Kan Gustaf Frödings livs- och världsåskådning egentligen tas på allvar? Om man ska tro på det mesta som skrivits om Fröding är svaret Nej. Ska man tro på Fröding själv: Ja. Vad är världsåskådning? Våra värderingar baserar sig på det vi kan kalla vår livs- och världsåskådning, eller omvänt. Dessa ligger djupt i vårt psyke och utgör grunden för vad vi tänker, vad vi säger och hur vi handlar. Men åskådningen är även grundvalen i vad vi skriver. Så är det för alla, och så var det för Gustaf Fröding. Bara med den skillnaden att han dokumenterade sin åskådning mer noggrant och omsorgsfullt än de flesta. Han skriver 1898 i förordet till sina dikt: ”Till sist vill jag erinra om den olikhet i åskådning som hos mig varit rådande vid olika perioder af mitt lif och som här och där i dikterna avsatt olika aflagringar – likväl förmodligen stundom så att den gamla tidens arter här och där ännu äro om hvartannat blandade med de nya aflagringarne. . . .” Om man i litteraturkritiska och biografiska verk förväntar att många har fattat hans ”åskådning” och sett hur den ”aflagrat” sig i hans diktkonst, blir man lite besviken. För även om flera har med brottstycken av hans åskådning bland de ca 30 uppsatser, biografier och artiklar om Fröding som kollats, har bara några få sett helheten. Enstaka har insett hur hans egocentriska ungdomskärlek med åren övergick i altruism och allomfattande empati. I det universella synsätt som växte fram, identifierade han sig inte bara med allt levande, utan i en önskan att vara ett med hela Kosmos. Det börjar 1891 i dikten Till Ungdomen som avslutas så här: Det är, som om vinden ett budskap mig bär om lyckliga dagar, som randas, mitt blod är i oro, jag tror jag är kär - i vem? - ack i allt, som andas. Jag ville, att himlens och jordens allt låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt. Det stora skiftet kom 1894 och kulminerade i Mattiodens Sånger under hospitaltiden i Uppsala 18991905. Där är i hans Kosmiska Evolution allt levande process som han samspelar med både i vaket tillstånd och i drömmar. Han kombinerar sin monadlära med att balansera egocentrisk kärlek mot altruism, en empati som i framtiden ska nå sin höjdpunkt i ”övermänniskan”. Detta är en varelse som vet att den är ett med Alltet, ett med Alljaget. Själv längtar han efter detta tillstånd, och tvivlar på det när depressionen tar överhand. I mellantiden arbetar han med att förena ont/gott, sanning/lögn och skönhet/oskönt i en syntes som hos Platon heter Godhet, Sanning och Skönhet. Men Fröding lägger till sin egen försonande princip i denna trilogi – Universalhumor. Humor behövs för att överbrygga konflikter, givetvis så att den inte kränker eller sårar. Allt detta måste ses i ljus av utsvävande ungdomsliv, skuldkänsla, etisk ”omvändelse” och förlamande psykisk sjukdom som han i dikten lyckas lyfta sig ovan. Han klargör fram mot 1898 sin ”åskådning” i Om Jagmedvetenhet och Om Lifsmonader, och slutligen i hospitaltiden Om Gudsmedvetandet. I monaden (det ursprungliga uratomet som utvecklar sig till en människosjäl) sker då Frödings under: Att bli ett med andra är att bli mera sig själv. Mångfald är då det samma som Enhet, och att bli mera av jag och samtidigt bli mindre av jag blir då samma sak - - De är förenade. Denna insikt om Enhet i Mångfald är den springande punkten i Frödings ”åskådning” och det centrala i hans diktning. Men med förundran måste man konstatera att få har insett genialiteten och totaliteten i detta. Några har även kallat det ”hokus-pokus”. Fröding, Einstein och den tidlösa filosofin Flera litteraturforskare har sett Frödings åskådning som resultatet av 1890-talets teosofiska rörelser, emedan de som studerat esoterik kan spåra hans tankar och upplevelser till långt tidigare strömningar. Hos Fröding, som hos Albert Einstein, även om de inte