Asien Japan - Demo Kapitel Allmänt Officiellt namn: Nippon/Japan Statsskick: monarki, enhetsstat Antal invånare: 127 500 000 (2002) BNI per invånare: 32 030 US dollar(1999) Yta: 377 835 km² Statschef: kejsar Akihito Regeringschef: Junichiro Koizumi Huvudstad med antal invånare: Tokyo 11 800 000 (med förstäder 1995) Geografi Japan, vars landyta är något mindre än Sveriges, består av de stora öarna Hokkaido, Honshu, Shikoku och Kyushu samt tusentals mindre öar, vilka sammantagna bildar en över 300 mil lång, smal båge från norr till söder. Bågens nordligaste ände ligger på samma breddgrad som norra Italien, medan de sydliga Ryukyu-öarna (med Okinawa) sträcker sig ända ned till Taiwan. De fyra huvudöarna upptar tillsammans 98 procent av landets yta. Störst är Honshu, som är något mindre än Norrland, medan den näst största ön Hokkaido till ytan kan jämföras med Götaland. Kortaste förbindelsen till fastlands-Asien går över det 19 mil breda Koreasundet. Öarna domineras av svårforcerade skogar och berg. Två tredjedelar av landet täcks av skog, och mindre än en femtedel av ytan är beboelig och odlingsbar. Det geologiskt unga området har gott om heta källor och omkring en tiondel av jordens aktiva vulkaner. Landets högsta berg Fuji är en sovande vulkan. Årligen registreras över tusen lätta jordskalv, medan kraftigare jordbävningar förekommer i snitt vart femte år. Det jätteskalv som drabbade staden Kobe i januari 1995 - landets värsta naturkatastrof sedan 1923 - tog över 6 400 människoliv. Klimat Japan har ett tempererat monsunklimat med fyra distinkt åtskilda årstider. Somrarna är som regel varma och fuktiga medan vintrarna är relativt milda, men skillnaderna mellan olika landsändar är stora. I norr kan vintern vara sträng och blåsig, och längst i söder råder på sommaren närmast tropiskt klimat. På huvudöarna varierar årsmedeltemperaturen från knappt 8 C i Sapporo på Hokkaido till nästan 17 C i Kagoshima på södra Kyushu. Vintertid, då kalla nordvästliga monsunvindar blåser från fastlandet, hopas molnen längs öarnas västsidor och mycket snö faller. På östsidorna är klimatet klarare, torrare och soligare. På sommaren blåser varma, fuktiga vindar in över hela landet från sydöst. Nästan överallt överstiger nederbörden 1 000 mm/år. Framåt sensommaren och hösten sveper ofta tyfoner - tropiska orkaner som bildats längre söderut i Stilla havet - in över främst södra och mellersta Japan och ställer till stora skador. Befolkning och språk Med sina omkring 127 miljoner invånare är Japan världens åttonde land i befolkningsstorlek. Sjunkande födelsetal gör att befolkningen ökar allt långsammare, och myndigheterna spår att om detta fortsätter kommer tillväxten att avstanna helt år 2006 varpå antalet invånare börjar minska. Både medellivslängden och andelen äldre har stigit kraftigt sedan 1950-talet, och Japan hör nu till de länder som kan uppvisa de högsta åldrarna. På bara de tre sista decennierna har andelen människor som är 65 år eller äldre mer än fördubblats _ från drygt 7 procent 1970 till över 17 procent år 2000. År 2015 spås denna äldregrupp utgöra nästan en fjärdedel av Japans befolkning för att år 2050 vara större än en tredjedel. Då bergsterrängen gör stora delar av landet helt eller delvis obeboeliga är övriga områden bland de tätast befolkade i världen: i Tokyoområdet bor nästan 5 400 människor per kvadratkilometer och i Osaka med omnejd drygt 4 600. Tokyo består egentligen av 23 sammanvuxna mindre städer, och hela den sammanhängande bebyggelsen runt Tokyobukten bildar en megastad med omkring 20 miljoner invånare. Om alla förstäder på dagligt pendlaravstånd räknas in bor runt 40 miljoner människor i Allmänt Geografi Klimat Befolkning och språk Religion Utbildning Kultur Massmedier Politiskt system Äldre historia Modern historia Aktuell politik Utrikespolitik och försvar Ekonomi Naturtillgångar och energi Jordbruk och fiske Industri Utrikeshandel Arbetsmarknad Sociala förhållanden Kommunikationer Turism Alla kapitel denna jordens mest tättbefolkade trakt. I det japanska samhället värderas harmoni och likformighet högt, och omkring 99 procent av landets befolkning är av rent japanskt ursprung. Också den största minoriteten, burakumin ("bybor"), är japaner, vilkas förfäder skildes ut från det övriga samhället då deras yrken - sophämtare, dödgrävare, slaktare, garvare med mera - ansågs "orena". Ännu är burakumin, som omfattar några miljoner människor, en undertryckt grupp även om myndigheterna försöker motverka diskriminering. På Hokkaido finns en liten icke-japansk folkgrupp kallad ainu som tros vara en rest av Japans urbefolkning. Ainu, några tiotusental människor, har sedan 1800-talet tvångsassimilerats in i det japanska samhället. De senaste decennierna har försök gjorts att åter hävda ainus kulturella och språkliga särart. Under andra världskriget fördes miljoner koreaner till Japan för tvångsarbete, och än idag utgör de omkring 690 000 koreanerna landets största icke-japanska minoritet. Trots att de flesta av dem är födda i Japan, har japanska som modersmål och betalar skatt har de i regel inte fullt japanskt medborgarskap och bara begränsad tillgång till samhällets stöd. Först efter starka protester lovade myndigheterna att avveckla det system som länge tvingade även permanent boende koreaner att registrera sig och vart femte år få sina fingeravtryck tagna. Näst största icke-japanska grupp är de närmare 300 000 kineserna, varav de flesta kommer från Taiwan. I december 1999 bodde över 1,5 miljoner utlänningar i Japan. Japanskan har ingen nära släktskap med något annat språk, och det är ännu inte helt klarlagt till vilken språkgrupp den bör räknas. Men den har vissa likheter i grammatik och struktur med koreanskan. Redan för 1 500 år sedan hämtade japanerna sitt skriftspråk och låneord från Kina, och idag uttalar de oftast dessa ord helt annorlunda än kineserna. I en vanlig nutida japansk text kan hälften av tecknen vara kinesiska. På senare år har också alltfler engelska låneord tagits in. Inte bara uttalet utan också den exakta betydelsen ändras då ofta. Japanerna har svårt att uttala ord som slutar på konsonanter och lägger därför gärna till en vokal; engelskans "cup" blir "kappu" och "salad" blir "sarada". Japanska har även olika stilnivåer och speciella språkmarkörer, keigo, som markerar hur artigt eller vardagligt någon vill tilltala en annan person. Att korrekt använda keigo anses särskilt viktigt inom affärsvärlden. I den kinesiska skriften, kanji, betecknar varje tecken ett ord. Då de kinesiska tecknen inte täcker alla böjningar och ändelser i japanskan har kanji kompletterats med två fonetiska stavelsesystem som kallas kana-alfabet: hiragana och katakana. Utländska låneord skrivs i regel med katakana. Liksom traditionell kinesisk skrift läses den japanska teckenskriften lodrätt uppifrån och ned och från höger till vänster. Ett tredje system, romaji, används för att skriva japanska ord med latinska bokstäver. Religion Japans två ledande religioner är shintoism och buddhism, och de flesta japaner utövar dem båda trots deras olikheter. Enligt officiell statistik bekänner sig omkring 105 miljoner japaner till shintoismen och 95 miljoner till buddhismen. Det är inte ovanligt att shintoceremonier används vid födelse och bröllop och buddhistiska riter vid begravningar och minneshögtider. Också den kinesiska konfucianismen har påverkat japanskt tänkande och handlande men betraktas mer som en morallära än som en religion. Buddhismen kom till Japan på 500-talet från Indien via Kina och Korea, och 552 brukar anges som det år då man vid kejsarhovet på Naraslätten började tillbe Buddha. Till en början var buddhisterna beroende av kontakten med de stora klostren och templen i Kina, varifrån också konfucianska och daoistiska (taoistiska) tankegångar nådde Japan. Den japanska buddhismen fick dock snart en egen prägel och kom att starkt påverka landet kulturellt och politiskt. En mängd sekter och skolor, bland dem zen-buddhismen, uppstod efter hand. 1997 fanns närmare 80 000 buddhisttempel i Japan. Shintoismen eller shinto, "gudarnas väg", är japanernas inhemska religion med rötter i äldre tiders folktro. Den omfattar en mängd riter som ursprungligen byggde på dyrkan av naturgudar, och myten om kejsardynastins himmelska ursprung blev en av shintos grundpelare. Kejsaren dyrkades som en ättling till solgudinnan Amaterasu, och när han 1868 återfick sin världsliga makt blev shinto Japans statsreligion. Det stora Meiji-templet i Tokyo uppfördes till kejsarens ära, och tiotusentals nya heliga portar, torii, med sina typiska svängda linjer restes på kultplatser landet över. Under andra världskriget betonade myndigheterna shintos statsbärande roll. Vid Japans kapitulation 1945 tvingades dock kejsaren avsäga sig sina gudomliga anspråk. Shintos ställning som statsreligion upphörde och religionsfrihet blev grundlagsfäst. Kristendomen kom till Japan 1549 med jesuitmissionären Francis Xavier och spreds snabbt i landets södra delar. De styrande såg den dock som omstörtande, och de kristna började förföljas. Från 1600-talets första hälft och i över två sekler framåt var kristendomen förbjuden i hela Japan. Först sedan landet på 1860-talet öppnat sig igen mot omvärlden kunde missionärer åter börja arbeta. Under 1900-talet har flera mindre trossystem uppstått eller förts in, många influerade av de äldre religionerna. Japan beräknas ha hundratals, kanske tusentals "nya religioner" samfund och sekter som blandar element ur shintoism, buddhism eller kristendom med gammal folktro och nya tankar till en egen livssyn. Den buddhistiska organisationen Soka Gakkai har genom partiet Komeito utövat visst politiskt inflytande. Sedan ledare för domedagssekten Aum Shinrikyo åtalats för terrorgasattacken i Tokyo 1995 har myndigheterna skärpt sin kontroll av vad de religiösa smågrupperna sysslar med. Utbildning I Japan värderas utbildning högt, och de flesta barn går mellan ett och tre år i förskola innan de vid sex års ålder börjar den nioåriga obligatoriska grundskolan. Efter grundskolan fortsätter nästan alla - över 96 procent - av eleverna till det treåriga gymnasiet. Därifrån går nästan hälften av ungdomarna vidare till högskole- eller universitetsstudier, en något lägre andel än i USA men högre än i Västeuropa. Japan har över 600 universitet, tre fjärdedelar av dem privata, med utbildningar på fyra till sex år och närmare 600 två- eller treåriga akademiska högskolor. Den mycket höga kvaliteten på utbildning och forskning, inte minst inom teknik, ekonomi och medicin, ses som en av orsakerna till landets snabba framsteg. Storföretagen rekryterar i regel sina anställda direkt från gymnasier och universitet redan innan de fått sina avgångsbetyg. Anställningen, som inte sällan blir livslång, börjar sedan efter examen. Vid sidan av de statliga skolorna finns ett kommersiellt utbildningssystem som mot betalning erbjuder kompletterande privat undervisning på alla nivåer. Dessa privatskolor, juku, är särskilt viktiga inom de sektorer som faller utanför den obligatoriska skolan. På högre nivå erbjuder de till exempel särskilda kurser som examensförberedelser. Privatuniversitetens avgifter är dock mer än dubbelt så höga som vid de statliga universiteten. Vissa lärosäten, som Tokyouniversitetet, har högre prestige än andra och inträdesproven till de stora universitetens fakulteter är extremt hårda. En plats vid ett ansett universitet betraktas som ett måste för den som vill lyckas i karriären. Genom privatlektioner på fritiden hoppas därför många skolungdomar öka sin chans att komma in på önskad utbildning. Den psykiska press som konkurrensen lägger på eleverna har gjort systemet omdiskuterat både inom och utanför landet. Kritiker menar att skolan tidigt tvingar både elever, föräldrar och lärare till betygshets och fixering vid examina snarare än att stimulera de unga till personlig utveckling och kritiskt tänkande. Mobbning och skolvåld är andra svåra problem som inte heller Japan förskonats från och som har ökat drastiskt på senare år. Utbildningssystemets riktlinjer stakades ut under USAs ockupation efter andra världskriget och förblev länge oförändrade. Under 1990-talet har dock läroplanerna inom grundskola och gymnasium reviderats för att bland annat ge ett mer varierat ämnesutbud. Sex dagars skolvecka var länge det normala. Men 1995 gavs elever i allmänna grundskolor och gymnasier ledigt två lördagar i månaden, och tanken är att från 2002 ska femdagarsvecka tillämpas i hela det statliga skolsystemet. Skolårets start är också något som diskuteras. Medan de flesta skolor i Europa och Nordamerika börjar i augusti eller september börjar japanernas skolår i april. Antalet utlandsstudenter i Japan är mycket lågt i jämförelse med länder som USA och Frankrike: 