Japan - tomasf.se

Asien
Japan - Demo
Kapitel
Allmänt
Officiellt namn:
Nippon/Japan
Statsskick:
monarki, enhetsstat
Antal invånare:
127 500 000 (2002)
BNI per invånare:
32 030 US dollar(1999)
Yta:
377 835 km²
Statschef:
kejsar Akihito
Regeringschef:
Junichiro Koizumi
Huvudstad med antal
invånare:
Tokyo 11 800 000 (med
förstäder 1995)
Geografi
Japan, vars landyta är något mindre än Sveriges, består av
de stora öarna Hokkaido, Honshu, Shikoku och Kyushu
samt tusentals mindre öar, vilka sammantagna bildar en
över 300 mil lång, smal båge från norr till söder. Bågens
nordligaste ände ligger på samma breddgrad som norra
Italien, medan de sydliga Ryukyu-öarna (med Okinawa)
sträcker sig ända ned till Taiwan. De fyra huvudöarna
upptar tillsammans 98 procent av landets yta. Störst är
Honshu, som är något mindre än Norrland, medan den
näst största ön Hokkaido till ytan kan jämföras med
Götaland. Kortaste förbindelsen till fastlands-Asien går över
det 19 mil breda Koreasundet.
Öarna domineras av svårforcerade skogar och berg. Två
tredjedelar av landet täcks av skog, och mindre än en
femtedel av ytan är beboelig och odlingsbar. Det geologiskt
unga området har gott om heta källor och omkring en
tiondel av jordens aktiva vulkaner. Landets högsta berg
Fuji är en sovande vulkan. Årligen registreras över tusen
lätta jordskalv, medan kraftigare jordbävningar
förekommer i snitt vart femte år. Det jätteskalv som
drabbade staden Kobe i januari 1995 - landets värsta
naturkatastrof sedan 1923 - tog över 6 400 människoliv.
Klimat
Japan har ett tempererat monsunklimat med fyra distinkt
åtskilda årstider. Somrarna är som regel varma och fuktiga
medan vintrarna är relativt milda, men skillnaderna mellan
olika landsändar är stora. I norr kan vintern vara sträng
och blåsig, och längst i söder råder på sommaren närmast
tropiskt klimat. På huvudöarna varierar
årsmedeltemperaturen från knappt 8 C i Sapporo på
Hokkaido till nästan 17 C i Kagoshima på södra Kyushu.
Vintertid, då kalla nordvästliga monsunvindar blåser från
fastlandet, hopas molnen längs öarnas västsidor och
mycket snö faller. På östsidorna är klimatet klarare, torrare
och soligare. På sommaren blåser varma, fuktiga vindar in
över hela landet från sydöst. Nästan överallt överstiger
nederbörden 1 000 mm/år. Framåt sensommaren och
hösten sveper ofta tyfoner - tropiska orkaner som bildats
längre söderut i Stilla havet - in över främst södra och
mellersta Japan och ställer till stora skador.
Befolkning och språk
Med sina omkring 127 miljoner invånare är Japan världens
åttonde land i befolkningsstorlek. Sjunkande födelsetal gör
att befolkningen ökar allt långsammare, och myndigheterna
spår att om detta fortsätter kommer tillväxten att avstanna
helt år 2006 varpå antalet invånare börjar minska. Både
medellivslängden och andelen äldre har stigit kraftigt sedan
1950-talet, och Japan hör nu till de länder som kan uppvisa
de högsta åldrarna. På bara de tre sista decennierna har
andelen människor som är 65 år eller äldre mer än
fördubblats _ från drygt 7 procent 1970 till över 17
procent år 2000. År 2015 spås denna äldregrupp utgöra
nästan en fjärdedel av Japans befolkning för att år 2050
vara större än en tredjedel.
Då bergsterrängen gör stora delar av landet helt eller
delvis obeboeliga är övriga områden bland de tätast
befolkade i världen: i Tokyoområdet bor nästan 5 400
människor per kvadratkilometer och i Osaka med omnejd
drygt 4 600. Tokyo består egentligen av 23 sammanvuxna
mindre städer, och hela den sammanhängande
bebyggelsen runt Tokyobukten bildar en megastad med
omkring 20 miljoner invånare. Om alla förstäder på dagligt
pendlaravstånd räknas in bor runt 40 miljoner människor i
Allmänt
Geografi
Klimat
Befolkning och språk
Religion
Utbildning
Kultur
Massmedier
Politiskt system
Äldre historia
Modern historia
Aktuell politik
Utrikespolitik och försvar
Ekonomi
Naturtillgångar och energi
Jordbruk och fiske
Industri
Utrikeshandel
Arbetsmarknad
Sociala förhållanden
Kommunikationer
Turism
Alla kapitel
denna jordens mest tättbefolkade trakt.
I det japanska samhället värderas harmoni och likformighet
högt, och omkring 99 procent av landets befolkning är av
rent japanskt ursprung. Också den största minoriteten,
burakumin ("bybor"), är japaner, vilkas förfäder skildes ut
från det övriga samhället då deras yrken - sophämtare,
dödgrävare, slaktare, garvare med mera - ansågs "orena".
Ännu är burakumin, som omfattar några miljoner
människor, en undertryckt grupp även om myndigheterna
försöker motverka diskriminering. På Hokkaido finns en
liten icke-japansk folkgrupp kallad ainu som tros vara en
rest av Japans urbefolkning. Ainu, några tiotusental
människor, har sedan 1800-talet tvångsassimilerats in i det
japanska samhället. De senaste decennierna har försök
gjorts att åter hävda ainus kulturella och språkliga särart.
Under andra världskriget fördes miljoner koreaner till Japan
för tvångsarbete, och än idag utgör de omkring 690 000
koreanerna landets största icke-japanska minoritet. Trots
att de flesta av dem är födda i Japan, har japanska som
modersmål och betalar skatt har de i regel inte fullt
japanskt medborgarskap och bara begränsad tillgång till
samhällets stöd. Först efter starka protester lovade
myndigheterna att avveckla det system som länge tvingade
även permanent boende koreaner att registrera sig och
vart femte år få sina fingeravtryck tagna. Näst största
icke-japanska grupp är de närmare 300 000 kineserna,
varav de flesta kommer från Taiwan. I december 1999
bodde över 1,5 miljoner utlänningar i Japan.
Japanskan har ingen nära släktskap med något annat
språk, och det är ännu inte helt klarlagt till vilken
språkgrupp den bör räknas. Men den har vissa likheter i
grammatik och struktur med koreanskan. Redan för 1 500
år sedan hämtade japanerna sitt skriftspråk och låneord
från Kina, och idag uttalar de oftast dessa ord helt
annorlunda än kineserna. I en vanlig nutida japansk text
kan hälften av tecknen vara kinesiska.
På senare år har också alltfler engelska låneord tagits in.
Inte bara uttalet utan också den exakta betydelsen ändras
då ofta. Japanerna har svårt att uttala ord som slutar på
konsonanter och lägger därför gärna till en vokal;
engelskans "cup" blir "kappu" och "salad" blir "sarada".
Japanska har även olika stilnivåer och speciella
språkmarkörer, keigo, som markerar hur artigt eller
vardagligt någon vill tilltala en annan person. Att korrekt
använda keigo anses särskilt viktigt inom affärsvärlden.
I den kinesiska skriften, kanji, betecknar varje tecken ett
ord. Då de kinesiska tecknen inte täcker alla böjningar och
ändelser i japanskan har kanji kompletterats med två
fonetiska stavelsesystem som kallas kana-alfabet: hiragana
och katakana. Utländska låneord skrivs i regel med
katakana. Liksom traditionell kinesisk skrift läses den
japanska teckenskriften lodrätt uppifrån och ned och från
höger till vänster. Ett tredje system, romaji, används för
att skriva japanska ord med latinska bokstäver.
Religion
Japans två ledande religioner är shintoism och buddhism,
och de flesta japaner utövar dem båda trots deras
olikheter. Enligt officiell statistik bekänner sig omkring 105
miljoner japaner till shintoismen och 95 miljoner till
buddhismen. Det är inte ovanligt att shintoceremonier
används vid födelse och bröllop och buddhistiska riter vid
begravningar och minneshögtider. Också den kinesiska
konfucianismen har påverkat japanskt tänkande och
handlande men betraktas mer som en morallära än som en
religion.
Buddhismen kom till Japan på 500-talet från Indien via
Kina och Korea, och 552 brukar anges som det år då man
vid kejsarhovet på Naraslätten började tillbe Buddha. Till
en början var buddhisterna beroende av kontakten med de
stora klostren och templen i Kina, varifrån också
konfucianska och daoistiska (taoistiska) tankegångar nådde
Japan. Den japanska buddhismen fick dock snart en egen
prägel och kom att starkt påverka landet kulturellt och
politiskt. En mängd sekter och skolor, bland dem
zen-buddhismen, uppstod efter hand. 1997 fanns närmare
80 000 buddhisttempel i Japan.
Shintoismen eller shinto, "gudarnas väg", är japanernas
inhemska religion med rötter i äldre tiders folktro. Den
omfattar en mängd riter som ursprungligen byggde på
dyrkan av naturgudar, och myten om kejsardynastins
himmelska ursprung blev en av shintos grundpelare.
Kejsaren dyrkades som en ättling till solgudinnan
Amaterasu, och när han 1868 återfick sin världsliga makt
blev shinto Japans statsreligion. Det stora Meiji-templet i
Tokyo uppfördes till kejsarens ära, och tiotusentals nya
heliga portar, torii, med sina typiska svängda linjer restes
på kultplatser landet över. Under andra världskriget
betonade myndigheterna shintos statsbärande roll. Vid
Japans kapitulation 1945 tvingades dock kejsaren avsäga
sig sina gudomliga anspråk. Shintos ställning som
statsreligion upphörde och religionsfrihet blev
grundlagsfäst.
Kristendomen kom till Japan 1549 med jesuitmissionären
Francis Xavier och spreds snabbt i landets södra delar. De
styrande såg den dock som omstörtande, och de kristna
började förföljas. Från 1600-talets första hälft och i över
två sekler framåt var kristendomen förbjuden i hela Japan.
Först sedan landet på 1860-talet öppnat sig igen mot
omvärlden kunde missionärer åter börja arbeta.
Under 1900-talet har flera mindre trossystem uppstått eller
förts in, många influerade av de äldre religionerna. Japan
beräknas ha hundratals, kanske tusentals "nya religioner" samfund och sekter som blandar element ur shintoism,
buddhism eller kristendom med gammal folktro och nya
tankar till en egen livssyn. Den buddhistiska organisationen
Soka Gakkai har genom partiet Komeito utövat visst
politiskt inflytande. Sedan ledare för domedagssekten Aum
Shinrikyo åtalats för terrorgasattacken i Tokyo 1995 har
myndigheterna skärpt sin kontroll av vad de religiösa
smågrupperna sysslar med.
Utbildning
I Japan värderas utbildning högt, och de flesta barn går
mellan ett och tre år i förskola innan de vid sex års ålder
börjar den nioåriga obligatoriska grundskolan. Efter
grundskolan fortsätter nästan alla - över 96 procent - av
eleverna till det treåriga gymnasiet. Därifrån går nästan
hälften av ungdomarna vidare till högskole- eller
universitetsstudier, en något lägre andel än i USA men
högre än i Västeuropa.
Japan har över 600 universitet, tre fjärdedelar av dem
privata, med utbildningar på fyra till sex år och närmare
600 två- eller treåriga akademiska högskolor. Den mycket
höga kvaliteten på utbildning och forskning, inte minst
inom teknik, ekonomi och medicin, ses som en av
orsakerna till landets snabba framsteg. Storföretagen
rekryterar i regel sina anställda direkt från gymnasier och
universitet redan innan de fått sina avgångsbetyg.
Anställningen, som inte sällan blir livslång, börjar sedan
efter examen.
Vid sidan av de statliga skolorna finns ett kommersiellt
utbildningssystem som mot betalning erbjuder
kompletterande privat undervisning på alla nivåer. Dessa
privatskolor, juku, är särskilt viktiga inom de sektorer som
faller utanför den obligatoriska skolan. På högre nivå
erbjuder de till exempel särskilda kurser som
examensförberedelser. Privatuniversitetens avgifter är dock
mer än dubbelt så höga som vid de statliga universiteten.
Vissa lärosäten, som Tokyouniversitetet, har högre prestige
än andra och inträdesproven till de stora universitetens
fakulteter är extremt hårda. En plats vid ett ansett
universitet betraktas som ett måste för den som vill lyckas
i karriären. Genom privatlektioner på fritiden hoppas därför
många skolungdomar öka sin chans att komma in på
önskad utbildning. Den psykiska press som konkurrensen
lägger på eleverna har gjort systemet omdiskuterat både
inom och utanför landet. Kritiker menar att skolan tidigt
tvingar både elever, föräldrar och lärare till betygshets och
fixering vid examina snarare än att stimulera de unga till
personlig utveckling och kritiskt tänkande. Mobbning och
skolvåld är andra svåra problem som inte heller Japan
förskonats från och som har ökat drastiskt på senare år.
Utbildningssystemets riktlinjer stakades ut under USAs
ockupation efter andra världskriget och förblev länge
oförändrade. Under 1990-talet har dock läroplanerna inom
grundskola och gymnasium reviderats för att bland annat
ge ett mer varierat ämnesutbud. Sex dagars skolvecka var
länge det normala. Men 1995 gavs elever i allmänna
grundskolor och gymnasier ledigt två lördagar i månaden,
och tanken är att från 2002 ska femdagarsvecka tillämpas
i hela det statliga skolsystemet. Skolårets start är också
något som diskuteras. Medan de flesta skolor i Europa och
Nordamerika börjar i augusti eller september börjar
japanernas skolår i april.
