten effektivt. Efter att Oskar valt ut ett bra ämne, satte han det i
svarven där han hade fäst en lång borr. När loppet var färdigborrat kunde Oskar
svarva fram pipans form ur ämnet. Den känsliga delen kom sedan när fingerhålen skulle borras. Då krävdes det stor noggrannhet. För varje hål måste pipan
blåsas lika hårt och jämföras med en stämapparat. ”Jag låter hålet vara en
Instrumentbyggare och spelman Oskar Olofsson (1919-2007)
med sin förstbyggda härjedalspipa. Till minne och för att
undvika förväxling har han bundit ett rött band kring den.
aning mindre än vad stämapparaten säger. När jag bränner hålen för hållfasthetens skull ändras tonen en aning”, berättade Oskar. Han brände även loppet i
pipan med en lång glödgad järnten och flöjterna låg också något dygn i linoljebad för att hålla länge. Härjedalspipan är en sexhålig flöjt utan tum- eller oktavhål, vilket är det vanligaste bland flöjter med gamla anor. Originalflöjten som
tillverkades av Jonas Jönsson var stämt en halv ton högre än dagens flöjter.
Detta gjorde den svår att kombinera med andra instrument. Därför hade Oskar
tillverkat även en mer modern variant av härjedalspipan som kan spelas tillsammans med bl.a. fiol. Redan 1992 utnämndes Oskar för sitt arbete och sina stora
insatser till kulturpristagare i Härjedalens kommun.
Oskar tyckte att han blivit för gammal och hade därför i god tid fört sin kunskap
och erfarenhet vidare till Gunnar Stenmark. Gunnar fick redan 1997 idén att
försöka bygga härjedalspipan och fick sedan förmånen att gå i lära hos Oskar
Olofsson och idag tillverkar Gunnar både härjedals- och andra pipor professionellt i olika storlekar och tonarter.
I december 2007 lämnade tyvärr även Oskar Olofsson det jordiska. En duktig
instrumentbyggare och speleman, en stor kulturperson och trogen traditionsbärare har gått ur tiden. Genom hans framåtseende har dock tillverkningssättet
för den unika härjedalspipan bevarats som hans arv för framtida generationer.
Jonas ”i Basen” Jönssons stuga och verkstad i Överberg
där han svarvade sina fantastiska ”granpåkar”.
Stugan står tom, grinden är låst, tystnaden har fallit över området och
en otrolig skatt av kunskap och erfarenhet i instrumentbyggande har
gått förlorad. En fortsatt tillverkning av härjedalspipan är dock säkrad,
inte minst genom Oskar Olofssons framåtseende och numera Gunnar
Stenmarks fortsatta tillverkning.
Traditionen med härjedalspipan lever vidare!
Instrumentbyggarna och spelmännen Oskar Olofsson och
Gunnar Stenmark i fackmässigt samtal hantverkare emellan.
Elisabet Grönlund, Oskar Olofsson och Gunnar Stenmark spelar Ol´
Jansas härliga härjedalska låtar framför Oskars hem i Lillhärdal.
Oskar och Emma Grut. Emma har tillsammans med Svenska visarkivet
utgivit en låtbok om Ol´Jansas musik för härjedalspipan.
Boken med låtar för härjedalspipa kom ut 2005. Det är spelman Emma Grut och
Svenskt visarkiv som gett ut den. Boken innehåller noter, texter, kort historik
med mera kring detta vackra folkmusikinstrument som började tillverkas igen på
1990-talet. Låtboken består av 20 melodier som nedtecknats efter flöjtspelmannen Olof Jönsson. Det musikaliska materialet spänner över flera genrer och här
återfinns allt från skillingtryck till danslåtar och andliga sånger. Noterna är utformade i två olika varianter för att passa såväl nybörjaren som den mer erfarne
folkmusikern. Förutom de nedtecknade melodierna innehåller häftet även text
och fotografier med historik kring spelpipan i Härjedalen. Låtboken riktar sig till
alla som är nyfikna på traditionell musik från Härjedalen och som vill få en inblick
i svensk spelpipetradition.
I Härjedalen har det tillverkats spelpipor i flera generationer av en särskilt
tätvuxen gran, vuxen ur den näringsfattiga härjedalska myllan. Det är till
stor del tack vare dokumentationen
av bröderna Olof och Jonas Jönsson
från Överberg, som kunskapen om
spelpipetraditionen i Härjedalen bevarats till eftervärlden. Jonas flöjter
kom att bli förlagan till det vi idag
kallar härjedalspipan. Efter den yngre
brodern Olof finns ett rikt inspelat
material, unik i sitt slag, som delvis
publiceras i detta nothäfte.
Låtboken kan beställas på
www.visarkiv.se
[email protected]
Telefon 08 - 5195 5400
För vidare information om härjedalspipan se
www.harjedalspipan.se
Gunnar Stenmark och ett urval av hans pipor
Gunnar Stenmark använder helst träslag som finns i hans närhet, en särskilt
tätvuxen gran och en hel del hämtar han från egen skog. Pipämnena torkas i
åratal. Enbart rå, kallpressad ekologisk linolja används för ytbehandlingen.
Gunnar utvecklar sina instrument i samarbete med musiker. Varje instrument är
unikt och har sin egen karaktär.
Bosse Yman, f.d. radioman och en av deltagarna i det kommunala projektet
”Musik i Härjedalens skogar förr och nu” tycker att ”spelpipeskivan” har tre
funktioner: den är ett minne av den store spelmannen Olof Jönsson, den visar på
ett utmärkt sätt spelpipans funktion och historia och den låter oss ta del av
några av Härjedalens vackra och intressanta folkmusiklåtar.
Svegsbo Bosse Yman, välkänd förläggare
och ”mannen med många järn i elden”.
Du som tycker om eller är nyfiken på gamla härjedalska
traditioner och instrument, köp gärna en inspelning av
Härjedalspipan
www.svenskavyer.se
Härjedalslilja
Härjedalslilja
På skivan från 1996 sätter Ale Möller, Mats Berglund, Greger Brändström
samt Lasse Sörlin sin personliga prägel på den ”nyupptäckta” musiken och
levandegör en unik låtskatt från Härjedalens skogar. Skivan visar på ett utmärkt
sätt spelpipans funktion och historia och låter oss ta del av några av Härjedalens
vackra och intressanta folkmusiklåtar. På skivan återges också unika arkivupptagningar med pipblåsaren Ol´Jansa (Olof Jönsson 1867-1953).
Lyssna till och njut av underbar och exotisk fäbodmusik från
Härliga Härjedalen!
HISTORIEN LEVER I HÄRJEDALEN!
www.bokaharjedalen.se
© Copyright: Text Mats Berglund, tH arkiv och Horst Kuehne.
Bilder: tH– och kommunarkiv, Bosse Yman, Helene Schmitz, Emma Grut, Gunnar
Stenmark och Horst Kuehne. Layout och sammanställning: Horst Kuehne 2010.