1998 hade landet drygt 51 000 utländska studerande, varav 90 procent kom från andra länder i Asien. Av de japaner som studerar utomlands är nästan hälften i USA. Kultur Strävan efter harmoni, skönhet och stram enkelhet präglar många av Japans kulturyttringar. Idealen går igen till exempel i traditionella trädgårdar och bostäder som till hela sin uppbyggnad ska utstråla dessa egenskaper. I det klassiska japanska rummet är färgerna få och utstuderat samstämda, möbleringen synnerligen sparsam och golvet helt täckt av tjocka tatami-mattor av vävt gräs. Sådana rum finns ännu i de gamla gästgivargårdarna - ryokan och i exklusiva privathem. Även den japanska konsten att arrangera blommor ikebana - eftersträvar harmoni i linjer och färg. Medan man i väst ser mer till blommornas skönhet och mängd betonar japanerna deras linjespel och symbolism. Ikebana kan spåras tillbaka till blomritualer i 500-talets buddhisttempel, men först tusen år senare fick den det förenklade formspråk som gjorde den tillgänglig för alla. I en modern västinfluerad variant, moribana, skapas miniatyrer som ska ge intryck av landskap eller trädgårdar. Lika särpräglad är den japanska teceremonin, chanoyu, en sofistikerad och mer än tusenårig ritual kring konsten att bereda, servera och dricka grönt te. Genomförd av en mästare ska teceremonin ge en estetisk upplevelse som inte bara innefattar teet och utan också rummet där drycken serveras, hjälpmedlen och dekoren. Många av Japans traditionella musikinstrument kom ursprungligen från Kina. Till de mest kända hör koto, som med sina sju eller 13 strängar liknar en cittra, bambuflöjten shakuhachi och den tresträngade, banjoliknande shamisen. Japansk musik har genom århundradena formats genom en blandning av folkmusik och influenser utifrån. I populärmusiken har det senaste seklet, framför allt efter kriget, en typ av gråtmilda ballader - enka - om främst sviken kärlek och hemlängtan blivit mycket spridda. Efter andra världskriget har också västerländsk musik, både klassisk och populär, fått allt större genklang i landet. Japan har idag ett 20-tal professionella symfoniorkestrar, och musiker som dirigenten Seiji Ozawa, pianisten Mitsuko Uchida och cellisten Yo-Yo Ma verkar med hela världen som arbetsplats. Karaoke är populär som avkoppling, och bland ungdom gäller, som på andra håll i världen, pop, rock och disco. Japans litteratur hade sin första storhetstid för ett tusental år sedan. Då skapades bland annat mästerverk som Berättelsen om Genji och essäsamlingen Anteckningar vid huvudkudden, två hovdamers briljanta beskrivningar av livet inom dåtidens aristokrati. Romanen om kejsarsonen Genji, skriven av Murasaki Shikibu (ca 978-ca 1016), betraktas än idag som ett av världslitteraturens stora verk. Under samma tid föddes den klassiska versformen tanka 31 stavelser på fem rader - som ännu används. På medeltiden tillkom samurajromaner och buddhistiskt präglade berättelser. Ur poesisystemet waka utvecklades både kedjediktformen renga, med flera författare, och den koncentrerade diktform som för omvärlden kommit att symbolisera japansk poesi: haiku, ett treradigt poem i 17 stavelser efter mönstret 5-7-5. Den kringvandrande mästaren Matsuo Basho förde på 1600-talet haikukonsten till höjder som också dagens poeter strävar mot. Tanka och haiku är fortfarande så populära i Japan, bland både yrkespoeter och amatörer, att dagspressen har särskilda spalter för dem. Under 1800-talet började många franska, engelska och ryska klassiker översättas till japanska och ges ut i billighetsupplagor. Shakespeare, Goethe och Tolstoj är förmodligen lika välkända i Japan som i sina hemländer. Även många svenska författare finns översatta, och japanska barn känner till både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Under den nationalistiska militärregimen på 1930-talet och fram till 1945 undertrycktes och brändes litteratur som sågs som "ojapansk", men efter krigsslutet har det litterära utbudet varit desto rikare. 1968 blev Yasunari Kawabata, författare till bland annat Snöns rike, den första japanen att tilldelas Nobels litteraturpris. Andra internationellt uppmärksammade sentida författare är Yukio Mishima, Kenzaburo Oe (Nobelpristagare 1994) och avantgardisten Kobo Abe. En länk mellan litteratur, bokkonst och bildkonst är de berömda japanska färgträsnitten, som har starkt påverkat även konsten i Europa. Också då det gäller porslin och keramik har Japan varit överlägset västerlandet i formgivning och kvalitet. Bara kineserna har kunnat utmana japanerna på detta område. Japans äldsta bevarade teaterform är no, som skapades på 1300-talet och skyr all onödig utsmyckning. No-dramat är uppbyggt kring en enda huvudperson, shite, och genom dans och sång förtydligas berättelsen. Lättare för den ovane att ta till sig är den färgsprakande kabuki-teatern, där alla roller spelas av män, och den populära dockteatern bunraku. Till dagens japanska bild- och textkultur hör de tecknade serierna, manga, som läses mer än i något annat land även av vuxna. En japansk serietidning är ofta flera hundra sidor tjock och har en berättarteknik som liknar filmens. På senare år har alltfler manga för vuxna givits ut, skrivna och ritade av välkända författare och konstnärer. Japan har även en omfattande filmproduktion, och bland de stora regissörer och filmskapare som har nått berömmelse långt utanför landets gränser kan nämnas Akira Kurosawa, Yasujiro Ozu och Kenji Mizoguchi. Omisskännliga uttryck för japansk kultur finns också inom idrottens värld, främst då nationalsporten sumobrottning och kampsporter som judo och karate. Massmedier Japanerna ägnar statistiskt sett mer tid än något annat folk åt arbete, läsning, studier och TV-tittande. Tidningar och tidskrifter har stor spridning. 1998 hade Japan 121 dagstidningar med en samlad daglig upplaga på närmare 73 miljoner exemplar - världens största tidningsutgivning i förhållande till folkmängden. De stora rikstidningarna ger ut både morgon- och kvällsupplagor. De största tidningshusen publicerar också varsin engelskspråkig upplaga samt vecko- och månadstidningar och facktidskrifter. 1998 utkom 88 veckotidningar och över 3200 olika tidskrifter i Japan. Landets största nyhetsbyråer är Kyodo News Service och Jiji Press. För TV- och radioprogrammen svarar det allmänägda, licensfinansierade NHK (Nippon Hoso Kyokai) och över 180 privata bolag. De privata har ofta kopplingar till stora tidningsföretag. Nyhetsprogram utgör nära hälften av NHKs sändningar i både TV och radio, medan de stora reklamfinansierade bolagen mest sänder underhållning. TV-sändningarna pågår oftast utan uppehåll från morgonen till någon timme efter midnatt. Kabel-TV tillkom främst för de bergstrakter och öar som hade svårt att ta emot vanliga sändningar men har blivit allt populärare också inne i städerna. Digitala TV-sändningar via satellit började i oktober 1996, och den tekniken håller på att tas i bruk också för markbundna sändningar. NHK experimentsänder också med högupplösnings-TV, en teknik som möjliggör långt skarpare och bättre TV-bilder. Det japanska systemet kallas Hi-Vision TV. Politiskt system Sedan Japan nedkämpats i kriget hade ockupationsmakten USA två huvudmål: att avväpna landet och att demokratisera det. Japans grundlag, som trädde i kraft den 3 maj 1947, stadgar därför efter amerikansk modell att landet ska vara en parlamentarisk demokrati med grundläggande fri- och rättigheter för medborgarna. I en pacifistisk paragraf avsäger sig Japan för all framtid krig som medel att lösa mellanstatliga konflikter. Författningen fastslår också att kejsaren bara är en symbol för folket och staten, utan rätt till politisk makt eller anspråk på gudomlighet. Liksom i västerländska demokratier vilar maktutövningen på tre pelare: den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Högsta statsorgan är parlamentet (diet eller kokkai), bestående av två kammare. Överhusets 247 (förr 252) ledamöter väljs på sex år genom en kombination av partival och personval. Vart tredje år är det val till hälften av mandaten. 1994 minskades i en valreform antalet ledamöter i underhuset, där den egentliga makten ligger, från 511 till 500 - av dem 300 valda i personval i enmansvalkretsar (den politiker som får flest röster erövrar valkretsens enda mandat) och 200 valda i partival i elva regionblock (mandaten fördelas proportionellt efter hur många röster varje parti fått). År 2000 skars antalet proportionellt tillsatta mandat ned ytterligare till 180. Underhusets medlemmar väljs på fyra år. Med reformen hoppas man ha kommit från skevheten i det tidigare valkretssystemet, som gav den oftast mer konservativa landsbygden stark överrepresentation bland de folkvalda. Parlamentet utser premiärministern, och denne bildar sedan sin regering med högst 20 ministrar. Alla ministrar måste vara civila, och en majoritet av dem måste sitta i parlamentet. 2001 skars antalet statsdepartement ned från 22 till tolv, samtidigt som premiärministerns ställning stärktes. Alla lagar skall i princip godkännas av båda kamrarna, men underhuset kan i vissa fall driva genom förslag som överhuset sagt nej till. Underhuset kan också godta eller förkasta budget och internationella fördrag och har, till skillnad från överhuset, rätt att ställa regeringen inför misstroendevotum. Grundlagsändring kräver godkännande av två tredjedelar av ledamöterna i båda kamrarna samt bekräftelse i folkomröstning. Alla medborgare som fyllt 20 år har rösträtt (män sedan 1925 och kvinnor sedan 1945). Även om statsförvaltningen formellt är underordnad regering och parlament spelar den en viktig roll genom att inte enbart verkställa statsmaktens order utan också påverka och utforma dem. Bara parlamentet kan stifta lagar, men de flesta lagförslag bereds noga av höga tjänstemän inom berörda departement. Processen blir ett samspel mellan höga karriärtjänstemän och politiker, vilket ger statsförvaltningen en starkare ställning gentemot den politiska makten än i många andra länder. Till detta kommer näringslivets stora inflytande på hur Japan styrs, genom personliga band mellan företagsledare och toppolitiker. Administrativt är Japan indelat i 47 prefekturer. I spetsen för varje prefektur står en guvernör som tillsätts i allmänna val. Ända sedan sin tillkomst 1955 har Liberaldemokratiska partiet (LDP; Jiyu-Minshuto) dominerat politiken i Japan i nära samarbete med landets storföretag och statsbyråkrati - den så kallade järntriangeln. LDP, snarare en koalition av flera konservativa och sinsemellan konkurrerande fraktioner än ett parti i vanlig mening, värnar om den privata företagsamheten, ekonomisk tillväxt och samarbetet med USA. Efterkrigstidens ledande oppositionsparti har varit Socialistpartiet (JSP), 1991 omdöpt till Socialdemokratiska partiet (SDPJ, från januari 1996 förkortat till SDP; på japanska Shakai-Minshuto). Efter sitt oväntade regeringssamarbete med LDP från 1994 förlorade socialdemokraterna mycket av sitt väljarstöd och var våren 2002 ett av parlamentets mindre partier. Partiledaren Takako Doi kvarstår dock som en av Japans populäraste politiker. Ett annat särpräglat parti är Komeito, bildat 1964 som politisk gren av den buddhistiska lekmannaorganisationen Soka Gakkai. Det blev snabbt landets tredje största parti genom att starkt ta avstånd från korruptionen inom politiken. Sedan partiet och Soka Gakkai skildes åt 1970 svängde Komeito först åt vänster och förordade "mänsklig socialism" och sedan åt höger med stöd för japansk-amerikanskt samarbete och landets militära försvarsstyrkor. 1998 reformerades partiet och kallade sig Nya Komeito, och från 1999 har partiet suttit i koalitionsregering tillsammans med LDP. Ännu ett parti valdebuterade 1996: Demokratiska partiet (DPJ, eller Minshuto). Det sade sig vilja vara en "tredje kraft" för de väljare som inte sympatiserade med vare sig den konservativa LDP-regeringen eller med högerkrafterna inom alternativet NFP. Demokratiska partiet skapades kort före valet av avhoppade parlamentariker från andra partier, och de 52 platser avhopparna höll före valet lyckades de försvara. DPJ, som bland annat kräver decentralisering av makten och större inflytande för väljarna på byråkratins bekostnad, blev därmed bara tre veckor efter sin tillkomst underhusets tredje största parti. I april 1998 stärkte DPJ, lett av den populäre förre socialministern Naoto Kan, sin ställning ytterligare genom att gå samman med tre mindre partier. Våren 2002 var DJP näst största parti i parlamentets båda kamrar. Japans rättssystem är uppbyggt kring domstolar på tre nivåer. På lägsta nivå finns 50 distriktsdomstolar eller tingsrätter: fyra av dem i prefekturen Hokkaido och en vardera i de övriga 46 prefekturerna. Jämsides med dessa finns lika många familjedomstolar, som handhar civilmål av typ relationstvister, skilsmässor och ungdomsbrottslighet. 