visste om varandra, ser man tydliga tecken på det som Agostino Steuco 1540 kallade Philosophia perennis i boken med samma namn. Denna tidlösa filosofi är en både fysisk och överfysisk kunskap om verkligheten som finns hos Hermes Trismegistos, Zarathustra, Brahmaner, Druider, Orfeus, Pythagoras, Platon, Sokrates och många andra. Renässansen visade stort engagemang för dessa namn, men det avtog från mitten av 1600-talet. På 1700-talet återuppstod intresset, bland annat med Friedrich Christoph Ötinger, en teosof som använde begreppet Philosophia sacra. Leibniz hade då nyligen reviderat Philosophia perennis. I denna är alla religioner grenar på samma träd, men denna Philosophia är något mycket mer än ”filosofi” och ”religion” i vanlig mening. I mystisk kontext är det existensen som försöker förklara sig själv genom varje kulturs språk, konst, vetenskap, musik och spiritualitet. I Einstein artikel Science and Religion i New York Times Magazine 1930 hävdar han att de är två sidor av samma sak, och att även musiken är ett sätt att utrycka Universums väsen. Fröding: ”Musiken uttrycker måhända fullständigast ehuru omedvetnast tingens och tillvarons innersta väsen — i främsta rummet människosjälens, men även naturens”. Och vidare: ”Konsten kan möjligen starkare uttrycka egenskaper än verkligheten.” Fröding såg som Einstein Allreligionen som en framtida återförening av samtliga trosläror med ursprungskällan. I sin krönika julafton 1892 i Karlstads-Tidningen skriver han något som gärna kunde stå som definition av Philosophia perennis: ”KÄRLEKENS OCH FRIHETENS RELIGION är den äldsta av alla religioner och har besjälat mänsklighetens ädlaste och bäste män så långt tillbaka som någon historia når. Man återfinner den hos Buddha, Zoroaster och Kristus lika väl som hos de främste bland grekernas och hebréernas vise — mer eller mindre blandad med mystiska, mytiska, spekulativa och dogmatiska tillsatser, men i huvuddragen alltid densamma, driften att giva andra allt det goda man önskar sig själv och vetskapen om att detta är enda vägen till lyckan samt driften att söka det högsta av sanning och skönhet, oberoende av alla yttre lagar, och det därmed förbundna modet att förkunna och verka för de idéer man funnit eller trott sig finna under sökandet. ” De främsta företrädarna i Sverige för Philosophia perennis var Kurt Almqvist och Tage Lindblom som skrev ca 30 böcker om detta tema. De tillhörde den sufiska traditionen och gick båda ur tiden 2001. Olle Holmbergs skriver i inledningen till Frödings mystik 1921: ”Mystik är en term för det inom religion och filosofi kända själstillstånd vari människan tycker sig fatta och fattas av det väsentliga NÅGOT (min uthävning) i tillvaron som hon i mer eller mindre konventionell bemärkelse är böjd att kalla det gudomliga.” Albert Einstein tio år senare: ”Den vackraste och djupaste upplevelsen en människa kan ha är känslan av mystik. Denna känsla finns bakom all religion, även bakom all seriös strävan inom konst och vetenskap.” Enligt Einstein kan existensen meddela sig på följande sätt: ”Det finns inget logiskt sätt att upptäcka elementära naturlagar. Det enda sättet är intuition, som assisteras av en känsla av den ordning som ligger bakom”. . . . ”Inte en enda av mina upptäckter baserar sig på rationellt tänkande.” Likadant som Einsteins Cosmic Man dirigeras av samvetet, styrs Frödings framtidsmänniska av altruism. Motsatsernas paradox Fröding tog på sig den största mystiska utmaningen av alla: Att balansera de två kolonnerna Boas och Jakin som i Bibeln förklaras stod vid porten till Kung Salomos tempel. Dessa symbolpelare uppträder i ordnar och mysterieskolor på många olika sätt, även på penningsedlar i olika länder. Men i all sin enkelhet betyder de livets ”oförenliga” motsatser: ljus/mörker, varmt/kallt, sjukdom/friskdom, hårt/mjukt