Predikan på Septuagesima,
16 februari 2014, i Vallentuna Kyrka
Text: Fil 3:7-14
Jag hade ju blivit orolig, om jag hade hört en vän eller
anhörig säga: Allt sådant som var en vinst för mig har jag
för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. …
För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde.
Det brukar inte räknas som friskhetstecken direkt när
någon omvärderar allt i sitt liv på det sättet. När man läser
råd till föräldrar över hur man upptäcker att tonåringar
håller på med knark, då kan man läsa att det är
alarmerande ifall barnet i fråga helt plötsligt ändrar
intressen och värderingar helt. Det kan också vara tecken
för begynnande psykisk sjukdom eller för att den
beträffande håller på att fastna i en sekt.
Så jag skulle nog ha blivit orolig om det hade varit en vän,
eller anhörig som hade sagt vad Paulus skriver. Men nu är
det inte så. Det är aposteln Paulus som skriver och det är i
min kyrkas heliga Skrift som jag läser det han skriver. Och
då blir ju det hela betydligt mer komplicerat. För jag kan
inte hålla det Paulus skriver ifrån mig genom att sätta en
diagnos på honom, jag måste ta honom på allvar.
Och vad gör jag då med hans vittnesmål? Paulus har varit
med om någonting. Någonting som får honom att
omvärdera sitt liv. Det som förut var viktigt blir oviktigt
och det nya som har kommit in i hans liv tar allt fokus och
blir viktigast av allt. Ungefär som när någon blir kär.
Och precis som det är med en annans förälskelse så är det
svårt för mig som ser det utifrån att hänga med. Jag vet
inte riktigt vad jag ska göra med denna entusiasm. Jag vet
inte hur jag ska förhålla mig till någon som lever liksom
utanför ramen för det vardagliga ekorrhjulet och som lyder
under andra lagar än vi andra.
Och än värre: jag känner mig ifrågasatt. För jag har nog
aldrig känt så när det gäller min tro. Jag har aldrig varit
med om denna genomgripande upplevelse som kastar allt
över ända och som gör att jag vänder om. Ibland kan jag
bli lite avundsjuk på den som har upplevt en regelrätt
omvändelse. På något sätt har jag fått för mig att det är
enklare att styra rätt när det finns ett tydligt ”före” och ett
tydligt ”efter”, när trons prioriteringar inte har smugit sig
in i livet som för mig utan när det handlar om en
helomvändning. För mig är det så svårt att skilja mellan
det som jag värdesätter för min tros skull och det som jag
värdesätter av gammal vana, för att jag är barn av min tid,
liksom slentrianmässigt.
Om jag tänker på Paulus formuleringar som uttryck för en
förälskelse så inser jag också att hans tillstånd kanske inte
är bestående. En förälskelse fördjupas efterhand i kärlek.
Att vara förälskad kostar helt enkelt för mycket energi och
”äta bör man annars dör man”. Vardagen kommer tillbaka,
annat dyker upp i medvetandet, den älskade blir en del av
livet och inte det enda viktiga längre.
Jag undrar hur det var för Paulus – och medan jag undrar
kommer jag på att det finns något som heter ”Nådens
ordning”.
Nådens ordning har sin härkomst från en gammal
själavårdstradition där man försökte att beskriva hur
människors tro förändras och utvecklas över tid. Man
försökte då urskilja olika stadier som fick speciella
beteckningar.
Det finns olika varianter på nådens ordning, en av de nyare
kommer från Owe Wikström som är präst i Svenska
kyrkan och professor i religionspsykologi. Och ungefär
såhär beskriver han vägen från tveksamhet till djup tro:
Till att börja med konstaterar han – och det tycker jag är
väldigt tilltalande, att tron alltid en respons på Guds
handlande. Vi ska inte prestera tro utan svara på Guds
tilltal, s a s. Och utvecklingen på vår resa är inget vi måste
åstadkomma, det är Gud som ger växten.
Det börjar med en kittling i själen. En aning att där finns
något bakom blåklockan, bakom godheten, bakom
skönheten. En längtan efter att kunna ha en Gud. Ett svagt
minne av paradiset. Vi anar att Gud finns men vet inte vem
Gud är. Det kan vara frustrerande, otillfredsställande och
vi kretsar inne i oss själva kring den tomhet där vi anar att
Gud finns.