Antalet utlandsstudenter i Japan är mycket lågt i
jämförelse med länder som USA och Frankrike: 1998 hade
landet drygt 51 000 utländska studerande, varav 90
procent kom från andra länder i Asien. Av de japaner som
studerar utomlands är nästan hälften i USA.
Kultur
Strävan efter harmoni, skönhet och stram enkelhet präglar
många av Japans kulturyttringar. Idealen går igen till
exempel i traditionella trädgårdar och bostäder som till
hela sin uppbyggnad ska utstråla dessa egenskaper. I det
klassiska japanska rummet är färgerna få och utstuderat
samstämda, möbleringen synnerligen sparsam och golvet
helt täckt av tjocka tatami-mattor av vävt gräs. Sådana
rum finns ännu i de gamla gästgivargårdarna - ryokan och i exklusiva privathem.
Även den japanska konsten att arrangera blommor ikebana - eftersträvar harmoni i linjer och färg. Medan man
i väst ser mer till blommornas skönhet och mängd betonar
japanerna deras linjespel och symbolism. Ikebana kan
spåras tillbaka till blomritualer i 500-talets buddhisttempel,
men först tusen år senare fick den det förenklade
formspråk som gjorde den tillgänglig för alla. I en modern
västinfluerad variant, moribana, skapas miniatyrer som ska
ge intryck av landskap eller trädgårdar.
Lika särpräglad är den japanska teceremonin, chanoyu, en
sofistikerad och mer än tusenårig ritual kring konsten att
bereda, servera och dricka grönt te. Genomförd av en
mästare ska teceremonin ge en estetisk upplevelse som
inte bara innefattar teet och utan också rummet där
drycken serveras, hjälpmedlen och dekoren.
Många av Japans traditionella musikinstrument kom
ursprungligen från Kina. Till de mest kända hör koto, som
med sina sju eller 13 strängar liknar en cittra,
bambuflöjten shakuhachi och den tresträngade,
banjoliknande shamisen. Japansk musik har genom
århundradena formats genom en blandning av folkmusik
och influenser utifrån. I populärmusiken har det senaste
seklet, framför allt efter kriget, en typ av gråtmilda
ballader - enka - om främst sviken kärlek och hemlängtan
blivit mycket spridda.
Efter andra världskriget har också västerländsk musik,
både klassisk och populär, fått allt större genklang i landet.
Japan har idag ett 20-tal professionella symfoniorkestrar,
och musiker som dirigenten Seiji Ozawa, pianisten Mitsuko
Uchida och cellisten Yo-Yo Ma verkar med hela världen som
arbetsplats. Karaoke är populär som avkoppling, och bland
ungdom gäller, som på andra håll i världen, pop, rock och
disco.
Japans litteratur hade sin första storhetstid för ett tusental
år sedan. Då skapades bland annat mästerverk som
Berättelsen om Genji och essäsamlingen Anteckningar vid
huvudkudden, två hovdamers briljanta beskrivningar av
livet inom dåtidens aristokrati. Romanen om kejsarsonen
Genji, skriven av Murasaki Shikibu (ca 978-ca 1016),
betraktas än idag som ett av världslitteraturens stora verk.
Under samma tid föddes den klassiska versformen tanka 31 stavelser på fem rader - som ännu används.
På medeltiden tillkom samurajromaner och buddhistiskt
präglade berättelser. Ur poesisystemet waka utvecklades
både kedjediktformen renga, med flera författare, och den
koncentrerade diktform som för omvärlden kommit att
symbolisera japansk poesi: haiku, ett treradigt poem i 17
stavelser efter mönstret 5-7-5. Den kringvandrande
mästaren Matsuo Basho förde på 1600-talet haikukonsten
till höjder som också dagens poeter strävar mot. Tanka och
haiku är fortfarande så populära i Japan, bland både
yrkespoeter och amatörer, att dagspressen har särskilda
spalter för dem.
Under 1800-talet började många franska, engelska och
ryska klassiker översättas till japanska och ges ut i
billighetsupplagor. Shakespeare, Goethe och Tolstoj är
förmodligen lika välkända i Japan som i sina hemländer.
Även många svenska författare finns översatta, och
japanska barn känner till både Astrid Lindgren och Selma
Lagerlöf.
Under den nationalistiska militärregimen på 1930-talet och
fram till 1945 undertrycktes och brändes litteratur som
sågs som "ojapansk", men efter krigsslutet har det litterära
utbudet varit desto rikare. 1968 blev Yasunari Kawabata,
författare till bland annat Snöns rike, den första japanen
att tilldelas Nobels litteraturpris. Andra internationellt
uppmärksammade sentida författare är Yukio Mishima,
Kenzaburo Oe (Nobelpristagare 1994) och avantgardisten
Kobo Abe.
En länk mellan litteratur, bokkonst och bildkonst är de
berömda japanska färgträsnitten, som har starkt påverkat
även konsten i Europa. Också då det gäller porslin och
keramik har Japan varit överlägset västerlandet i
formgivning och kvalitet. Bara kineserna har kunnat
utmana japanerna på detta område.
Japans äldsta bevarade teaterform är no, som skapades på
1300-talet och skyr all onödig utsmyckning. No-dramat är
uppbyggt kring en enda huvudperson, shite, och genom
dans och sång förtydligas berättelsen. Lättare för den
ovane att ta till sig är den färgsprakande kabuki-teatern,
där alla roller spelas av män, och den populära dockteatern
bunraku.
Till dagens japanska bild- och textkultur hör de tecknade
serierna, manga, som läses mer än i något annat land även av vuxna. En japansk serietidning är ofta flera hundra
sidor tjock och har en berättarteknik som liknar filmens. På
senare år har alltfler manga för vuxna givits ut, skrivna
och ritade av välkända författare och konstnärer.
Japan har även en omfattande filmproduktion, och bland de
stora regissörer och filmskapare som har nått berömmelse
långt utanför landets gränser kan nämnas Akira Kurosawa,
Yasujiro Ozu och Kenji Mizoguchi.
Omisskännliga uttryck för japansk kultur finns också inom
idrottens värld, främst då nationalsporten sumobrottning
och kampsporter som judo och karate.
Massmedier
Japanerna ägnar statistiskt sett mer tid än något annat
folk åt arbete, läsning, studier och TV-tittande. Tidningar
och tidskrifter har stor spridning. 1998 hade Japan 121
dagstidningar med en samlad daglig upplaga på närmare
73 miljoner exemplar - världens största tidningsutgivning i
förhållande till folkmängden.
De stora rikstidningarna ger ut både morgon- och
kvällsupplagor. De största tidningshusen publicerar också
varsin engelskspråkig upplaga samt vecko- och
månadstidningar och facktidskrifter. 1998 utkom 88
veckotidningar och över 3200 olika tidskrifter i Japan.
Landets största nyhetsbyråer är Kyodo News Service och
Jiji Press.
För TV- och radioprogrammen svarar det allmänägda,
licensfinansierade NHK (Nippon Hoso Kyokai) och över 180
privata bolag. De privata har ofta kopplingar till stora
tidningsföretag. Nyhetsprogram utgör nära hälften av NHKs
sändningar i både TV och radio, medan de stora
reklamfinansierade bolagen mest sänder underhållning.
TV-sändningarna pågår oftast utan uppehåll från morgonen
till någon timme efter midnatt. Kabel-TV tillkom främst för
de bergstrakter och öar som hade svårt att ta emot vanliga
sändningar men har blivit allt populärare också inne i
städerna. Digitala TV-sändningar via satellit började i
oktober 1996, och den tekniken håller på att tas i bruk
också för markbundna sändningar. NHK experimentsänder
också med högupplösnings-TV, en teknik som möjliggör
långt skarpare och bättre TV-bilder. Det japanska systemet
kallas Hi-Vision TV.
Politiskt system
Sedan Japan nedkämpats i kriget hade ockupationsmakten
USA två huvudmål: att avväpna landet och att
demokratisera det. Japans grundlag, som trädde i kraft den
3 maj 1947, stadgar därför efter amerikansk modell att
landet ska vara en parlamentarisk demokrati med
grundläggande fri- och rättigheter för medborgarna. I en
pacifistisk paragraf avsäger sig Japan för all framtid krig
som medel att lösa mellanstatliga konflikter. Författningen
fastslår också att kejsaren bara är en symbol för folket och
staten, utan rätt till politisk makt eller anspråk på
gudomlighet.
Liksom i västerländska demokratier vilar maktutövningen
på tre pelare: den lagstiftande, den verkställande och den
dömande makten. Högsta statsorgan är parlamentet (diet
eller kokkai), bestående av två kammare. Överhusets 247
(förr 252) ledamöter väljs på sex år genom en kombination
av partival och personval. Vart tredje år är det val till
hälften av mandaten. 1994 minskades i en valreform
antalet ledamöter i underhuset, där den egentliga makten
ligger, från 511 till 500 - av dem 300 valda i personval i
enmansvalkretsar (den politiker som får flest röster erövrar
valkretsens enda mandat) och 200 valda i partival i elva
regionblock (mandaten fördelas proportionellt efter hur
många röster varje parti fått). År 2000 skars antalet
proportionellt tillsatta mandat ned ytterligare till 180.
Underhusets medlemmar väljs på fyra år.
Med reformen hoppas man ha kommit från skevheten i det
tidigare valkretssystemet, som gav den oftast mer
konservativa landsbygden stark överrepresentation bland
de folkvalda.
Parlamentet utser premiärministern, och denne bildar
sedan sin regering med högst 20 ministrar. Alla ministrar
måste vara civila, och en majoritet av dem måste sitta i
parlamentet. 2001 skars antalet statsdepartement ned från
22 till tolv, samtidigt som premiärministerns ställning
stärktes.
Alla lagar skall i princip godkännas av båda kamrarna, men
underhuset kan i vissa fall driva genom förslag som
överhuset sagt nej till. Underhuset kan också godta eller
förkasta budget och internationella fördrag och har, till
skillnad från överhuset, rätt att ställa regeringen inför
misstroendevotum. Grundlagsändring kräver godkännande
av två tredjedelar av ledamöterna i båda kamrarna samt
bekräftelse i folkomröstning. Alla medborgare som fyllt 20
år har rösträtt (män sedan 1925 och kvinnor sedan 1945).
Även om statsförvaltningen formellt är underordnad
regering och parlament spelar den en viktig roll genom att
inte enbart verkställa statsmaktens order utan också
påverka och utforma dem. Bara parlamentet kan stifta
lagar, men de flesta lagförslag bereds noga av höga
tjänstemän inom berörda departement. Processen blir ett
samspel mellan höga karriärtjänstemän och politiker, vilket
ger statsförvaltningen en starkare ställning gentemot den
politiska makten än i många andra länder. Till detta
kommer näringslivets stora inflytande på hur Japan styrs,
genom personliga band mellan företagsledare och
toppolitiker.
Administrativt är Japan indelat i 47 prefekturer. I spetsen
för varje prefektur står en guvernör som tillsätts i allmänna
val.
Ända sedan sin tillkomst 1955 har Liberaldemokratiska
partiet (LDP; Jiyu-Minshuto) dominerat politiken i Japan i
nära samarbete med landets storföretag och statsbyråkrati
- den så kallade järntriangeln. LDP, snarare en koalition av
flera konservativa och sinsemellan konkurrerande fraktioner
än ett parti i vanlig mening, värnar om den privata
företagsamheten, ekonomisk tillväxt och samarbetet med
USA. Efterkrigstidens ledande oppositionsparti har varit
Socialistpartiet (JSP), 1991 omdöpt till Socialdemokratiska
partiet (SDPJ, från januari 1996 förkortat till SDP; på
japanska Shakai-Minshuto). Efter sitt oväntade
regeringssamarbete med LDP från 1994 förlorade
socialdemokraterna mycket av sitt väljarstöd och var våren
2002 ett av parlamentets mindre partier. Partiledaren
Takako Doi kvarstår dock som en av Japans populäraste
politiker.
Ett annat särpräglat parti är Komeito, bildat 1964 som
politisk gren av den buddhistiska lekmannaorganisationen
Soka Gakkai. Det blev snabbt landets tredje största parti
genom att starkt ta avstånd från korruptionen inom
politiken. Sedan partiet och Soka Gakkai skildes åt 1970
svängde Komeito först åt vänster och förordade "mänsklig
socialism" och sedan åt höger med stöd för
japansk-amerikanskt samarbete och landets militära
försvarsstyrkor. 1998 reformerades partiet och kallade sig
Nya Komeito, och från 1999 har partiet suttit i
koalitionsregering tillsammans med LDP.
Ännu ett parti valdebuterade 1996: Demokratiska partiet
(DPJ, eller Minshuto). Det sade sig vilja vara en "tredje
kraft" för de väljare som inte sympatiserade med vare sig
den konservativa LDP-regeringen eller med högerkrafterna
inom alternativet NFP.
Demokratiska partiet skapades kort före valet av
avhoppade parlamentariker från andra partier, och de 52
platser avhopparna höll före valet lyckades de försvara.
DPJ, som bland annat kräver decentralisering av makten
och större inflytande för väljarna på byråkratins bekostnad,
blev därmed bara tre veckor efter sin tillkomst underhusets
tredje största parti. I april 1998 stärkte DPJ, lett av den
populäre förre socialministern Naoto Kan, sin ställning
ytterligare genom att gå samman med tre mindre partier.
Våren 2002 var DJP näst största parti i parlamentets båda
kamrar.
Japans rättssystem är uppbyggt kring domstolar på tre
nivåer. På lägsta nivå finns 50 distriktsdomstolar eller
tingsrätter: fyra av dem i prefekturen Hokkaido och en
vardera i de övriga 46 prefekturerna. Jämsides med dessa
finns lika många familjedomstolar, som handhar civilmål av
typ relationstvister, skilsmässor och ungdomsbrottslighet.