etc. etc. Dessa av människan konstruerade begrepp ät till synes motstridande, men övergår också gradvis i varandra. Utan det ene finns inte det andre. Mystikerns uppgift är då i eget liv och verk, att hitta balansen. I denna alkemiska process har Fröding lagt sin monadlära till grund för motsatsparet Jaget och Alljaget, som gör denna balansgången till den svåraste. Monaden har som ”uratom” ännu sovande medvetenhet som ska utvecklas till människosjäl, och i den kosmiska evolutionens gång, genom mineral-, växt- och djurriket återförena sitt ”jag” med ”alljaget”. För Fröding var tillvarons andra viktiga motsatser dessa: Gott/Ont, Sanning/Lögn, Skönt/Oskönt. Att balansera dessa förutsätter att det finns något av den ena i den andra. Från ett högre perspektiv kan det alltså vara något gott i det som kan se ut som ont, något vackert i det fula, och även en gnutta av sanning i det som kan se ut som osanning. Att utforska dessa dualiteter blev den process som medförde ”olikhet i åskådning som hos mig varit rådande vid olika perioder af mitt lif och som här och där i dikterna avsatt olika aflagringar”. Strindberg tog alkemin på fysiskt allvar och trodde i sin frenetiska strävan han kunde skapa materiellt guld. Men i esoterisk mening är alkemi en metod för att hitta det ”guld” som finns inuti människan och knyter ihop självet med Alltet. Det var detta Carl Gustav Jung ca 20 år senare strävade med och höll som Fröding på att gå under i sin alkemiska process. Och det var detta ”guld” Fröding var på spåret av i Gralstänk: Som guldgrävarn guldfyndigheten kan ana av märken, I veten om sökandet närmar sig Gral av gnistornas ljusmängd och tal Gustafs ”kärlek” När psykologer och psykiater granskat Gustaf Frödings kärleksliv, är det den sjukligt sexuella sidan de koncentrerat på, utan att intressera sig för den empatiska kärleken som för honom efter hand blev den viktigaste. Han beskriver sitt tidiga utsvävande liv i Karlstad och Uppsala så här: Och gamle Adam sladdrade och drack Och levde rövare bland glas och brickor Och slog sig lös bland illa kända flickor Och söp sig full och bar sig åt som pack Det uppstod så småningom samvetskval, ångest och skamkänsla över detta, och han anmälde sig själv till Rådsturätten i Karlstad där han bekände sitt otuktiga beteende. Som tur var tog de honom inte på allvar. Hans tänkande började nu alltmera domineras av moral, av gott och ont. I brev till sin syster skriver han i november 1894: ”Jag tycker att jag förenat solljusläran och uppoffringsläran, altruismen och egoismen och fått allt klart för mig.” Holmberg skriver i Frödings Mystik om det stora skiftet i åsikt efter vårens och försommarens våldsamma sjukdomsutbrott, om hur han ser sig själv som integrerad i existensen, i sin nyupptäckta roll i livet och i Kosmos. Han tycks som i en blixt fått klarhet i problem där han länge i ångest gått vilse. Från och med nu utdjupar han sin förståelse av vad han kallar solljusläran eller monadläran, och kombinerar den med en balansgång mellan altruism och egoism. Han börjar bearbeta motsatserna gott och ont. Fyra år senare utger han prosaskrifterna Om Jagmedvetenhet och Om Lifsmonader, samtidigt med Gralstänk. Det senare är en rättfram poetisk version av de två förra. I sin monadologi skriver han att lifsmonaden (som grundläggande medvetandeatom) kan ”embryotiskt vara latent omfattande och allt efter sin utveckling allt mer verkligen omfatta alla övriga livsmonader. Denna förmåga torde vara något så när identisk med det som kallas kärlek och sympati.” Men de analytiker som sedan intresserat sig för hans ”kärleksliv” inriktar sig stort sett bara på sjukdom och sexuella excesser utan att ta den tvåsidiga kärleken på allvar. Den egocentriska ersätts hos honom efter hand av medkänsla och osjälviskhet i omsorg riktad mot hela