452 särskilda snabbdomstolar tar sig an enklare fall som skadeståndskrav, illegalt spel etc. Domar på denna nivå kan överklagas till någon av de åtta hovrätterna i städerna Tokyo, Nagoya, Osaka, Hiroshima, Takamatsu, Fukuoka, Sendai och Sapporo. Högsta domstolen i Tokyo med 15 ledamöter är sista instans och fastlägger prejudikat för lägre rätters utslag. Något jurysystem finns inte. Rättegångar är normalt offentliga, om inte domstolen enhälligt finner speciella skäl för att stänga dörrarna. Processer som rör politiska brott, massmedier eller grundlagsenliga rättigheter måste dock vara öppna. Trots Japans urbanisering och snabba ekonomiska tillväxt är kriminaliteten låg i jämförelse med i andra industriländer. Särskilt påfallande är det relativt ringa antalet våldsbrott. Samtidigt är andelen uppklarade brott hög, vilket tillskrivs såväl polisens effektivitet och nära samarbete med allmänheten som djupare kulturella faktorer i samhället. Dödsstraff genom hängning kan utmätas i särskilt allvarliga mordfall. Äldre historia Redan för över 100 000 år sedan levde människor på de japanska öarna, som då hängde samman med Asiens fastland. Med invandrare från Kina via Korea kom nya impulser, bland annat risodling och bruk av metaller som brons och järn. Jordbruket förbättrades, vapen smiddes och i slutet av yayoiperioden (ca 300 f Kr - 300 e Kr) hade de första statsbildningarna skapats på öarna Honshu, Kyushu och Shikoku. Stegvis förenades de till större stater, och i början av 600-talet blev Naraslätten på Honshu centrum för en sådan. Hovet i Nara dominerades av fursten och statsmannen Shotoku. Påverkad av buddhismen lät han bygga en samling vackra tempelbyggnader, vilka idag anses vara världens äldsta bevarade trähus. Åren 710-794 var Nara formellt Japans huvudstad. Efter kinesiskt mönster byggdes därpå en ny huvudstad upp i Heian, senare omdöpt till Kyoto, som förblev kejserlig residensstad i över tusen år. Den kulturellt blomstrande Heian- eller Kyotoperioden varade i nästan 400 år. Redan i mitten av 1100-talet hade dock Heiankejsarnas makt undergrävts av en framväxande krigarklass - samurajerna. Två samurajsläkter kämpade om makten, och 1192 flyttade den segerrika Minamoto-familjen rikets maktcentrum till Kamakura, sydväst om dagens Tokyo. I närmare 700 år styrdes sedan Japan av militärguvernörer - shoguner medan kejsarna satt maktlösa i Kyoto. År 1274 och 1281 försökte mongoliska styrkor invadera Japan. Båda angreppen misslyckades, delvis tack vare att kraftiga tyfoner bröt sönder invasionsskeppen. Uppfattningen om Japan som gudabenådat och oövervinneligt föddes, och stormarna fick namnet kamikaze (gudarnas vind). Efter en rad uppror och inbördeskrig enades landet i slutet av 1500-talet. Shogunen Tokugawa Ieyasu flyttade maktcentret till Edo, dagens Tokyo. Under Tokugawa- eller Edoperioden 1603-1867 levde Japan i lugn, stabilitet och fred med sina grannar, bland annat genom att nästan helt stänga sina portar mot omvärlden. Missionärer, handelsmän och andra utlänningar förvisades. Bara några få holländare och kineser fick handla med Japan. 1853 tilltvingade sig dock en amerikansk flottstyrka handelsrättigheter, och ryssar, britter, holländare och fransmän slöt snart liknande avtal. Isoleringen var bruten och freden. Inbördesstrider och statskupper skakade det försvagade shogunatet. År 1868 störtades den siste shogunen, kejsaren återkom som härskare och kejsarsätet flyttades från Kyoto till Edo, som döptes om till Tokyo (Östra huvudstaden). Kejsar Meijis styre 1868-1912, Meijiperioden, blev förnyelsens epok. Japan skulle hämta in västerlandets försprång och sände ut delegationer för att se och lära. Reformarbetet blev intensivt. Den gamla feodalismen avskaffades och ett modernt statsskick med regering och lagstiftande församling antogs. På 1880-talet fick Japan sina första politiska partier efter västeuropeisk modell. Obligatorisk folkskola infördes liksom en ny valuta och ett skattesystem med skatter och avgifter i procent av inkomsterna. På ett halvsekel utvecklades Japan från feodal jordbrukarstat till modern industrination. Med nyvunnen styrka kom även nya ambitioner. Japan utmanade Kina om makten över Korea, som Peking länge sett som ett kinesiskt lydrike, och segrade stort i kriget 1894-95. Peking måste frånträda bland annat Taiwan och den strategiskt viktiga halvön Liaotung i södra Manchuriet. Sedan västmakterna tvingat Japan att återlämna Liaotung arrenderade Ryssland halvön från Kina på 25 år. I rysk-japanska kriget 1904-1905 förintade Japan den ryska flottan, övertog arrendet av Liaotung och befäste sin ställning i Manchuriet. Japan återfick också halva ön Sakhalin, tidigare bortbytt mot ökedjan Kurilerna. I första världskriget 1914-18 stred Japan på de allierades sida och framstod efter Tysklands nederlag som en av världens stormakter. Kejsaren Meiji, avliden 1912, följdes på tronen av kejsar Taisho som i sin tur efterträddes av kejsar Hirohito 1926, då Showaperioden inleddes. Industrin växte, och parlamentarismen föreföll stabil. Men världsdepressionen drabbade också Japan, tilltron till politikerna sjönk och militären blev starkare. Mot regeringens vilja ockuperade armén först Manchuriet 1931 och därpå delar av Inre Mongoliet och norra Kina. Stegvis tappade den civila regeringen sitt inflytande, och 1941 tog generalen och krigsministern Hideki Tojo över som premiärminister. Militären styrde nu landet. 1940 hade Japan gått i allians med Nazi-Tyskland och det fascistiska Italien. Den 7 december 1941 anföll Japan utan krigsförklaring USAs flottbas Pearl Harbor på Hawaii, och Stillahavskriget bröt ut. Japanska trupper intog britternas sista sydostasiatiska bastion Singapore och Indonesien, Filippinerna och Burma. I juni 1942 vände krigslyckan i slaget mellan japanska och amerikanska flottstyrkor vid ön Midway. Japan förlorade flera hangarfartyg och tunga kryssare, och snart hade västmakterna herravälde både i luften och till havs. Långsamt trängdes japanerna tillbaka från ögrupp efter ögrupp under hårda strider. Japan svarade bland annat med att angripa fiendens fartyg med självmordspiloter, kallade kamikaze i likhet med de stormar som på 1200-talet hejdat mongolerna. 1944 nådde USAs bombflyg fram till själva Japan och dödade hundratusentals människor. I april året därpå landsteg amerikanska trupper på Okinawa, och den 6 och 9 augusti 1945 fällde USA två atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Mer än en kvarts miljon människor dödades genast eller skadades så svårt att de avled kort därefter. Den 15 augusti kapitulerade ett sönderslaget Japan och ockuperades av de allierade; i praktiken av USA. General Douglas MacArthur, USAs högsta befälhavare i Stillahavsområdet, ledde det militärkommando som tog över. Kriget hade då kostat Japan över tre miljoner människoliv; soldater och civila. Modern historia Under den sju år långa ockupationen efter kriget sköttes Japans utrikespolitik av USA. Krigsmakten avvecklades och landet påtvingades en ny författning och ett parlamentariskt system efter amerikanskt mönster. Japan förlorade alla sina erövringar och även områden som alltid setts som japanska, till exempel delar av ökedjan Kurilerna. Flera militära och civila ledare, bland dem general Hideki Tojo, dömdes för krigsförbrytelser och avrättades. Först 1951 slöt det slagna Japan fred i San Francisco med USA och övriga västallierade. Sovjetunionen, Kina och många stater som japanerna ockuperat deltog dock inte i fredskonferensen. Samma år ingicks en japansk-amerikansk säkerhetspakt som gav USA rätt att ha trupper på japansk mark. Den 28 april 1952 återfick Japan sin självständighet, och under återuppbyggnaden infogades landet i USAs framväxande globala säkerhetssystem som en östasiatisk bastion mot kommunismen. Med västligt stöd upptogs Japan också i en rad internationella organisationer, vilket underlättade handeln med omvärlden. De gamla politiska partierna hade återuppväckts, och nya tillkom. 1955 gick två konservativa partier, Demokraterna och Liberalerna, samman i Liberaldemokratiska partiet, LDP, som bildade regering samma år och efter det styrde oavbrutet i nära fyra årtionden. Sedan landet betalat sina krigsskadestånd blev OS i Tokyo 1964 symbolen för det pånyttfödda, ekonomiskt allt starkare Japan som rest sig ur ruinerna. Hjälpt av landets tillväxt, sina band till näringslivet och oppositionens splittring satt LDP till synes orubbligt vid regeringsmakten. Men 1974 tvingades premiärministern Kakuei Tanaka avgå för inblandning i bland annat markspekulation. Två år senare greps han för att ha tagit mutor av den amerikanska flygplanstillverkaren Lockheed. Väljarna reagerade upprört, och efter "Lockheed-valet" 1976 kunde LDP bara med knapp nöd behålla sin majoritet i parlamentets underhus. I nästa val 1979 tappade LDP fler mandat men återvann sin majoritet vid nyvalet året därpå sedan premiärministern Masayoshi Ohira hastigt avlidit. Tanaka dömdes 1983 till fyra års fängelse för Lockheed-mutorna. Domen skakade Japans politiska etablissemang, och Tanaka vägrade först att ge upp sin plats i parlamentet. Men sedan han insjuknat och lämnat politiken kunde premiärministern Yasuhiro Nakasone leda LDP till storseger i valet 1986. Nakasone avlöstes 1987 som LDP-ledare och regeringschef av Noboru Takeshita. Ett halvår senare kom nästa skandal: höga politiker och ämbetsmän hade fått förhandsköpa aktier i fastighetsföretaget Recruit billigt och kunde senare håva in miljonvinster. Tydligt var att företaget väntade sig gentjänster. Regeringen rämnade, och sedan det uppdagats att även Takeshita tagit emot pengar från Recruit avgick premiärministern våren 1989. Medan Japan brottades med Recruit-affären dog kejsar Hirohito i januari samma år. Han efterträddes av kronprins Akihito, och en ny historisk era - Heisei - började. Sosuke Uno blev regeringschef efter Takeshita men föll kort därpå i en sexskandal. I valet till parlamentets överhus i juli 1989 förlorade LDP för första gången sin majoritet där. Valets stora segrare blev Socialistpartiet JSP (Japan Socialist Party) och kvinnorna, som nu gjorde sitt verkliga intåg i politiken. Resultatet var också en personlig framgång för JSPs Takako Doi, landets första kvinna att leda ett stort politiskt parti. Efter Sosuke Uno blev Toshiki Kaifu premiärminister och LDP-ledare. I underhusvalet 1990 tycktes väljarna ha förlåtit LDP dess synder och gav partiet 275 av kammarens 512 platser. Kuwaitkrisen samma år och västmakternas krig mot Irak utlöste hård debatt i Japan kring ett regeringsförslag om att bistå de allierade med en icke-stridande truppstyrka. Kritikerna, med JSP främst, menade att det stred mot Japans grundlag (se Utrikespolitik och försvar), och förslaget drogs tillbaka. I stället lovade regeringen, efter påtryckningar från USA, att bidra med pengar. I oktober 1991 efterträddes Kaifu som LDP-ledare av Kiichi Miyazawa. Trots JSPs motstånd antogs 1992 en lag om att japansk militär skulle få delta i fredsbevarande FN-insatser utomlands. Samtidigt briserade en ny politisk bomb. LDPs mäktige viceordförande Shin Kanemaru fälldes i domstol för att olagligt ha tagit emot mångmiljonbidrag från företaget Sagawa Kyubin. En proteststorm tvingade ut honom ur parlamentet. Därpå greps Kanemaru för att även ha undanhållit staten motsvarande 70 miljoner kronor i skatt. Allt fler krävde nu både en valreform mandatsystemet hade länge ansetts locka till korrupta kampanjmetoder - och ett slut på LDPs "pengapolitik". Strid om valreformen fick 54 missnöjda LDP-parlamentariker att hoppa av och bilda partierna Shinseito (Förnyelsepartiet) och Sakigake (Pionjärpartiet). Det tvingade fram ett nyval. Försvagat av Kanemaru-affären, avhoppen och Japans ekonomiska problem led LDP ett historiskt valnederlag 18 juli 1993 och drevs i opposition efter att ha styrt oavbrutet i 38 år. Valet slog hårt också mot det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna SDPJ (före 1991 Japans socialistparti, JSP), vars platser i underhuset nästan halverades. Lågt valdeltagande visade väljarnas misstro mot de gamla partierna. Bakom skrällen låg nybildningarna Shinseito och Sakigake, ledda av LDP-avhoppare trötta på sitt forna partis penningsmusslande. Då dessa konservativa reformister lierat sig med socialdemokraterna, det 1992 födda Nya Japanpartiet (JNP) och tre andra partier blev oppositionen stark nog att fälla premiärminister Miyazawas LDP-ministär. En brokig sjupartikoalition trädde till med JNP-ledaren Morihiro Hosokawa, ättling till en gammal samurajklan, som regeringschef. Han började genast reformera valsystemet. Den lösning som regeringen och LDP-oppositionen till slut enades om krympte underhuset till 500 