452 särskilda snabbdomstolar tar sig an enklare fall som
skadeståndskrav, illegalt spel etc. Domar på denna nivå
kan överklagas till någon av de åtta hovrätterna i städerna
Tokyo, Nagoya, Osaka, Hiroshima, Takamatsu, Fukuoka,
Sendai och Sapporo. Högsta domstolen i Tokyo med 15
ledamöter är sista instans och fastlägger prejudikat för
lägre rätters utslag.
Något jurysystem finns inte. Rättegångar är normalt
offentliga, om inte domstolen enhälligt finner speciella skäl
för att stänga dörrarna. Processer som rör politiska brott,
massmedier eller grundlagsenliga rättigheter måste dock
vara öppna.
Trots Japans urbanisering och snabba ekonomiska tillväxt
är kriminaliteten låg i jämförelse med i andra
industriländer. Särskilt påfallande är det relativt ringa
antalet våldsbrott. Samtidigt är andelen uppklarade brott
hög, vilket tillskrivs såväl polisens effektivitet och nära
samarbete med allmänheten som djupare kulturella
faktorer i samhället. Dödsstraff genom hängning kan
utmätas i särskilt allvarliga mordfall.
Äldre historia
Redan för över 100 000 år sedan levde människor på de
japanska öarna, som då hängde samman med Asiens
fastland. Med invandrare från Kina via Korea kom nya
impulser, bland annat risodling och bruk av metaller som
brons och järn. Jordbruket förbättrades, vapen smiddes och
i slutet av yayoiperioden (ca 300 f Kr - 300 e Kr) hade de
första statsbildningarna skapats på öarna Honshu, Kyushu
och Shikoku. Stegvis förenades de till större stater, och i
början av 600-talet blev Naraslätten på Honshu centrum
för en sådan. Hovet i Nara dominerades av fursten och
statsmannen Shotoku. Påverkad av buddhismen lät han
bygga en samling vackra tempelbyggnader, vilka idag
anses vara världens äldsta bevarade trähus. Åren 710-794
var Nara formellt Japans huvudstad.
Efter kinesiskt mönster byggdes därpå en ny huvudstad
upp i Heian, senare omdöpt till Kyoto, som förblev kejserlig
residensstad i över tusen år. Den kulturellt blomstrande
Heian- eller Kyotoperioden varade i nästan 400 år. Redan i
mitten av 1100-talet hade dock Heiankejsarnas makt
undergrävts av en framväxande krigarklass - samurajerna.
Två samurajsläkter kämpade om makten, och 1192 flyttade
den segerrika Minamoto-familjen rikets maktcentrum till
Kamakura, sydväst om dagens Tokyo. I närmare 700 år
styrdes sedan Japan av militärguvernörer - shoguner medan kejsarna satt maktlösa i Kyoto. År 1274 och 1281
försökte mongoliska styrkor invadera Japan. Båda
angreppen misslyckades, delvis tack vare att kraftiga
tyfoner bröt sönder invasionsskeppen. Uppfattningen om
Japan som gudabenådat och oövervinneligt föddes, och
stormarna fick namnet kamikaze (gudarnas vind).
Efter en rad uppror och inbördeskrig enades landet i slutet
av 1500-talet. Shogunen Tokugawa Ieyasu flyttade
maktcentret till Edo, dagens Tokyo. Under Tokugawa- eller
Edoperioden 1603-1867 levde Japan i lugn, stabilitet och
fred med sina grannar, bland annat genom att nästan helt
stänga sina portar mot omvärlden. Missionärer,
handelsmän och andra utlänningar förvisades. Bara några
få holländare och kineser fick handla med Japan. 1853
tilltvingade sig dock en amerikansk flottstyrka
handelsrättigheter, och ryssar, britter, holländare och
fransmän slöt snart liknande avtal. Isoleringen var bruten och freden. Inbördesstrider och statskupper skakade det
försvagade shogunatet.
År 1868 störtades den siste shogunen, kejsaren återkom
som härskare och kejsarsätet flyttades från Kyoto till Edo,
som döptes om till Tokyo (Östra huvudstaden). Kejsar
Meijis styre 1868-1912, Meijiperioden, blev förnyelsens
epok. Japan skulle hämta in västerlandets försprång och
sände ut delegationer för att se och lära. Reformarbetet
blev intensivt. Den gamla feodalismen avskaffades och ett
modernt statsskick med regering och lagstiftande
församling antogs. På 1880-talet fick Japan sina första
politiska partier efter västeuropeisk modell. Obligatorisk
folkskola infördes liksom en ny valuta och ett skattesystem
med skatter och avgifter i procent av inkomsterna. På ett
halvsekel utvecklades Japan från feodal jordbrukarstat till
modern industrination.
Med nyvunnen styrka kom även nya ambitioner. Japan
utmanade Kina om makten över Korea, som Peking länge
sett som ett kinesiskt lydrike, och segrade stort i kriget
1894-95. Peking måste frånträda bland annat Taiwan och
den strategiskt viktiga halvön Liaotung i södra Manchuriet.
Sedan västmakterna tvingat Japan att återlämna Liaotung
arrenderade Ryssland halvön från Kina på 25 år. I
rysk-japanska kriget 1904-1905 förintade Japan den ryska
flottan, övertog arrendet av Liaotung och befäste sin
ställning i Manchuriet. Japan återfick också halva ön
Sakhalin, tidigare bortbytt mot ökedjan Kurilerna.
I första världskriget 1914-18 stred Japan på de allierades
sida och framstod efter Tysklands nederlag som en av
världens stormakter. Kejsaren Meiji, avliden 1912, följdes
på tronen av kejsar Taisho som i sin tur efterträddes av
kejsar Hirohito 1926, då Showaperioden inleddes. Industrin
växte, och parlamentarismen föreföll stabil. Men
världsdepressionen drabbade också Japan, tilltron till
politikerna sjönk och militären blev starkare. Mot
regeringens vilja ockuperade armén först Manchuriet 1931
och därpå delar av Inre Mongoliet och norra Kina. Stegvis
tappade den civila regeringen sitt inflytande, och 1941 tog
generalen och krigsministern Hideki Tojo över som
premiärminister. Militären styrde nu landet.
1940 hade Japan gått i allians med Nazi-Tyskland och det
fascistiska Italien. Den 7 december 1941 anföll Japan utan
krigsförklaring USAs flottbas Pearl Harbor på Hawaii, och
Stillahavskriget bröt ut. Japanska trupper intog britternas
sista sydostasiatiska bastion Singapore och Indonesien,
Filippinerna och Burma. I juni 1942 vände krigslyckan i
slaget mellan japanska och amerikanska flottstyrkor vid ön
Midway. Japan förlorade flera hangarfartyg och tunga
kryssare, och snart hade västmakterna herravälde både i
luften och till havs. Långsamt trängdes japanerna tillbaka
från ögrupp efter ögrupp under hårda strider. Japan
svarade bland annat med att angripa fiendens fartyg med
självmordspiloter, kallade kamikaze i likhet med de stormar
som på 1200-talet hejdat mongolerna. 1944 nådde USAs
bombflyg fram till själva Japan och dödade hundratusentals
människor. I april året därpå landsteg amerikanska trupper
på Okinawa, och den 6 och 9 augusti 1945 fällde USA två
atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Mer än en
kvarts miljon människor dödades genast eller skadades så
svårt att de avled kort därefter. Den 15 augusti
kapitulerade ett sönderslaget Japan och ockuperades av de
allierade; i praktiken av USA. General Douglas MacArthur,
USAs högsta befälhavare i Stillahavsområdet, ledde det
militärkommando som tog över. Kriget hade då kostat
Japan över tre miljoner människoliv; soldater och civila.
Modern historia
Under den sju år långa ockupationen efter kriget sköttes
Japans utrikespolitik av USA. Krigsmakten avvecklades och
landet påtvingades en ny författning och ett
parlamentariskt system efter amerikanskt mönster. Japan
förlorade alla sina erövringar och även områden som alltid
setts som japanska, till exempel delar av ökedjan
Kurilerna. Flera militära och civila ledare, bland dem
general Hideki Tojo, dömdes för krigsförbrytelser och
avrättades.
Först 1951 slöt det slagna Japan fred i San Francisco med
USA och övriga västallierade. Sovjetunionen, Kina och
många stater som japanerna ockuperat deltog dock inte i
fredskonferensen. Samma år ingicks en
japansk-amerikansk säkerhetspakt som gav USA rätt att
ha trupper på japansk mark. Den 28 april 1952 återfick
Japan sin självständighet, och under återuppbyggnaden
infogades landet i USAs framväxande globala
säkerhetssystem som en östasiatisk bastion mot
kommunismen. Med västligt stöd upptogs Japan också i en
rad internationella organisationer, vilket underlättade
handeln med omvärlden.
De gamla politiska partierna hade återuppväckts, och nya
tillkom. 1955 gick två konservativa partier, Demokraterna
och Liberalerna, samman i Liberaldemokratiska partiet,
LDP, som bildade regering samma år och efter det styrde
oavbrutet i nära fyra årtionden. Sedan landet betalat sina
krigsskadestånd blev OS i Tokyo 1964 symbolen för det
pånyttfödda, ekonomiskt allt starkare Japan som rest sig
ur ruinerna. Hjälpt av landets tillväxt, sina band till
näringslivet och oppositionens splittring satt LDP till synes
orubbligt vid regeringsmakten.
Men 1974 tvingades premiärministern Kakuei Tanaka avgå
för inblandning i bland annat markspekulation. Två år
senare greps han för att ha tagit mutor av den
amerikanska flygplanstillverkaren Lockheed. Väljarna
reagerade upprört, och efter "Lockheed-valet" 1976 kunde
LDP bara med knapp nöd behålla sin majoritet i
parlamentets underhus. I nästa val 1979 tappade LDP fler
mandat men återvann sin majoritet vid nyvalet året därpå
sedan premiärministern Masayoshi Ohira hastigt avlidit.
Tanaka dömdes 1983 till fyra års fängelse för
Lockheed-mutorna. Domen skakade Japans politiska
etablissemang, och Tanaka vägrade först att ge upp sin
plats i parlamentet. Men sedan han insjuknat och lämnat
politiken kunde premiärministern Yasuhiro Nakasone leda
LDP till storseger i valet 1986. Nakasone avlöstes 1987
som LDP-ledare och regeringschef av Noboru Takeshita. Ett
halvår senare kom nästa skandal: höga politiker och
ämbetsmän hade fått förhandsköpa aktier i
fastighetsföretaget Recruit billigt och kunde senare håva in
miljonvinster. Tydligt var att företaget väntade sig
gentjänster.
Regeringen rämnade, och sedan det uppdagats att även
Takeshita tagit emot pengar från Recruit avgick
premiärministern våren 1989. Medan Japan brottades med
Recruit-affären dog kejsar Hirohito i januari samma år.
Han efterträddes av kronprins Akihito, och en ny historisk
era - Heisei - började. Sosuke Uno blev regeringschef efter
Takeshita men föll kort därpå i en sexskandal.
I valet till parlamentets överhus i juli 1989 förlorade LDP
för första gången sin majoritet där. Valets stora segrare
blev Socialistpartiet JSP (Japan Socialist Party) och
kvinnorna, som nu gjorde sitt verkliga intåg i politiken.
Resultatet var också en personlig framgång för JSPs
Takako Doi, landets första kvinna att leda ett stort politiskt
parti.
Efter Sosuke Uno blev Toshiki Kaifu premiärminister och
LDP-ledare. I underhusvalet 1990 tycktes väljarna ha
förlåtit LDP dess synder och gav partiet 275 av kammarens
512 platser. Kuwaitkrisen samma år och västmakternas
krig mot Irak utlöste hård debatt i Japan kring ett
regeringsförslag om att bistå de allierade med en
icke-stridande truppstyrka. Kritikerna, med JSP främst,
menade att det stred mot Japans grundlag (se
Utrikespolitik och försvar), och förslaget drogs tillbaka. I
stället lovade regeringen, efter påtryckningar från USA, att
bidra med pengar.
I oktober 1991 efterträddes Kaifu som LDP-ledare av Kiichi
Miyazawa. Trots JSPs motstånd antogs 1992 en lag om att
japansk militär skulle få delta i fredsbevarande FN-insatser
utomlands. Samtidigt briserade en ny politisk bomb. LDPs
mäktige viceordförande Shin Kanemaru fälldes i domstol
för att olagligt ha tagit emot mångmiljonbidrag från
företaget Sagawa Kyubin. En proteststorm tvingade ut
honom ur parlamentet. Därpå greps Kanemaru för att även
ha undanhållit staten motsvarande 70 miljoner kronor i
skatt. Allt fler krävde nu både en valreform mandatsystemet hade länge ansetts locka till korrupta
kampanjmetoder - och ett slut på LDPs "pengapolitik". Strid
om valreformen fick 54 missnöjda LDP-parlamentariker att
hoppa av och bilda partierna Shinseito (Förnyelsepartiet)
och Sakigake (Pionjärpartiet). Det tvingade fram ett nyval.
Försvagat av Kanemaru-affären, avhoppen och Japans
ekonomiska problem led LDP ett historiskt valnederlag 18
juli 1993 och drevs i opposition efter att ha styrt oavbrutet
i 38 år. Valet slog hårt också mot det största
oppositionspartiet, Socialdemokraterna SDPJ (före 1991
Japans socialistparti, JSP), vars platser i underhuset nästan
halverades. Lågt valdeltagande visade väljarnas misstro
mot de gamla partierna.
Bakom skrällen låg nybildningarna Shinseito och Sakigake,
ledda av LDP-avhoppare trötta på sitt forna partis
penningsmusslande. Då dessa konservativa reformister
lierat sig med socialdemokraterna, det 1992 födda Nya
Japanpartiet (JNP) och tre andra partier blev oppositionen
stark nog att fälla premiärminister Miyazawas LDP-ministär.
En brokig sjupartikoalition trädde till med JNP-ledaren
Morihiro Hosokawa, ättling till en gammal samurajklan,
som regeringschef.