Och plötsligt, i nästa steg, så hörs han och känns – och så
djup längtan var innan så himlastormande är lyckan nu. En
slags förälskelse som kan vara påfrestande. Det handlar
mycket om känslor, mycket om oss själva och det känns
som om inget kan rubba övertygelsen och tryggheten och
lyckan. Något av detta finns nog kvar hos Paulus, det är
därför jag upplever honom som påfrestande och lite i
farozonen. Och precis som det är med en förälskelse finns
det en risk att vi tror att detta bör vara normaltillståndet
och blir lite besvikna när detta stadium övergår i andra. Vi
kan tro att vi har tappat vår tro när allt inte längre känns
lika enkelt och självklart.
Sen kommer kraven. Guds vilja och den diskrepans som
finns mellan vår verklighet och världens verklighet och det
som Gud vill. Vi kämpar för att göra rätt själva och att
rädda världen. Vi offrar oss för det goda och det rätta för
att vi tror att det är en konsekvens av tron. Och det är det
på sätt och vis och ändå inte. Paulus skriver att han vill
leva i Kristus inte med den rättfärdighet som lagen ger
utan med den som kommer av tro på Kristus. Det Paulus
menar med lagen här, tror jag, är försöket att göra rätt
och tron att man kan skapa sig en plattform inför Gud
genom att motsvara hans förväntningar. Det är en
väldig aktivitet och en stränghet som präglar denna tid
– och vi får väl komma ihåg att mycket av det goda som
sker i vår värld åstadkoms av människor som är där
någonstans.
Efter aktiviteten kommer passiviteten, och jag har en
känsla av att vi är många som oftast finns just här – och
nöjer oss med det. Det handlar om att ta emot nåden.
Det handlar om att inse att Gud älskar oss trots att vi
inte motsvarar hans förväntningar. Det är där
någonstans som hela poängen ligger i vår relation till
Gud.
SV Psalm 62, vers 2:
I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
Vi varken behöver eller kan göra rätt för oss inför Gud.
Och utifrån hans kärlek gör vi så gott vi kan för att
arbeta för det goda.
Och sedan kommer natten. Natten är tuff – den är
alldeles tom. Känslorna finns inte, tanken leder inte
rätt, allt är löst och oklart. Gud finns inte till – eftersom
Gud inte ligger bredvid allt annat som finns till utan
mycket längre in i tillvaron. Djupare, i en slags avgrund
där ekot av vår längtan försvinner bort i ett mörker. Jag
måste tillstå att jag bara har snuddat vid natten, knappt
hört någon berätta heller, så jag tolkar bara det som
Owe Wikström skriver. Men jag tror jag förstår vad han
menar. Från att ha varit påtaglig och i Jesus ganska
gripbar blir drar sig Gud nu undan till sin rätta plats i
tillvaron, inne i ett slags svart hål som äter upp allt vi
har trott oss veta eller har känt. Läskigt låter det, men
som bekant har inte mörkret sista ordet.
För sedan kommer ljuset. Där alla bitar har fallit på
plats. Där Gud finns under och över och i allting. Där
han skiner igenom människor och skapelse. Där
vardagslivet och trons liv går i ett och där vi kan älska
livet för att det är livet. Gud behöver inte rättfärdigas
eller beskrivas mer och meningen med livet behöver vi
inte sätta ord på. Och när jag läser de sidorna i
Wikströms bok så längtar jag, för det är precis så som
jag föreställer mig ett liv i tron. Det låter väldigt
avslappnad, en slags mindfullness med Gud i centrum.
Och så pågår livet, riktningen är viktigare än innehållet,
längtan frälser mer än övertygelse – och Wikström
hittar ett ord för det, ett gammalt ord: att vandra i sin
tro genom livet är att bida.
Så kan man beskriva nådens ordning. Och så kan vi
ändå sätta diagnoser på Paulus och oss själva – eller så
låter vi bli. För tron är inte mätbar och inte jämförbar.
Och trons väg med oss handlar inte om att bli dugligare
och dugligare inför Gud utan – han älskar villkorslöst –
utan det handlar snarare om att få det lättare att leva
med sin tro. Vi behöver inte klättra, men det finns en
möjlighet att göra det – och jag känner för egen del att
jag skulle vilja göra det, för jag tycker att ljuset låter
lockande. Och vi får väl se vart vår längtan leder oss,
den är hur som helst bara ett svar på Guds handlande.
Så jag behöver inte vara orolig för Paulus, men jag
behöver inte heller känna som han. Jag finns någon
annanstans på min resa, och det är i sin ordning. Ändå
kan jag få med mig något. Nåden, att bida, att låta ske
det som Gud vill ska ske med mig. Jag behöver inte
strunta i mitt liv, så länge jag vet att det inte är inne i
det ekorrhjulet som jag kvalificerar mig inför Gud.
…Jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har
fått mig i sitt grepp.
Hanne Stichel, präst i Vallentuna församling
[email protected]