platser, därav 300 tillsatta genom majoritetsval i enmansvalkretsar och 200 genom proportionell mandatfördelning. Samtidigt sattes en gräns för hur mycket kampanjpengar en politiker får ta emot. Efter att med möda ha samlat koalitionsregeringen kring ett stort ekonomiskt stimulanspaket blev också Hosokawa 1994 anklagad för smussel. Kritiken gällde ett gammalt lån hos Sagawa Kyubin, företaget i Kanemaru-skandalen, och aktievinster gjorda 1987. Hosokawa, som bildat JNP just för att städa upp i politiken, påvisade att han inte hade gjort något otillåtet. Men "affärerna" försenade budgetarbetet, och split inom koalitionen fick honom att ge upp och lämna sin post. Den nye premiärministern Tsutomu Hata, en av Shinseitos grundare, fick genast problem då det största regeringspartiet, socialdemokraterna, lämnade koalitionen. Splittringen var stor även mellan kvarvarande partier, och efter två månader avgick Hata - Japans mest kortlivade regeringschef efter kriget. I stället gick LDP oväntat i allians med socialdemokraterna och det lilla Sakigake och kunde, trots partiernas ideologiska olikheter, återta regeringsmakten i juni 1994 med solid majoritet i parlamentet. Liberaldemokraterna tog de viktigaste ministerplatserna men lät SDPJs ledare, 70årige Tomiichi Murayama, få bli premiärminister. Koalitionens bas var dock ingen gemensam samhällssyn utan mer de äldre partiernas skepsis mot de nyas förmåga att styra. Murayama överraskade med att snabbt bryta med flera av sitt partis gamla dogmer. SDPJ skulle inte längre betrakta Japans militära försvar som ett brott mot den pacifistiska grundlagen, en åsikt som partiet hävdat ända sedan 1950-talet. Vidare sade Murayama att banden med USA och den japansk-amerikanska säkerhetspakten bör förbli utrikespolitikens bas - trots att hans parti länge krävt att pakten skulle skrotas och Japan vara neutralt. I september 1994 bekräftade SDPJ sin nya kurs. Partiet gav också upp sitt motstånd mot symboler som flaggan och nationalsången Kimigayo, vilka setts som alltför förknippade med gammal kejsardyrkan och med Japans brutala militära framfart i Asien under krigen. Liberaldemokraternas fall i valet 1993 hade vitaliserat politiken, men bara ett år senare föreföll allt vara som förr: med LDP tillbaka i regeringen. Strategen Ichiro Ozawa, en av de LDP-avhoppare som kortvarigt lyckats bryta LDPs maktinnehav, samlade i december 1994 nästan hela regeringsmotståndet (de fyra partierna Shinseito, Komeito, Nya Japanpartiet och Demokratiska socialistpartiet samt flera mindre grupperingar) till ett nytt stort oppositionsparti: Shinshinto eller Nya framstegspartiet (NFP), lett av gamla beprövade men reformistiskt sinnade politiker. Med över 200 mandat i underhuset och förre premiärministern Toshiki Kaifu som partiledare blev NFP genast den största utmaningen mot LDPs koalitionsregering. Det våldsamma jordskalv som tog tusentals människors liv i Kobe i januari 1995 följdes av hård kritik mot regeringen för dålig katastrofberedskap och lama räddningsinsatser. NFP-ledaren Kaifu stämplade den som inkompetent. Katastrofen, där byggnader föll samman, en motorväg rasade ned från sina pelare och avslitna gasledningar ledde till förödande bränder, väckte också besvärande frågor om myndigheternas byggnormer och stadsplanering. Den 20 mars 1995 drabbades Japan av en ny chock som satte frågetecken kring de styrandes beredskap mot oväntade terrorhot. Tusentals människor vacklade upp ur tunnelbanan i Tokyo, förgiftade av den dödliga nervgasen sarin. Polisens spår ledde snabbt till en bisarr religiös sekt, Aum Shinrikyo, ledd av den blinde gurun Shoko Asahara som predikade världens undergång. Av de över 5000 personer som drabbades av gasen i tunnelbanan dog tolv. Flera medlemmar av Aum-sekten greps, och Asahara ställdes i april 1996 inför rätta för mord och en rad andra brott som uppdagats under polisens utredning. Först 1999 medgav sekten att den var medskyldig till nervgasdådet. På olika sätt påvisade Kobe-skalvet och gasattacken det moderna samhällets sårbarhet och lamslog för en tid den vanliga partipolitiken. Vid lokalvalen i april 1995 vände väljarna de gamla partierna ryggen. Oberoende kandidater kunde ta över som guvernörer i miljonstäderna Tokyo och Osaka. Samtidigt fick 50-årsminnet av krigsslutet koalitionsregeringen att svikta. SDPJ och Sakigake krävde att Japan skulle göra officiell avbön för sina truppers övergrepp mot andra folk, men LDP vägrade. Så småningom enades de om ett uttalande om "djup ånger" över de lidanden som den japanska militären tillfogat andra länder. I augusti bad premiärminister Tomiichi Murayama omvärlden om förlåtelse för vad Japans krigsmakt gjort. När Murayama senare avgick följdes han som regeringschef av LDPs nyvalde ledare, förre finans- och handelsministern Ryutaro Hashimoto. Trepartikoalitionen fortsatte att styra. Inom oppositionen tog Ichiro Ozawa över som partiledare efter Kaifu. I parlamentsvalet i oktober 1996, det första med det nya valsystemet, erövrade liberaldemokraterna 239 av underhusets 500 mandat och säkrade sitt regeringsinnehav. Deras båda koalitionspartner SDPJ och Sakigake led dock stora förluster. De beslöt att fortsätta samarbeta löst med LDP utan att själva sitta i regeringen. Hashimoto kunde därmed bilda en ren LDP-ministär, den första på fyra år. NFP gick tillbaka något. Höstvalet 1996 utmärktes också av efterkrigstidens lägsta valdeltagande - 59 procent - och en oväntad framryckning av kommunistpartiet JCP (Japan Communist Party eller Nippon Kyosanto) till landets fjärde parti i storlek. JCP, grundat 1922, är det enda ännu existerande japanska partiet från förkrigstiden. Det har från 1955 följt en oberoende linje utan att liera sig de kinesiska eller sovjetryska kommunistpartierna. Likafullt förlorade JCP väljare efter både militärmassakern i Peking 1989 och den östeuropeiska kommunismens sammanbrott. Flera finanskrascher under 1997 visade tydligt att politikerna inte lyckats få bukt med Japans ihållande lågkonjunktur under 1990-talet. Det anrika mäklarhuset Yamaichi gick omkull i november med skulder på motsvarande 180 miljarder kronor, och dess chefer grät i TV. På flera andra stora mäklarbolag och koncerner greps höga direktörer för att olagligt ha betalat ut miljonbelopp till utpressare. Japanernas leda vid skandaler och ekonomisk kris har också skapat inrikespolitisk osäkerhet. Partiallianser har bildats och spruckit. I december 1997 upplöstes landets största oppositionsparti, det tre år gamla NFP med 126 av 500 mandat i parlamentets underhus. NFP-ledaren Ichiro Ozawa sade att han och ett hundratal andra parlamentsledamöter skulle bilda ett nytt parti. Kort därpå uppdagades ännu en korruptionsaffär, nu inom det mäktiga finansdepartementet. Fyra höga ämbetsmän greps för att ha tagit emot stora mutor från banker och andra företag, och både finansministern Hiroshi Mitsuzuka och hans viceminister avgick. Från april 1998 skulle den stora finansiella reformplan ("Big Bang") som Ryutaro Hashimotos LDP-regering lagt fram börja verka, men den överskuggades av nya dystra prognoser om problem inom ekonomin. Opinionsundersökningar visade att bara tre av tio japaner stödde regeringen. I valet till parlamentets överhus i juli gick LDP tillbaka starkt och fick bara 44 av de 126 platser som stod på spel. Utgången hotade inte partiets regeringsställning; i det viktigare underhuset hade LDP egen majoritet med över hälften av platserna. Väljarnas missnöje var dock tydligt och premiärminister Hashimoto svarade med att avgå. Han efterträddes som LDP-ledare och regeringschef av utrikesministern Keizo Obuchi, och under dennes ledning skaffade LDP sig 1999 två allierade: partiet Nya Komeito och det nybildade Liberala partiet, anfört av förre NFP-ledaren Ozawa. Tillsammans hade de tre partierna egen majoritet i parlamentets båda kamrar, vilket gav den nya koalitionsregeringen en starkare ställning. På våren 2000 drabbades LDP hastigt av ett nytt ledarproblem, då premiärminister Obuchi insjuknade och avled. Ungefär samtidigt lämnade Liberala partiet regeringen och splittrades. En stor partigrupp bildade Nya konservativa partiet (Hoshuto), som kvarstod i regeringsalliansen med LDP och Nya Komeito. Sedan Yoshiro Mori efterträtt Obuchi tappade LDP sin egen majoritet i underhuset i sommarens parlamentsval men lyckades kvarstå som största parti. En rad kontroversiella uttalanden och nya korruptionsaffärer i makttoppens närhet sänkte dock premiärministerns popularitet till bottennivå. Ett år efter sitt makttillträde framstod Mori alltmer som en belastning för regeringspartiet, och våren 2001 lät han förstå att han inte tänkte försöka bli omvald. Aktuell politik När det dominerande regeringspartiet Liberaldemokratiska partiet (LDP; Jiyu-Minshuto) i april 2001 utsåg ny ledare föll valet på 59-årige reformisten och förre hälsoministern Junichiro Koizumi, som blev landets nionde premiärminister på tio år. Han lovade att pressa ned statsutgifterna, budgetunderskottet och arbetslösheten, och han rivstartade med att utse fem kvinnliga ministrar till den nya regeringen, fler än i någon tidigare ministär i landet. Koizumi tillträdde med starkt väljarstöd, som också gav LDP god utdelning i överhusvalet sommaren 2001. Regeringskoalitionen erövrade 78 av de 121 mandat valet gällde och behöll sin majoritet i kammaren. Men Japans ekonomiska problem bestod, och väljarnas hopp om att Koizumis tillträde skulle innebära förnyelse och bli en vändpunkt falnade. När han efter motsättningar inom regeringspartiet i januari 2002 sparkade dess populäraste politiker, den frispråkiga utrikesministern Makiko Tanaka, sågs det som ännu ett bakslag för premiärministern och hans möjligheter att verkligen reformera politiken. Tanaka fick gå sedan hon kommit ihop sig med den inflytelserike och korruptionsmisstänkte LDP-politikern Muneo Suzuki, som medgivit att han styrt statliga projektpengar till den egna valkretsen. Den 1 december 2001 nedkom kronprinsessan Masako med en dotter, hennes och kronprins Naruhitos första barn. Ritualenligt på sjunde dagen efter födelsen meddelade hovet att kejsare Akihito beslutat att flickan skulle heta Aiko. Debatten om att skriva in även kvinnlig tronföljd i Japans grundlag tog fart igen. Trots fortsatta ekonomiska problem i landet och en rekordstor arbetslöshet har oppositionen haft svårt att mobilisera stöd. Vid ett fyllnadsval i oktober 2002 vann det regerande LDP fem av sju mandat. I december samma år avgick Yukio Hatoyama, ledare för det största oppositionspartiet, Demokratiska partiet, sedan han misslyckats att skapa en enad oppositionsfront genom en sammanslagning mellan Demokratiska partiet och det mindre och mer högerinriktade Liberala partiet. Till ny partiledare valdes Naoto Kan, som är före detta hälsominister. På den posten fick Kan mest uppmärksamhet när han i samband med en hiv-skandal inom sjukvården krävde att all information om händelsen skulle offentliggöras trots motstånd från andra politiker och tjänstemän. Utrikespolitik och försvar Ända sedan Japan återfick sitt oberoende 1952 har samarbetet med USA varit en utrikes- och säkerhetspolitisk hörnsten. Samtidigt har landet eftersträvat goda och stabila relationer till sina asiatiska grannar, bland annat för att säkra den viktiga råvaruförsörjningen. Eftersom Sovjetunionen inte deltog i fredskonferensen 1951 slöts aldrig någon japansk-sovjetisk fred efter kriget. Först 1956, samma år som Japan blev medlem i FN, upptog Tokyo och Moskva diplomatiska förbindelser. Största hindret för ett fredsfördrag mellan Japan och Sovjetunionen/Ryssland har varit konflikten om fyra sydliga öar (Shikotan, Kunashiri, Etorofu och Habomai-gruppen) i ökedjan Kurilerna norr om Hokkaido. Japan vill ha tillbaka de strategiskt viktiga öarna som besattes av sovjettrupper under krigsslutet. Länge vägrade Moskva att alls ta upp frågan, men sedan flera år pågår nu förhandlingar. Vid överläggningar på högsta nivå 1997 och 1998 enades parterna om att försöka få till stånd ett fredsfördrag senast år 2000, men ännu 2002 kvarstod ötvisten olöst och utan någon snar lösning i sikte. Ett fredsavtal skulle öppna för omfattande investeringar och bistånd från Japan till Ryssland. Under 1950- och 1960-talet följde Japan USA i spåren med nära relationer till antikommunistiska länder som Taiwan, Sydkorea och det dåvarande Sydvietnam. Efter USA-presidenten Richard Nixons banbrytande besök i Peking 1972 kunde även Japan normalisera sina förbindelser med Kina, på bekostnad av banden till Taiwan. Sex år senare slöts både ett japansk-kinesiskt vänskapsfördrag och ett brett handelsavtal. Japans militära framfart i Kina före och under andra världskriget och Kinas växande styrka på senare år har varit några orsaker till ömsesidig vaksamhet. Det gemensamma kulturarvet är dock en enande faktor som kan bädda för framtida närmare samverkan. Efter den kinesiska arméns massaker på demonstranter i Peking 1989 frös Japan de mångmiljardlån som utlovats till Kina. Först då belägringstillståndet i Peking hävts ett år senare började utbetalningarna. Kinas snabba utveckling mot marknadsekonomi, om än med socialistiska förtecken, har underlättat de båda stormakternas närmande. 