Han började genast reformera valsystemet. Den lösning
som regeringen och LDP-oppositionen till slut enades om
krympte underhuset till 500 platser, därav 300 tillsatta
genom majoritetsval i enmansvalkretsar och 200 genom
proportionell mandatfördelning. Samtidigt sattes en gräns
för hur mycket kampanjpengar en politiker får ta emot.
Efter att med möda ha samlat koalitionsregeringen kring
ett stort ekonomiskt stimulanspaket blev också Hosokawa
1994 anklagad för smussel. Kritiken gällde ett gammalt lån
hos Sagawa Kyubin, företaget i Kanemaru-skandalen, och
aktievinster gjorda 1987. Hosokawa, som bildat JNP just
för att städa upp i politiken, påvisade att han inte hade
gjort något otillåtet. Men "affärerna" försenade
budgetarbetet, och split inom koalitionen fick honom att ge
upp och lämna sin post. Den nye premiärministern
Tsutomu Hata, en av Shinseitos grundare, fick genast
problem då det största regeringspartiet,
socialdemokraterna, lämnade koalitionen. Splittringen var
stor även mellan kvarvarande partier, och efter två
månader avgick Hata - Japans mest kortlivade
regeringschef efter kriget.
I stället gick LDP oväntat i allians med socialdemokraterna
och det lilla Sakigake och kunde, trots partiernas
ideologiska olikheter, återta regeringsmakten i juni 1994
med solid majoritet i parlamentet. Liberaldemokraterna tog
de viktigaste ministerplatserna men lät SDPJs ledare, 70årige Tomiichi Murayama, få bli premiärminister.
Koalitionens bas var dock ingen gemensam samhällssyn
utan mer de äldre partiernas skepsis mot de nyas förmåga
att styra.
Murayama överraskade med att snabbt bryta med flera av
sitt partis gamla dogmer. SDPJ skulle inte längre betrakta
Japans militära försvar som ett brott mot den pacifistiska
grundlagen, en åsikt som partiet hävdat ända sedan
1950-talet. Vidare sade Murayama att banden med USA
och den japansk-amerikanska säkerhetspakten bör förbli
utrikespolitikens bas - trots att hans parti länge krävt att
pakten skulle skrotas och Japan vara neutralt. I september
1994 bekräftade SDPJ sin nya kurs. Partiet gav också upp
sitt motstånd mot symboler som flaggan och
nationalsången Kimigayo, vilka setts som alltför
förknippade med gammal kejsardyrkan och med Japans
brutala militära framfart i Asien under krigen.
Liberaldemokraternas fall i valet 1993 hade vitaliserat
politiken, men bara ett år senare föreföll allt vara som
förr: med LDP tillbaka i regeringen. Strategen Ichiro
Ozawa, en av de LDP-avhoppare som kortvarigt lyckats
bryta LDPs maktinnehav, samlade i december 1994 nästan
hela regeringsmotståndet (de fyra partierna Shinseito,
Komeito, Nya Japanpartiet och Demokratiska socialistpartiet
samt flera mindre grupperingar) till ett nytt stort
oppositionsparti: Shinshinto eller Nya framstegspartiet
(NFP), lett av gamla beprövade men reformistiskt sinnade
politiker. Med över 200 mandat i underhuset och förre
premiärministern Toshiki Kaifu som partiledare blev NFP
genast den största utmaningen mot LDPs
koalitionsregering.
Det våldsamma jordskalv som tog tusentals människors liv
i Kobe i januari 1995 följdes av hård kritik mot regeringen
för dålig katastrofberedskap och lama räddningsinsatser.
NFP-ledaren Kaifu stämplade den som inkompetent.
Katastrofen, där byggnader föll samman, en motorväg
rasade ned från sina pelare och avslitna gasledningar ledde
till förödande bränder, väckte också besvärande frågor om
myndigheternas byggnormer och stadsplanering.
Den 20 mars 1995 drabbades Japan av en ny chock som
satte frågetecken kring de styrandes beredskap mot
oväntade terrorhot. Tusentals människor vacklade upp ur
tunnelbanan i Tokyo, förgiftade av den dödliga nervgasen
sarin. Polisens spår ledde snabbt till en bisarr religiös sekt,
Aum Shinrikyo, ledd av den blinde gurun Shoko Asahara
som predikade världens undergång. Av de över 5000
personer som drabbades av gasen i tunnelbanan dog tolv.
Flera medlemmar av Aum-sekten greps, och Asahara
ställdes i april 1996 inför rätta för mord och en rad andra
brott som uppdagats under polisens utredning. Först 1999
medgav sekten att den var medskyldig till nervgasdådet.
På olika sätt påvisade Kobe-skalvet och gasattacken det
moderna samhällets sårbarhet och lamslog för en tid den
vanliga partipolitiken. Vid lokalvalen i april 1995 vände
väljarna de gamla partierna ryggen. Oberoende kandidater
kunde ta över som guvernörer i miljonstäderna Tokyo och
Osaka.
Samtidigt fick 50-årsminnet av krigsslutet
koalitionsregeringen att svikta. SDPJ och Sakigake krävde
att Japan skulle göra officiell avbön för sina truppers
övergrepp mot andra folk, men LDP vägrade. Så
småningom enades de om ett uttalande om "djup ånger"
över de lidanden som den japanska militären tillfogat andra
länder. I augusti bad premiärminister Tomiichi Murayama
omvärlden om förlåtelse för vad Japans krigsmakt gjort.
När Murayama senare avgick följdes han som
regeringschef av LDPs nyvalde ledare, förre finans- och
handelsministern Ryutaro Hashimoto. Trepartikoalitionen
fortsatte att styra. Inom oppositionen tog Ichiro Ozawa
över som partiledare efter Kaifu. I parlamentsvalet i
oktober 1996, det första med det nya valsystemet,
erövrade liberaldemokraterna 239 av underhusets 500
mandat och säkrade sitt regeringsinnehav. Deras båda
koalitionspartner SDPJ och Sakigake led dock stora
förluster. De beslöt att fortsätta samarbeta löst med LDP
utan att själva sitta i regeringen. Hashimoto kunde därmed
bilda en ren LDP-ministär, den första på fyra år. NFP gick
tillbaka något.
Höstvalet 1996 utmärktes också av efterkrigstidens lägsta
valdeltagande - 59 procent - och en oväntad framryckning
av kommunistpartiet JCP (Japan Communist Party eller
Nippon Kyosanto) till landets fjärde parti i storlek. JCP,
grundat 1922, är det enda ännu existerande japanska
partiet från förkrigstiden. Det har från 1955 följt en
oberoende linje utan att liera sig de kinesiska eller
sovjetryska kommunistpartierna. Likafullt förlorade JCP
väljare efter både militärmassakern i Peking 1989 och den
östeuropeiska kommunismens sammanbrott.
Flera finanskrascher under 1997 visade tydligt att
politikerna inte lyckats få bukt med Japans ihållande
lågkonjunktur under 1990-talet. Det anrika mäklarhuset
Yamaichi gick omkull i november med skulder på
motsvarande 180 miljarder kronor, och dess chefer grät i
TV. På flera andra stora mäklarbolag och koncerner greps
höga direktörer för att olagligt ha betalat ut miljonbelopp
till utpressare. Japanernas leda vid skandaler och
ekonomisk kris har också skapat inrikespolitisk osäkerhet.
Partiallianser har bildats och spruckit. I december 1997
upplöstes landets största oppositionsparti, det tre år gamla
NFP med 126 av 500 mandat i parlamentets underhus.
NFP-ledaren Ichiro Ozawa sade att han och ett hundratal
andra parlamentsledamöter skulle bilda ett nytt parti.
Kort därpå uppdagades ännu en korruptionsaffär, nu inom
det mäktiga finansdepartementet. Fyra höga ämbetsmän
greps för att ha tagit emot stora mutor från banker och
andra företag, och både finansministern Hiroshi Mitsuzuka
och hans viceminister avgick.
Från april 1998 skulle den stora finansiella reformplan
("Big Bang") som Ryutaro Hashimotos LDP-regering lagt
fram börja verka, men den överskuggades av nya dystra
prognoser om problem inom ekonomin.
Opinionsundersökningar visade att bara tre av tio japaner
stödde regeringen. I valet till parlamentets överhus i juli
gick LDP tillbaka starkt och fick bara 44 av de 126 platser
som stod på spel. Utgången hotade inte partiets
regeringsställning; i det viktigare underhuset hade LDP
egen majoritet med över hälften av platserna. Väljarnas
missnöje var dock tydligt och premiärminister Hashimoto
svarade med att avgå. Han efterträddes som LDP-ledare
och regeringschef av utrikesministern Keizo Obuchi, och
under dennes ledning skaffade LDP sig 1999 två allierade:
partiet Nya Komeito och det nybildade Liberala partiet,
anfört av förre NFP-ledaren Ozawa. Tillsammans hade de
tre partierna egen majoritet i parlamentets båda kamrar,
vilket gav den nya koalitionsregeringen en starkare
ställning.
På våren 2000 drabbades LDP hastigt av ett nytt
ledarproblem, då premiärminister Obuchi insjuknade och
avled. Ungefär samtidigt lämnade Liberala partiet
regeringen och splittrades. En stor partigrupp bildade Nya
konservativa partiet (Hoshuto), som kvarstod i
regeringsalliansen med LDP och Nya Komeito.
Sedan Yoshiro Mori efterträtt Obuchi tappade LDP sin egen
majoritet i underhuset i sommarens parlamentsval men
lyckades kvarstå som största parti. En rad kontroversiella
uttalanden och nya korruptionsaffärer i makttoppens närhet
sänkte dock premiärministerns popularitet till bottennivå.
Ett år efter sitt makttillträde framstod Mori alltmer som en
belastning för regeringspartiet, och våren 2001 lät han
förstå att han inte tänkte försöka bli omvald.
Aktuell politik
När det dominerande regeringspartiet Liberaldemokratiska
partiet (LDP; Jiyu-Minshuto) i april 2001 utsåg ny ledare
föll valet på 59-årige reformisten och förre hälsoministern
Junichiro Koizumi, som blev landets nionde premiärminister
på tio år. Han lovade att pressa ned statsutgifterna,
budgetunderskottet och arbetslösheten, och han rivstartade
med att utse fem kvinnliga ministrar till den nya
regeringen, fler än i någon tidigare ministär i landet.
Koizumi tillträdde med starkt väljarstöd, som också gav
LDP god utdelning i överhusvalet sommaren 2001.
Regeringskoalitionen erövrade 78 av de 121 mandat valet
gällde och behöll sin majoritet i kammaren. Men Japans
ekonomiska problem bestod, och väljarnas hopp om att
Koizumis tillträde skulle innebära förnyelse och bli en
vändpunkt falnade. När han efter motsättningar inom
regeringspartiet i januari 2002 sparkade dess populäraste
politiker, den frispråkiga utrikesministern Makiko Tanaka,
sågs det som ännu ett bakslag för premiärministern och
hans möjligheter att verkligen reformera politiken. Tanaka
fick gå sedan hon kommit ihop sig med den inflytelserike
och korruptionsmisstänkte LDP-politikern Muneo Suzuki,
som medgivit att han styrt statliga projektpengar till den
egna valkretsen.
Den 1 december 2001 nedkom kronprinsessan Masako med
en dotter, hennes och kronprins Naruhitos första barn.
Ritualenligt på sjunde dagen efter födelsen meddelade
hovet att kejsare Akihito beslutat att flickan skulle heta
Aiko. Debatten om att skriva in även kvinnlig tronföljd i
Japans grundlag tog fart igen.
Trots fortsatta ekonomiska problem i landet och en
rekordstor arbetslöshet har oppositionen haft svårt att
mobilisera stöd. Vid ett fyllnadsval i oktober 2002 vann det
regerande LDP fem av sju mandat. I december samma år
avgick Yukio Hatoyama, ledare för det största
oppositionspartiet, Demokratiska partiet, sedan han
misslyckats att skapa en enad oppositionsfront genom en
sammanslagning mellan Demokratiska partiet och det
mindre och mer högerinriktade Liberala partiet. Till ny
partiledare valdes Naoto Kan, som är före detta
hälsominister. På den posten fick Kan mest
uppmärksamhet när han i samband med en hiv-skandal
inom sjukvården krävde att all information om händelsen
skulle offentliggöras trots motstånd från andra politiker och
tjänstemän.
Utrikespolitik och försvar
Ända sedan Japan återfick sitt oberoende 1952 har
samarbetet med USA varit en utrikes- och säkerhetspolitisk
hörnsten. Samtidigt har landet eftersträvat goda och stabila
relationer till sina asiatiska grannar, bland annat för att
säkra den viktiga råvaruförsörjningen.
Eftersom Sovjetunionen inte deltog i fredskonferensen
1951 slöts aldrig någon japansk-sovjetisk fred efter kriget.
Först 1956, samma år som Japan blev medlem i FN,
upptog Tokyo och Moskva diplomatiska förbindelser.
Största hindret för ett fredsfördrag mellan Japan och
Sovjetunionen/Ryssland har varit konflikten om fyra sydliga
öar (Shikotan, Kunashiri, Etorofu och Habomai-gruppen) i
ökedjan Kurilerna norr om Hokkaido. Japan vill ha tillbaka
de strategiskt viktiga öarna som besattes av sovjettrupper
under krigsslutet. Länge vägrade Moskva att alls ta upp
frågan, men sedan flera år pågår nu förhandlingar. Vid
överläggningar på högsta nivå 1997 och 1998 enades
parterna om att försöka få till stånd ett fredsfördrag senast
år 2000, men ännu 2002 kvarstod ötvisten olöst och utan
någon snar lösning i sikte. Ett fredsavtal skulle öppna för
omfattande investeringar och bistånd från Japan till
Ryssland.