mänskligheten. Med andra ord, när monaden (människosjälen) utvecklas, uppstår så småningom altruism naturligt. Det betyder att se sig själv inte bara i släkt med, utan identisk med allt det levande. Här ser man en tidig version av vad den norske filosofen Arne Næss hundra år senare kallar Djupekologi: ”Omsorg flyter naturligt om ”jaget” utvidgas och fördjupas, så att skydda Naturen är identiskt med att skydda sig själv ... ” Altruismen blir nu Frödings huvudsakligaccc kärleksliv som underligt nog överlever i både sjukdom och depression. Den genomsyrar det mesta av hans lyrik, och livsåskådningen är identisk med hans världsåskådning. Hans monadologi är i själva verket ett kosmiskt utvecklingsperspektiv av fysisk så väl som överfysisk tillvaro. Och dessutom morallära. Han hävdar att evolutionens kosmiska syfte är att utveckla en ”övermänniska” som i sin moraliska fullkomnad förenar och överskrider livets motsatser. Det dramatiska omslaget 1894 i hans kärleksliv från egocentrism till altruism illustrerar tydligt vad han kallar ”olikhet i åskådning”. Som psykiater inriktar Johan Cullberg sig mest på den sjuklige Fröding i boken Gustaf Fröding och Kärleken. Men han har detta att säga om den frisklige Frödings kärlek: ”I dikten förenade han de världar som annars var oförenliga … Det är den stora paradoxen som sker, när han smälter samman det goda med det onda till ett stycke liv – .” Detta är då essensen i Frödings strävaden både i sjukdom och friskdom: Att med intuitionen undersöka och med intellektet förstå Platons STORA perspektiv på kärlek: Godhet, Sanning och Skönhet. Frödings Alljag i ljus av dagens vetenskap Efter 1950 har det kommit en mängd vetenskapliga rapporter, uppsatser och böcker som stödjer eller kompletterar hur Fröding såg på Kosmos, och hur medvetande, materia och liv kan vara hopkopplat i Alljaget. Det kanske viktigaste som hände efter att Fröding gick ur tiden var Einsteins relativitetsteorier om hur rummet och tiden (1905) och gravitationen (1915) hänger ihop som enhet. Men också EPR (Einstein, Podolsky , Rosen)-paradoxen, ett tankeexperiment från 1935 var grundläggande, detta som Einstein menade skulle visa att kvantteorin var oriktig eller ofullständig. Denna ”paradox” kallas i dag ”entanglement” och visar att Einstein tog fel. I själva verket har många experiment nu åskådliggjort att entanglement fungerar och att elementarpartiklar kan ha samband med varandra på tvärs av Universum. Detta sker i en korrelation som är oberoende av ljusets hastighet (som Einstein hävdade var omöjligt). Frödings monader är (som elementarpartiklar) hopkopplade i Alljaget, i et universalmedvetande som Erwin Schrödinger beskriver så här: ”Medvetande kan inte förklaras med fysiska termer. Det är på grund av att med-vetande är helt grundläggande och kan inte analyseras med hjälp av något annat.” Frödings Kosmiska Evolution är nu ett tema även hos NASA, även om NASA aldrig hört talas om Fröding. Boken Cosmos and Culture ser människans kultur och utveckling i ett panorama av 13,8 milliarder år. Det finns nu ett stort antal böcker av framstående vetenskapare som ser människan i denna helhet, denna helhet som i några kretsar kallas Big History. Denna tvärvetenskap finns nu som disciplin vid flera universitet och ser människa och medvetande i totalevolutionens perspektiv. Även ett levande Universum är numera ”rumsrent” i många kretsar som länge har observerat krackeleringen av ett rent materiellt Kosmos. Det går bland annat under namnet Biocentricity og leds av den världskände mikrobiologen Robert Lanza. Det var samma tema astrofysiker Arne Wyller diskuterade med Rolf Edberg som grundade Gustaf Fröding- Sällskapet 1969. I boken The Conscious Universe argumenterade Wyller 1997 för ett Kosmos där Fröding kunde känt sig hemma. Gustafs framtidsväg? För Fröding var