1992 reste Kinas partichef Jiang Zemin till Japan varpå Akihito for till Peking på den första japanska kejsarvisiten där, och besöksutbytet på hög nivå har fortsatt. Men ännu plågas relationerna av det förflutna. Flera japanska ministrar har fått avgå efter försök att förringa Japans militära illdåd under krigen, bland annat den så kallade våldtäkten på Nanjing (Nanking), där japanska ockupationstrupper i december 1937 massakrerade omkring en kvarts miljon kineser. 1996 spetsades Japans schism med Kina och Taiwan om den obebodda ögruppen Senkaku (Diaoyu på kinesiska) till, sedan japanska nationalister landstigit där och rest en fyr. Kinesiska nationalister från Taiwan, Hongkong och Macao for i protest dit i småbåtar men trängdes tillbaka av den japanska kustbevakningen. Kinas kärnvapenkapacitet och växande militära styrka har också varit en källa till oro för japanerna. Kineserna ser å sin sida med misstro på det nära samarbetet mellan Tokyo och Washington. Japans förhållande till USA har varit kluvet genom åren. Deras säkerhetspakt från 1951 är ingen ömsesidig militärallians i vanlig mening - den ger USA rätt att hålla baser på japanskt territorium mot att Japan åtnjuter amerikanskt beskydd (se även Utrikespolitik och försvar). Tokyoregeringen har därför varit beroende av goda relationer till Washington. Men japanerna har också stått splittrade inför det starka amerikanska inflytandet. Då USA-pakten reviderades 1960 svepte en våg av nationalism över Japan, och president Dwight Eisenhower tvingades ställa in ett planerat besök i Tokyo. USA-fientliga känslor blossade åter upp 1995 sedan amerikanska soldater förgripit sig på en liten flicka på ön Okinawa. När president Bill Clinton året därpå besökte Japan ingick parterna ett nytt avtal om vidgat japanskt säkerhetsansvar i regionen. Där sades också att USA skulle krympa sina baser på Okinawa men få behålla sina 27 000 soldater där. Ett annat tvistefrö var tidigare japanernas sätt att för egen vinning utnyttja sina ekonomiska framgångar. För amerikanerna kändes det bittert att, efter att ha hjälpt Japans ekonomi på fötter efter kriget, under 1960- och 1970-talet se sig utkonkurrerade på områden där de förr hade dominerat. USA ansåg också att Japan i extremt hög grad utnyttjade sina fördelar på den amerikanska marknaden utan att ge något i gengäld. Under 1990-talet var detta flera gånger nära att utlösa en handelskonflikt. Den handelspolitiska obalansen kvarstår som källa till missämja mellan USA och Japan. Japanernas känsla av ringaktad "lillebror" fick näring när ett japanskt skolfiskefartyg i februari 2001 sjönk vid Hawaii efter att ha rammats av den amerikanska atomubåten USS Greeneville. Nio japaner, fyra av dem ungdomar, omkom i olyckan, som skylldes på oaktsamhet hos ubåtsbefälet under en snabb uppstigning till ytan. När USAs president George W Bush i februari 2002 besökte Tokyo gällde samtalen mest värdlandets fortsatt haltande ekonomi samt det fortsatta kriget mot terrorismen - där Japan slutit upp bakom USA - efter terrordåden mot World Trade Center och Pentagon. I likhet med flera andra asiatiska nationer bär Korea, japansk koloni 1910-45, på bittra minnen av hårdhänt japanskt styre. Dagens relationer mellan Japan och Sydkorea är dock goda, även om sydkoreanerna länge irriterats av ett växande handelsöverskott i japansk favör och av särbehandling av koreaner i Japan (landets största icke-japanska folkgrupp). Förbindelserna stärktes när Sydkoreas president Roh Tae Woo besökte Tokyo 1990, och kejsare Akihito har offentligt bett koreanerna om förlåtelse för Japans krigsförsyndelser. 1993 blev premiärminister Morihiro Hosokawa förste japanske ledare att öppet deklarera att hans lands kejserliga armé hade bedrivit "aggressionskrig" mot Asien. Två år senare medgav hans efterträdare Tomiichi Murayama att Japans krigspolitik var ett misstag och bad om förlåtelse. Regeringen skapade också en fond om en miljard dollar för kultur- och utbildningsprojekt i Asien, vilket sågs som ett sätt att be andra länder om ursäkt för vad som hänt. Men såren är svårläkta. Uppemot 200 000 utländska kvinnor, de flesta från Korea men också från länder som Kina, Indonesien och Filippinerna, tvångsrekryterades under kriget till japanska fältbordeller - något Japan medgav först 1993. Efter ett halvsekels tystnad i skam har åldriga sydkoreanska kvinnor börjat kräva ersättning för sin tid som sexslavar åt trupperna. Tokyoregeringen har avvisat alla anspråk på formell statlig ersättning och hävdar att frågan reglerades i fredsavtalen efter kriget. Ändå inrättade regeringen 1995 en statsstödd privatfond på 100 miljoner dollar för ersättning åt de kvinnor som tvingades prostituera sig på fältbordellerna. De flesta överlevande har dock avvisat pengar från privat håll och insisterat på direkt statlig kompensation. Våren 1998 fastslog en japansk domstol för första gången att Tokyoregeringen var skyldig att betala ersättning till tre sydkoreanska forna sexslavar. Ett tecken på förbättrade relationer mellan de båda länderna är att Japan och Sydkorea valde att tillsammans arrangera fotbolls-VM 2002. Japans relationer till det kommunistiska Nordkorea har länge varit kyliga, bland annat på grund av Pyongyangregimens oböjliga krav på skadestånd från Tokyo för både kolonialtiden och krigsövergreppen. Nordkorea har med största misstänksamhet sett hur ärkefienden Sydkorea fått japanskt diplomatiskt stöd som Koreas enda legitima regim. Uppgifter om att nordkoreanska agenter kidnappat ett tiotal japaner på 1970- och 1980-talet hindrade fram till 2002 ett diplomatiskt närmande. Ett genombrott i relationerna mellan Japan och Nordkorea kom dock i september 2002 när premiärminister Junichiro Koizumi för första gången mötte Kim Jong Il i Pyongyang. Vid mötet erkände Nordkorea att landet stått bakom kidnappningarna av de elva japanska medborgarna för att tvinga dem att spionera på hemlandet. Kim Jong Il bad Japan officiellt om ursäkt för dessa kidnappningar, som länge varit en betydande del i konflikten mellan de båda länderna. Japan har hela tiden hävdat att Nordkorea låg bakom försvinnandena, något de nu fick bekräftat. Fem av de elva kidnappade var fortfarande vid liv och tilläts senare under hösten besöka Japan. I december meddelade de fem att de ämnade stanna kvar i Japan och att de ville att deras barn i Nordkorea skulle kunna återförenas med dem i det gamla hemlandet. Beslutet väntades störa relationerna mellan Nordkorea och Japan eftersom de fem tidigare lovat Nordkorea att återvända. En annan stötesten är misstanken att Nordkorea försökt utveckla ett eget kärnvapen. USA, Sydkorea och Japan lovade 1995 att ge nordkoreanerna modern kärnkraftsteknik (två lättvattenreaktorer) om de i gengäld avbryter sitt eget kärnkraftsprogram och öppnar sig för internationell inspektion. Japans misstro tilltog när nordkoreanerna 1998 avlossade ett robotliknande föremål över japansk mark och påstod att de bara hade skjutit upp en satellit. Vid premiärminister Koizumis besök i Pyongyang lovade Kim Jong Il att på obestämd tid upphöra med kärnvapenprovsprängningar. Detta väntades kunna öppna upp för en ny dialog mellan USA och Nordkorea. Nordkorea hoppades genom dessa eftergifter kunna få den livsmedelshjälp från Japan som landet är beroende av och att relationen med USA skulle förbättras. Som världens enda atombombade land är Japan starkt engagerat mot kärnvapnen. När Indien och Pakistan i maj 1998 provsprängde kärnladdningar reagerade Tokyo skarpt. Lån och bistånd för miljardbelopp till de båda länderna stoppades. Oljekrisen 1973-1974 blev en för japanerna obehaglig påminnelse om bristen på egna råvaror, och de har därefter målmedvetet försökt trygga råvarutillförsel och exportmarknader genom goda relationer till såväl det asiatiska närområdet som västvärlden. Landets markant låga utrikespolitiska profil trots dess mäktiga ekonomi har väckt krav på att Japan skall ta större ansvar för globala frågor som världens frihandel, valutasystem och fredsarbete. En permanent plats i FNs säkerhetsråd har diskuterats i flera år, även om Japan tvekat inför de stormaktspolitiska åtaganden en sådan position kan leda till. Efter terroristdåden i USA den 11 september 2001 slöt dock Japan upp i den USA-ledda "kampen mot terrorismen" och utlovade militärt, om än inte stridande, stöd i kampen. Landet utlovade också stort ekonomiskt stöd till Pakistan för att hjälpa landet att ta hand om flyktingar undan kriget i Afghanistan. I åtminstone ett avseende hade Tokyo också förr svarat på kraven på internationellt ansvar: sedan 1991 är Japan världens största biståndsgivare, med årliga statsanslag på över tio miljarder dollar - år 2000 drygt 13 miljarder dollar. Landet är också näst största bidragsgivare till FN och står för en femtedel av FNs budget (USA är störst med en fjärdedel). Av u-hjälpen slussas en mindre del via till exempel FN-organ medan det mesta går till bilateralt utvecklingssamarbete - oftast modernisering och bygge av vägar, hamnar, broar och dammar - i länder som Kina och Indonesien. Teknisk hjälp och lån dominerar, medan bara en mindre del ges som gåvor. Hälften av Japans bistånd går till länder i Asien. Kritiker har hävdat att biståndspolitiken styrs mer av strategiskt ekonomiska överväganden än av var hjälpbehoven är som störst, till exempel i Afrika. Försvar Efter krigsnederlaget 1945 avväpnades och avvecklades den kejserliga krigsmakten, och i grundlagens 9e paragraf lovar Japan att aldrig mer försöka lösa internationella konflikter med militärt våld. Inga militärer får sitta i regeringen. Paragrafen tolkades länge av vänsteroppositionen som att landet inte fick ha några väpnade styrkor alls. Regeringen å sin sida hävdade att FN-stadgan ger alla suveräna stater oförytterlig rätt till självförsvar och att en strikt defensiv försvarsmakt därför inte kunde vara förbjuden. Med Koreakriget brinnande nära inpå började Japan på 1950-talet och i samverkan med USA bygga upp sina så kallade Självförsvarsstyrkor (SDF). Anslagen var länge små men har från 1980-talet ökat - delvis som svar på framför allt USAs krav att de ekonomiskt välmående japanerna ska bidra mer till västvärldens försvarskostnader. Japan är det enda land som drabbats av atomkrigets fasor och har helt avsvurit sig att tillverka, inneha eller hysa kärnvapen. Grundlagens restriktioner har också tolkats som ett förbud för Japan att sända militär personal utomlands; ett särskilt känsligt ämne för de länder i Asien som led under japansk ockupation. Under Kuwaitkrisen 1990-1991 blev frågan åter akut genom västerländska påtryckningar, och regeringen beslöt att SDF-personal kunde verka utanför landet så länge det handlade om icke-militära uppdrag. Efter Kuwaitkriget hjälpte därför japanska minsvepare till att röja upp i Persiska viken. 