Under 1950- och 1960-talet följde Japan USA i spåren med
nära relationer till antikommunistiska länder som Taiwan,
Sydkorea och det dåvarande Sydvietnam. Efter
USA-presidenten Richard Nixons banbrytande besök i
Peking 1972 kunde även Japan normalisera sina
förbindelser med Kina, på bekostnad av banden till Taiwan.
Sex år senare slöts både ett japansk-kinesiskt
vänskapsfördrag och ett brett handelsavtal. Japans militära
framfart i Kina före och under andra världskriget och Kinas
växande styrka på senare år har varit några orsaker till
ömsesidig vaksamhet. Det gemensamma kulturarvet är
dock en enande faktor som kan bädda för framtida
närmare samverkan. Efter den kinesiska arméns massaker
på demonstranter i Peking 1989 frös Japan de
mångmiljardlån som utlovats till Kina. Först då
belägringstillståndet i Peking hävts ett år senare började
utbetalningarna. Kinas snabba utveckling mot
marknadsekonomi, om än med socialistiska förtecken, har
underlättat de båda stormakternas närmande. 1992 reste
Kinas partichef Jiang Zemin till Japan varpå Akihito for till
Peking på den första japanska kejsarvisiten där, och
besöksutbytet på hög nivå har fortsatt. Men ännu plågas
relationerna av det förflutna. Flera japanska ministrar har
fått avgå efter försök att förringa Japans militära illdåd
under krigen, bland annat den så kallade våldtäkten på
Nanjing (Nanking), där japanska ockupationstrupper i
december 1937 massakrerade omkring en kvarts miljon
kineser. 1996 spetsades Japans schism med Kina och
Taiwan om den obebodda ögruppen Senkaku (Diaoyu på
kinesiska) till, sedan japanska nationalister landstigit där
och rest en fyr. Kinesiska nationalister från Taiwan,
Hongkong och Macao for i protest dit i småbåtar men
trängdes tillbaka av den japanska kustbevakningen. Kinas
kärnvapenkapacitet och växande militära styrka har också
varit en källa till oro för japanerna. Kineserna ser å sin sida
med misstro på det nära samarbetet mellan Tokyo och
Washington.
Japans förhållande till USA har varit kluvet genom åren.
Deras säkerhetspakt från 1951 är ingen ömsesidig
militärallians i vanlig mening - den ger USA rätt att hålla
baser på japanskt territorium mot att Japan åtnjuter
amerikanskt beskydd (se även Utrikespolitik och försvar).
Tokyoregeringen har därför varit beroende av goda
relationer till Washington. Men japanerna har också stått
splittrade inför det starka amerikanska inflytandet. Då
USA-pakten reviderades 1960 svepte en våg av nationalism
över Japan, och president Dwight Eisenhower tvingades
ställa in ett planerat besök i Tokyo. USA-fientliga känslor
blossade åter upp 1995 sedan amerikanska soldater
förgripit sig på en liten flicka på ön Okinawa. När president
Bill Clinton året därpå besökte Japan ingick parterna ett
nytt avtal om vidgat japanskt säkerhetsansvar i regionen.
Där sades också att USA skulle krympa sina baser på
Okinawa men få behålla sina 27 000 soldater där.
Ett annat tvistefrö var tidigare japanernas sätt att för egen
vinning utnyttja sina ekonomiska framgångar. För
amerikanerna kändes det bittert att, efter att ha hjälpt
Japans ekonomi på fötter efter kriget, under 1960- och
1970-talet se sig utkonkurrerade på områden där de förr
hade dominerat. USA ansåg också att Japan i extremt hög
grad utnyttjade sina fördelar på den amerikanska
marknaden utan att ge något i gengäld. Under 1990-talet
var detta flera gånger nära att utlösa en handelskonflikt.
Den handelspolitiska obalansen kvarstår som källa till
missämja mellan USA och Japan.
Japanernas känsla av ringaktad "lillebror" fick näring när
ett japanskt skolfiskefartyg i februari 2001 sjönk vid
Hawaii efter att ha rammats av den amerikanska
atomubåten USS Greeneville. Nio japaner, fyra av dem
ungdomar, omkom i olyckan, som skylldes på oaktsamhet
hos ubåtsbefälet under en snabb uppstigning till ytan.
När USAs president George W Bush i februari 2002
besökte Tokyo gällde samtalen mest värdlandets fortsatt
haltande ekonomi samt det fortsatta kriget mot terrorismen
- där Japan slutit upp bakom USA - efter terrordåden mot
World Trade Center och Pentagon.
I likhet med flera andra asiatiska nationer bär Korea,
japansk koloni 1910-45, på bittra minnen av hårdhänt
japanskt styre. Dagens relationer mellan Japan och
Sydkorea är dock goda, även om sydkoreanerna länge
irriterats av ett växande handelsöverskott i japansk favör
och av särbehandling av koreaner i Japan (landets största
icke-japanska folkgrupp). Förbindelserna stärktes när
Sydkoreas president Roh Tae Woo besökte Tokyo 1990,
och kejsare Akihito har offentligt bett koreanerna om
förlåtelse för Japans krigsförsyndelser. 1993 blev
premiärminister Morihiro Hosokawa förste japanske ledare
att öppet deklarera att hans lands kejserliga armé hade
bedrivit "aggressionskrig" mot Asien. Två år senare
medgav hans efterträdare Tomiichi Murayama att Japans
krigspolitik var ett misstag och bad om förlåtelse.
Regeringen skapade också en fond om en miljard dollar för
kultur- och utbildningsprojekt i Asien, vilket sågs som ett
sätt att be andra länder om ursäkt för vad som hänt.
Men såren är svårläkta. Uppemot 200 000 utländska
kvinnor, de flesta från Korea men också från länder som
Kina, Indonesien och Filippinerna, tvångsrekryterades under
kriget till japanska fältbordeller - något Japan medgav först
1993. Efter ett halvsekels tystnad i skam har åldriga
sydkoreanska kvinnor börjat kräva ersättning för sin tid
som sexslavar åt trupperna. Tokyoregeringen har avvisat
alla anspråk på formell statlig ersättning och hävdar att
frågan reglerades i fredsavtalen efter kriget.
Ändå inrättade regeringen 1995 en statsstödd privatfond
på 100 miljoner dollar för ersättning åt de kvinnor som
tvingades prostituera sig på fältbordellerna. De flesta
överlevande har dock avvisat pengar från privat håll och
insisterat på direkt statlig kompensation. Våren 1998
fastslog en japansk domstol för första gången att
Tokyoregeringen var skyldig att betala ersättning till tre
sydkoreanska forna sexslavar.
Ett tecken på förbättrade relationer mellan de båda
länderna är att Japan och Sydkorea valde att tillsammans
arrangera fotbolls-VM 2002.
Japans relationer till det kommunistiska Nordkorea har
länge varit kyliga, bland annat på grund av
Pyongyangregimens oböjliga krav på skadestånd från
Tokyo för både kolonialtiden och krigsövergreppen.
Nordkorea har med största misstänksamhet sett hur
ärkefienden Sydkorea fått japanskt diplomatiskt stöd som
Koreas enda legitima regim. Uppgifter om att
nordkoreanska agenter kidnappat ett tiotal japaner på
1970- och 1980-talet hindrade fram till 2002 ett
diplomatiskt närmande. Ett genombrott i relationerna
mellan Japan och Nordkorea kom dock i september 2002
när premiärminister Junichiro Koizumi för första gången
mötte Kim Jong Il i Pyongyang. Vid mötet erkände
Nordkorea att landet stått bakom kidnappningarna av de
elva japanska medborgarna för att tvinga dem att spionera
på hemlandet. Kim Jong Il bad Japan officiellt om ursäkt
för dessa kidnappningar, som länge varit en betydande del
i konflikten mellan de båda länderna. Japan har hela tiden
hävdat att Nordkorea låg bakom försvinnandena, något de
nu fick bekräftat. Fem av de elva kidnappade var
fortfarande vid liv och tilläts senare under hösten besöka
Japan. I december meddelade de fem att de ämnade
stanna kvar i Japan och att de ville att deras barn i
Nordkorea skulle kunna återförenas med dem i det gamla
hemlandet. Beslutet väntades störa relationerna mellan
Nordkorea och Japan eftersom de fem tidigare lovat
Nordkorea att återvända.
En annan stötesten är misstanken att Nordkorea försökt
utveckla ett eget kärnvapen. USA, Sydkorea och Japan
lovade 1995 att ge nordkoreanerna modern
kärnkraftsteknik (två lättvattenreaktorer) om de i gengäld
avbryter sitt eget kärnkraftsprogram och öppnar sig för
internationell inspektion. Japans misstro tilltog när
nordkoreanerna 1998 avlossade ett robotliknande föremål
över japansk mark och påstod att de bara hade skjutit upp
en satellit.
Vid premiärminister Koizumis besök i Pyongyang lovade
Kim Jong Il att på obestämd tid upphöra med
kärnvapenprovsprängningar. Detta väntades kunna öppna
upp för en ny dialog mellan USA och Nordkorea. Nordkorea
hoppades genom dessa eftergifter kunna få den
livsmedelshjälp från Japan som landet är beroende av och
att relationen med USA skulle förbättras.
Som världens enda atombombade land är Japan starkt
engagerat mot kärnvapnen. När Indien och Pakistan i maj
1998 provsprängde kärnladdningar reagerade Tokyo
skarpt. Lån och bistånd för miljardbelopp till de båda
länderna stoppades.
Oljekrisen 1973-1974 blev en för japanerna obehaglig
påminnelse om bristen på egna råvaror, och de har
därefter målmedvetet försökt trygga råvarutillförsel och
exportmarknader genom goda relationer till såväl det
asiatiska närområdet som västvärlden. Landets markant
låga utrikespolitiska profil trots dess mäktiga ekonomi har
väckt krav på att Japan skall ta större ansvar för globala
frågor som världens frihandel, valutasystem och
fredsarbete. En permanent plats i FNs säkerhetsråd har
diskuterats i flera år, även om Japan tvekat inför de
stormaktspolitiska åtaganden en sådan position kan leda
till.
Efter terroristdåden i USA den 11 september 2001 slöt
dock Japan upp i den USA-ledda "kampen mot terrorismen"
och utlovade militärt, om än inte stridande, stöd i kampen.
Landet utlovade också stort ekonomiskt stöd till Pakistan
för att hjälpa landet att ta hand om flyktingar undan kriget
i Afghanistan.
I åtminstone ett avseende hade Tokyo också förr svarat på
kraven på internationellt ansvar: sedan 1991 är Japan
världens största biståndsgivare, med årliga statsanslag på
över tio miljarder dollar - år 2000 drygt 13 miljarder
dollar. Landet är också näst största bidragsgivare till FN
och står för en femtedel av FNs budget (USA är störst med
en fjärdedel). Av u-hjälpen slussas en mindre del via till
exempel FN-organ medan det mesta går till bilateralt
utvecklingssamarbete - oftast modernisering och bygge av
vägar, hamnar, broar och dammar - i länder som Kina och
Indonesien. Teknisk hjälp och lån dominerar, medan bara
en mindre del ges som gåvor. Hälften av Japans bistånd
går till länder i Asien. Kritiker har hävdat att
biståndspolitiken styrs mer av strategiskt ekonomiska
överväganden än av var hjälpbehoven är som störst, till
exempel i Afrika.
Försvar
Efter krigsnederlaget 1945 avväpnades och avvecklades
den kejserliga krigsmakten, och i grundlagens 9e paragraf
lovar Japan att aldrig mer försöka lösa internationella
konflikter med militärt våld. Inga militärer får sitta i
regeringen. Paragrafen tolkades länge av
vänsteroppositionen som att landet inte fick ha några
väpnade styrkor alls. Regeringen å sin sida hävdade att
FN-stadgan ger alla suveräna stater oförytterlig rätt till
självförsvar och att en strikt defensiv försvarsmakt därför
inte kunde vara förbjuden.
Med Koreakriget brinnande nära inpå började Japan på
1950-talet och i samverkan med USA bygga upp sina så
kallade Självförsvarsstyrkor (SDF). Anslagen var länge små
men har från 1980-talet ökat - delvis som svar på framför
allt USAs krav att de ekonomiskt välmående japanerna ska
bidra mer till västvärldens försvarskostnader. Japan är det
enda land som drabbats av atomkrigets fasor och har helt
avsvurit sig att tillverka, inneha eller hysa kärnvapen.
Grundlagens restriktioner har också tolkats som ett förbud
för Japan att sända militär personal utomlands; ett särskilt
känsligt ämne för de länder i Asien som led under japansk
ockupation. Under Kuwaitkrisen 1990-1991 blev frågan
åter akut genom västerländska påtryckningar, och
regeringen beslöt att SDF-personal kunde verka utanför
landet så länge det handlade om icke-militära uppdrag.
Efter Kuwaitkriget hjälpte därför japanska minsvepare till
att röja upp i Persiska viken. 1992 antog parlamentet en
omstridd lag som öppnade vägen för japanska soldater att
delta i FNs fredsbevarande operationer i andra länder. Till
FN-styrkan UNTAC i Kambodja sände Japan samma år
närmare 700 ingenjörssoldater, militära observatörer och
civila poliser. När två japaner dödades i Kambodja 1993
flammade hemmadebatten upp igen, men regeringen
vägrade att ta hem sin UNTAC-kontingent i förtid. Sedan
dess har japanska militärer arbetat under FN-flagg också i
Moçambique, Zaire, Kenya och Mellanöstern.
Terrordåden i USA i september 2001 skakade om även
Japans försvarspolitik. Månaden efter gav parlamentet i
Tokyo för första gången sedan andra världskriget
tidsbegränsat klartecken för SDF att sättas in utomlands i
krigsläge. Men utlandsinsatserna får inte vara stridande och
gäller endast stöd till USA och dess allierade i kampen mot
terrorismen.