syftet med människans evolution att renodla Platons trilogi Det Goda, Det Sanna och Det Vackra.. Han såg för sig en framtid där människan måste utvecklas till ”fullkomlighet”, till en moralisk ”övermänniska” om världen inte ska gå under i våld och krig. Detta funderar han över i nedanstående notat, sannolikt från hospitaltiden. Fröding visar ofta ödmjukhet med att placera frågetecken i sina reflexioner: Länge innan han hamnade på Uppsala Hospital 1899, skriver han Långfredagen 1891 i ett brev till Mauritz Hellberg: ”Du antar naturligtvis efter dessa tirader att jag hyllar de moderna teorierna om övermänniskan, men det gör jag icke. Jag tror fastmer att varje människa är en embryotisk övermänniska, men de äro alla hållna i bås och gödda med ett foder som icke befordrar övermänniskans växt. Genom en tillfällighet händer det att en och annan slipper ut, svälter, sliter ont, blir mager och vig — strövar ut över vidderna — kallas geni. Lägg märke till ordet tillfällighet, ty jag är fullt övertygad att genierna bliva till genom händelsevis sammanstämmande omständigheter i samhällsställning, uppfostran, olyckor, kärleksäventyr etc. Alla människor äro födda genier, men få nå fram till att bli det i ord eller handling.” Frödings altruism är alltså både metod och mål för framtidsmänniskan, även om hormon-kärleken är nödvändig för fysisk fortplantning. Vår tids kultur visar nogsamt skillnaden mellan empatisk kontra självisk kärlek – medkänsla och omsorg kontra dyrkan av egots begär och förälskelsens hormonrubbning. Den nya filmen Fifty shades of grey visar med all tydlighet hur vår tids ”kärleksliv” urartat till variationer av sexuell kränkning och förnedring. Därför kan omsvängningen i Frödings eget kärleksliv från det egocentriska till det altruistiska vara ett intressant perspektiv för ungdom som ska leva det mesta av sina liv i den framtid han förespeglar. Kanske något även för vuxna? Käre Gustaf, kom och hjälp oss! De flesta av oss undslipper inte att ställas inför livets paradox, att vi rätt ofta måste balansera altruismen mot egoismen. Varje gång vi passerar en tiggare vid ingången till Konsum ställs denna balansgång på sin spets. Faust-splittringen finns i oss alla, och Frödings dikt är verktyg för att kunna möta och leva med tillvarons motsatser. Att ständigt gå balansgång mellan ”oförenliga tendenser” utan att hamna i kognitiv dissonans – hjälplös frustration över motsättningar – det är vad människan i det 21:a århundradet ställs inför. Mer än någonsin i historisk tid. Den mäktigaste motsättningen i vår tid gäller de gigantiska globala utmaningar vi står inför utan att det görs något grundläggande. I stället har vi stuckit huvudet i sanden för att slippa ta itu med klimathotet, vattenkrisen, förstöring av matjorden, överförbruk av naturresurser etc, etc. På så sätt har vi uppnått en kortvarig harmoni, ungefär som att kissa i byxan när vi fryser och känna det varmt och skönt. World Economic Forum har i sin årsrapport Global Risks 2015 undersökt 36 globala hot med hänsyn till sannolikhet och konsekvens. Det häpnadsväckande är att dessa bara kan lösas i globalt samspel, med en universell hållning till gemenskap som tidigare aldrig existerat i världshistorien. Förenklat betyder det att vi alla måste bli världsmedborgare. I sin tur betyder det att den egocentriska kärleken som dominerar vår värld måste tyglas, och egoismen som eggas av och som understöder det ekonomiska systemet, konsumismen, reklamen, konkurrensen och korruptionen måste hejdas. Även nationalism/patriotism är en form av gruppegoism som ligger bakom diskriminering, etnisk rensning och krig: ”Vi” kontra ”Dom”. Detta står givetvis inte direkt i rapporten, men kan läsas mellan raderna. Altruismen lyser med sin frånvaro. . . Kom och hjälp oss Gustaf! Rolf Erik Solheim, fritänkare emeritus