1992 antog parlamentet en omstridd lag som öppnade vägen för japanska soldater att delta i FNs fredsbevarande operationer i andra länder. Till FN-styrkan UNTAC i Kambodja sände Japan samma år närmare 700 ingenjörssoldater, militära observatörer och civila poliser. När två japaner dödades i Kambodja 1993 flammade hemmadebatten upp igen, men regeringen vägrade att ta hem sin UNTAC-kontingent i förtid. Sedan dess har japanska militärer arbetat under FN-flagg också i Moçambique, Zaire, Kenya och Mellanöstern. Terrordåden i USA i september 2001 skakade om även Japans försvarspolitik. Månaden efter gav parlamentet i Tokyo för första gången sedan andra världskriget tidsbegränsat klartecken för SDF att sättas in utomlands i krigsläge. Men utlandsinsatserna får inte vara stridande och gäller endast stöd till USA och dess allierade i kampen mot terrorismen. I december 2001 utvidgades 1992 års beslut om begränsat deltagande i FNs fredsinsatser till att även gälla operationer som övervakning av vapenvilor, avväpning av lokala styrkor och patrullering i demilitariserade zoner. Japanska soldater ska också få bruka vapen för att skydda inte bara sig själva utan även till exempel flyktingar och personal från FN eller andra internationella organisationer. Restriktionerna mot hur SDF får agera även vid en markinvasion av Japan har varit så stränga att följande exempel har förts fram: japanska stridsvagnar som är på väg att möta en fientlig styrka måste i princip stanna när trafikljusen slår om till rött. Ända sedan 1970-talet har japanska regeringar försökt mildra de hårda restriktionerna, och i maj 2003 antog underhuset tre lagförslag som ger både centralregeringen och lokala myndigheter större befogenheter att införa undantagslagar vid ett anfall. Det handlar bland annat om militärens möjligheter att överta kontrollen av byggnader eller privatägd mark i en krigssituation. Japan har idag en vapentekniskt mycket avancerad försvarsmakt, fullt utbyggd med armé, flotta och flygvapen och med anslag som är bland de högsta i världen. Sedan 1995 åligger det försvaret att även delta i räddningsarbetet vid större katastrofer. I augusti 2000 hade USA närmare 40 000 soldater i landet. Ekonomi Med en bruttonationalprodukt, BNP, på motsvarande 4 760 miljarder amerikanska dollar (2000) är Japan världens andra ekonomiska stormakt; endast USAs ekonomi är större. Ändå låg landet för bara ett halvsekel sedan krossat som en av andra världskrigets stora förlorare - militärt, politiskt och ekonomiskt. Dess snabba återhämtning slog världen med häpnad. Det tog den sönderbombade industrin mindre än tio år att nå förkrigstidens produktionsnivå igen. Japans frammarsch under 1950- och 1960-talet kallades ofta "mirakel" men hade flera förklaringar. Grunden lades under Meiji-erans (1868-1912) industrialisering och ekonomiska tillväxt, och redan på 1930-talet var landet en ledande exportör av industrivaror. Avgörande blev också USAs politik under ockupationen 1945-52. Amerikanerna gick in med omfattande bistånd, stärkte böndernas ställning genom en jordreform och upplöste de stora, ofta familjeägda finans- och industrigrupperna, zaibatsu, som länge hade dominerat ekonomin. Zaibatsu kom att driva på utvecklingen också efter kriget men då som mäktiga, multinationella aktiebolag typ Mitsui, Mitsubishi och Matsushita. Koreakriget 1950-53 gav Japans exportindustri ett första starkt uppsving. Efter det bidrog arbetarnas uppoffrande slit, landets aggressiva handelspolitik, företagens stora investeringar och anpassning till omvärldens behov samt högt hushållssparande till att ge Japan en exempellös ekonomisk tillväxt: över tio procent om året i nästan två decennier. Annat som underlättade en snabb utveckling var landets höga utbildningsnivå, låga försvarskostnader och inrikespolitiska stabilitet. Först med oljekrisen och den globala tillbakagången 1973 föll tillväxten drastiskt. Japan drabbades dock lindrigare än många andra och nådde snart åter en årlig tillväxt på 4-6 procent. Bortsett från en svacka under den andra oljekrisen 1979 bestod den nivån in på 1990-talet. När kursen på landets valuta, yen, från 1985 började stiga kraftigt tvingades många exportföretag strukturera om sig för att behålla sin internationella konkurrenskraft. Japans ekonomiska politik har präglats av en ovanligt stark värdegemenskap mellan näringsliv och stat. Beslut om handelslagar, finanslagar, subventioner och andra statliga regleringar har fattats i nära samförstånd med industrin och finanssektorn. Denna samsyn har kritiserats av omvärlden, som menat att den bäddat för protektionism, alltså skydd för inhemska intressen och marknader. Ekonomin kan snarare kallas "centralstyrd kartellekonomi" än "fri marknadsekonomi". Genom främst finansdepartementet och handels- och industridepartementet MITI utfärdar regeringen riktlinjer och direktiv, vilka företagen sedan väntas lojalt följa. Zaibatsu-grupperna, uppbyggda som stater i staten med bank och handelshus i centrum, fungerar som departementens motpoler. Kartellerna är av två slag: de öppna som sanktioneras från högsta håll och registreras hos MITI, samt de icke officiella. De sistnämnda, formellt olagliga kartellerna kan omfatta allt från en rad företag i samma bransch till butiksägare längs en viss gata. Den medlem som inte följer överenskomna priser får heller inga varor - leveranserna stryps. På senare år har tjänsternas andel av BNP stigit medan tillverkningen minskat, vilket vissa ekonomer tolkat som att Japan är på väg in i en postindustriell era. Under 1990-talet drabbades den exportberoende ekonomin av nya svårigheter. Västländernas ekonomiska problem och omvärldens oförmåga eller ovilja att svälja en fortsatt invasion av japanska produkter bromsade expansionen. Med vikande avsättning även på hemmamarknaden har näringslivet stått med överkapacitet efter 1980-talets stora investeringar. Regeringen har utan framgång försökt att svara med stimulanspaket och stora offentliga projekt, men lågkonjunkturen har bestått. Sedan den så kallade Asienkrisen bröt ut 1997 med kursras i Thailand, Indonesien och Sydkorea tilltog problemen också i Japan med bankkris och företagskonkurser. I ett samhälle vant vid hög sysselsättning steg arbetslösheten snabbt. Flera stora finansbolag gjorde konkurs, och det gamla mäklarhuset Yamaichis krasch med miljardskulder beskrevs som efterkrigstidens värsta japanska finansskräll. Ett centralt inslag var många bankers ansvarslösa utlåning som fått dem att sitta med jättelika problemlån när företagen inte längre kunde betala. I april 1998 satte regeringen in ett treårigt jättelikt åtgärdspaket, "Big Bang", värt 123 miljarder dollar för att sanera finansmarknaden och med bland annat skattesänkningar försöka blåsa nytt liv i landets investeringsvilja och konsumtion. Men problemen bestod, och trots vissa tecken på ljusning var Japan våren 2002 inne i sin tredje lågkonjunktur på mindre än tio år. Ekonomer siade om fortsatt svag konsumtion i landet, hög arbetslöshet och stillastående lönenivåer under det närmaste året. De första säkra siffrorna på tillväxt kom under de tre sommarmånaderna, då BNP ökade med 0,5 procent. Men experter betecknade återhämtningen som svag och mycket beroende av en fortsatt exportökning. I december presenterades skattereformer, som bland annat syftade till att underlätta för företag som vill investera i forskning och utveckling, för att få fart på ekonomin. Bedömare var dock skeptiska till att detta skulle få fart på ekonomin. Att Japan reser sig ur sin värsta kris efter kriget anses nödvändigt för att också övriga drabbade länder i Asien ska kunna återhämta sig. Men för detta krävs, menar bedömare, att politikerna vågar bryta med gamla misstag och verkligen reformera det ekonomiska systemet. Löften om sådana reformer förde Junichiro Koizumi till posten som LDP-ordförande och regeringschef 2001. De japanska väljarna, trötta på krisrapporter, mutskandaler och kraftlösa ministrar, syntes ett år senare vara på väg att tappa tron också på hans utfästelser. För att återfå förtroendet sparkade Koizumi hösten 2002 ministern med ansvar för bankväsendet, eftersom denne inte ansågs genomdriva tillräckligt långtgående förändringar. Även om Japans utlandsbistånd är mycket stort i pengar räknat utgjorde det 2000 bara 0,27 procent av landets BNP - långt under FNs mål för industriländerna på 0,7 procent av BNP. Naturtillgångar och energi Japans ekonomiska framgångar är ännu mer anmärkningsvärda mot bakgrund av landets stora brist på egna naturresurser. Industrin är nästan helt beroende av importerade råmaterial och bränslen. Landet har många olika sorters mineraler men de finns bara i små mängder. Japan tvingas därför importera så gott som all järnmalm, merparten av den från Australien, Brasilien och Indien. Också nästan all bauxit (som ger aluminium) och kopparmalm hämtas utomlands. Kolproduktionen, som var mycket viktig under seklets första hälft, minskade starkt redan på 1950-talet då oljan tog över som industrins främsta energikälla. Sedan 1960 har antalet kolgruvor sjunkit från över 600 till blott två, och kol svarar idag för mindre än en sjättedel av landets energi. Eftersom utländskt kol är avsevärt billigare än japanskt importeras omkring 97 procent av det kol som förbrukas. Oljan, som står för över hälften av energin, är till 99,7 procent importerad, främst från Mellanöstern. Både för att minska sitt oljeberoende och för att uppfylla kraven i det internationella Kyotofördraget om minskade utsläpp av växthusgaser har Japan satsat på kärnkraft, och målet är att på sikt bli helt självförsörjande med energi. De 52 reaktorer som var i drift 2000 svarade för ungefär en tredjedel av elproduktionen. Japan anses behöva minst ett tiotal nya kärnkraftverk de närmaste tio åren för att uppfylla sina energimål. Produktionsmässigt ligger den japanska kärnkraftsindustrin på tredje plats i världen. Till skillnad från i Europa och USA fanns länge inget större folkligt motstånd mot satsningen på kärnkraft. 1996 mättes den lokala folkviljan för första gången, då folkomröstning hölls i den lilla staden Maki om ett tilltänkt kärnkraftverk. Av 20 000 röstande sade drygt 60 procent bestämt nej till byggplanerna. I september 1999 fick kärnkraftsmotståndarna nya argument för sin sak då över 400 människor utsattes för utläckande radioaktivitet från en upparbetningsanläggning i Tokaimura 14 mil från Tokyo. Händelsen, kallad världens värsta kärnkraftsolycka efter Tjernobylhaveriet 1986, vållades av att tre arbetare råkat utlösa en kärnreaktion i en behållare genom att tillföra alltför stor mängd uranlösning. Två av arbetarna dog senare av sina strålskador. Ännu ett bakslag för kärnkraftsindustrin kom i maj 2001, då invånarna i en nordlig by invid världens största kärnkraftverk Kashiwazaki-Kariwa röstade nej till användning av upparbetat så kallat MOX-bränsle (en blandning av plutonium och uran) i anläggningen. Resultatet var inte bindande men ändå besvärande för regeringen, som vill satsa på MOX som framtidens energikälla. Jordbruk och fiske Bristen på odlingsbar mark är mycket kännbar i det bergiga Japan, och mindre än en åttondel av landets yta är ständigt uppodlad. Detta tillsammans med befolkningstrycket och jordreformen efter kriget, där gamla feodala storjordbruk bröts upp och delades ut till självägande bönder, har lett till att åkermarken är mycket uppsplittrad. En vanlig brukningsenhet är ungefär ett hektar, men det är svårt att leva enbart på inkomsten från så små gårdar. De flesta jordbrukarfamiljer har därför lantbruket bara som bisyssla. Omkring fem procent av landets arbetskraft arbetade 2000 inom jord- eller skogsbruket. Med stor omsorg vårdar bönderna sina små åkerlappar, varvade med bebyggelse i ett rutmönster på all beboelig mark. Även i modern tid har jordbruket behållit en politiskt och känslomässigt stark ställning, rotad i minnen från tidigare hungersnöd och i fruktan för livsmedelsbrist. Ett problem är att medelåldern inom sektorn stiger alltmer: omkring två tredjedelar av jordbrukarna är 60 år eller äldre. Den i särklass viktigaste grödan är ris, som längre tillbaka inte bara var basföda utan också ett mått på rikedom. Moderna odlingsmetoder och intensivt utnyttjande av jorden har kraftigt ökat avkastningen, och Japan är mer än självförsörjande på ris. Till följd av de små odlingsenheterna blir det japanska riset avsevärt dyrare än världsmarknadspriset, och överskottsris kan därför inte exporteras. För att skydda det egna jordbruket från konkurrerande import förbjöd staten länge kommersiell risimport. Vid 1990-talets mitt tvingades Japan efter påtryckningar från omvärlden att mjuka upp importförbudet något, men staten fortsätter att subventionera landets egna risbönder. Också vete, korn, råg och sojabönor odlas men i allt mindre skala - riset är lönsammare för bönderna. Det mesta av spannmålsbehovet täcks därför av import från främst USA, Kanada och Australien. Grönsaker odlas i stort sett tillräckligt för landets behov. Växande efterfrågan på kött och mejeriprodukter har lett till starkt ökad boskapsuppfödning. Av tradition är fisk vanligare i japanernas kost än kött, och fisk utgör deras viktigaste proteinkälla. Japan har också en av världens största fiskeflottor, som söker sina fångster jorden runt. När de flesta länder från 1976 började tillämpa ekonomiska zoner på 200 nautiska mil från kusten slog det hårt mot japanska fiskare, som fann sig utestängda från gamla fiskeområden. Sedan dess förhandlar Japan med till exempel USA, Kanada och Ryssland om att få fiska inom deras zoner. Men fiskbestånden krymper och de flesta länder värnar alltmer om den egna fiskeindustrin. Det förr så viktiga japanska djuphavsfisket har därför avtagit år från år. I gengäld ökar Japans fiskimport och över 40 procent av den fisk som konsumeras köps nu från annat håll. Också den en gång mycket omfattande valjakten har minskat starkt till följd av utländska protester. Kritiken fick Japan att 1988 upphöra med sin kommersiella valfångst, men jakt "i forskningssyfte" fortsätter. Flera hundra valar dödas årligen under denna benämning. Industri Under seklets första hälft dominerades Japans export av textilindustrin (bomull och siden), landets äldsta industrigren. Efter kriget satsade japanerna hårt på sin tunga industri, och sektorer som stålverk