I december 2001 utvidgades 1992 års beslut om begränsat
deltagande i FNs fredsinsatser till att även gälla operationer
som övervakning av vapenvilor, avväpning av lokala
styrkor och patrullering i demilitariserade zoner. Japanska
soldater ska också få bruka vapen för att skydda inte bara
sig själva utan även till exempel flyktingar och personal
från FN eller andra internationella organisationer.
Restriktionerna mot hur SDF får agera även vid en
markinvasion av Japan har varit så stränga att följande
exempel har förts fram: japanska stridsvagnar som är på
väg att möta en fientlig styrka måste i princip stanna när
trafikljusen slår om till rött. Ända sedan 1970-talet har
japanska regeringar försökt mildra de hårda restriktionerna,
och i maj 2003 antog underhuset tre lagförslag som ger
både centralregeringen och lokala myndigheter större
befogenheter att införa undantagslagar vid ett anfall. Det
handlar bland annat om militärens möjligheter att överta
kontrollen av byggnader eller privatägd mark i en
krigssituation.
Japan har idag en vapentekniskt mycket avancerad
försvarsmakt, fullt utbyggd med armé, flotta och flygvapen
och med anslag som är bland de högsta i världen. Sedan
1995 åligger det försvaret att även delta i räddningsarbetet
vid större katastrofer. I augusti 2000 hade USA närmare
40 000 soldater i landet.
Ekonomi
Med en bruttonationalprodukt, BNP, på motsvarande 4 760
miljarder amerikanska dollar (2000) är Japan världens
andra ekonomiska stormakt; endast USAs ekonomi är
större. Ändå låg landet för bara ett halvsekel sedan krossat
som en av andra världskrigets stora förlorare - militärt,
politiskt och ekonomiskt. Dess snabba återhämtning slog
världen med häpnad. Det tog den sönderbombade industrin
mindre än tio år att nå förkrigstidens produktionsnivå igen.
Japans frammarsch under 1950- och 1960-talet kallades
ofta "mirakel" men hade flera förklaringar. Grunden lades
under Meiji-erans (1868-1912) industrialisering och
ekonomiska tillväxt, och redan på 1930-talet var landet en
ledande exportör av industrivaror. Avgörande blev också
USAs politik under ockupationen 1945-52. Amerikanerna
gick in med omfattande bistånd, stärkte böndernas
ställning genom en jordreform och upplöste de stora, ofta
familjeägda finans- och industrigrupperna, zaibatsu, som
länge hade dominerat ekonomin. Zaibatsu kom att driva på
utvecklingen också efter kriget men då som mäktiga,
multinationella aktiebolag typ Mitsui, Mitsubishi och
Matsushita.
Koreakriget 1950-53 gav Japans exportindustri ett första
starkt uppsving. Efter det bidrog arbetarnas uppoffrande
slit, landets aggressiva handelspolitik, företagens stora
investeringar och anpassning till omvärldens behov samt
högt hushållssparande till att ge Japan en exempellös
ekonomisk tillväxt: över tio procent om året i nästan två
decennier.
Annat som underlättade en snabb utveckling var landets
höga utbildningsnivå, låga försvarskostnader och
inrikespolitiska stabilitet. Först med oljekrisen och den
globala tillbakagången 1973 föll tillväxten drastiskt. Japan
drabbades dock lindrigare än många andra och nådde snart
åter en årlig tillväxt på 4-6 procent. Bortsett från en
svacka under den andra oljekrisen 1979 bestod den nivån
in på 1990-talet. När kursen på landets valuta, yen, från
1985 började stiga kraftigt tvingades många exportföretag
strukturera om sig för att behålla sin internationella
konkurrenskraft.
Japans ekonomiska politik har präglats av en ovanligt stark
värdegemenskap mellan näringsliv och stat. Beslut om
handelslagar, finanslagar, subventioner och andra statliga
regleringar har fattats i nära samförstånd med industrin
och finanssektorn. Denna samsyn har kritiserats av
omvärlden, som menat att den bäddat för protektionism,
alltså skydd för inhemska intressen och marknader.
Ekonomin kan snarare kallas "centralstyrd kartellekonomi"
än "fri marknadsekonomi". Genom främst
finansdepartementet och handels- och
industridepartementet MITI utfärdar regeringen riktlinjer
och direktiv, vilka företagen sedan väntas lojalt följa.
Zaibatsu-grupperna, uppbyggda som stater i staten med
bank och handelshus i centrum, fungerar som
departementens motpoler. Kartellerna är av två slag: de
öppna som sanktioneras från högsta håll och registreras
hos MITI, samt de icke officiella. De sistnämnda, formellt
olagliga kartellerna kan omfatta allt från en rad företag i
samma bransch till butiksägare längs en viss gata. Den
medlem som inte följer överenskomna priser får heller inga
varor - leveranserna stryps.
På senare år har tjänsternas andel av BNP stigit medan
tillverkningen minskat, vilket vissa ekonomer tolkat som
att Japan är på väg in i en postindustriell era. Under
1990-talet drabbades den exportberoende ekonomin av
nya svårigheter. Västländernas ekonomiska problem och
omvärldens oförmåga eller ovilja att svälja en fortsatt
invasion av japanska produkter bromsade expansionen.
Med vikande avsättning även på hemmamarknaden har
näringslivet stått med överkapacitet efter 1980-talets stora
investeringar. Regeringen har utan framgång försökt att
svara med stimulanspaket och stora offentliga projekt,
men lågkonjunkturen har bestått.
Sedan den så kallade Asienkrisen bröt ut 1997 med
kursras i Thailand, Indonesien och Sydkorea tilltog
problemen också i Japan med bankkris och
företagskonkurser. I ett samhälle vant vid hög
sysselsättning steg arbetslösheten snabbt. Flera stora
finansbolag gjorde konkurs, och det gamla mäklarhuset
Yamaichis krasch med miljardskulder beskrevs som
efterkrigstidens värsta japanska finansskräll. Ett centralt
inslag var många bankers ansvarslösa utlåning som fått
dem att sitta med jättelika problemlån när företagen inte
längre kunde betala. I april 1998 satte regeringen in ett
treårigt jättelikt åtgärdspaket, "Big Bang", värt 123
miljarder dollar för att sanera finansmarknaden och med
bland annat skattesänkningar försöka blåsa nytt liv i
landets investeringsvilja och konsumtion. Men problemen
bestod, och trots vissa tecken på ljusning var Japan våren
2002 inne i sin tredje lågkonjunktur på mindre än tio år.
Ekonomer siade om fortsatt svag konsumtion i landet, hög
arbetslöshet och stillastående lönenivåer under det
närmaste året. De första säkra siffrorna på tillväxt kom
under de tre sommarmånaderna, då BNP ökade med 0,5
procent. Men experter betecknade återhämtningen som
svag och mycket beroende av en fortsatt exportökning.
I december presenterades skattereformer, som bland annat
syftade till att underlätta för företag som vill investera i
forskning och utveckling, för att få fart på ekonomin.
Bedömare var dock skeptiska till att detta skulle få fart på
ekonomin.
Att Japan reser sig ur sin värsta kris efter kriget anses
nödvändigt för att också övriga drabbade länder i Asien ska
kunna återhämta sig. Men för detta krävs, menar
bedömare, att politikerna vågar bryta med gamla misstag
och verkligen reformera det ekonomiska systemet. Löften
om sådana reformer förde Junichiro Koizumi till posten som
LDP-ordförande och regeringschef 2001. De japanska
väljarna, trötta på krisrapporter, mutskandaler och
kraftlösa ministrar, syntes ett år senare vara på väg att
tappa tron också på hans utfästelser. För att återfå
förtroendet sparkade Koizumi hösten 2002 ministern med
ansvar för bankväsendet, eftersom denne inte ansågs
genomdriva tillräckligt långtgående förändringar.
Även om Japans utlandsbistånd är mycket stort i pengar
räknat utgjorde det 2000 bara 0,27 procent av landets BNP
- långt under FNs mål för industriländerna på 0,7 procent
av BNP.
Naturtillgångar och energi
Japans ekonomiska framgångar är ännu mer
anmärkningsvärda mot bakgrund av landets stora brist på
egna naturresurser. Industrin är nästan helt beroende av
importerade råmaterial och bränslen. Landet har många
olika sorters mineraler men de finns bara i små mängder.
Japan tvingas därför importera så gott som all järnmalm,
merparten av den från Australien, Brasilien och Indien.
Också nästan all bauxit (som ger aluminium) och
kopparmalm hämtas utomlands.
Kolproduktionen, som var mycket viktig under seklets
första hälft, minskade starkt redan på 1950-talet då oljan
tog över som industrins främsta energikälla. Sedan 1960
har antalet kolgruvor sjunkit från över 600 till blott två,
och kol svarar idag för mindre än en sjättedel av landets
energi. Eftersom utländskt kol är avsevärt billigare än
japanskt importeras omkring 97 procent av det kol som
förbrukas. Oljan, som står för över hälften av energin, är
till 99,7 procent importerad, främst från Mellanöstern.
Både för att minska sitt oljeberoende och för att uppfylla
kraven i det internationella Kyotofördraget om minskade
utsläpp av växthusgaser har Japan satsat på kärnkraft, och
målet är att på sikt bli helt självförsörjande med energi. De
52 reaktorer som var i drift 2000 svarade för ungefär en
tredjedel av elproduktionen. Japan anses behöva minst ett
tiotal nya kärnkraftverk de närmaste tio åren för att
uppfylla sina energimål.
Produktionsmässigt ligger den japanska kärnkraftsindustrin
på tredje plats i världen. Till skillnad från i Europa och USA
fanns länge inget större folkligt motstånd mot satsningen
på kärnkraft. 1996 mättes den lokala folkviljan för första
gången, då folkomröstning hölls i den lilla staden Maki om
ett tilltänkt kärnkraftverk. Av 20 000 röstande sade drygt
60 procent bestämt nej till byggplanerna.
I september 1999 fick kärnkraftsmotståndarna nya
argument för sin sak då över 400 människor utsattes för
utläckande radioaktivitet från en upparbetningsanläggning i
Tokaimura 14 mil från Tokyo. Händelsen, kallad världens
värsta kärnkraftsolycka efter Tjernobylhaveriet 1986,
vållades av att tre arbetare råkat utlösa en kärnreaktion i
en behållare genom att tillföra alltför stor mängd
uranlösning. Två av arbetarna dog senare av sina
strålskador.
Ännu ett bakslag för kärnkraftsindustrin kom i maj 2001,
då invånarna i en nordlig by invid världens största
kärnkraftverk Kashiwazaki-Kariwa röstade nej till
användning av upparbetat så kallat MOX-bränsle (en
blandning av plutonium och uran) i anläggningen.
Resultatet var inte bindande men ändå besvärande för
regeringen, som vill satsa på MOX som framtidens
energikälla.
Jordbruk och fiske
Bristen på odlingsbar mark är mycket kännbar i det bergiga
Japan, och mindre än en åttondel av landets yta är
ständigt uppodlad. Detta tillsammans med
befolkningstrycket och jordreformen efter kriget, där gamla
feodala storjordbruk bröts upp och delades ut till
självägande bönder, har lett till att åkermarken är mycket
uppsplittrad. En vanlig brukningsenhet är ungefär ett
hektar, men det är svårt att leva enbart på inkomsten från
så små gårdar. De flesta jordbrukarfamiljer har därför
lantbruket bara som bisyssla. Omkring fem procent av
landets arbetskraft arbetade 2000 inom jord- eller
skogsbruket.
Med stor omsorg vårdar bönderna sina små åkerlappar,
varvade med bebyggelse i ett rutmönster på all beboelig
mark. Även i modern tid har jordbruket behållit en politiskt
och känslomässigt stark ställning, rotad i minnen från
tidigare hungersnöd och i fruktan för livsmedelsbrist. Ett
problem är att medelåldern inom sektorn stiger alltmer:
omkring två tredjedelar av jordbrukarna är 60 år eller
äldre.
Den i särklass viktigaste grödan är ris, som längre tillbaka
inte bara var basföda utan också ett mått på rikedom.
Moderna odlingsmetoder och intensivt utnyttjande av
jorden har kraftigt ökat avkastningen, och Japan är mer än
självförsörjande på ris. Till följd av de små
odlingsenheterna blir det japanska riset avsevärt dyrare än
världsmarknadspriset, och överskottsris kan därför inte
exporteras. För att skydda det egna jordbruket från
konkurrerande import förbjöd staten länge kommersiell
risimport. Vid 1990-talets mitt tvingades Japan efter
påtryckningar från omvärlden att mjuka upp
importförbudet något, men staten fortsätter att
subventionera landets egna risbönder.
Också vete, korn, råg och sojabönor odlas men i allt
mindre skala - riset är lönsammare för bönderna. Det
mesta av spannmålsbehovet täcks därför av import från
främst USA, Kanada och Australien. Grönsaker odlas i stort
sett tillräckligt för landets behov. Växande efterfrågan på
kött och mejeriprodukter har lett till starkt ökad
boskapsuppfödning.
Av tradition är fisk vanligare i japanernas kost än kött, och
fisk utgör deras viktigaste proteinkälla. Japan har också en
av världens största fiskeflottor, som söker sina fångster
jorden runt. När de flesta länder från 1976 började
tillämpa ekonomiska zoner på 200 nautiska mil från kusten
slog det hårt mot japanska fiskare, som fann sig
utestängda från gamla fiskeområden. Sedan dess
förhandlar Japan med till exempel USA, Kanada och
Ryssland om att få fiska inom deras zoner. Men
fiskbestånden krymper och de flesta länder värnar alltmer
om den egna fiskeindustrin. Det förr så viktiga japanska
djuphavsfisket har därför avtagit år från år. I gengäld ökar
Japans fiskimport och över 40 procent av den fisk som
konsumeras köps nu från annat håll.
Också den en gång mycket omfattande valjakten har
minskat starkt till följd av utländska protester. Kritiken fick
Japan att 1988 upphöra med sin kommersiella valfångst,
men jakt "i forskningssyfte" fortsätter. Flera hundra valar
dödas årligen under denna benämning.
Industri
Under seklets första hälft dominerades Japans export av
textilindustrin (bomull och siden), landets äldsta
industrigren. Efter kriget satsade japanerna hårt på sin
tunga industri, och sektorer som stålverk och skeppsvarv
bidrog starkt till återhämtningen. I takt med att
levnadsstandard och varubehov steg utvecklades
verkstadsindustrin.
Vid 1970-talets mitt hade Japan med en årsproduktion på
över 100 miljoner ton stål erövrat rang som världens
ledande ståltillverkare. Den internationella energikrisen vid
samma tid hindrade dock en ytterligare utbyggnad av
stålindustrin. Också den dittills mycket starka
varvsindustrin fick problem då världens efterfrågan på
tankfartyg sjönk, och många varv tvingades slå igen.
Istället satsade Japan på högtekniska, mindre
energislukande branscher. Det var en omläggning vid rätt
tidpunkt, och landet kom snart att ligga långt framme i
branscher som elektronik, data, optik, bilar och datorer.
Trots kursändringen har Japan kvarstått som ledande
stålproducent, i hård konkurrens med Kina, och Japan var
störst på skeppsbyggnad fram till 1993, då Sydkorea
tillfälligt seglade förbi. Året därpå var Japan tillbaka som
jordens främsta varvsnation. Samtidigt har landets
bilindustri erövrat världen, som efterfrågat små och
bränslesnåla bilar. Med en årsproduktion av omkring tio
miljoner fordon är Japan sedan länge världsetta i
tillverkning av personbilar, lastbilar och bussar. Av landets
personbilstillverkare är Toyota störst. På senare år har
påtvingade exportrestriktioner (se Utrikeshandel) och den
stigande yenkursen gjort de japanska bilarna dyrare i
utlandet, vilket bromsat upp exporten.
Andra områden där Japan blivit världsledande genom hög
kvalitet och låga priser är elapparater och hemelektronik.
Japanska TV-apparater, stereoanläggningar,
videobandspelare, hushållsmaskiner och miniräknare säljs
jorden runt. Lika stark står kameraindustrin, där japanerna
helt dominerar branschutvecklingen, och annan
precisionstillverkning. Redan 1977 gick Japan om Schweiz
som största producent av klockor.
Staten och näringslivet satsar också gemensamt på att
utmana USA inom framtidsbranscher som avancerad
datorteknik, industrirobotar och rymdindustri. Sådan
målmedveten industripolitik, med regering och privata
storföretag i nära samverkan, har gjort Japan till världens
näst största industriland, passerat bara av USA.
Utrikeshandel
Utan en omfattande handel skulle det japanska "miraklet"
inte ha varit möjligt, och Japan är världens tredje
handelsnation efter USA och Tyskland. USA är Japans
största handelspartner, Kina den näst största. Fram till
mitten av 1960-talet rådde underskott i den japanska
handelsbalansen, men därefter har överskottet varit stabilt
- från 1983 störst i världen. Även om handeln självklart är
mycket viktig för det råvarufattiga Japan kan landet ändå
sägas vara mindre handelsberoende än till exempel
Europas större länder. Orsaken är att utrikeshandeln utgör
en lägre andel av den samlade ekonomin i Japan än i
Europa, vilket i sin tur beror på att den japanska
hemmamarknaden länge växte mycket kraftigt och slukade
alltmer av produktionen.
Starkt förenklat kan Japans traditionella handelsmönster
sägas vara import av råvaror och energi som sedan
används för tillverkning av förädlade exportvaror. Redan på
1960-talet började andra länder protestera mot att
japanerna med billiga exportprodukter konkurrerade ut
basindustrier som stålverk, textilfabriker och skeppsvarv i
Europa och USA samtidigt som de höll nere sin egen import
av omvärldens färdigvaror. Efter 1975 blev obalansen ett
verkligt utrikespolitiskt problem. Japans handelsöverskott
gentemot den viktigaste handelspartnern USA
mångdubblades under 1980-talet, delvis därför att en hög
dollarkurs gjorde amerikanska produkter dyrare och
importvaror billigare i USA. Varken Washington eller
regeringarna i Europa godtog att hemmamarknaderna
översvämmades av japanska varor och japanskt kapital.
Japan anklagades för ojusta handelsmetoder och för att
med snåriga handelshinder stänga andra länder ute från sin
egen hemmamarknad - en kritik som inte har tystnat.
Konflikten tvingade tidigt Japan att ålägga sin industri s k
frivilliga exportbegränsningar för en mängd varor som bilar,
stålprodukter och elektronik.
USA har försökt förmå Japan att öppna sin
hemmamarknad, häva förbudet mot risimport (vilket delvis
skedde 1995), köpa fler amerikanska jordbruksvaror och
avskaffa hindren för utlänningar att agera på den japanska
finansmarknaden. Efter Bill Clintons tillträde som president
1993 skärptes tonen, och USA återväckte en slumrande
speciallag (Super 301) om sanktioner mot länder som inte
släpper in amerikansk export. Ett nytt krav på införande av
bestämda mål för hur mycket Japan skulle importera
avvisades med harm i Tokyo och gavs upp. I de fortsatta
förhandlingarna har USA riktat in sig på att få öka sin
export till Japan av främst bilar och bildelar, medicinsk
utrustning och försäkringstjänster.
Genom en rad eftergifter från Tokyoregeringen har de
japanska handelsöverskotten minskat, även om de
fortfarande är stora. År 2000 hade Japan ett överskott i sin
USA-handel på 70 miljarder dollar, mer än två tredjedelar
av landets totala överskott i utrikeshandeln, något som
amerikanerna fortsatte att kritisera skarpt. Ett sätt för
japanerna att hantera schismen har varit att flytta ut sin
produktion genom att köpa upp utlandsföretag eller
anlägga fabriker i bland annat EU-länderna, USA, Sydkorea
och Taiwan. Dessa stora utlandsinvesteringar har dock fött
ny oro på många håll för att "AB Japan" skall sluka sina
utländska konkurrenter.
I EUs samlade handel utgör japanska varor en mindre
andel än i USAs, och EU har i sina förhandlingar med Japan
valt en mjukare linje än den amerikanska. Men obalansen
består, och EUs tullar på till exempel japanska
videobandspelare och CD-skivor har höjts. Vissa EU-länder
har också satt tak för import av japanska bilar. Japans
handelsöverskott gentemot EU 2000 var närmare 40
miljarder dollar. USAs hårda tryck för att få exportera
mera till Japan medför förstås också problem för de
europeiska företag som vill konkurrera där.
Det hårdnande handelsmotståndet från EU och USA har fått
japanska företag att satsa hårdare på Asiens
exportmarknader, men med de ekonomiska problem som
asiatiska länder mött efter krisåret 1997 har Japans
exportörer även där mött problem.
Vad som kanske mest bromsat en än större obalans i
handeln är yenens stadiga värdestegring, som gjort
japanska varor dyrare i omvärlden. I väst har en hög
yenkurs länge setts som ett verksamt medel mot Japans
handelsöverskott. Från 1985 började både yenkursen och
investeringarna utomlands att skjuta verklig fart, och 1994
bröt valutakursen genom det psykologiska taket på 100
yen per dollar för att året därpå nå kulmen med cirka 80
yen per dollar. I januari 2001 låg yenkursen på runt 117
yen per dollar. En svagare yenkurs gör japanska
exportvaror billigare och därmed attraktivare utomlands.
Också Sverige har ett betydande inflöde av japanska varor,
främst elektronik, datorer, maskiner och motorfordon.
Under 2000 importerade vi från Japan för drygt 23
miljarder kronor, vilket utgjorde 3,5 procent av den
samlade svenska importen. Värdet av varuströmmen åt
andra hållet samma år var något lägre, cirka 22 miljarder
kronor - 2,8 procent av Sveriges totala export. De svenska
varor som exporteras till Japan är framför allt
teleutrustning, bilar, flygplan, maskiner, läkemedel och
trävaror. Japan är därmed Sveriges viktigaste
handelspartner utanför Västeuropa och Nordamerika.
Svenska företag har länge direktinvesterat betydligt mer i
Japan än vad japanska företag har gjort i Sverige. Största
svenska företag på Japanmarknaden är Ericsson och Volvo.
Arbetsmarknad
Av de närmare 68 miljoner människorna i Japans
tillgängliga arbetsstyrka 2000 var uppemot åtta miljoner
egna företagare, fyra miljoner arbetade i familjeföretag och
över 53 miljoner var anställda av andra. Omkring 3,2
miljoner gick utan arbete.
Arbetslösheten var under efterkrigstiden avsevärt lägre än i
de västliga industriländerna och låg fram till mitten av
1970-talet under två procent. Den ökade sedan sakta för
att 1986-87 nå drygt tre procent, då den högsta
noteringen sedan statistik började föras 1953. Efter att
sedan ha dalat började arbetslösheten åter stiga under
lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Den ekonomiska
krisen i Asien och Japan från 1997 förvärrade problemen,
och 2002 rapporterades arbetslösheten vara omkring fem
procent - en för japanerna mycket hög siffra.
Några skäl till landets relativt låga sysslolöshet har varit en
snäv definition av termen arbetslös och många japaners
ovilja mot att registrera sig för hjälp av det allmänna. Men
huvudorsaken är storföretagens unika system med
livstidsanställningar. De anställda rekryteras direkt redan
när de går ut skolan och stannar oftast i samma företag till
pensioneringen vid ca 60 års ålder. I tyst, kontraktslöst
samförstånd mellan anställda och ledning åtar företaget sig
att behålla sin personal också under ekonomiskt kärvare
tider. Eftersom arbetskraften hämtas direkt från
skolbänken och saknar arbetslivserfarenhet får företagen
stå för lämplig vidareutbildning. Livstidsanställningarna är
kopplade till ett hierarkiskt löne- och befordringssystem
med djupa rötter i det traditionella japanska samhället.
Större företag står ofta för hela utbildningsprogram vid
varje nytt steg i karriärtrappan. De anställda kan göra
karriär olika snabbt, men företagen undviker att placera
någon under en chef som har färre tjänsteår.
Systemet har fördelar för båda parter. Det bäddar för låga
lönekostnader och hög arbetsmoral och effektivitet, och det
blir lönsamt för arbetsgivarna att investera i personalens
utbildning och utveckling. Det skapar också samhörighet
och identifikation mellan företag och arbetskraft och
minskar, genom de lokala fackföreningarnas lojalitet, risken
för konflikter på arbetsmarknaden.
Med förändrade tider har dock även dessa
livstidsanställningar, som bidragit till Japans starka
ekonomiska frammarsch under 1950- och 1960-talet, börjat
luckras upp och ifrågasättas. Företagen har alltmer tvingats
förtidspensionera och omplacera medelålders och äldre
arbetskraft. Den yngre generationen är inte lika benägen
att binda sig till ett och samma företag under hela sitt
arbetsliv. De äldre, uppväxta med krig, ekonomisk misär
och hårt arbete som självklar del av vardagen, hade lättare
att underkasta sig arbetsmarknadens krav. Deras barn
däremot, som vuxit upp i materiellt välstånd och med
bättre utbildning, ställer andra krav på tillvaron och
föredrar inte sällan mer fritid framför högre lön. Byte av
arbetsplats blir vanligare. Andelen livstidsanställda i Japan
minskar därför, men det är svårt att ange hur stor del av
arbetskraften som omfattas av systemet. En orsak är
frånvaron av skrivna kontrakt, en annan att systemet mest
förknippas med storföretagen och den offentliga sektorn.
Lönerna är som regel knutna till ålder och anställningstid.
Ingångslönen är ofta jämförelsevis låg men höjs varje år
efter en fast lönetrappa. Till skillnad från i väst omfattas i
Japan både arbetare och tjänstemän av samma
automatiska lönelyftsystem med stigande ålder. En nackdel
för de anställda är att medelålders och äldre arbetskraft
som söker sig till ett annat företag blir lönemässigt
missgynnade. Inom systemet styrs den enskilda
medarbetarens lön också av kvalifikationer, ansvar och
skicklighet - överväganden som i somliga företag börjar
vägas in alltmer, vid sidan av anställningstid och ålder. Det
kan ses som en gradvis övergång till ett nytt tänkande,
med lön mer efter personlig kompetens, men i fråga om
högre tjänster dominerar ännu helt hänsynen till antalet
tjänsteår.
Utöver grundlön betalar japanska företag normalt ut bonus,
beräknad efter företagets resultat och arbetskraftens
insatser. Bonus, som ofta motsvarar fyra-fem månadslöner
under ett år, betalas vanligen ut på sommaren och vid
årsskiftet.
Av tradition har kvinnor i Japan inte förväntats arbeta
sedan de gift sig, vilket de dock gör jämförelsevis sent,
ungefär i 25-årsåldern. Kvinnor som satsar på en
yrkeskarriär har ofta svårt att få likvärdiga arbeten och
befattningar som män med samma kvalifikationer. Flera
rörelser kämpar för kvinnans jämställdhet, men lagstiftning
och sedvänja släpar alltjämt efter. Samtidigt växer
kvinnornas andel av arbetsstyrkan, en trend som tillskrivits
både kvinnornas förbättrade utbildning och servicesektorns
tillväxt. Omkring fyra av tio yrkesarbetande i Japan är
kvinnor. Bland landets deltidsarbetande är dock två av tre
kvinnor.
Fackföreningarna organiseras som regel från företag till
företag och är därför avsevärt fler än i andra länder.