och skeppsvarv bidrog starkt till återhämtningen. I takt med att levnadsstandard och varubehov steg utvecklades verkstadsindustrin. Vid 1970-talets mitt hade Japan med en årsproduktion på över 100 miljoner ton stål erövrat rang som världens ledande ståltillverkare. Den internationella energikrisen vid samma tid hindrade dock en ytterligare utbyggnad av stålindustrin. Också den dittills mycket starka varvsindustrin fick problem då världens efterfrågan på tankfartyg sjönk, och många varv tvingades slå igen. Istället satsade Japan på högtekniska, mindre energislukande branscher. Det var en omläggning vid rätt tidpunkt, och landet kom snart att ligga långt framme i branscher som elektronik, data, optik, bilar och datorer. Trots kursändringen har Japan kvarstått som ledande stålproducent, i hård konkurrens med Kina, och Japan var störst på skeppsbyggnad fram till 1993, då Sydkorea tillfälligt seglade förbi. Året därpå var Japan tillbaka som jordens främsta varvsnation. Samtidigt har landets bilindustri erövrat världen, som efterfrågat små och bränslesnåla bilar. Med en årsproduktion av omkring tio miljoner fordon är Japan sedan länge världsetta i tillverkning av personbilar, lastbilar och bussar. Av landets personbilstillverkare är Toyota störst. På senare år har påtvingade exportrestriktioner (se Utrikeshandel) och den stigande yenkursen gjort de japanska bilarna dyrare i utlandet, vilket bromsat upp exporten. Andra områden där Japan blivit världsledande genom hög kvalitet och låga priser är elapparater och hemelektronik. Japanska TV-apparater, stereoanläggningar, videobandspelare, hushållsmaskiner och miniräknare säljs jorden runt. Lika stark står kameraindustrin, där japanerna helt dominerar branschutvecklingen, och annan precisionstillverkning. Redan 1977 gick Japan om Schweiz som största producent av klockor. Staten och näringslivet satsar också gemensamt på att utmana USA inom framtidsbranscher som avancerad datorteknik, industrirobotar och rymdindustri. Sådan målmedveten industripolitik, med regering och privata storföretag i nära samverkan, har gjort Japan till världens näst största industriland, passerat bara av USA. Utrikeshandel Utan en omfattande handel skulle det japanska "miraklet" inte ha varit möjligt, och Japan är världens tredje handelsnation efter USA och Tyskland. USA är Japans största handelspartner, Kina den näst största. Fram till mitten av 1960-talet rådde underskott i den japanska handelsbalansen, men därefter har överskottet varit stabilt - från 1983 störst i världen. Även om handeln självklart är mycket viktig för det råvarufattiga Japan kan landet ändå sägas vara mindre handelsberoende än till exempel Europas större länder. Orsaken är att utrikeshandeln utgör en lägre andel av den samlade ekonomin i Japan än i Europa, vilket i sin tur beror på att den japanska hemmamarknaden länge växte mycket kraftigt och slukade alltmer av produktionen. Starkt förenklat kan Japans traditionella handelsmönster sägas vara import av råvaror och energi som sedan används för tillverkning av förädlade exportvaror. Redan på 1960-talet började andra länder protestera mot att japanerna med billiga exportprodukter konkurrerade ut basindustrier som stålverk, textilfabriker och skeppsvarv i Europa och USA samtidigt som de höll nere sin egen import av omvärldens färdigvaror. Efter 1975 blev obalansen ett verkligt utrikespolitiskt problem. Japans handelsöverskott gentemot den viktigaste handelspartnern USA mångdubblades under 1980-talet, delvis därför att en hög dollarkurs gjorde amerikanska produkter dyrare och importvaror billigare i USA. Varken Washington eller regeringarna i Europa godtog att hemmamarknaderna översvämmades av japanska varor och japanskt kapital. Japan anklagades för ojusta handelsmetoder och för att med snåriga handelshinder stänga andra länder ute från sin egen hemmamarknad - en kritik som inte har tystnat. Konflikten tvingade tidigt Japan att ålägga sin industri s k frivilliga exportbegränsningar för en mängd varor som bilar, stålprodukter och elektronik. USA har försökt förmå Japan att öppna sin hemmamarknad, häva förbudet mot risimport (vilket delvis skedde 1995), köpa fler amerikanska jordbruksvaror och avskaffa hindren för utlänningar att agera på den japanska finansmarknaden. Efter Bill Clintons tillträde som president 1993 skärptes tonen, och USA återväckte en slumrande speciallag (Super 301) om sanktioner mot länder som inte släpper in amerikansk export. Ett nytt krav på införande av bestämda mål för hur mycket Japan skulle importera avvisades med harm i Tokyo och gavs upp. I de fortsatta förhandlingarna har USA riktat in sig på att få öka sin export till Japan av främst bilar och bildelar, medicinsk utrustning och försäkringstjänster. Genom en rad eftergifter från Tokyoregeringen har de japanska handelsöverskotten minskat, även om de fortfarande är stora. År 2000 hade Japan ett överskott i sin USA-handel på 70 miljarder dollar, mer än två tredjedelar av landets totala överskott i utrikeshandeln, något som amerikanerna fortsatte att kritisera skarpt. Ett sätt för japanerna att hantera schismen har varit att flytta ut sin produktion genom att köpa upp utlandsföretag eller anlägga fabriker i bland annat EU-länderna, USA, Sydkorea och Taiwan. Dessa stora utlandsinvesteringar har dock fött ny oro på många håll för att "AB Japan" skall sluka sina utländska konkurrenter. I EUs samlade handel utgör japanska varor en mindre andel än i USAs, och EU har i sina förhandlingar med Japan valt en mjukare linje än den amerikanska. Men obalansen består, och EUs tullar på till exempel japanska videobandspelare och CD-skivor har höjts. Vissa EU-länder har också satt tak för import av japanska bilar. Japans handelsöverskott gentemot EU 2000 var närmare 40 miljarder dollar. USAs hårda tryck för att få exportera mera till Japan medför förstås också problem för de europeiska företag som vill konkurrera där. Det hårdnande handelsmotståndet från EU och USA har fått japanska företag att satsa hårdare på Asiens exportmarknader, men med de ekonomiska problem som asiatiska länder mött efter krisåret 1997 har Japans exportörer även där mött problem. Vad som kanske mest bromsat en än större obalans i handeln är yenens stadiga värdestegring, som gjort japanska varor dyrare i omvärlden. I väst har en hög yenkurs länge setts som ett verksamt medel mot Japans handelsöverskott. Från 1985 började både yenkursen och investeringarna utomlands att skjuta verklig fart, och 1994 bröt valutakursen genom det psykologiska taket på 100 yen per dollar för att året därpå nå kulmen med cirka 80 yen per dollar. I januari 2001 låg yenkursen på runt 117 yen per dollar. En svagare yenkurs gör japanska exportvaror billigare och därmed attraktivare utomlands. Också Sverige har ett betydande inflöde av japanska varor, främst elektronik, datorer, maskiner och motorfordon. Under 2000 importerade vi från Japan för drygt 23 miljarder kronor, vilket utgjorde 3,5 procent av den samlade svenska importen. Värdet av varuströmmen åt andra hållet samma år var något lägre, cirka 22 miljarder kronor - 2,8 procent av Sveriges totala export. De svenska varor som exporteras till Japan är framför allt teleutrustning, bilar, flygplan, maskiner, läkemedel och trävaror. Japan är därmed Sveriges viktigaste handelspartner utanför Västeuropa och Nordamerika. Svenska företag har länge direktinvesterat betydligt mer i Japan än vad japanska företag har gjort i Sverige. Största svenska företag på Japanmarknaden är Ericsson och Volvo. Arbetsmarknad Av de närmare 68 miljoner människorna i Japans tillgängliga arbetsstyrka 2000 var uppemot åtta miljoner egna företagare, fyra miljoner arbetade i familjeföretag och över 53 miljoner var anställda av andra. Omkring 3,2 miljoner gick utan arbete. Arbetslösheten var under efterkrigstiden avsevärt lägre än i de västliga industriländerna och låg fram till mitten av 1970-talet under två procent. Den ökade sedan sakta för att 1986-87 nå drygt tre procent, då den högsta noteringen sedan statistik började föras 1953. Efter att sedan ha dalat började arbetslösheten åter stiga under lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Den ekonomiska krisen i Asien och Japan från 1997 förvärrade problemen, och 2002 rapporterades arbetslösheten vara omkring fem procent - en för japanerna mycket hög siffra. Några skäl till landets relativt låga sysslolöshet har varit en snäv definition av termen arbetslös och många japaners ovilja mot att registrera sig för hjälp av det allmänna. Men huvudorsaken är storföretagens unika system med livstidsanställningar. De anställda rekryteras direkt redan när de går ut skolan och stannar oftast i samma företag till pensioneringen vid ca 60 års ålder. I tyst, kontraktslöst samförstånd mellan anställda och ledning åtar företaget sig att behålla sin personal också under ekonomiskt kärvare tider. Eftersom arbetskraften hämtas direkt från skolbänken och saknar arbetslivserfarenhet får företagen stå för lämplig vidareutbildning. Livstidsanställningarna är kopplade till ett hierarkiskt löne- och befordringssystem med djupa rötter i det traditionella japanska samhället. Större företag står ofta för hela utbildningsprogram vid varje nytt steg i karriärtrappan. De anställda kan göra karriär olika snabbt, men företagen undviker att placera någon under en chef som har färre tjänsteår. Systemet har fördelar för båda parter. Det bäddar för låga lönekostnader och hög arbetsmoral och effektivitet, och det blir lönsamt för arbetsgivarna att investera i personalens utbildning och utveckling. Det skapar också samhörighet och identifikation mellan företag och arbetskraft och minskar, genom de lokala fackföreningarnas lojalitet, risken för konflikter på arbetsmarknaden. Med förändrade tider har dock även dessa livstidsanställningar, som bidragit till Japans starka ekonomiska frammarsch under 1950- och 1960-talet, börjat luckras upp och ifrågasättas. Företagen har alltmer tvingats förtidspensionera och omplacera medelålders och äldre arbetskraft. Den yngre generationen är inte lika benägen att binda sig till ett och samma företag under hela sitt arbetsliv. De äldre, uppväxta med krig, ekonomisk misär och hårt arbete som självklar del av vardagen, hade lättare att underkasta sig arbetsmarknadens krav. Deras barn däremot, som vuxit upp i materiellt välstånd och med bättre utbildning, ställer andra krav på tillvaron och föredrar inte sällan mer fritid framför högre lön. Byte av arbetsplats blir vanligare. Andelen livstidsanställda i Japan minskar därför, men det är svårt att ange hur stor del av arbetskraften som omfattas av systemet. En orsak är frånvaron av skrivna kontrakt, en annan att systemet mest förknippas med storföretagen och den offentliga sektorn. Lönerna är som regel knutna till ålder och anställningstid. Ingångslönen är ofta jämförelsevis låg men höjs varje år efter en fast lönetrappa. Till skillnad från i väst omfattas i Japan både arbetare och tjänstemän av samma automatiska lönelyftsystem med stigande ålder. En nackdel för de anställda är att medelålders och äldre arbetskraft som söker sig till ett annat företag blir lönemässigt missgynnade. Inom systemet styrs den enskilda medarbetarens lön också av kvalifikationer, ansvar och skicklighet - överväganden som i somliga företag börjar vägas in alltmer, vid sidan av anställningstid och ålder. Det kan ses som en gradvis övergång till ett nytt tänkande, med lön mer efter personlig kompetens, men i fråga om högre tjänster dominerar ännu helt hänsynen till antalet tjänsteår. Utöver grundlön betalar japanska företag normalt ut bonus, beräknad efter företagets resultat och arbetskraftens insatser. Bonus, som ofta motsvarar fyra-fem månadslöner under ett år, betalas vanligen ut på sommaren och vid årsskiftet. Av tradition har kvinnor i Japan inte förväntats arbeta sedan de gift sig, vilket de dock gör jämförelsevis sent, ungefär i 25-årsåldern. Kvinnor som satsar på en yrkeskarriär har ofta svårt att få likvärdiga arbeten och befattningar som män med samma kvalifikationer. Flera rörelser kämpar för kvinnans jämställdhet, men lagstiftning och sedvänja släpar alltjämt efter. Samtidigt växer kvinnornas andel av arbetsstyrkan, en trend som tillskrivits både kvinnornas förbättrade utbildning och servicesektorns tillväxt. Omkring fyra av tio yrkesarbetande i Japan är kvinnor. Bland landets deltidsarbetande är dock två av tre kvinnor. Fackföreningarna organiseras som regel från företag till företag och är därför avsevärt fler än i andra länder. Föreningarna, där tjänstemän och arbetare samsas, formeras sedan i större grupper och branschförbund. Under åren närmast efter krigsslutet växte fackföreningarna snabbt, delvis som en följd av ockupationsmaktens ansträngningar att demokratisera Japan. 