Föreningarna, där tjänstemän och arbetare samsas,
formeras sedan i större grupper och branschförbund. Under
åren närmast efter krigsslutet växte fackföreningarna
snabbt, delvis som en följd av ockupationsmaktens
ansträngningar att demokratisera Japan. 1949 var över
hälften av landets anställda medlemmar i facket. Sedan
dess har andelen fackligt organiserade stadigt minskat, och
idag är mindre än en fjärdedel av Japans anställda fackligt
organiserade (drygt tolv miljoner medlemmar). Som några
orsaker nämns bristande intresse hos de unga anställda
och svårigheter att organisera det växande antalet
deltidsarbetande.
Det största fackliga centralförbundet Rengo bildades 1987
genom en sammanslagning av flera centralorganisationer
för privatanställda och hade då över fem miljoner
medlemmar. 1989 anslöt sig en rad förbund för
offentliganställda, och 1996 hade Rengos medlemsantal
svällt till åtta miljoner; omkring två tredjedelar av alla
fackligt organiserade. Rengo är nära lierat med
Socialdemokratiska partiet (det forna Socialistpartiet). De
centrala fackliga organisationerna försöker sätta kraft
bakom övergripande krav som de många fackföreningarna
ute på företagen, med sinsemellan högst skiftande villkor,
kan ha svårt att driva. De årliga löneökningarna fastställs
vid löneförhandlingar som hålls landet över varje vår.
Japanska arbetare släpar ännu långt efter sina kolleger i
väst vad det gäller arbetstid och semester. Arbetsveckan
har successivt kortats av från 48 timmar under 1980-talet
till 40 timmar 1994. Även om femdagarsveckan är i det
närmaste genomförd har japanerna avsevärt färre lediga
dagar per år än anställda i Europa och USA. Trenden går
mot kortare arbetstid, men fortfarande förväntar sig de
flesta företag att personalen lojalt arbetar mycket övertid.
Det är ytterligare ett handikapp för de arbetande
kvinnorna, som har svårt att uppfylla sådana krav då de
dessutom ännu bär ansvaret för hushåll och barn. För att
orka med dubbelarbetet tar därför många kvinnor
deltidsjobb. Då drabbas de i stället av en annan effekt av
det japanska arbetsmarknadssystemet: att ersättningen vid
deltid och kortare anställningar är avsevärt lägre än
männens heltidslöner.
Sedan 1992 är japanska privata företag ålagda i lag att
bevilja nyblivna föräldrar ett års barnaledighet. Men ännu
1996 hade bara drygt hälften av alla företag ordnat för
detta. Samma år tog närmare hälften av alla kvinnliga
anställda som fött barn ut någon form av barnledighet.
Bland nyblivna fäder tog bara var sjätte barnledigt.
Sociala förhållanden
Det statliga välfärdssystemet var tidigare inte särskilt
utvecklat, och många fick förlita sig på privata sjuk- och
pensionsförsäkringar. Idag är socialförsäkringssystemet
utbyggt och omfattar såväl obligatorisk sjukvårdsförsäkring
som folkpension, barnbidrag, arbetslöshetsskydd och
arbetsskadeförsäkring.
Den allmänna sjukvårdsförsäkringen kompletteras av
privata, ofta generösare sjukförsäkringar på
arbetsplatserna. Alla japanska medborgare är försäkrade
genom något av dessa system. Arbetsplatsförsäkringar
skyddar i allmänhet också den anställdes anhöriga, som
dock får lägre ersättning.
Sedan 1985 omfattas alla medborgare av ett nationellt
pensionssystem med ålderspension vid 65 år. Staten står
för en tredjedel av grundpensionen - de andra två
tredjedelar kommer från premier som den pensionerade
själv betalat in. Ofta tillhandahåller företag gynnsammare
pensionsförsäkringar för sina anställda för pensionering
redan vid 60 år - den vanligaste pensionsåldern. De
folkpensioner som betalas ut är lägre än i de flesta andra
industriländer; i snitt 40 procent av slutlönen.
Pensionskostnaderna väntas stiga kraftigt i takt med att
andelen åldringar i samhället ökar.
Den snabba ekonomiska utvecklingen har starkt påverkat
gamla traditionella familjemönster. Förr var det vanligt
med familjer där tre eller fler generationer levde
tillsammans och där föräldrarna hade obestridd auktoritet.
Gifta kvinnor förväntades lojalt lyda sin make och sina
svärföräldrar. Med förändrade livsstilar och ökad
jämställdhet mellan könen har mycket av detta
patriarkaliska system förändrats. Kärnfamiljer bestående
enbart av barn och föräldrar eller barnlösa par har blivit
allt vanligare. En annan markant förändring är att
barnafödandet har minskat, vilket fått befolkningstillväxten
att i det närmaste stanna av. En följd av storfamiljens
försvinnande och den allt högre medellivslängden är att de
ensamboende äldre blir allt fler.
Levnadsstandarden i Japan är hög, och invånarnas
genomsnittliga förväntade livslängd på 84 år för kvinnor
och 77 år för män är världsrekord. Nio av tio japaner
betraktar sig själva som medelklass. Med den ekonomiska
utvecklingen har moderna hushållsapparater, snabbmat,
djupfrysta livsmedel, konfektionskläder och andra
bekvämligheter dragit in i hemmen och givit mer fritid för
nöjen, hobbies, idrott, utbildning eller kulturella aktiviteter.
Nästan alla hushåll har färg-TV, kylskåp, telefon och
tvättmaskin, och åtta av tio hushåll har bil.
Även om konsumentpriserna har stigit också i Japan är den
disponibla inkomsten fortfarande stor och skatterna låga.
Samtidigt som levnadsstandarden höjts kraftigt på bara
några årtionden är förbättringarna relativt jämnt fördelade.
Skillnaden mellan de högsta och de lägsta lönerna är
mindre i Japan än i något annat av världens ledande
industriländer - åtminstone på papperet. Den bonus som de
flesta företag betalar ut till sina anställda kan dock variera
starkt.
På minussidan finns bostadsbristen. Drömmen om ett eget
hus spräcks för de flesta av landets mycket höga hus- och
markpriser. På hyresmarknaden är lägenheterna oftast små
och hyrorna höga. I de stora tätorterna, särskilt då
Tokyo-området med omnejd, har markpriserna stigit
skyhögt. Svårigheterna att finna en bostad nära
arbetsplatsen tvingar många japaner till långa och
tröttande dagliga resor. Vägar, sjukhus, skolor, renhållning
och andra offentliga angelägenheter är ofta betydligt mer
eftersatta än de välutrustade privata storföretagen.
En annan baksida av landets industriella utveckling har
varit svåra miljöproblem till följd av befolkningstrycket,
markbristen och en ekonomisk filosofi som satte
exportframgångarna före andra värden. Mest bekant i
omvärlden är miljökatastrofen i Minamata, där kvicksilver
från en lokal industri på 1950- och 1960-talet förgiftade
vattnet och vållade sjukdomar, missbildningar och
hundratals dödsfall. När miljöproblemen började
uppmärksammas antogs en rad lagar mot föroreningarna.
En särskild miljöskyddsmyndighet inrättades 1971 för att
städa upp efter tidigare försummelser och förhindra ny
nedsmutsning. Strikta gränser sattes för fabriksutsläpp,
buller och biltrafikens avgaser. De senaste årtiondena har
föroreningen av både luft och vatten därför minskat
successivt.
Till industrialiseringens miljöfaror har kommit de berg av
sopor som hopat sig i spåren av den ökade konsumtionen.
Det försöker myndigheterna bemöta genom att ta tillvara
och återanvända till exempel papper, glas och aluminium.
Kommunikationer
Efter andra världskriget har den japanska infrastrukturen
byggts ut i takt med landets ekonomiska tillväxt. De
berömda hypersnabba expresstågen, Shinkansen, sattes in
redan till Tokyo-OS 1964. Det var världens första snabbtåg
av detta slag och blev snabbt en symbol för det moderna,
tekniskt avancerade Japan. Shinkansens maxhastighet av
275 kilometer i timmen har sedan dess överträffats av det
franska TGV-tåget, men knappast något annat system har
kommit i närheten av de japanska snabbtågens turtäthet
och passagerarkapacitet. Från startårets enda rutt
Tokyo-Osaka (55 mil på idag 2,5 timmar) har systemet
byggts ut till att omfatta fem linjer på totalt över 220 mil
från Kyushu i söder till Hokkaido i norr.
Samtidigt pågår utvecklingsarbetet med nästa generations
snabbtåg, Maglev, som genom magnetkraft hålls svävande
över spåret. Detta tåg kommer, om det håller vad
ingenjörerna hoppas, att kunna köra med en hastighet på
omkring 500 kilometer i timmen och korta av restiden
mellan Tokyo och Osaka till bara någon timme. Då kan
höghastighetstågen bli en allvarlig konkurrent till landets
inrikesflyg.
De japanska järnvägarna, Japanese National Railways,
privatiserades 1987 efter att ha gått med förlust i flera år
och bröts upp på flera mindre bolag, som idag samverkar
under namnet Japan Railways. Vid sidan av Japan Railways
driver omkring 130 privata järnvägsbolag regional och lokal
trafik. Väl utbyggda tunnelbanenät finns i nio
storstadsområden: Tokyo, Osaka, Nagoya, Yokohama,
Kobe, Sapporo, Kyoto, Sendai och Fukuoka. Trots täta
turer är Tokyos 23 mil långa tunnelbanesystem hårt
belastat under morgon- och eftermiddagsrusningen, och
tunnelbaneträngseln där passagerare bokstavligen kläms in
i vagnarna har länge hört till bilden av det moderna Japan.
Det första japanska flygplanet byggdes 1911 och
krigsmaktens behov ledde till ett uppsving för landets
flygindustri på 1920-talet. Under den amerikanska
ockupationen efter kriget låg flygplanstillverkningen nere
för att återupptas först på 1950-talet. Det privata Japan
Airlines, JAL, blev 1953 halvstatligt för att med större
resurser kunna konkurrera med utländska bolag. JAL växte
ut till ett av världens största flygbolag och var fram till
1980-talets mitt det enda japanska bolaget med
utlandstrafik. 1987 privatiserades JAL igen och fick ungefär
samtidigt konkurrens på de internationella rutterna av
bolagen All Nippon Airways (ANA) och Japan Air System.
Rivaliteten har varit hård och tvingat bolagen till
omstrukturering och kostnadsjakt.
Inrikesflyget är idag väl utvecklat och trafikerar alla större
städer via ett 20-tal regionala knutpunkter. Viktigast av
dem är Tokyos flygplats Haneda, som också har
internationell trafik. 1978 togs Narita, sex mil nordöst om
Tokyo, i bruk som huvudstadens nya internationella
flygplats sedan invigningen länge fördröjts av
protesterande markägare och radikala studenter. Också
den fortsatta utbyggnaden av Narita, bevakad av
kravallpolis, gick långsamt, och först 1992 kunde
flygplatsens andra terminalbyggnad öppna.
I september 1994 invigdes Japans näst största
internationella flygplats, Kansai, byggd på en konstgjord ö i
Osakabukten till en kostnad av 115 miljarder kronor.
Biltrafiken är intensiv i Japan med över 70 miljoner
motorfordon på vägarna, flest i världen efter USA. Antalet
personbilar var omkring 50 miljoner; ungefär en per
hushåll. 1998 hade landet omkring 650 mil motorväg, men
nätet är under utbyggnad med målet att det ska nå en
total längd av 1 400 mil. Merparten av godstransporterna
går med lastbil, vilket tillsammans med den svällande
persontrafiken har lett till stora trafikproblem vid
metropolerna med stockningar, köer och luftföroreningar. I
genomsnitt omkommer omkring 10 000 människor årligen i
trafikolyckor i Japan - över hälften av dem äldre eller
ungdomar i åldern 16-24 år.
Turism
Japanerna har länge sagts ägna alltför stor del av sin tid åt
arbetet och åsidosätta behovet av ledighet och rekreation.
Men från 1960-talet och framåt har fritidsaktiviteterna
tilltagit, även om arbetstiden inte skurits ned i
motsvarande grad. I takt med ökad ledighet och stigande
inkomster utvecklas också turismen. Antalet japaner som
turistar i utlandet har ökat markant sedan 1980-talets
början, med en viss nedgång 1991 då Kuwaitkriget och den
internationella krisen kring Persiska viken fick många
hugade utlandsresenärer att stanna hemma. USA,
Sydkorea och Hongkong är de vanligaste resmålen. Många
japaner väljer fortfarande att resa i hemlandet under sin
ledighet, och den turismen koncentreras till tre tider under
året: ledigheten kring nyåret då alla företag och kontor är
stängda i minst tre dagar, den så kallade "gyllene veckan",
då helgerna i slutet av april och början av maj läggs
samman, samt semestermånaderna juli och augusti.
Ännu är det långt fler japanska turister som far utomlands
än utländska turister som besöker Japan, vilket har lett till
att överskottet i bytesbalansen är mindre än det i handeln.
2000 reste nära 18 miljoner japaner ut till andra länder,
över 80 procent av dem turister. Samtidigt kom nära 5,3
miljoner utlänningar till Japan, men där var färre än
hälften turister. Medan japanska turister främst söker sig
till USA, Europa och Sydkorea anländer de flesta utländska
turisterna till Japan från asiatiska länder som Taiwan och
Sydkorea.
Besökare från andra länder söker sig ofta i första hand till
det internationellt sjudande Tokyo med sevärdheter som
det fashionabla shoppingdistriktet Ginza och nöjeskvarteren
Asakusa och Shinjuku. Många besöker också den gamla
kejsarstaden Kyoto, en av få japanska städer som inte
bombades under kriget. Andra turistattraktioner är det
nästan 3 800 meter höga berget Fuji (eller Fujisan) tio mil
från Tokyo och landets nationalparker på nordön Hokkaido.
Nöjesfältet Tokyo Disneyland, som öppnade 1983, är ett
populärt resmål för både utlänningar och japaner.
© Copyright 2002 Utrikespolitiska Institutet