1949 var över hälften av landets anställda medlemmar i facket. Sedan dess har andelen fackligt organiserade stadigt minskat, och idag är mindre än en fjärdedel av Japans anställda fackligt organiserade (drygt tolv miljoner medlemmar). Som några orsaker nämns bristande intresse hos de unga anställda och svårigheter att organisera det växande antalet deltidsarbetande. Det största fackliga centralförbundet Rengo bildades 1987 genom en sammanslagning av flera centralorganisationer för privatanställda och hade då över fem miljoner medlemmar. 1989 anslöt sig en rad förbund för offentliganställda, och 1996 hade Rengos medlemsantal svällt till åtta miljoner; omkring två tredjedelar av alla fackligt organiserade. Rengo är nära lierat med Socialdemokratiska partiet (det forna Socialistpartiet). De centrala fackliga organisationerna försöker sätta kraft bakom övergripande krav som de många fackföreningarna ute på företagen, med sinsemellan högst skiftande villkor, kan ha svårt att driva. De årliga löneökningarna fastställs vid löneförhandlingar som hålls landet över varje vår. Japanska arbetare släpar ännu långt efter sina kolleger i väst vad det gäller arbetstid och semester. Arbetsveckan har successivt kortats av från 48 timmar under 1980-talet till 40 timmar 1994. Även om femdagarsveckan är i det närmaste genomförd har japanerna avsevärt färre lediga dagar per år än anställda i Europa och USA. Trenden går mot kortare arbetstid, men fortfarande förväntar sig de flesta företag att personalen lojalt arbetar mycket övertid. Det är ytterligare ett handikapp för de arbetande kvinnorna, som har svårt att uppfylla sådana krav då de dessutom ännu bär ansvaret för hushåll och barn. För att orka med dubbelarbetet tar därför många kvinnor deltidsjobb. Då drabbas de i stället av en annan effekt av det japanska arbetsmarknadssystemet: att ersättningen vid deltid och kortare anställningar är avsevärt lägre än männens heltidslöner. Sedan 1992 är japanska privata företag ålagda i lag att bevilja nyblivna föräldrar ett års barnaledighet. Men ännu 1996 hade bara drygt hälften av alla företag ordnat för detta. Samma år tog närmare hälften av alla kvinnliga anställda som fött barn ut någon form av barnledighet. Bland nyblivna fäder tog bara var sjätte barnledigt. Sociala förhållanden Det statliga välfärdssystemet var tidigare inte särskilt utvecklat, och många fick förlita sig på privata sjuk- och pensionsförsäkringar. Idag är socialförsäkringssystemet utbyggt och omfattar såväl obligatorisk sjukvårdsförsäkring som folkpension, barnbidrag, arbetslöshetsskydd och arbetsskadeförsäkring. Den allmänna sjukvårdsförsäkringen kompletteras av privata, ofta generösare sjukförsäkringar på arbetsplatserna. Alla japanska medborgare är försäkrade genom något av dessa system. Arbetsplatsförsäkringar skyddar i allmänhet också den anställdes anhöriga, som dock får lägre ersättning. Sedan 1985 omfattas alla medborgare av ett nationellt pensionssystem med ålderspension vid 65 år. Staten står för en tredjedel av grundpensionen - de andra två tredjedelar kommer från premier som den pensionerade själv betalat in. Ofta tillhandahåller företag gynnsammare pensionsförsäkringar för sina anställda för pensionering redan vid 60 år - den vanligaste pensionsåldern. De folkpensioner som betalas ut är lägre än i de flesta andra industriländer; i snitt 40 procent av slutlönen. Pensionskostnaderna väntas stiga kraftigt i takt med att andelen åldringar i samhället ökar. Den snabba ekonomiska utvecklingen har starkt påverkat gamla traditionella familjemönster. Förr var det vanligt med familjer där tre eller fler generationer levde tillsammans och där föräldrarna hade obestridd auktoritet. Gifta kvinnor förväntades lojalt lyda sin make och sina svärföräldrar. Med förändrade livsstilar och ökad jämställdhet mellan könen har mycket av detta patriarkaliska system förändrats. Kärnfamiljer bestående enbart av barn och föräldrar eller barnlösa par har blivit allt vanligare. En annan markant förändring är att barnafödandet har minskat, vilket fått befolkningstillväxten att i det närmaste stanna av. En följd av storfamiljens försvinnande och den allt högre medellivslängden är att de ensamboende äldre blir allt fler. Levnadsstandarden i Japan är hög, och invånarnas genomsnittliga förväntade livslängd på 84 år för kvinnor och 77 år för män är världsrekord. Nio av tio japaner betraktar sig själva som medelklass. Med den ekonomiska utvecklingen har moderna hushållsapparater, snabbmat, djupfrysta livsmedel, konfektionskläder och andra bekvämligheter dragit in i hemmen och givit mer fritid för nöjen, hobbies, idrott, utbildning eller kulturella aktiviteter. Nästan alla hushåll har färg-TV, kylskåp, telefon och tvättmaskin, och åtta av tio hushåll har bil. Även om konsumentpriserna har stigit också i Japan är den disponibla inkomsten fortfarande stor och skatterna låga. Samtidigt som levnadsstandarden höjts kraftigt på bara några årtionden är förbättringarna relativt jämnt fördelade. Skillnaden mellan de högsta och de lägsta lönerna är mindre i Japan än i något annat av världens ledande industriländer - åtminstone på papperet. Den bonus som de flesta företag betalar ut till sina anställda kan dock variera starkt. På minussidan finns bostadsbristen. Drömmen om ett eget hus spräcks för de flesta av landets mycket höga hus- och markpriser. På hyresmarknaden är lägenheterna oftast små och hyrorna höga. I de stora tätorterna, särskilt då Tokyo-området med omnejd, har markpriserna stigit skyhögt. Svårigheterna att finna en bostad nära arbetsplatsen tvingar många japaner till långa och tröttande dagliga resor. Vägar, sjukhus, skolor, renhållning och andra offentliga angelägenheter är ofta betydligt mer eftersatta än de välutrustade privata storföretagen. En annan baksida av landets industriella utveckling har varit svåra miljöproblem till följd av befolkningstrycket, markbristen och en ekonomisk filosofi som satte exportframgångarna före andra värden. Mest bekant i omvärlden är miljökatastrofen i Minamata, där kvicksilver från en lokal industri på 1950- och 1960-talet förgiftade vattnet och vållade sjukdomar, missbildningar och hundratals dödsfall. När miljöproblemen började uppmärksammas antogs en rad lagar mot föroreningarna. En särskild miljöskyddsmyndighet inrättades 1971 för att städa upp efter tidigare försummelser och förhindra ny nedsmutsning. Strikta gränser sattes för fabriksutsläpp, buller och biltrafikens avgaser. De senaste årtiondena har föroreningen av både luft och vatten därför minskat successivt. Till industrialiseringens miljöfaror har kommit de berg av sopor som hopat sig i spåren av den ökade konsumtionen. Det försöker myndigheterna bemöta genom att ta tillvara och återanvända till exempel papper, glas och aluminium. Kommunikationer Efter andra världskriget har den japanska infrastrukturen byggts ut i takt med landets ekonomiska tillväxt. De berömda hypersnabba expresstågen, Shinkansen, sattes in redan till Tokyo-OS 1964. Det var världens första snabbtåg av detta slag och blev snabbt en symbol för det moderna, tekniskt avancerade Japan. Shinkansens maxhastighet av 275 kilometer i timmen har sedan dess överträffats av det franska TGV-tåget, men knappast något annat system har kommit i närheten av de japanska snabbtågens turtäthet och passagerarkapacitet. Från startårets enda rutt Tokyo-Osaka (55 mil på idag 2,5 timmar) har systemet byggts ut till att omfatta fem linjer på totalt över 220 mil från Kyushu i söder till Hokkaido i norr. Samtidigt pågår utvecklingsarbetet med nästa generations snabbtåg, Maglev, som genom magnetkraft hålls svävande över spåret. Detta tåg kommer, om det håller vad ingenjörerna hoppas, att kunna köra med en hastighet på omkring 500 kilometer i timmen och korta av restiden mellan Tokyo och Osaka till bara någon timme. Då kan höghastighetstågen bli en allvarlig konkurrent till landets inrikesflyg. De japanska järnvägarna, Japanese National Railways, privatiserades 1987 efter att ha gått med förlust i flera år och bröts upp på flera mindre bolag, som idag samverkar under namnet Japan Railways. Vid sidan av Japan Railways driver omkring 130 privata järnvägsbolag regional och lokal trafik. Väl utbyggda tunnelbanenät finns i nio storstadsområden: Tokyo, Osaka, Nagoya, Yokohama, Kobe, Sapporo, Kyoto, Sendai och Fukuoka. Trots täta turer är Tokyos 23 mil långa tunnelbanesystem hårt belastat under morgon- och eftermiddagsrusningen, och tunnelbaneträngseln där passagerare bokstavligen kläms in i vagnarna har länge hört till bilden av det moderna Japan. Det första japanska flygplanet byggdes 1911 och krigsmaktens behov ledde till ett uppsving för landets flygindustri på 1920-talet. Under den amerikanska ockupationen efter kriget låg flygplanstillverkningen nere för att återupptas först på 1950-talet. Det privata Japan Airlines, JAL, blev 1953 halvstatligt för att med större resurser kunna konkurrera med utländska bolag. JAL växte ut till ett av världens största flygbolag och var fram till 1980-talets mitt det enda japanska bolaget med utlandstrafik. 1987 privatiserades JAL igen och fick ungefär samtidigt konkurrens på de internationella rutterna av bolagen All Nippon Airways (ANA) och Japan Air System. Rivaliteten har varit hård och tvingat bolagen till omstrukturering och kostnadsjakt. Inrikesflyget är idag väl utvecklat och trafikerar alla större städer via ett 20-tal regionala knutpunkter. Viktigast av dem är Tokyos flygplats Haneda, som också har internationell trafik. 1978 togs Narita, sex mil nordöst om Tokyo, i bruk som huvudstadens nya internationella flygplats sedan invigningen länge fördröjts av protesterande markägare och radikala studenter. Också den fortsatta utbyggnaden av Narita, bevakad av kravallpolis, gick långsamt, och först 1992 kunde flygplatsens andra terminalbyggnad öppna. I september 1994 invigdes Japans näst största internationella flygplats, Kansai, byggd på en konstgjord ö i Osakabukten till en kostnad av 115 miljarder kronor. Biltrafiken är intensiv i Japan med över 70 miljoner motorfordon på vägarna, flest i världen efter USA. Antalet personbilar var omkring 50 miljoner; ungefär en per hushåll. 1998 hade landet omkring 650 mil motorväg, men nätet är under utbyggnad med målet att det ska nå en total längd av 1 400 mil. Merparten av godstransporterna går med lastbil, vilket tillsammans med den svällande persontrafiken har lett till stora trafikproblem vid metropolerna med stockningar, köer och luftföroreningar. I genomsnitt omkommer omkring 10 000 människor årligen i trafikolyckor i Japan - över hälften av dem äldre eller ungdomar i åldern 16-24 år. Turism Japanerna har länge sagts ägna alltför stor del av sin tid åt arbetet och åsidosätta behovet av ledighet och rekreation. Men från 1960-talet och framåt har fritidsaktiviteterna tilltagit, även om arbetstiden inte skurits ned i motsvarande grad. I takt med ökad ledighet och stigande inkomster utvecklas också turismen. Antalet japaner som turistar i utlandet har ökat markant sedan 1980-talets början, med en viss nedgång 1991 då Kuwaitkriget och den internationella krisen kring Persiska viken fick många hugade utlandsresenärer att stanna hemma. USA, Sydkorea och Hongkong är de vanligaste resmålen. Många japaner väljer fortfarande att resa i hemlandet under sin ledighet, och den turismen koncentreras till tre tider under året: ledigheten kring nyåret då alla företag och kontor är stängda i minst tre dagar, den så kallade "gyllene veckan", då helgerna i slutet av april och början av maj läggs samman, samt semestermånaderna juli och augusti. Ännu är det långt fler japanska turister som far utomlands än utländska turister som besöker Japan, vilket har lett till att överskottet i bytesbalansen är mindre än det i handeln. 2000 reste nära 18 miljoner japaner ut till andra länder, över 80 procent av dem turister. Samtidigt kom nära 5,3 miljoner utlänningar till Japan, men där var färre än hälften turister. Medan japanska turister främst söker sig till USA, Europa och Sydkorea anländer de flesta utländska turisterna till Japan från asiatiska länder som Taiwan och Sydkorea. Besökare från andra länder söker sig ofta i första hand till det internationellt sjudande Tokyo med sevärdheter som det fashionabla shoppingdistriktet Ginza och nöjeskvarteren Asakusa och Shinjuku. Många besöker också den gamla kejsarstaden Kyoto, en av få japanska städer som inte bombades under kriget. Andra turistattraktioner är det nästan 3 800 meter höga berget Fuji (eller Fujisan) tio mil från Tokyo och landets nationalparker på nordön Hokkaido. Nöjesfältet Tokyo Disneyland, som öppnade 1983, är ett populärt resmål för både utlänningar och japaner. © Copyright 2002 Utrikespolitiska Institutet